Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxičme période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Från och med januari 1928 börjar fragment av en annan politisk linje än den femtonde kongressens att formuleras klart och tydligt. De dyker upp i Stalins tal i Sibirien – i städer som Novosibirsk, Omsk och Barnaul, dit han beger sig för att mana till ett kraftfullt genomförande av de ”exceptionella åtgärderna”.[1]
Stalin tar inte enbart upp dessa åtgärder i sina inlägg. Han utvecklar också sin uppfattning om de statliga och kollektiva jordbrukens tekniska överlägsenhet. Han understryker att de producerar ett större ”marknadsöverskott” än vad kulakerna gör. Han ställer till och med upp kvantitativa mål som den femtonde kongressen inte sagt något om. Han säger att man måste göra allt för att ”de statliga och kollektiva jordbruken under de närmaste tre eller fyra åren ska bli i stånd att förse staten med minst en tredjedel av den spannmål som den behöver”.[2]
De tre första månaderna av år 1928 präglas av att det uppkommer en skiljelinje (som inte förs fram officiellt) mellan å ena sidan ”de tre”: Bucharin, Rykov och Tomskij och å andra sidan Stalin, Molotov och Kujbysjev. De övriga medlemmarna av politbyrån tvekar mer eller mindre om vilken grupp de ska stödja.
När centralkommittén sammanträder i april 1928 sker det inte någon direkt sammandrabbning mellan Stalin och Bucharin. Icke desto mindre för de båda fram var sin syn på situationen.
Stalin tar avstånd från dem som vill ha en landsbygdspolitik som ”gör alla nöjda” och understryker att en sådan politik ”inte har något gemensamt med leninismen”.[3]
Bucharin å sin sida förkastar den tendens som ”somliga” visar att betrakta de ”exceptionella åtgärderna” som något ”nära nog normalt” och att ”tillgripa administrativa åtgärder i överdriven utsträckning”.[4]
CK:s aprilsammanträde förflyter emellertid i stort sett utan några uppenbara spänningar mellan politbyråmedlemmarna. I resolutionen om insamlandet och om förberedelserna till 1928/29 års upprepas i huvudsak de teser som den femtonde kongressen antog. I resolutionen förklaras insamlandets kris huvudsakligen med de fel som begåtts vid genomförandet av den ekonomiska politiken. ”Kulakernas offensiv” nämns bara som något underordnat, kulakerna och spekulanterna sägs bara ha utnyttjat de begångna felen. I konsekvens därmed framhåller resolutionen att man måste upprätta ”riktigare proportioner” mellan den nationella ekonomins olika beståndsdelar”.[5]
Tillgripandet av ”exceptionella åtgärder” i början av sommaren 1928 medför att spänningarna mellan de två tendenserna inom politbyrån hastigt skärps. Därefter står tendenserna allt tydligare mot varandra och båda söker stöd hos tveksamma politbyråmedlemmar.
Det är emellertid inte inom politbyrån som den första systematiska kritiken av de administrativa partiorganens konkreta politik genomförs. Den kommer istället från Frumkin, aktiv kommunist och biträdande finanskommissarie, i form av ett brev till politbyrån adresserat den femtonde juni 1928. Han säger där att den politik som förts sedan den femtonde kongressen inneburit ”en ny politisk riktlinje för landsbygden”. Han slår fast att denna riktlinje är skadlig och säger att den ”dragit med sig olovliga handlingar riktade mot hela bondeklassen”. Vidare framkallar den en antisovjetisk sinnesstämning inom bondeklassen, ”ett sinnestillstånd som börjar tränga in i proletära centra”. Enligt Frumkin bör sabotagehandlingarna inom landet främst förstås utifrån det försämrade politiska läget och de politiska fel som begåtts, och inte tillskrivas fientliga staters handgångna män.[6]
Politbyrån beslutar sig för att skicka ut Frumkins brev till CK-medlemmarna åtföljt av ett svar från politbyrån. Stalin redigerar personligen detta svar och riktar sig i brevet direkt till CK-medlemmarna, vilket strider mot politbyråns beslut. Tomskij och Rykov som reagerar mot detta anklagar Stalin för att ersätta politbyråns kollektiva ledarskap med sitt personliga ledarskap och för att behandla politbyrån som generalsekreterarens rådgivare och inte som partiets högsta organ. De andra politbyråmedlemmarna bedömer inte Stalins initiativ på samma sätt. De går bara med på att rösta igenom en uppmaning till Stalin att följa ordningen, vari det sägs att Stalins svar till Frumkin är ofullständigt.[7]
Denna händelse är ett av de första mera formella tecknen på en allvarlig brytning med principen om politbyråns ledande roll. Den bildar utgångspunkt för en successiv förskjutning av den politiska makten, som alltmer undflyr politbyrån och centralkommittén och samlas i händerna på generalsekreteraren. Vid denna tidpunkt är det emellertid fortfarande i första hand politbyrån och centralkommittén som bestämmer hur den politiska linje som lagts fast av kongresser och konferenser ska genoföras och modifieras.
De skiljaktigheter som utvecklas inom politbyrån under loppet av sommaren 1928 förs inte alltid ut, inte ens till CK-sammanträdet 4–12 juli 1928. Motsättningarna blir emellertid allt tydligare och de ger eko även inom centralkommittén, men fram till årsskiftet bibehålls myten om ”politbyråns enhet”.[8]
Under de politbyråmöten som föregår CK-sammanträdet i juli 1928 uppstår det allvarlig oenighet inom politbyrån.[9] Bucharin och Stalin drabbar nu samman och en brytning är nära. Bucharin kräver att man startar en allmän diskussion om alla problem som hänger samman med insamlandets kris, varvid krisen framförallt sätts i samband med industrialiseringstakten. Detta vill Stalin inte acceptera. Bucharin förbereder en rad teser som han avser att underställa CK. Stalin säger sig acceptera teserna, men de andra politbyråmedlemmarna sluter bara upp bakom en del av teserna. Bucharin accepterar den redigerade texten (som enligt honom inbegriper nio tiondelar av hans ursprungliga teser).[10] Politbyrån antar så texten enhälligt och lägger fram teserna för CK.
Enheten är bara en fasad. Stalins och Bucharins ståndpunkter går alltmer isär. I sitt tal den nionde juli försvarar Stalin de ”exceptionella åtgärderna” och förespråkar en snabb industrialisering för att stärka förbundet med bönderna. Han utvecklar ståndpunkten att ”alliansen mellan arbetarklassen och bönderna inte kan bli stabil och varaktig... annat än om textillinjen kompletteras med metallinjen”.[11]
I detta tal tar Stalin upp det avgörande problemet med finansieringen av industrialiseringen och förklarar att den bara kan ha två källor ”arbetarklassens värdeskapande... och bondeklassen”.[12] Här ger han alltså för första gången sitt stöd åt något som ligger mycket nära Preobrazjenskijs föreställning om den ”primitiva ackumulationen”, något som partiet tidigare tagit avstånd från och som innebär att bönderna betalar relativt höga priser för industriprodukterna och att de blir ”mer eller mindre underbetalda” för sina jordbruksprodukter. Stalin säger följande: ”Det rör sig om något som har karaktären av en ”tribut”, av en extraskatt som vi för ögonblicket måste införa i syfte att bevara och öka industrins utvecklingstakt, vilket kommer att göra det möjligt att på sikt höja levnadsnivån för landsbygdens befolkning och därmed också att stänga ”prissaxen”.[13]
Den tionde juli, dagen efter Stalins tal, håller Bucharin ett tal där han inte öppet angriper Stalins ståndpunkter, men där han i praktiken intar en motsatt ståndpunkt. Han framhåller att en fortgående industrialisering är omöjlig utan ett blomstrande jordbruk och att beslagtagandet av spannmål leder till jordbrukets förfall. Han säger att massornas missnöje stiger ute i byarna och utgör ett hot mot sovjetmakten och en risk för att mellanbönderna ska sluta upp bakom kulakerna. Han anser att de ”exceptionella åtgärderna” varit nödvändiga, men menar att de inte bör tillgripas i framtiden. Han säger att de inte tillför något substantiellt på det ekonomiska planet, och på det politiska planet får det brutala och djupgående negativa effekter. Han säger till CK: ”vi gör oss till ovänner med de breda bondeskikten”. Han framhåller att man måste skilja mellan den press som i enlighet med partibesluten utövas mot kulaken och den press som utövas mot mellanbonden. Påtryckningar mot mellanbonden utgör ett hot mot förbundet mellan arbetare och bönder och kan inte tillåtas. Han varnar för önskan att avancera i alla riktningar samtidigt. Man måste åstadkomma en viss jämvikt med hjälp av ett korrekt planeringsarbete. Man måste förbättra prispolitiken på ett sådant sätt att förbundet mellan arbetare och bönder befästes. Bucharin avslutar med att uttala sig mot en överdriven statlig centralisering som förkväver initiativen.[14]
Tomskij stöder de åsikter som Bucharin för fram. Så gör även Andrejev som tar upp böndernas revolter[15], Ossinskij som kräver att bönderna får bättre betalt för sina varor,[16] och Rykov som kritiserar ”de exceptionella åtgärderna”. Molotov och Kaganovitj försvarar däremot den dittills förda prispolitiken.
Centralkommittén får inte veta mycket om ståndpunkterna hos de båda tendenserna. Den resolution som politbyrån underställer CK är för övrigt gynnsamt inställd till ”högerns” teser. Den uttalar sig för en uppjustering av spannmålspriserna och upprepar större delen av Bucharins argumentation.[17] Bland de vanliga formuleringarna om relationerna mellan industri och jordbruk återfinns följande: ”Om industrin i sig utgör en drivkraft för jordbruket och möjliggör dess omvandling på basis av den socialistiska industrialiseringen, så utgör jordbruket basen för industrins utveckling..”[18]
Resolutionen framhåller att kollektivjordbruken måste bildas på frivillig väg[19] och förklarar att insamlandets kris huvudsakligen beror på ekonomisk obalans och politiska misstag, som städernas och landsbygdens kapitalistiska element kunnat utnyttja. I resolutionen sägs det att man förbrutit sig mot den revolutionära legaliteten, vilket framkallat protester från bönderna och gjort det möjligt för ”kontrarevolutionära element att sprida rykten om upphävandet av NEP”.[20]
Totalt sett verkar resolutionen om det ekonomiska läget vara en ”seger” för dem som snart kommer att utpekas som representanter för ”högeravvikelsen”, och vars huvudteser i själva verket återfinns i resolutionen. Så tolkas denna resolution i allmänhet av dem som redan är medvetna om att det pågår en allvarlig kamp inom partiledningen mellan två tendenser.[21]
När det kommer till kritan lider ”högern” nederlag på CK-sammanträdet i juli 1928 och förlorar terräng. Den antagna resolutionen upprepar bara vad som redan sagts i resolutionerna från den femtonde kongressen, samtidigt som tesen om att bönderna ska erlägga en ”tribut” inte möter några större invändningar från CK-majoriteten. På denna viktiga punkt innebär julisammanträdet en viktig seger för den tes som partiledningens framtida majoritet kommer att förespråka, dvs. den tes om industrialiseringspolitiken som antas några månader senare.
Så fort CK avslutat sitt sammanträde blir ”högerns” ståndpunkter utsatta för diverse angrepp från motståndarna. Dessa utvecklar först sin offensiv på det internationella planet.
Det första angreppet riktas mot Bucharin under Kominterns sjätte kongress 17 juli–1 september 1928. Bucharin som är Kominterns ordförande föredrar de viktigaste rapporterna. Dessa innehåller en värdering av läget och av det internationella perspektivet som inte baserar sig på den nyligen avlupna CK-debatten utan på opublicerade debatter.[22] Efter senare diskussioner att döma gäller oenigheten (som inte framträder officiellt) mellan Bucharin och CK-majoriteten vid denna tidpunkt vilken taktik Komintern ska använda för att möta kapitalismens internationella kris.
För Bucharin leder inte en ekonomisk kris i de avancerade kapitalistiska länderna direkt till ett revolutionärt perspektiv. Han menar att de imperialistiska metropolerna inte kommer att genomgå några inre omvälvningar under de närmaste åren, och att världsrevolutionens centrum ligger i öst. Därmed utvecklar han en av de idéer som Lenin för fram i sina sista texter.[23] Bucharin och hans anhängare tillbakavisar sålunda ståndpunkten att krisen i västvärldens kapitalistländer snart skulle ge upphov till ett revolutionärt uppsving såsom ”fullständigt felaktig och skadlig, och ur taktisk synpunkt oerhört vilseledande”.[24] Bucharin anser att man måste uttala sig för kampenhet med arbetarklassen och inte föra en sekteristisk linje som leder till ”kommunistpartiernas isolering” vilket vore en tragedi. Karakteristiken av socialdemokratin som ”socialfascistisk”[25] framstår för Bucharin som mycket farlig. Han menar att den ideologiska kampen mot de socialdemokratiska partierna visserligen bör leda till att de betraktas som borgerliga partier, men inte fördenskull som fascistiska organisationer.
Stalin och majoriteten på CK-sammanträdet i juli 1928 har en annan uppfattning. I deras ögon står de avancerade kapitalistiska länderna på revolutionens brant,[26] vilket medför tre taktiska krav. Det första är att allt samarbete med socialdemokratin upphör samt att nya revolutionära fackföreningar bildas, så att man kan dra fördel av den nya situationen (som betecknas som ”den tredje perioden”)[27]. Det andra är att undanröja det reformistiska inflytandet över arbetarklassen, eftersom de socialdemokratiska partierna i detta nya läge blir arbetarklassens huvudfiende. Dessutom måste man rensa ut alla tveksamma element från kommunistpartierna, framförallt då ”högeravvikare” som under nuvarande omständigheter blir huvudfaran inom den kommunistiska rörelsen.
I de inlägg och teser som Bucharin underställer Kominterns kongress[28] utgår han från det faktum att de europeiska socialdemokratiska partierna och de socialdemokratiskt influerade fackföreningarna har majoriteten av de europeiska arbetarna bakom sig. Han aktar sig därför för att angripa dessa organisationer och vill inte betrakta dem som ”socialfascistiska” eller peka ut dem som arbetarrörelsens främsta fiende. Med hänsyn till de ståndpunkter som utvecklats under CK-sammanträdet i juli 1928 använder han en försiktig formulering. Han säger att ”det förekommer socialfascistiska tendenser inom socialdemokratin”. Han tillägger dock att ”det skulle vara helt felaktigt att bunta samman socialdemokratin och fascismen”. Han vänder sig mot föreställningen att kommunister skulle kunna liera sig med fascister mot socialister och tillägger: ”Vår taktik utesluter inte att vi söker stöd hos socialdemokratiska arbetare på basnivå, men vi kan inte vända oss till fascistiska organisationer.”[29]
Dessa formuleringar kritiseras av den sovjetiska partidelegationen som lägger förslag till en rad rättelser.[30] På så sätt undergrävs för första gången Bucharins internationella auktoritet och kongressen splittras på två tendenser, en ”pro-Bucharin” och den andra ”pro-Stalin”. Stalin som är ovanligt aktiv på denna Komintern-kongress tar öppet strid med Bucharin.[31] Han väljs in i kongressens presidium, i programkommissionen och i den politiska kommission som får till uppgift att redigera teserna om det internationella läget och Kominterns uppgifter.
Det är ett stort nederlag för Bucharin att hans teser inte går igenom utan betydande ändringsförslag. Detta visar att han tillhör en minoritet inom den sovjetiska delegationen, vilket försvagar hans ställning inom det egna partiet. Dessutom kommer själva innehållet i de föreslagna teserna att senare användas mot Bucharin och hans anhängare inom bolsjevikpartiet.[32]
Under Kominterns sjätte kongress nämner man inte något om förekomsten av en högerfara inom SUKP(b), utan det omtalas bara i samband med de övriga kominternsektionerna. Den 18 september förkunnar emellertid Pravda att det förekommer ”högerstämningar” inom det sovjetiska partiet.
En månad senare tas ”högerfaran” upp på dagordningen i ett tal som Stalin håller den 19 oktober 1928 inför Moskvas partikommitté.[33]
Här är det ännu bara tal om en ”högerfara” och inte om någon högeravvikelse i strikt bemärkelse. Stalin talar om ”en tendens... som ännu inte tagit form... och som kanske ännu inte är medveten, men som icke desto mindre är en tendens inom kommunisternas parti att avlägsna sig från partiets allmänna linje i riktning mot en borgerlig ideologi”.[34]
Slutligen definierar Stalin högertendensens innehåll genom att säga att den ”underskattar den fara som våra fiender, de kapitalistiska krafterna, utgör”. Han säger att detta leder till lättvindiga eftergifter åt kapitalisterna, till krav på en sänkt utvecklingstakt för industrin och till att de kollektiva och statliga jordbruken tilldelas en andrarangsplats. Han knyter an denna fara till det faktum att ”vi lever i ett småbondeland” och till att kapitalismen därför inte ryckts upp med rötterna vilket innebär att ”kapitalismen kan återinföras”.[35]
Stalin understryker att faran för en ”vänsteravvikelse”, en trotskistisk avvikelse, alltid finns, men att högerfaran nu är viktigare därför att den är mindre uppenbar. Han uppmanar alltså partiet att lägga tyngdpunkten på högerfaran utan att fördenskull släppa uppmärksamheten på ”vänsteravvikelsen”. Han tillägger slutligen att faran för högeravvikelse förekommer på i stort sett alla partinivåer, både som ideologisk tendens och som eftergiftspolitik. Stalin säger att eftergiftspolitiken gjort sig gällande till och med under centralkommitténs julisammanträde. Han säger emellertid att ”inom politbyrån finns det varken någon höger- eller vänsteravvikelse och inte några passiva anhängare av sådana avvikelser. Detta är ett kategoriskt påstående”.[36]
Mot slutet av oktober 1928 börjar sålunda en officiell kritik av Bucharins ståndpunkter ta form. Varken Bucharin, Rykov eller Tomskij nämns emellertid vid namn. Eftersom de officiellt inte uppfattar sig som angripna tar de också avstånd från ”högern” och dess ”medlöpare”. På så sätt blir deras situation nästan ohållbar den dag de själva tillvitas dessa adjektiv.
Mot slutet av 1928 bryter emellertid Bucharin tystnaden. Han försöker rentav gå till motangrepp, framförallt genom en lång artikel i Pravda[37] den 30 september 1928 (Bucharin sitter i tidningsledningen) under rubriken ”En ekonoms anteckningar”.[38]
Bucharins artikel är en underförstådd polemik mot Kujbysjevs försvar av VSNCh:s nya program för industrins utveckling. I programmet förespråkas en högre utvecklingstakt än den som föreslogs i juni. En ökning föreslås av industrins bruttoproduktion på 20,1 % under 1928/29 och enligt programmet bör en tredjedel av investeringarna gå till byggande av nya fabriker. Dessa siffror, som i sig är mycket höga, betraktas av industriledarna som otillräckliga. Kujbysjev stöder dem i deras åsikt och trots det trängda budgetläget vägrar han diskutera en minskning av investeringarna. Han anklagar dem som kritiserar programmet för ”defaitism” och slår fast att man till varje pris måste koncentrera investeringarna till den tunga industrin.
Han vill att man ska göra detta även om det leder till ekonomisk obalans och befolkningens ”missnöje och aktiva motstånd”.[39]
Bucharin opponerar sig häftigt mot en industrialisering som genomförs på bekostnad av massornas levnadsnivå och då isynnerhet på bekostnad av jordbruket och bönderna, vilket raserar grunden för alliansen mellan arbetare och bönder. Bucharins artikel håller sig på teorins och principernas område. Han angriper inte öppet någon specifik definierad ”tendens” inom partiet, utan han vänder sig mot ”superindustrialister” och trotskister. Hans verkliga ”politiska måltavla” kan i själva verket bara urskiljas av dem inom partiledningen och statsapparaterna som är invigda i diskussionerna. Vid den här tiden förhåller det sig ungefär på samma sätt med den ”politiska måltavlan” som består av ”högeravvikare”.
I ”En ekonoms anteckningar” utvecklar Bucharin systematiskt det förslag som lades fram på den femtonde kongressen om en plan som tillåter en harmonisk utveckling av industri och jordbruk och av industrins olika sektorer. Han anser att man måste rätta proportionerna efter kraven från den utvidgade reproduktionen inom de olika ekonomiska branscherna. Man kan inte ensidigt prioritera en bransch på bekostnad av andra, vilka i så fall döms att stagnera, att släpa efter, att gå tillbaka.
Under hänvisning till den utvidgade reproduktionens krav säger Bucharin att en felaktig prioritering kan få allvarliga politiska och ekonomiska konsekvenser. Han slår fast att man i ett ”övergångssamhälle” måste ta hänsyn till sådana förhållanden som klarläggs i scheman i Kapitalets andra bok av Marx.
Detta för att säkerställa ”betingelserna för en exakt samordning av såväl produktionens och konsumtionens olika sfärer som av de olika sfärerna inom produktionen”. Man måste med andra ord säkra betingelserna för ”en dynamisk ekonomisk jämvikt”. Han tillägger ”Allvarliga fel från den ekonomiska ledningens sida, vilka gör våld på de grundläggande proportionerna inom ekonomin (...) kan leda till klassmässiga omgrupperingar som är ytterst ogynnsamma för proletariatet”.[40]
Bucharin anser att om man inte söker de rätta proportionerna i utvecklandet av ekonomins olika sektorer, har man kapitulerat inför ”den småborgerliga anarkin”. Han säger att ”den obeslutsamma småborgerlighetens historiskt berömda paroller lyder: Det ordnar sig alltid på något sätt”.[41]
Angående överförandet av en del av det värde som skapats inom jordbruket till industrin, går han med på att ett sådant överförande kan och bör ske. Emellertid vänder han sig mot en alltför omfattande överföring, vilken skulle skapa hinder för jordbrukets utvidgade reproduktion. Angående detta ämne skriver han: ”De trotskistiska ideologerna tror i sin naivitet att man genom att varje år undandra bönderna så stora resurser som möjligt och placera dem i industrin säkrar en maximal utveckling för industrin. Detta är uppenbart felaktigt. Den högsta långsiktiga rytmen uppnås genom en kombination vari industrin utvecklas på basis av en snabbt växande ekonomi (...) Detta förutsätter emellertid att jordbruket ges möjlighet till en verkligt snabb ackumulation, vilket är den trotskistiska politiken fjärran (...). Trotskisterna förstår inte att industrins utveckling är avhängig jordbrukets utveckling.”[42]
Samtidigt angriper Bucharin dem som han kallar ”de småborgerliga kavaljerer som inte vill ålägga jordbrukarna någon börda för att stödja industrin” och dem som ”utgår från att den lilla ekonomin ska bestå i evighet” och han tillägger att dessa ”bondeideologer bereder vägen för de verkliga kulakelementen”. Han drar därför följande slutsats: ”Om trotskisterna inte förstår att den industriella utvecklingen är beroende av jordbrukets utveckling, så förstår inte den småborgerliga konservatismens ideologer att jordbrukets utveckling är avhängig industrins utveckling.”[43]
Bucharin accepterar att man upprätthåller investeringsnivån, men har invändningar mot fördelningen av investeringarna. Han framhåller att en framtida investeringsökning förutsätter en förbättring av jordbrukets situation. Han menar att man inte förstått att jordbruket är grunden för själva industriutvecklingen (vilket fortfarande är CK:s officiella ståndpunkt i juli 1928) om man inte inser detta.
Han anser att man snabbt måste komma till rätta med bristerna i produktionen av spannmål och tekniska grödor (sockerbetor, bomull, lin, oljeväxter, etc.) Man måste inse att bristen på industriprodukter och på industriella råvaror bottnar i att kapitalsatsningarna ökat snabbare än vad produktionen gjort. Detta får till resultat att industrin släpar efter den efterfrågan som framkallats av dess egen expansionstakt. Att öka utvecklingstakten under sådana betingelser kan bara förvärra bristen på produkter och fördröja uppförandet av fabriker. Detta får samtidigt en negativ inverkan på utvecklingstakten för ekonomin i dess helhet.[44]
Bucharin skulle alltså vilja att man satte en övre gräns för industriinvesteringarnas expansion, så att det kapital som tilldelades industrin kunde användas till en ”reell” uppbyggnad. ”Det är inte möjligt”, säger han, ”att bygga dagens fabriker med morgondagens tegelstenar”.[45] I denna fråga vänder han sig mot det han kallar ”en sorts penningfetischism” som gör att ”man tror att har man bara pengar så har man allt”. Detta medan det i själva verket hela tiden är bristen på material man måste räkna på och försöka råda bot på.[46]
Bucharin säger i sin artikel att produktionskostnaderna måste reduceras drastiskt genom att man söker stöd hos massorna och samtidigt utnyttjar vetenskapen. Enligt Bucharin kan man bara söka massornas stöd om man avstår från ”övercentralisering”, vilket skulle förutsätta att man tog några steg i riktning mot ”folkkommun-staten” (l’Etat-Commune) och att man också bekämpade ”de degenererade byråkratiska element som står helt likgiltiga inför massornas intressen”. Han tar sålunda avstånd från ”funktionärerna... som är redo att utarbeta vilken plan som helst” (denna mening syftar direkt på VSNCh:s specialister, utan att dessa nämns vid namn).[47]
På det teoretiska planet är artikeln ett systematiskt angrepp på den allt ensidigare prioriteringen av industriinvesteringar och på föreställningen att en sådan prioritering ska göra det möjligt att lösa jordbrukets och insamlandets problem. Hans argumentation går ut på att en sådan inställning i rådande läge bara kan förvärra den rådande ekonomiska situationen och öka spänningarna mellan sovjetmakten och bönderna.
