Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Vid en undersökning av perioden mellan tolfte och femtonde partikongressen (från 1923 till slutet av 1927) kan man konstatera att partiledningens politiska huvuduppgift är att befästa förbundet mellan arbetare och bönder. Så förhåller det sig även om betydelsen av denna uppgift inte alltid uttalas klart och även om det konkreta genomförandet ofta saknar skärpa och beledsagas av luddiga formuleringar. Hursomhelst är det kring detta problem som striden mellan partilinjen och de viktigaste oppositionella strömningarna står hårdast. Dessa strider och det sätt varpå de utvecklas blir av avgörande betydelse för den politiska och ideologiska omvandlingen. Det är därför nödvändigt att kort redogöra för deras utveckling mellan 1924 och 1927. De ledande partiinstansernas viktigaste sammankomster får tjäna som kronologiska riktmärken.
Den tolfte partikongressen samlas drygt fyra månader efter Lenins död, 23–31 maj 1924. Under perioden mellan den tolfte och den trettonde partikongressen koncentreras den politiska striden kring problemen med förbundet mellan arbetare och bönder och med demokratin inom partiet. Den ger upphov till en rad debatter och beslut, varav vi här bara kan sammanfatta de väsentligaste. Den trettonde kongressen slår åter fast att man måste utgå från att huvuduppgiften under den rådande historiska perioden är att förverkliga förbundet mellan arbetare och bönder[1] när man tar itu med frågan om partiarbetet på landsbygden. Resolutionerna angående arbetet på landsbygden och angående kooperationen[2] visar vilken betydelse kongressen tillmäter förbundet mellan arbetare och bönder och vilka ansträngningar som görs för att få bönderna att ”sluta upp bakom socialismen via kooperationen”.[3] Dessa resolutioner visar också vilka svårigheter partiets uppsving på landsbygden för med sig. De vittnar om en tendens hos partiet att stödja sig på landsbygdens intellektuella och på arbetarna inom de industrier som är ”knutna till landsbygden”[4] snarare än på bönderna själva. Dessutom ger partiet bara ett minimalt stöd till fattigbönderna och mellanbönderna i sin löpande verksamhet.
Även om det framstår som om partiet under den trettonde kongressen enat sluter upp bakom förbundet mellan arbetare och bönder, så finns det en djupgående splittring såväl i denna fråga som på en rad andra punkter. Under 1923/24 tar sig oppositionen mot förbundet mellan arbetare och bönder främst uttryck i krav på en förstärkning av Gosplans roll och på ökade krediter till den tunga industrin (vilket under rådande förhållanden bara kan ske på bekostnad av jordbruket och bönderna).
Mellan den tolfte och den trettonde kongressen framträder en öppen opposition mot partiets ekonomiska politik. Den tar sig uttryck i ett brev till politbyrån från 46 centralkommittémedlemmar skrivet den 15 oktober 1923. Brevet, som brukar få beteckningen ”de 46' plattform”, undertecknas av framförallt Pjatakov, Preobrazjenskij, Ossinskij, Kaganovitj och Sapronov.[5] I brevet sägs att de ekonomiska svårigheter som uppstår år 1923 (framförallt den dåliga avsättningen av industriprodukter som kännetecknar årsslutet) beror på att kreditpolitiken, planeringen och stödet till industrin varit otillräckliga.[6]
De 46 säger i sin plattform att de ekonomiska svårigheterna inte hopat sig på grund av ledningens oförmåga, utan därför att man inte fört någon bred diskussion om frågorna. Det är ”uppifrån rekryterade partifunktionärer” som deltar i debatten medan den stora massan av partimedlemmar är avskärmad från den. I plattformen för man alltså fram en hård kritik av partiets sätt att fungera. ”Det är ett faktum som är känt av alla partimedlemmar. De partimedlemmar som är missnöjda med något CK-beslut eller rentav med något beslut på provinskommitténivå, de partimedlemmar som hyser något tvivel eller som för sig själva noterar något fel eller något slarv är rädda för att tala om detta på partimöten. De är till och med rädda för att ta upp något sådant i ett samtal om de inte är säkra på att den de talar med är helt införstådd med att ”diskretion” ska råda. Den fria diskussionen inom partiet är nästan helt borta, den allmänna opinionen inom partiet har kvävts.[7]
Även en politbyråmedlem som inte skriver under plattformen anses dela dess åskådning om han nära inpå den aktuella tidpunkten skriver brev till andra politbyråmedlemmar med ett innehåll som ligger mycket nära plattformens.[8]
Under månaderna efter den trettonde kongressen växer det sålunda fram stora spänningar inom CK fokuserade runt den ”ekonomiska politiken” (dvs. förbundet mellan arbetare och bönder) och det inre partistyret.
På den första punkten bekämpas oppositionen i formell mening, vilket resolutionen från den trettonde konferensen (16–18 januari 1924) och från den trettonde kongressen vittnar om. På den andra punkten sker en mer sammansatt utveckling. Å ena sidan antar den trettonde konferensen en resolution om ”byggandet av partiet”[9] där man erkänner att det krävs en reell förändring av partiets verksamhet och att principerna om ”arbetardemokrati” måste sättas i verket på ett systematiskt sätt. I resolutionen sägs det att arbetardemokrati innebär att det förs en öppen diskussion i viktiga frågor bland alla partimedlemmar. Det innebär att man har en fri diskussion och att lägre instans väljer högre.[10] Emellertid rubbar inte antagandet av denna resolution det auktoritära mönstret i någon större utsträckning.
Den trettonde kongressen dömer samtidigt ut de 46' plattform och Trotskijs ståndpunkter som fraktionsverksamhet. På så sätt befästes den resolution som CK och kontrollkommissionen antog på sitt sammanträde den 25–27 oktober 1923.[11]
De på den trettonde kongressen som uttalat sig för ett befästande av förbundet mellan arbetare och bönder stärker sina ställningar. Detta gäller framförallt Stalin som åter blir vald till generalsekreterare trots att han annonserade sin avgång när Lenins Brev till kongressen diskuterades av CK och kongressens delegationsledare.[12]
Trotskijs ställning försvagas däremot märkbart, framförallt till följd av den hårda kritiken från Zinovjev som uppmanar Trotskij att erkänna sina misstag officiellt.[13] Trotskij vägrar att göra detta, samtidigt som han tillkännager att han böjer sig för fattade beslut, vare sig han betraktar dem som riktiga eller felaktiga.[14]
Trots att uppkomsten av motsättningar inom politbyrån står i öppen dag ser det ändå ut som om den trettonde kongressen präglas av en enhetlig anda. Politbyråns sammansättning förändras föga. Trotskij stannar kvar och Bucharin ersätter Lenin som dör den 21 januari 1924.
Efter den trettonde partikongressen försvagas Trotskijs ställning ytterligare. Den 6 november publicerar han en bok med titeln Oktobers lärdomar, där han framförallt angriper Kamenev och Zinovjev för deras tvekan inför Oktoberrevolutionen. Vid publiceringen av denna text tar de två sistnämnda tillfället i akt och går till motattack. Mest betecknande är Kamenevs angrepp i ett tal den 18 november 1924.[15] Den främsta kritiken mot Trotskij gäller dennes ”underskattning av böndernas roll” vilken maskeras bakom ”revolutionärt frasmakeri”.[16] Den partiförsamling som Kamenev vänder sig till röstar igenom en motion om ”Trotskijs brott mot de löften han gav trettonde kongressen”. Liknande resolutioner antas på andra partimöten.[17] Den femtonde januari 1925 skriver Trotskij ett brev till CK där han försäkrar att han inte velat starta en debatt inom partiet och där han tillkännager sin avsikt att avgå från sin post som ordförande i revolutionära militärrådet.
Den sjuttonde januari antar CK en resolution som fördömer Trotskij för hans angrepp på partienigheten. Trotskismen säges vara ”en förfalskning av kommunismen som lånat drag av pseudomarxistiska 'europeiska' modeller, dvs. i sista hand av den ’europeiska' socialdemokratin”. Trotskij fråntas sina uppdrag som ordförande i militära revolutionsrådet och varnas för att ett nytt brott mot partibesluten skulle göra det omöjligt för honom att sitta kvar i politbyrån och kunna leda till att han uteslöts från CK.[18]
Under de diskussioner som föregår antagandet av resolutionen begär Zinovjev att Trotskij ska uteslutas ur partiet eller åtminstone avgå från centralkommittén. När denna hemställan tillbakavisas, kräver han att Trotskij avsätts från sin post i politbyrån. Dessa krav stöter på motstånd hos Stalin, Kalinin, Vorosjilov och Ordjonikidze.[19] På fjortonde partikongressen tar Stalin upp Sinovjevs och Kamenevs krav ooh förklarar att de förkastats därför att: ”vi visste att en sådan uteslutningspolitik vore mycket farlig för partiet. Vi visste att uteslutningsmetoden som består i att man låter blodet flyta, och det är det de vill, ”är farlig och smittosam. Idag utesluts den ene, imorgon den andra, i övermorgon en tredje, och vad kommer det då att bli kvar av vårt parti?”[20]
Dessa diskussioner utgör alltså ett av de första exemplen på öppen oenighet mellan å ena sidan Stalin, ä andra sidan Zinovjev och Kamenev.
