Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Bolsjevikpartiets avgörande roll för klasstridernas utgång beror på partiets ingripande i det sociala, ekonomiska och politiska livet och på partiets ledande funktion inom maktapparaten. Detta innebär att partiets ingripanden bidrar till att ge de flesta strider en viss inriktning, men det innebär inte att denna inriktning nödvändigtvis är den som partiet åsyftat. Överensstämmelsen mellan kampens förlopp och utgång och det uppställda målet är beroende av hur pass adekvat partiets analys av den givna situationen är, och ännu mer av partiets förmåga att mobilisera samhälleliga krafter för sin politik.
Partiets agerande präglas hela tiden av de teorier, föreställningar och principer som vid ett givet ögonblick utgör bolsjevikernas ideologi. Denna faller inte ner från himlen. Den är en historisk produkt av klasskampen och av de riktiga eller felaktiga lärdomar som dragits av klasskampen, ävensom av de politiska relationerna inom partiet samt mellan partiet och de olika samhällsklasserna.
Bolsjevikernas ideologi är inte ”given en gång för alla”. Den utgör en sammansatt objektiv samhällelig verklighet som omvandlas hela tiden. Den tar sig uttryck i olika handlingsmönster och organisationsformer och fästs på papper i en rad texter. Dessa uttryck har en avgörande inverkan på de människor för vilka ideologin tjänar som verktyg för att analysera och tolka världen. Denna inverkan är olikartad på grund av motsättningarna inom bolsjevikernas ideologi och på de olika platser i samhället som de personer intar för vilka bolsjevismen tjänar som ledstjärna och på grund av de olika samhälleliga praktiker dessa är involverade i.
Marxismen-leninismen utgör bolsjevismens teoretiska grundval, men är inte identisk med bolsjevikernas ideologi. Bolsjevikernas ideologi utgör i själva verket en motsägelsefull verklighet inom vilken det pågår en konstant kamp mellan marxismens revolutionära tänkande, den historiskt formade marxismen och olika ideologiska strömningar som är främmande för marxismen och som utgör en parodi på marxismen, då de ofta lånar marxismens språkbruk.
De ovan gjorda distinktionerna kräver några förtydliganden. De innebär att man inte kan likställa bolsjevikernas ideologi med marxismen-leninismen. Inte heller kan man i varje ögonblick likställa marxismens revolutionära tänkande med marxismen såsom den historiskt formats under varje epok, utifrån en sammansmältning av marxismens revolutionära tänkande och det proletära avantgardets organiserade rörelse. Den marxism som formas på detta sätt utgör en systematiserad samling teorier, föreställningar och handlingsmönster som gör det möjligt för den revolutionära arbetarklass som förespråkar de marxka idéerna att ta itu med problem under givna konkreta betingelser. Dessa successiva systematiseringar är nödvändiga för att partiet ska kunna agera, men innehåller mer eller mindre improviserade element. De svarar mot verkliga eller förmenta krav i en viss klasskampskonjunktur och utgör en given epoks marxism: den tyska socialdemokratins marxism, andra internationalens marxism under artonhundratalets slut eller tredje internationalens marxism i början av 1900-talet, etc.
Till det centrala i den historiskt formade marxismen hör de principer och revolutionära teorier som utgör frukten av vetenskapliga analyser som görs utifrån en proletär klasståndpunkt, och som grundar sig på proletariatets samlade erfarenheter av klasskamp. Produkten av analyserna och erfarenheterna bildar marxismens vetenskapliga kärna. Marxismens vetenskapliga tänkande är alltså inte någonting som ”tillförs” arbetarklassen ”utifrån”. Det är produkten av en vetenskaplig systematisering av arbetarklassens kamp och initiativ. Det är resultatet av en process som utgår från massorna och som inbegriper en teoretisk systematisering. Marxismens vetenskapliga tänkande är inte något ”givet” i bemärkelsen definitivt. Det är avsett att utvecklas, berikas och korrigeras på grundval av ny kamp och nya initiativ. Betydelsefulla tillrättalägganden är oundvikliga eftersom det marxistiska vetenskapliga tänkandet, som vi kan kalla den revolutionära marxismen, måste dra lärdom av den kamp som förs av de arbetande massorna, vilka rör sig framåt på dittills outforskade vägar.
Den revolutionära marxismen är inte ett system, men innefattar systematiserande element med vars hjälp de vetenskapliga kunskaper som utgör marxismens kärna, och som spelar en avgörande roll, kan utnyttjas för att tolka den objektiva verkligheten och handla utifrån den vunna kunskapen.
Utvecklandet av själva den revolutionära marxismen förutsätter att den rymmer motsättningar i sig[1] och att motsättningarna omvandlas i en process där de vetenskapliga kunskaperna kan korrigeras och kompletteras i den objektiva verklighet som de omfattar.
”Vi ser inte på något sätt Marx teori som något avslutat och okränkbart, utan är tvärtom övertygade om att den endast lagt hörnstenarna till den vetenskap som socialisterna måste föra längre i alla riktningar, om de inte vill distanseras av livet självt.”[2]
Som all annan vetenskap genomgår den revolutionära marxismen en utvecklingsprocess. Under varje etapp elimineras en del teoretiska formuleringar och ideologiska föreställningar[3] som utgjort en del av den tidigare epokens revolutionära marxism. De har nu blivit främmande för den revolutionära marxismen, vilket inte nödvändigtvis betyder att de omedelbart och ”definitivt” avlägsnas från marxismen sådan den formats historiskt inom arbetarklasens revolutionära rörelse, eller ännu mindre från de olika ideologiska strömningar som är främmande för marxismen men som spelar en roll inom den revolutionära rörelsen.
Omvandlingen av den revolutionära marxismen och omvandlingen av den marxism som är historiskt given i varje enskild epok är inte på något sätt ”parallella” processer. Det förstnämnda är en vetenskaps utveckling, det andra rör sig om omvandlingen av en ideologi som står på vetenskaplig grund. De svårigheter som arbetarklassen stöter på i sin kamp leder inte enbart till ett teoretiskt berikande av den under varje epok givna marxismen utan denna förflackas också, genom att en del av den revolutionära marxismens principer och idéer mer eller mindre kommer i skymundan medan andra blir föremål för omåttlig dyrkan.[4]
Det jag här anfört är nödvändiga distinktioner och förklarar ett av Marx uttalanden, vilket knappast är uttryck för någon tillfällig nyck: ”Allt jag vet är att jag för min del inte är någon marxist.”[5]
Denna mening visar att Marx vägrar likställa sina alster med den tyska socialdemokratins marxism (och även med andra ”marxismer”, vilket framgår framförallt av hans reaktion på en del ryska författares tolkningar av hans texter). Han vill inte se sina vetenskapliga upptäckter reduceras till ett ideologiskt system av den typ som den tyska socialdemokratin utvecklar i sin nödvändiga kamp mot lassallismen, och i sina kompromisser med densamma. Denna ideologi svarar säkert mot vissa krav som den tyska arbetarrörelsen ställer vid den här tiden och den tjänar som utgångspunkt för gradvisa omvandlingar, varur framförallt den tredje internationalens marxism föds. Men den sållar bort en del av marxismens revolutionära landvinningar[6] och ”använder” ibland marxtexter som inte motsvarar Marx mest utvecklade tankegångar. I den tyska socialdemokratins marxism finns det således en tendens att ”ignorera”[7] en del av de analyser som Marx utvecklar efter Pariskommunen, och som rör de former som politisk makt, staten och arbetarklassens organisationer antar, liksom även egendoms- och tillägnelseformernas utseende.[8]
Vi har sett vilken kamp Lenin för i syfte att förändra sin epoks marxism, utveckla den och återinföra en rad teser som är grundläggande för den revolutionära marxismen (framförallt gäller detta frågan om staten) i avsikt att bekämpa ”ekonomismen”. Vi har också sett vilka hinder som står i vägen för denna kamp och vilket motstånd den möter till och med inom det bolsjevikiska lägret.[9]
Det faktum att det inom bolsjevikernas ideologi förekommer strömningar som är fientliga gentemot marxismen[10] är en nödvändig konsekvens av klasskampen. Under olika tidpunkter utövar dessa strömningar ett större eller mindre inflytande över bolsjevismen. Betecknande för Lenins verksamhet är att han hela tiden försöker blottlägga de teoretiska grundvalarna för de teorier han bekämpar. Så går Lenin också tillväga när det gäller fel han själv har begått och erkänt. Han begränsar sig inte till rättelser eller självkritik utan utför också en analys. Detta är en viktig del av den leninistiska praktiken, en aspekt som längre fram tenderar att försvinna från bolsjevikernas praktik. Där föredrar man oftast ”tysta tillrättalägganden”, vilket knappast bidrar till marxismens utveckling och gör det möjligt att ”upprepa samma misstag”.[11]
De strömningar inom bolsjevismen som är främmande för marxismen försvinner dock inte nödvändigtvis i och med att de kritiseras. I den mån den sociala basen för dessa strömningar består, så fortsätter också strömningen att existera, men i allmänhet i förändrad form.
Också historien om bolsjevikernas ideologi framstår som en omvandling av de olika strömningar vilka tillsammans bildar bolsjevismens motsägelsefulla enhet, och som en förändring av relationen dominans/underordning. Detta är inte en ”idéernas historia”. Det är fråga om en förändring av klassförhållanden, om klasskamp och partiets del i klasskampen och effekterna av allt detta på bolsjevikernas ideologi. Denna historia präglas av växlingarna mellan perioder då den revolutionära marxismens inflytande ökar och perioder då detta inflytande minskar. Här kan det inte bli fråga om att återge dessa växlingar. Det skulle kräva en rad analyser som ännu återstår att göra.
Det är emellertid nödvändigt att belysa vissa särdrag i omvandlingen av bolsjevikernas ideologi. Det måste understrykas att när de strömningar som är främmande för marxismen vinner i styrka, så försvagas marxismens utvecklingsförmåga. Marxismen tenderar då att ”stelna” och färdiggjorda formler får ersätta de analyser som enligt Lenin utgör ”marxismens själ”.
Omvandlingen av bolsjevikernas ideologi innefattar dels utvecklandet av nya kunskaper, dels återvinnandet eller tillbakaträngandet av gamla kunskaper. De interna orsakerna till omvandlingen bottnar i motsättningar som hör samman med bolsjevismens bildande. I realiteten styrs dock omvandlingen av den klasskamp som utspelar sig i det sovjetiska samhället och av klasskampens skiftande inverkan på sociala förhållanden och praktiker, främst då på betingelserna för massorna att göra vetenskapliga erfarenheter. Bolsjevikpartiets roll inom den ideologiska apparaten gör att den omvandling som den bolsjevikiska ideologin undergår genom partiets ingripanden i sin tur påverkar det sovjetiska samhället. Här kan man observera att vissa teorier gradvis trängs tillbaka under den bolsjevikiska ideologins konkreta historia. Det rör sig om teorier som gör det möjligt att analysera reproduktionen av varurelationer och kapitalistiska relationer som uppträder i form av värde, pris, lön och profit. Efterhand framställs dessa former alltmer som ”tomma former”, som ”höljen”, vilka utnyttjas för ”praktiska ändamål” eller ”tekniska ändamål” såsom bokföring och ”effektiv förvaltning”. Det faktum att dessa former uttrycker eller döljer samhälleliga relationer förträngs av bolsjevikerna, vilka kan ställa problemet om värdets storlek men tränger tillbaka frågan om varför dessa former existerar. Samtidigt med detta tillbakaträngande blir ideologiska föreställningar som bottnar i borgerlig politisk ekonomi alltmer dominerande.
Här kan det vara på sin plats att erinra sig följande observation av Marx: ”Den politiska ekonomin (...) har aldrig ställt sig frågan: varför antar ett visst innehåll en viss form?”[12] Bara genom att formulera en sådan fråga kan man gå vidare från den empiriska kunskap som handlar om formernas skenbara sammanhang (egentligen: som handlar om hur formerna framstår [sich darstellt] för oss) till en sant vetenskaplig kunskap som handlar om den verkliga rörelsen.
Empirisk kunskap kan ge handlandet en inriktning, men bara vetenskaplig kunskap kan tjäna som ledstjärna för handlandet och göra målen uppnåeliga, eftersom den gör det möjligt att analysera, förutsäga och agera utifrån en kunskap om orsakerna.
Det faktum att en del av den vetenskapliga kunskap som ingår i den revolutionära marxismen trängs tillbaka under vissa perioder är en konsekvens av den klasskamp som ger upphov till olika ideologiska strömningar. Den som uppkommer mot slutet av NEP är av avgörande politisk betydelse. Den reducerar bolsjevikpartiets förmåga att analysera, förutsäga och agera utifrån en kunskap om orsakerna.
En annan viktig iakttagelse är att motsättningarna inom bolsjevismen, kampen mellan marxismen-leninismen och olika ideologiska strömningar, inte härstammar direkt från de olika ”tendenser” som i sin konfrontation med varandra präglar bolsjevikpartiets historia. Dessa ”tendenser” utgör i sig motsägelsefulla kombinationer av ideologiska strömningar inom bolsjevikernas ideologi.
Bolsjevismens interna motsättningar återfinns såväl inom partimajoritetens ideologi som inom de oppositionella rörelserna. Dessa skiljer sig åt genom det sätt varpå den revolutionära marxismens idéer kombineras med idéer som är främmande för marxismen. Under tidens lopp varieras dessa olika kombinationer och påverkar då också partimajoritetens ideologi som aldrig är en och densamma. Man misstar sig också om man tror att förändringarna i bolsjevikernas ideologi helt enkelt svarar mot en fördjupning av den revolutionära marxismen eller mot dess ökade inflytande över bolsjevikernas ideologi, vilket antyds av föreställningen om en ”linjär utveckling” där man bortser från klasskampen och ideologiska effekter. Förändringarna bottnar också i en tillbakagång som under lätt förändrade former ger nytt liv och ny auktoritet åt ideologiska föreställningar som tidigare stämplats som främmande för den revolutionära marxismen. Detta är vad som händer mot slutet av NEP, när partimajoriteten ansluter sig till tanken om ”en maximal utveckling av produktionsmedelsindustrin”[13] som ska genomföras med hjälp av en maximal ackumulation som väsentligen erhålles genom att bönderna åläggs att erlägga en ”tribut”.[14] Grunddragen i denna föreställning fördes tidigare fram av Preobrazjenskij och den trotskistiska oppositionen och fördömdes då med motivering att förbundet mellan arbetare och bönder måste upprätthållas.[15]
En någotsånär noggrann undersökning av de texter som bolsjevikpartiets ledning stadfäster vid olika tidpunkter och av de tal, böcker och artiklar som ledarna publicerar visar att bolsjevikernas ideologi är ett forum för kampen mellan den revolutionära marxismen och föreställningar som är främmande för densamma.
Under tjugotalets första hälft utgör partiledningens uttalanden och de resolutioner som antas en bekräftelse av den revolutionära marxismen och svarar mot en fördjupning av de grundläggande marxistiska ståndpunkterna. Detta gäller kraven på ett förbund mellan arbetare och bönder, massornas mångsidiga organisering, byggandet av socialismen och utvecklandet av den sovjetiska demokratin. Under flera år befästs dessa idéer som utgör en del av den revolutionära marxismen. De principiella ställningstagandena och besluten förmår emellertid inte utöva något djupt och varaktigt inflytande över statsapparaten och partiet. Detta gäller såväl den demokratiska centralismen som den sovjetiska demokratin, de ekonomiska och politiska relationerna med bondemassorna och förhållandet mellan Ryska republiken och de andra sovjetrepublikerna.[16]
Från 1925/26 förändras bolsjevikernas ideologi på olika sätt och de ideologiska element som är främmande för den revolutionära marxismen förstärks. Partiet ger sig nu in på en industrialiseringspolitik som förvärrar motsättningarna inom den statliga industrisektorn och skadar förbundet mellan arbetare och bönder. Samtidigt blir partiet blindare för de negativa konsekvenserna av sitt handlande. Partiet uppfattar nu vissa handlingsmönster som ”nödvändiga” för det socialistiska uppbygget.
För att precisera det som sagts ovan måste man ta fasta på några av de element inom bolsjevikernas ideologi som är främmande för den revolutionära marxismen och visa på vilken plats dessa element intar vid olika tidpunkter liksom på deras politiska effekter.
Jag ska här inte göra någon systematisk analys av de element inom bolsjevikernas ideologi som är främmande för marxismen och inte heller undersöka de historiska betingelserna för deras uppkomst och utveckling. Det är en egen undersökning som ännu återstår att göra. De påpekanden som följer syftar framförallt till att belysa existensen av vissa element som spelat en betydelsefull roll i den ideologiska och politiska kampen. Eventuellt kommer jag också att peka på några av förutsättningarna för deras uppkomst. Det begränsade syftet med dessa påpekanden utesluter varje framställning som gör anspråk på att påvisa något eventuellt ”centralt” ideologiskt tema som dominerar gentemot de för den revolutionära marxismen främmande elementen. Jag undersöker de olika frågorna i den ordning som faller sig mest naturlig, och går från relativt kända teman till sådana som är mindre kända.
För den revolutionära marxismen är klasskampen historiens motor, och historien är följaktligen – så länge som det finns klasser – en historia om klasskamp[18]. Den här kampen leder med nödvändighet till proletariatets diktatur som bildar övergång till nedbrytandet av alla klasser och till det klasslösa samhället.[19]
Den materiella basen för klasserna och klasskampen består i de produktionssätt där producenter och icke-producenter ingår. I klasskampen omvandlas betingelserna för produktionen och nya produktivkrafter uppstår som bryter ner de gamla produktionsförhållandena och ger upphov till nya.