Denna Bucharin-text svarar långt ifrån på alla frågor som nu ställs på det ekonomiska och politiska området. Bristerna i texten består i att Bucharin inte visar hur man ska hjälpa fattigbönderna och mellanbönderna att gå vidare på de kollektiva produktionsformernas väg, och att han inte säger någonting om den avgörande roll som den politiska och den ideologiska kampen måste spela här. Han anger inte heller vilka konkreta åtgärder man skulle kunna vidtaga utifrån böndernas konkreta erfarenheter. Trots dessa brister så har Bucharins text den förtjänsten att den understryker att man måste låta bli att angripa massornas levnadsnivå. Vidare måste man respektera vissa objektiva relationer mellan konsumtion och ackumulation, mellan industri och jordbruk, och mellan den tunga och den lätta industrin. Han säger också att man inte kan spika målsättningar som saknar motsvarighet i tillgången på materiella och mänskliga medel. I så fall förvärrar man bristsituationen istället för att skapa ett ekonomiskt läge i vilket man kan arbeta med reserver. I dessa påpekanden knyter han an till principbeslut som tidigare fattats av partiet.
”En ekonoms anteckningar” pekar också på de negativa konsekvenserna för klasskampens del som uppstår om man förbigår en rad objektiva krav. Denna artikel fick ändå praktiskt taget inga effekter. Eftersom Bucharin i princip bara angriper de trotskistiska teorier som partiet för länge sedan tagit avstånd från, uppstår det ingen verklig debatt kring artikeln.
När centralkommittén sammanträder den 16 till den 24 november 1928 påbörjas offensiven mot det som sedermera kommer att kallas ”högeravvikelsen”. Detta sker utan att de betydelsefullaste företrädarna för ”högeravvikelsen” utpekas. Man håller fortfarande fast vid att den inte har några företrädare inom politbyrån och att där inte heller ryms några passiva anhängare till ”högern”. Detta påstående rimmar för övrigt väl med Bucharins, Rykovs och Tomskijs egna formuleringar, vilka på så sätt utestänger möjligheten till en ärlig och saklig diskussion av rådande teorier och av de skiljaktigheter som dessa ger upphov till. Åtminstone blir det omöjligt att föra en sådan diskussion inom centralkommittén.
Genom Trotskijarkiven och Kamenevs anteckningar i anslutning till hans samtal med Bucharin (samtalet den 11 juli åtföljdes av ytterligare några) vet man att Bucharin, Rykov och Tomskij på det politbyråmöte som föregår CK-sammanträdet ber Stalin att dementera ”de grundlösa rykten” som florerar om motsättningar inom politbyrån. De kräver också att man startar en allmän diskussion om läget i landet. Stalin villfar dem på den första punkten[48], men för sitt andra krav får de inte gehör.
Efter denna motgång och efter att inte ha fått igenom någon nedbantning av investeringsplanerna, som enligt dem omöjliggör en regelbunden försörjning av befolkningen, vill Rykov (dåvarande rådsordförande) och Bucharin lämna sina ansvarsposter. Därmed vill de ta avstånd från de antagna riktlinjerna, vilka de menar går stick i stäv med besluten från femtonde kongressen. Efter en kompromiss i två sekundära frågor drar de tillbaka sina ansökningar om att avgå. Detta för att inte orsaka en kris inom ledningen och försvåra fullföljandet av politiken.
Centralkommitténs sammanträde i november 1928 domineras av Stalins tal om ”industrialiseringen och högeravvikelsen inom SUKP(b)”.[49] Talet innehåller ett antal teser. Även om dessa inte i sin exakta ordalydelse återkommer i resolutionerna,[50] anser Stalin att de i princip finns med där. De är uttryck för det sätt varpå Stalin numera ställer frågor om industrialiseringen och kollektiviseringen. Det är lämpligt att granska de teser som kommer att spela en avgörande roll lite närmare i sömmarna. Dessa teser utgör nämligen embryot till en ny politisk linje, som bryter med tidigare kongressresolutioner och sluter upp bakom de administrativa och ekonomiska organens faktiska praktik.
Två väsentliga teser måste uppmärksammas:
1. Tesen om industrialiseringen och produktionsmedelsindustrins expansion. Enligt tesen är industrialiseringens kärnpunkt ”utvecklandet av produktionen av produktionsmedel... (som måste) utföras med största hastighet”.[51]
Denna tes står i motsättning till femtonde kongressens resolutioner och nämner inte jordbruket fundamentala roll för industrialiseringens jämvikt och kontinuitet. Genom att lägga tyngdpunkten på ”snabbast möjliga” utvecklande av produktionen av produktionsmedel (i själva verket den tunga industrin) bortser man från att man måste utgå från ett visst förhållande mellan de olika ekonomiska branschernas utveckling. Det är därför man kan slå fast att det krävs ”maximala investeringar inom industrin”.[52]
Sistnämnda påstående strider också mot tidigare kongressers och CK-sammanträdens resolutioner.[53] Det går till och med längre än den resolution som politbyrån underställer centralkommittén i november 1928. I politbyråns förslag till resolution är det bara frågan om ”snabbast möjliga utveckling av ekonomins socialistiska sektor”, om ”industrins utvecklingstakt” och termen ”maximal” används bara om ”mobiliserandet av partiet och arbetar- och bondemassorna”.
Längre fram kommer ståndpunkten att man måste genomföra en maximal investering inom den tunga industrin att upprepas många gånger. Det går ända därhän att man talar om en ”socialismens ekonomiska lag” som skulle innebära att ”utvecklandet av produktionen av produktionsmedel kommer främst”[54], en lag som man hävdar att Lenin förde fram. Men när Lenin talade om att produktionen av produktionsmedel kommer främst, så talade han om kapitalistiska förhållanden. I sin polemik med populisterna hänför Lenin i själva verket denna prioritet till kapitalismens ojämna utvecklingsformer. Han säger att under kapitalistiska betingelser baserar sig ”marknadens utvidgning” på ”att samhällets produktion av produktionsmedel utvecklas snabbast” och han tillägger: ”Sådan är, det vet man, kapitalismens utvecklingslag.”[55]
Denna kapitalismens lag är en följd av kapitalismens motsättningar. Enligt lagen utvecklas produktivkrafterna trots att profitsökandet hela tiden skapar hinder för tillväxten av massornas köpkraft.
När Stalin talar den 19 november 1928 säger han ännu inte att ”det snabbast möjliga utvecklandet produktionen av produktionsmedlen” är en absolut förutsättning för industrialiseringen. Han talar istället i termer av yttre och inre betingelser för Sovjetunionen.[56]
Stalin börjar med att undersöka de ”yttre betingelserna” och pekar på att ”den tekniska utrustningen är oerhört efterbliven”, medan Sovjetunionen omges av ett flertal kapitalistiska länder, vars industriella teknik är mycket mer utvecklad. Enligt Stalin står Sovjets efterblivna teknik i motsatsställning till det sovjetiska samhällssystemet som utgör ”den mest avancerade typen av statsmakt i världen”.[57] Om man inte vill drivas in i en återvändsgränd måste man sätta stopp för denna motsättning.
Stalin ”generaliserar” sitt argument genom att säga att det inte enbart rör sig om byggande av socialismen, utan också om upprätthållandet av landets oberoende. Han slår fast att ”den ekonomiska efterblivenheten” var ett ”ont” redan före revolutionen. Han refererar här till Peter den store som ”febrilt byggde manufakturer och fabriker”[58] för att säkerställa landets försvar.
När Stalin utvecklar detta argument citerar han en text av Lenin från september 1917: ”Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den”. Även om Lenin slår fast att man så snabbt som möjligt måste gå om ”de ekonomiskt mest avancerade länderna”, så säger han ingenting om någon maximal investering inom industrin eller något om att den tunga industrins utveckling skulle vara primär.
De ”inre betingelser” Stalin åberopar för att rättfärdiga den föreslagna industrialiseringstakten är att industrins utveckling nu utgör ekonomins motor. Han frångår ståndpunkten att jordbruket skulle utgöra ekonomins bas. Nu framhåller han att ”industrin är den nationella ekonomins huvudsakliga grundval”.[59] Han säger att det är nödvändigt att ”rekonstruera jordbruket utifrån en ny teknisk bas” som kräver en maximal tillförsel av redskap och produktionsmedel. Betoningen ligger här på de tekniska omvandlingarna, inte på produktionsförhållandenas omvandling.
2. Tesen om rekonstruktionen av jordbrukets tekniska bas:
Stalin lägger fram sin andra tes under hänvisning till ett tal av Lenin på sovjeternas åttonde kongress (i december 1920, långt före Lenins texter om kooperationen och den materiella hjälpen till fattigbönder och mellanbönder).
Han slår fast att jordbrukets utvecklingstakt släpar efter industrins och att detta utgör förklaringen till spannmålsproblemet. Detta problem kan bara lösas genom en ”rekonstruktion av jordbruket utifrån en ny teknisk bas”.[60]
Här försiggår en ständig förskjutning från en typ av motsättningar till en annan. Den första typen beror på att det förekommer två samhälleliga produktionsformer, å ena sidan den statliga industrin som har en socialistisk karaktär och andra sidan böndernas småproduktion. Den andra typen av motsättningar bottnar i att det finns olika ”tekniska baser” för produktionen, å ena sidan de stora moderna industrienheterna och å andra sidan den ”efterblivna” småproduktionen. När Stalin talar för snabbast möjliga utveckling av den tunga industrin är det existensen av två tekniska baser som framställs som ”huvudmotsättningen”. Omvandlingen av produktionsförhållandena framstår här som underordnat teknikens omvandling och den tunga industrins utveckling.
Men en sådan underordning är felaktig. Den socialistiska utvecklingen av kollektiva produktionsformer har sin främsta grund i den klassmässiga, politiska och ideologiska kampen, inte i tekniken.[61] En utveckling av kollektiva produktionsformer gör det möjligt att i en första etapp öka produktionen utan någon massiv tillförsel av nya produktionsmedel, något som erfarenheten av ”spontana” former av kollektiv produktion och kollektivt arbete som uppstår under NEP visar. Under 1928 kan fattigbönderna och mellanbönderna fortfarande åstadkomma en ansenlig produktionsökning enbart med hjälp av fler enkla redskap, vilket inte kräver några massiva investeringar i den tunga industrin.
Föreställningen om att man så snabbt som möjligt ska undanröja ojämnheten i produktionens ”tekniska bas” svarar inte mot något objektivt socialistiskt krav. Socialismen kan tvärtom byggas på basis av ett stort antal skilda tekniker. Man kan ”gå på två ben” som man säger i Kina idag. En sådan diversifiering gör det möjligt att avancera snabbare. Därmed slipper man genomdriva brutala höjningar av investeringstakten och utvecklingen kan framskrida regelbundet, utan överdrivna spänningar. Detta gör att man i allt större utsträckning behärskar de produktionsmedel som utvecklas inom jordbruket och industrin.
De möjligheter till teknisk diversifiering som socialismen öppnar förbigås i Stalins tal den 19 november 1928. Inte heller säger Stalin någonting om de olika formerna för de direkta producenternas herravälde över tekniken. Ur denna synvinkel utgör talet en brytning med tidigare partiresolutioner och med Lenins sista texter. Man ser en ekonomisk utveckling som präglas av den tunga industrins expansion ta form. Det framstår som om kollektiviseringen är beroende av industrins expansion. Kollektiviseringen betraktas inte som ett resultat av fattigböndernas och mellanböndernas kamp för att frigöra sig från de produktionsförhållanden som förtrycker dem och som innebär att de blir utsugna. Kollektiviseringen framstår istället som en teknisk omvandling som syftar till att öka jordbruksproduktionen och då isynnerhet produktionen för marknaden så att staten kan införskaffa jordbruksprodukter till fasta och relativt låga priser.[62]
Stalins tal den 19 november 1928 banar således väg för en speciell teori om industrialiseringen och jordbrukets utveckling, vilken stöds av VSNCh och industriledarna. Denna teori ger industrin och då i första hand den tunga industrin högsta prioritet. Jordbrukets utveckling betraktas som avhängig industriproduktionens tillväxt.
Denna utvecklingsväg är emellertid inte Stalins enda hållpunkt. Den omedelbara hjälpen till fattigbönder och mellanbönder, mångfaldigandet av banden mellan dessa bönder och statens handelsorgan och kooperativa organ genom ett system av kontrakt med ömsesidiga förpliktelser, en omedelbar ökning av tillförseln av tillverkade varor och större kreditmöjligheter för fattigbönder och mellanbönder, allt detta tillmäts också stor betydelse av Stalin. Ur denna synvinkel framstår inte NEP som en övergiven politik, och övergången till kollektiva produktionsformer framstår fortfarande som någonting som är frivilligt.[63]
De omfattande investeringarna i den tunga industrin och den sinande tillförseln av industriprodukter till landsbygden (detta gäller framförallt produktionsmedel som är användbara för fattigbönder och mellanbönder) omintetgör emellertid planerna på att hjälpa den stora massan av producerande bönder. Detta innebär att de omedelbara möjligheterna att öka jordbruksproduktionen, och då framförallt spanmålsproduktionen, även i fortsättningen allvarligt sätts på spel. Också förbundet mellan arbetare och bönder sätts i fara eftersom man i praktiken avkräver bondemassorna alltfler produkter, utan att i motsvarande grad tillföra fattigbönderna och mellanbönderna de industriprodukter som de behöver.
De ”kontrollsiffror” centralkommittén antar för 1928/29[64] och ansträngningarna för att förverkliga dessa genom att prioritera den tunga industrin,[65] förstärker ytterligare det missnöje som vuxit fram på landsbygden sedan början av år 1928.
På så sätt bildas en jordmån för ett verkligt hot mot sovjetmakten. Man riskerar att få se de missnöjda bönderna sluta upp bakom kulakerna. Samtidigt krymper möjligheterna att få massorna av fattigbönder och mellanbönder att ansluta sig till kollektiviseringen på frivillig väg, eftersom partiets ledande roll bland bönderna försvagas.
Det sätt varpå man genomför besluten från CK-sammanträdet i november 1928, och det sätt varpå utarbetandet av målen för den första femårsplanen fortskrider under vintern 1928/29 visar att man alltmer överger NEP:s grundläggande principer. Det blir oundvikligt med en öppen brytning mellan å ena sidan Bucharin och hans anhängare som vill genomföra en industrialisering inom ramen för NEP och å andra sidan dem som i praktiken (om än de inte utsäger det i ord) anser att NEP:s upprätthållande är oförenligt med en snabb industrialisering av landet.
Artiklarna, talen och uttalandena från de respektive linjernas anhängare liknar allt mindre en diskussion där man försöker övertyga motståndaren om sin egen uppfattning. Debatten får lämna plats för polemiken, och argumenten och analysen av den konkreta situationen ersätts av ömsesidiga anklagelser. Det är alltså inte någon idé att försöka rekonstruera en ”debatt” som aldrig var någon debatt. Man får istället anstränga sig att belysa de fåtaliga fakta och argument som trots allt förs fram av den eller den andra parten under vintern 1928/29 och under början av våren. Därigenom blir det enklare att bilda sig en uppfattning om den ideologiska och politiska innebörden av den brytning som fullbordas under CK-sammanträdet i april 1929.
Under vintern 1928/29 försvarar Bucharin sina ståndpunkter offentligt för sista gången och fortsätter att utveckla sina teorier inför politbyrån och centralkommittén. Han upprepar naturligtvis en stor del av sina tidigare formuleringar, men de är ofta mer genomarbetade och uttrycks på ett nytt sätt.
Ett argument som ständigt förs fram av förespråkarna för en snabbare industrialisering (som ”för tillfället” skulle ske på jordbrukets bekostnad) är det omedelbart förestående hotet om ett imperialistiskt anfall mot Sovjetunionen. Bucharin förnekar inte denna fara. Hans analyser får honom emellertid att framhålla de asiatiska folkens revolutionära roll och att slå fast att det avgörande elementet i försvaret av Sovjetunionen och dess inrikespolitiska läge är förbundet mellan arbetare och bönder. För honom framstår det som oerhört farligt att ge sig in på en väg som omintetgör denna allians för att premiera industrialiseringstakten.[66]
Bucharin lägger alltså tonvikten på förutsättningarna för att förbundet mellan arbetare och bönder ska kunna stärkas. Därvid återgår han i stor utsträckning till innehållet i Lenins sista artiklar som enligt Bucharin innefattar ”en omfattande långsiktig plan för hela vårt kommunistiska arbete”. Enligt Bucharin är revolutionens framtid beroende av ett fast och förtroendefullt förbund med bönderna, och partiet måste framförallt eftersträva att stärka detta förbund genom att utföra ett kulturellt och organisatoriskt arbete där man tar hänsyn till böndernas intressen. Han varnar för föreställningen om en ”tredje revolution” som skulle införa kollektiva produktionsformer uppifrån.
Bucharin menar att industrialiseringen och ackumulationen måste genomföras på ett sådant sätt att man medelst effektivitet och ekonomiska ansträngningar upprätthåller bytesvillkor som är acceptabla för bönderna. Detta är helt i linje med resolutionerna från den femtonde kongressen, men när det upprepas i början av år 1929 framstår det som en kritik av den politiska linje som förts det senaste året. Dessa ståndpunkter vållar honom en rad angrepp från anhängarna av en maximal investering inom den tunga industrin. En av dem, Postysjev, tar tillfället i akt och kallar Bucharin ”vulgär bondefilosof”.[67]
Samtidigt med Bucharins artikel i Pravda 20 januari 1929 kommer en artikel av Lenins änka, Nadejda Krupskaja under rubriken: ”Lenin och bildandet av kolchoser”. Krupskaja påminner om den stora betydelse som Lenin tillmätte utvecklandet av kooperationen och bildandet av kolchoser och understryker att Lenin inte ansåg att man skulle tvinga bönderna att mot deras vilja ansluta sig till kooperativ och kolchoser. Hon påminner också om den vikt Lenin fäste vid Engels artikel i Neue Zeit år 1894. Engels säger där att socialismen inte exproprierar bonden, utan hjälper honom att gå över till kooperativ och bilda kommuner genom att ge förebilder och visa det tålamod som krävs. Slutligen bedömer Krupskaja det som dumt att vilja genomföra en omvälvning av mellanbondens ekonomiska förhållanden ”uppifrån” och därvid tillgripa tvångsåtgärder.
Krupskajas artikel är ett svar till anhängarna av en absolut prioritering av den tunga industrin, vilka allt oftare uttalar sig till förmån för en obligatorisk kollektivisering. På denna punkt försvarar Krupskaja samma uppfattning som Bucharin.
Bucharins officiella inlägg utgör bara en del av de texter han skriver vid den här tiden. Han förbereder sig nu också för en ”plattform” avsedd för politbyrån. Den läses på politbyråns sammanträde den 30 januari 1929. Bucharin blir då föremål för våldsamma angrepp från anhängarna av en snabb utveckling av den tunga industrin. Hans ställningstagande som stöds av Rykov och Tomskij verkar annars inte ge upphov till någon verkligt grundläggande debatt. Några dagar tidigare (den 20 januari, den dag då Trotskij förvisas ur Sovjetunionen) redogör faktiskt trotskisterna i en hemlig rapport för samtalen mellan Bucharin och Kamenev, och där angrips främst Bucharins förhållningssätt av hans motståndare, vilka betraktar det som ”fraktionistiskt”.[68]
Från den ”plattform” som Bucharin lägger fram den 30 januari och av de uttalanden ”de tre” gör den nionde februari är det bara vissa citat som är kända. Dessa citat gör det emellertid möjligt att rekonstruera större delen av det som sades av de tre på politbyråsammanträdet.
En av de förebråelser som ”de tre” riktar mot de verkställande organen rör den bristande respekten för de beslut som fattats av femtonde kongressen och av CK ifråga om hjälp till fattig- och mellanbönderna. Föreställningen om en industrialisering på basis av en ”tribut” som åläggs bönderna utsätts också för en systematisk kritik. Enligt ”de tre” så finns det en risk att talet om en ”tribut” leder till en ”militär-feodal utsugning av bondeklassen”. Denna term tas upp och fördöms i politbyråns resolution av den nionde februari.[69] I sin rapport inför CK-sammanträdet i april 1929 försvarar Stalin förslaget om en ”tribut” och säger att tesen om ”utsugning” av bondeklassen omöjligen kan tillämpas på Sovjetunionen.[70]
För Bucharin framstår utvecklandet av kolchoser som nödvändigt, men han anser inte att denna utveckling kan ske genom tvångsåtgärder. Han anser att kollektiviseringen inte får bli ett medel i den industriella utvecklingens tjänst. Han understryker att utvecklandet av kolchoser måste knytas samman med en ideologisk kamp och han påminner också om det Lenin skrivit om nödvändigheten av en kulturrevolution.
Bucharins invändningar mot uppbärandet av en ”tribut” från bönderna hänger framförallt samman med hans uppfattning om förbundet mellan arbetare och bönder. Han anser att detta förbund måste baseras på en systematisk minskning av gapet mellan bondemassornas och arbetarklassens levnadsnivå. Han anser också att det utanför jordbruket finns betydande källor att tillgå för industrins utveckling och för ackumulationen. Bland det han åsyftar är då nedbantningen av den statliga administrationsapparaten. Därtill skulle det fordras en decentralisering och ett frigörande av lokala initiativ för att möjliggöra ”de verkliga massornas verkliga deltagande” (enligt Lenins uttryck) i utvecklandet av produktivkrafterna.[71]
Bucharin frågar sig emellertid inte på allvar varför det han föreslår inte genomförs fastän samma riktlinjer sedan länge återfinns i partiets resolutioner. Det är en fråga som skulle leda vidare till frågan om vilka samhälleliga krafter och vilka samhällsförhållanden som lägger hinder i vägen för genomförandet av vissa partiresolutioner och vilka kampformer som krävs för att bryta ner dessa hinder. Men människan ställer sig aldrig andra problem än dem hon kan lösa...
Under politbyråsammanträdena i mars och i början av april 1929, som förbereder CK-sammanträdet den 16–23 april och den sextonde partikonferensen 23–29 april, lägger Bucharin och Rykov fram motförslag till den femårsplan som nu underställs politbyrån. I femårsplanen förespråkas en tre- eller fyradubbling av investeringarna inom den statliga sektorn och 80% av dessa investeringar tilldelas den tunga industrin. Motförslagen tillbakavisas, liksom en plan som Rykov lägger fram för en ökning av jordbrukets utvecklingstakt med motiveringen att jordbruket utgör basen för industrins utveckling. Efter denna motgång lägger Bucharin, Rykov och Tomskij ner sina röster när politbyrån godkänner förslaget till femårsplan.
Parallellt med kritiken mot de ekonomiska teorierna om en ensidig satsning på den tunga industrin och överförandet av resurser från jordbruket till industrin i stor skala, riktar ”de tre” och då särskilt Bucharin, kritik mot den rådande utvecklingen inom överbyggnaden. Kritiken gäller ansvällningen av de statliga apparaterna och deras förutsebara tillväxt ifall inte kollektiviseringen fortgår på frivillig väg, utan tjänar som redskap för uppbärandet av en ”tribut” från jordbruket.[72]
Bucharin kritiserar också partiets sätt att fungera ur olika aspekter. Framförallt argumenterar han mot innehållet i partidiskussionerna. Han förebrår partiet för att det främst diskuterar inre organisatoriska problem istället för att analysera den konkreta situationen och därvid ständigt rådfråga massorna. ”Allvarliga och djupgående problem debatteras inte ens. Hela landet upprörs av problemet med spannmålet och försörjningen, men det regerande proletära partiets konferenser tiger still om saken. Det är en småskuren politik som inte löser några problem. Vi måste säga arbetarklassen sanningen om läget, lita på massorna, lyssna på dem och utröna deras behov, identifiera oss med massorna när vi sköter landets affärer.”[73]
Att tyngdpunkten bör läggas på den sovjetiska demokratin, på massornas roll och på massornas kontroll av olika apparater är en gammal tanke hos Bucharin. Han återupptar denna tankegång i en artikel i Pravda den andra december 1928 och i sitt tal om ”Lenins politiska testamente” där han kräver att man mångdubblar ”alla tänkbara former för arbetarnas sammanslutning i syfte att till varje pris undvika byråkratisering” och skaffa kunskap om massornas känslor och missnöjesmotiv. Denna argumentation från Bucharins sida kommer sedan att användas som ett bevis för hans tendens att böja sig för ”massornas missnöje och efterblivenhet”.[74]
Bucharins kritik rör också det som han uppfattar som framväxten av en sorts disciplin inom partiet. Tendensen att överge det kritiska tänkandet sätter Bucharin i samband med att CK:s kollektiva ledning upplöses och makten koncentreras i händerna på en man. Han uppmanar aktivisterna att ”inte acceptera ett enda ord utan prövan”.[75]
Bolsjevikpartiets majoritet tillbakavisar kritiken av den rådande partidisciplinen, slår fast att det krävs en ”järnhård disciplin” och understryker de svaga punkterna i ”de tres” ställningstaganden. ”De tre” gör inte någon konkret framställning av hur övergången till kollektiva brukningsformer ska ske eftersom de tenderar att sätta den ekonomiska sidan av förbundet mellan arbetare och bönder främst (tillförseln av konsumtionsvaror till landsbygden) och de intar en reserverad hållning till beskattningen av de burgna bönderna. Därför är det lätt att likställa ståndpunkterna hos ”de tre” med ett försvar av status quo för NEP, ja rentav med ett försvar av kulakernas intressen. Det är denna hållning som politbyråns majoritet beslutar sig för att inta. De förebrår dessutom Bucharin och Sokolnikov för att de tagit kontakt med Kamenev. Bucharin kritiseras dessutom för att han publicerat sig i pressen utan föregående diskussioner i politbyrån. Dessa olika handlingar betraktas som fraktionsverksamhet.