CK:s resolution från januari 1925 föregås av en rad artiklar där den trotskistiska teorin om den ”permanenta revolutionen” kritiseras. En av artiklarna publiceras i Pravda och i Izvestija den 20 december 1924 och är skriven av Stalin: ”Oktober och kamrat Trotskijs teori om den permanenta revolutionen”. Stalin ställer här tesen om socialismen i ett land mot Trotskijs teori, och den artikeln skulle komma att få en avgörande betydelse. Den fjortonde partikonferensen (27–29 april 1925) införlivar officiellt Stalins tes i en av sina resolutioner.”[21]
I sin redogörelse inför fjortonde konferensen i maj 1925 understryker Stalin i denna resolution att arbetarnas och böndernas gemensamma intressen är tillräckligt starka för att motsättningarna ska kunna överbringas under proletariatets diktatur. Därför är en seger för den socialistiska vägen möjlig i Sovjet.
Detta påstående förkastas av Trotskij som slår fast att motsättningarna mellan arbetarklassen och bönderna inte kan lösas i ett ”efterblivet land”, utan att de bara kan lösas i internationell skala. Stalin citerar följande stycke av Trotskij: ”Den motsättning som består i att ett efterblivet land där majoriteten är bönder har en arbetarregering kan bara lösas på internationell nivå, på den proletära världsrevolutionens arena.”
Stalin tillägger: ”Det behöver knappast påpekas att detta förslag inte har någonting gemensamt med leninismen.”[22] Det är uppenbart vad som står på spel i motsättningen mellan teorin om ”den permanenta revolutionen” och uppfattningen att det går att genomföra socialismen i ett land och även i ett land där majoriteten är bönder. Det som står på spel är förbundet mellan arbetare och bönder och därmed också NEP.
Trotskijs tes reducerar NEP till en tillfällig åtgärd, till en ”reträtt” som oundvikligen stärker kapitalismen i allt högre grad. Enligt Trotskij kan man under de ryska betingelserna inte undkomma detta hot annat än genom en snabb industrialisering, vilken måste ske på böndernas bekostnad därför att industrin är för svag för att själv sätta igång en ackumulationsprocess. Denna ståndpunkt utvecklas systematiskt av Preobrazjenskij i hans teori om ”primitiv socialistisk ackumulation”.[23]
I sin redogörelse för den fjortonde partikonferensen visar Stalin att konferensen förkastat sådana teorier och att den slagit fast att det inom ramen för NEP är möjligt att behandla de ofrånkomliga motsättningarna mellan proletariatet och ”privategendomsklassen, dvs. bönderna”,[24] på ett korrekt sätt. Under sådana betingelser kan socialismen segra över kapitalismen: ”Den socialistiska vägen innebär (...) en fortgående välståndsökning för majoriteten av bönder. Det är i proletariatets intresse och ännu mer i böndernas intresse att utvecklingen går längs en socialistisk väg eftersom detta är det enda sätt varpå bönderna kan undfly fattigdomen och ett liv i halvsvält.[25]
På det politiska planet framhåller den fjortonde konferensen att man måste respektera den revolutionära legaliteten och undanröja resterna av ”krigskommunismen” i det politiska och administrativa arbetet om man ska lyckas med att befästa förbundet mellan arbetare och bönder. En av resolutionerna tar upp att antalet jordbruksarbetare, fattigbönder och mellanbönder i partiorganisationerna måste öka för att dessa mål ska kunna uppnås.[26] Den fjortonde konferensen understryker också att partiets huvuduppgift vid den nuvarande tidpunkten måste vara att gjuta nytt liv i sovjeterna och via sovjetmaktens organ förbättra den proletära ledningen över bönderna. Man slår också fast att det är tid att börja utveckla den sovjetiska demokratin. I sin redogörelse för den fjortonde konferensen säger Stalin:” Förverkligandet av den sovjetiska demokratin och reaktiveringen av sovjeterna på landsbygden borde göra det möjligt för oss att åter bygga upp vår statsapparat, att knyta an den till folkmassorna, att göra den sund och hederlig, enkel och billig.”[27]
Denna uppgift, som aldrig fullföljs helt och hållet, svarar mot Lenins krav på att man skulle förstöra den nedärvda tsaristiska statsapparaten och ersätta den med en ”sant proletär” apparat.[28]
En sådan uppgift förutsätter att ledningen av partiet utövas på ett annorlunda sätt. Stalin påminner om att man måste göra upp med felaktiga sätt att leda partiet, om att partiet måste sluta upp med att ”dela ut order till bönderna”: ”Vi måste lära oss att tålmodigt förklara de frågor som bönderna inte förstår, vi måste lära oss att övertyga bönderna utan att spara vare sig tid eller kraft.”[29]
Det viktigaste resultatet av den fjortonde konferensen är alltså att vissa betingelser slås fast för befästandet av förbundet mellan arbetare och bönder. Framförallt berörs den politiska nivån, partiets förhållande till bondemassorna och den sovjetiska demokratin.
Den fjortonde konferensens och CK:s beslut rör också ekonomiska problem och då framförallt hur man ska förhålla sig till välbärgade bönder och rika bönder. Strax före konferensen görs en rad uttalanden som tyder på att partiledningen övergår till en tolerantare linje gentemot de rika bönderna vars möjligheter att ackumulera och öka jordbruksproduktionen bedöms som omistliga för den ekonomiska utvecklingen.
I början av april säger således Kamenev följande inför Moskvaprovinsens sovjetkongress: ”Vi måste också granska vår lagstiftning om utnyttjandet av jorden, om användandet av avlönad arbetskraft (av jordbrukarna – Bettelheims anmärkning) och utarrenderandet av jord som bromsar produktivkrafternas utveckling på landsbygden, och bara förvärrar klassförhållandena istället för att ge dem en korrekt inriktning...”
”(...) Vi är för produktivkrafternas utveckling, vi är mot de kvarlevnader som motsätter sig produktivkrafternas utveckling (...) Vi är för böndernas ackumulation ja (...) men vi vill reglera denna ackumulation”.[30]
Den 17 april 1925 återkommer Bucharin till samma tema på ett massmöte i Moskva. Han betonar följande: ”Vår politik rörande landsbygden måste utvecklas på ett sådant sätt att en del av de många restriktioner som bromsar tillväxten av den välbärgade bondens och kulakens jordbruk undanröjes. Till alla bönder måste vi säga: Berika er, utveckla era gårdar, frukta inte tvångsåtgärder”.[31] Bortsett från formuleringen ”berika er” utvecklas samma teman på fjortonde konferensen utan att framkalla någon öppen opposition annat än från en delegat, Y Larin.[32]
När centralkommittén sammanträder efter konferensens slut den 30 april, antar den en resolution om ”partiets löpande uppgifter inom den ekonomiska politiken med avseende på landsbygdens ekonomiska behov”.[33] Denna text utvidgar rätten att hyra ut jord, undanröjer restriktioner för anställandet av arbetskraft inom jordbruket, begränsar jordbruksskatten och fördömer den tvångsmässiga prissättningen vid inköp av jordbruksprodukter.[34]
Centralkommitténs beslut från den 30 april 1925 stöder sig på den fjortonde konferensens arbete. Därmed markeras en förskjutning i uppfattningen av NEP som står i motsättning till de krav som arbetarklassens förbund med bondemassorna ställer.
Besluten syftar till att nå en lösning på de allmänna problemen med ackumulationen inom den sovjetiska ekonomin genom att gynna de rika och välbärgade böndernas ackumulation.
En sådan NEP-uppfattning banar väg för nya angrepp på förbundet mellan arbetare och bönder. I början av sommaren 1925 börjar flera ledande partikamrater rikta öppen kritik mot de beslut som togs i april månad. Vissa, som t.ex. Zinovjev, sekreterare i Leningrads partiorganisation, för fram ståndpunkter som innebär att själva NEP ifrågasättes.
Det första officiella angreppet mot de beslut som togs under våren återfinnes i ett tal av Zinovjev den 21 juni 1925. Han slår där fast att ovannämnda beslut är ”ett bevis för partiledningens beslut att inte stödja sig på bondens ”eländiga hästkrake” utan på ”kulakens frodiga fåle”.[35] I september publicerar Zinovjev en bok med titeln Leninismen.[36] Under hänvisning till några Lenincitat slår han där fast att när partiet överger ”krigskommunismen” till förmån för NEP, så överger man också ekonomins socialistiska former. Istället inför man ”statskapitalismen i en proletär stat” och Zinovjev tillfogar: ”Vi ska inte hysa några illusioner och inte bedra oss själva, låt oss kalla statskapitalismen för statskapitalism.”[37]
Den femte september lägger Zinovjev, Kamenev, Sokolnikov och Krupskaja fram ett dokument som får den allmänna beteckningen ”de fyras plattform”. Det rör sig alltså om ett dokument som är undertecknat av två politbyråmedlemmar och av Lenins änka. Stödet från Sokolnikov (dittills en trogen anhängare av ”högerlinjen” ifråga om NEP) gör att plattformen framstår som en enande punkt för oppositionella med olika utgångspunkter och ställningstaganden.