Kunskap om inre lagbundenheter i den process vari produktionsförhållandena omvandlas, är inte något avgörande element i processen. I människors medvetanden antar kunskapen vanligtvis ideologiska former (juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska) som härrör ur det materiella livets motsättningar; analysen måste därför göras utifrån en kunskap om reella förhållanden[20] men skära rakt igenom dessa former och baseras på en materialistisk analys av den historiska rörelsen. Bolsjevismen grundar sig i princip på en sådan analys. I en del bolsjeviktexter svarar ändå inte framställningen av analysens olika element (klasser, produktionsförhållanden, produktivkrafter) mot den revolutionära marxismen. Vi ska dröja ett ögonblick vid denna fråga.[21]
En bra illustration till det som sagts återfinns i Stalins text ”Om den dialektiska och historiska materialismen”.[22]
Även om denna text inte publiceras förrän efter den period som här studeras, så åberopar jag mig på den därför att man där återfinner den mest systematiska framställningen av den teori som från slutet av tjugotalet successivt tar överhanden inom bolsjevikpartiet.[23]
Jag börjar med att placera de påståenden från ”Om den dialektiska och historiska materialismen” som främst kommer att tilldra sig vår uppmärksamhet i sitt sammanhang i texten. Den första delen av texten, som jag bara behandlar kortfattat, består av en framställning av den dialektiska materialismen.[24]
Stalin påminner där om Lenins teser om de inre motsättningarnas betydelse för tingens utveckling. Han illustrerar tesen genom att referera till ”konflikten mellan motstridiga krafter” och till ”proletariatets klasskamp”. Här måste två saker understrykas: a) i textens andra del som behandlar den historiska materialismen[25] uppträder klasskampen nästan aldrig som historiens drivkraft b) den första delen innefattar en uttalad kritik av Bogdanovs ”fideism”[26], vars oförenlighet med marxismen mycket hastigt berörs[27]; medan man i den andra delen inte finner någon kritik av Bogdanovs ”sociologiska” teorier[28], som får en utlöpare i Proletkult[29]. Frånvaron av kritik i andra delen av texten som jag nu ska undersöka saknar inte samband med innehållet.
Den grundläggande tesen i den andra delen av ”Om den dialektiska och historiska materialismen” är att ”samhällsutvecklingens avgörande kraft” består i ”de konkreta betingelserna för samhällets materiella liv”. Denna tes kompletteras av påståendet att ”det proletära partiet inte bör grunda sin verksamhet på det mänskliga förnuftets abstrakta princip” och inte heller på ”stora mäns” fromma önskningar, utan på de konkreta betingelserna för samhällets materiella liv och på ”de reella behoven för det materiella samhällslivets utveckling”.[30]
Med dessa teser vill Stalin ansluta sig till Marx formuleringar i Förordet år 1859.[31] I verkligheten har Stalins påståenden en rad specifika drag som förlänar dem en annan innebörd än Marx revolutionära teser. Framförallt kan man notera följande:
a) Användningen av formuleringar som ”samhällsutveckling” och samhällets utveckling”. Här framställs ”samhället” som en enhet som genomgår en historisk utveckling. De här formuleringarna ersätter uttrycket ”den sociala, politiska och andliga livsprocessen”[32] i 1859 års förord. I Marx uttryck ligger tonvikten på den sociala processen. Han talar inte om ”samhället” såsom varande ”objekt” eller ”subjekt”.
b) ”De konkreta betingelserna för samhällets materiella liv” är ett vagt uttryck, som Stalin försöker ge något mer exakt innebörd längre fram i sin text (vi återkommer till det).
c) Uttrycket ”de reella behoven för det materiella samhällslivets utveckling” antyder att det finns ”samhällsbehov”, inte ifråga om reproduktionen av produktionsförhållandena (så som Marx använder begreppet ”samhällsbehov”) utan ifråga om den ”samhällsutveckling” på vilken det proletära partiet bör grunda sin verksamhet. Begreppet ”utvecklingens behov” får ersätta såväl de objektiva motsättningarna och klasskonflikterna som massornas behov. Partiet måste i själva verket stödja sig på massornas behov, inte för att främja ”samhällsutvecklingen” utan för att främja den revolutionära omvandlingen av produktionsförhållandena.
Formuleringarna i denna del av texten ersätter således den revolutionära marxismens teorier med andra begrepp, som trots sin skenbara likhet med marxismen härrör från en annan uppfattning om den historiska rörelsen. Denna uppfattning präglas av uttrycket ”de konkreta betingelserna för samhällets materiella liv”, medan kunskapen om ”utvecklingens behov” tenderar att ersätta analysen av klasskamp och motsättningar. I Stalins text följer sedan en precisering av uttrycket ”de konkreta betingelserna för samhällets materiella liv” som får än större tyngd i det Stalin förklarar att det handlar om ”samhällsutvecklingens avgörande kraft”.
Till ”betingelserna för samhällets materiella liv” hör enligt Stalin ”för det första den samhället omgivande naturen, den geografiska miljön...”.[33] Han ställer sedan frågan om ”den geografiska miljön är den huvudkraft som bestämmer samhällets fysionomi”. Svaret han ger blir nekande och han motiverar det så här: ”dess inflytande är ej det bestämmande inflytandet, emedan samhällets förändringar och utveckling försiggår ojämförligt mycket snabbare än den geografiska miljöns förändringar och utveckling”.[34] Efter att också ha fört in folkmängden som en faktor bland ”betingelserna för samhällets materiella liv” och tillbakavisat föreställningen om att befolkningstillväxt skulle kunna vara ”den huvudkraft som bestämmer karaktären av människornas samhällssystem”, så slår Stalin fast att ”denna kraft anser den historiska materialismen vara sättet att utvinna de medel till livsuppehälle som är nödvändiga för människors existens, sättet att producera materiella nyttigheter...”[35]
Stalins förklaringar i den här texten har en ”teknicistisk anstrykning”. Produktionssättet och inte dess motsättningar blir ”samhällsutvecklingens” huvudkraft. Produktionssättet betraktas inte som en motsättningsfylld enhet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter utan som en organiserad summa element eller aspekter som texten räknar upp. ”Produktivkrafterna” utgör en av dessa ”aspekter” och består i sin tur av följande element: produktionsredskapen och människorna som handhar produktionsredskapen med hjälp av ”en viss produktionserfarenhet och arbetsvana”. Den andra ”aspekten” är ”produktionsförhållandena”.[36]
Denna uppräkning där varken klasser eller samhälleliga motsättningar finns med kastar inte något ljus över vad som är ”samhällsutvecklingens huvudkraft”. Stalin konstaterar helt enkelt att det försiggår en samhällsutveckling och likställer därefter denna med produktionens utveckling,[37] som enligt Stalin aldrig står stilla någon längre period.[38] Denna ”utveckling” likställs i sin tur med ”produktivkrafternas utveckling”.” Alltså framställs ” produktivkrafternas utveckling”, och därmed också i hög grad produktionsredskapens utveckling, som en deus ex machina, som källan till all samhällsutveckling.”[39]
Vid det här laget står vi inför formuleringar som är radikalt annorlunda än den revolutionära marxismens formuleringar, där den historiska processen i sista hand avgörs av klassmotsättningarna. Den materiella basen för dessa klassmotsättningar ligger inte bara i produktionsredskapens förändring, utan i den ekonomiska basens motsättningar i den motsättningsfyllda enhet som produktionsförhållanden och produktivkrafter bildar, och utvecklas genom de ideologiska former som dessa motsättningar ger upphov till.
Den revolutionära marxismen ser alltså inte produktivkrafternas utveckling som någon spontan process som härrör från motsättningar utanför produktionssättet, från motsättningar mellan ”samhället” och ”naturen”
Enligt den teori som läggs fram i ”Om den dialektiska och historiska materialismen” är det tvärtom produktionsredskapen och de förändringar dessa genomgår under inverkan av produktionen som är bestämmande för de samhälleliga förändringarna.[40] Här är det inte samhällsklasserna och deras kamp som utgör drivkraften; i denna del av texten nämns de inte ens.[41] Vad gäller produktionsförhållandena verkar de på något sätt framleva sin existens utanför produktivkrafterna och ”påverkar” bara dessas utveckling. De påskyndar eller fördröjer produktivkrafternas utveckling, men ”förr eller senare” leder produktivkrafternas utveckling till att produktionsförhållandena ”kommer i överensstämmelse med produktivkrafternas utvecklingsnivå”. ”I motsatt fall skulle följden bli en fundamental rubbning av enheten mellan produktivkrafter och produktionsförhållandena inom produktionssystemet, ett avbrott i produktionen i dess helhet, en produktionskris, en förstörelse av produktivkrafter.”[42]
Jag har tagit med ovanstående framställning av teorin om ”samhällsutvecklingen” i ”Om den dialektiska och historiska materialismen” av flera skäl. Ett skäl är att den systematiska framställningen gör det möjligt att relatera de framförda idéerna till Marx analyser. Ett annat skäl är att man utifrån denna text kan söka efter den objektiva basen för de teorier som framförs och som blir alltmer dominerande.
I de påpekanden som följer försöker jag behandla dessa två sidor. De hänger också ihop med andra motsägelsefyllda sidor av bolsjevikernas ideologi, som jag ska ta upp längre fram.
De formuleringar från ”Om den dialektiska och historiska materialismen” som sammanfattats och diskuterats på föregående sidor är i och för sig befryndade med vissa Marx-texter, vilket förlänar dem en viss ”marxistisk äkthetsprägel”. Man måste dock vara medveten om deras begränsningar ifall man inte vill förfalla till en ”talmudisk” uppfattning av marxismen, ifall man inte vill reducera marxismen till sammanställningar av kommentarer och citat som är lösryckta ur sitt sammanhang. Bland Marx och Engels texter är det nödvändigt att skilja det som är radikalt nytt, och som utgör ett väsentligt bidrag till den revolutionära marxismen, från upprepandet av gamla teorier och från provisoriska anhalter på vägen mot revolutionära analyser och positioner.[43]
Ifråga om omvandlingen av samhällsförhållanden, och då framförallt omvandlingen av produktionsförhållandena och de materiella betingelserna för produktionen, finner man i Marx och Engels verk två fundamentala kategorier av formuleringar.
I de äldre formuleringarna slår Marx och Engels först och främst fast den historiskt materialistiska ståndpunkten. De framhåller att historien inte är en produkt av människors idéer, utan av produktionsvillkoren.
Detta är i stora drag Marx förhållningssätt i hans ungdomstexter, framförallt i Tyska ideologin och Filosofins elände,[44] vilka daterar sig från 1846 och 1847. Denna ståndpunkt framställs med anmärkningsvärd tydlighet i ett brev daterat den 28 december 1846 från Marx till en av de ryska emigranterna i Frankrike, Paul Annenkov: ”Ta ett visst utvecklingsstadium i människans produktionsförmåga och ni får en viss typ av handel och konsumtion. Ta ett visst läge för produktionens, handelns och konsumtionens utveckling och ni får en viss typ av samhällsbildning, av familjens organisering, av skikt och klasser. Ni får med andra ord ett visst samhälle och en viss politisk stat, som inte är annat än det officiella uttrycket för samhället ifråga.”[45]
Om man ser detta stycke isolerat från samhälleliga relationer och samhällelig praktik, så handlar det om ”produktivkrafternas kapacitet”. ”Samhället” betraktas här som en expressiv helhet utan motsättningar, vars omvandling är beroende av ”produktionens utveckling”. Den centrala roll som massornas revolutionära kamp spelar för samhällsomvandlingen framträder inte här. Marx framhåller emellertid betydelsen av denna kamp i de texter där han utvecklar en dialektisk och revolutionär materialistisk ståndpunkt. Där ligger historiens drivkraft i klasskampen och i de inre motsättningarnas rörelse. Detta är tankegångar som är oförenliga med föreställningen om att samhället utgör en expressiv helhet, tankegångar som utvecklas mycket tydligt i Kommunistiska manifestet, men även finns med i tidigare texter, även i brevet till Annenkov den 28 december 1846.[46] De revolutionära och materialistiska ståndpunkterna blir så småningom dominerande i Marx formuleringar, men fortfarande dyker den första typen av formuleringar åter upp, om inte annat så i modifierad form. Så är det t.ex. i förordet till Kritiken av den politiska ekonomin från år 1859. Här talar Marx om dialektiken i motsättningarna mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Samtidigt låter han ana en autonom ”utveckling” av produktivkrafterna, vars rörelse alltså till en del lämnas oförklarad. I denna text kopplas ändå inte omvandlingen av produktionsförhållandena direkt till produktivkrafternas utveckling, utan till de motsättningar som denna utveckling frambringar och till de ideologiska former under vilka ”människorna blir medvetna” om motsättningarna och fullföljer sin kamp.[47]
I Kapitalets första bok finner man fortfarande tankegångar som ligger mycket nära dem från 1846. I vissa fall betonas rentav teknikens betydelse ännu mer. Sålunda skriver Marx: ”Teknologin avslöjar människans aktiva förhållande till naturen, hennes livs omedelbara produktionsprocess och därmed också hennes samhälleliga levnadsförhållanden och de ur dessa emanerande andliga föreställningar”.[48] Här knyts samhällsförhållandena till teknologin, medan de sociala villkoren för teknologins omvandling förbigås med tystnad.
Marx löser motsättningen mellan de två typerna av formuleringar genom att koppla samman den historiska rörelsen, och därmed också produktivkrafterna och ”teknikens” utveckling, med klasskampen och med omvandlingen av samhällsförhållandena. Dessa formuleringar som går mycket längre än de tidigare utgör kärnan i den revolutionära marxismen.
Jag ska ge två exempel från 1865 års texter som rör framväxten av kapitalistiska förhållanden. Marx klarlägger här att kapitalistiska förhållanden inte uppstår ur någon ”teknologisk förändring” utan är en följd av den borgerliga klasskampen. Denna förändring hänger samman med vad Marx kallar att ”arbetet formellt underordnas kapitalet”, vilket innebär att arbetaren tvingas till merarbete. Marx understryker att när kapitalet börjar underordna sig lönarbetets krafter, och utveckla nya sociala relationer, sker det i själva verket på basis av den gamla tekniken. ”Ur teknologisk synvinkel utförs arbetet på samma sätt som tidigare”,[49] som Marx säger. Det som är förändrat, det är den process som underordnas kapitalet.
Det är just utifrån dessa nya relationer (eller dessa förändrade relationer) som det utvecklas nya produktivkrafter, alltså de produktivkrafter som svarar mot mekaniseringens utveckling. Marx skriver således: ”På basis av dessa förändrade relationer utvecklas ett produktionssätt som är annorlunda på ett specifikt sätt. Å ena sidan skapar produktionssättet nya materiella produktivkrafter, men å andra sidan utvecklas produktionssättet bara utifrån de förändrade relationernas bas, varvid det i själva verket producerar reellt nya villkor.”[50]
Här står vi inför en sann dialektisk rörelse, där det inte är ”produktivkrafterna” eller ”produktionsredskapen” som förändras i första hand utan de sociala relationerna och detta som en följd av klasskampen. Här är vi alltså mycket långt ifrån Stalins påstående i ”Om den dialektiska och historiska materialismen” att förändring alltid börjar med förändring och utveckling av produktivkrafterna, och framförallt av produktionsredskapen.[51]
Uppfattningen att produktionsförhållandenas utveckling är en förutsättning för produktivkrafternas utveckling är betecknande för den revolutionära marxismen. Mot slutet av tjugotalet tenderar bolsjevismen att skjuta detta synsätt i bakgrunden till förmån för en mekanistisk materialistisk ståndpunkt som ensidigt lägger tyngdpunkten på produktionsverktygens omvandling[52].
Man måste ställa sig frågan: Vad händer mot slutet av tjugotalet som kan förklara att mekanistiska materialistiska ståndpunkter tenderar att dominera inom bolsjevikernas ideologi? Vilken är den objektiva samhälleliga basen för denna tendens?
I korthet kan man säga att denna bas består av de relationer som utvecklas mellan bolsjevikpartiet och folkmassorna. Mot slutet av tjugotalet är det huvudsakligen frågan om yttre relationer. Detta gäller partiets relationer till bondemassorna (den överväldigande majoriteten av befolkningen) eftersom partiet nästan inte alls finns på landsbygden. Det gäller också i viss mån en stor del av arbetarklassen. När de mest politiserade elementen inom arbetarklassen väl kommer in i partiet sugs de snart upp av olika delar av partiapparaten och lämnar följaktligen arbetarklassen.
Under tjugotalet arbetar partiet för att undvika detta, men arbetet röner föga framgång. Bolsjevikpartiets förhållande till folkmassorna präglas främst av de förutsättningar som råder i början av NEP, av den bristande organisation och det kaos som råder då. Det präglas också av att de flesta personer inom statsapparaten står främmande inför arbetarklassen och undflyr partiets reella kontroll. Brytningen mellan sovjetmakten och bondemajoriteten mot slutet av ”krigskommunismen” etc., spelar också in.[53] Bristen på erfarenhet och inflytandet från dem som står främmande för den revolutionära marxismen inom bolsjevikernas ideologi hindrar också partiet från att vinna genklang hos massorna.
Därför kan bolsjevikpartiet bara i begränsad utsträckning bidra till massornas kamp för en revolutionär omvandling av de samhälleliga förhållandena. Endast denna kamp kan bereda väg för en socialistisk utveckling av produktivkrafterna. Detta är en kamp som förs av de mest avancerade elementen bland städernas och landsbygdens massor. Men eftersom bolsjevikpartiet inte understöder och svetsar samman denna kamp i tillräcklig utsträckning, så utmynnar den inte i revolutionär omvandling. Det faktum att partiet inte tillräckligt uppmärksammar och stöder fattigböndernas och mellanböndernas kamp får särskilt allvarliga konsekvenser. Detsamma gäller partiets oförmåga att bidra till att produktionskonferenserna utmynnar i en revolutionarisering av produktionsförhållandena.[54]
Mot slutet av NEP är det således svårt att åstadkomma ett uppsving för produktionen genom en masskamp för omvandlingen av produktionsförhållandena. Under sådana betingelser framstår det som om produktionsökningen är beroende av en snabb ”modernisering” av tekniken i första hand, en modernisering av tekniken som genomförs med massiva investeringar till vilka staten uppbådar kapital. Denna ”modernisering” förväntas sedan omvandla samhällsförhållandena. Betoningen av teknikens roll hänger också samman med det växande samhälleliga inflytandet från tekniker och tjänstemän som lever skilda från massorna. Framförallt gäller detta ledarna för de stora företagen och för statens centrala ekonomisk organ.
På detta sätt bildas den objektiva basen för en förstärkning av de element inom bolsjevikernas ideologi som är främmande för den revolutionära marxismen. Denna förstärkning leder inte bara till att tekniken och teknikerna, och den statliga centraliseringen tillmäts en avgörande betydelse. Den leder också till att bolsjevikerna omformulerar sin syn på förhållandet mellan den ideologiska och den tekniska omvandlingen.