Alla anklagelser och tillrättavisningar sammanfattas i en resolution som underställs politbyrån och kontrollkommissionens presidium. En kommission med uppgift att redigera en kompromisstext tillsätts emellertid av centralkommittén. Om ”de tre” röstar för kompromissen ska resolutionen dras tillbaka. Om ”de tre” accepterar kompromissen kommer det att innebära att Bucharin återtar sin begäran om att avgå från sina poster i Pravda och inom Komintern.[76] Den sjunde februari vägrar ”de tre” att rösta för kompromisstexten och beslutar sig för att stå fast vid att avgå fram till CK-mötet i april. Det är bara Rykov som längre fram kommer att återta sin begäran om att få avgå.
Detta ställningstagande leder till en total brytning mellan ”de tre” och politbyråns majoritet. Framförallt i Stalins ögon utgör ”de tre” hädanefter en ”distinkt grupp” som Stalin anklagar för ”kapitulation”, ”högeravvikelse” och för att ”ha ställt sig positiva till de kapitalistiska elementens fria utveckling i städerna och på landsbygden, istället för att verka för deras likvidering”.[77] Dessa anklagelser baserar sig uppenbarligen inte på det bokstavliga innehållet i ”de tres” texter och uttalanden, utan på en tolkning av de eventuella konsekvenserna av vad som skulle hända om de förespråkade åtgärderna vidtogs.
Centralkommittén antar en resolution rörande ”partiets inre affärer”[78] och stadfäster en resolution rörande samma frågor som politbyrån och kontrollkommissionens presidium röstat igenom den nionde februari.[79] I dessa resolutioner tar man avstånd från den kritik som Bucharin utvecklar i ”En ekonoms anteckningar”. Bucharins kritik betecknas som ogrundad, ”eklektisk” och ägnad att ”diskreditera centralkommitténs linje”. Med samma motivering fördöms Bucharins uttalande från den 30 januari 1922 och de ställningstaganden av Bucharin som återfinns i Kamenevs anteckningar. I resolutionens slutsats understryker CK emellertid framförallt Bucharins och Tomskijs vacklanden i riktning mot en ”ny” linje och nödvändigheten av att bevara partienigheten”. I motsats till den strängare kritik av Bucharin som Stalin för fram i sitt tal,[80] så anklagas inte ”de tre” för ”högeravvikelse” i CK-resolutionen. Här talas det istället om en ”solidaritet i praktiken” med de opportunistiska tendenserna inom Komintern och om att ”de tre” objektivt sett spelar rollen av ett centrum för dessa tendenser . Längre fram i samma resolution sägs det att ”ståndpunkterna hos ”de tre” och högeravvikarna sammanfaller i väsentliga delar.[81]
Dessa formuleringar antyder att ställningstagandena hos ”de tre” och hos ”högeravvikarna” inte helt och hållet sammanfaller. Den praktiska konsekvensen av detta blir att centralkommittén låter ”de tre” sitta kvar i politbyrån, fastän de inte röstade för kompromisstexten den sjunde februari. Samma resolution förbjuder ”de tre” att på något sätt framträda officiellt med sina avvikande åsikter. Detta förbud sätter nya gränser för den ideologiska kampen, som hänskjuts till en allt snävare krets. Samtidigt som man vägrar att ta emot Bucharins och Tomskijs begäran om att avgå, så fråntas Bucharin sina poster på Pravda och inom Komintern, och Tomskij berövas sin fackföreningspost.[82] Detta är ett allvarligt nederlag för ”de tre” och det kommer att bli definitivt.
Den politbyråresolution som CK stadfäster innehåller också en rad punkter med kritik mot ”de tre”. Framförallt förkastas här Bucharins analys av det ekonomiska läget. Man slår fast att försörjningen av landsbygden förbättrats i förhållande till föregående år och att insamlandet förlöpt nöjaktigt.[83] Verkligheten motsvarar inte på något sätt denna bedömning av läget. Med undantag av två månader ligger spannmålsinsamlingen för första halvåret 1929 långt under föregående års resultat. Under de sex månaderna samlar man in 2,6 miljoner ton jämfört med 5,2 miljoner ton under samma period år 1928.[84] Dessutom har 1929 års resultat bara kunnat uppnås med hjälp av en stark administrativ press på mellanbönderna. I många regioner ger detta upphov till öppna missnöjesyttringar från breda bondeskikt. Till råga på allt leder den rådande spannmålsbristen till höjningar av spannmålets marknadspris och till spekulation.[85] CK-sammanträdet i april 1929 förbigår dessa realiteter, något som kommer att få viktiga ekonomiska och politiska konsekvenser längre fram.
Större delen av detta tal[86] ägnas åt en kritik av ”de tres” ståndpunkter. I nära anknytning till denna politik för Stalin fram en rad teser,[87] som tilldrar sig vår uppmärksamhet.[88]
En tes berör intensifieringen av klasskampen ”i det nuvarande utvecklingsstadiet, med rådande styrkeförhållanden”.[89] Det rör sig alltså inte om någon ”allmän tes”, utan om en formulering som åsyftar de aktuella förhållandena.
Denna karakteristik är riktig men otillräcklig därför att Stalin i sin tes inte utför någon mångsidig analys av förhållandena. Han vägrar således att inse att intensifieringen av borgarklassens kamp kan bero på att partiet behandlat fattigböndernas och mellanböndernas problem fel till följd av att den proletära diktaturens apparater försvagats och förbindelsen mellan dessa apparater och massorna är dålig. Att ta med sådana faktorer i analysen av läget innebär enligt Stalin att man tillskriver intensifieringen av klasskampen ”administrativa orsaker”[90] eller att man slår fast att det som var ”bra” förra året, nu plötsligt blivit ”dåligt”,[91] ty han förnekar att det skulle ha skett någon som helst förändring i detta avseende under det gångna året.
En sådan begränsning av analysen av orsakerna till klasskampens intensifiering härrör från en ensidig uppmärksamhet på agerandet hos motståndarna till proletariatets diktatur. På så sätt underlåter man att undersöka vad det är som skapar möjligheter för motståndarna att förvandla sitt agerande till en verklig motoffensiv. Dessa möjligheter är emellertid beroende av hur starka banden mellan arbetarklassen och dess allierade är och av partiets politiska linje. Begränsningen av analysen hänger alltså främst samman med den politiska linjen och dess motsättningar. Den begränsade analysen omöjliggör en korrekt behandling av motsättningarna och nödvändiga tillrättalägganden.
En annan tes i apriltalet 1929 berör nödvändigheten av att ålägga bondeklassen att erlägga ”någon form av tribut” för att möjliggöra industrialiseringen av Sovjetunionen.[92]
På ett allmänt plan är denna tes sann och falsk på en gång. Den är sann i den bemärkelsen att under de konkreta villkor som råder i Sovjetunionen är det omöjligt att genomföra en omfattande industrialisering utan att bönderna ger ett visst bidrag[93] till industrins utveckling.
När denna tes formuleras på ett så allmänt sätt finns det emellertid en risk att den leder till en felaktig politik. Eftersom det inte på något sätt anges någon övre gräns för tributens storlek som inte får överskridas om förbundet mellan arbetare och bönder ska bestå, och om kraven från jordbrukets utvidgade reproduktion ska tillgodoses, så kan tesen få allvarliga konsekvenser. Verkligheten kommer snart att visa att dessa gränser överskrids.
De negativa följderna av en tes som talar om en ”tribut” i allmänna termer förstärks av att den åtföljs av en annan tes som är felaktig. Det rör sig här om påståendet att ”sovjetmaktens natur gör all utsugning av bönderna från statens sida omöjlig”.[94]
En sådan formulering tar varken hänsyn till sovjetstatens motsägelsefulla natur (arbetarklassens stat, men också en ”borgarstat” enligt Lenins formulering), nämligen i den utsträckning staten säkerställer reproduktionen av vissa borgerliga förhållanden, då framförallt på fördelningens nivå, eller till förekomsten av borgerliga element i de sovjetiska statsapparaterna. Dessa faktorer kan emellertid utgöra de objektiva grundvalarna för plundringen och utsugningen av bönderna, för övrigt även av arbetarna, och föranleda bönderna att ställa sig i opposition till sovjetmakten. Denna tes är alltså ett steg tillbaka jämfört med Lenins analyser.
I sitt tal inför centralkommittén i april 1923 tar Stalin upp tesen om behovet av ”nya former för alliansen mellan städerna och landsbygden”. Dessa nya former hänger samman med att industrin tillför jordbruket produktionsmedel; jordbruksmaskiner, traktorer, konstgödsel. Nu ”gäller det att rekonstruera jordbruket” och det måste ske ”på basis av modern teknik och kollektivt arbete”.[95]
I denna tes utvecklar och preciserar Stalin motsättningen mellan den allians som baseras på ”textiler” och den allians som grundar sig på ”stålet”. Det perspektiv som öppnas svarar visserligen mot framtidens krav, men de formuleringar Stalin använder reser en rad problem, framförallt de följande:
a) Inte ens mot slutet av NEP är ”återuppbyggnaden” av jordbruket slutförd. På miljontals små och mellanstora jordbruk saknas fortfarande de mest elementära arbetsredskapen.[96] Detta innebär i praktiken att det fortfarande är möjligt att hjälpa fattigbönderna och mellanbönderna att snabbt öka sin jordbruksproduktion medelst blygsamma investeringar och utan att invänta byggandet av nya stålverk och traktorfabriker. Problemet med eftersläpningen och utvecklingstakten står alltså inte alls så som det formuleras av centralkommittén i april 1929.[97]
b) Enligt Stalins tal skulle förbundet mellan arbetare och bönder under ”återuppbyggnadsperioden” framförallt syfta till att tillfredsställa ”bondens personliga behov, utan att alltför stor hänsyn togs till gårdens behov”[98] Visst var det så alliansen genomfördes, men denna praktik var felaktig. Tillförseln av produktionsmedel till bönderna, om än enkla sådana, borde ha prioriterats, något som Lenin för övrigt påpekat. Alliansen som huvudsakligen baserades på ”textillinjen” hjälpte inte fattigbönderna och mellanbönderna att befria sig från rikeböndernas dominans.
I Stalins tal framstår det som om den tekniska omvandlingen och kraven på en ökad, marknadsinriktad jordbruksproduktion gör kollektiviseringen nödvändig. Utvecklandet av en kollektiv produktion inom jordbruket framstår här inte som en form av klasskamp utan som en teknisk och ekonomisk nödvändighet.
Tesen är att det föreligger en ”fara för en brytning mellan stad och landsbygd”, en fara som beror på jordbrukets otillräckliga tillväxttakt i förhållande till industrin. Stalin drar följande slutsats: ”för att undanröja denna fara måste man rusta upp jordbruket på basis av ny teknik (...). För att rusta upp jordbruket är det nödvändigt att gradvis sammanföra de individuellt uppstyckade jordbruken i stora brukningsenheter”.[99]
Enligt denna föreställning, som blir den rådande, är det inte fattigböndernas och mellanböndernas behov som är det väsentliga. Det är istället städernas och industrins behov som bestämmer de tekniska villkoren för jordbruksproduktionen och de tekniska villkoren blir bestämmande för de sociala förhållandena inom jordbruket. Det finns anledning att fråga sig varför en sådan föreställning uppstår (vi återkommer till det vid analysen av omvandlingen av bolsjevikernas ideologi) . Säkert är att denna tes förklarar det sätt varpå kollektiviseringen sker, liksom kollektiviseringens ”produktionsbromsande” effekter, dvs. det faktum att jordbruksproduktionen går tillbaka istället för att öka.
När man slagit fast tesen om att jordbrukets tekniska omvandling brådskar, följer kravet på en snabb industrialisering av sig självt. Det är omöjligt att förse landsbygden med maskiner och traktorer utan en högre utvecklingstakt inom industrin.”[100]
Här hamnar man i en cirkel. Man måste snabbt förse jordbruket med moderna hjälpmedel så att det inte släpar efter industrin, och man måste öka industrins utvecklingstakt så att industrin snabbt kan utrusta jordbruket. Cirkelns illusoriska rörelse leder till en ständig uppjustering av femårsplanens mål.
I sitt tal på centralkommitténs sammanträde i april 1929 förklarar Stalin spannmålsinsamlingens svårigheter med att kulakerna ”stärkt sin ekonomiska ställning”. I sitt svar på frågan om var orsaken till svårigheterna ligger, formulerar Stalin sig på följande sätt: ”kulakelementen och de välbärgade elementen har blivit starkare under loppet av dessa år”. De har dragit nytta av flera goda skördeår, de har stärkt sin ekonomiska ställning, de har fått ihop ett litet kapital och nu kan de agera på marknaden.[101]
Denna ”ekonomistiska” förklaring av insamlandets kris är tyvärr problematisk:
a) Det är svårt att urskilja den omtalade raden av goda skördeår, eftersom man fick den sista goda skörden år 1926.
b) Sedan början av 1928 har man måst tillgripa ”exceptionella åtgärder”. Även mellanbönderna utsätts för dessa åtgärder, vilket från den politiska ledningens sida motiveras med att de rika böndernas spannmålsreserver är uttömda. Under sådana betingelser kan inte det kapital kulakerna förfogar över under 1929 vara större än under 1927 (åtminstone inte ifråga om spannmålskapitalet).
Om kulakernas positioner är starkare 1929 än 1927 så beror det i själva verket på att deras politiska och ideologiska inflytande ökat. Detta ökade inflytande härrör från de fel partiet begått i sin bondepolitik. Men all analys av dessa misstag (som är en förutsättning för att man ska kunna undanröja felen) avvisas från början i Stalins apriltal. På tal om svårigheterna med insamlandet ställer Stalin i själva verket frågan: ”Kanske är det centralkommittén som fört en felaktig politik?” Han besvarar utan åthävor frågan med påståendet ”nej, CK:s politik har inte något med saken att göra”.[102]
Ovannämnda formulering, som för övrigt står i motsättning till allt som sagts under 1928, gör att man måste ”förklara” insamlandets kris med att kulakerna blivit rikare. Samtidigt omöjliggörs varje tillrättaläggande av den politiska linjen eftersom ”den inte kan ha med saken att göra”.
Stalins tal har en speciell betydelse. Dels därför att de teser Stalin lägger fram inte blir föremål för någon som helst systematisk kritik, fastän de är bristfälliga och strider mot verkligheten. Den ideologiska kampanj som föregår CK-sammanträdet leder till att varje kritik av Stalins teser omedelbart klassificeras som en ”prokulakisk” ståndpunkt. På så sätt blockeras framväxten av en verklig rörelse för kritik och självkritik, något som skulle förutsätta en fungerande demokratisk centralism. Dels därför att dessa teser tjänar som utgångspunkt för en vändpunkt ifråga om politisk linje, en vändpunkt som för till en accelererad industrialisering som måste betalas av bönderna. Detta bekräftas (om än på ett tvekande sätt) av den sextonde partikonferensen och leder till ”den stora vändpunkten” i slutet av år 1929.
På den sextonde partikonferensen görs det ett sista försök att stärka de socialistiska förhållandena inom ramarna för NEP genom att lägga grunden för övergången till en högre etapp. De beslut som fattas är alltså av avgörande intresse, även om de perspektiv som dras upp av konferensen inte kunnat förverkligas. De många motstridiga besluten och klasskampens snabba förlopp får till följd att partiledningen några månader efter sextonde konferensen ställs inför valet att antingen avstå från en del av de ekonomiska målsättningar (framförallt vad gäller industrin) som slogs fast i april 1929 eller också förverkliga dessa målsättningar med hjälp av andra politiska och ekonomiska metoder än dem som föreslogs av konferensen (vilket också innebär att man måste överge NEP).
Det är det sistnämnda alternativet som kommer att följas. Detta leder Sovjetunionen in i en helt ny fas, fastän det ännu inte finns förutsättningar att klara alla de nya och väldiga problem som nu tornar upp sig. En analys av den sextonde konferensens viktigaste beslut och aspekter bör leda till en större förståelse av varför man i april 1929 anser det möjligt att bibehålla en snabb ekonomisk och social omvandlingsprocess. Tillsammans med en undersökning av epokens konkreta situation bör en sådan analys kunna avslöja hur motsägelsefulla den sextonde konferensens beslut är och varför man under senare hälften av år 1929 ”löser” dessa motsägelser på det sätt som jag just tagit upp.
Ett kännetecken för den sextonde konferensen är det sätt varpå man behandlar de politiska motsättningarna inom politbyrån. Trots att motsättningarna är allvarliga och rör betydande frågor så blir de inte grundligt undersökta.
Inte förrän inför konferensens avslutning lägger Molotov på ”delegaternas begäran” fram en rapport där han sammanfattar det nyligen timade CK-mötets arbete. I samband därmed lägger han ett förslag till en kort resolution, vari det konstateras att ”Bucharingruppen” frångått den allmänna partilinjen och att den rör sig i riktning mot en ”högeravvikelse” Resolutionen antas utan diskussion. Detta är en uppslutning bakom CK:s beslut rörande ”Bucharingruppen”,[103] men resolutionen är inte med i den redogörelse för den sextonde konferensen som publiceras under 1929. Delegaternas inlägg rörande angreppen mot Bucharin finns inte heller med i redogörelsen.[104]
Förekomsten av djupgående motsättningar inom politbyrån hemlighålles ännu flera månader. Rykov är för övrigt med bland dem som får i uppdrag att lägga fram en rapport om femårsplanen inför den sextonde konferensen. Han förblir också ordförande i Folkkommissariatets Råd.[105]
Avsaknaden av en verklig debatt rörande de rådande politiska ståndpunkterna bidrar inte till att belysa situationen. Den gör det inte lättare att urskilja vad i ”de tres” ståndpunkter som kan klassificeras som ”högeravvikelse” och vad som eventuellt är riktiga teser.
Det ges aldrig någon förklaring till varför man inte tar upp någon verklig diskussion. Man kan anta att viljan att slå vakt om politbyråns ”enhet” varit den avgörande orsaken. Varken politbyråns majoritet eller ”de tre” försöker nämligen sätta igång någon omfattande debatt. Ingen vill riskera en partisplittring. Politbyråmajoriteten har sitt stöd hos en del av proletariatet inom storindustrin och hos en stor del av ledarna för de industriella och ekonomiska organen, medan ”de tre” främst åtnjuter gillande från en stor del av partimedlemmarna på landsbygden, från många fackliga kadrer och från en del av arbetarna inom konsumtionsindustrin, framförallt då inom textilindustrin.[106] Det måste tilläggas att ju större spänningarna på landsbygden blir, desto farligare framstår det som att avslöja partiledningens oenighet, för då riskerar man ett öppet motstånd mot de ”exceptionella åtgärderna” från böndernas sida.
Avsaknaden av en verklig debatt gör det hursomhelst omöjligt att klarlägga de respektive ståndpunkterna och belysa vad som är riktigt och vad som är felaktigt i de respektive sidornas hållning. De motsättningar som inryms i resolutionerna från den sextonde konferensen analyseras inte heller. Hädanefter kommer den ensidiga utvecklingen av den tunga industrin att gynnas på bekostnad av förbundet mellan arbetare och bönder. Det är betecknande att en del av den gamla oppositionens anhängare, framförallt då trotskister, uppfattar riktlinjerna från den sextonde konferensen på ett sådant sätt att de åter ansöker om medlemskap i partiet. Trotskij som numera befinner sig i exil tar emellertid avstånd från denna reaktion.[107]
En viktig händelse på den sextonde konferensen är att ”kampen mot byråkratiseringen” förs upp på dagordningen. Konferensen sätter denna fråga i nära förbindelse med den sociala och ekonomiska omvandlingen som ska genomföras, dvs. med kollektiviseringen och industrialiseringen. En förändring av statsapparaten (en revolutionarisering av överbyggnaden) anses således kunna bidra till den socialistiska omvandlingen av den ekonomiska basen.
Den resolution som antas av den sextonde konferensen i denna fråga försöker precisera vilka krav som måste uppfyllas för att man ska få massorna att göra verkliga inbrytningar i sovjeternas och administrationens aktiviteter. På så sätt vill man nedkämpa motståndet mot revolutionära förändringar. Resolutionen slår fast att de statliga apparaternas sätt att fungera får ödesdigra politiska konsekvenser. Följande är hämtat från resolutionen vad gäller ”kampen mot byråkratismen”[108]: ”Partiets och sovjeternas kamp mot statsapparatens byråkratiska fördärv, som ofta döljer den proletära statens verkliga karaktär för de arbetande massorna, är en av klasskampens viktigaste former.
De väldiga uppgifter som slagits fast i femårsplanen kan inte lösas om det inte sker en avgörande förbättring av statsapparaten. Den måste förenklas och dess kostnader måste reduceras. Varje uppgift måste lösas på den nivå där den hör hemma. Man måste på ett avgörande sätt bekämpa statsapparatens prägel av rutin och procedurer. Man måste komma tillrätta med den kvävande byråkratin, med kotterierna, med statsapparatens likgiltighet inför arbetarnas behov ...”.[109]
Man slår sålunda klart och tydligt fast att det råder en motsättning mellan uppgifternas omfattning och den tekniska och agrara omvandlingen å ena sidan och den byråkratiska apparatens sätt att fungera å andra sidan. De ideologiska betingelserna för en revolutionär omvandling av statsapparaten förblir emellertid oklara. De frågor som en sådan omvandling för med sig, angripes framförallt ur organisatorisk synvinkel. Detta räcker inte för att visa hur massorna genom sina initiativ ska kunna bryta tendensen till apparatvälde och få till stånd proletära apparater istället för borgerliga politiska apparater.
Vad gäller den organisatoriska nivån lägger resolutionen från den sextonde konferensen tyngdpunkten på följande faktorer:[110]
1. Granskningen av genomförandet av partiets politiska linje. Resolutionen påminner om vad Lenin sade om en statsapparat vilken ”mycket ofta motarbetar oss”,[111] vilket visar att förbättringarna på detta område sedan Lenins död är fåtaliga. En av de åtgärder som föreslås är att kontrollkommissionerna från basnivån ges ökade befogenheter. Man preciserar att ”kommissionerna måste utses direkt på fabriksnivå eller av motsvarande bysovjeter.”[112]
2. Förbättrandet av sammansättningen av personalen inom den statliga apparaterna och införandet av en ledningsprincip som svarar mot det nationella ekonomiska systemet och mot de krav som ställs av det socialistiska uppbygget[113] är två teman som framhålles i resolutionen.
Resolutionens anvisningar är emellertid vaga och rentav motsägelsefulla. Man finner en samling betraktelser över ”decentraliseringen av de ledande funktionerna”, över ”det personliga ledarskapet”, arbetsdisciplinen och ”massornas aktiva deltagande i ledningen” utan att det klart framgår vad som är primärt och vad som är sekundärt.
Resultatet av de motstridiga tendenserna blir att man samtidigt säger sig sträva efter en förstärkning av de ledande organens auktoritet och ett mer omfattande deltagande i planläggning och beslutsfattande från massornas sida.
Denna del av resolutionen domineras huvudsakligen av en strävan efter ekonomiska resultat. Har är det fråga om rationalisering av produktionsapparaten, ökning av arbetsproduktiviteten, nedskärning av företagens improduktiva delar, nedskärning av den statliga handelssektorns kostnader, etc.
Organiserandet av en masskontroll intar en central plats i resolutionen. Man kräver att partilösa arbetare och bönder lär sig utöva de rättigheter som Sovjetrepubliken tillskriver dem. Man påminner om att ”all kamp mot byråkratiseringen som inte stöder sig på arbetarklassens verksamhet och initiativ, utan försöker ersätta arbetarnas och böndernas egen kontroll med den ena eller den andra apparatens verksamhet, är dömd att misslyckas med att förbättra och i grunden rekonstruera statsapparaten – hur goda avsikterna än må vara”.[114]
Resolutionen räknar sedan upp olika erfarenheter man kan stödja sig på.[115] Det sägs emellertid inte någonting om att orsaken till att dessa erfarenheter gett begränsade resultat eller om vad man bör göra för att uppnå bättre resultat.