Den ”nya opposition” som framträder på detta sätt angriper NEP och ger upp arbetarkrav på löneökningar. Den förkastar ”apparatväldet” och kräver fri diskussion och demokrati inom partiet.[38]
Vissa av de ståndpunkter som den ”nya oppositionen” försvarar möter gensvar hos en del av arbetarklassen. Detta gäller framförallt kraven på löneökningar som i den rådande situationen antar en demagogisk karaktär. Detta krav leder till att en del partimedlemmar deltar i ”vilda” strejker.
Helhetsintrycket är emellertid att oppositionen möter ringa gensvar i partiet. Zinovjevs och Kamenevs helomvändning, deras anslutning till oppositionen dagen efter det att de förbehållslöst försvarat NEP och den dittills förda lönepolitiken,[39] måste betraktas med skepticism.
Motsättningarna i den ”nya oppositionens” plattform, det faktum att Zinovjev och Kamenev precis gjort en politisk helomvändning och de betingelser under vilka delegaterna till fjortonde kongressen utses (sammanträder 18–31 december 1925) gör att den ”nya oppositionens” förespråkare är fåtaliga på kongressen. De framträder emellertid med debattinlägg. Zinovjev lägger till och med fram en ”politisk motrapport” i opposition till den som Stalin föredrar. Under ständiga avbrott utvecklar han sina ståndpunkter och vädjar om respekt för partidemokratin. Han slår fast att det läge som rådde mellan 1921 och 1923 och som motiverade inskränkningar i diskussionsfriheten nu är förbi. ”Idag har vi andra arbetare, en större aktivitet bland massorna och andra paroller.” Han tillägger: ”Utan att tillåta fraktionsbildning och med bibehållande av vår gamla ståndpunkt i frågan om fraktioner, borde vi uppdra åt centralkommittén att låta alla gamla partigrupperingar delta i partiarbetet och ge dem möjlighet att arbeta under CK:s ledning.”[40]
Angående NEP-problemen upprepar Zinovjev sina formuleringar från sommaren och hösten och skärper sina angrepp på Bucharin.
I sitt svar[41] säger Stalin att ”eftergifterna åt bönderna framförallt bestått i eftergifter till mellanbönderna” och att de syftar till att stärka förbundet mellan arbetare och bönder.[42] Han påminner om att ”NEP är en särskild politik där den proletära staten tillåter kapitalism, alltmedan de avgörande toppbefattningarna besätts av den proletära staten. Denna politik syftar till att utveckla en kamp mellan socialistiska och kapitalistiska element, att öka de socialistiska elementens betydelse på bekostnad av de kapitalistiska elementen, att säkra de socialistiska elementens seger..., till avskaffandet av klasserna och grundläggandet av en socialistisk ekonomi”.[43]
Hans argumentation för statskapitalismen[44] är svag. Han medger visserligen att statskapitalismen är förenlig med proletariatets diktatur som Lenin sagt men han reducerar begreppet statskapitalism till en fråga om koncessioner. För honom är den statliga industrisektorns dominerande roll tillräcklig för att han ska avfärda frågan om statskapitalism. Han tar inte upp problemet med förekomsten av kapitalistiska relationer inom statliga industriföretag i större utsträckning än vad den ”nya oppositionen” gör.[45]
Stalin avslutar sitt inlägg med en maning till enhet: ”Partiet vill uppnå enighet och det kommer att lyckas med Kamenev och Zinovjev om de vill det, och i annat fall utan dem.”[46]
Den 23 december läggs ett resolutionsförslag som syftar till att undvika en brytning med oppositionen. Den antas med 559 röster mot oppositionens 65.[47]
Den första januari 1926 väljer en delvis förnyad centralkommitté en ny politbyrå. Zinovjev förblir medlem av politbyrån medan Kamenev åker ner på suppleantplats. Följande medlemmar återväljs : Bucharin, Rykov, Stalin, Tomskij och Trotskij. Tre nya medlemmar väljs in i politbyrån: Vorosjilovj, Kalinin och Molotov.
Oppositionens har lidit ett stort nederlag. Leningrads partiapparat omorganiseras av en delegation från sekretariatet. Zinovjev ersätts av Kirov som förste sekreterare i Leningrad.
Bland de viktiga problem som behandlats på fjortonde kongressen återfinns också frågan om fackföreningarna och den industriella politiken.
Den fjortonde kongressen framför stark kritik av det sätt varpå den fackliga aktiviteten utvecklats under 1925. Den resolution som antas pekar på att fackföreningarna sällan klarat av sina plikter och låtit ”sin huvuduppgift att försvara massornas ekonomiska intressen komma i andra hand”.[48] I resolutionen konstaterar man att det skapats ett visst avstånd ”mellan de fackliga organen och massorna” vilket för med sig en ”försvagning av den fackliga disciplinen som klarast tar sig uttryck i en rad ekonomiska konflikter under våren 1925”[49] I resolutionen sägs det att massorna måste delta i den fackliga verksamheten i större utsträckning. Det sägs också att fackföreningarna måste delta mera systematiskt i analysen av produktionsproblem och ekonomiska problem för att bli i stånd att utföra ett bra informationsarbete.[50] Man varnar för tendensen till bildande av ett ”naturstridigt block” mellan ekonomiskas organ, företagsledare och fackföreningar.[51]
I konsekvens därmed förkastar resolutionen de många fall där kollektiva avtal slutits mellan ekonomiska organ och fackföreningar som inte känner till den faktiska situationen för ”de arbetare och tjänstemän i vars namn den engagerar sig”. På så sätt fabriceras ”dokument som möter föga respekt från arbetarnas sida och som erbjuder de ekonomiska organen en dålig garanti”.[52]
I sin politiska rapport till den fjortonde kongressen tar Stalin upp industrins problem. Han anser att eftersom industriproduktionen nära nog kommit upp till förkrigsnivå, så måste följaktligen ”varje nytt steg framåt utgöra en utveckling för industrin på en ny teknisk basis, med en ny utrustning och under byggandet av nya fabriker”,[53] Nu gäller det att komma över en tröskel. På grund av den ”omfattande kapitalbristen” måste industrins framtida utveckling ”med all sannolikhet ske i långsammare takt än hittills”.[54] Stalin förutser alltså att industrins tillväxt kommer att ske långsammare än jordbrukets tillväxt. För att överbringa de svårigheter som en sådan situation för med sig, föreslår han att man inte ska begränsa sina satsningar till storindustrin som styrs av de centrala organen, utan att industristöd ska utgå till alla distrikt, alla provinser.[55] Detta perspektiv står fjärran från den praktik som kommer att gälla om några månader.
I sitt svar till avslutandet av diskussionen om den politiska rapporten understryker Stalin för övrigt nödvändigheten av att utveckla verkstadsindustrin för att motverka risken att Sovjetunionen omvandlas till ett ”bihang till det kapitalistiska systemet”.[56] Detta krav förekommer också i en av kongressens resolutioner. Man ser det som något fundamentalt att ”utföra den ekonomiska uppbyggnaden med sikte på Sovjetunionens omvandling från ett land som importerar maskiner och utrustning till ett land som exporterar kapitalvaror”.[57]
Den fjortonde kongressen dryftar alltså industrialiseringens problem, men uttrycker sig mycket vagt om industrialiseringstakten och om hur industrialiseringen ska bekostas.
Den fjortonde kongressen kompromiss ifråga om den ”nya oppositionen” sätter inte punkt för den oppositionella verksamheten från Zinovjev, Kamenev och deras allierade. Det faktum att denna verksamhet fortsätter speglar den reservation som många aktivister hyser gentemot NEP och mot en bondepolitik som säges utgöra en broms för en snabb industrialisering. Oppositionen uttalar sig i själva verket för en ökning av industrins utvecklingstakt och i detta syfte förordas alltid tillgripandet av ”primitiv socialistisk ackumulation”. Under år 1926 får diskussionen rörande detta ämne ökad omfattning. Den rör sig i huvudsak kring Preobrazjenskijs bok Den nya ekonomin [58] som Bucharin ägnar en rad kritiska artiklar. En av de viktigaste av dem kommer ut i Pravda under rubriken: ”Lagen om den primitiva socialistiska ackumulationen eller varför man inte bör ersätta Lenin med Preobrazjenskij.”[59]
På den fjortonde kongressen banade Zinovjev väg för en sammanstrålning av ”alla de gamla partigrupperna”,[60] vilket innebar en ”öppning” gentemot Trotskij.[61]
Mot slutet av mars eller i början av april resulterar denna ”öppning” i ett sammanträffande mellan Trotskij, Zinovjev och Kamenev. Vid den här tidpunkten avstår de från att förnya de anklagelser de tidigare riktat mot varandra. På så sätt börjar en opposition ta form, om vilken Stalin kan säga att den baserar sig på ”en principlös kompromiss”.[62]
Trotskij tar aktiv del efter att ha förhållit sig passiv i nära två år. Han gör sig till förespråkare för en högre industrialiseringstakt än den som officiellt förespråkas av Dzerjinskij. Den sistnämnde kritiserar livligt Trotskij och Kamenev och anklagar dem för att förbereda en ”ny plattform” som grundar sig på utsugningen av bönderna. Stalin följer samma linje i sina inlägg. Resolutionen om industrialiseringen antas slutligen enhälligt, men debatten visar på ett närmande mellan Trotskij, Kamenev och Zinovjev.[63]
Under början av sommaren 1926 utmynnar detta närmande i bildandet av ”Den förenade oppositionen” på basis av ”de trettons deklaration”.[64] Deklarationen berör framförallt industripolitiken. Oppositionen säger sig vilja bekämpa kulakerna, nepmännen och byråkratin och den vill sätta punkt för den politiska splittringen inom partiet.[65] Trotskij utvecklar framförallt sina synpunkter om att ”byråkratin” inom partiet är sådan att revolutionen hotas av en ”Thermidor”.[66]
Partiledningen tar avstånd från oppositionens demagogiska sätt att framföra sina ståndpunkter ooh från dess inställning till förbundet mellan arbetare och bönder. Dzerjinskij, VSNCh:s ordförande, kommer med ett långt inlägg i frågan, laddat med argument.[67] Men partiledningen slår också tillbaka med organisatoriska åtgärder. På CK: s sammanträde i juli 1926 utesluts Zinovjev från politbyrån och en av hans närstående, M Lasjevitj, utesluts från CK och får lämna sin post inom det revolutionära militärrådet. Dessa åtgärder ses som sanktioner mot fraktionsverksamhet.[68] Vid detta tillfälle blir Rudzutak medlem av politbyrån och Mikojan, Andrejev, Ordjonikidze, Kaganovitj och Kirov blir suppleanter i politbyrån. Trotskij förblir medlem av politbyrån.