En av de uppgifter partiet försöker fullfölja är att tillföra massorna de revolutionära idéerna. Detta förutsätter att arbetarna och bönderna förkastar de gamla föreställningarna om religion, vidskepelse, hierarkiska relationer, etc. Det sätt varpå bolsjevikpartiet tar itu med denna uppgift visar emellertid att mekanistiska materialistiska föreställningar alltmer dominerar inom bolsjevikernas ideologi mot slutet av tjugotalet. Dessa tar sig framförallt uttryck i en tilltro till omvandlingen av produktionsvillkoren som en garanti för ”omvandlingen av idéerna” eller som man ibland säger ”omvandlingen av mentaliteten”. Ett särdeles betecknande exempel på denna mekanistiska inställning kommer fram i samband med frågan om hur man ska få de socialistiska idéerna att genomsyra bondeklassen. Den 27 december 1929 tar Stalin upp frågan i sitt tal om ”de agrarpolitiska frågorna i Sovjetunionen” i samband med masskollektiviseringen.
Stalin slår där fast följande: ”... mycket arbete återstår ännu för att ombilda kollektivbonden, för att rätta hans individualistiska tänkesätt och göra honom till en riktig arbetsmänniska i det socialistiska samhället. Det kommer att ske ju förr vi inför maskindrift i kollektivbruken, ju förr vi får dem traktoriserade (...). Kollektivbrukens kolossala betydelse består just däri, att de utgör den viktigaste grundvalen för bondens omdaning, för omdaningen av hans psykologi i den proletära socialismens andra”.[55]
Detta citat visar att man inte anser att övergången till en kollektivisering bör vara resultatet av en kamp, där bönderna i en självuppfostran tar till sig de socialistiska idéerna. Tvärtom är det användandet av traktorer och maskiner som utgör medlet för att ”korrigera” böndernas ”individualistiska mentalitet”. Samtidigt verkar det som om ”kolchosernas stora betydelse” inte ligger i omvandlingen av produktionsförhållandena, utan snarare i att de ska utgöra ”den viktigaste basen för användandet av maskiner och traktorer”.
Enligt denna uppfattning förändrar inte bönderna sig genom klasskampen och stödet från partiet, utan de förändras därför att man påverkar dem med teknikens hjälp.[56]
När Stalin relaterar böndernas ideologiska omvandling till de materiella förutsättningarna och inte till klasskampen[57] så är det inte en ”personlig ståndpunkt” han försvarar. Nästan hela partiet omfattar denna ståndpunkt, och detta förhållningssätt rör inte bara bönderna utan även arbetarklassen. Partiet förväntar sig i själva verket att den numerära tillväxten och delaktigheten i den moderna teknologin och i städernas utveckling, ska få den arbetarklass vars bondeursprung är helt färskt att ändra uppfattning. Detta är bakgrunden till resolutioner som den CK antar i april 1928 där det heter att ”storindustrins snabba tillväxt på basis av en modern teknik..., tillväxten av städer och industricentra, arbetarklassens kvantitativa och kvalitativa tillväxt”[58] är viktiga element i byggandet av socialismen.
Det mekanistiska relaterandet av ideologins omvandling till teknikens omvandling (inbegripet boendeformen) kan ses som ett exempel på tesen att ”produktivkrafternas utveckling” är ”samhällsutvecklingens” drivkraft. Detta är emellertid inte helt riktigt, eftersom det här inte så mycket är frågan om en ideologisk överbyggnad som relateras till ett visst produktionssätt, som om arbetarnas och böndernas ”psykologi” (om en ”mentalitet”) och om miljöns inverkan på denna ”mentalitet”. Framförallt är det då fråga om en inverkan från produktionsredskapen och arbetsprocessens särdrag. Vi står här inför ståndpunkter som är mycket avlägsna den revolutionära marxismen och som leder till att man ställer ”psykologiska problem” samtidigt som de tekniska betingelserna för arbetsprocessen tillmäts den avgörande rollen istället för klasskampen.[59]
De teknicistiska och ekonomistiska teorierna får många konsekvenser. De bidrar till föreställningen om att ”det viktigaste för socialismens genomförande är att bygga upp dess materiella bas” och att man måste öka industrialiseringstakten och prioritera den tunga industrin. De betonar betydelsen av mekaniseringen och den ”moderna” teknikens utveckling. Trettiotalets paroll blir därför att ”tekniken avgör allting”,[60] vilket öppnar vägen för en stärkning av teknikernas positioner och för en betoning av vetenskapens roll.
Framförallt bromsar sådana teorier den proletära klasskampen och massornas revolutionära handlande till förmån för kampen för produktionen och för produktivkrafternas utveckling. Ur detta väntar man sig att en radikal samhällsomvandling ska springa, väntar sig även att delningen i manuellt och intellektuellt arbete ska upphävas i förlängningen av denna utveckling.[61]
De teorier som jag redogjort för ovan bottnar i de motsättningar som växer fram inom det sovjetiska samhället och partiets begränsade förmåga att lösa dessa motsättningar med stöd av massornas verksamhet. Under dessa betingelser försöker partiet lösa problemen genom att så snabbt som möjligt öka produktionen genom tekniska omvandlingar, och väntar sig att därav följer en ideologisk omvandling som ska stärka proletariatets diktatur.
På så sätt förlorar man allt mer Marx analyser av den ideologiska omvandlingen ur sikte. Marx pekar på att revolutionen kräver en ideologisk omvandling som inte är ett resultat av teknisk omvandling utan av en revolutionär masskamp som bryter ner de gamla samhälleliga och ideologiska förhållandena och banar väg för nya förhållanden. En sådan kamp är inte en ”idékamp” utan en klasskamp som bryter ner tidigare praktiker och tidigare samhällsförhållanden, så som dessa förverkligats i de ideologiska apparaterna. En sådan kamp gör det möjligt att upprätta nya förhållanden och nya praktiker.
Vad gäller idéernas uppkomst och utveckling, dvs. de ideologiska relationerna och handlingsmönstren, måste man skilja mellan de marxtexter som behandlar idéer som svarar mot ett redan dominerande produktionssätt och de texter som tar upp framväxten av revolutionära idéer.
De texter där Marx tar upp ”de dominerande idéerna” är mest kända. Som i Tyska ideologin: ”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, dvs. den klass som är den härskande materiella klassen i samhället är samtidigt dess härskande andliga makt.”[62] Om Marx ägnar störst intresse åt den dominerande ideologin, så beror det på att det under den epoken är av stor politisk betydelse att bekämpa de idealistiska fördomar enligt vilka de dominerande idéerna skulle kunna ”undanröjas” utan att man bekämpar den materiella dominansen hos den klass som med sina idéer befäster sin dominans. Att Marx så sällan behandlar de revolutionära idéernas framväxt beror nog på den bristande erfarenheten av betingelserna för en sådan utveckling, betingelser vilka möjliggör för proletariatet att utöva sin ideologiska hegemoni.[63]
I vart fall är Marx analyser[64], och för övrigt även Lenins analyser, av hur de revolutionära idéerna växer fram fåtaliga.
Bortsett från hur ingående Marx behandlar olika ämnen så tillskriver bolsjevikerna massorna en undanskymd roll i samhällsomvandlingen på grund av statens växande betydelse. Detta för vidare till föreställningen om ”en revolution uppifrån”.
Första gången denna föreställning framträder i tydlig form är i en resolution från sextonde partikonferensen om femårsplanen. Här uppmanas inte bara partiet och arbetarklassen att koncentrera sina krafter på byggandet av socialismen, utan denna uppmaning riktas även till staten.[65] Här verkar det inte som om byggandet av socialismen kräver en utveckling av massornas initiativ för att uppnå statens bortdöende, vilket Marx hävdar när han visar att staten är en makt skild från massorna. På tvärs mot lärdomarna från Pariskommunen och från Staten och revolutionen verkar det här som om socialismen kräver ett förstärkande av staten.[66]
På så sätt formas tesen om ”revolution uppifrån” utförd av stat en och inte av massorna. Staten står för ”initiativet” och massorna ger enbart sitt ”stöd”. Föreställningen om en ”revolution uppifrån” finns med i den officiella beskrivningen av den omfattande kollektivisering som genomförs från slutet av 1929. I SUKP(b): s historia som centralkommittén godkänt kan man läsa följande: ”Det säregna i denna revolution bestod i att den utfördes uppifrån på statsmaktens initiativ, med direkt understöd nedifrån av böndernas miljonmassor”.[67] Samtidigt vet man sedan Marx och Engels att en ”revolution” som utförs uppifrån inte är någon verklig revolution ens om den får stöd av massorna.[68]
Mot slutet av NEP ges således staten en avgörande roll, såväl i verkligheten, där de klassmässiga förhållandena leder till att man privilegierar de modernaste teknikerna och en statlig centralisering av de finansiella medlen, som inom bolsjevikernas ideologi. På ideologins område står vi inför en djupgående omvandling som innebär att man alltmer avlägsnar sig från den revolutionära marxismens ståndpunkter, såsom de uttrycks i Marx, Engels och Lenins verk (framförallt Staten och revolutionen).[69]’
Vi kan inte här granska alla texter som den revolutionära marxismen producerat om staten och om proletariatets diktatur. Dessa texter och de teser som där framförs är emellertid så viktiga, och förbigås så fullständigt inom bolsjevikernas ideologi från slutet av NEP, att vi måste återkalla några punkter.
Den första punkt som måste tas upp är att staten under proletariatets diktatur samtidigt är en stat och en icke-stat och att den sistnämnda vinner i betydelse allt eftersom den proletära makten befästes. Därav Engels anmärkning i ett brev till Bebel i mars 1875: ”Man borde överge allt detta tal om staten, särskilt efter Kommunen, som formellt sett aldrig var någon stat. (...) Därför vill vi överallt (i Gothaprogrammet – Bettelheims anmärkning) ersätta uttrycket ”stat” med begreppet ”kommun” (Gemeinwesen)”.[70]
De ståndpunkter som Marx utvecklar i Inbördeskriget i Frankrike har också stor betydelse. Han tar där upp de särdrag hos den proletära politiska makten som gör att den gradvis kan förvandlas till en icke-stat, genom att undanröja åtskillnaden mellan maktens apparater och massorna. I den klasskampskonjunktur som råder mot slutet av tjugotalet tenderar emellertid dessa särdrag, som redan tidigare var hart när obefintliga, att utplånas.
I Inbördeskriget i Frankrike där Marx drar lärdom av Pariskommunen ställer han den proletära maktens former mot den statsform som möjliggör förtryck och utsugning av arbetarna Han visar hur en sådan statsform bildas och hur den gradvis kväver det han kallar ”den levande samhällskroppen” och ger upphov till en ”centraliserad statsapparat ... med dess militära, byråkratiska organ ..., etc. Denna apparat svarar mot en statsmakt som är strukturerad med en systematisk och hierarkisk arbetsdelning. Den ger upphov till la raison d’état som försvaras av en byråkratkår bestående av ”översteprästerna för en statsmakt med exakta definierade hierarkiska funktioner”. Marx ser i denna byråkratkår ”en kvävande mardröm, ”ett myller av statlig ohyra” som tenderar att omintetgöra ”massornas strävan efter frigörelse”.[71] I sin analys av Pariskommunen visar Marx att denna inte bara ledde till undanröjandet av bourgeoisiens politiska makt, utan också var en revolution mot själva staten. Han säger uttryckligen: ”Det var inte en revolution mot den ena eller andra formen av statsmakt, mot ett arvkungadöme, en konstitutionell republikansk eller imperialistisk statsmakt. Det var en revolution mot staten som sådan, mot detta samhälleliga ”missfoster”, på vilken en organiserad och centraliserad statsmakt stödjer sig och som behärskar samhället istället för att tjäna det. Det är det faktum att Kommunen är en revolution mot staten som gör den till en politisk form för massornas sociala frigörelse eller till den politiska formen för arbetets frigörelse från de utsugare som monopoliserar arbetsredskapen. Marx säger: ”Kommunen är inte arbetarklassens sociala rörelse (...), utan endast det organiska medlet för dess verksamhet, den upphäver inte den klasskamp varmed arbetarklassen försöker bryta ner alla klasser och all klassdominans, utan den skapar rationella grundvalar för klasskampen så att den kan föras på ett förnuftigt och mänskligt sätt i dess olika faser. Kommunen kan bli utgångspunkten för våldsamma reaktioner och lika våldsamma revolutioner. Den påbörjar arbetets frigörelse som utgör det slutliga målet, genom att sopa undan de statliga parasiternas improduktiva och skadliga verk ...”.[72]
Det sovjetiska politiska systemet, som i början visade upp många av Pariskommunens särdrag, kännetecknas efter 1917 av att maktens organ gradvis skiljs från massorna. Lenin analyserar denna utveckling och understryker att man måste återgå till Kommunens principer. I det komplicerade läge som råder efter ”krigskommunismen” tycker han emellertid att detta är mindre viktigt än att rädda landet från kaos.[73] Under NEP betonas igen att principerna från Pariskommunen måste återupprättas, men det läggs inga konkreta förslag. I själva verket satsar man främst på att ”begränsa” och ”kontrollera” byråkratin, inte på att undanröja den. Från 1928/1929, då den snabba industrialiseringen och kollektiviseringen uppifrån skjuter fart, förs inte längre Pariskommunen på tal. Tyngdpunkten läggs tvärtom på en förstärkning av staten och på auktoriteten hos funktionärerna som är inordnade i en strikt hierarki. Vi står här inför en omvandling av bolsjevikernas ideologi där en väsentlig komponent i den revolutionära marxismen trängs tillbaka. Detta sker inte inom ”idéernas sfär” utan är ett resultat av reella omvandlingar och framförallt av obemästrade motsättningar som leder till att man i allt större utsträckning tillgriper tvång gentemot massorna. Statens ökade maktbefogenheter och det faktum att en del av massorna stöder industrialiseringen och kollektiviseringen gör det möjligt att uppnå en del anmärkningsvärda materiella resultat. Det bidrar till framväxten av de voluntaristiska illusioner som präglar slutet av NEP och påbörjandet av den första femårsplanen.
Lenin varnade partiet för att likställa den juridiska ägandeformen med produktionsförhållandena,[74] för att låta sig bedras av den juridiska illusion som Marx omtalat.[75] Denna juridiska illusion utgör emellertid ett av det väsentliga särdragen i den ”förenklade marxism” som tenderar att dominera bolsjevikernas ideologi. Från slutet av tjugotalet lägger man allt större vikt vid vissa av den revolutionära marxismens teser om ägandeformer och tillägnelseformer. Man ”glömmer” då hur Marx sedan utvecklat dessa ståndpunkter.
Denna glömska föranleder oss att undersöka vari denna utveckling består. Fram till början av 1850 betonar Marx och Engels den statliga egendomens roll för exproprierandet av bourgeoisien. Denna ståndpunkt kommer framförallt till uttryck i Kommunistiska manifestet. Efter 1850 försvinner emellertid formuleringarna om statlig egendom mer och mer och det som förs fram av Marx och Engels är teorin om det samhälleliga övertagandet av produktionsmedel. I 1895 års förord till Klasstriderna i Frankrike betonar Engels också att Marx i denna bok liksom i Artonde Brumaire för första gången förespråkar ”samhällets övertagande av produktionsmedlen”.[76] Ser man på den roll som Marx tidigare tillmätte den statliga egendomen och den åtskillnad han hädanefter, framförallt efter Pariskommunen, gör mellan ”staten” och ”samhället”, så är denna formulering mycket viktig.
Mot slutet av tjugotalet förbiser bolsjevikerna praktiskt taget denna distinktion. Det leder dels till att produktionsförhållanden och egendom likställs dels till att statligt ägande och samhälleligt övertagande jämställes.
Sådana jämställanden uppfattas i själva verket som ”självklara” för många partimedlemmar sedan ”krigskommunismens epok”. Dessa föreställningar får avgörande betydelse från slutet av 1925 då staten i allt större utsträckning ingriper i den ekonomiska basen. De första årsplanerna eller ”kontrollsiffrorna” spikas, den statliga budgetens investeringar ökar, etc. Odialektiska uttalanden om de statliga företagens funktion blir allt vanligare. Detta gäller bland annat den politiska rapport som Stalin presenterar för den fjortonde partikongressen i december 1925. Här tas problemet med de statliga företagens socialistiska karaktär upp på ett odialektiskt sätt. Stalin ställer frågor och ger svar utifrån synsättet att det antingen förhåller sig si eller så, istället för att resonera i termer av samtidigt existerande motsatser.[77]
Problemet är emellertid just det att de statliga företagen under proletariatets diktatur både kan vara socialistiska företag (i och med arbetarklassens ledande roll) och kapitalistiska statsföretag, i den mån som den specifika formen för arbetarklassens makt inte är statlig eller i det fall borgerligheten inte försvunnit, utan bara bytt skepnad. Borgerligheten är också tillstädes i de statliga företagen i och med reproduktionen av den kapitalistiska arbetsdelningen, de kapitalistiska distributionsförhållandena och ”den borgerliga rätten”.[78]
Om man jämställer statlig egendom med samhälleligt ägande och inte skiljer på ägandeform och produktionsförhållande, så stänger man dörren för de analyser som är nödvändiga för att man ska kunna föra en medveten kamp mot framväxten av en ny bourgeoisie inom de statliga företagen, inom statsapparaten och partiet.
Denna bourgeoisie är av ett nytt slag i så måtto att den inte äger någon privat egendom i juridisk bemärkelse, vilket inte hindrar den från att i praktiken disponera över produktionsmedel,[79] och det är fakta som betyder något, inte juridiska kategorier.
Under den kamp som bolsjevikpartiet för från 1926/1927 för att utveckla produktivkrafterna efter en samlad plan, förstärks också den teori som på ett odialektiskt sätt ställer ”planen” mot marknaden.
Betoningen av det ideologiska motsatsparet ”plan”/”marknad” bidrar till att öka motsättningarna inom bolsjevikernas ideologi och till att avtrubba förmågan att analysera de verkliga motsättningarna.