”Kampen mot de byråkratiska elementen inom partiet och statsapparaten” tas också upp.[116] Den princip som förs fram i den här delen av resolutionen är en av de viktigare, eftersom man här försöker ange hur man ska vända på den utveckling som avlägsnat partiet från massorna. Dessa tvekar nu att kritisera partiet och partimedlemmarna, vilket Stalin konstaterar i sin rapport till CK i april 1928. Han säger då att partiledningens ökade auktoritet medför att ”massorna börjar betrakta ledarna nerifrån och vågar inte kritisera dem...” vilket kan leda till att ”ledarna förlorar kontakten med massorna och massorna förlorar kontakten med ledarna”. Då riskerar ledarna att bli för självsäkra och att ”betrakta sig som ofelbara” vilket måste ”leda partiet till ruinens brant”.[117]
Resolutionen insisterar på utvecklandet av en kritik nerifrån och upp, utan hänsyn till person, i syfte att undanröja såväl de byråkratiserade elementen som de element som lierat sig med landets kulaker och kapitalister. Det sägs att brotten mot demokratin inom partiet måste bekämpas, att man måste genomföra val som får bort dem som förlorat massornas förtroende och mist kontakten med massorna. Man måste överallt bekämpa de ledande organens tendens att ersätta de organ som valt dem med sig själva (t.ex. att Högsta Sovjet ersätter sovjeterna).[118]
Den resolution som jag i huvudsak redogjort för ovan, säger alltså att en grundläggande omorganisering av de statliga apparaterna och deras sätt att fungera är ett villkor för byggandet av socialismen. Resolutionen visar att det som sagts i detta ämne under flera år tydligen stannat på pappret. Denna text avslöjar också att det fortfarande råder stor osäkerhet rörande målsättningen. Är målsättningen framförallt en ökning av statsapparaternas effektivitet eller är den en revolutionär omvandling av apparaterna som möjliggör framväxten av nya politiska relationer av proletär karaktär? Resolutionen ger inte något entydigt svar på denna fråga, eller underlåter snarare att formulera frågan. Den säger därför inte någonting om den konkreta väg man bör följa för att omvandla statsapparaterna. Därför står motsägande anvisningar bredvid varandra utan inbördes rangordning.
Under de månader som följer på antagandet av resolutionen ökar man i praktiken industrialiseringens omfattning och slår också fast en högre takt för utvecklingen. Hädanefter fäster man störst uppmärksamhet vid ekonomiska frågor, medan man förlorar prioriteringen av statsapparaternas omvandling ur sikte. De förändringar som trots allt genomföres, kommer uppifrån. Detta får negativa konsekvenser, framförallt ifråga on massornas kontroll och inflytande, som minskar istället för att öka.
Den sextonde konferensen fattar ett formellt beslut om partiutrensningar.[119] Dessa sätts i samband med försöken att omforma statsapparaten, med den allmänna NEP-krisen och med kampen mot ”högeravvikelsen”. Den sextonde konferensen påpekar att de förestående utrensningarna är de första av allmän karaktär sedan 1921 då återuppbyggnadsperioden började.[120]
Under åren 1922 till 1929 företar man bara partiella utrensningar[121] med utgångspunkt från kontrollkommissionens löpande verksamhet.[122] Sextonde konferensens beslut åsyftar däremot en exceptionell och allmän utrensning.
Några dagar innan sextonde konferensen ställs inför förslaget om utrensningar, lägger Jaroslavskij fram en rapport i ämnet inför partiorganisationen i Moskva. Rapporten är särskilt hård gentemot landsbygdens partiorganisationer. Jaroslavskij kritiserar också fabriksarbetarna för att de bevarat banden med landsbygden. Han säger att dessa bara betraktar sitt industriarbete ”som ett medel för att berika sina gårdar”. Han understryker att utrensningen måste ske utifrån ideologiska kriterier, att var och en måste dömas ”utifrån hur klasskampens uppgifter fullföljs”.
Samtidigt varnar han för ”inkvisitoriska metoder” och för ”utfrågningar av grannen” etc.[123]
Teserna om utrensningarna tas inte upp förrän på sextonde konferensens sista debattdag. Redan före detta tillfälle skickas det ut instruktioner till de lokala kontrollkommissionerna. Således ger inte resolutionen om utrensningar upphov till någon diskussion i verklig mening. Inläggen från en del delegater visar emellertid att en del av konferensdeltagarna fruktar att utrensningarna kommer att innebära en begränsning av diskussionen inom partiet. Icke desto mindre antas resolutionen enhälligt.[124] Utrensningspolitiken härrör från föreställningar som förs fram i samband med resolutionen om kampen mot ”byråkratiseringen”. En del av resolutionen behandlar för övrigt själva partiet. Här följer ett utdrag: ”konferensen fäster hela partiets och framförallt varje partimedlems uppmärksamhet på att man måste föra en enveten och bestämd kamp mot de byråkratiska elementen inom själva partiet, inom partiapparaten. Dessa element har uppstått på grund av den mångfald band som finns mellan partiapparaten och sovjeterna, på grund av att så många partimedlemmar är inkorporerade i det administrativa arbetet och på grund av den borgerliga intelligentsians och funktionärskårens inflytande över de kommunister som arbetar inom statsapparaten”.[125]
Detta stycke är värt att notera därför att det tillmäter kampen mot ”byråkratiseringen” inom partiet så stor betydelse, men också därför att de orsaker till byråkratiseringen som anges av partiet är väldigt begränsade.
Det blir därför svårare att bekämpa byråkratin. Problemen med arbetsdelningen och kadernas deltagande i produktionen lyfts inte fram när man analyserar det som i själva verket är en utveckling av en borgerlig politisk praktik. De åtgärder som föreslås mot byråkratiseringen blir därför också svåra att genomföra. En redogörelse för de viktigaste åtgärder som man fattar beslut om kan emellertid ge en bild av hur partiet fungerar strax före ”den stora vändpunkten” och av de försök som görs för att förändra partiets sätt att fungera och minska ”byråkratin”.
En av dessa åtgärder består i en nedbantning av antalet avlönade partifunktionärer. Där möjlighet ges ska dessa ersättas av en grupp särskilt aktiva partimedlemmar, ”partiaktivister”. På varje ort, inom varje fabrik eller administration, etc. där dessa partimedlemmar är tillräckligt många, ska de utgöra en så kallad ”aktiv” partiorganisation. Sådana ”aktiva” organisationer växer också fram under år 1929, men åtföljs uppenbarligen inte av någon reell nedbantning av partiets avlönade funktionärskår.[126] En sådan reducering skulle för övrigt kanske inte kunna få så stor betydelse, eftersom en stor del av partikadern sitter på poster inom den statliga apparaten och avlönas för det.[127]
I resolutionen om partiutrensningar understryker man att brotten mot partidemokratin måste bekämpas, så att de ”byråkratiserade element” som förlorat massornas förtroende kan undanröjas. Förändringarna av partiets sammansättning och partiets arbetsstil sätts i samband med fullföljandet av ekonomins återuppbyggnad och industrialiseringen. Det betonas att partiet under loppet av NEP inte enbart rekryterat hundratusentals proletärer, utan även småborgerliga element. Genom sitt sociala och personliga exempel introducerar dessa ”en desorganisering i partileden, ett förakt för arbetarnas och lantarbetarnas åsikter. De utgör karriäristiska element, som partiet inte på ett tillfredsställande sätt befriat sig från med hjälp av kontrollkommissionens dagliga och systematiska arbete”.[128] Det är därför det krävs mer djupgående utrensningar.
Resolutionens formuleringar visar att partiets sammansättning år 1929 är sämre än det var år 1922, och då var läget långt ifrån tillfredsställande.[129] Den klargör också nödvändigheten av att underställa partiet massornas kontroll och utmönstra element som är främmande för kommunismen från partiet, för att man med framgång ska kunna åstadkomma nya samhällsomvandlingar.
Det betonas att fabriks- och verkstadscellerna utgör partiets sundaste del, men att utrensningar är nödvändiga även där, eftersom också dessa celler är ”infiltrerade av element som inte förmår spela rollen av ett kommunistiskt avantgarde”, på grund av deras törst efter personlig rikedom, på grund av att de inte medverkar till att höja arbetsdisciplinen, eller därför att de inte brutit med de religiösa kulterna eller för att deras antisemitiska uppträdande vittnar om en kontrarevolutionär hållning, etc.[130] Det sägs att den nya etappens många och komplicerade uppgifter inte går att genomföra utan att man rensar ut de element från fabrikscellerna som i sin ideologi och sitt uppförande inte är proletära. Dessa element måste ersättas av arbetare som dittills varit ”aktiva sympatisörer”.[131] Resolutionen går ännu hårdare fram ifråga om läget bland landsbygdens celler. Man måste noga granska dessa cellers sammansättning i syfte att undanröja de element som står främmande för den proletära politiken och den proletära ideologin. Så. vidtar en lång uppräkning av de karakteristiska egenskaperna hos dem som bör uteslutas ur partiet.[132]
Slutligen framhåller resolutionen att utrensningarna är speciellt viktiga i cellerna inom den icke-produktiva sektorn.[133]
På den principiella nivån betonar resolutionen att massorna måste delta i genomförandet av utrensningspolitiken. På tal om utrensningarna i bycellerna med hjälp av ”aktiva” jordbruksarbetare och fattigbönder och mellanbönder, säger resolutionen att utrensningarna måste göras under bondemassornas överinseende. Det slås fast att ”bara en sådan utrensning kan omvandla landsbygdens celler”.[134]
På de konkreta åtgärdernas nivå ställs problemet emellertid framförallt i organisatoriska termer och inte i termer av en massrörelse. I första hand behandlas den centrala kontrollkommissionens och de lokala kontrollkommissionernas roll. De partilösa massornas deltagande i utrensningsaktionerna får bara ett omnämnande. Massorna uppmanas inte att utveckla initiativ för att utesluta element från partiet som inte är sanna proletärer eller sanna kommunister. De uppmanas inte att ställa krav på att partimedlemmar som begått fel ska uppfordras att bättra sig och ges möjlighet till det. Utrensningarnas karaktär och omfattning beror således på hur kontrollkommissionerna uppfattar sin roll och kraven på en djupgående sanering av partiet, på vilken information kontrollkommissionerna (trots avsaknaden av en massrörelse) kan erhålla om de partimedlemmar som är föremål för undersökning, om dessas praktik och relationer. Då kontrollkommissionernas medlemmar i själva verket utsetts bland partikadern, kan det stora flertalet av dem bara handla i enlighet med vad de flesta av dem som ska ”dömas” betraktar som rättvist. Avsaknaden av en verklig massrörelse gör att de framförallt utfärdar sanktioner mot de extrema fallen av uppkomlingslater, korruption, förakt för massorna och borgerligt och byråkratiskt uppträdande.
Däremot förbigås de ”medelsvåra” fallen för det mesta, trots att de är mångtaliga och trots att det är på dessa folkmassornas förtroende för partiet beror. Partiets revolutionära kapacitet hänger också på dessa ”medelsvåra” fall.
Det sätt varpå frågan om utrensningar ställs innefattar även andra aspekter. Det sägs att man ska ta hänsyn till partimedlemmarnas åsikter[135] och att de ”dolda” anhängarna av olika strömningar” ska jagas skoningslöst” (t.ex. gruppen ”demokratisk centralism”, anhängarna av Mjasnikov och andra ”partifientliga grupper”, däribland trotskisterna) . Det som åsyftas här är inte en verksamhet utan åsikter, inklusive påstådda åsikter, eftersom det talas om ”dolda” åsikter, som måste bli föremål för en ”skoningslös” kamp.[136] Sådana formuleringar gör det möjligt att utesluta dem som uttrycker något förbehåll gentemot partiledningens värderingar av den ekonomiska eller politiska situationen eller som drar annorlunda praktiska slutsatser avsina bedömningar än partiledningen. Men bristen på en nöjaktig kontroll nerifrån och frånvaron av en sann strävan efter enhet, avsaknaden av en klar insikt om att framväxten av ideologiska motsättningar inom partiet är oundviklig och att dessa inte bör lösas genom tvång, gör att resolutionen främst förespråkar ”administrativa metoder” för den ideologiska kampens område. Detta får allvarliga konsekvenser för partiet självt, eftersom marxismen bara utvecklas genom diskussion och öppen kamp. Dessutom måste varje partimedlem kunna ge sin ståndpunkt tillkänna för att man ska uppnå konkret kunskap om den ekonomiska situationen.
Det är just för att resolutionen om utrensningar och centrala kontrollkommissionens direktiv till de lokala kontrollkommissionerna lägger tyngdpunkten på uteslutningar för att ena partiet ideologiskt[137] som Jaroslavskij avbryts i sitt tal av delegater som är missnöjda med resolutionens innehåll och med att resolutionen inte diskuteras. Dessa avbrott är desto mer betecknande som Jaroslavskij i sitt tal undviker att ta upp de rent politiska aspekterna på utrensningarna. Det är också anmärkningsvärt att de delegater som avbryter och kritiserar Jaroslavskijs tal ändå röstar för resolutionen; den antas nämligen enhälligt.[138]
Kvantitativt sett är utrensningarna under 1929/30 mindre omfattande än vad de var under 1921/22. Den tidiga omgången berörde ungefär en fjärdedel av partimedlemmarna, medan den under 1929/1930 bara drabbar 11% och då upptas ändå en del av de uteslutna som medlemmar igen längre fram.[139]
Dessa åtgärder får också mycket begränsad effekt på partiets relationer till massorna. Utrensningarna genomföres i huvudsak av partiets interna kommissioner, utan någon aktiv medverkan från arbetarmassorna och bönderna, vilket resolutionen från sextonde konferensen stipulerade. Denna resolution är i själva verket nätt och jämnt antagen, när huvuddelen av partiets krafter finner sig inbegripna i en kamp för industrialisering och kollektivisering i stor skala. 1929/1930 års utrensningar leder därför inte till de förändringar i partiets sammansättning och funktionssätt som sextonde konferensen åsyftade. De gör inte partiet till något verktyg för en socialistisk omvälvning av de sociala relationerna och leder inte fram till någon kunskap om de stora bondemassornas situation och strävanden. Framgent fördunklas snarare denna kunskap på grund av att partimedlemmarna i basorganisationerna räds kontakten med de svårigheter som härrör från de högre instansernas felaktiga direktiv. Sådana kontakter kan nämligen lätt uppfattas som uttryck för ”ideologisk opposition” vilket kan föranleda uteslutningar ur partiet. Tillgripandet av sådana vapen i den ”ideologiska kampen” minskar generellt sett partiets benägenhet att berika sina erfarenheter och partimedlemmarnas benägenhet att reflektera. För att inte ”försätta sig i svårigheter” ger partimedlemmarna ofta sitt samtycke till varje direktiv och undviker att uttrycka andra ståndpunkter än dem ledningen intar. Framväxten av en sådan attityd får förödande konsekvenser för den demokratiska centralismen, för partilivet och för partiets relationer till massorna.
På kort sikt bidrar emellertid de åtgärder som vidtas under 1929/30 till att göra partiet till ett mera ”effektivt” verktyg för genomförandet av beslut än tidigare, vilket behövdes för att ta itu med de alltmer betungande ekonomiska uppgifterna.
Den sextonde partikonferensen är en avgörande händelse – om än inte den enda –i kampen mellan anhängarna av en maximal respektive en optimal industriell tillväxt. I motsats till vad som skedde på den femtonde partikongressen segrar nu de förstnämnda över de sistnämnda. Således framkommer nu en uttalad politisk linje för en omedelbar intensifiering av industrialiseringen. Denna linje får en rad effekter för klassförhållandena, framförallt för alliansen mellan arbetare och bönder. Ju mer linjen preciseras och utvecklas, desto klarare framstår dess klassmässiga konsekvenser, något som ännu inte är fallet vid tidpunkten för den sextonde konferensen.
För att placera besluten om industripolitiken i sitt sammanhang är det lämpligt att undersöka på vilket sätt de motstridiga riktlinjerna för denna fråga – före, under och efter den sextonde konferensen – återverkar på de ”siffermässiga perspektiven” för industrialiseringen och investeringarna. Det måste också påpekas att den dominerande riktlinjen påskyndar den fullständiga brytningen med NEP. Här föreligger en motsättning i sextonde konferensens resolutioner. Konferensen fattar nämligen också beslut om att inte hastigt överge NEP.[140]
Vi har sett hur två industrialiseringslinjer står emot varandra från och med den femtonde kongressen.[141] Den ena linjen är ett försvar av kongressens riktlinjer. Om industrin är ekonomins ”motor”, så är jordbruket dess ”bas” och investeringarna måste fördelas på så sätt att alla ekonomins branscher utvecklas i en takt som gör det möjligt för dem att samtidigt tillfredsställa de andra branschernas och konsumenternas behov (därav föreställningen om en ”optimal” utveckling). Enligt den andra linjen måste man genomföra en ”maximal” industriell utveckling och prioritera investeringarna inom den tunga industrin. Vi har sett att den andra linjen, till vilken Stalin gradvis ansluter sig för att slutligen bli dess försvarare, tenderar att ta överhanden. Detta är åtminstone den outtalade utvecklingen; före våren 1929 tas nämligen inte något formellt beslut som gör en klar uppdelning av de båda riktlinjerna.
Det ökande inflytandet för anhängarna av en ”maximal” industriell tillväxt tar sig uttryck i en stegrad ökning av industriproduktionens målsättningar och av de investeringar som föreslås från de olika organ som deltar i planeringen. I december 1927 förutsäger Gosplan att den tunga industrin under den första femårsperioden (som ska avslutat 1931/32) kommer att öka sin produktion med 77% (femårsplanens ”minimala” version) eller med 103 % (femårsplanens så kallade ”optimala” version).[142] I augusti 1928 lägger VSNCh fram ett förslag som går ut på att den tunga industrin vid femårsperiodens slut (1932/33) ska ha åstadkommit en produktionsökning på 127%. I december 1928 ligger Gosplans och VSNCh:s så kallade ”optimala” variant på 168%. I april 1929 antar den sextonde konferensen sedan en ”optimal” version på 179%. Mellan december 1927 och april 1929 ökar således femårsplanens målsättning för den tunga industrin med 102 eller 76%, beroende på vilken variant man utgår från.[143] Samtidigt stiger det belopp man beräknat för bruttoinvesteringar i fast kapital från 16 miljarder rubel (förutskickat i mars 1927) till 64,6 miljarder rubel, enligt de beslut som tas i april 1929.[144]
På två år fyrdubblar man således investeringsplanerna. Mer än 40% av dessa investeringar är avsedda för industrin och den tunga industrins andel därav höjes från 69,4% till 78%.[145]
Denna ”höjning” av målen för investeringar och för industriproduktionen är desto mer anmärkningsvärd som den inte grundar sig på någon genomarbetad analys av den sovjetiska ekonomins möjligheter eller av de perspektiv som omvandlingen av ägandeförhållanden och produktionsförhållanden öppnar. En undersökning av femårsplanens projekt ger vid handen att ”höjningen” av industrins målsättningar framförallt kan hänföras till en ändring i den politiska kursen, det vill säga till det ökade inflytandet för anhängare av en snabb industrialisering. För att övertyga sig om detta räcker det att gå till den resolution och de beslut som sextonde konferensen och sovjetkongresserna lägger fram rörande femårsplanen.
Sextonde konferensens resolution om femårsplanen stadfästes i maj 1929 av RSFSR:s och Ukrainas sovjetkongresser samt av sovjeternas femte kongress.[146] I denna resolution antas den så kallade ”optimala” varianten av femårsplanen som utarbetas av Gosplan. Resolutionen slår (varvid femtonde kongressens slutsatser tillbakavisas) fast att planen måste säkra ”en maximal utveckling av den tunga industrin, då denna utgör basen för landets industrialisering”.[147] Man för inte längre fram principen om att jordbruket utgör basen för ekonomin.
Enligt sextonde konferensens resolution är förutsättningarna för den tänkta industriella tillväxten att jordbruksproduktionen ökar med 50% i förhållande till förkrigstiden.[148] Men jordbruksproduktionen står stilla och tenderar rentav att gå tillbaka sedan 1926 på grund av genomförandet av de ”exceptionella åtgärderna”. Denna optimistiska syn på jordbruksproduktionens framsteg saknar alltså all grund. Förutsägelserna för jordbruket är också orealistiska i så måtto att man förutsätter att skördarna kommer att bli goda under alla fem åren.[149]
När man utgår från hypotesen om en maximal och oavbruten tillväxt i resolutionen om femårsplanen så förbigår man Lenins anvisningar om hur man på ett korrekt sätt utarbetar en ekonomisk plan. Man måste foga samman olika uppgifter med varandra, såsom länkarna i en kedja. Lenin säger också att man måste fastställa de minimala (och inte ”optimala”) villkor som måste vara förhanden för att olika uppgifter ska kunna fullföljas. Han säger att man bör utarbeta flera varianter för att bemöta de faktiska betingelser som uppstår, vilket innebär att vissa uppgifter måste skrinläggas, om det inte finns förutsättningar för att genomföra dem. Lenin understryker också att i den konkreta situation som Sovjet befinner sig måste utgångspunkten eller det grundläggande elementet i planeringsarbetet utgöras av de faktiska tillgångarna på livsmedel (i realiteten spannmål). Ingen av Lenins anvisningar följs under 1928/29, varken när den ”optimala” versionen utarbetas eller senare när skörderesultaten blir sämre än väntat.[150]
Resolutionen om femårsplanen förutser också en ökning av arbetsproduktiviteten inom industrin med 150%. Denna ”förutsägelse” är i verkligheten bara en önskan. Den saknar objektiv grund och står i motsättning till produktivkrafternas faktiska utveckling. Den kommer inte heller att förverkligas. Utifrån denna ”förutsägelse” rörande jordbruket och arbetets produktivitet säger planen att reallönerna kommer att öka med 71%, medan produktionskostnaderna kommer att minska med 35% inom industrin och med 50% inom byggnadsbranschen.[151] Antagandena om dessa minskningar utgår från hypotesen (vilken saknar grund och inte kommer att besannas) om en högst påtaglig förbättring vad gäller utnyttjandet av råvaror och energi.
Det finns många orsaker till att man ställer upp så föga realistiska mål.[152] En stor del av medlemmarna och av kadern vet att målsättningen inte är trovärdig, men vågar inte säga detta högt. Bland orsakerna till svårigheterna finner man utvecklingen av arbetslösheten under de föregående åren och de ständigt växande problemen med försörjningen. Detta leder till att man söker en utväg för att så snabbt som möjligt undkomma en situation som börjar bli farlig för sovjetmakten. När relationerna till bönderna försämras till följd av de ”exceptionella åtgärderna” anser många partimedlemmar att utvägen består i en så snabb industrialisering som möjligt. De få som tar risken att framhäva det orealistiska och det motsägelsefulla i förutsägelserna, betraktas då som ”defaitister”. Uppluckringen av förbundet mellan arbetare och bönder som pågår sedan början av 1928 spelar således en betydande roll för uppslutningen bakom de då gällande ”förutsägelserna” för femårsplanen. Denna uppslutning bottnar i illusionen att man kan gjuta liv i förbundet mellan arbetare och bönder med hjälp av ekonomiska och tekniska lösningar. Den är ett uttryck för en ”teknicistisk-ekonomistisk” komponent i bolsjevikernas ideologi, något vi ska återvända till. Denna komponent får en avgörande betydelse under trycket från en rad faktorer: den entusiasm för industrialiseringen som uppfyller en del av arbetarklassen och framförallt de unga, påtryckningarna från storindustrins ledare och påverkan från en nationalism som smickras av föreställningen om att man ska ”komma ifatt och gå förbi” industriländerna så snabbt som möjligt.
En rad objektiva och subjektiva betingelser gynnar således utarbetandet och accepterandet av en extremt ambitiös industrialiseringsplan.[153] Detta till den grad att planen inte enbart innehåller orealistiska förutsägelser, utan även en mångfald inre motsättningar.
En någorlunda noggrann undersökning av femårsplanens förutsägelser och av det sätt varpå den löpande ekonomiska verksamheten fungerar klargör att de materiella resurser som krävs för att förverkliga målen saknas i en rad sektorer och kommer inte att kunna uppbringas under dessa fem år. Från 1928/29 behöver man enligt planens målsättningar en 30% större kvantitet produkter från järnindustrin än vad som går att få fram. Av den efterfrågan som planen skapar är det alltså 30% som inte kan tillfredsställas. Ett liknande underskott kan noteras för andra metaller än järn; siffran ligger här på 25% och samma situation råder för en mångfald andra produkter.[154]
De ekonomer och tekniker som utarbetar planens målsättningar är inte omedvetna om att vissa delar av den inte stämmer överens inbördes och att den innefattar orealistiska element. Under den atmosfär av ”skoningslös kamp” mot högern som råder i början av år 1929 föredrar de flesta att tiga, eller också talar de i förtäckta ordalag, eftersom de annars löper risk att stämplas för ”defaitism” eller ”högertendenser”.