”Den förenade oppositionen” fortsätter emellertid sin verksamhet. Trotskij och Zinovjev och andra oppositionsledare deltar i cellmöten på företagen, vilket deras ställning i partiet tillåter dem att göra. Deras första inlägg på företags cellmöten verkar möta ett visst gensvar.
Partiorganisationen i Moskva och Leningrad motsätter sig emellertid fullföljandet av denna verksamhet. Partiet gör snart fysiska ingripanden för att hindra oppositionens förespråkare att yttra sig. Partiet lyckas med detta eftersom dess bas i grunden förblir likgiltig inför oppositionens teser.
Då oppositionen inte lyckas göra sig hörd, organiserar den sig under sommaren 1926. Den ger sig sålunda in på fraktionsverksamhet. Enligt skilda källor lär oppositionen ha haft 4000 till 8000 aktiva anhängare. Detta är inga stora siffror i förhållande till den miljon medlemmar partiet har, men inte obetydliga om man sätter siffrorna i relation till hur många som deltar aktivt i den politiska diskussionen, vilket är ungefär 20 000 personer.[69]
Hur som helst så undslipper organiserandet av oppositionen inte den politiska polisens uppmärksamhet. Oppositionsledarna fruktar också att bli bestraffade för fraktionsverksamhet och tar därför upp en diskussion med partisekretariatet. Under denna diskussion skriver oppositionsledarna under en deklaration den 16 oktober där de, utan att ta tillbaka ställningstagandena i ”de trettons deklaration”, erkänner att de brutit mot partidisciplinen och bedrivit fraktionsverksamhet.[70]
Genom att underteckna detta uttalande hoppas oppositionsledarna få rätt att lägga fram sina åsikter till den femtonde partikonferensen i ett skrivet dokument. När centralkommittén sammanträder den 23 till den 36 oktober tillbakavisas emellertid denna begäran och åtgärder vidtas mot oppositionens ledare. Trotskij utesluts ur politbyrån, Kamenev förlorar sin suppleantplats i politbyrån och Zinovjev undandras sitt ordförandeskap i Kominterns verkställande utskott.[71]
Den femtonde konferensen (26 oktober till 3 november 1926) får bevittna ”Den förenade oppositionens” nederlag. Stalin inleder debatten i ämnet och underställer konferensen några teser om ”oppositionsblocket inom bolsjevikpartiet”[72] och den förste november lägger han fram en rapport om ”den socialdemokratiska avvikelsen inom partiet”.[73]
Enligt dessa teser har ”den nya oppositionen” anslutit sig till trotskismens ståndpunkter. Rapporten innehåller en analys ar oppositionens utveckling och en kritik av dess ståndpunkter. Vissa av NEP:s principer formuleras här mycket tydligt, framförallt gäller det relationerna mellan industrin och jordbruket. ”Oppositionsblocket ... inser inte och vägrar erkänna att industrin inte kan gå framåt om jordbrukets intressen förbigås eller kommer i kläm. Dess medlemmar förstår inte att om industrin är det ledande elementet inom ekonomin så är jordbruket den bas utifrån vilken industrin kan utvecklas.”[74]
Stalin visar alltså att oppositionens teser leder till att bondeekonomien betraktas som en ”koloni” som måste ”sugas ut” av den proletära staten och han citerar Preobrazjenskij: ”Ju mer ekonomiskt efterblivet det land är som övergår till en socialistisk organisering av produktionen, desto mer måste det lita till den socialistiska ackumulationen genom exploatering av ekonomins försocialistiska former”.[75]
Stalins uttalande att jordbruket utgör basen för industrin är av stor betydelse. Det förklarar en av de tunga NEP-principerna i de texter som de ledande partiorganen antar ända till och med 1928.
Kamenev, Trotskij och Zinovjev kommer under konferensen med inlägg till stöd för de teser de sedan våren försvarar tillsammans. De försäkrar också att de önskar att partiet utför ett ”gemensamt arbete”. Kamenevs och Zinovjevs tal blir föremål för våldsamma avbrott, medan konferensdeltagarna lyssnar till Trotskij under tystnad. Det är framförallt Molotov och Bucharin som går i polemik mot talen, men det finns också tidigare anhängare av oppositionen som nu bryter med den, i synnerhet gäller det Krupskaja. Stalin lägger fram ett svar i diskussionen,[76] där han upprepar huvudargumenten från sin första rapport. Han avslutar med att vända sig till medlemmarna av oppositionen: ”antingen respekterar ni... villkoren för vårt partis fullständiga enhet eller gör ni det inte – men i så fall kommer det parti som bekämpade er igår att nedgöra er definitivt imorgon”.[77]
Resolutionen mot oppositionsblocket[78] antas enhälligt av den femtonde konferensen som på så sätt stadfäster CK:s sanktioner mot Trotskij, Zinovjev och Kamenev.
En av de resolutioner som antas på den femtonde konferensen uttrycker särskilt tydligt innehållet i NEP:s principer. Den understryker att stärkandet av förbundet mellan arbetare och bönder kräver en ökad tillförsel av maskiner och andra varor till landsbygden, en bättre organisering av jordbruksprodukternas avsättning, kredit till jordbruket och hjälp till fattigbönderna, främst medelst specialkrediter och stöd till utvecklandet av kollektiva brukningsformer. Resolutionen är gynnsamt inställd till utvecklandet av en landsbygdsindustri, framförallt för omvandling av jordbruksprodukter.
Den fördömer oppositionens teser om att höjda industripriser och sänkta jordbrukspriser är något positivt.[79]
De konkreta åtgärder som förespråkas i resolutionen vidtas i själva verket i mycket ringa utsträckning. Under de månader som följer lider landsbygden stor brist på tillverkade varor. Samtidigt berövas hantverket på landsbygden en betydande del av de råvaror som kommer från städerna, då dessa i allt högre grad reserveras för storindustrins behov.
Efter nederlaget på femtonde konferensen börjar oppositionen upplösas . Anhängarna av gruppen ”Demokratisk centralism” bryter med ”Den förenade oppositionen” och försöker bilda en grupp (De femtons grupp) som ska fungera utanför partiet och ha som målsättning att bilda ”en kärna för försvaret av den proletära revolutionens sak” vilken förråtts av partiet och oppositionen.[80] Denna grupp får inte någon politisk tyngd och försvinner snabbt.
Efter femtonde konferensen är Zinovjev och Kamenev beredda att avstå från att försvara andra ståndpunkter än majoritetens, medan Trotskij vill fortsätta att upprätthålla oppositionens verksamhet fastän han vet att han inte förmår förändra styrkeförhållandena inom partiet. Mot slutet av 1926 ansluter Zinovjev och Kamenev sig till Trotskijs ståndpunkt. Oppositionen som förlorat många anhängare fungerar återigen som underjordisk fraktion.[81]
Från och med mars 1927 skriver Trotskij brev till politbyrån där han angriper Kominternsektionen i Kina och kräver en öppen diskussion om ”den kinesiska frågan”.[82] Trotskij slår fast att ”kapitalistiska förhållande helt dominerar i Kina” och han säger att ”den oberoende jordägarklassen i Kina överhuvudtaget inte existerar. Jordägarna är borgare.”[83] I konsekvens därmed tillbakavisar han all enhetsfrontspolitik och säger att ”en förutsättning för upprättandet av röda armén och för inrättandet av ett sovjetsystem på landsbygden är att proletariatet har hegemonin inom de viktigaste industripolitiska områdena”.[84]
Trots att de tar miste om Kuomintangs verkliga linje och trots att de inte inser att Kuomintang kan vända sig mot arbetarklassen (vilket Chiang Kai Sheks repression mot arbetarna i Shanghai den 12 april visar) så gör bolsjevikpartiets ledning och Kominterns exekutivkommitté en riktig analys av den kinesiska revolutionen. Stalin för fram analysen i form av en rad inlägg i Pravda den 21 april 1927.[85]
När den förenade oppositionen inte lyckas genomdriva att den kinesiska frågan diskuteras av centralkommittén, vänder den sig till Kominterns exekutivkommitté och framför sina ståndpunkter såsom ett uttalande av de ”83” som de kallas efter undertecknarnas antal.[86] Genom att handla på det viset framstår de ånyo som en organiserad fraktion.