För att förstå de problem som här är för handen måste man börja med att i minnet återkalla de relationer som knyts mellan företagen under NEP-epoken och som längre fram återskapas under nya former. I grund och botten rör det sig om varurelationer och detta gäller även mellan företag och arbetare. I första fallet uppträder de i form av priser, i andra fallet i form av löner. Dessa former uppstår på grund av motsättningen mellan arbetets privata och oberoende karaktär och produktionens samhälleliga karaktär.
Till följd av Gosplans verksamhet och utarbetandet av ekonomiska planer antar varurelationerna motsägelsefulla former. Den ena sidan består i priser och löner som framstår som resultat av ”den fria marknaden” och av de krafter som konfronteras där. Den andra sidan består i ett planmässigt fastställande av priser, löner och i princip även av hur stora kvantiteter som ska framställas.
Så länge varurelationerna och betingelserna för deras reproduktion kvarstår, har vi att göra med två typer av varurelationer. Den ena förutsätter att den ekonomiska basen fungerar relativt autonomt. Den andra förutsätter att den ekonomiska basen underställs politiska riktlinjer. Det handlar om två former av rörelse som utvecklas på basis av en och samma motsättning, vilken tar sig uttryck i förekomsten av priser och löner. En av formerna tenderar att ”lösa” motsättningarna a posteriori, den andra tenderar att ”lösa” motsättningar a priori. Dessa former av rörelse, som utgår från samma motsättning, utesluter alltså inte varandra trots att de står i motsättning till varandra. De båda rörelserna rymmer olika tendenser. Den första säkrar sin egen reproduktion, medan den andra kan påskynda sitt eget försvinnande genom att bidra till att förvandla produktionen till en direkt politisk verksamhet, till att produktionen sker direkt för samhället utifrån en ”plan” som inte utgår från varurelationer utan från producenternas samarbete på samhällelig nivå.[80] Det sistnämnda förutsätter att rörelsen gör sig gällande som en omvandling av själva produktionsprocessen.
För att kunna behandla den motsättningsfyllda enhet som de två formerna av varurelationer bildar på rätt sätt, måste man inse att såväl enhetligheten som motsättningarna existerar. Man måste alltså inse att ”planen” under de förhållanden under vilka den utarbetats och sätts i verket inte formellt kan ses som någonting utanför marknadsförhållandenas sfär, inte betraktas som ett förverkligande av ”ren organisation”.
Under en hårdnande kamp för att få planeringen att dominera under slutet av tjugotalet tenderar man att jämställa planeringen med ”undanröjande” av marknadsrelationer. Denna ideologiska glidning hänger också samman med den statliga bourgeoisie som växer fram inom statsapparaten och partiet. Den nya bourgeoisien bildas i den praktik där ackumulationen prioriteras framför de direkta producenternas initiativ och det döda arbetet framför det levande arbetet. Den ideologiska glidningens teoretiska förutsättning består i att motsättningarna skjuts i bakgrunden till förmån för enhetligheten.[81]
Likställer man den ekonomiska planen med upphävandet av varurelationerna ”utsuddas” en av de väsentliga slutsatserna av Marx analyser, nämligen den att varu- och penningrelationer inte kan försvinna annat än efter en lång kamp som utmynnar i en omvälvning av produktionsförhållandena liksom av de politiska och ideologiska förhållandena och i ”människans tillägnelse av sin egen allmänna produktivkraft”.[82]
Detta synsätt bottnar i att man ställer upp två motsatta ”objekt”: ”planen” och ”marknaden”, och fäster en avgörande vikt vid dessa motsatspar. Genom att behandla ”motsättningen plan/marknad” på det sätt man gör förlorar man klassmotsättningarnas primat ur sikte. Man tappar bort de objektiva och subjektiva betingelserna för att marknadsrelationerna och penningrelationerna ska upphöra och en direkt samhällelig produktion (som domineras av politiken) ska utvecklas.
Den ideologi som formas under sådana här betingelser tenderar att jämställa kampen mellan den kapitalistiska vägen och den socialistiska vägen med kampen mellan ”marknadens anarki” och ”den harmoniska utveckling som säkerställes av planen”. Dessa ideologiska element uttrycks explicit i Preobrazjenskijs texter, där ”värdelagen” som hänförs till ”den privata ekonomin” ställs emot ”socialismens och planeringens princip” som hänförs till ”den statliga sektorn” inom sovjetisk ekonomi.[83]
Enligt Preobrazjenskij hänger den utökade planeringen samman med ”utökningen av de produktionsmedel som tillhör den proletära staten”. Under NEP då man har en icke-statlig ekonomi måste man ”kämpa för en maximal primitiv socialistisk ackumulation”.[84]
Istället för de reella problem som kampen mellan den kapitalistiska vägen och den socialistiska vägen reser för Preobrazjenskij på ett odialektiskt sätt fram motsättningen mellan värdelagen och ”planeringens princip”, mellan den privata ekonomin och den statliga.
På något vis förväntas utvidgandet av den statliga ekonomin i sig upphäva varurelationer, penningrelationer och kapitalistiska förhållanden och framföda en helt ny verklighet, där analysen av den nya verkligheten antas ske utifrån den ”samhälleliga teknologin”,[85] och inte längre grundas på den historiska materialismen, varvid studiet av organisatoriska problem får ersätta analysen av motsättningar.
På det formella planet förkastar bolsjevikpartiet Preobrazjenskijs idéer, men de teorier han för fram i Den nya ekonomin påverkar i själva verket bolsjevikpartiet alltmer. Mot slutet av tjugotalet uppkommer således synsättet att planen är ”en organisationsform” som i sig möjliggör att ”överbrygga” samhällsmotsättningar.
Detta synsätt medverkar till att man prioriterar genomförandet av den ekonomiska planens mål framför att ta itu med klassmotsättningarna. De negativa politiska och sociala konsekvenserna blir djupgående, framförallt vad gäller inflytandet från ”tekniker”, ”organisatörer” och ”planerare”. På ett uppenbart paradoxalt sätt bidrar myten om en plan som förmår ”överbrygga” samhällsmotsättningarna till att förstärka de illusioner om penningen och finanserna som växte fram redan i början av NEP.[86] Så uppkommer ett ideologiskt element som är helt främmande för marxismen, också i dess mest perifera former.
Ovannämnda illusioner förstärks ytterligare från år 1927/1928. Det leder till att man tror att industrialiseringens problem kan ”lösas” så snart man besitter de finansiella medlen för en industrialisering. ”Penningillusionen” gör att de högre politiska instanserna bortser från att råvaruberäkningarna visar på en rad brister och flaskhalsar och att en del av de projekt som går att ”finansiera” materiellt således ändå är ogenomförbara. Från våren 1929 blir penningillusionen under trycket från de tillspetsade motsättningarna och den brådska som utvecklas alltmer dominerande. Penningen ”underordnas” nu formellt planen, men tilltron till planens förmåga att lösa motsättningar verkar förstärka penningens illusoriska ”makt”. Kombinationen av planen och penningen leder därför till det överraskande resultatet att bytesvärdet dominerar över bruksvärdet. Så föds en komponent i bolsjevikernas ideologi som får partiledarna att fastställa mål som är materiellt ogenomförbara. De planerare som befinner sig närmast de konkreta materiella problemen försöker opponera sig mot denna tendens. Protesterna blir emellertid allt lamare eftersom de så lätt stämplas som ”antisovjetisk verksamhet”.
År 1930 har illusionen om penningen fått en sådan betydelse att Gosplan ser sig föranlåten att publicera en artikel, där man kan läsa följande: ”Planeringen av investeringar baserar sig på utgifter som uttrycks i pengar. Teknisk och materiell konkretisering saknas nästan helt. I planen återfinns enbart penningkrediter för byggnadsarbeten och utrustningar. Vilken utrustning man behöver och när man behöver den ena eller andra maskinuppsättningen anges inte förrän under själva genomförandet.”[87]
Parollen ”utvecklingstakten avgör allt” hänger nära samman med ovannämnda synsätt. Ju högre ”tillväxttakt” desto bättre. Denna paroll kompletterar ”illusionen om penningen”. Den ger uttryck för en kvantitativ inställning. Den kvantitativa tillväxten blir viktigare än omvandlingen av samhällsförhållandena, som främst värderas utifrån kvantitativa aspekter.[88]
Tonvikten på kvantiteten är när det kommer till kritan också ett kännetecken för den teknicistiska ideologin. Att sådana här ideologiska element kan få så stor betydelse för bolsjevikernas föreställningar och praktik mot slutet av tjugotalet vittnar om hur djupgående den politiska och ideologiska kris är som följer den begynnande upplösningen av förbundet mellan arbetare och bönder. Krisen leder till en ”flykt framåt” i hägn av illusionen om att en rad mål kan förverkligas tack vare tekniken, organisationen, planen och penningen som är ”underordnad” planen.
Därmed fördjupas motsättningarna i bolsjevikernas ideologi och de ståndpunkter som strider mot den revolutionära marxismen och mot marxismen-leninismen som utgör bolsjevismens teoretiska fundament förstärks.
Mot slutet av tjugotalet och i början av trettiotalet medverkar ovannämnda motsättningar till att förstärka andra ideologiska och politiska element som också är främmande för den revolutionära marxismen. Vi står här inför de politiska och ideologiska effekterna av förutnämnda motsättningar. Det är dessa effekter jag nu ska undersöka.
Innebörden av uttrycket ”politiska och ideologiska effekter” kan preciseras genom några preliminära anmärkningar.
1. Det jag här kallar ”ideologiska effekter” är sådana förändringar av bolsjevikernas ideologi som är knutna till föregående omvandlingar och som därvid blivit ”nödvändiga” för att man ska kunna upprätthålla ett visst sammanhang inom den bolsjevikiska ideologin, och mellan denna och den bolsjevikiska praktiken. Dessa effekter hänger framförallt samman med den dialektiska materialismens status och struktur.
2. Det jag här kallar ”politiska effekter” är konsekvenserna på det politiska planet av de ovan analyserade förändringarnas inverkan på vissa ideologiska föreställningar, såsom den om det ”monolitiska” partiet. I en vidare bemärkelse är detta uttryck beteckningen för den politiska roll som bolsjevikernas omvandlade ideologi spelar.
Bolsjevikernas ideologi förändras så att en del av de marxistisk-leninistiska erfarenheterna skjuts i bakgrunden och bolsjevismens förmåga att använda den revolutionära marxismen som analysredskap reduceras. Under sådana betingelser tjänar bolsjevismens ideologi som ett rättfärdigande i efterhand av en politisk verksamhet som inte baserar sig på någon grundlig analys av verkligheten. Den fungerar alltså dels som ”legitimation”, dels som en uppsättning ideologiska föreställningar som ”tillämpas” på verkligheten och inte som en samling teorier som används till en levande analys. Detta är en av konsekvenserna av att det i Sovjetunionen uppstår en ”förenklad” eller ”stelnad” marxism[89] som avlägsnar sig från den revolutionära marxismen.
I sista hand är naturligtvis omvandlingen av bolsjevikernas ideologi ett resultat av objektiva motsättningar, framförallt klassmotsättningar. Eftersom man inte utför någon kritisk analys av omvandlingen så inverkar den i sin tur på det sovjetiska samhället genom att utarma bolsjevikpartiets marxism, och genom att gynna en mekanisk verklighetsuppfattning och ingripanden vars effekter inte blir sådana som partiet väntat sig. Det rör sig här om betydelsefulla politiska effekter. Det bör framhållas att dessa politiska effekter också avsätter spår på internationell nivå, eftersom Komintern och dess sektioner i allmänhet stöper sin politiska linje i samma form som SUKP (b).
Detta gäller emellertid bara i den mån som bolsjevikernas ideologi har en motsvarighet i sektionernas förhållningssätt till verkligheten i sina egna länder och i dessa sektioners praktik. Det främsta beviset därför (a contrario) är att omvandlingen av bolsjevikernas och av Kominterns ideologi inte får samma effekter (sekterism; ouvrieristiska och vänsteristiska ståndpunkter) i det kinesiska kommunistpartiet, vilket alltmer knyts till bönderna och engagerar sig i det revolutionära kriget, som i de europeiska eller amerikanska partierna. Detta står helt klart från och med år 1935 då KKP utvecklar sin revolutionära linje under ledning av Mao Tse Tung.
Bland de särdrag i bolsjevismens ideologi som mot slutet av tjugotalet pekar framåt i viss riktning återfinns principen om helhet. Detta är i själva verket den första princip som Stalin slår fast i sin framställning om ”den marxistiska dialektiska metoden”.[90]
Enligt denna text utgör ”naturen” ett ”sammanhängande enhetligt helt, varvid föremålen och företeelserna är organiskt förbundna med varandra, är beroende av varandra och betingar varandra”.[91] Enligt denna text utgör ”naturen” följaktligen en organisk helhet, där sambandet och enheten är viktigare än motsättningarna. Under sådana omständigheter kan man inte förstå något av de förändringar som de föremål och företeelser undergår vilka tillsammans utgör naturen, utan att betrakta dem ”i sammanhang med de omgivande betingelserna”.
Till uppfattningen om en organisk helhet knyter Stalin föreställningen om företeelsernas ömsesidiga beroende, om inflytandet från omgivningen, vari betingelserna för alla företeelser kan sökas.[92] På så sätt blir förändringens yttre orsaker viktigare än de inre. När Stalin först i slutet av sin framställning av de grundläggande dragen hos ”den marxistiska dialektiska metoden” slår fast att ”naturföremålen, naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar” och att kampen mellan motsatserna ”utgör det inre innehållet i utvecklingsprocessen”[93] så blir detta påstående bara ett bihang till en rad tidigare framförda principer och sätts inte i samband med dessa. Det fungerar som ett konstaterande och inte som en förklaring.
Den grundläggande frågan om motsatsernas enhet lyfts alltså inte fram och påståendena i denna text står långt ifrån dem Lenin framför i Filosofiska anteckningsböcker där han slår fast att ”dialektiken i korthet kan definieras som teorin om motsatsernas enhet”.[94]
De politiska konsekvenserna av den syn på dialektiska materialismen som här framförs är desto viktigare eftersom Stalin efter sin karakteristik av ”den marxistiska dialektiska metoden” fortsätter med att ”utsträcka” dessa teser till ”studiet av samhällslivet”.[95] Han uttrycker inte klart vad detta utsträckande innebär, men hans formuleringar om den historiska materialismen låter antyda att även ”samhället” måste ses som en organisk helhet, vars utveckling är betingad av ”yttre orsaker” som fungerar som en ”omgivning”.
”Samhällsutvecklingen” framstår på så sätt som i första hand beroende av relationerna till naturen. Dessa relationer utgörs framförallt av produktivkrafterna, vilkas omvandling alltså framstår som drivkraften till de samhälleliga förändringarna.[96]
Föreställningen om en organisk helhet förutsätter att enheten är viktigare än motsatserna. Ju mer denna föreställning framträder i bolsjevikernas texter mot slutet av tjugotalet och under trettiotalet, desto mer framstår ”samhället” som en ”organisation” eller som ett ”system”. Detta medför att partiets ingripande i samhällsprocessen inte betraktas som ett bemästrande av motsättningar, utan ses som ”organisatoriska åtgärder” och ”planering” av samhällsprocessen. Därav trettiotalets paroll: ”Organisationen avgör allt.” Samtidigt framkommer formuleringar som liknar Bogdanovs[97], vars teser emellertid formellt fördöms, en ”konvergens” som dock inte ger skäl till en idealistisk tolkning där tyngdpunkten ensidigt läggs på formuleringarnas ”bogdanovska ursprung”.
Att Bogdanovs idéer påverkat många bolsjeviktexter går givetvis inte att förneka och man finner utan svårighet formuleringar som är direkt lånade från Bogdanov (kanske ”omedvetet”). I sin text ”Om den dialektiska och historiska materialismen” använder Stalin en typisk bogdanovsk formulering när han pratar om idéernas ”organiserande roll”.[98]
Det väsentliga är emellertid de samhälleliga villkor som gör att idéer som Bogdanovs vinner i betydelse från slutet av tjugotalet. Dessa villkor svarar mot ett visst läge i klasskampen, där staten får en avgörande betydelse som den uppenbara ”organisatören” av samhällsomvandling.[99]
Tesen om att enheten är viktigare än motsättningarna hänger samman med föreställningen om ”samhället” som en ”helhet” vars omvandling bestäms av relationerna till ”omgivningen”. Denna tes intar en central plats i den omvandlade teorin om den ”dialektiska materialismen” som (implicit eller explicit) slås fast från senare delen av tjugotalet. Tesen om enhetens primat spelar en avgörande ideologisk roll eftersom den utsträcks till eller appliceras på snart sagt allt som kan anses utgöra ett ”objekt”. Här finns således en tendens att förneka den leninistiska tesen: ”Klyvningen av ett objekt och kunskapen om dess motsättningsfyllda delar (...) utgör grunden (en av ”essenserna”, ett av grunddragen eller ett av särdragen, om inte särdraget) för dialektiken”.[100]
Tesen om att enheten går före motsättningarna är av ”högeristiskt–vänsteristiskt” slag. Beroende på klasskampens konjunktur fungerar den antingen som en ”försonande tes” som motiverar att man avstår från kampen, isynnerhet inom partiet, i den heliga enhetens namn, eller som en motivering för sekterism, för ” skoningslös kamp”, i namn av en enhet som bara verkar kunna upprätthållas genom undanröjandet av alla motsättningar, något som gör sig gällande under tjugotalets slut. I det förstnämnda fallet leder tesen till en högertendens och i det andra till en vänstertendens. Bådadera är konsekvenser av att man förnekar att det förekommer motsättningar på alla plan.
Under den extrema spänning som råder mot slutet av tjugotalet och början av trettiotalet accepteras tesen om enhetens primat av majoriteten av partiets och arbetarklassens revolutionära element. Detta ger upphov till en ultravänsterism.
Några konkreta exempel får visa vilka dessa effekter är. Den mest omedelbara effekten rör villkoren för partiets verksamhet. Kravet på att enheten måste gå före allt får tjäna som ”legitimering” av den politiska tesen om att partiet måste vara ”monolitiskt”.