Strumilin, som ändå förespråkar ambitiösa målsättningar, observerar att merparten av planeringsspecialisterna inte längre är beredda att kritisera planen eller att föreslå erforderliga tillrättalägganden. Angående detta ämne skriver han: ”Det skulle tyvärr vara meningslöst att testa civilkuraget hos de specialister som redan nu berättar i korridorerna att de föredrar att uttala sig för (stoyat, ordagrant ’stå upp’) en hög utvecklingstakt framför att hamna i fängelse (sidet, ordagrant ’sitta’) till följd av att ha uttalat sig för en lägre utvecklingstakt.”[155]
Det är inte bara rädslan för regressioner som får de flesta att tiga om de orealistiska inslagen i planen (inslag som gör hela planen ”orealistisk”). Även den politiska och ideologiska atmosfär som växer fram under 1928 i samband med uppluckringen av förbundet mellan arbetare och bönder bidrar därtill. Till och med ledande partikamrater som är gynnsamt inställda till en snabb industrialisering, men som inser att vissa mål skjuter för högt, upphör att ge uttryck för sina tvivel på det officiella planet.
Ett brev som Kujbysjev skriver till sin hustru i slutet av år 1928 (brevet publiceras nästan 40 år senare) vittnar om den situation vissa ledare befinner sig i, trots att de knappast kan misstänkas för högertendenser. ”Det är detta som oroade mig igår och som oroar mig idag, jag är oförmögen att åstadkomma en balans (mellan de disponibla resurserna och de tillgångar som fordras för att målen ska nås – CB) och eftersom jag inte kan minska kapitalutgifterna, inte minska utvecklingstakten, så återstår ingenting annat än att utföra en nästan ogenomförbar uppgift ifråga om kostnadsreduktioner”.[156]
I detta läge utarbetas planen utan att man ens definierar de konkreta betingelser som måste uppfyllas för att de förutsedda produktions- och produktivitetsökningarna eventuellt ska kunna uppfyllas. Planen grundas huvudsakligen på effekter av den tekniska omvandlingen som ännu inte studerats och på införandet av importerade ”moderna tekniker”. Ingen hänsyn tas till vilken tid det tar att uppnå ett behärskande av dessa tekniker i samhällelig skala.
Trots att planen utges för att vara en plan för det socialistiska uppbygget, drar den inte upp något perspektiv för omvandlingen av produktionens och arbetets sociala organisation. Förhållandena inom den statliga sektorn som konsoliderats under NEP framstår som okränkbara. Man för aldrig fram det marxska perspektivet om att socialismen kommer att omvandla arbetets relationer och ge upphov till ”en ny organisering av produktionen, eller mer exakt, frigöra produktionens sociala former från slaveriets bördor, från den klasskaraktär som produktionen antar i den nuvarande arbetsorganisationen (som skapats av den moderna industrin)”.[157]
I avsaknad av nya former för arbetets organisering blir den snabba ökning av arbetsproduktiviteten som förväntas i första hand beroende av att industriledarna skärper sin auktoritet gentemot arbetarna. Resolutionen om femårsplanen framhåller just detta. Den manar till en ”beslutsam kamp mot den oberättigade frånvaron och produktionens flaskproppar” och till ”stärkande av arbetsdisciplinen”.[158]
I början av år 1929 startar en omfattande kampanj för stärkandet av arbetsdisciplinen. Den 17 januari lägger CK fram en översikt över läget i Donbassgruvorna, där man konstaterar att ”gruvarbetarnas och de lägre förmännens disciplin försämrats” och att ”ökningen av arbetsproduktiviteten är otillräcklig”.[159] Den 21 februari manar CK till en striktare arbetsdisciplin.[160] Den 6 mars 1929 utfärdar Sovnarkom ett dekret som fördömer den höga frånvaron och den bristande punktligheten. Företagsledarna uppmanas att vara strängare i sin utdelning av bestraffningar och arbetsförmedlingarna uppmanas att ge förtur åt arbetare som inte avskedats på grund av bristande disciplin.[161] Samma månad beklagar sig chefen för avdelningen ”arbetets ekonomi” inom VSNCh, I Kraval, över de otillräckliga bestraffningarna för bristande disciplin och slapphet, såväl inom medlingskommissionerna och arbetsinspektionen som vid domstolarna.[162]
Vid den tidpunkt då man i femårsplanen räknar med arbetsdisciplinen för att snabbt öka produktiviteten, är dessa förväntningar knappast berättigade. Partiet kräver nu mer och mer hjälp från fackföreningarna för att stärka arbetsdisciplinen. Efter att ha antagit resolutionen om femårsplanen skickar den sextonde konferensen ut en appell, vari den framhåller vilka enormt omfattande uppgifter som måste utföras om man ska förverkliga en snabb industriutveckling.[163] För den kommande utvecklingsfasen lägger man tonvikten på ”tävlan” och på det ”oupplösliga band som förenar tävlan och femårsplanen”. Man kräver att fackföreningarna och de ekonomiska organen antar ”ett system som uppmuntrar dem som engagerar sig i tävlan”.[164]
Vi har sett[165] att många fackliga ledare, däribland Tomskij, mot bakgrund av sina kunskaper om arbetarnas dagliga problem reser ett visst motstånd mot direktiv som sätter för stark press på arbetarna. Dessa anser att detta tryck kan få negativa effekter när det överskrider en viss gräns. Därför reserverar de sig mot att målen för arbetsproduktiviteten och för nedbantningen av produktionskostnaderna sätts så högt.
Redan på den åttonde fackföreningskongressen i december 1928 kommer det nästan till öppen konfrontation mellan Tomskij och hans anhängare och å ena sidan och anhängarna av en ”maximal” investeringstakt å andra sidan.
Den 12 december utfärdar Pravda en varning mot de fackföreningar som inte fäster tillbörlig uppmärksamhet vid ”uppbyggnadsperiodens nya uppgifter”. På samma kongress tillbakavisar Kezelev, en av ledarna för metalls fackföreningar, denna anklagelse som ”förtal av fackföreningsrörelsen”. Han fördömer också de artiklar med samma innehåll som stått i Konsomolskaya Pravda. Han ser i dessa artiklar ”en föraktfull attityd” gentemot de arbetande massornas intressen och ett återupplivande av ”trotskismen” (anspelning på 1920/21 års tvist om ”fackföreningarnas förstatligande”).[166] Han slår fast att industrialiseringen kräver att man ”fäster ökad uppmärksamhet vid arbetarmassornas behov och vardagliga intressen”.[167]
En stor del av den fackliga kader som stöder dessa ståndpunkter skiljs från sina uppdrag efter beslut av partiet. Under 1929/30 byts 78 till 86% av medlemmarna i de fackliga fabrikskommittéerna ut i Moskva och Leningrad, i Ukraina och Ural.[168] Dessa extremt höga procenttal tyder på att nyrekryteringen till fabrikskommittéerna bottnar i en massiv motvilja bland de flesta fackligt ansvariga mot sådana krav som de uppfattar bara kan leda tid att arbetarklassen förlorar förtroendet för fackföreningsrörelsen.
Efter denna omläggning står fackförbunden mera beredda att agera för en ökad arbetsproduktivitet, framförallt genom att hjälpa till att revidera löner och arbetsnormer.
En hårdnande arbetsdisciplin växer alltså fram och nya normer genomdrives uppifrån. Det rådande läget gynnar inte massornas initiativ, utan försvårar för massorna att delta i kampen mot ”byråkratiseringen” på det sätt som sextonde konferensen förespråkat.
Medan den sextonde konferensen för fram en ny linje på industrins område, så slår den ifråga om relationerna till bönderna åter fast de NEP-principer som man redan tidigare beslutat om.
Resolutionen om jordbruket[169] framhåller visserligen att man måste bilda kolchoser och sovchoser, men det bör ske gradvis med hänsyn tagen till att partiet måste utföra ett förberedande politiskt och ideologiskt arbete på landsbygden. Man fortsätter således att framställa mellanbonden som ”huvudperson”[170] inom jordbruket och som den som kommer att förbli ”huvudperson” under lång tid framöver. Jag ska nu ge några exempel på den försiktighet varmed man fortfarande tacklar kollektiviseringen.
Enligt en av sextonde konferensens resolutioner kommer största möjliga utveckling av den ”socialiserade sektorn” (sovchoser och kolchoser) att innebära att den besitter 26 miljoner uppodlade hektar år 1933, vilket är 17,5% av den totala odlade arealen ifrågavarande år. År 1933 förutser man att den ”socialiserade sektorn” ska stå för 15,5% av spannmålets bruttoproduktion och för 43% av marknadsproduktionen, alltså mer än 8,4 miljoner ton.[171]
De individuella jordbruken beräknas alltså fortfarande komma att spela en dominerande roll inom produktionen; man räknar med att de ska stå för 90% av jordbrukets totala bruttoproduktion.[172]
Resolutionen framhåller följande: ”Under de närmaste åren tillkommer ökningen av jordbruksproduktionen framförallt de enskilda jordbruk som innehas av fattigbönder och mellanbönder, ty ”den lilla enheten har långtifrån uttömt sina möjligheter och kommer inte heller att göra det i brådrasket”.[173] Den fullständiga omvandlingen av den agrara strukturen sätts således in i ett perspektiv på minst tio år och placeras inom ramen för NEP.[174]
Den sextonde konferensens resolution om jordbruket framhåller att ”sovjetmakten systematiskt måste ge fattigbönderna och mellanbönderna en fruktbar hjälp för att öka arbetsproduktiviteten”.[175] Därför uppmanas sovchoserna och maskin & traktorstationerna att ge sitt stöd åt enskilda jordbrukare. Systemet med kontrakt (kontraktazia) betraktas som ett medel att öka produktiviteten på fattigböndernas och mellanböndernas gårdar, samtidigt som det skapar kontakter mellan jordbruket och industrin, som har att i första hand leverera produktionsmedel till de bönder som undertecknat kontrakt om spannmålsleveranser.[176]
Sextonde konferensen betonar framförallt befästandet av förbundet mellan arbetare och bönder inom NEP:s ramar. En sådan konsolidering förutsätter en massiv hjälp till de enskilda jordbruken genom tillförsel av produktionsmedel. Här har vi en av ”alliansens nya former”. Denna måste kombineras med mer direkt hjälp till bönderna från de arbetare som beger sig till landsbygden för att delta i arbetet på fälten, och där utföra en politisk och ideologisk verksamhet i syfte att bidra till fattigböndernas och mellanböndernas kamp mot kulakerna.[177]
Den politiska linje som sextonde konferensen drar upp gäller hur sovjetmakten under flera år framåt ska stärka sin ställning på landsbygden. Det är alltså en ”försiktig” linje, där brådska och improvisation undvikes.
Den ”försiktiga” jordbrukspolitik som sextonde konferensen fattar beslut om står i bjärt kontrast till den ambitiösa industripolitiken. Denna ”försiktighet” återspeglar partiets kännedom om hur svaga partiorganisationerna är på landsbygden och om hur bristfällig partiets förankring är bland bönderna.[178] Försiktigheten har också sina rötter i det faktum att en del bysovjeter är så svaga att de ännu 1929 bara besitter en formell auktoritet.[179] Dessa bysovjeter måste stärkas om sovjetmakten ska kunna utöva ett reellt inflytande över bylivet och initiera ett omfattande kollektiviseringsarbete.
Den försiktighet som präglar sextonde konferensens jordbrukspolitiska linje råkar snart i motsättning till industripolitiken. Denna fordrar i själva verket att bönderna levererar mycket större kvantiteter jordbruksprodukter till städerna, industrin och för exporten, än vad de är beredda att lämna ifrån sig under de delvis nepska betingelser som ännu råder. Den industripolitik som slås fast i början av år 1929 leder i själva verket till nya brott mot NEP:s principer. När industrin slukar allt större resurser försämras möjligheterna att tillföra byarna tillverkade produkter. När insamlingsorganen försöker utvinna ytterligare produkter från landsbygden, blir således städerna samtidigt allt mindre kapabla att leverera industriprodukter till landsbygden.
Under år 1929 konstaterar bönderna att de ”exceptionella åtgärderna” blir tyngre och att de numera antar en kontinuerlig karaktär. Det missnöje som då uppstår leder till att mindre ytor odlas, problem med städernas försörjning uppstår och livsmedelsransonerna minskar. I vissa regioner uppstår det till och med oroligheter.[180]
Motsättningen mellan industripolitiken och jordbrukspolitiken sätter alltså snabbt sina spår. Den måste leda till att antingen den ena eller andra politiken revideras eller till att de båda anpassas till varandra.
Motsättningarna inom den urbana sektorn förvärras och industrialiseringens förespråkare dominerar. De är övertygade om att ”eftergifter” inför böndernas missnöje skulle bringa industrialiseringen i fara. Industrialiseringspolitiken upprätthålles och man vidtar mer och mer öppet åtgärder som strider mot NEP, även om inte NEP överges ”officiellt”.
Uppluckringen av förbundet mellan arbetare och bönder leder paradoxalt nog till en ytterligare intensifiering av industrialiseringen. Partiledningen tror sig på detta sätt kunna förkorta den tid under vilken bristen på industriprodukter gör sig gällande. Den omedelbara effekten blir emellertid att bristen förvärras.
Försvagningen av förbundet mellan arbetare och bönder föranleder partiledningen att inrikta sig på en snabb kollektivisering av jordbruket[181], vilket det ännu inte finns politiska och ideologiska förutsättningar för. De kollektiva och statliga jordbruken framstår alltmer som den enda lösningen på problemet med jordbruket och städernas försörjning. Eftersom kollektivisering och mekanisering framställs som sammanhörande, så leder den ökande kollektiviseringen till krav på fler traktorer och jordbruksmaskiner. På så sätt ökar behovet av stål och förslagen till industriutvecklingen läggs ännu högre och blir därmed orealistiska.
Den sextonde konferensen förutser en ökning av industriproduktionen på 22% å ett år. Några månader senare höjs målet för år 1929/30 utan motivering till en fantasisiffra på 32%. Till slut för den officiella statistiken fram siffran 20%. Detta är en optimistisk uppskattning, eftersom man inte riktigt tagit hänsyn till prishöjningarnas effekt på industriprodukternas ”värde”.[182]
När man ersätter sextonde konferensens mål med ”radikalare” mål bryter man med den skenbart nepska linje som konferensen antagit.
Brytningen med sextonde konferensens linje påskyndar framväxten av en ny form av partiledning, en ny typ av relationer mellan partisekretariat och de högsta instanserna inom partiet, dvs. politbyrån, centralkommittén, partikonferenserna och partikongresserna. Från april till december 1929 fattas således många beslut utan att de högre partiinstanserna rådfrågas. Det rör sig om beslut av historisk betydelse eftersom de utmynnar i det totala övergivandet av NEP. När partiets högre instanser sammanträder kan de bara godkänna beslut som redan håller på att genomföras och som redan förts ut till allmänheten. Ett ifrågasättande av besluten skulle leda till en farlig kris för landets styre. Under dessa månader år 1929 försöker CK bara (utan resultat) dämpa omfattningen av de avvikelser som görs från den sextonde konferensens beslut.
”Högeroppositionen” lider nu sitt fullständiga nederlag. I maj och juni publicerar Bucharin en sista text vari han gör ett noggrant försök att redogöra för sina invändningar mot vissa aspekter av den ekonomiska linje som nu håller på att ta överhanden.[183]
Därefter fråntas han möjligheten att publicera minsta avvikande åsikt. Den 21 och 24 augusti avfyrar Pravda en offentlig salva mot Bucharin. Det är upprinnelsen till en ”allmän offensiv” från hela pressen mot alla som har, eller misstänks för att ha, någon anknytning till högerns ståndpunkter. Krupskaja och Maria Uljanova (Lenins änka och Lenins syster) drabbas.[184] Tvärtemot de villkor som gällde för tidigare oppositioner ges inte ”högeroppositionen” något tillfälle att svara, inte ens för att tillbakavisa grundlösa anklagelser. Den ges inte något tillfälle att framföra invändningar mot de beslut som strider mot sextonde konferensens resolutioner.[185] Under sådana betingelser blir partikaderns möjligheter att göra en helhetsanalys av läget mycket begränsade.
Rädslan för att stämplas som ”högeravvikare” får dessutom de flesta kadrer att visa upp en falsk optimism i sin framställning av det rådande läget. Genom korsningen av industrilinjen, jordbrukslinjen och en mängd illusioner föds så ”den stora vändpunktens politik”. Detta är utgångspunkt för en kollektivisering som genomförs under sådana betingelser att konsekvenserna för alliansen mellan arbetare och bönder och för jordbruksproduktionen blir helt annorlunda än vad partiledningen förespeglat sig.
Huvudinnebörden i ”den stora vändpunkten” är att man överger sextonde partikonferensens riktlinje om att genomföra kollektiviseringen steg för steg, om att ge kollektiviseringen en solid grund genom att låta bondemassorna ansluta sig frivilligt. Denna riktlinje var vägledande när man lade fast femårsplanens mål. Nedan följer några upplysningar som kan tjäna som illustration till hur snabbt och definitivt man överger sextonde konferensens jordbrukspolitiska riktlinjer.
Vid undersökningen av kollektiviseringstakten kan man urskilja två perioder. Den första täcker månaderna juni till oktober 1929, den andra går från november 1929 till början av mars 1930.
Under den första perioden sker kollektiviseringen i huvudsak på frivillig väg, och det är fattigbönderna och mellanbönderna själva som sluter upp bakom kollektivbruken. Under den här perioden ansluter 900 000 hushåll sig till kolchoserna, vilket betyder att andelen kollektiviserade hushåll stiger från 3,9 till 7,5%.[186] Detta är ett betydande framsteg. Det finns emellertid några begränsningar i det som nu sker:
1. Under den här perioden utgör fattigbönderna majoriteten bland dem som ansluter sig till kollektiviseringen. Fattigbönderna utgör 78% av medlemmarna i ”kommunerna”, 67% i ”artelerna” och 60% i ”tozerna”.[187] Detta samtidigt som fattigbönderna enligt samma statistiska källor bara utgör 35% av landsbygdens befolkning.[188] Man kan alltså inte säga att mellanbonden slagit in på kollektiviseringens väg, även om andelen mellanbönder ökar något framemot oktober.[189]
2. Rörelsens utveckling är oerhört ojämn, och så förhåller det sig fortfarande mot slutet av 1929.[190] Kollektiviseringen sker bara delvis på frivillig basis. Redan i september 1929 går det ut direktiv om att kollektiviseringen bör omfatta ”hela orter”, vilket kallas fullständig kollektivisering eller splosjnaja. Det sägs också att merparten av produktionsmedlen bör kollektiviseras och att kolchoserna bör anta formen av storjordbruk.[191] Kollektiviseringen av en ”hel ort” sker emellertid sällan med böndernas samtycke. Vid den här tiden är det ovanligt att alla bönder på en ort samtidigt är beredda att ansluta sig till kollektivjordbruk. Det är också sällsynt att de är beredda att avstå från nästan allt individuellt ägande av produktionsmedel och bilda kolchoser som är storjordbruk.
Redan under sommaren 1929 utövas en administrativ press på bönderna för att de ska gå med i kolchoserna. Denna press tar sig framförallt uttryck i ”ekonomiska hot”. De lokala myndigheterna säger följande till bönderna, även till fattigbönderna: ”Om ni inte ansluter er till kolchosen, får ni varken utsäde eller maskiner.”[192]
I vissa regioner utvecklas emellertid snabbt en mera direkt utpressning. De som vägrar ansluta sig till kolchosen får böta, sätts i fängelse under en viss tid och hotas med förvisning.[193]
Den period som tar sin början i november 1929 präglas av att utpressningen mot bönderna ökar, vilket gör att kollektiviseringen antar en annan karaktär. Perioden inleds med artikeln ”Den stora vändpunktens år”.[194] De mål som Stalin för fram år 1930 är långt mer ambitiösa än de tidigare målen för år 1932/33. Han slår fast att de statliga jordbruken och kolchoserna från och med år 1930 kommer att stå för mer än 50% av spannmålens marknadsproduktion, dvs. för 1,8 respektive 4,9 miljoner ton.[195] Dessa gårdars sammanlagda odlade areal ska uppgå till 18,3 miljoner hektar, mot 6 miljoner hektar under 1929. Därmed överskrider man vida den utvecklingstakt som föreslogs bara några månader tidigare.
Riktlinjerna från sextonde konferensen har lämnats därhän, men det är inte slut med revideringarna för den sakens skull. Mindre än en månad efter det att Stalins artikel går i tryck, beslutar Sovnarkom att 30 miljoner hektar jord ska kollektiviseras under 1930 och att sovchoserna ska uppta 3,7 miljoner hektar jord.[196] Ungefär en fjärdedel av bondehushållen kollektiviseras under 1930.
Det nära sambandet mellan prognoserna för kollektiviseringen och insamlingens mål visar att den avgörande orsaken till den snabba kollektiviseringen är att man snarast möjligt vill skapa strukturer som gör det möjligt att uppbära den spannmål som krävs för att förverkliga de industriella målsättningarna. Det främsta motivet är alltså inte att åstadkomma en djupgående förändring av bondemassornas situation.
Det snabba genomförandet av kollektiviseringen sker utifrån en överdrivet optimistisk syn på landsbygdens situation. Denna syn ger upphov till en rad fel som får allvarliga konsekvenser för kolchosernas framtida funktionssätt och för alliansen mellan arbetare och bönder.
Redan i sin artikel från november 1929 anser Stalin sig kunna påstå att ”mellanbonden gått till kollektivjordbruket”. Han tillägger att detta är ”grunden till det radikala genombrottet i lantbrukets utveckling”.[197] Stalin säger vidare: ”Det nya och avgörande i den nuvarande kollektiviseringsrörelsen består däri, att bönderna ansluter sig till kollektivjordbruken inte i enskilda grupper såsom de tidigare gjorde, utan som hela byar, kommuner, distrikt och rentav kretsar på en gång.”[198]
Dessa formuleringar rymmer en avsevärd överskattning av kollektiviseringens omfattning. När Stalins artikel går i tryck, är det i realiteten bara en minoritet av bondehushållen, och då framförallt fattigböndernas hushåll, som berörs av kollektiviseringen. Att kollektiviseringen sker som splochnaīa är dessutom exceptionellt.[199]
Under de veckor som följer kommer det att visa sig (vilket vi ska bli varse lite längre fram) att det sätt varpå kollektiviseringen forceras, stöter på starkt motstånd från bondemassorna. Detta blir uppenbart i mars 1930.
I ett tal inför marxistiska jordbruksspecialister den 27 december 1929 framhåller emellertid Stalin ånyo hur ”lätt” kollektiviseringsrörelsen växer. En av faktorerna bakom den framgångsrika utvecklingen är enligt Stalin det förhållandet att jorden är nationaliserad i Sovjetunionen, vilket underlättar för den enskilde bonden att ansluta sig.[200] Stalin försäkrar att det i många regioner finns förutsättningar för en framgångsrik ”fullständig kollektivisering”. Han tillägger att man följaktligen kan övergå från att ”begränsa kulakernas utsugningstendenser.... till att likvidera kulakerna som klass”.[201]
En undersökning av vad som verkligen försiggår på landsbygden under vintern 1929/30 visar att böndernas anslutning till kolchoserna långtifrån sker under så gynnsamma omständigheter som ovanstående texter låter påskina.
Kollektiviseringens genombrott under hösten 1929 genomförs på mycket motstridiga grundvalar. Å ena sidan är det fråga om en uppföljning av många fattigbönders och en del mellanbönders (gäller framförallt dem som nyss kommit ur sin fattigdom) anslutning till kollektiv produktion. Efter sextonde konferensen ger partiet och statsapparaten stöd åt bildandet av kolchoser. Å andra sidan betyder genombrottet för kollektiviseringen att det administrativa trycket mot bönderna ökar.
De administrativa påtryckningarna mångfaldigas till följd av att målen för kollektiviseringen ständigt höjs. De lokala myndigheterna ger sig in i en sorts ”tävlan” där det gäller att visa upp så stor andel kollektiviserade hushåll som möjligt. De handlar på det sättet av fruktan för att ”efterblivna”[202] distrikt och kretsar ska bestraffas och utifrån en felaktig uppfattning om rörelsens ”allmänna frammarsch”,[203] som gör dem rädda att hamna på efterkälken. Dessutom sker det allt tätare ingripanden från folk som inte hör hemma i byarna, och som ofta är väldigt entusiastiska men samtidigt okunniga om den lokala situationen. Dessa grupper vidtar åtgärder som inte på något sätt påminner om övertalning. För att övertala bönderna skulle det fordras mer tid än vad de personer besitter som skickas ut från städerna för att påskynda kollektiviseringen. De som fått detta uppdrag åläggs ofta att utföra sina uppgifter mycket snabbt, och riskerar sanktioner om de inte lever upp till det. Därmed saknas det utrymme för att ge sig in i något tidskrävande arbete bland massorna.[204]
De påtryckningar som utövas mot bönderna för att de ska ansluta sig till kolchoserna (om de inte går med frivilligt) är av skilda slag. Det kan röra sig om administrativa, ekonomiska eller straffrättsliga sanktioner (sistnämnda typen förekommer huvudsakligen i samband med ”avkulakiseringen” som jag strax ska ta upp).