Den 24 maj tar Trotskij till orda inför Kominterns exekutivkommitté och lägger fram sin ”analys” av situationen. Stalin svarar honom och pekar på de ultravänsteristiska dragen i Trotskijs teser och påminner om Lenins teser om möjligheten och nödvändigheten av att bilda bondesovjeter i länder som Kina och Indien.[87]
Här skapar återigen frågan om förbundet med bondemassorna, och om böndernas roll i en revolutionär omvandling som leds av proletariatet, en skiljelinje mellan bolsjevikpartiets majoritet och oppositionen.
Efter att ha åhört flera andra inlägg tar Kominterns exekutivkommitté avstånd från Trotskijs teser och slår fast att den gamla linjen gäller.[88]
Återupptagandet av oppositionsverksamheten utlöser en rad sanktioner. En del oppositionsledare arresteras, andra förvisas till landsbygden eller ut ur landet. Det verkar som om oppositionen gör ett försök till reträtt när de på centralkommitténs sammanträde den 7 augusti skriver under följande uttalande: ”Vi kommer att följa alla beslut som partiet och dess CK fattar. Vi är redo att bryta ner alla ansatser till fraktionsbildning som uppkommit därför att vi under den rådande partiregimen inte på annat sätt kunnat ge tillkänna våra verkliga åsikter, vilka förvanskats av hela landets press.”[89]
Detta uttalande gör att oppositionen tillfälligt går fri från uteslutningsåtgärder. Men när oppositionen redigerar en ”plattform” där de upprepar sina ståndpunkter förvägras den att publicera och sprida denna plattform inför den femtonde kongressen. Då trycker och sprider de skriften i hemlighet. När centralkommittén sammanträder den 21–23 oktober kräver Stalin slutligen att åtgärder vidtas mot Trotskij och Zinovjev. Efter en debatt präglad av våldsamma incidenter utesluts Trotskij och Zinovjev ur partiet på grund av brott mot partidisciplinen.[90]
Oppositionens slutliga nederlag nalkas. Deras motioner får (när de tillåts framföras inför partiföreningar) bara ett obetydligt antal röster. De förvägras ofta beträda talarstolen. Vid firandet av Oktoberrevolutionens tioårsdag försöker oppositionen i en sista kraftansträngning organisera sitt eget demonstrationståg. De blir några hundratal som snabbt skingras eller arresteras.
Den 14 november, 18 dagar efter femtonde kongressen, utesluts Zinovjev och Trotskij ur partiet. Kamenev och några andra oppositionsanhängare som fortfarande sitter kvar i CK, utesluts därifrån. ”Den förenade oppositionen” har gjort sitt. Den femtonde kongressen hålls utan att några öppna anhängare av en snabbare industrialisering är närvarande. Kongressen stadfäster beslut som CK fattat den 14 november. Den anklagar oppositionen för att ha brutit med den leninistiska ideologin, för att ha intagit ”mensjevikiska ståndpunkter”, ”förnekat den statliga industrins socialistiska karaktär” liksom möjligheten av en ”socialistisk utveckling på landsbygden under proletariatets diktatur” och av ”ett förbund mellan proletariatet och bondeklassens massor på basis av en socialistisk uppbyggnad”.
Oppositionen anklagas för att ”i praktiken ha förnekat förekomsten av proletariatets diktatur i Sovjetunionen” (”Termidor”) och för att på så sätt ha gjort sig till verktyg för den småborgerliga demokratin och den internationella socialdemokratin. För övrigt anklagas oppositionen för bristande disciplin och fraktionsverksamhet.[91]
Bolsjevikpartiets femtonde kongress hålls strax efter det politiska nederlaget för den opposition som ville ge företräde åt en snabb och centraliserad industrialisering framför befästandet av förbundet mellan arbetare och bönder inom ramen för NEP. Angående denna politik talar kongressresolutionerna sitt tydliga språk.
Resolutionerna tar framförallt upp problemen med jordbruket och bönderna å ena sidan, och problemen med industrin och planeringen å andra sidan.[92] De slår fast att det är nödvändigt att fullfölja NEP samtidigt som de föreslår en konkret politik som innefattar ett visst antal förändringar i förhållande till föregående period. Framförallt föreslås en begränsning av ”kulakens utsugningstendenser”.[93]
Denna nya riktlinje förs fram första gången av Bucharin i ett tal som han håller två månader före kongressen den tolfte oktober 1927. Bucharin säger i sitt tal att det föreligger möjligheter att sätta igång en ”kraftfull offensiv mot kulaken” eftersom man under de två sista åren säkerställt förbundet med bondemassorna och befäst statens ”dominerande ställning”.[94]
Den femtonde kongressen uttalar sig också till förmån för en kollektivisering, men understryker samtidigt att kollektiviseringen måste genomföras med försiktighet, medelst övertalning och inte genom tvång. Man kan emellertid iaktta vissa nyansskillnader mellan å ena sidan Bucharins, Rykovs (Sovnarkoms dåvarande ordförande) och Kalinins sätt att ställa frågan om kollektiviseringen och å andra sidan Stalins förhållningssätt. För de förstnämnda utgör kollektiviseringen ett av flera element i den politik som ska lösa jordbrukets problem. För Stalin finns det ”ingen annan lösning” på det sovjetiska jordbrukets problem än kollektivisering.[95]
Under den femtonde kongressen uttalar sig Stalin emellertid varken för en snabb kollektivisering eller för tillgripandet av tvång. Den femtonde kongressens resolutioner om industrins utveckling bygger huvudsakligen på formuleringarna i de texter som Bucharin redigerar efter fjortonde kongressen. Han uttalar sig där för en snabbare industrialisering, samtidigt som han angriper ”superindustrialiserarna” inom den ”förenade oppositionen”, vilka vill att man ska genomföra en maximal ackumulation på landsbygdens bekostnad (framförallt genom att ”öppna prissaxen”).[96]
I den femtonde kongressens resolution om femårsplanen ställs en ”optimal” ackumulation mot en ”maximal” ackumulation: ”Ifråga om förhållandet mellan produktion och konsumtion måste man inse att man inte kan utgå från en ensidig maximering av den ena eller den andra faktorn som oppositionen nu kräver. Samtidigt som man uppmärksammar den motsättning som finns mellan dessa två faktorer, deras samverkan och ömsesidiga förbindelse, samtidigt som man tar hänsyn till den ena och den andra faktorn sett ur ett längre utvecklingsperspektiv, är det nödvändigt att ta den optimala kombinationen av dessa två faktorer som utgångspunkt.”[97]
I resolutionen anges att samma krav måste tillgodoses vad gäller ”relationen mellan stad och landsbygd, mellan socialistisk industri och bondeindustri. Det är fel att utgå från en maximal överföring (perekatcha)[98] från böndernas ekonomiska sfär till industrins sfär. Ett sådant krav skulle inte bara leda till en politisk brytning med bönderna utan skulle även utgöra ett angrepp på industrins råvaruanskaffning, på den interna marknaden, på exporten. Hela det ekonomiska systemets jämvikt skulle gå om intet”.[99]
Ifråga om utvecklingstakten framhåller resolutionen principen om en ”optimal” takt. ”Här kan vi inte utgå från en maximal ackumulationstakt det närmaste året eller så, utan från förhållandet mellan nationalekonomins olika element så att man säkrar en utvecklingsrytm som på lång sikt är den högsta.”[100]
Mellan raderna kan man här åter utläsa ett fördömande av oppositionens paroll om högre industripriser. Enligt resolutionen skulle det bli en jordmån för byråkratisk dekadens samt leda till industrins sönderfall och omvandling till monopol. Det skulle drabba konsumenterna och då i första hand arbetarklassen och de fattiga skikten i städerna och på landsbygden, göra kulakerna allsmäktiga och leda till en brutal sänkning av utvecklingstakten i och med att industrins jordbruksbas förstördes.[101]
I resolutionen framhålls också att man måste sträva efter den kombination av lätt och tung industri som ger optimalt resultat för den totala utvecklingen. När tyngdpunkten flyttas från den lätta till den tunga industrin måste man se till att inte allt för stor del av statens kapital går till storföretag vars produkter inte kommer ut på marknaden förrän flera år senare. Man måste följaktligen ta hänsyn till att den snabbare kapitalomsättningen inom den lätta industrin (som producerar oundgängliga konsumtionsvaror) efterhand frigör kapital som kan tillföras den tunga industrin samtidigt som den lätta industrin fortsätter att utvecklas.[102]
Den femtonde kongressen bekräftar den femtonde konferensens riktlinjer enligt vilka man ska ”hinna ikapp och sedan gå förbi” den industriella utvecklingsnivån i de mest framskridna kapitalistiska länderna.[103]
Den femtonde kongressen anser att den femtonde konferensen och den fjortonde kongressen fört fram en i grunden riktig politisk linje ifråga om klasskampen och klassernas styrkeförhållanden, framförallt när det gäller landsbygden. Man antar en resolution som säger att denna linje lett till ett stärkande av förbundet mellan arbetare och bönder. Detta gör att man med hjälp av massorna, av fattigbönder och mellanbönder, kan övergå till att systematiskt begränsa kulakernas och privatföretagens utsugning och på så vis åstadkomma ”en relativ tillbakagång... för de kapitalistiska elementen i städerna och på landsbygden”.[104]
Slutligen understryker kongressen att man ska ta hänsyn till risken för dåliga skördar i femårsplanen.[105] Femårsplanen måste alltså vara tillräckligt ”flexibel” för att kunna anpassas efter jordbruksproduktionens växlingar.