Frågan om bolsjevikpartiets monolitiska karaktär behandlas systematiskt mot slutet av 1928. Den spelar en nyckelroll i Stalins tal den 19 november.[101] Stalin tar upp principiella skillnader mellan bolsjevikpartiet och de socialdemokratiska partierna, skillnader som härrör från partiernas klassbas, ideologi och från de organisationsformer som följer därav. Ifråga om villkoren för partiverksamheten ”sammanfattas” emellertid denna skillnad inte med den demokratiska centralismens betydelse utan med nödvändigheten av ett monolitiskt parti i Sovjetunionen.[102] Föreställningen om ett ”monolitiskt parti” utgör inte bara ett brott med marxismen/leninismen utan är också illusorisk. Partiet måste genomsyras av motsättningar, framförallt gäller detta när partiet ska tjäna som proletariatets verktyg i enandet av de stora folkmassorna, eftersom intressena hos de olika skikten bland massorna inverkar på partiet. Olika ståndpunkter måste framkomma under värderingen av dessa motstridiga intressen. Frågan är också hur man på ett korrekt sätt ska uppnå överensstämmelse mellan olika ståndpunkter som uttrycker skilda strävanden hos massorna, som måste stödja revolutionen om den inte ska gå i kvav.
Därför skriver Lenin följande i Brev till kongressen: ”Vårt parti stöder sig på två klasser, och därför skulle dess stabilitet rubbas och dess sammanbrott vara oundvikligt om dessa klasser inte kunde komma överens”.[103]
Om man driver den ”monolitiska” principen till sin spets, så frånhänder man sig medlen att förena massorna, eftersom man då i praktiken tvingas förneka den demokratiska centralismens princip. Denna innebär när det kommer till kritan att skilda idéer knytes samman på central nivå efter en kritisk granskning och diskussion. Om den demokratiska centralismens princip ska genomföras måste man erkänna centraliseringens och demokratins motsägelsefyllda enhet och vidgå att centraliseringen måste underordnas demokratin för att bli betydelsefull. Utifrån den monolitiska principen förnekas emellertid detta i namn av den formella ”enhet” som måste upprätthållas medelst en skoningslös kamp. Kampen för en ”ouppnåelig” enhet tenderar att försvaga proletariatets diktatur, isolera arbetarklassen från de övriga massorna, öka det administrativa tvånget mot massorna och utveckla repressiva apparater.
Om man ensidigt lägger tyngdpunkten på enheten och centralismen på bekostnad av demokratin, kan det på kort sikt leda till snabba framgångar på industrins och teknikens område. På lång sikt uppstår det konsekvenser som är skadliga för arbetarklassen, ja rentav för partiets ledande roll. Förstärkandet av de repressiva apparaterna ökar i själva verket dessas autonomi i förhållande till partiet, och flerfaldigar deras ingripanden i partiets liv, framförallt i samband med utrensningsaktioner. Slutligen blir kampen för den monolitiska principen ett vapen i klaskampen. Den blir ett vapen som tjänar de borgerliga samhällskrafterna, eftersom den hindrar partiet från att befästa sin ledande roll genom en klar ideologisk kamp.
Om tesen om enhetens primat tjänar som ”legitimation” för en ”monolitisk” uppfattning av partiet, så betyder det givetvis inte att tesen ger upphov till den monolitiska uppfattningen, utan denna växer fram på basis av objektiva förutsättningar. Huvudsakligen är den en konsekvens av den klasskamp som partiet inte bemästrar och som partiet inte kan påverka utan att stärka sin enhet med tvång.
Detta visar sig i den förändring av bolsjevikpartiets natur som sker efter Kronstadtupproret under strejkerna i början av 1921, och under bonderevolterna vintern 1920/1921, en period då ”en rad omständigheter ökar vacklandet bland landets småborgerliga befolkning”.[104] Lenin anser att de tidigare reglerna för partiets verksamhet måste ändras i ett sådant läge och att oppositionen inom partiet måste begränsas.[105] Åtgärder vidtas nu för att begränsa den oppositionella verksamheten. Här är det dock inte fråga om förbud utan om en reglering av diskussionen. De som är oense med majoriteten ges möjlighet att framföra sina åsikter.[106] Det är alltså inte på något sätt en ”monolitisk” partiuppfattning som förs fram. De åtgärder som vidtas under de speciellt svåra omständigheter som råder i början av 1921 kan emellertid tjäna som utgångspunkt för en praktik som utvecklas i ”monolitisk” riktning.
Under loppet av NEP begränsas i själva verket möjligheten att framföra avvikande åsikter inom partiet mer och mer och till slut finns inte tillstymmelse till något meningsutbyte likt det som var praxis i början. Den omedelbara orsaken till denna förändring ligger i partiets svaga förankring på landsbygden. Detta förhållande uppfattas som ett tecken på att situationen är farlig och att man därför måste begränsa partidiskussionerna. På så sätt förkvävs föreställningen om att det skulle vara riktigt att gå mot strömmen.
För övrigt leder det också ofta till att opponenterna själva avstår från att uttrycka sina ståndpunkter och till slut slår fast att de inte kan ha rätt gentemot partiet. På så vis formas en viss praktik. Således gör Trotskij följande deklaration, utan att ge avkall på sina ståndpunkter, inför den trettonde partikongressen år 1924: ”Kamrater, ingen av oss önskar eller kan ha rätt gentemot partiet (...). Jag vet att man inte kan ha rätt gentemot partiet. Man kan bara ha rätt med partiet och genom partiet.”[107]
Även om man fortfarande för diskussioner under NEP, så för man dem aldrig till slutet. Disciplinära åtgärder vidtas innan de teoretiska grundvalarna för skiljaktigheterna klarlagts och innan partiet i sin helhet hinner djuploda problemställningarna. I början är det inte i första hand de disciplinära åtgärderna och repressionen mot de oppositionella som verkar bromsande. Det som gör att diskussionerna inte slutförs eller förs med ett språk som bara ett fåtal förstår, är den allmänna strävan efter partienhet, en strävan som framförallt bottnar i partiets svårigheter på landsbygden och i fruktan för att sovjetmaktens ställning är hotad.
Den enighet som uppnås är av formell art. Den baserar sig inte på någon ideologisk kamp och saknar fast förankring i verkligheten. Därför dyker samma diskussioner oupphörligen upp. Föreställningen om en enhet, som formas på detta sätt, utgår åtminstone implicit från enhetens primat framför motsättningarna. Det är här tesen om det ”monolitiska” partiet kommer in i bilden, en idealistisk tes som förnekar motsättningarnas allmängiltighet och att man måste ha en levande enhet inom partiet.
Den ”monolitiska principen” slås fast när situationen blir särskilt farlig till följd av böndernas motstånd mot de exceptionella åtgärderna. Under de år då kollektiviseringen ”uppifrån” orsakar starka spänningar blir denna princip till en dogm. Spänningarna får nämligen partiet att göra en maximal kraftansamling, inte på basis av en omfattande diskussion, utan genom krav och tvång.[108]
De speciella villkor under vilka den sovjetiska revolutionen utvecklas orsakar tidigt en tendens att sätta likhetstecken mellan bolsjevikpartiet och proletariatet. De villkor jag här åsyftar är dem Lenin beskriver år 1919 när han säger att sovjeterna ”som enligt sitt program skall vara organ för en styrelse, utövad av de arbetande, i själva verket är organ för en styrelse för de arbetande, utövad av proletariatets avancerade skikt men inte av de arbetande massorna sovjeterna”.[109]
Bakom ovanstående lenincitat ryms en konkret verklighet. Lenin framhåller ständigt dessa fakta, även i sina sista skrifter och han framhåller att förhållandena måste ändras. I förlängningen av dessa uppmaningar ligger bland annat försöken att ”återuppliva sovjeterna” under NEP.[110]
Lenin gör i ovanstående citat en klar boskillnad mellan ”proletariatets mest avancerade skikt” och arbetarna. Lenin likställer alltså inte de båda kategorierna, fastän han konstaterar att partiet är ett verktyg för proletariatets diktatur. Lenin understryker i många av sina texter att detta verktyg inte är detsamma som proletariatet och att motsättningar kan utvecklas mellan de båda kategorierna. Bara en praktik som baserar sig på masslinjen kan hindra motsättningarna från att djupna.
Även om man inte ”löser” konkreta problem som relationerna parti/klass ger upphov till, så tas de i alla fall upp till behandling under åren 1919 till 1922 och man lägger fram utkast till provisoriska lösningar. Under 1923 och framåt är dessa problem fortfarande föremål för debatt, men diskussionens språkbruk bidrar inte till att belysa problemen. Tendensen att identifiera partiet med proletariatet blir allt starkare. Den tolfte partikongressen antar således en resolution som säger: ”arbetarklassens diktatur kan inte säkras på annat sätt än i form av dess ledande förtrupps, dvs. kommunistpartiets diktatur”.[111] Här jämställs partiets ledande roll med partiets diktatur.
En sådan identifiering innebär att skillnader och motsättningar får ge plats för en abstrakt enhet. Det är betecknande att en av de mest systematiska försvararna av ett sådant förhållningssätt är Zinovjev, som vacklar mellan en klar högerståndpunkt och en vänsteristisk inställning. Zinovjev framhåller att stat-arbetare-parti är identiska storheter genom att citera ett inlägg från Lenin på elfte partikongressen: ”... Staten, det är arbetarna, det är den mest progressiva delen av arbetarna, det är avantgardet, det är vi!”[112]
År 1924 vidareutvecklar Zinovjev denna tes. ”Den allmänna opinionens föreställning om proletariatets diktatur kan uttryckas på följande sätt. Det är en klassdiktatur sett ur social och klassmässig synvinkel. Det är en Sovjetstatens diktatur, en sovjetdiktatur, om man ser till den juridiska formen, dvs. om man ser till statstypen. Det är en partidiktatur om man betraktar de inre mekanismerna i det väldiga maskineri som samhället i omvandling utgör.”[113]
Här likställs proletariatets diktatur med sovjetstatens diktatur och partiets diktatur. Här undanröjes skenbart motsättningarna mellan klass och parti, mellan klass och stat, mellan stat och parti. Ett sådant likställande kan bara ”tänkas” utifrån den teoretiska förutsättningen att enhetens primat, om inte rentav identifikationens primat, över motsättningarna råder.
Stalin tar avstånd från en sådan identifikation i olika texter från år 1924 och för åter fram tesen att partiet är ”ett instrument för proletariatets diktatur”. Vilka villkor som måste uppfyllas för att partiet ska förbli ett sådant verktyg sägs det emellertid inte något om vid den här tiden.[114]
I början av år 1926 återkommer Stalin till detta problem i Leninismens grundfrågor, och vägrar fortfarande att likställa parti och proletariat: ”Om partiet tillämpar proletariatets diktatur och om proletariatets diktatur i denna mening i själva verket är dess partis ”diktatur”, så betyder detta likväl icke att partiets diktatur (partiets ledande roll) är identisk med proletariatets diktatur; betyder inte att den förstnämnda till sin omfattning skulle vara lika med den senare. Att likställa partiets ledande roll med proletariatets diktatur är att ersätta proletariatets diktatur med partiets diktatur.”[115]
Längre fram säger Stalin uttryckligen att det kan uppstå motsättningar mellan partiet och arbetarklassen om inte en rad villkor infrias.[116] När motsättningarna mellan partiet och olika skikt, däribland arbetarklassen, tillspetsas mot slutet av NEP, blir inte dessa motsättningar föremål för någon öppen analys utan förbigås med tystnad. Denna tystnad är ett underförstått godkännande av att man sätter likhetstecken mellan parti och proletariat, trots att tesen fördöms formellt. Denna identifiering i det tysta får gradvis större betydelse, och tenderar att lägga grunden till praktiken för revolution ”uppifrån”.
Identifieringsprocessen och dess imaginära likhetstecken mellan stat, parti och proletariat, och senare mellan partiet och folket, vinner terräng samtidigt som motsättningarna mellan partiet och massorna förvärras. Detta leder efterhand till att varje opposition mot partilinjen, ja även all kritik av partilinjen, betraktas som en verksamhet som härrör från ”folkets fiender”.
Dessa omständigheter och det faktum att enhetens primat slås fast och motsättningarnas allmängiltighet förnekas leder till att man också förnekar förekomsten av motsättningar bland folket.
Det framstår nu som om all opposition härrör från yttre motsättningar, knutna till den imperialistiska omgivningen. Varje avvikelse är opposition och varje opposition är en handling i främmande makters tjänst. Sådana teorier är produkten av objektiva motsättningar (som förnekas), och som bestäms av handlingsmönster som sätter partiet ovanför massorna. Tesen om enhetens primat över motsättningarna (som framställs som en ”marxistisk tes”) är den teoretiska förutsättningen för man ska kunna hävda att en sådan samhällelig praktik bottnar i en proletär politik.
Tesen om enhetens primat över motsättningarna utgör grundvalen för en förvridning av den leninistiska tesen om det revolutionära proletära partiet, och förvandlar tesen om att marxismens teori och partiet ingår en motsättningsfylld förening[117] till tesen att de båda faktorerna bildar en enhet utan motsättningar. Man kan skönja tendenser till en sådan omvandling från det att principen att partiet har rätt etableras.[118] Denna princip medför att partiet undandrar sig massornas kritik och partiledningen ignorerar kritiken från basen. Under sådana här omständigheter är det bara partiet som har rätt att uttala sig om vad som är teoretiskt riktigt och vad som inte är det. Så förhåller det sig i Sovjet mot slutet av tjugotalet. För att undvika risken för avvikande tolkningar koncentrerar partiet den teoretiska auktoriteten till sin ledning. En sådan koncentration minskar marxismens möjligheter att utvecklas även om partiledningen för en revolutionär linje. Marxismen fordrar nämligen en omfattande ideologisk klasskamp och en konfrontation av skilda analyser för att kunna utvecklas.[119] Tendensen att identifiera partiet med den marxistiska teorin (som partiet skulle vara en inkarnation av) leder i längden till att marxismen försvagas. Vi vet att det fanns objektiva grundvalar för en sådan tendens i Sovjetunionen men den blev ”acceptabel” först när man framställde det som att enheten måste gå före.
När partiet identifieras med den marxistiska teorin gör det partiet allt mindre lyhört för massornas initiativ och idéer (vilka utgör ett viktigt villkor för att teorin ska kunna berikas och misstag rättas till). Så påbörjas en process där partiet inte längre handlar som en lärare som själv behöver vägledas utan som en ”myndighet” som ger order. Detta är en utveckling som ger jordmån för repressiva åtgärder mot olika befolkningsskikt. Man försöker få dessa att följa partiets direktiv, även om de inte är beredda att göra detta.
När den dialektiska materialismen omvandlas till följd av att enheten betraktas som viktigare än motsättningarna leder det också till att teori och verklighet likställs. Man tenderar nu att förneka praktikens och den vetenskapliga undersökningens nödvändighet. Teorin som sådan anses kunna ”säga sanningen”. Nu framstår ”den omvandlade dialektiska materialismen” som en ”vetenskapernas vetenskap” med förmåga att särskilja det vetenskapliga från det ovetenskapliga. Det anses till och med möjligt att ”härleda” vetenskaplig kunskap från dess principer. Det är den funktionen som den ”dialektiska materialismen” tenderar att fylla under trettiotalet när den får ”avgöra” ”vetenskapliga kontroverser” och till exempel ”legitimera” Lyssenkos teorier med sina abstrakta principer.[120]
När likställandet av teori och verklighet drivs till sin spets, når man en idealistisk ståndpunkt. Man fråntar då den dialektiska materialismen dess revolutionära innebörd och för fram den djupt konservativa uppgiften att ”allt som är verkligt är rationellt”. Dialektiken upphör att tjäna som verktyg för kritik och omvandling av det som är, och blir istället ett legitimeringsverktyg.[121] När man analyserar det sätt varpå den dialektiska materialismen i Sovjet fungerar från slutet av tjugotalet, så ser man att en sådan tendens föreligger. Den objektiva basen för denna tendens är de sociala motsättningar som nu växer fram och bolsjevikpartiets roll i de handlingsmönster som partiet utgör en del av. Här är det särskilt viktigt med partiets bristfälliga relationer till folkmassorna, framförallt till bondemassorna.
Mot slutet av tjugotalet kommer en ”evolutionistisk” tolkning av Marx teori att dominera mer och mer inom bolsjevikpartiet. För att förstå vilka förändringar i bolsjevikernas ideologi detta leder till, är det nödvändigt att påminna om att Marx teori är något helt annat än en uppräkning eller en beskrivning av ”etapper” som ”samhället” måste genomgå.[122]
Marx tillbakavisar kategoriskt en sådan tolkning, framförallt när han år 1877 besvarar den kritik som den ryske författaren N Mikhajlovski[123] riktar mot hans teori. På tal om denne författare skriver Marx: ”Det är nödvändigt att omvandla mitt utkast till kapitalismens ursprung i Västeuropa till en filosofisk-historisk teori om en allmän frammarsch, ödesbunden för alla folk, oavsett under vilka historiska omständigheter de befinner sig, mot den ekonomiska formation som med det största uppsvinget för det samhälleliga arbetets produktiva förmåga säkrar människans mångsidiga utveckling. Men jag förlåter honom. Han förlänar mig för mycket ära och för mycket vanära på en och samma gång. På skilda ställen i Kapitalet refererar jag till det öde som plebejerna i det gamla Rom gick till mötes. Det var ursprungligen fria bönder som var och en odlade sina jordbitar. Under loppet av Roms historia blev de exproprierade. Samma rörelse som skilde dem från deras produktionsmedel och från deras medel att överleva, innefattade förutom framkomsten av storgodsägare, bildandet av stora penningkapital. En vacker morgon fanns det således å ena sidan fria män som var berövade allt utom sin arbetskraft och å andra sidan fanns för att utnyttja detta arbete, innehavarna av alla de samlade rikedomarna. Vad händer? De romerska proletärerna blir inte lönarbetare, utan en dagdrivande mobb (...) och jämsides därmed utvecklas ett produktionssätt som inte är kapitalistiskt utan bygger på slavar. Alltså händelser som bildar en slående analogi, men som försiggår i skilda historiska miljöer och som leder till helt skilda resultat. Om man studerar var utveckling för sig, och därefter jämför dem, finner man lätt nyckeln till dessa företeelser. Men man lyckas aldrig med detta genom att använda en historisk-filosofisk teori, vars främsta egenskap är att den står över historien, som en allmän passersedel.”[124]
Marx vänder sig här kategoriskt mot varje försök att hänföra hans analyser till en ”filosofisk-historisk teori” enligt vilken varje folk måste genomgå en rad produktionssätt i bestämd ordning. I sin brevväxling med Vera Zassoulitch fördömer Marx år 1881 ånyo den ”historiska fatalism” enligt vilken alla folk anses genomgå samma produktionsformer i samma ordningsföljd.[125]
Marx teori utesluter varje ”allmän teori om de mänskliga samhällenas utveckling”, eftersom den säger att den sociala verkligheten vid varje given tidpunkt inte kännetecknas av en enkel motsättning, utan tvärtom av motsättningarnas mångfald.