De två ”icke-straffrättsliga sanktioner” som används oftast mot bönder som inte frivilligt ansluter sig till kolchoserna är dels att de kommersiella organen inte tillåts sälja några som helst varor till dem och dels att de berövas jord (som tillfaller kolchosen). Det händer också att bönder som vägrar ansluta sig till kolchosen fråntas den jord de brukar, och istället tilldelas jord att hyra som är av dålig kvalitet och avsides belägen. De får några dagar på sig att bestämma sig.[205]
Till dessa sanktioner kommer ibland andra. Bönderna kan åläggas höga individuella skatter, deras barn kan utestängas från skolan, etc.[206] Sådana åtgärder är ”illegala” och de förkastas av partiledningen längre fram. Mellan november 1929 och mars 1930 används de i stor skala av de lokala myndigheterna. Samtidigt driver man ”avkulakiseringen” för att få så många bönder som möjligt att ansluta sig till kolchoserna.
Enligt principerna för denna politik borde bara en minoritet kulaker drabbas av stränga åtgärder. Således föreslår ett av centralkommitténs utskott strax före årsskiftet 1929/30 att kulakerna delas upp på tre kategorier. Den första innefattar de aktiva motståndarna till regimen, de som begått fientliga handlingar. De som tillhör denna kategori ska dömas till fängelse eller förvisning. Man uppskattar att ungefär 52 000 familjeöverhuvuden tillhör denna kategori. En annan kategori kulaker består av icke aktiva motståndare till sovjetmakten. Det är byförsamlingarna som ska bestämma över deras öde. Utskottet förutser att principen blir att de här kulakerna förvisas från byn, men inte deporteras till Sibirien. Denna kategori beräknas omfatta 112 000 personer. Slutligen har vi den tredje kategorin som betraktas som omskolningsbar. Dessa kan tillåtas ansluta sig till kolchoserna, men får rösträtt först efter fem år. Bara i RSFSR hänför sig 650 000 hushåll till denna tredje kategori. Utskottet anser att det är viktigt att utnyttja kulakfamiljernas arbetskraft, vilken utgör omkring 5 miljoner personer (siffran gäller förmodligen för Sovjetunionen i dess helhet).[207]
Politbyrån förkastar emellertid detta förslag. Den anser inte att förslaget svarar mot kravet på ”likvideringen av kulakerna som klass”. På CK-sammanträdet i november säger Molotov också att man måste ”inta samma attityd mot kulaken som mot den värsta obesegrade fiende”.[208]
Under slutet av år 1929 och början av år 1930 utförs ”avkulakiseringen” utan någon bestämd politisk riktlinje. I princip ska byns fattigbönder fatta beslut i frågan, men eftersom de inte är organiserade blir det annorlunda i praktiken. Ofta genomförs ”avkulakiseringen” av personer som inte har sin hemvist i byarna, av arbetarbrigader och GPU. Med eller utan hjälp från fattigbönderna eller från dem som kallar sig fattigbönder, upprättar dessa själva en lista över ”kulakerna” och fördelar dem på tre kategorier. De som tillhör första kategorin häktas av GPU, de som tillhör den andra förvisas och de som tillhör den tredje kategorin får stanna på orten. De sistnämnda förses med de nödvändigaste ägodelarna och tilldelas jord av dålig kvalitet utanför byn. Om de inte levererar de ålagda kvantiteterna till insamlandet kan deras ägodelar konfiskeras och de kan förvisas. Den information som är tillgänglig pekar på att endast en minoritet hänförs till den tredje kategorin.[209]
Som kollektiviseringen fortskrider under slutet av 1929 och början av 1930 blir avkulakiseringen ett medel för att få fattigbönderna och mellanbönderna att ansluta sig till kolchoserna, för annars kan det lätt hända att de klassificeras som ”kulaker”. Under de här betingelserna ansluter många bönder sig till kolchoserna av rädsla för att bli ”avkulakiserade” av de lokala myndigheterna snarare än av övertygelse. Ett betydande antal bönder förvisas under 1930. Det rör sig om hela tåg, vilka bönderna kallar ”dödstågen”. Dessa tåg för de förvisade mot norr, till stäpperna och skogarna. Många omkommer på vägen av köld, hunger eller sjukdomar. Anna Louise Strong säger: ”Många gånger under våren och sommaren har jag sett dessa tåg i full färd framåt på järnvägsspåren, ett smärtsamt skådespel med män, kvinnor och barn som ryckts loss från sina rötter.”[210]
Ibland deporteras bara kvinnor och barn och familjeöverhuvuden arresteras. Ibland förvisas hela familjer och i andra fall lämnas barnen kvar och förvandlas till tiggare och luffare (bezprizornyie).[211]
Detta handlingssätt (som förkastas i mars 1930) spelar en avgörande roll för kollektiviseringen under vintern 1929/30 och påverkar allvarligt kvaliteten hos de kolchoser som på det viset bildas under tvång. Jordbrukstidskriften NAF skriver följande om kollektiviseringen i Ural: ”De lokala organisationerna på landsbygden fann i avkulakiseringen ofta ett mäktigt vapen för att få bönderna att ansluta sig till kolchoserna och för att förvandla en del kolchoser till kommuner. Skrämselåtgärder och andra metoder åtföljdes ofta av hot om avkulakisering av den som inte ville ansluta sig.”[212]
Under dessa omständigheter betecknar termen ”kulak” inte längre enbart rika bönder, utan alla bönder som inte vill ansluta sig till kolchoserna; på ett allmänt plan betecknar den en attityd mot kollektiviseringen. År 1930 kan man läsa följande i en skrift som utges av kommunistiska akademin: ”När vi säger kulak menar vi egentligen företrädare för vissa politiska tendenser som oftast uttrycks av podkulatjnik, man eller kvinna.”[213]
Dokument och skrifter från den här tiden visar på många fall där fattigbönder och mellanbönder ”avkulakiserats”. Avkulakiseringen kan för övrigt resultera i att vederbörandes ägodelar säljs av för löjliga summor, ett hus för en rubel, en ko för femton kopek, etc.[214] Eftersom partiet saknar ordentligt fäste på landsbygden och de ansvariga för avkulakiseringen kommer utifrån och agerar med brådska, så blir till och med jordbruksarbetare och sådana som är kända som fattigbönder exproprierade, arresterade och förvisade.[215]
Som tidskriften NAF skriver: ”Bonden börjar sätta denna föreställning (om masskollektivisering) i samband med möjligheten att en dag återfinna sig själv i den avkulakiserades situation och att hänföras till samma läger som fienderna till sovjetmakten.”[216]
Det uppstår alltså en situation fylld av osäkerhet och spänningar på landsbygden som allvarligt skadar förbundet mellan arbetare och bönder.
En artikel av Stalin i mars 1930 leder till att man för ett tag upphör med de metoder som kännetecknat ”den stora vändpunkten” och som drivit upp kollektiviseringstakten. Artikeln återfinns i Pravda den 2 mars 1930 under rubriken ”Svindel av framgångarna”.[217] Några dagar senare (15 mars) publiceras ett beslut av CK under rubriken ”Rörande kampen mot deformeringen av partiets linje i kollektiviseringsrörelsen”.[218]
En viktig del av artikeln ”Svindel av framgångarna” består i varningar för vissa ”farliga och skadliga tendenser”, vilka emellertid sägs vara föga spridda inom partileden.[219]
En av de tendenser som Stalin tar upp är brottet mot principen om den frivilliga anslutningen. En annan är den otillräckliga hänsynen till de skiftande villkoren i Sovjetunionens olika regioner.
Stalin vänder sig mot att man ersatt den propaganda som måste föregå en frivillig anslutning med ”proklamerandet av kollektiviseringsrörelsen genom byråkratiska dekret”. Han pekar på hur de lokala myndigheterna i vissa regioner, framförallt i Turkestan, hotat de bönder som inte ville gå med i kolchosen med att sätta in militär eller beröva dem konstbevattning och tillverkade produkter”.[220] Stalin säger att detta är metoder värdiga ”underofficeren Pretjibejev”.[221] Han understryker att en sådan praktik utgör ett brott mot partilinjen och ”diskrediterar kollektiviseringsrörelsens idé”.
Ytterligare en tendens som Stalin varnar för är underlåtenheten att respektera artelen som kolchosrörelsens dominerande form. Han tar upp försök att ”omedelbart satsa på jordbrukskommunen”. Detta kan säger han inte annat än ”irritera kolchosbonden” och motverka lösandet av spannmålsproblemet, som ”ännu är olöst”.[222]
Stalin försöker sedan analysera orsakerna till att dessa tendenser uppkommer. Hans förklaring är att den ”lätthet” varmed framgångarna dittills inhöstats, stigit ett antal aktivister och kadrer åt huvudet. Den har gett dem ”svindel” och fått dem att tro att man snabbt skulle kunna genomföra en fullständig kollektivisering och rentav få de misstrogna bönderna att ansluta sig.
Artikeln slutar med uppmaningen ”Vi måste sätta punkt för dessa tendenser. Detta är en av partiets omedelbara uppgifter.”[223]
Artikeln framkallar stor förvirring bland partikadern på det lokala planet. De befinner sig mitt uppe i kampen för kollektiviseringen och har dittills inte fått några allvarliga varningar för de metoder de använder. I början tror en del kadrer att artikeln är falsk och försöker stoppa publiceringen av artikeln i regionala tidningar och förhindra att den sprids bland befolkningen. Man beslagtar till och med tidningar hemma hos bönderna.[224]
CK:s beslut av den 15 mars 1930 bekräftar att en praktik som Stalin tagit avstånd från betecknas som ”avvikelser från partilinjen” och såsom skadlig för kolchosrörelsens framtida utveckling.
En månad efter det att artikeln ”svindel av framgångarna” publiceras återvänder Stalin till kollektiviseringens former under vintern 1929/1930. Det gör han i form av ett ”svar” på de många brev som strömmat in efter artikelns publicering.[225]
I denna text ställer Stalin frågan om var roten till det onda ligger och svarar: ”I den oriktiga inställningen till medelbonden. Däri att man tillåtit våld i det ekonomiska förhållandet till medelbonden. Däri att man glömt, att den ekonomiska sammanslutningen med medelböndernas massor icke får baseras på våldsåtgärder, utan måste baseras på en överenskommelse med medelbonden, på förbundet med medelbonden.”[226] Han tar upp tre viktiga fel i kollektivrörelsen. Det första är brottet mot principen om den frivilliga anslutningen till kollektivjordbruken. För det andra har man brutit mot principen om hänsyn till de olikartade förhållandena i Sovjetunionens olika distrikt. För det tredje har man brutit mot den leninska principen att ”icke gå massornas utveckling i förväg, att icke dekretera massornas rörelse, att icke lösrycka sig från massorna ...”.[227]
Stalins förklaring till det inträffade är densamma som en månad tidigare. Det rör sig bara om att ”en del kamrater berusats av de första framgångarna”, att de ”glömt” Lenins anvisningar och centralkommitténs riktlinjer och att de gripits av ”svindel”, av inbilskhet och dryghet.[228]
Ett grovt brott mot partilinjen som berör hela landet förklaras således med en enkel psykologisk metafor, med den ”svindel av framgångarna” som skulle ha drabbat somliga kamrater. Men om man ser till omfattningen av det skedda och till de allvarliga konsekvenserna är en sådan förklaring givetvis otillräcklig. Fel som gjorts i så stor skala och som begåtts under flera månader måste bero på att den politiska linjen och ledningen framkallat en viss typ av praktik.
Den politiska linjen baserar sig på proklamerandet av ”den stora vändpunkten”, vilken aldrig ägt rum. Från denna falska utgångspunkt får den lokala partikadern sig föreskrivet målsättningar för kollektiviseringen som inte svarar mot bondemassornas sinnesstämning. Det tryck som utövas på partikadern får de lokala myndigheterna att utveckla handlingsmönster som inte har något med någon så kallad ”svindel av framgångarna” att göra. Det rör sig om en borgerlig praktik, det rör sig om hot och tvång mot massorna. Sådana åtgärder tillgriper man i stor skala för att få bönderna att ansluta sig till kolchoserna mot sin vilja.
Man får inte glömma att partiledningen under flera månader låter saken ha sin gång. Det betyder att partiledningen, som inte kan vara helt ovetande om verkligheten, låtit det hela ske därför att förverkligandet av kollektiviseringens ”mål” framstår som viktigare i deras ögon än bondemassornas vilja.
Centralkommittén ser till att man för en tid håller upp med dessa metoder,[229] när ”målen” uppnåtts och rentav överskridits och när ett fortsatt tvång riskerar att få farliga konsekvenser såväl ur politisk som ekonomisk synvinkel (framförallt är vårsådden i farozonen).
Det faktum att man för ett tag sätter stopp för en del av metoderna i ”avkulakiseringen” och kollektiviseringen hindrar emellertid varken att man fortsätter att förvisa sådana som klassificerats som ”kulaker” (i månader används hela tåg inklusive godsvagnar för detta ändamål[230]) eller att liknande metoder uppstår efter bara några veckor.
De aktioner som genomförs under vintern 1929/30 blir ett avgörande slag mot kulakerna. De upphör praktiskt taget att existera som klass. På några månader rycks grunden för privatkapitalismen i Sovjetunionen undan. Detta är början till en radikal förändring av relationerna på den sovjetiska landsbygden.
Det slag som riktas mot kulakerna kommer huvudsakligen från krafter som inte är hemmahörande i byarna och drabbar stora skikt inom bondeklassen. Det är ett allvarligt angrepp på förbundet mellan arbetare och bönder. Stalin vidgår detta när han slår fast att om de begångna misstagen fortsätter och inte ”likvideras snabbt och fullständigt”, vilket de inte gör, så ”för de raka vägen till kollektivrörelsens upplösning, till osämja med medelbonden, till desorganisation av fattigbönderna...”.[231]
”Diskrediteringen” av kollektiviseringen visar sig omedelbart på det kvantitativa planet. Den 20 februari 1930 är 50% av brukningsenheterna kollektiviserade. Detta betraktas som en verklig framgång, eftersom det innebär att ”femårsplanen överskridits med mer än det dubbla”.[232] Andelen kollektiviserade gårdar ökar, tills man uppnår siffran 59% den första mars 1930.[233] I sin artikel ”Svindel av framgångarna” slår Stalin fast att dagens uppgift består i att ”befästa de vunna framgångarna och planmässigt utnyttja dem för den fortsatta frammarschen”.[234] Istället för en konsolidering och en fortsatt frammarsch sker emellertid något helt annat. När man släpper av på tvånget blir följden en. allt större tillbakagång för andelen kollektiviserade gårdar. Tillbakagången fortskrider fram till oktober 1930 då andelen hushåll som anslutit sig till kollektiviseringen sjunker till 21,7%.[235] Den stora tillbakagången vittnar om bräckligheten hos den ”kollektivisering” som genomförs under vintern 1929/30. Till yttermera visso fungerar många kolchoser som bildats i all hast under denna vinter och som finns kvar i oktober 1930 mycket dåligt. Detta framgår av en rad dokument och fakta.[236]
Här kan det vara det på sin plats att säga några ord om de kvalitativa aspekterna på kollektiviseringen under vintern 1929/30. Den prägel kollektiviseringen nu har, blir i mycket bestående för lång tid framöver. En viktig kvalitativ aspekt består i att en del av kolchosbönderna befinner sig på de kollektiva jordbruken mot sin vilja och arbetar motvilligt. En del av dem som dittills stött sovjetmakten förvandlas rentav till mer eller mindre fientliga element. Här har vi alltså en orsak till upplösningen av förbundet mellan arbetare och bönder.
Det finns även många bönder som är positivt sinnade till sovjetmakten och som ansluter sig till kolchoserna utan övertalning. När det kommer till kritan behåller emellertid dessa ofta sina individualistiska småproducentföreställningar, och tillför inte kolchosen den anda av kollektiva initiativ som krävs för att kolchosen ska gå bra. Det tar sig också uttryck i en omfattande stöld av kollektiva medel och i en förvaltning som ibland resulterar i att produkter ämnade för marknaden avsätts utanför den legala omsättningen.[237]
Sovjetmakten är snar att sätta personer utifrån i ledningen för kolchoserna i syfte att ålägga bönderna arbetsnormer och förvaltningsprinciper med hjälp av disciplinära åtgärder. Det upprättas alltså nya hierarkiska relationer på landsbygden, vilka hindrar bönderna att ta affärerna i egna händer.
Dessutom har de bönder som gått med i kolchosen mot sin vilja ofta slaktat en del av sin boskap, [238] vilket innebär att de kollektiva brukningsenheterna ofta lider brist på dragdjur och bara förfogar över ett fåtal.
En rad objektiva och subjektiva faktorer underminerar således kollektiviseringens framgångar från begynnelsen. Detta förklarar varför kolchosjordbruket under en lång rad av år ger materiella resultat som ligger långt under de nepska. Det förklarar också varför sovjetmakten för att lugna de missnöjda bönderna och bispringa produktionens återhämtning från år 1930 tillåter att man odlar relativt omfattande egna jordlotter och har egna djur. Senare blir det rentav nödvändigt att upprätta en ”legal” öppen marknad där kolchosbönderna kan avsätta en del av sin produktion. Omfattningen av dessa åtgärder och de betingelser under vilka de genomförs skadar i sin tur kolchoserna. Kolchosböndernas privata verksamhet inkräktar allvarligt på de kollektiva ansträngningarna.[239]
Genom att sätta igång denna väldiga sociala omvandling utan aktivt deltagande från de stora bondemassorna, ofta rentav mot deras vilja, skadar man inte bara förbundet mellan arbetare och bönder. Man skadar också själva innehållet i kollektiviseringen och omintetgör den roll som kollektiviseringen hade kunnat spela för jordbruksproduktionen. Detta får senare politiska konsekvenser för de klassmässiga relationerna och leder till att man frågar sig om den upptrappning av kollektiviseringen som skede under år 1929 var nödvändig och om den genomfördes på rätt sätt.
Utifrån befintlig kunskap om de betingelser under vilka kollektiviseringen trappades upp under de sista månaderna år 1929 kan man säga att upptrappningen svarade mot en politisk nödvändighet och inte mot någon ”ekonomisk nödvändighet”. År 1929 fanns det i själva verket fortfarande materiella möjligheter att snabbt öka industrins och jordbrukets produktion utan att tillgripa oförberedd ”masskollektivisering”. En sådan ökning hade kunnat åstadkommas genom att fattigbönderna och mellanbönderna befäst sina ställningar och organiserat sig i syfte att själva gå till offensiv mot kulakerna och övergå till kollektiv produktion. Men de politiska och ideologiska betingelserna för en sådan utveckling var inte förhanden och den nödiga tiden för att få till stånd sådana politiska betingelser saknades. Om tiden var för kort berodde det emellertid inte på de ekonomiska svårigheter som krävde omedelbar behandling, utan på att den klasskamp som växer fram från och med 1927 framföder en situation som blir allt farligare för sovjetmakten. De faror som hopar sig bottnar i mångt och mycket i den motstridiga politiska linje som förs från och med 1927, och då framförallt i upptrappningen av industrialiseringen som i allt större utsträckning berövar landsbygden tillverkade produkter och leder till att de ”exceptionella åtgärderna” vidtas utan åtskillnad.
I detta läge formulerar bolsjevikpartiets ledning problemet med kolchosernas och sovchosernas utveckling i ekonomiska termer. I deras ögon är kollektiviseringen det enda sättet att snabbt öka spannmålsproduktionen. Man säger att Sovjetunionen efter tre-fyra år ska bli ”ett av de spannmålsrikaste, kanske rentav det spannmålsrikaste landet i världen”.[240] Man anser att kollektiviseringen kan hemföra ”avgörande segrar” för staten ifråga om ökning av marknadsproduktionen, insamlingen och de statliga lagren.[241] Omvandlingen av de sociala relationerna och kampen mot kulakerna framstår således som förutsättningar som måste till för att de avsedda ekonomiska målen ska uppnås.
I början framställs kollektiviseringen som en del av en ekonomisk politik för nya produktionsformer och klasskampen såsom underordnad den ekonomiska politikens målsättningar. Men den reella processen tar snabbt en helt annan vändning[242] under inverkan av motsättningarnas utveckling. Dessa motsättningar får en extrem tillspetsning därför att de inte behandlas korrekt i tid. De ger upphov till punktåtgärder som inte utgör någon sammanhängande politisk linje. Därför följer en rad vändningar och hastigt påkomna uppehåll. I själva verket är det sammanflätningen av motsättningar (klassmotsättningar på landsbygden, motsättningar mellan industripolitik och jordbrukspolitik, motsättningar mellan stad och landsbygd, etc.) som utlöser den otyglade kollektiviseringsprocessen. Trots segern över privatbourgeoisien leder kollektiviseringen till ett sammanbrott för alliansen mellan arbetare och bönder, och till en djupgående försvagning av det sovjetiska jordbruket.
När man inte behärskar processen vidtar man en rad mer eller mindre improviserade åtgärder. Detta huvudsakligen för att komma tillrätta med en rad oförutsedda ”kriser”. Om kollektiviseringsprocessen trots frånvaron av en sammanhängande politisk linje verkar utveckla sig enligt en viss ”logik”, så beror det på den ”objektiva logiken” hos de på varandra följande kriserna och på att de åtgärder som man vidtar för att bemästra kriserna bottnar i relativt stabila ideologiska föreställningar.
Kollektiviseringsprocessens grundvalar består i klassmotsättningarnas utveckling och förskjutningar. Vilka former den antar bestäms huvudsakligen av politiska och ideologiska faktorer. En faktor bland andra är bolsjevikpartiets svaga förankring på landsbygden och det otillräckliga stöd som ges åt fattigbönder och mellanbönder. Framförallt får de bönder som själva söker sig fram mot kollektiva brukningsformer ett försvinnande litet stöd. En annan faktor är förespråkandet av en modern storindustri, som kräver sina investeringar och en omfattande import av maskinell utrustning. Det handlar också om en typ av ledning som inte lämnar något utrymme för att tillvarata den erfarenhet som arbetare och bönder samlat på sig under de fem första NEP-åren. Hit hör slutligen också ett sätt att föra diskussion inom partiet, vilket framförallt syftar till att angripa dem som för fram andra åsikter än politbyråmajoriteten eller sekretariatet. När dessa fråntas rätten att yttra sig[243] och försöker uttala sig ändå, vidtar man sanktioner mot dem och räknar dem till fienden.[244] Man kan emellertid inte bringa klarhet i de frågor som uppstår om inte den demokratiska centralismen fungerar, om inte en verklig diskussion utvecklas, om inte vederläggningen av fel baseras på konkreta analyser istället för på en handfull Lenincitat som är lösryckta ur sitt sammanhang, vilket ofta förekommer under de sista NEP-åren.
De diskussionsformer som råder under de sista NEP-åren bidrar inte till att föra fram de olika oppositionernas misstag i ljuset. När man tystat oppositionen med organisatoriska medel återuppstår därför lätt kärnan i protesterna i en eller annan form. Det bästa exemplet härpå utgör teorin om en ”tribut” som bönderna ska åläggas att betala. Denna teori är i grund och botten en ny version av ”teorin” om ”den primitiva socialistiska ackumulationen”.[245]
Detta sätt att föra diskussionen leder i allmänhet till att allt som oppositionen framför förkastas i sin helhet. När ”högeroppositionen” efter den sextonde konferensen understryker att industrialiseringen måste genomföras i enlighet med principen att jordbruken utgör basen för den ekonomiska utvecklingen (en tes som tidigare antagits av partimajoriteten), så klassificeras denna ståndpunkt som ”probondsk”, ”prokulakisk” och fientlig till industrialiseringen.
På den ideologiska nivån präglas kollektiviseringsprocessen alltmer av den ekonomistisk-teknicistiska komponenten i bolsjevikpartiets ideologi och man sätter inte förbundet mellan fattigbönder och mellanbönder i främsta rummet. Man tror följaktligen att de svårigheter som uppstår under NEP:s sista år kan lösas med utvecklandet av en modern industri och genom omvandlingen av produktionens ”tekniska bas”, framförallt inom jordbruket. Den ökade roll som tillmäts ”teknikens framsteg” präglar också de politiska och ideologiska frågorna. Den ideologiska och politiska kampen mot småborgerliga och individualistiska idéer inom bondeklassen får lämna plats för föreställningen att införandet av maskiner inom jordbruket kommer att förändra ”bondementaliteten”.[246]
En sådan teori kan bara gynna upptrappningen av kollektiviseringen oberoende av om bönderna är övertygade om det riktiga i den utvecklingen. Den leder i själva verket till uppfattningen att böndernas idéer kommer att stöpas om tack vare att man börjar använda maskiner, och att det är det ”huvudsakliga” medlet för att förändra ”bondementaliteten”.
Detta visar att omvandlingen inom överbyggnaden underordnas den tekniska omvandlingen. För att förstå hur en sådan underordning kommit att framstå som ”acceptabel”, är det nödvändigt att anlägga en helhetssyn på bolsjevikernas ideologi och på omvandlingen av densamma.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Skilda delar av dessa tal återfinns i Stalin, W, band 11, s. 3 ff.