Teserna om den ”optimala ackumulationen” och om upprätthållandet av rätt proportion mellan industrins och jordbrukets utveckling, mellan den tunga och den lätta industrin, mellan stad och land återger nästan bokstavligen Bucharins formuleringar, framförallt från hans kamp mot ”Den förenade oppositionen”. Bucharin formulerar sin syn på förhållandet mellan den lätta och den tunga industrin på följande sätt: ”Vi anser att uppfordringen till maximala investeringar inom den tunga industrin inte är helt riktig, eller snarare att den är helt felaktig. Om vi lägger tyngdpunkten på utvecklandet av den tunga industrin måste vi samtidigt utveckla den lätta industrin, som har en snabbare omsättning och gör snabbare profiter och som på kortare tid ger en avsättning som kompenserar de summor som lagts ner i företagen.”[106]
Om man upprätthåller rätta proportioner mellan ekonomins olika sektorer så menar Bucharin att man kan åstadkomma en ekonomisk utveckling som följer en ”stigande kurva”.[107] Detta yttrande, som är en varning för en brutal acceleration av ekonomins tillväxt kommer senare att tolkas som ett uttryck för möjligheten av en sorts ”odefinierad acceleration” av den ekonomiska tillväxten.
Den femtonde kongressens enhälliga resolutioner framhåller ännu klarare att man måste upprätta mer bestämda relationer och proportioner mellan ekonomins olika sektorer, än vad den fjortonde kongressen och den femtonde konferensen gjort. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska kunna utvecklas utan bakslag och för att man ska kunna ”stänga prissaxen” och åstadkomma en jämn tillförsel av varor till landsbygden till priser som inte stiger inflatoriskt.
Man bryter emellertid mot dessa principer genom en rad åtgärder. Därför växer det fram motsättningar, vilka tillspetsas mot slutet av 1927. Insamlandets kris utgör den mest iögonfallande effekten av dessa motsättningar. Då man inte lyckas behärska dessa motsättningar blir följden att två politiska linjer tar form, vilka allt tydligare ställs mot varandra under loppet av år 1928 och 1929.
Innan jag undersöker innehållet i denna konfrontation och de former den antar är det lämpligt att säga några ord om de motsättningar som uppstår i och med den konkreta praktik som följer på antagandet av kongressresolutionerna.
Dessa motsättningar återfinns på flera olika nivåer. I stort kan man säga att de rör omfattningen och inriktningen av den ekonomiska politikens kärna, dvs. investeringsplanerna för industrin. I andra hand rör de punktåtgärderna som vidtas i syfte att hjälpligt överskyla den ena eller andra effekten av investeringsplanernas utformning.
Vi såg nyligen hur fjortonde kongressen och femtonde konferensen varnade för en alltför snabb ökning av industriinvesteringarna därför att detta skulle utgöra ett hot mot förbundet mellan arbetare och bönder.[108] Icke desto mindre antar den femtonde konferensen en resolution om uppbyggnadsperiodens ekonomiska uppgifter, där 1926/27 års industriinvesteringar fastställs till ett minimibelopp av 900 miljoner rubler.[109] Några månader tidigare hade Dzerjinskij avfärdat ett liknande belopp med motiveringen att det inte rimmade med den ekonomiska verkligheten.[110]
Genom att anta detta belopp stadfäster konferensen i själva verket de investeringsprogram som industriorganisationerna redan påbörjat. Dessa organisationer fungerar tillräckligt självständigt för att kunna ställa partiets ledande organ inför en given situation som de på något sätt måste ”stadfästa” om de inte ingripit på ett tidigare stadium.
Samma process upprepas under de följande månaderna då man vida överskrider femtonde konferensens siffror. I december 1926 beslutar VSNCh om ett investeringsprojekt till ett belopp av 947 miljoner rubler. Fem veckor senare stadfäster centralkommittén och Sovnarkom denna siffra med vissa reservationer. År 1926 antar beslutar VSNCh om ett investeringsprojekt för industrin. Det slutar med att man tilldelar industrin 991 miljoner rubler för investeringar, men i själva verket kommer investeringarna att kräva 1068 miljoner rubler, vilket innebär en ökning på nästan en tredjedel i förhållande till föregående år.[111] Samtidigt minskar det totala belopp som avsätts för investeringar inom konsumtionsvaruindustrin.[112] Detta innebär att alla tidigare maningar till försiktighet från ledande partiinstanser och från Stalin själv i praktiken ”glöms bort”.[113] Den politiska innebörden av dessa uppmaningar var ändå klar och tydlig. Det rörde sig framförallt om att säkerställa en industriell utveckling på basis av ett samarbete med bondeklassen och inte på basis av en utsugning av densamma.[114]
Det faktum att man ”glömmer bort” tidigare uppmaningar till försiktighet har också en politisk innebörd. Den omedelbara basen för denna glömska är industriorganisationernas relativa självständighet.
Om industrimännen kan ”glömma” partiledarnas krav, så är det ett tecken på att industrimännen utgör en samhällelig kraft. Denna kraft betingas bland annat av att en del av partiets ledande skikt gradvis ansluter sig till den faktiska industripolitiken, som tillmäter tillväxten av verkstadsindustrin större betydelse än något annat och som tar allt mindre hänsyn till kraven på en rimlig varutillförsel till landsbygden och en spannmålsinsamling som inte präglas av tvång.
Denna förändring av den faktiska politiken har också son motsvarighet i en viss förändring av bolsjevikernas ideologi, i den ökade betydelse som tillmäts den allra modernaste industritekniken, och som gör att ackumulationen får avgörande betydelse för industriproduktionen. Detta trots att småindustrin och den medelstora industrin på landsbygden fortfarande bär på väldiga tillväxtmöjligheter och med sin produktion skulle kunna hjälpa bönderna att öka skördarna. En linje som förespråkar industriinvesteringar av en omfattning som är oförenlig med NEP vinner alltmer terräng inom partiet. Såtillvida är ”NEP:s allmänna kris” inget annat än resultatet av det faktiska övergivandet av den Nya Ekonomiska Politiken på avgörande områden.
Den officiella kursändringen och ”vändpunkten” äger emellertid inte rum förrän efter en rad stridigheter inom partiledningen under åren 1928 och 1929.
Partikongressernas och partikonferensernas maningar till försiktighet gäller också budgetutgifternas omfattning. Man fruktar att en alltför snabb utgiftsökning ska skada stabiliseringen av prissättningen och då framförallt sänkningen av industripriserna, vilket är en av komponenterna i NEP. Även på detta område ”glömmer” man varningarna efterhand. Under 1926/27 ligger den totala ökningen av budgetutgifterna (i förhållande till föregående år) på nära 41 % medan nationalinkomsten bara ökar med 6,3 % i fasta priser.[115] Man går således in i en period där de offentliga utgifterna sväller, utan att det sker någon motsvarande resursökning. Detta är bakgrunden till den allvarliga obalansen, varubristen på landsbygden, prishöjningarna och fattigböndernas och mellanböndernas svårigheter.
I detta läge återspeglar privathandelns priser den rådande inflationen på ett mycket tydligt sätt. Mellan december 1926 och juni 1929 ökar de privata detaljhandeln sina priser med 130 %.[116] Illusionerna rörande den politiska ledningens förmåga att variera prissättningen oberoende av kostnader och bristsituationer skapar en likgiltighet inför den inflation som blir följden av att utgifterna sväller utan att resurserna ökar. Kujbysjev tror sig således kunna tillkännage ”planens seger” över marknadskrafterna.[117] Ekonomen Strumilin går ännu längre när han säger: ”Vi är inte bundna av någon lag (objektiv lag). Den fästning finns inte som bolsjevikerna inte kan storma. Frågan om utvecklingstakt är underkastad mänskliga varelsers vilja.”[118]
Detta är ett av de första uttrycken för de ”volontaristiska” illusioner som utvecklas snabbt under åren 1928 och 1929. De bidrar till att skapa en ekonomisk obalans som får djupgående negativa konsekvenser för alliansen mellan arbetare och bönder.
Från slutet av 1923 syftar prispolitiken till en förbättring av bondemassornas existensvillkor.
Denna politik kröns med framgång så länge som den möjliggör en ”tillslutning av prissaxen” mellan industrins och jordbrukets priser[119] och så länge bondemassornas inkomstökningar motsvaras av en ökande tillgång på tillverkade produkter i byarna. Trots tillfälliga eller lokala svårigheter förhåller det sig i stort sett så här fram till hösten 1927.