Reducerandet av den historiska rörelsen till en följd av enkla motsättningar, vilka uppkommer i en förutbestämd ordning är inte materialistisk dialektik, utan hegelsk dialektik. Enligt den sistnämnda kan det i och för sig uppträda en rad olika motsättningar, men de motsättningar som existerar samtidigt i ett ”samhälle”är bara olika ”uttryck” för en grundläggande motsättning, något som leder till föreställningen om en ”oåterkallelig” och ”linjär” utveckling.
Marxismens karakteristik av samhällsformationer som rymmer en mångfald motsättningar innebär tvärtom att det kan upprättas system med specifika motsättningar som utvecklas under särskilda betingelser, och där ett visst element vid ett givet ögonblick kan spela en dominerande roll.[126] Mångfalden av motsättningar innebär att det ges många möjliga ”utvecklingsvägar”, ”stagnationsperioder” och ”reträtter”, vars form och varaktighet är beroende av det sätt varpå klasskampen försiggår konkret, isynnerhet på den ideologiska nivån.
Den andra internationalens reformistiska praktik och idealistiska inflytande kring förra sekelskiftet leder till en betoning av skillnaden mellan Marx teori och all ”evolutionism”. Enligt ”evolutionismen” är varje ”reform” ett ”bidrag” till en ödesbestämd ”utveckling”. Inflytandet från darwinismens och positivismens evolutionistiska teorier medverkar naturligtvis till att ”undantränga” det specifika i Marx analyser, som aldrig kan reduceras till någon evolutionism.
Marxismen-leninismen avvisar allt som deformerar Marx teori och reducerar den till evolutionism. Det föreligger emellertid en klar och tydlig tendens till en sådan ”reducering” när bolsjevikpartiet ger sig in på en ”revolution uppifrån”. Stalin sammanfattar de teorier som på denna punkt blir alltmer dominerande inom bolsjevikpartiet. Detta gäller t.ex. den formulering som refererar till föreställningen om en rad på varandra följande produktionssätt.[127] Dessa avlöser varandra i ”naturlig ordning”. Det är här uppfattningen om framåtskridandets nödvändighet kommer in, liksom uppfattningen att reträtt är en naturvidrig absurditet.[128] Historien betraktas sålunda som en linjär räcka oåterkalleliga framgångar. På så sätt undanskyms den oundvikliga kampen mellan den socialistiska och den kapitalistiska vägen. På så sätt blir risken för en ”kapitalistisk restauration” obefintlig eller bara ”tänkbar” som konsekvensen av yttre aggression. Partiets och massornas förmåga att bekämpa en kapitalistisk restauration med inhemska rötter begränsas kraftigt i och med detta tänkesätt. Till de förändringar av bolsjevikernas ideologi som diskuterats ovan, kommer förstärkandet av bolsjevismens ”ouvrieristiska” inslag.
Från mitten av 1800-talet bildas en demarkationslinje mellan den revolutionära marxismens proletära ståndpunkter och de ”arbetaristiska” ståndpunkterna hos andra delar av den organiserade arbetarrörelsen.[130] Enligt den revolutionära marxismen är proletariatets politiska roll i omvandlingen av produktionsförhållandena det viktigaste. Proletariatet måste fylla en ledande funktion och detta är möjligt därför att det existerar andra klasser som kan bli arbetarklassens allierade i den socialistiska revolutionen. Enligt ”ouvrieristiska” eller ”arbetariska” föreställningar är det inte proletariatets politiska roll som är viktigast. Frågan om klassalliansen sätts här i andra hand och det ensidiga försvaret av arbetarnas omedelbara intressen sätts främst. Det verkar som om man under alla omständigheter förutsätter att arbetarklassen i kraft av sin plats i produktionen och sina organisationsformer automatiskt kommer att återfinnas i täten för industriländernas revolutionära processer.
”Arbetarismen” kan anta vitt skilda former. Dess existens framstår inte alltid klart och tydligt för de militanter inom arbetarklassen som vill kämpa för socialismen. Ur denna synvinkel är Marx och Engels kamp mot Lassalle och hans anhängares ”arbetarism” mycket viktigt. En snabb tillbakablick på denna kamp gör det lättare att förstå de motsättningar som växer fram inom bolsjevikernas ideologi och som tillspetsas mot slutet av tjugotalet.
En särskilt tydlig ”arbetaristisk” formulering förekommer i det program som år 1875 ska lägga grunden för bildandet av det tyska socialistiska arbetarpartiet. Detta är ett projekt som Marx ägnar betydande kritik.[131] Han angriper bland annat följande avsnitt i programförslaget: ”Arbetets befrielse måste vara arbetarklassens verk, gentemot den är alla andra klasser blott en reaktionär massa”.[132]
Mot denna formulering ställer Marx Kommunistiska manifestet, där proletariatet beskrivs som den enda verkligt revolutionära klassen som står gentemot borgarklassen och där mellanklasserna och då framförallt bönderna tillskrivs en dubbel karaktär. De är reaktionära i den mån de är beroende av gamla produktionssätt, men ”revolutionära ... med hänsyn till deras förestående övergång till proletariatet”.[133]
Marx pekar på skillnaden mellan de två typerna av formulering. Han understryker att sådana påståenden som figurerar i Gothaprogrammet, där proletariatet framställs som den enda revolutionära klassen, får allvarliga konsekvenser. En följd blir att arbetarklassen isoleras, berövas sina allierade och alltså fråntas sin ledande roll. En annan följd blir att partiet riktar in sig på de omedelbara materiella fördelar som arbetarklassen kan tillkämpa sig, eftersom den inte anses behöva befatta sig med förhållandet till andra klasser. Under sådana betingelser antar den dominerande politiska linjen lätt en etatistisk karaktär.[134] Om arbetarklassen inte för någon allianspolitik, måste den påtvinga de andra klasserna konsekvenserna av sin politik och för det ändamålet utöva statligt tvång, vilket i själva verket innebär att de andra klasserna ingår en ”ofrivillig allians” med alla dem som står bakom tvånget. Den ”statliga ram” som arbetarklassens verksamhet tillskrivs och de materiella privilegier arbetarklassen uppmanas att erövra, bildar basen för en nationalistisk inriktning,[135] som bryter mot de krav som internationalismen ställer på varje proletär revolutionär verksamhet.
De ”arbetaristiska” inslagen i bolsjevikernas ideologi tar sig vid flera tillfällen konkreta uttryck. Till de materiella grundvalarna för arbetarismen hör det faktum att partiet har sin huvudsakliga förankring i arbetarklassen, såsom en följd av att arbetarklassens egen kamp är så omfattande i det unga seklets Ryssland. Partiets tonvikt på betydelsen av ”industriproduktionens tekniska former för bildandet av ett klassmedvetande”[136] utgör den teoretiska grundvalen för arbetarismen.
De ”arbetaristiska” inslagen i bolsjevikernas ideologi växlar under historiens lopp med klasskampens konjunktur. De förstärks under ”krigskommunismen” när Bucharin, Trotskij och andra på ett ensidigt sätt talar om Sovjetstaten som en arbetarstat, ger produktionen högsta prioritet och underskattar de krav som ställs för att vinna massorna för revolutionens mål.[137] De försvagas i början av NEP när befästandet av förbundet mellan arbetare och bönder blir av vitalt intresse för sovjetmakten, liksom för många partimedlemmar. Det rör sig om en provisorisk taktisk nödvändighet och inte om en strategi med koppling till den historiska period under vilken den socialistiska omvandlingen sker. De förstärks på nytt mot slutet av NEP därför att motsättningarna tillspetsas, och illusionen (som bottnar i förstärkandet av statsapparaten) om att motsättningarna kan lösas genom snabb ackumulation som pådrives med tvång från statens sida gäckas. Man tror att denna ackumulation ska göra arbetarklassen starkare i och med att den blir numerärt större. Man tror också att denna ackumulation ska förändra böndernas ”mentalitet” och förverkliga deras totala ”enhet” med arbetarklassen till följd av införandet av moderna produktionsmedel, vilket placerar industri och jordbruk på en och samma tekniska bas.
Vi ska nu analysera de viktigaste politiska och ideologiska effekterna av att de arbetaristiska inslagen i bolsjevikernas ideologi blir starkare.[138] Vi börjar med att undersöka dess effekter på partiets rekryteringspolitik.
Från och med bolsjevikpartiets trettonde kongress i maj 1924 får de ”arbetaristiska” föreställningarna ett visst inflytande. Dessa är framförallt förankrade i partiorganisationerna i stora industricentra som Moskva och Leningrad, där ledningen nu ligger i händerna på Zinovjev och Kamenev. Kongressen antar en resolution med målsättningen att partiet till 50% ska bestå av arbetare. Molotov emotser till och med en situation där 90% av medlemmarna är arbetare. Resolutionen säger att siffran 50% ska uppnås på tolv månader.[139] Så sker inte.
De arbetaristiska inslagen försvagas tillfälligt på den fjortonde kongressen i december 1925 då en ny linje för medlemsrekryteringen antas. Nu lämnas större spelrum för rekryteringen bland bönderna. Det ideologiska motståndet från partiets mellankader är emellertid sådant att rekryteringen bland bönderna förblir dålig.
De arbetaristiska inslagen i bolsjevikernas ideologi tar sig också uttryck i att klassursprunget tillmäts större betydelse än klasståndpunkten. Konsekvensen blir att det uppstår en tendens att förneka att fattigbönderna och mellanbönderna på det ideologiska planet kan inta en revolutionär proletär ståndpunkt, medan sådana ståndpunkter ofta antas växa fram ”av sig själv” hos industriarbetarna.
Följderna av denna mekanistiska teori kan bli så långtgående att den slutligen omvandlas till sin motsats. Teorin leder lätt till föreställningen att industriarbetet avsätter så djupa spår att det räcker att under någon tid ha utövat kroppsarbete inom industrin för att definitivt komma att präglas av proletära ståndpunkter. ”Arbetarursprunget” tillmäts alltså större betydelse än individens faktiska sysselsättning, större betydelse än den aktuella positionen i produktionsförhållandena.
På så sätt tenderar de ”arbetaristiska föreställningarna” att likställa den ideologiska klasståndpunkten med klassursprunget.
Denna identifiering är vanlig hos Proletkults anhängare. Den tenderar gradvis att bli allmänt accepterad, även när Proletkult inte längre utövar något verkligt inflytande. Den kommer tydligt till uttryck i Pletnovs artikel ”På den ideologiska fronten” där författaren slår fast att ”lärda, konstnärer, ingenjörer, etc.” som har sitt ursprung i arbetarklassen ”kommer att skapa en helt annan kultur” än de som kommer från bourgeoisien. För att använda Lenins uttryck står vi här inför ”myten om ursprunget”.[140]Denna fiktion tillmäter den kader som stammar från arbetarklassen, eller som bara tillbringat någon tid i den industriella produktionen ett ”arbetar-inre” som aldrig försvinner. Det ligger i kaderns personliga intresse att upprätthålla en sådan fiktion. På detta sätt försvagas kampen mot åtskiljandet av manuellt och intellektuellt arbete. Samtidigt urholkas kraven på att kadern, vilket även gäller de som stammar från arbetarklassen, ska delta i manuellt arbete.[141]
De ”arbetaristiska” teorierna inom bolsjevikernas ideologi uppträder ofta tillsammans med uppfattningen att samhällsutvecklingen består i ”teknikens framsteg” i första hand. I konsekvens därmed tillmäts också teknikerna stor betydelse.
Under första delen av NEP (fram till 1925) är inte betoningen av tekniken och teknikerna särskilt markant. Under denna period står problemen med den tekniska omvandlingen ännu inte på dagordningen. Den väsentliga uppgiften är istället att få de existerande fabrikerna att fungera. Efter denna period får emellertid ovannämnda ideologiska element en rad politiska effekter. Detta gäller t.ex. den prioriteringsordning som följs när man åter sätter igång fabriker som upphört att fungera under 1920/1921.
Det finns en tendens att främst sätta de stora företagen, de mest moderna företagen i funktion igen, något som inte alltid är politiskt riktigt. Lenin fäster ett otal gånger partiets uppmärksamhet på den roll som småindustrin måste spela, framförallt småindustrin ute i byarna som direkt tjänar böndernas behov. De officiella partibesluten tar hänsyn till detta, men de omsätts bara i begränsad utsträckning i praktiken. Storföretagens ledare och tekniker trycker på för att bromsa satsningen på småindustrin i effektivitetens namn och med hänvisning till storindustrins ”tekniska överlägsenhet”.
Från början av NEP tar man upp frågan om ”arbetets vetenskapliga organisering”. Det sätt varpå man nalkas problemet belyser tydligt påverkan från ”teknicistiska ideologiska element”. För att förstå hur denna påverkan sker måste vi först erinra oss det sätt varpå frågan om tekniken angrips från slutet av 1925.
Vid denna tidpunkt betraktas återuppbyggnadsperioden som avslutad. Hädanefter är det ”rekonstruktionen” som står på dagordningen. Diskussionen centreras huvudsakligen kring industriinvesteringarnas omfattning, de olika industribranschernas betydelse, jordbrukets roll och till hur investeringarna ska finansieras. Frågan om vilka tekniker de nya fabrikerna ska använda diskuteras nästan inte alls. Den är på något sätt löst i förväg, och det verkar ”gå av sig själv” att man väljer så ”perfekta” och ”mekaniserade” tekniker som möjligt, och betraktar storföretaget (man använder uttrycket ”jättefabriker” liksom man senare talar om ”jättekolchoser”) som den ideala modellen. Det är också underförstått att sådana tekniker och sådana fabriker är bäst lämpade för att frambringa ett revolutionärt proletariat som är hängivet socialismens sak. Förekomsten av teknicistiska och arbetaristiska föreställningar är så mycket tydligare här,[142] som det outsagda ”valet” ökar den mängd investeringar som måste göras för att en viss produktionsvolym ska uppnås och kräver en massiv import. Sovjetunionen är i själva verket ännu inte självt i stånd att producera all den moderna utrustning som de fastslagna linjerna fordrar. Detta får konsekvenser för politiken mot bondeklassen. Först begränsas tillförseln av varor och material till bönderna, sedan ökar de obligatoriska leveranserna av jordbruksprodukter utan motprestation, detta i syfte att öka exporten för att på så sätt erhålla medel att betala den utländska utrustningen med.
Det finns emellertid andra politiska och sociala effekter som måste upprätthållas, framförallt på produktionsprocessens nivå. Det gäller den ökade betydelse som teknikerna, specialisterna och ”experterna” tillmäts i det samhälleliga livet. Det är effekter som härrör från det faktum att betoningen av den ”modernaste tekniken” leder till att det döda arbetet (som innefattas i maskinerna) och de tekniska kunskaperna (som under historien koncentrerats till ingenjörer och tekniker) gynnas på bekostnad av det levande arbetet som utförs av de omedelbara producenterna, av arbetarna.
Utifrån dessa påpekanden kan vi återvända till problemet med ”arbetets vetenskapliga organisering” under de första NEP-åren och undersöka de motsättningar som uppstår i samband därmed. Det är betecknande att de som i första hand står bakom denna organisering är gamla proletkultaktivister[143], och att deras ansträngningar ger upphov till två uppenbart motstridiga tendenser[144] som till slut förenas under teknikernas ledning, under den konferens som NOT (Arbetarnas vetenskapliga organisation) håller den tionde mars 1924.
Denna konferens antar de teser som Kujbysjev lägger fram[145]. Den fördömer de tankegångar som likställer NOT med ett ”fullständigt system för arbetets organisering”, kallar dessa idéer för anti-marxistiska och lägger tyngdpunkten på mekaniseringen såväl som produktionens rationalisering och arbetets intensifiering. NOT blir alltmer en angelägenhet för specialisterna. Detta hindrar ju inte att arbetarna håller produktionskonferenser, där även frågan om produktionsökning kommer upp. Specialisterna tar hand om organiserandet av arbetet och ”perfektionerar” lönesystemet genom att utarbeta såväl premier som straff och böter. På så sätt får de arbetaristiska och teknicistiska teorierna uppbenbara ”högereffekter”.
Från och med 1926 står fackföreningarna nästan helt utan inflytande över arbetets organisering, som istället samlas i händerna på företagsledningar och specialister. Tyngdpunkten läggs nu mycket mer på tekniken än på frigörandet av arbetarnas initiativ. En social och politisk konsekvens av ovannämnda inriktning blir att tekniker och experter privilegieras både på lönernas[146] och auktoritetens område.[147]
NEP:s grundläggande kännetecken är viljan att befästa förbundet mellan arbetare och bönder. Denna vilja bromsas emellertid av den djupgående misstro som ett stort antal partimedlemmar hyser gentemot bönderna. Denna misstro förklaras delvis av de spänningar som växer fram mellan sovjetmakten och bönderna under ”krigskommunismen”.
Stalin varnar de partimedlemmar som arbetar på landsbygden för att hysa sådan misstro. År 1924 framhåller han till exempel att partimedlemmarna måste lita på den partilöse bonden och behandla denne som en jämlike.[148] Men misstron mot bönderna bottnar också i de ”arbetaristiska” föreställningarna inom bolsjevikernas ideologi. Dessa tar sig inte enbart ”vänsteristiska” uttryck. De får till och med ofta en ren högerkaraktär när föraktet mot bönderna blir till en maning åt arbetare och intellektuella att förena sig mot desamma. I vissa av Gorkijs texter kommer denna tendens till tydligt uttryck. De förtjänar en särskild uppmärksamhet, då Gorkij som först intog en reserverad hållning gentemot Oktoberrevolutionen, sedan stöder sovjetmakten. I början av trettitalet åtnjuter denne författare mycket stor prestige bland de flesta partimedlemmarna, framförallt hos ledningen.