[2] Ibid., s. 7.
[3] Se Stalins rapport inför Moskvas partiorganisation den 13 april 1928, Ibid., s. 30–68.
[4] N Bucharin, Uroki chlebozagotovok, Sjachtinskogo dela i zadatji partii, Leningrad, 1928, s. 32–33.
[5] Se resolutionstexten i KPSS, op.cit. band 2, s. 372 ff, framförallt då s. 377.
[6] Innehållet i Prumkins brev är bara delvis känt, utifrån de citat som Stalin anför i sitt svar daterat den 20 juni (Se W, band 11, s. 121 ff och från ett tal av Thälman publicerat i Pravda, 11 augusti 1929, se M Lewin, La Paysannerie...), op.cit. s. 268.
[7] Se M Lewin, Ibid., s. 269.
[8] Dessa skiljaktigheter erkänns ”officiellt” i ett tal som Stalin håller i februari 1929 inför ett begränsat auditorium bestående av Politbyrån och centrala kontrollkommissionen. Talet publiceras första gången i band 11 i Stalins Verk som, utkommer på ryska år 1949 (Se W, band 11, s. 335).
[9] I själva verket hade det redan förts en häftig diskussion mellan Rykov och Stalin i februari 1928, efter det att generalsekreteraren återvänt från sin resa i Sibirien. Rykov vänder sig då mot det sätt varpå de ”exceptionella åtgärderna” genomförs. I Trotskijarkiven finns ett brev (T 1106) som nämner denna diskussion. På den sjuttonde kongressen iståndsätter Rykov själv början till en ”högeropposition” mot utförandet av de ”exceptionella åtgärder” som man fattade beslut om under vintern 1927/28, Se XVII Sezd VKP(b), Moskva, 1934, s. 210, citerat efter E H Garr och R W Davies, Foundations... op.cit. del 1:1, not 5, s. 61.
[10] Under centralkommitténs sammanträde i juli besöker Bucharin Kamenev som tidigare var ledare för den ”förenade oppositionen” och som utesluts ur partiet av den femtonde kongressen, men nu ska återtas in i partiet. Det är huvudsakligen genom Kamenev som man fått kännedom om Bucharins reaktioner på politbyråns och centralkommitténs diskussioner under sommaren 1928. Redogörelsen för Bucharins dialog med Kamenev återfinns i Trotskijarkiven (dokument T 1897). Se E H Carr och R W Davies, Ibid., not 1, s. 82.
[11] ”Metallinjen” är i själva verket ett NEP-krav om man ser till Lenins formuleringar. Denna linje innebär i första hand att fattigbönder och mellanbönder förses med tillräckliga mängder arbetsredskap om än dessa är enkla. Så har inte skett under åren 1923–1928, vilket framgår av att dessa bönders gårdar är underutrustade. Är 1928 tolkar Stalin ”metallinjen” på ett annat sätt. Enligt hans sätt att se innebär den en massiv tillförsel av traktorer och maskiner till jordbruket. Se talet som publicerats under rubriken ”Industrialiseringen och spannmålsproblemet”, Stalin, W, band 11, s. 164 ff och framförallt s. 172.
[12] Ibid., s. 167.
[13] Ibid. Talet publiceras inte i sin helhet förrän tjugo år senare, antagligen därför att denna ståndpunkt innebar en brytning med de tidigare antagna resolutionerna om nödvändigheten av att fullfölja politiken att ”stänga prissaxen”
[14] Kännedomen om Bucharins tal är bara indirekt, framförallt består den i dokument T 1901 i Trotskijarkiven. Se även Robert V Daniels, The Conscience of the Revolution: Communist Opposition in Soviet Russia, Cambridge. 1960, s. 351–335, E H Carr och R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:1 s. 79 och M Levin, La Paysannerie..., op.cit. s. 272–273.
[15] E H Carr och R W Davies, ibid. s. 65.
[16] Ibid., s. 76–77.
[17] Se resolutionstexten i KPSS, op.cit. band 2, s. 372–379.
[18] Ibid., s. 392. I november 1926 uttrycker Stalin sig för övrigt på liknande sätt. Se Stalins rapport till femtonde konferensen i Stalin, W, band 8, s. 301.
[19] Ibid., s. 393.
[20] Ibid., s. 394 och 395. Man kan notera att intygandet om ”icke-övergivandet” av NEP bibehålls inte bara under hela 1928 utan också mycket längre fram, då det inte längre återstår någonting av NEP:s principer. Sålunda fastslår Pravda så sent som den 21 mars 1931 att ”NEP ännu inte är avslutad”. Att man håller fast vid detta förklaras inte enbart av att NEP under tjugotalets lopp blivit en symbol för alliansen mellan arbetare och bönder, utan beror även på att man inte uppnått de ekonomiska, politiska och ideologiska betingelser som Lenin förutskickat för en övergång till ett högre stadium av NEP. Detta gör det svårt att proklamera en officiell övergång till en ny politik.
[21] Se E H Carr och R W Davies, Foundations... .op.cit. del 1:1, s. 81.
[22] Se dokument T 1897 i Trotskijarkiven, citerat av S Cohen, Bucharin..., op.cit. s. 291–292.
[23] Se del 1. s. 358–359.
[24] Se artikeln som skrivits av en anhängare av Bucharins teorier, Goldenberg, ”Germanskaja problema” i Bolsjevik, 15 mars 1928, s. 35.
[25] Denna karakteristik av socialdemokratin framfördes första gången av Zinovjev i början av tjugotalet. Han överger sedan den ståndpunkten (se Theodore Drapers artikel ”The Ghost of Social Fascism”, Commentary, februari 1960, s. 29–42). Stalin försvarar denna teori år 1924, framförallt i en artikel i Bolsjevik nr 11,1924, med titeln ”Angående den internationella situationen”. Där skriver han: ”Fascismen är inte enbart ett tekniskt-militärt begrepp. Fascismen är en kamporganisation för borgerligheten som får ett aktivt stöd från socialdemokratin. Objektivt sett är socialdemokratin fascismens moderata flygel. Dessa organisationer är inte varandras motpoler, de är tvillingar.” (Se Stalin, W, band 6, s. 294). Hursomhelst är det inte denna teori som dominerar inom Komintern under 1924, och fram till sjätte kongressen praktiserar kommunistpartierna olika former av ”enhetsfront”.
[26] På CK:s sammanträde i april 1929 försäkrar Stalin att ”faktorer som kommer att leda till ett nytt revolutionärt uppsving hopar sig i de kapitalistiska länderna”(Se W, band 12, s. 17), vilket historien kommer att dementera.
[27] Den ”tredje perioden” följer efter perioden 1923–1927 som kännetecknades av en ”relativ stabilisering” och som i sin tur föregicks av den revolutionära perioden 1917–1923 (Se F Claudin, La Crise du mouvement communiste, Paris, Maspero, 1972, framförallt s. 178).
[28] I sin rapport till centralkommitténs sammanträde i april 1929 anger Stalin att den första oenigheten med Bucharin angående internationella frågor uppstått under Kominterns sjätte kongress. Enligt denna rapport utvecklade då Bucharin teorier som, i strid med de normala reglerna, inte i förväg underställts den sovjetiska partidelegationen. Sovjets partidelegation nödgades därför framföra tjugo ändringsförslag till dessa teorier, något som försatte ”Bucharin i en genant situation” (angående denna rapport, se Stalin, W, band 12, citatet s. 21).
[29] Se Bucharins tal inför Komintern, VI Kongressy Kominterna, sex band, Moskva, 1929, band III, s 30 -1,137 - 8,143 - 5 och V, s 130, citerat efter S Cohen, Bucharin..., op.cit. s 23 293. Dessa tal finns översatta till franska i Correspondance internationale, specialnumret 72, förste augusti 1928.
[30] Se ovan.
[31] På centralkommitténs sammanträde i april 1929 tar Stalin upp tvisten med Bucharin, som återspeglas i de ändringsförslag som sjätte kongressen röstar igenom. Han tar upp fyra grundläggande punkter där oenighet råder. Den första är den internationella situationen. Angående detta ämne anför den sovjetiska partidelegationen ett förslag till ändring som innebär att förvärrandet av den ekonomiska världskrisen öppnar ”ett perspektiv där förutsättningarna för en ny revolutionär resning mognar”. Den andra är kampen mot socialdemokratin. Den sovjetiska partidelegationen förebrår Bucharin för att han begränsar sig till att slå fast att denna kamp är en av Kominternsektionernas huvuduppgifter. Enligt ändringsförslagen måste man i kampen mot socialdemokratin lägga tyngdpunkten på kampen mot den så kallade ”vänstern” inom socialdemokratin, vars ”vänsteristiska ” fraser bedrar arbetarna och försenar deras avfall en masse” från socialdemokratin”. Den tredje punkten är att Bucharin säger att man måste bekämpa högeravvikelsen, men inte säger något om kampen mot den försonliga inställningen till högeravvikelsen. Den fjärde slutligen är partidisciplinen. Bucharin beskylls för att inte nämna att ”det krävs en järnhård disciplin inom kommunistpartierna” (Se Stalin, W, band 12, s. 23–24).
[32] Dessa uppgifter visar på skillnaden mellan Bucharins och majoritetens ståndpunkter rörande de internationella problemen i juli 1928. Jag föresätter mig inte att här analysera orsakerna och innebörden av dessa klyvningar och ännu mindre att utveckla de olika delegationernas ståndpunkter på sjätte kongressen. Jag vill emellertid peka på att de resolutioner som antas av den sjätte kongressen innebär att Komintern går in för en speciell form av arbetarklasskamp eftersom dessa resolutioner inte klart uttrycker nödvändigheten av bilda klassallianser. Man bör också notera konfrontationen mellan Togliattis och Thälmans ståndpunkter. För Togliatti är ”fascismen en massrörelse, en rörelse där småborgerligheten och medelklassen stöder sig på storbourgeosien och jordbrukarna . Den saknar bas inom arbetarklassens traditionella organisationer. Socialdemokratin däremot är en rörelse på arbetar- och småborgarbas, som huvudsakligen har sin styrka i en organisation som av de breda arbetarmassorna erkänns som deras traditionella klassorganisation”. För Thälman är däremot ”vänstern” inom socialdemokratin ”arbetarklassens farligaste fiende”! Thälmans formulering används i den resolution som röstas igenom av sjätte kongressen (Se Correspondence internationale från 16 augusti 1928, s. 887 och från 22 augusti 1928, s. 949).
[33] Detta tal publiceras i Pravda 23 oktober 1928, se Stalin, W, band 11, s. 231 ff.
[34] Ibid., s. 234–235.
[35] Ibid., s. 237, 240.
[36] Ibid. s 242, 244–245.
[37] Man finner en fransk översättning av denna artikel i N Bucharin, La Question paysanne..., op.cit. s. 213–240.
[38] I en resolution från den åttonde oktober 1928 ger politbyrån Bucharin en tillrättavisning för att han publicerat denna artikel utan att först ha fått den ”auktoriserad”. Resolutionen antas av majoriteten, trots att Rykov, Tomskij och Bucharin opponerar sig (Se F M Vaganov, Pravyj uklon v VKP(b), Moskva, 1970, s. 161–163,174–175).
[39] Se TPG, 14 september 1928, Pravda 25 september 1928, Daniels, A Documentary History of Communism, två delar, New York, 1962, band 1, s. 309–313, S Cohen, Bucharin..., op.cit. del 1:I, s. 315–317.
[40] Se La Question paysanne..., op.cit. s. 218, 220.
[41] Ibid. s. 220.
[42] Ibid. s. 222.
[43] Ibid. s. 222.
[44] Ibid. s. 231.
[45] Ibid. s. 235.
[46] Ibid. s. 235–236.
[47] Ibid. s. 239–240.
[48] Utöver de källor som redan citerats från Trotskijarkiven finner man hänvisningar till Bucharins krav i Sotsialistitjeskij Vestnik (organ för mensjeviker i emigrationen) nr 9, 1929, som återger innehållet i ett av Bucharins samtal med Kamenev samt innehållet i olika inlägg på sextonde partikongressen, framförallt från Ordjonikidzé (se XVI Sezd VKP(b) stencil), Moskva/Leningrad, 1930, s. 256, citerat efter M Lewin, La paysannerie..., op.cit. s. 284–285.
[49] Så lyder talets rubrik, se W, band 11, s. 255 ff. Det framfördes den 19 november och publicerades i Pravda den 24 november 1928. I detta tal refererar Stalin till ”En ekonoms anteckningar” av Bucharin, utan att kritisera honom och därmed utan att lägga fram argument för att vederlägga honom. Några månader senare när brytningen med Bucharin är ett faktum kommer denna artikel utan argumentation att betraktas som ett exempel på ”en eklektisk förvirring som inte kan accepteras hos en marxist”. Se resolutionen från den 9 februari 1929 som då antas av politbyrån och sedan även av CK den 23 april 1929, KPSS, op.cit. band 2, s. 435 ff, framförallt s. 437–438.
[50] Stalin påpekar själv att hans argumentation inte är med i resolutionsarbetet (se Stalin, W, band 11, s. 266).
[51] Se Stalin, W, band 11, s. 225 (kursiverat av Bettelheim).
[52] Ibid. s. 256.
[53] Man vet att dessa resolutioner tvärtom förespråkar en optimal ackumulation och en rättvis fördelning av investeringarna på olika branscher.
[54] Se till exempel Handbok i politisk ekonomi som ges ut av den sovjetiska vetenskapsakademin, s. 443, citerat efter den franska översättningen (Paris, Editions sociales, 1956).
[55] Lenin, OC, band 2, s. 153. Detta påpekande utvecklas av E Poulain i dennes avhandling, L’industrialisation de la Chine, Paris, Maspero, 1977. Poulain observerar där att den ovan citerade handboken framställer det faktum att produktionsmedelsproduktionen i Sovjetunionen blivit 103 gånger större från 1925 till 1958, medan produktionen av konsumtionsvaror bara blivit 15,6 gånger större som en seger. Han tillfogar följande påpekande av Mao Tse Tung: ”Frågan är huruvida proportionen 103 till 15,6 är gynnsam för industrins utveckling eller inte”. Se Mao Tse Tung, La Construction du socialisme en Chine, textsamling, 1975, Paris, Editions du Seuil.
[56] Se Stalin, W, band 11, s. 257.
[57] Ibid.
[58] Ibid. s. 259.
[59] Ibid. s. 262.
[60] Ibid. s. 255, 263 (kursiverat av Bettelheim).
[61] Den plats som den tekniska respektive den ideologiska omvandlingen tillmäts i talet från den 19 november 1928 framgår av följande formulering: ”Rekonstruktionen av jordbruket på en ny teknisk bas åstadkommer en revolution i böndernas medvetande och hjälper dem att frigöra sig från konservatism och rutin” (ibid. s. 279). Här är det tekniken som är aktör och bönderna är föremål för teknikens agerande.
[62] I en av sina första texter påpekar Stalin den roll de statliga och kollektiva jordbruken kan spela i ökningen av den försålda andelen av produktionen. Detta tar han upp i sitt föredrag inför studenterna på Sverdlovuniversitetet den 28 maj 1928 (Se Stalin, Leninismens grundfrågor, del 1, s. 279 ff). Stalin understryker: ”Roten till våra spannmålssvårigheter ligger däri, att produktionsökningen av varuspannmål hos oss försiggår långsammare än ökningen av efterfrågan på spannmål... Stordriftens styrka i jordbruket, vare sig det är godsbruk, kulakbruk eller kollektivbruk, består däri, att denna stordrift har möjlighet att använda maskiner, att utnyttja vetenskapens vinningar, att använda gödselämnen och att höja arbetsproduktiviteten och därigenom producera största möjliga spannmålsmängd för marknaden” (ibid. s. 279–281).
Efter dessa påpekanden följer en tabell (som Nemtjinov satt upp). Han jämför där bruttoproduktion och varuproduktion av spannmål på olika typer av gårdar före och efter revolutionen. Av denna tabell framgår att den högsta andelen varuproduktion (47,2%) återfinns på de kollektiva och statliga jordbruken (ibid. s. 82).
Från och med juli 1928 då Stalin betonar att tyngdpunkten ska läggas på jordbrukets ”tribut” till industrin framstår utvecklandet av kollektiva brukningsformer alltmer som det mest effektiva sättet att säkra en regelbunden tillförsel av en sådan ”tribut”. Detta är beroende av att den tekniska basen för jordbruket omvandlas, eftersom böndernas vilja och initiativ enligt detta synsätt inte utgör drivkraften för de nya produktionsformerna och inte heller för framväxten av verkligt nya produktivkrafter.
[63] Se Stalin, W, band 11, s. 272–279.
[64] Resolutionen om ”kontrollsiffrorna” antas enhälligt av centralkommittén. Bucharin, Rykov och Tomskij vill inte framföra någon officiell protest. Den gamla ”vänsteroppositionen” (som inte längre finns kvar inom partiets ledande organ) stöder den linje som förespråkar en maximal satsning på investeringar inom den tunga industrin. Kamenev, som har fått i uppdrag att ena partiet, publicerar en artikel i Pravda den 16 november 1928 där han angriper dem som vill sätta igång en ”kamp för att minska industrialiseringstakten”.
[65] Här är det nödvändigt att lägga märke till två saker. Den första är att de summor som i praktiken läggs på industriinvesteringar överstiger det belopp som fastställts i CK-resolutionen från november 1928, och detta utan att centralkommitténs villkor är uppfyllda. Detta förvärrar ”bristen” på industriprodukter i icke-prioriterade branscher (på denna punkt se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:I, s. 314). Den andra är att principen om att prioritera den tunga industrin blir vägledande, inte bara vid utarbetandet av planen utan också vid genomförandet. När man saknar de nödvändiga materiella medlen för att förverkliga planen i dess helhet (och det är just vad som händer) går därför de medel man har i första hand till de prioriterade branscherna och de andra tillförs ännu mindre medel än vad som förebådats i planen och så blir förskjutningen ännu större. Se t.ex. Kujbysjevs uttalande i TPG, 4 december 1928, citerat i Foundations..., op.cit. del 1:I, s. 882.
[66] Bucharin utvecklar sina idéer i en artikel i Pravda 20 januari 1929 och framförallt i ett långt tal som han håller den 21 januari vid femårsdagen av Lenins död. Talet publiceras i de stora tidningarna den 24 januari och kommer sedan ut i broschyrform under rubriken: ”Lenins politiska testamente”.
[67] Citerat av F M Vaganov, Pravji uklon..., op.cit. s. 198.
[68] Större delen av den resolution som politbyrån antar den nionde februari för att fördöma Bucharins, Rykovs och Tomskijs ståndpunkter behandlar dessas krav på en diskussion inom partiet av deras förslag. Den behandlar de handlingar som stämplats som fraktionsverksamhet, Bucharins kontakt med Kamenev, de reaktioner som ”de tre” upprätthållit med ”anhängarna av en opportunistisk linje inom Komintern” etc. Det förekommer inte någon djupgående undersökning av ”de tres” politiska ståndpunkter i resolutionen, utan resolutionen består av påståenden. Man slår sålunda fast att ”Bucharins grupp under sista tiden svängt i de viktiga politiska frågorna mellan partilinjen och en vänsteravvikelse och sedan gått över till att försvara högeravvikarnas ståndpunkter (se KPSS, op.cit. band 2, s. 432). På så sätt anklagades ”de tre” för att ”objektivt sett understödja en försvagning av proletariatets positioner i kampen mot ekonomins kapitalistiska former” (ibid). Men i januari 1929 försvarar ”de tre” inte några andra ståndpunkter än dem som de förfäktat över ett år och som också är femtonde kongressens ståndpunkter.
[69] Ibid. s. 435.
[70] Under kampen mot den förenade oppositionen förebrår emellertid Stalin dem för att de förespråkar att sovjetstaten ska suga ut bönderna (Stalin, W, band 8, s. 368–369).
[71] På dessa olika punkter se M Lewin, La paysannerie..., op.cit. s. 303.
[72] Se ibid. s. 304.
[73] Citerat efter ibid. s. 290.
[74] Se artikeln i Pravda, 11 december 1929, med rubriken ”Mot opportunismen inom arbetar- och landsbygdskorrespondenternas rörelse” och det kollektiva verket: Za marksistkoleninskoje utjenie o petjati, Moskva, 1932.
[75] Se Bucharin, Politjeskoje zavesjtjanije Lenina, andra utgåvan, Moskva, 1929, s. 27, citerat efter S Cohen, Bucharin..., op.cit. s. 304.
[76] Denna text återges i ett tal av Stalin inför centralkommittén i april, se Stalin W, band 12, s. 7–8.
[77] Se Stalins inlägg på sextonde partikongressen, W, band 12, s. 369 ff.
[78] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 429 ff.
[79] Ibid. s. 436 ff, framförallt s. 445.
[80] Texten till detta tal återfinns i W, band 12, s. 1–113, eller i Les Questions du léninisme, op.cit. s. 311–409.
[81] KPSS, op.cit. band 2, s. 431, 432, 435 (kursiverat av Bettelheim).
[82] KPSS, op.cit. band 2, s. 436. Denna resolution publiceras inte förrän långt senare. De åtgärder som beslutats mot Bucharin och Tomskij träder inte officiellt i kraft förrän i juni/juli 1929 (Se M Lewin, La paysannerie..., op.cit. s. 294).
[83] Ibid. s. 440.
[84] Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1: s. 943.
[85] Ibid. s. 101–105.
[86] Det rör sig om det tal som publiceras under rubriken ”Högeravvikelser inom bolsjevikpartiet”. När talet gick i tryck gick ett trettiotal sidor bort, sannolikt på grund av vissa formuleringar. Dessa sidor publicerades för första gången 1949.
[87] Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 1, s. 321 ff.
[88] Här presenteras bara de viktigaste aspekterna på Stalins teser. Deras betydelse kommer att tas upp senare, i Klasstriderna del 3. Det är under de påföljande åren som dessa teser ger upphov till en ny utveckling och tar sig uttryck i en politisk praktik som ger teserna en konkret innebörd.
[89] Ibid. s. 322.
[90] Se Stalin, Les Questions du léninisme, op.cit. s. 344.
[91] Ibid. s. 345.
[92] Ibid. s. 357.
[93] Huruvida det är riktigt eller inte att kalla detta bidrag för en ”tribut” är av sekundär betydelse.
[94] Ibid. s. 357.
[95] Ibid. s. 363.
[96] Se ovan.
[97] I talet sägs inte bara att jordbrukets ”återuppbyggnadsperiod” är avslutad (dvs. att den gamla ”tekniska basen” återupprättats) utan även att ”den gamla tekniken” är ”obruklig idag” (ibid. s. 364), vilket är ett påstående som saknar mening.
[98] Ibid. s. 363.
[99] Ibid. s. 364.
[100] Ibid. s. 366 (kursiverat av Bettelheim).
[101] Ibid. s. 391.
[102] Ibid. s. 389.
[103] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 494–495.
[104] Denna resolution publicerades för första gången år 1933. Den kritik som vissa delegater riktade mot Bucharin på sextonde konferensen återfinns liksom Molotovs rapport i senare utgåvor av debatterna från sextonde konferensen (se XVI Konferentsija VKP(b), Moskva, 1962, framförallt s. 58 ff. för Molotovrapporten).
[105] Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2: s. 92–93.
[106] Se ibid. s. 94–95.
[107] Se ibid. s. 59, 67, 97. Preobrazjenskij hade bett att åter få bli medlem av partiet redan ett år före den sextonde konferensen.
[108] KPSS, op.cit. band 2, s. 470 ff.
[109] Ibid. s. 470.
[110] Se ibid. s. 471–472, 482–483.
[111] Ibid. s. 471, se även del 1, s. 276, 277.
[112] Ibid. s. 473.
[113] Ibid. s. 474–475, 477 ff.
[114] Ibid. s. 482.
[115] Hon nämner aktiviteterna inom arbetar- och bondeinspektionens sektioner, produktionskonferenserna, arbetarnas provisoriska kontrollkommissioner, utbildandet av arbetarkorrespondenter (som delger pressen sina påpekanden och sin kritik), diskussionen inom arbetarnas och tjänstemännens representativa organ angående undersökningsresultat etc.
[116] KPSS, op.cit. band 2, s. 483.
[117] Se Stalin, W, band 11, s. 34.
[118] KPSS, op.cit. band 2, s. 48.
[119] Se ibid. s. 485 ff. band 2.
[120] Se del 1, s. 265 ff.
[121] Mellan 1922 och 1928 lämnar omkring 260 000 medlemmar partiet. Under 1927 lämnar cirka 44 000 medlemmar partiet, varav ungefär 17000 utesluts efter kontrollkommissionens beslut (totala antalet partimedlemmar ligger på ungefär 1,2 miljoner). Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2: s. 132–133, 474.