Vid denna tidpunkt försämras situationen allvarligt eftersom tillförseln av produkter till byarna avtar till följd av investeringspolitiken och prioriteringen av städernas försörjning. Fastän många av byarnas affärer saknar varor beslutar sovjetregeringen att nästan helt och hållet befria bondeklassens fattigaste skikt från jordbruksskatt på tioårsdagen av Oktoberrevolutionen. Detta medför att 35% av bondehushållen befrias från skatt i oktober 1927 istället för som året dessförinnan 25 %. Dessutom beslutar man om att inte utöva så stark press på dem som ligger efter med skatten.[120] Det leder till att 20 % av 1927 års skatteintäkter ännu icke influtit i början av år 1928.
Sådana åtgärder och beslut skulle ha varit helt i linje med NEP om försörjningen av byarna hade varit tillfredsställande. Eftersom så inte är fallet ser bönderna med misstro på pengarna som de bara till en del kan omsätta i varor. Detta är en av orsakerna till att jordbruksleveranserna minskar så kraftigt från och med oktober 1927, och denna minskning bidrar till att man vidtar ”exceptionella åtgärder” och till att NEP överges.
Genomförandet av ”prissaxens tillslutning” stöter på hinder av flera slag. Framförallt ställer industrins höga produktionskostnader till problem därför att lönerna ofta ökar snabbare än arbetsproduktiviteten.[121] Detta är en effekt av fabriksarbetarnas påtryckningar, för vilka företagsledningarna slutligen ger vika.[122]
När löneökningarna inte åtföljs av en tillräcklig ökning av konsumtionsvaruproduktionen leder det dels till en höjning av detaljhandelspriserna, dels till ”varubrist”. Bristen på tillverkade produkter blir stor därför att man prioriterar investeringarna inom den tunga industrin och sänker takten inom den konsumtionsvaruproducerande industrin, något som sker 1927. Samma år ökar lönearbetarnas efterfrågan på konsumtionsvaror väsentligt till följd av att antalet sysselsatta inom industrin (byggnadsindustrin inräknad) ökar med 12,4 % [123] och den genomsnittliga lönen med 10 %.[124]
Under senare hälften av 1927 står således de sovjetiska myndigheterna inför en snabb och samtidig ökning av köpkraften i städerna och på landsbygden. När de inte förmår tillfredsställa den ökande efterfrågan beslutar de sig för att prioritera städerna. Detta innebär att bristen på industriprodukter drabbar landsbygden hårt just vid tiden för spannmålsinsamlingen.
Åren 1926/27 kännetecknas alltså av förvärrade motsättningar mellan den konkreta politiken och den politiska linje som partiets kongresser och konferenser slagit fast. Även andra motsättningar inverkar på den konkreta politiken. Den härrör från påtryckningarna från olika klasser eller sociala skikt. Arbetarna trycker på för att erhålla löneökningar och för att åstadkomma en snabb ökning av sysselsättningen. Fattigbönder och mellanbönder trycker på för att få skattesänkningar.
Ledarna för storindustrin och för de centrala industriorganen vill ha ett snabbt beslut om en industrialiseringsplan som prioriterar den tunga industrin. Dessa motsättningar återspeglas emellertid också i olika förhållningssätt inom bolsjevikpartiet vilka tenderar att skilja sig mer och mer från varandra allt eftersom effekterna av den dittills förda politikens motsättningar utvecklas och från och med början av år 1928 går över i en öppen kris.
Det blir då nödvändigt att ta itu med motsättningarna mellan den principiellt fastslagna linjen och den faktiska politiken. Detta är en av de väsentliga aspekterna av 1928 och 1929 års strider inom partiledningen. Striden står mellan dem som anser att femtonde kongressens principer måste genomföras och dem som anser att tiden är mogen för en snabb och omedelbar industrialisering (något som implicit finns formulerat i årsplanerna från och med 1926/27) och som förespråkar en politisk linje som står i motsättning till femtonde kongressens resolutioner.
Bland den förstnämnda ”linjens” anhängare (den så kallade ”högerlinjen”) återfinns Bucharin, Rykov och Tomskij. Den andra ”linjen” som innebär att bönderna ska betala med en ”tribut” och att kollektiviseringen ska genomföras snarast, försvaras framförallt av Stalin, Kujbysjev och Molotov. Den andra ”linjen” vinner alltmer terräng. Mot slutet av år 1929 segrar den.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] KPSS, op.cit. band 1, s. 850 (kursiverat i texten).
[2] Ibid. s. 542, 850 ff.
[3] Ibid. s. 850.
[4] Ibid. s. 857, 858.
[5] Texten till de 46' plattform återges i E H Carr, The Interregnum, London, Macmillan, 1965, s. 367 ff.
[6] Ibid. s. 367–368.
[7] Ibid. s. 368.
[8] Ibid. s. 106–107.
[9] KPSS, op.cit. band 1, s. 771 ff.
[10] Ibid. s. 773.
[11] Ibid. s. 767 ff, 778 ff.
[12] Vad gäller brevet, se del 1, s. 269–271. Angående omvalet av Stalin se P Broué, Le Parti bolchevique, Paris, Ed. de Minuit, 1963, s. 202 och L Schapiro, The Communist Party of the Soviet Union, London, Methuen & co, 1970 års utgåva, s. 287.
[13] Se E H Carr, The Interregnum ..., op.cit. s. 362.
[14] Se XIII-yé Sezd KPR(b), Moskva, 1925, s. 153–168.
[15] Se L Kamenev, Stati i retji, Moskva, 1925, band 11, s. 188–243.
[16] Ibid. och även E H Carr, Socialism ..., op.cit. del 2, s. 15.
[17] Se Pravda, 19 och 23 november, 1924.
[18] Se KPSS, op.cit. band 1, s. 913 ff.
[19] Se E H Carr, Socialism ..., op.cit. del 2, s. 31.
[20] Se Stalin, W, band 7, s. 390.
[21] KPSS, op.cit. band 2, s. 43 ff.
[22] Se Stalin, W, band 7, s. 112–113. Trotskijcitatet är taget från den citerade boken. Det är från förordet till Trotskijs bok L’année 1905.
[23] Se E Preobrazjenskij, La Nouvelle Economique, Paris, EDI, 1966, framförallt s. 125 ff. Termen ”primitiv socialistisk ackumulation” användes av Trotskij redan år 1922. Den verkar härröra från Sapronov, en av undertecknarna av de 46’ plattform. Se P Broué, Le Parti bolchevique, op.cit. s. 213. Rent formellt är Trotskijs tolkning av tesen om den primitiva socialistiska ackumulationen något annorlunda än Preobrazjenskijs tolkning (se Isaac Deutscher, Den avväpnade profeten, Partisan, Halmstad, 1972), men den politiska innebörden av tesens anammande blir densamma. I N Bucharins artikel ”Kritik av oppositionens plattform” (Bolsjevik 15 jan 1925) finner man en systematisk kritik av de ekonomiska teorier som för fram av de 46’ opposition och av Trotskij och Preobrazjenskij under 1922–1924. En fransk översättning av denna och andra Bucharintexter återfinns i Le Débat soviétique sur la loi de la valeur, Paris, Maspero, 1972, s. 201 ff.
[24] Stalin, W, band 7, s. 111.
[25] Ibid. s. 112.
[26] KPSS, op.cit. band 2, s. 11, 13.
[27] Stalin, W, band 7, s. 127–128.
[28] Se del 1, s. 228 ff, 375 ff, 438 ff.
[29] Stalin, W, band 7, s. 128.
[30] L Kamenev, Stati i retji, Moskva, 1926, band 12, s. 132–133.
[31] Pravda, 24 april 1925. Pravdas text är så kallat ”förkortad”. En fullständig men reviderad version av Bucharins tal publicerades senare i Bolsjevik, nr 8 och 9/10, 1925.
[32] Se E H Carr, Socialism.., op.cit. band 1, s. 263.
[33] Se VKP(b) v Rezoljutsijach, Moskva, 1941, s. 642–649.
[34] Se E H Carr, Socialism ..., op.cit. band 1, s. 268–269.
[35] Se Leningradskaja Pravda, 24 juni 1925. Citerat efter E H Carr, Socialism ..., op.cit. band 1, s. 286.
[36] G Zinovjev, Leninizm, Moskva, 1925.
[37] Ibid. s. 236–258.
[38] Se E H Carr, Socialism.., op.cit. band 2, s. 67–68, 108 ff..
[39] I november 1924 varnar Zinovjev fortfarande för en ”snävt tradeunionistisk politik” och påminner fackföreningarna om att de måste föra ”en arbetarklasspolitik i ett bondeland”. Se Sjestoj Sezd Professionalnych Sojuzov SSSR, op.cit. s. 29.
[40] Se E H Carr, Socialism.., op.cit. band 2, s. 141–142.
[41] Se Stalin, W, band 7, s. 362 ff.
[42] Ibid. s. 367–368.
[43] Ibid. s. 374.
[44] Ibid. s. 375 ff.
[45] Stalin angriper också problemet i sin politiska rapport. Den analys han gör där är också mycket begränsad. Ibid. s. 312–313.
[46] Ibid. s. 401.
[47] Se XIV Sezd(b), Moskva, 1926, s. 521–524, se E H Carr, Socialism.., op.cit. band 2, s. 144.