Jag erinrar alltså här om hur Maxim Gorkij föreställer sig den ryske bonden, och hur han ställer bonden mot ”stadsbon”, som han (oavsett dennes klasstillhörighet) beskriver såsom den ende som är ”förnuftig” och förmår göra ”framsteg”! I Den ryske bonden från år 1922, skriver han: ”Stadsbons arbete är varierande, sammanhållet och varaktigt. Han har redan underordnat naturkrafterna människans högre målsättningar och dessa tjänar honom nu som djinnerna sina orientaliska herrar... Han skapar en förnuftets atmosfär omkring sig.”[149]
Mot stadsbon ställer Gorkij bonden som han säger att det är ”mycket pinsamt att tala om”.[150] I hans ögon förhåller det sig i allmänhet på följande sätt: ”Folket vill äta så mycket som möjligt och arbeta så litet som möjligt, det vill ha alla rättigheter men inte någon skyldighet”.[151] Gorkij anser att dessa kännetecken i högsta grad gäller för de ryska bönderna, vilka dessutom motsätter sig alla framsteg: ”De som vill tillföra landsbygden något personligt, något nytt, mottas med misstro och fientlighet och avvisas eller körs snart undan.”[152]
På de sidor som följer hopar sig tecknen på förakt. För Gorkij kan den ryske bondens filosofi uttryckas med orden: ”Fly inte från arbetet, men utför det inte.”[153] Han citerar en rysk historiker säger om bönderna att de har ”tusen vidskepligheter, men inga idéer” och tillägger att ”hela den ryska folkloren bekräftar denna trista beskrivning”.[154] Han menar att den ryska bondeklassen saknar historiskt minne av sina egna revolter. Bönderna har glömt sina ledare, en Balotnikov, en Stefan Rjazin eller Pugatjev. ”Ingenting av detta lämnar något spår i de ryska böndernas seder eller minne.”[155] Gorkij betraktar de ryska bönderna som oförmögna till förändringar och menar att de präglas av en speciell kallblodig grymhet.[156] Jag behöver knappast säga mer, alla klichéer hos bourgeoisien och jordägarna som skrämts upp av bonderevolterna, återfinns hos Gorkij. Längre fram upphör han att uttrycka sig så brutalt, men föraktet och rädslan för bönderna fortsätter att prägla hans ideologi. Samma förakt och rädsla för bönderna förekommer också bland en del partimedlemmar, som lätt glider över från en anti-kulak-politik till en repressiv politik gentemot bönderna.
Från 1928 försiggår visserligen denna glidning också under inverkan från de svårigheter som hopar sig i relationerna mellan bönderna och sovjetmakten, framförallt därför att bondemassornas intressen offras på den industriella tillväxtens altare. Men det som gör glidningen möjlig, ”acceptabel”, i partimajoritetens ögon är att föreställningar om att man måste ”civilisera” bönderna återupplivas. Detta ska ske genom en revolution ”uppifrån” och genom en kontroll av böndernas förehavanden. För detta ändamål ska man skicka ut så många kadrer som möjligt från städerna till landsbygden. Inte ens maskinerna (som skulle ”omvandla” böndernas ”mentalitet”) anförtros åt bönderna. De samlas på maskin- och traktorstationer och körs av ingenjörer och arbetare och inte av själva kolchosmedlemmarna.
Det förakt gentemot bönderna som återupplivas 1928/29 och som vid denna tidpunkt får ett avgörande inflytande, existerar redan under de första NEP-åren i mindre skala. Det hindrar upprättandet av en reell politisk allians med bönderna. Det får förbundet mellan arbetare och bönder att framstå som ett rent taktiskt krav som bara är provisoriskt, och inte som ett grundläggande strategiskt krav.
Tolkningen av NEP i termer av rent tekniska krav finns företrädd i många texter före ”den stora vändpunkten”, även i Stalins texter, fast han uppmanade partikadern att lita på bönderna. I sitt tal på Moskvaprovinsens trettonde konferens, den 27 januari 1925, säger Stalin:”... bönderna är den enda allierade som direkt kan vara till hjälp för vår revolution just nu (kursiverat av Bettelheim). Det rör sig om ett direkt stöd just nu i detta ögonblick.”[157] Lite längre fram kommer det en precisering: ”Som ni vet, är denna allierade (bönderna – CB) inte särskilt stabil, bönderna är inte en lika pålitlig allierad som proletariatet i de utvecklade kapitalistiska länderna. Men det rör sig trots allt om en allierad... Det är därför bondefrågan för närvarande, när revolutionens förlopp bromsats något, får en exceptionell betydelse.”[158]
Ungefär ett år senare, den nionde februari 1926, återvänder Stalin till denna fråga i sin brevväxling. Han ger då klart uttryck för det han velat säga i sin text från januari 1925 och uttrycker nu sin politiska misstro mot bondeklassen i dess helhet. ”Det verkar som om ni är lite förargade över att jag sagt att bönderna inte är någon särskilt pålitlig bundsförvant och inte en lika säker allierad som proletariatet i de utvecklade kapitalistiska länderna. (...) Ska jag då inte säga sanningen rakt ut? Under Koltjaks och Denikins invasioner, vacklade inte bönderna ofta då, slöt de sig inte än till arbetarna, än till generalerna? Och fanns det inte många frivilliga bönder i Denikins och Koltjaks arméer?”[159]
Dessa formuleringar rymmer en tydlig principiell misstro mot bönderna. De antyder att förbundet mellan arbetare och bönder kan upplösas, framförallt om det uppstår en revolutionär situation i ”de utvecklade kapitalistiska länderna”. År 1929 tror bolsjevikpartiet och Komintern att detta kommer att ske och det skulle i så fall göra förbundet med bönderna ”överflödigt”.
Om man tillmäter proletariatet en revolutionär roll, inte på grund av de klassmotsättningar som proletariatet är en del av, utan på grund av proletariatets förhållande till ”den moderna tekniken”, till ”stadslivet” och indirekt till ”vetenskapen” så leder det lätt till att man sätter arbetarklassen och de som arbetar på att ”utveckla vetenskapen” på samma plan. Mer generellt så bidrar sådana här föreställningar till att de intellektuella kan betraktas som ett politiskt ”avantgarde”. I mindre skala återfinns dessa teorier inom bolsjevikernas ideologi. I större skala förekommer de i Gorkijs texter. Några utdrag ur dem förtjänar att citeras som gör det möjligt att få grepp om en ideologisk strömning som spelat en betydelsefull roll i Sovjetunionen.
I Den ryske bonden, ett Gorkijverk som jag redan tidigare citerat, tvekar Gorkij inte att mot all historisk sanning skriva: ”Den samlade ryska intelligentsian (...) har i över ett sekel gjort modiga försök att få den lata ryska bondebefolkningen på fötter, nersjunken som den är i likgiltighet och enfald.”[160]
Enligt Gorkij har således de ryska intellektuella haft en ”avgörande betydelse” i det att de börjat väcka böndernas ”förnuft” till liv. Den politiska innebörden av denna uppfattning av de intellektuellas politiska roll uttrycks klart i en senare text av Gorkij. År 1924 skriver han: ”Den grundläggande hindret för Rysslands europeisering och kulturella danande är den analfabetiska landsbygdens förkrossande dominans över staden, bondeklassens djuriska individualism och dess brist på sociala känslor. De politiskt bildade arbetarnas diktatur i nära förbund med intelligentsian var i mina ögon det enda sättet att undkomma en så svår situation. Den ryska intelligentsian, de bildade människorna och arbetarna, har varit och kommer länge att förbli den enda draghäst som kan spännas för den ryska historiens tunga värv.”[161] Mot den leninistiska teorin om ett förbund mellan arbetare och bönder ställs här klart och tydligt en annan teori, nämligen den om arbetarklassens allians med den ryska intelligentsian.
Formellt godkänner bolsjevikpartiet aldrig ett sådant perspektiv. Men inom den motsägelsefulla bolsjevikiska ideologin förekommer ståndpunkter som ligger nära Gorkijs brutala hävdanden, och dessa tar sig uttryck på praktikens nivå.
Ett av de första uttrycken för denna ideologi är en resolution som antas av den trettonde partikongressen i maj 1924, efter Lenins död.[162] Det huvudsakliga kännetecknet för denna resolution är dess ”arbetarism”. Den betonar ensidigt vikten av att nya partimedlemmar rekryteras ur arbetarklassen,[163] och säger praktiskt taget ingenting om att man måste rekrytera medlemmar bland de fattigaste bönderna.
Resolutionen rymmer emellertid även en annan aspekt som får stor betydelse längre fram på grund av den nya plats som en del av intelligentian snabbt intar i partiet. Denna aspekt framträder i de stycken som behandlar partimedlemmar som inte är av arbetarursprung. Resolutionen anger att dessa bör avlägsnas från partiet ”såvida de inte befinnes vara kommunister i sitt arbete för den ena eller andra statliga eller ekonomiska institutionen, och likaledes om de har saknat direkt kontakt med arbetarmassorna och bondemassorna”.[164]
Att vara ”kommunist” svarar här inte i första hand mot en klasståndpunkt, mot erkännandet av marxismen-leninismen principer eller mot ett sätt att handla och leva i anslutning till denna ståndpunkt och dessa principer. Man kan nämligen visa sig som ”kommunist” genom att bidra till förbättrandet av arbetet inom statliga och ekonomiska institutioner, etc. Detta kriterium öppnar partiets dörrar för intellektuella, administratörer och specialister som utför sina uppgifter inom de statliga apparaterna ”korrekt”, oavsett vilken klasståndpunkt dessa intar och oavsett om de ansluter sig till proletariatets revolutionära ideologi eller inte. Detta är en ”öppning” mot intelligentsian som genljuder av Gorkijs fördomar (utan att några formella likhetstecken sätts).
Samma kongress antar en annan resolution,[165] där vissa avsnitt går i samma riktning. Jag syftar på den uppmaning som kongressen riktar till ”landsbygdens avancerade intelligentsia, framförallt till jordbruksspecialisterna och landsbygdens lärare” i deras egenskap av ”verktyg för partiets och sovjetmaktens politik på landsbygden”.[166] Denna maning ställs alltså inte till fattigbönder och mellanbönder, utan till en del av intelligentsian som ända intill nyligen främst givit sin antikommunism tillkänna.
Nio månader efter den trettonde kongressen, i januari 1925, gör Zinovjev ett inlägg på den första kongressen för lärare efter oktoberrevolutionen. Efter att ha påmint om den fientliga attityd lärarna intill nyligen intagit, tillägger han: ”... vi kan nu säga till vårt lands arbetarklass att läraren och arbetarklassen definitivt gör sig förstådda och att en oförstörbar allians ingåtts mellan Sovjetunionens lärarkår och dess kommunistparti”.[167]
Dessa meningar har inte någon täckning i verkligheten, utan utgör en programförklaring, som ligger mycket nära Gorkijs förslag. Enligt programförklaringen ska bönderna ”vinnas” med hjälp av lärare som uppmanas att utgöra ”landsbygdens avantgarde”, vilket enligt Zinovjev förutsätter att de undviker att bli ”språkrör” för bönderna.[168]
Under de månader som följer ”närmar sig” olika skikt av intelligentsian regimen. I mars 1925 tar VTsIK, som håller en extrasession i Tiflis, emot en delegation läkare som betygar VTsIK sin lojalitet. Petrovskij, en av medlemmarna i VTsIK, hälsar denna händelse som tecknet på en allians mellan ”arbetet och vetenskapen”.
I maj 1925 mottar sovjeternas tredje kongress en delegation universitetsrektorer, en händelse som också betraktas som en ”uppslutning” När ryska vetenskapsakademin firar sitt tvåhundraårsjubileum i september 1925 är ”försoningen” mellan de lärda och sovjetmakten föremål för en uppsjö tal och artiklar. Zinovjev håller ett tal i ämnet inför vetenskapsakademin.[169]
Denna ”uppslutning” innebär inte på något sätt att intelligentsian i sin helhet sluter upp bakom socialismen, utan det är fråga om en uppslutning bakom en reell politisk makt, om att erkänna den faktiska situationen. Även om ett sådant erkännande är en stor framgång för bolsjevikpartiet, så har det en tvetydig karaktär. Majoriteten av den intelligentsia som ”sluter upp” bakom regimen, gör det i syfte att säkra sin levnadsnivå när de materiella villkoren håller på att förbättras eller få att få en plats i statsapparaten. I den mån intelligentsian integreras i statsapparaten utan att dess ideologi omvandlats och utan att statsapparaten revolutionerats, så fungerar den övervägande delen av dem som agenter för en borgerlig praktik. Detta gäller såväl på förvaltningens område, som inom företagens ledning, inom undervisning och forskning, inom konst och litteratur.
Den borgerliga praktiken påverkar samtidigt den nya intelligentsian, den nya kadern med proletärt ursprung, och bidrar på så sätt till att reproducera borgerliga sociala relationer, vilka utgör en del av de objektiva grundvalarna för en borgerlig utvecklingsväg. Denna väg behöver inte nödvändigtvis hänga samman med en utökning av de ”privata” företagen, utan kan mycket väl kombineras med ett uppsving för den statliga storindustrin.
Från 1928/29 skapar den ”maximala” och ensidiga satsningen på den statliga storindustrin, som förses med den ”modernaste” utrustningen, en objektiv situation som är ännu gynnsammare för den gamla intelligentsians inträde i Sovjetstatens ekonomiska och administrativa apparater. Intelligentsians integrering i apparaten går emellertid i vågor, eftersom bolsjevikpartiet fortfarande är på sin vakt gentemot borgerliga intellektuella. Det avgörande problemet, inflytandet från den gamla intelligentsians ideologi över ”de nya sovjetiska intellektuella”, kan emellertid inte lösas enbart genom vaksamhet.
Här fordras en kamp för att omvandla de ideologiska apparaterna och mot åtskiljandet av intellektuellt och manuellt arbete. ”Kampen för dessa mål är emellertid i det närmaste obefintlig. Delvis bottnar det i tillit till att den nya intelligentian som till största delen kommer från arbetarklassen inte ska påverkas av den borgerliga ideologin; klassursprunget antas på något sätt vara en garanti för klasståndpunkten.
Så förhåller det sig emellertid inte i verkligheten och den nya intelligentsian är med om att återskapa de sociala relationer som kännetecknade de gamla universiteten och institutionerna för vetenskap, teknik och administration, eftersom dessa domineras av inflytande det från den gamla intelligentsians ideologi. En av beståndsdelarna i denna ideologi är den ryska nationalismen. Denna faktor är roten till en stor del av den gamla intelligentsians anslutning till regimens politik under den första femårsplanens framväxt. Femårsplanens betoning av industrin och betydelsen av en ”avantgardeteknik” återupplivar den gamla intelligentsians borgerliga nationalism.
I deras ögon syftar denna prioritering inte till att stärka proletariatets diktatur utan till att göra Ryssland till en ”modern stormakt” och ett ”europeiserat land”, enligt Gorkijs formulering. Den gamla intelligentsians borgerliga nationalism, dess inflytande över vetenskapsmän, forskare, sovjetiska tekniker, och via dem över mången kader, gynnar återupplivandet av den ”storryska chauvinism” som redan existerar inom bolsjevikpartiet, vilket Lenin framhöll år 1922.[170]
Den omvandling som försiggår i det sovjetiska samhället från år 1928 medför således också en betydande omvandling av bolsjevikernas ideologi. Vissa politiska konsekvenser av denna omvandling framstår relativt snart, och det är dessa jag fäst uppmärksamheten på. Andra ger sig inte tillkänna förrän efter flera år; och till dem återkommer jag i nästa bok.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Problemet med dessa motsättningar tas upp i del 1, framförallt s. 394–400.
[2] Notre programme, Lenin, OC, band 4, s. 217–218.
[3] . Det faktum att man återfinner ideologiska föreställningar inom all vetenskap förklarar varför tillrättalägganden är nödvändiga. Det innebär att paret vetenskap/ideologi inte utgör två antagonistiska poler som utesluter varandra helt, utan två motsatser som flätas samman med varandra. Ett system av vetenskaplig kunskap är ett system där de vetenskapliga elementen dominerar över de ideologiska föreställningarna. Det faktum att vetenskap och ideologi inte utesluter varandra, förklarar hur Lenin kan säga att marxismen är ”det revolutionära proletariatets ideologi” (OC band 31, s. 328) och hur Marx kan notera att den proletära ideologin är den ideologi som proletariatet känner igen som sann därför att den motsvarar arbetarklassens ställning i produktionsförhållandena.
[4] Här uppstår ett problem. Den process vari marxismens revolutionära principer och idéer förflackas och mystifieras kan påverka marxismen i dess historiska relation till arbetarrörelsen. Kan då inte denna process få en sådan inverkan på en viss ideologisk och politisk strömning att dess konsekvenser bara har ett illusoriskt samband med den revolutionära marxismen? Oförnekligen kan det förhålla sig på detta sätt. Denna process ger då upphov till en ”revisionism” som bara är en parodi på marxismen. Uppkomsten av en ”revisionism” leder till att det uppstår en den nya epokens marxism som tar upp kampen med revisionismen. Angående detta ämne fäller G Madjarian en viktig anmärkning. ”Kampen mot revisionismen” kan inte föras genom ett befästande eller snarare inte genom en enkel upprepning av marxismen i dess tidigare historiska skepnad. Långt ifrån att vara signalen till ett återvändande till den föregående epokens ortodoxi, är uppkomsten av ”revisionismen” ett tecken på att ”marxismen måste kritisera sig själv” (Se G. Madjarian, Marxisme, conception stalinienne, révisionnisme, i Communisme, maj–aug 1976, s. 44).
[5] Citerat av Engels i ”A la rédaction du ”Sozial-Demokrat”, 7 september 1890.
[6] Därav beror till exempel Marx och Engels kritik av Gotha och Erfurt- programmen som utarbetades av den tyska arbetarrörelsen.