[122] År 1923 slås partiets kontrollkommission samman med arbetar- och bondeinspektionen. Den verkar således inom statsapparaten samtidigt som den kontrollerar partimedlemmarnas aktivitet. Kontrollkommissionens roll blir speciellt viktig från och med år 1926 i och med kampen mot oppositionen och vidtagandet av disciplinära åtgärder. I teorin är kontrollkommissionen fristående från centralkommittén (båda organen väljs direkt av kongressen) och den har sina egna sammanträden. Från och med år 1925 har emellertid kontrollkommissionen allt fler gemensamma sammanträden med CK och antar alltmer karaktär av CK-utskott. På denna punkt se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2: s. 116–117.
[123] Se Jaroslavskij, Tchistka Partii, Moskva, 1929, s. 29–33.
[124] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 485 och XVI Konferentsija VKP(b), op.cit. 1962, s. 589–611.
[125] Ibid. s. 483 (kursiverat av Bettelheim).
[126] Partiets finansiella problem diskuteras inte öppet vid den här tiden. Bara i undantagsfall citeras siffror rörande partifunktionärer och deras arvoden. Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2: s. 121.
[127] Nomineringar till viktiga poster inom statsapparaten sker aldrig utan partiets samtycke (dvs. utan samtycke från de organ som är knutna till partisekretariatet). Ibland krävs det även godkännande från andra myndigheter. De poster som kontrolleras på detta sätt finns upptagna på namnlistan. Nomineringen till dessa poster är inte reserverad för partimedlemmar, men andelen partimedlemmar som nomineras dit växer i allmänhet med postens ansvarsområde. År 1927 är sålunda mer än 75% av ordförandena och medlemmarna i VSNCh:s truster partimedlemmar. För direktörerna på de industriföretag som lyder direkt under VSNCh är siffran 96,9%. I allmänhet är det så att partimedlemmar nomineras till dessa poster, men det händer också att specialister som nomineras till sådana poster samtidigt blir medlemmar i partiet (ibid. s. 122, 125).
[128] KPSS, op.cit. band 2, s. 487.
[129] Se del 1, s. 257–258, 261–262, 269, 359, 360 och 377. Låt oss dra oss till minnes några begrepp som Lenin använde i början av 1922: ”Idag är vårt parti inte så politiskt bildat i allmänhet och i genomsnitt som det borde vara för att kunna utöva en verklig proletär ledning i en så här svår situation.” Lenin väntade sig då att ”tillströmningen till partiet av småborgerliga element som är öppet fientliga till allt som är proletärt skulle anta enorma proportioner” (OC, band 33, s. 259–260).
[130] KPSS, op.cit. band 2, s. 488.
[131] Ibid.
[132] Ibid. s. 489.
[133] Ibid. s. 489–490.
[134] Ibid. s. 489.
[135] Ibid. s. 490–491.
[136] Det måste sägas att den resolution om partiutrensningar som antas av sextonde konferensen i detta avseende är helt annorlunda än den utrensningspolitik som formuleras 1921 på Lenins initiativ. Se OC, band 42, s. 325–326 om förslag från Lenin som antas av CK den 25 juni 1921, ibid. s. 602. Under 1921 års utrensning anger ett CK-cirkulär att det inte är tillåtet att utesluta en medlem på grund av ideologisk avvikelse, varvid fallet med medlemmarna i den tidigare ”arbetaroppositionen” anförs som exempel. Det verkar som om detta CK-cirkulär i huvudsak respekterades (se T H Rigby, Communist Party..., op.cit. s. 99).
[137] Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2: s. 144–145.
[138] Ibid. s. 145–146.
[139] Se T H Rigby, Communist Party..., op.cit. s. 97, 178–179.
[140] Denna aspekt på sextonde konferensens beslut analyseras längre fram under rubriken: ”Sextonde konferensen och jordbruksproblemen”, se ovan.
[141] Se ovan.
[142] Det bör noteras att den så kallade ”optimala” varianten i själva verket är en maximal variant. Den förutsätter en regelbunden ökning av skörden, av arbetsproduktiviteten, etc, det vill säga ”optimala” objektiva villkor, därav benämningen ”optimal variant”. Samma termologiska förvirring vidlåder femårsplanens varianter längre fram. Denna förvirring bereder väg för antagandet av en ”maximal” variant som kallas ”optimal”. Uttrycket ges en helt annan innebörd än den som åsyftades av företrädarna för en jämn utveckling av ekonomins olika grenar.
[143] Siffror för femårsplanens olika projekt återfinns i E Zaleski, Planification..., op.cit. s. 54–55, med källhänvisningar.
[144] Se ibid. s. 53 och KPSS, op.cit. band 2, s. 449. Man kan notera att den resolution från den sextonde konferensen som anger siffran 64,6 miljarder rubler för investeringarna slår fast att den ”optimala” varianten är stadfäst (ibid. s. 453), men denna variant förutskickade investeringar till ett belopp av 74,2 miljarder (se Zaleski, op.cit. s. 239).
[145] Zaleski, ibid. s. 53.
[146] Kongressen hålls samtidigt som den detaljerade femårsplanen publiceras: Piatiletnii Plan Narodno-Choziajsstvennogo Stroītelstva SSSR, Moskva, 1929. Denna plan består av tre band på sammanlagt mer än 1700 sidor. Den innefattar en lista över företag som ska byggas eller utöka sin verksamhet för att de fastslagna målen ska uppnås.
[147] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 453.
[148] Ibid. s. 449.
[149] Detta är bara ett exempel på de villkor som ska uppfyllas för att planens mål ska kunna förverkligas. Dessa villkor räknas upp av Grinko i hans artikel ”Plan Velikich” i Planovoje Choziajstvo, nr 2, 1929, s. 9–10, se M Lewins artikel ”Disappearance of in the Plan”, Slavic Review, juni 1973, s. 272.
[150] Lenins anvisningar som nämns här förekommer i ett brev från Lenin till Krizjanovskij, Gosplans ordförande, se Lenin, OC, band 32, s. 396 ff.
[151] KPSS, op.cit. band 2, s. 452, 454.
[152] Fakta har kastat ljus över denna bristande realism. När man påstår att ”femårsplanen uppfyllts på fyra år” så anför man bara några enstaka siffror som bevis för detta. Med tystnad förbigås allt som inte uppfyllts inom områden som är viktiga för massornas levnadsvillkor (lätt industri, jordbruk, reallöner) och för ackumulationen (arbetsproduktivitet, produktionskostnader, etc).
[153] Som tidigare sagts förverkligas inte planen i sin helhet, vilket medför en rad negativa konsekvenser för förbundet mellan arbetare och bönder och för arbetarklassens arbetsvillkor och levnadsvillkor. Den ”industriella ambition” som ligger i planen tillfredsställs delvis eftersom den ger den sovjetiska industrin impulser att göra gigantiska framsteg på vissa områden. Det är meningslöst att fråga sig om inte en mer sammanhängande och realistisk plan som ställde industrin direkt i jordbrukets tjänst skulle ha lett till samma resultat utan att få samma negativa konsekvenser; man återskapar inte historien.
[154] Se tabell IX, s. 84, i E Zaleskis bok Planification.., op.cit. s. 84.
[155] PCh, nr 1, 1929, s. 109, citerat efter M Lewins artikel ”Disappearance of Planning in the Plan”, Slavic Review, juni 1973, s. 272.
[156] Se G V Kujbysjev med flera, V.V. Kujbysjev: Biografija, Moskva, 1966, citerat av M Lewin Lewins artikel ”Disappearance of Planning in the Plan”, Slavic Review, juni 1973, s. 273, not 6.
[157] Marx, första versionen av La guerre civile en France, i MEW, op.cit. band 17, 1964, s. 546. Se även samma text i Marx, La Guerre civile en France, Paris, Editions sociales, 1968, s. 216 liksom Pariskommunen, op.cit.
[158] KPSS, op.cit. band 2, s. 454.
[159] Se Direktivy KPSS i Sovetskogo Pravitelstva po Choziajstvennym Voprosam, band 2, Moskva, 1957, s. 7.
[160] Ibid. s. 12–17.
[161] Sobranije Zakonov, 1929, nr 19, paragraf 167.
[162] Ekon. Jizn, 3 mars 1929.
[163] KPSS, op.cit. band 2, s. 495–499.
[164] Ibid. s. 498–499.
[165] Se ovan.
[166] På denna punkt se del 1, s. 324 ff.
[167] Vosmoj Sezd Professionalnych Sojuzov SSSR, op.cit. s. 3–14, 24, 55.
[168] Se S P Trapeznikov, Kommunistitjeskaja Partia v period nastuplenija sotsializma, andra utgåvan, Moskva, 1960, s. 40–41.
[169] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 455 ff.
[170] Ibid. s. 455.
[171] Ibid. s. 451, 459. I femårsplanen anges något annorlunda siffror: år 1933 ska ”den socialiserade sektorn” inom jordbruket förfoga över 27 miljoner hektar besådd jord, producera 16% av spannmålets bruttoskörd och stå för 43% av spannmålsförsäljningen. Se Piatiletni i Plan Narodno-Khoziaistvennogo Stroitelstva SSSR, op.cit. band 1, s. 53, 59 och band 2, s. 285.
[172] KPSS, op.cit. band 2, s. 451.
[173] Ibid. s. 459.
[174] Se artikel av Strumilin, en oreserverad anhängare av en snabb planmässig utveckling, i PCh, nr 3, 1929, framförallt s. 36, se också Pravda, 2 och 16 juni 1929.
[175] KPSS, op.cit. band 2, s. 459.
[176] Ibid. s. 459–460, 468.
[177] Ibid. s. 468–469 och en rad artiklar i Pravda i början av 1929.
[178] Se ovan.
[179] Se ovan.
[180] Bara i Moskvaprovinsen förekommer över 2000 officiellt registrerade bondedemonstrationer, varav en del åtföljs av våldshandlingar. När man tillskriver kulakerna dessa demonstrationer, träffar man kanske rätt vad gäller anstiftarna, men man förklarar inte hur kulakerna kunnat dra med sig tillräckligt många bönder för att man ska kunna tala om bondedemonstrationer värda namnet. Se Kozlova, Moskovskije Kommunisty, s. 43, citerat av S Cohen, Bucharin..., op.cit. s. 330.
[181] Se nedan.
[182] Se E Zaleski, Planification.., op.cit. s. 103, 147, N Kh...1970 g, Moskva, 1971, s. 131.
[183] Denna text publiceras i två delar i Pravda den 26 maj och den 6 juni 1929 under rubriken ”Nekotorye problemy sovremennogo kapitalizma i teoretikov burzhuazii” (op.cit. s. 2-3), och Teoria ”organizovannoi beskhoziaistvennosti”, (op.cit. s. 3–5). Det är intressant att notera att Bucharin i dessa texter kritiserar de borgerliga teorierna för den ”överlägsenhet” som tillvitas det mycket stora företaget (teorier som synbarligen utövar ett inflytande över föreställningarna om femårsplanen och dess innehåll).
[184] Se S Cohen, Bucharin... op.cit. s. 461 not 272.
[185] På CK:s sammanträde mellan 10 och 17 november 1929 lägger Bucharin, Rykov och Tomskij fram en gemensam deklaration, där de presenterar sin analys av läget. Innehållet offentliggörs inte, men bedöms som oantagligt av CK:s majoritet. Man bordlägger emellertid alla ”organisatoriska åtgärder” gentemot Rykov och Tomskij, medan däremot Bucharin utesluts ur politbyrån (se KPSS, op.cit. band 2, s. 542–543). Några dagar senare, den 25 november, publicerar ”de tre” en självkritik, där de säger att ”deras tidigare åsikter visat sig vara felaktiga” och där de förbinder sig att ”bekämpa varje avvikelse från partilinjen, isynnerhet vänsteravvikelser” (citerat efter S Cohen, Bucharin..., op.cit. s. 334). Denna självkritik är en officiell markering av det fullständiga politiska nederlaget för ”de tre”, men innebär inte slutet på angreppen mot dem. Angreppen riktar sig framförallt mot Bucharin, som ombes att göra en mer fullständig självkritik på sextonde kongressen (26 juni–13 juli 1930). På denna kongress gör Rykov och Tomskij ny självkritik, men Bucharin vägrar att sälla sig till dem. Icke desto mindre blir han omvald till CK. Efter åtskilliga underhandlingar gör Bucharin slutligen ny självkritik (Pravda, 20 november 1930). Detta innebär dock inte heller slutet på angreppen mot honom. Vad gäller Rykov så förblir han trots sina politiska ståndpunkter ordförande i Sovnarkom ända fram till december 1930, då han fråntas sina uppdrag och ersätts av Molotov (se S Cohen, Bucharin..., op.cit. s. 331, 349). ”De tre” är inte längre medlemmar av CK och har nu bara sekundära uppdrag. Från och med 1933 spelar emellertid Bucharin återigen en icke obetydlig roll (se S Cohen, op.cit. s. 354–356). Under 1936 ställs ”de tre” inför rätta, men döms inte i samband med den första ”stora processen”, den mot Zinovjev och Kamenev. I augusti 1936 begår Tomskij självmord. I början av 1938 anklagas Bucharin och Rykov för att bilda ett antisovjetiskt ”block” tillsammans med trotskisterna, för att vara den tyska och den japanska imperialismens agenter och för en rad andra brott. De döms till döden och avrättas.
[186] Se V P Danilov (red.), Otjerki istorii kollektivizatzii selskogo choziajstva v sojuznych respublikach, Moskva, 1963, s. 32–33, 1974–75, citerat av M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 380.
[187] Efter oktoberrevolutionen och framförallt under ”krigskommunismen” ger böndernas praktik upphov till tre grundläggande typer av kollektiv produktion. De tre typerna skiljer sig åt med avseende på hur långt driven socialiseringen av arbete och produktionsmedel är. Tagna i ordning efter graden av socialisering är de tre formerna följande enligt rysk terminologi: a) TOZ, en förkortning av det ryska ordet för ”sammanslutning för gemensamt bruk av jorden”. Denna typ av kolchos omfattar bara det arbete som krävs för att odla marken gemensamt (i praktiken gäller det för de viktigaste grödorna) liksom även den jord och de större redskap som krävs för detta arbete. En del av jorden och redskapen liksom vissa djur och byggnader förblir i privat ägo. Fördelningen av produkterna av det gemensamma arbetet sker i allmänhet genom att man i första hand tar hänsyn till den arbetstid som var och en har avsatt b) Artel innebär en högre socialiseringsgrad. Det enda som kvarstår av det individuella jordbruket är några jordlappar och några djur, resten är kollektiviserat. Fördelningen av gemensamma produkter sker uteslutande på basis av den arbetstid som var och en har avsatt c) i kommuna (kollektivjordbruket) är i stort sett alla produktionsmedel socialiserade. Fördelningen av produkterna sker inte bara med hänsyn till den avsatta arbetstiden, utan även med hänsyn till bondfamiljernas storlek och familjemedlemmarnas ålder. Sovjetmakten sätter artelen främst. Längre fram antar kollektiviseringen huvudsakligen denna form.
[188] F Pollock, Postroenije fundamenta socialistitjeskoj ekonomiki v SSSR 1926–1932, Moskva 1960, s. 291, citerat av M Levin, ibid. s. 380, not 4.
[189] Danilov, Otjerki..., op.cit. s. 32.
[190] Se nedan.
[191] Se Materialy po Istorii SSSR, Editions de l’Académie des sciences de l’URSS, band VII, 1959, s. 230–231, 236.
[192] Se Varejkis, O partijnom rukovodstve kolchosa, i Na agrarnom fronte, nr 8, 1929, s. 64–65.
[193] Ibid.
[194] Pravda, 7 november 1929. Se Stalin, Leninismens grundfrågor, del 2, s. 11 ff.
[195] Ibid. s. 18–19.
[196] Pravda, 4 december 1929.
[197] Se ”Det stora genombrottets år” i Leninismens grundfrågor..., op.cit. del 2, s. 23.
[198] Ibid. s. 22–23. När bönderna ansluter sig till kollektivbruken som ”hela byar” eller ”hela kommuner” är detta en fullständig kollektivisering eller splosjnaja (se ovan).
[199] Den femtonde december 1929, mer än en månad efter publiceringen av artikeln om ”det stora genombrottets år”, var bara 0,1 till 5% av hushållen kollektiviserade i 59% av RSFSR:s 1416 räjonger. Se Abramov, Otjerki, i op.cit. s. 96, citerat av M Lewin, op.cit. s. 404, not 2. Mot slutet av år 1929 visar statistiken, trots det hårda tryck bönderna utsätts för (vilket ändå tenderar att höja resultaten), att bara omkring 10% av häradena är ”fullständigt kollektiviserade”. Se N Ivnitskij, ”O natjalnom etape splosjnoj kollektivizatsii”, i Voprosy Istorii KPSS, nr 4, 1962, s. 62. Detta kastar ljus över rörelsens mycket ojämna utveckling.
[200] Ibid. s. 436.
[201] Ibid. s. 448, 451.
[202] De ansvariga inom administrationen som står bönderna närmast har bättre kunskap om dessas motstånd mot en kollektivisering i stor skala utan förberedelser. De ogillar metoden att slå fast att ”en viss procent ska kollektiviseras” utan att ta hänsyn till lokala förhållanden. Ofta bestraffas dessa ansvariga. I vissa regioner skiljer man således nära hälften av ordförandena i bysovjeterna från deras uppdrag av olika skäl. Se Smolenskarkiven, VKP, 61, s. 98–168, citerat efter M Fainsod, Smolensk, op.cit. s. 167.
[203] Den felaktiga föreställningen om kollektiviseringens allmänna framsteg härrör inte enbart från partiledningens påståenden och från pressens framställning av läget, utan beror även på den ”skrytsamhet” som många regionsekreterare ådagalägger vilka själva gripits av den ”tävlan om kollektiviseringsprocent” som frodas vid den här tiden. När CK sammanträder 10–17 november 1929 talar många regionsekreterare om hur mellanbönderna ansluter sig till kolchoserna ”en masse” fastän mindre än fem procent av bönderna i deras regioner anslutit sig till kollektivbruken (se M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 404).
[204] Under slutet av 1929 och början av 1930 ges order om att vissa orter ska ”kollektiviseras” på mindre än en vecka. Till området Sosnovskij i distriktet Tver utgår till exempel påbud i mitten av februari 1930 att de orter man tilldelats ska kollektiviseras inom fem dagar. Ledningen för området befaller de ansvariga att infinna sig klockan nio på morgonen den 20 februari inför områdets kommitté för att redogöra för hur de fullföljt sina uppgifter. I ordern sägs: ”Det finns inte någon ursäkt för att inte genomföra ålagda uppgifter. De som inte har utfört sitt uppdrag kommer att ställas inför rätta inom tjugofyra timmar.” Se TsGAOR, Oktoberrevolutionens centralarkiv, häfte. 374, uppteckning 9, handlingsdokument 418, s. 4. Citerat efter V Iakovtsevskii, ”Rapports agraires et collectivisation”, Les rapports agraires en URSS ā la période de construction du socialisme, Moskva, 1964, se den översättning av texten som citeras i Recherces internationales, nr 4, 1975, s. 83.
[205] Se t.ex. TsGAOR, häfte 374, uppteckning 9, handlingsdokument 403, s. 7–8.
[206] Ibid. s. 83–84.
[207] M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 421.
[208] Se Bolsjevik, nr 22, 1929, s. 19.
[209] Se t.ex. Fainsod, Smolensk..., op.cit. s 272 ff.
[210] A L Strong, The Soviet Conquest Wheat, New York, 1931, s. 88.
[211] Se M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 447–448.
[212] NAF, nr 7–8, 1930, s. 95.
[213] Ulasevitj (red.), Zjensjtjina v kolchoze, Moskva, 1930, Lejkins artikel, s. 28. Citerat efter M Lewin, op.cit. s. 435. Termen podkulatjnik (kulakanhängare) kan alltså även beteckna en fattigbonde.
[214] Se NAF, nr 7–8, s. 94 och även Bolsjevik, nr 6, 1930, s. 21 och andra källor som citeras av M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 442–444.
[215] J. Pasjukanis (red.), 15 let Sovetskogo Stroitelstva, Moskva, 1932, s. 474.
[216] NAF, nr 6, 1930, s. 20.
[217] Se Stalin, W, band 12, s. 196–205 och Stalin, Leninismens grundfrågor, del 2, s. 59.
[218] KPSS, op.cit. band 2, s. 548–551.
[219] Ibid. s. 461. De uppgifter och analyser som publiceras senare visar att dessa ”tendenser” i själva verket varit mycket omfattande och allvarligt påverkat kollektiviseringen.
[220] Ibid. s. 462–463.
[221] Ibid. s. 463–464. ”Underofficeren Pretjibejev” är en krigsbuss som figurerar i en berättelse av Tjechov.
[222] Ibid. s. 464–466.
[223] Ibid. s. 467.
[224] . TsGAOR, häfte 374, uppteckning 9, handlingsdokument 418, s. 7 och 72, citerat efter Jakovtsevskij.
[225] Denna text publiceras av Pravda, 3 april 1930 under rubriken ”Svar till kamrater kollektivbrukare”, se Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 2, s. 70 ff.
[226] Ibid. s. 71–72.
[227] Ibid. s. 72–77.
[228] Ibid. s. 77–79.
[229] Det bör noteras att i vissa regioner ingriper de lokala myndigheterna före CK. Den 12 februari 1930 skickar sålunda partikommittén i Velikyie Louki (en krets som tillhör Smolenskregionen vid denna tid) ett cirkulär till de lokala partiorganisationerna för att ”formellt förbjuda” att fattigbönder och mellanbönder deporteras och exproprieras. Se Smolenskarkiven VKP, 53, s. 6 ff, citerat efter M Fainsod, Smolensk..., op.cit. s. 271 ff.
[230] Se M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 447–448.
[231] Se Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 2, s. 78.
[232] Se Stalin, ibid. s. 61.
[233] Se M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 378 och 454, E Zaleski, Planification..., op.cit. s. 100 och Bettelheim, La Planification soviétique, Paris, Marcel Rivičre, 1946, s. 33.
[234] Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 2, s. 61.
[235] Jämför M Bogdenko, Istoritjeskije Zapiski, nr 76, s. 20 ff. citerat i A Nove, Sovjets ekonomiska utveckling, Stockholm 1971, s. 192–193.
[236] Denna fråga kan inte undersökas förrän i del 3 av detta verk, då jag ska ta upp hela kollektiviseringsproblematiken.
[237] M Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 387, 410.
[238] Betydelsen av denna nedslaktning kommer att undersökas i sista och tredje delen av detta verk.
[239] Dessa faktorer kommer också att analyseras mer detaljerat i tredje delen av detta verk.
[240] Se Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 2, s. 22. Man vet att spannmålsproduktionen sjunker från och med 1930 och att detta fortsätter fram till 1935.
[241] Se Stalin, Les Questions..., op.cit. s. 422.
[242] Jag ska inte nu undersöka det faktum att de åsyftade ekonomiska målen inte på något sätt uppnåtts. Kollektiviseringen har inte lett till någon ”bättre lösning” av problemet med ackumulationen (dvs. frågan om att bönderna ska betala en ”tribut”). Detta kommer också att undersökas i tredje delen av detta verk. Man finner intressanta uppgifter angående detta ämne i en artikel av J F Karcz, ”From Stalin to Breznev: Soviet Agricultural Policy in Historical Perspective”, framförallt s. 41–51, i James R Millar (utgivare), The Soviet Rural Community, Chigago, University of Illinois Press, 1971.
[243] Man vet att den ”resolution om partienighet” som antas av tionde kongressen förbjuder ”fraktioner”, men den förbjuder inte diskussioner. Tvärtom säger den att motsättningarna ska ”tas upp i hela partiet” och att en diskussionsbulletin ska publiceras (se del 1, s. 337–338). Under loppet av NEP begränsas emellertid alltmer den öppna diskussionen om motsättningarna och diskussionsbulletinen kommer aldrig ut.
[244] Mao Tse Tung har ständigt rått KKP att undvika sådana handlingssätt som försvagar partiet. År 1937 säger han: ”Om inga motsättningar och ingen ideologisk kamp för att lösa dessa förekom i partiet skulle partiets liv ta slut.” Se ”Om motsättningar”, citerat efter Mao Tse Tung, Politiska skrifter, op.cit. s. 43. År 1942 fördömer han den metod som består i att ”slå utan misskund” mot dem som begått fel. Se De la contradiction, citerat efter Citations du président Mao Tsé-toung, s. 290. År 1957 säger han, angående de diskussioner som också försiggår utanför partiet, att även borgerliga och småborgerliga idéer bör föras fram för att man ska kunna kritisera dem, eftersom marxismen utvecklas genom kamp. Han säger att ”den borgerliga och småborgerliga ideologin säkert skulle finna något sätt att uttrycka sig (...). Vi bör inte tillgripa repressalier för att hindra dem från detta, vi bör tillåta dem att uttrycka sig och samtidigt diskutera med dem och kritisera deras idéer på ett riktigt sätt (...). Men denna kritik får inte vara dogmatisk, utan man måste göra sig kvitt den metafysiska metoden och göra sitt bästa för att använda en dialektisk metod. Kritiken fordrar en vetenskaplig analys och en övertygande argumentation” (ibid. s. 60–61).
[245] Se ovan.
[246] Se nedan.