[48] KPSS, op.cit. band 2, s. 95.
[49] Ibid. s. 96.
[50] Ibid. s. 98.
[51] Ibid. s. 100.
[52] Ibid. s. 101.
[53] Stalin, W, band 7, s. 322.
[54] Ibid. s. 322. Detta är ett uttryck för vad man senare kommer att kalla tesen om ”den avtagande takten”, en tes som längre fram fördöms av Stalin själv såsom trotskistisk.
[55] Ibid. s. 323.
[56] Ibid. s. 364.
[57] Se VKP(b) v Rezoljutsijach, op.cit. s. 48–50.
[58] Se ovan.
[59] Pravda, nr 153, 1926, fransk översättning i Boukharine, Le socialisme dans un seul pays, Paris, coll. ”10/8”, 1974, 67 ff.
[60] Se ovan.
[61] Förutom den trotskistiska oppositionen finns det vid den här tiden kvar en grupp som säger sig verka för ”demokratisk socialism” ledd av Sapronov och resterna från ”arbetaroppositionen” som leds av Sjlapnikov (angående dessa grupper se del 1, s. 328–346). Många av medlemmarna i dessa grupper hade uteslutits och många hade anhållits. År 1923 upplöste GPU två andra grupper, där de flesta medlemmarna var partilösa. Den ena var ”Arbetarnas sanning” som inspirerats av Bogdanov och den andra ”Arbetargruppen” som grundats av Mjasnikov (L Schapiro, The Communist Party..., op.cit. s. 300–301).
[62] Se Stalins inlägg på femtonde konferensen i Stalin, W, band 8, s. 224 ff.
[63] Se E H Carr, Socialism.., op.cit. band 2, s. 172–173.
[64] Denna deklaration finns i Trotskijs papper i Harvard.
[65] Se Deutscher, Den avväpnade profeten, op.cit. s. 203–204.
[66] Se L Schapiro, The Communist Party ...., op.cit. s. 303–304 och E H Carr & R W Davies, Foundations ..., op.cit. del 1, s. 5.
[67] Se Pravda, 1 augusti 1926, Dzerjinskij som lider av en hjärtsjukdom får en hjärtattack och dör efter detta inlägg. En vecka senare blir Kujbysjev ordförande i VSNCh.
[68] Se KPSS, op cit. band 2, s. 160 ff och L. Schapiro, op.cit. s. 304.
[69] Se Deutscher, Den avväpnade profeten, op.cit. s. 202.
[70] Se P Broué, Le Parti bolchevique, op.cit. s. 243–244.
[71] Se KPSS, op.cit. del 2, s. 170–171.
[72] Se Stalin, W, band 8, s. 225.
[73] Ibid. s. 245 ff.
[74] Ibid. s. 301 (kursiverat av Bettelheim).
[75] Citerat i ibid. s. 302. Originaltexten publicerades under rubriken ”Den socialistiska ackumulationens grundläggande lag” i Vestnik Komakademi, nr 8, 1924. Man finner motsvarande text i Preobrazjenskij, La Nouvelle Economique, op.cit. s. 180 men termen utsugning är där ersatt av uttrycket ”avyttrandet av en del av merprodukten”. Emellertid använder Preobrazjenskij den första termen i början.
[76] Se Stalin, W, band 8, s. 311 ff.
[77] Ibid. s. 370.
[78] KPSS, op.cit. del 2, s. 209 ff.
[79] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 180–181.
[80] Se P Broué, Le Parti bolchevique, op.cit. s. 249–250.
[81] Ibid. s. 250–252, 259.
[82] Se Deutscher, Den avväpnade profeten, op.cit. s. 238 och B Fabrègues, ”La revolution permanente”, andra delen, ”La revolution chinoise”, i Communisme, september/oktober 1974, s. 33 ff.
[83] Se Fabrègues artikel, cit, s. 35–36.
[84] Ibid. s. 36. Dessa rader, skrivna år 1930, uttrycker Trotskijs grundläggande ståndpunkter. Det är dessa ståndpunkter han försvarar år 1927 och som grundligt dementeras av den kinesiska revolutionen.
[85] Se Stalin, W, band 9, s. 224 ff.
[86] Se Deutscher, op.cit. s. 240.
[87] Se Stalin, W, band 9, s. 302.
[88] Deutscher, op.cit. s. 240–241.
[89] Correspondance internationale, 18 augusti, s. 1166–1167.
[90] KPSS, op.cit. band 2, s. 311.
[91] KPSS, op.cit. band 2, s. 368 ff.
[92] Resolutionerna från den femtonde kongressen är återgivna i KPSS, op.cit. del 2, s. 312–371.
[93] Man finner en analys av utvecklingen av Bucharins teorier i Stephen F Cohens bok Bukharin and the Bolshevik Revolution: A Political Biography, 1888–1938, New York, Alfred Knopf, 1974. Angående den period som föregår femtonde kongressen, se framförallt kapitel sju, s. 213 ff.
[94] Se Inprekor, VII, 1927, s. 1422, se också Bucharins artikel som kommer två veckor senare, se V Kachtchitou Proletarskoj Diktatoury: Sbornik, Moskva och Leningrad, 1928, s. 202–211, 215, 224–231.
[95] Se XV-yj Sezd VKP(b) 1927 g:stenografitjeskij ottjot, andra delen, Moskva, 1961, del II, s. 51 (kursiverat av Bettelheim).
[96] Se Boukharine, Le socialisme dans un seul pays, op.cit. s. 67 ff.
[97] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 333.
[98] Bokstavligen ”pumpning”.
[99] KPSS, ibid.
[100] Ibid. s. 334.
[101] Ibid.
[102] Ibid.
[103] Ibid. s. 339. Det verkar som om formuleringen ”hinna upp och sedan gå förbi” används officiellt för första gången i november 1926 (Se S Cohen, Bukharin and the Bolshevik Revolution: A Political Biography, 1888–1938, New York, Alfred A Knopf, 1974, s. 245).
[104] Ibid. s. 334.
[105] Ibid. s. 332.
[106] Se Bucharin, V zasjtjitu proletarskoj diktatury: Sbornik, Moskva, 1928, s. 225.
[107] Se Building Socialism, London, 1926, s. 62, citerat av S. Cohen, Bukharin..., op.cit. s. 246.
[108] Se ovan.
[109] Se KPSS, op.cit. band 2, s. 173 ff, framförallt s. 185.
[110] E H Carr & R W Davies, Foundations ..., op.cit. del 1, s. 278–281.
[111] Se TPG, 30 december 1926, Sobranije Zakonov, 1927, nr 10, paragraf 98 och E H Carr & R W Davies, Foundations ..., op.cit. del 1:I, s. 278.
[112] E H Carr & R W Davies, ibid. s. 294.
[113] Denna ”glömska” bekräftas under de påföljande åren, då industriinvesteringarna uppgår till 1304 miljoner rubler (1927/28) och till 1679 miljoner (1928/29). Se ibid. s. 296, 314.
[114] Se Stalins tal från den tredje november 1926, W, band 8, s. 368–369.
[115] Se E H Carr & R W Davies, Foundations ..., op.cit. del 1:II, s. 742.
[116] Under samma tid stiger detaljhandelpriserna på livsmedel i de statliga och kooperativa affärerna bara med 11%. Detaljpriserna på industriprodukter ökar i ungefär samma takt i den ”privata” sektorn, dvs. med 15% (ibid. s. 964–965).
[117] TPG, 14 augusti 1927.
[118] Se PCh, nr 7, 1927, s. 11. Bilden av ett ”fort” som alltid kan erövras genom ”anfall” är desto mer anmärkningsvärd som Lenin på tal om de negativa politiska konsekvenserna av ”krigskommunismen” använder sig just av bilden av ett ”fort” när han varnar för att ersätta belägringsstrategin och det successiva framryckandet med gagnlösa försök till frontalattacker (se del 1, s. 385–386). Fyra år senare använder Stalin på nytt denna metafor när han säger: ”En ihärdig eftertraktan är tillräckligt för att uppnå allt, för att övervinna allt (...). Det finns inte något fort som bolsjevikerna inte kan inta. (Les questions du léninisme, op.cit. s. 501, 504)
[119] Se ovan.
[120] Se Pravda, 16 oktober, 1927, redogörelsen för de beslut som fattades på andra sammankomsten för den centrala exekutivkommitté som valdes på sovjeternas fjärde kongress och skilda källor citerade av S. Grosskopf, l’AOP (1921–1928) op.cit. s. 331, not 25, s. 356.
[121] Under 1925/26 drar gapet mellan löner och produktivitet med sig en tvåprocentig ökning av industrins produktionskostnader, istället för den sexprocentiga minskning som förespeglades i planen. Se A Baykov, Soviet Economic System, op.cit. s. 123. Under 1926/27 ligger arbetets produktivitetsökning på 9% och löneökningen på 12%. Detta står i motsättning till den uttalade viljan att sänka industrins produktionskostnader i syfte att sänka försäljningspriserna, alltmedan industrins ackumulationsförmåga ökas (Se KPSS, op.cit. band 2, s. 181 ff).
[122] Se ovan.
[123] Se Trud v SSSR, Moskva, 1936, s. 10.
[124] Ekon. Oboz, nr 12, 1929, s. 204.