[7] Detta ”förbigående” svarar ibland mot en medveten förfalskning. I 1891 års tyska utgåva av Inbördeskriget i Frankrike (Pariskommunen) som Engels redigerar, talar han utan att tveka om ”socialdemokratiska brackor”. Men i texterna från den tiden ersätts ordet ”socialdemokrater” med ”tyskar” för att dölja oenigheten mellan Engels och socialdemokratin för läsarna. Engels manuskript finns på Marx/Engels/Lenininstitutet i Moskva, men ”rättelsen” ifråga härrör inte från hans penna (på denna punkt se 1968 års franska utgåva av det citerade verket, not 1, s. 301).
[8] Skillnaderna mellan Marx revolutionära teori och den tyska socialdemokratiska marxismen ställs för det mesta inte ut ”till allmänt beskådande” av Marx och Engels, men de döljer inte heller skillnaderna. De talar om dem, inte bara i Kritik av Gotha- och Erfurtprogrammen, utan även vid många andra tillfällen. För att göra ett bokslut över dessa skillnader (som oftast inte är explicita) måste man gå till ett stort antal texter, bland andra den intervju som Chigago Tribune gör med Marx den 5 januari 1879 (Se Marx/Engels, La Social-Démocratie allemande, Paris, coll. ”10/18”, 1975, s. 97; Marx noter till Bakunins bok, Etatisme et Anarchie (i Marx-Bakounine, Paris, coll. ”10/18”, 1976, band 2, s. 379 ff.); diverse påpekanden av Engels i hans text från 1885: l’histoire de la Ligue des communistes (se MEW, band 21, s. 206 ff).
[9] På dessa punkter se del 1, s. 14–24, 89 ff, 311 ff, 417 ff'.
[10] Som vi ska se består en av dessa strömningar i bogdanovismen, ett ideologiskt system som Bogdanov utarbetat. Även om formerna förändras, är denna strömning ständigt närvarande inom bolsjevikernas ideologi.
[11] I sitt förord till D Lecourts bok Lyssenko, histoire réelle d’une science prolétarienne, Paris, Maspero, 1976, kommer L Althusser med en rad betydelsefulla anmärkningar angående detta ämne (se s. 13).
[12] Se Das Kapital (Kapitalet bok 1), bok 1 i MEW, band 23, s. 94–95. (i den franska översättningen av Editions sociales, band 1, s. 91–92 är inte hela stycket översatt).
[13] Se resolutionen om femårsplanen som sextonde partikonferensen antog i april 1929, KPSS, op.cit. band 1, s. 453.
[14] Stalin, W, band 11, s. 167.
[15] Man vet emellertid att det rörde sig om ett ”fördömande”som i huvudsak var politiskt och ”organisatoriskt” och som inte åtföljdes av den djupgående analys som skulle gjort det möjligt att vidareutveckla de teoretiska kunskaperna och den revolutionära marxismen. Detta anges i en CK-text som säger att mot slutet av tjugotalet och början av trettiotalet hade ”Sovjetunionen besegrat trotskisterna, även om man på det teoretiska planet enbart besegrat Deborins skola”. (Se ”Till frågan om Stalin” citerat efter Promesse, vintern 1974–75, s. 6 (kursiverat av Bettelheim), ”Deborinskolan” är en filosofisk strömning som år 1930 fördöms av Stalin för sin ”mensjevikiska idealism”.
[16] I del 1 har vi redan sett hur några av dessa frågor ställs under Lenins livstid (Se t.ex. s. 353 ff, s. 438 ff).
[17] Här behandlar jag ett tema som berörts redan i del 1, s. 16–21.
[18] Detta är grundläggande teman i Marx och Engels ”Kommunistiska manifest”, teman som utvecklas i deras viktigare senare skrifter.
[19] Se Marx brev till Weydemeyer från den 5 mars 1852, ur Marx och Engels, Brev i urval, Gidlunds förlag, 1972, s. 21–23 och Balibars texter, som han samlat i sin bok Sur la dictature du proletariat, Paris, Maspero, 1976, s. 207.
[20] Se 1859 års förord till Till kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm, 1970, Arbetarkultur, s. 9.
[21] Alla texter av Marx och Engels tar inte upp reproduktionsprocessen och samhällsomvandlingen på samma noggranna sätt (vissa formuleringar i 1859 års förord är inte fria från tvetydigheter). Därför är det nödvändigt att betrakta Marx och Engels texter och marxismen i dess historiska sammanhang, som en motsägelsefull kombination av revolutionära formuleringar och analyser (revolutionära genom sitt innehåll och genom de konsekvenser som följer) och mindre noggranna formuleringar och analyser. Dessa utgör i allmänhet provisoriska utgångspunkter för Marx och Engels tankar och för dem som försöker föra sina analyser längre, men de tillhör inte den revolutionära marxismen. Historiskt sett var det oundvikligt att det blev så och att den senare typen av formuleringar och analyser skulle spela en roll i marxistiska texter efter Marx, framförallt under perioder då den revolutionära massrörelsen i utveckling inte själv drar någon demarkationslinje mellan Marx och Engels olika texter. Vi återkommer till denna fråga senare.
[22] Se Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, i Josef Stalin, Teori och praktik, Cavefors, 1967.
[23] En annan sak som gör denna text intressant är att den inte sammanställs i polemikens hetta, utan efter det att de viktigaste striderna är slutförda med hjälp av de teorier som försvaras i textens teser vid en tidpunkt då det inte var nödvändigt att ”forcera” vissa formuleringar för att kunna övertyga och vid en tidpunkt då man kunde göra det första bokslutet över aktioner som utförts i enlighet med dessa teser.
[24] Ibid. s. 2–9, 96–102.
[25] Ibid. s. 18–36, 110–127.
[26] Alexander Bogdanov föddes 1873. Han tillhörde bolsjevikflygeln inom ryska socialdemokratiska arbetarepartiet. Först står han Lenin nära, men fjärmar sig från bolsjevismen efter revolutionen 1905. Under 1907 bildar han en ultravänsterfraktion som publicerar Vperiod. Han är då otzovist (på denna punkt, se del 1, s. 92) och kritiseras som sådan av Lenin. Då bryter han med bolsjevikerna. Redan före 1907 (1903 till 1906) hade Bogdanov publicerat en nykantiansk skrift som bröt totalt med marxismen: Empirimonism. Lenin angriper de empiristiska och de idealistiska föreställningarna i detta verk i Materialismen och empirokriticismen, Progress, Stockholm, Arbetarkultur, 1973. Den senare utvecklingen av Bogdanovs föreställningar framställs på ett sammanhängande sätt i hans Tektologie, som kom ut i två delar (1913 och 1917). Denna framställning bekräftar hans brytning med marxismen och dialektiken, han vill ersätta motsättningarna med ”jämvikt” och ”organisering”. Under 1917 återvänder Bogdanov till Ryssland och ger första impulsen till gruppen Proletkult (eller ”Proletär kultur”). Under 1922–23 opponerar han sig mot NEP genom att gjuta liv i gruppen Arbetarsanning. Då arresteras han, men friges åter snart. Ännu 1924 publicerar han olika texter där han lägger fram sina ekonomiska och sociala teorier. Texterna ges ut av statens förlag och av Kommunistiska akademien. Mot slutet blir hans vetenskapliga forskning som medicin för honom. Han dör 1928.
[27] Op.cit.
[28] Frånvaron av kritik av Bogdanovs ”sociologiska” föreställningar i en sådan text är inte någon slump (se ovan).
[29] Proletkult är en rörelse som grundas efter februarirevolutionen 1917. Den vill verka för den ”proletära kulturens” uppsving, leds av aktivister som står Bogdanov nära och får viss betydelse efter Oktoberrevolutionen. Proletkult tenderar att utveckla sin egen politiska linje utifrån Bogdanovs teorier, dvs. icke-marxistiska föreställningar som framställs med hjälp av marxistisk terminologi. Proletkult försvarar mekanistiska ideologiska föreställningar. Enligt Proletkult vilar utvecklandet av det proletära klassmedvetandet framförallt på produktionens praktik och inte på klasskampen. Proletkult underskattar hela tiden den kapitalistiska arbetsdelningens konsekvenser för proletariatet och tenderar att förneka teorins och det proletära partiets nödvändighet. Efter oktober anser Lenin att det åter är nödvändigt att bekämpa de bogdanovska teorierna, framförallt i den form de antar inom Proletkult, där ett stort antal bolsjeviker deltar. Han för denna kamp både på det organisatoriska och på det ideologiska planet. Hans inlägg mot Proletkult utmynnar framförallt i ett CK-cirkulär daterat den förste december 1920, där Proletkult sätts under Utbildningsrådets ledning och på så vis får minskad betydelse. Dessa inlägg leder också till att Bucharin med Lenins samtycke publicerar en text med hård ideologisk kritik (Pravda 22 november 1921) och till artiklar i Pravda (24/25 oktober och 4 januari 1923) av J Jakovlev, vilka är direkt inspirerade av Lenin. Den andra artikeln har den betecknande titeln ”Mensjevism i Proletkults förklädnad” (På dessa punkter se Ästhetik und Kommunikation, Beiträge zur politischen Erziehung, nr 5/6, februari 1972, s. 149 ff, s. 200–201, se även Karl Eimermacher, Dokumente zur sowjetischen Literaturpolitik 1917–1922, Stuttgart, 1972, se även Lenins brevväxling med Bucharin om Proletkult, V I Lenin, Über Kultur und Kunst, textsamling, Berlin, 1960). En del av Lenins kritik rörande dessa frågor publiceras för första gången i samlingen Voprosy Koultoury pri Diktature Proletariata, Moskva/Leningrad, 1923, och tas åter upp i Ästhetik und Kommunikation.... op.cit. s. 113 ff.
[30] Se Stalin, Om den dialektiska och historiska materialismen, i Josef Stalin, Teori och praktik, Cavefors,1967, s. 107–108.
[31] Se ovan.
[32] Se Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, op.cit. s. 9.
[33] Stalin, Om den dialektiska... op.cit. s 110. Man kan notera att Stalin i sin formulering här använder paret ”natur/samhälle”; de två begreppen antas utesluta varandra, även om naturen framställs som samhällets ”omgivning”. På så sätt uppfylls de formella betingelserna för en pseudodialektik som ställer två ”enheter” mot varandra, vilka sammanbindes av yttre relationer (vi återkommer till denna fråga) och som sinsemellan kan utveckla en ”utbytesprocess”. Sistnämnda tema är också klart uttryckt i Bucharins bok från 1921: La Théorie du matérialisme historique (Teorin om den historiska materialismen), Paris, Editions, Anthropos, 1967. I denna bok ser man tydligt att en dylik framställning av den ”samhälleliga utvecklingen” tenderar att göra samhällsutvecklingen beroende av relationerna mellan ”samhället” och ”naturen”, en omvandling som hänförs till ”produktivkrafternas utveckling”. Sålunda skriver Bucharin: ”Systemets interna struktur (samhällets inre jämvikt - CB) måste förändras i konsekvens med rådande relationer mellan systemet och dess omgivning. Omgivningen är den avgörande faktorn för systemets tillstånd. Rörelsens huvudsakliga former avgörs av denna relation. Den interna jämvikten är beroende av den externa jämvikten. Den är en ”funktion” av denna jämvikt (op.cit. s. 78, Bettelheims kursivering). I kapitlet med titeln ”Jämvikten mellan samhället och naturen” tillägger Bucharin att produktivkrafterna bestämmer samhällsutvecklingen därför att de uttrycker förbindelsen mellan samhället och dess omgivning och att denna förbindelse utgör ”den orsak som framkallar förändringar i själva systemet” (ibid. s. 108). En sådan pseudodialektik förekommer också i Bogdanovs Tektologie (se den tyska översättningen, Allgemeine Organisationslehre, Tektologie, Berlin, 1926).
[34] Stalin, Om den dialektiska..., op.cit. s. 111.
[35] Ibid. s. 112 (kursiverat i texten).
[36] Ibid. s 113. Enligt texten sker ”förenandet” av de två aspekterna i den ”materiella produktionsprocessen” (s. 114), vilket förutsätter att dessa aspekter tidigare var åtskilda.
[37] Ibid. s. 114.
[38] Man kan notera att problemet med reproduktionen av produktionsförhållandena som är en grundläggande punkt i Marx analyser, aldrig nämns.
[39] Ibid. s 112–113 (kursiverat av Bettelheim).
[40] Den grundläggande roll man på så sätt tillskriver produktionsmedlen förtjänar uppmärksamhet, eftersom det får en rad politiska och ideologiska implikationer (vi återkommer till det). Den stora likheten mellan de formuleringar som vi tagit upp här och Bogdanovs formuleringar förtjänar att noteras en än gång. För Bogdanov tenderar i själva verket produktivkrafterna att inskränka sig till tekniken. I en text från 1923 skriver han sålunda: ”I första hand försiggår utvecklingen på det område där människan konfronteras med naturen, inom människans tekniska relationer till naturen, på produktivkrafternas område” (Bogdanov, ”Principerna för samhällsekonomins och teknikens organisation” [på ryska], Vestnik Kommunistitjeskoj Akademii, 1923, band 4, s. 272, citerat efter Geschichte der politischen Ökonomie des Sozialismus [författarkollektiv från Leningrads universitet] Berlin, 1973, s. 59). Här ser man hur ”produktivkrafterna” reduceras till ”tekniska relationer”. Den stora likheten mellan produktionsmedlens roll i Om den dialektiska och historiska materialismen och i vissa av Bogdanovs formuleringar belyser bolsjevikernas motsägelsefulla förhållningssätt till Bogdanovs teorier. Samtidigt som bogdanovismen betraktas som utanförstående, återfinns den i omvandlad form inom bolsjevikernas ideologi. Detta speciella förhållande och den prestige Bogdanov länge fortsätter att åtnjuta inom bolsjevikpartiet förklarar varför partiledningens avståndstagande från Bogdanov är så motstridigt och så ”nyanserat”. I ett tal på femtonde kongressen den sjunde december 1927 räknar Stalin upp namnen på ett antal före detta partimedlemmar, som lämnat partiet till följd av allvarliga tvister. Bland dessa nämner han Bogdanov, vilken är ensam om att få följande erkännande: ”Han var en av vårt partis mest framstående ledare” (se Stalin, W, band 10, s. 380). Denna formulering är anmärkningsvärd med tanke på att Bogdanov brutit med partiet för många år sedan och fortsatt att utveckla sina teorier som officiellt betraktats som oförenliga med bolsjevismen. När Bogdanov dör 1928 publicerar Bucharin till och med en artikel i Pravda den åttonde april där han hedrar den bortgångne ”teoretikern”, som säges ha ”spelat en enorm roll för vårt partis utveckling och för samhällsteorins utveckling i Ryssland”. I samma artikel kallar emellertid Bucharin Bogdanov för ”halvmarxist” och tillägger att hans oenighet med marxismen och bolsjevismen blivit en ”personlig tragedi för Bogdanov” (Se också S Cohen, Bukharin.., op.cit. s. 15). I sitt bidrag till Geschichte der Politischen Ökonomie des Sozialismus, (se kap tre i denna bok) påminner L D Shikorad om den omfattande polemik som utvecklas under tjugotalet mot den bogdanovistiska föreställningen om produktivkrafterna, men han tror sig kunna slå fast att denna polemik upphör i början av trettiotalet därför att ”inflytandet från icke-marxistiska. traditioner av det slaget” vid den tiden ”i stort sett övervunnits” (op.cit. s. 77). Om man undersöker texterna noga visar det sig att polemiken upphör därför att bolsjevikernas tidigare ståndpunkter och den bogdanovska uppfattningen om produktivkrafterna och deras roll, bringats i överensstämmelse.
[41] De ”arbetande massor” som figurerar här, utgör i själva verket en fundamental kraft i produktionsprocessen och uppträder inte som aktörer i en social omvandling. Därför uppmanas ”den historiska vetenskapen” att ”framförallt sysselsätta sig med historien om de materiella nyttigheternas framställare” (ibid. s. 114–115).
[42] Ibid. s 115–116.
[43] Se ovan.
[44] Karl Marx, Den tyska ideologin, i Sven-Eric Liedman, Karl Marx– Människans frigörelse, Aldus/Bonnier, Stockholm 1965, och Filosofins elände, svar på Proudhons ”Eländets filosofi”, Stockholm 1949, Arbetarkulturs förlag.
[45] Citerat efter M Rubel, Pages de Karl Marx, Paris, Payot, .1970, band 1, s. 123.
[46] Ibid. s. 128.
[47] Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin..., op.cit. s. 9–10.
[48] Se Marx, Kapitalet, första boken, Cavefors, 1969, s. 323, not 89. Översättarens formulering 2014 utifrån tolkning av Bettelheims franska original.
[49] Se Marx, ”Resultate des unmittelbaren Produktionsprozesses”, Archiv Marksa i Engelsa, Moskva, band 2, 1933, citerat efter Œuvres, band 2, La Pléiade, s. 370. Teknologisk är kursiverat av Marx.
[50] Ibid. s. 447.
[51] Stalin, Om den dialektiska..., op.cit. s. 115 (kursiverat av Bettelheim).
[52] Produktionsförhållandenas roll präglas av att de alltmer identifieras med de juridiska ägandeformerna (se ovan).
[53] Dessa betingelser analyserades i del 1 av denna trilogi.
[54] Se ovan.
[55] Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 2, s. 45.
[56] Det bör noteras att Stalin i sin formulering knyter an till Lenins rapport om naturaskatten på tionde partikongressen. Men en väsentlig punkt i denna rapport är att Lenin slår fast att de är ”drömmare” vilka trott att man på tre år skulle kunna omvandla småjordbrukets bas och ekonomiska rötter (se Lenin, OC, band 32, s. 227). Lenin understryker att omvandlingen av mentaliteten och sederna är det viktiga. Detta tar tid och kräver att man lär sig organisera och administrera. För att skydda sin argumentering mot angrepp tillägger Lenin visserligen att omvandlingen av böndernas mentalitet måste stödja sig på en ”materiell bas”, men det är inte svårt att se att det här rör sig om något helt annat än en omvandling av böndernas sinnelag med hjälp av maskiner och traktorer.
[57] Det är känt att övergången till en kollektivisering inte föregicks av en mekanisering och det var riktigt. Det som inte var riktigt var att kollektiviseringen fortskred i en rytm som huvudsakligen påtvingades bönderna.
[58] KPSS, op.cit. band 2, s. 391. I denna text ser man anmärkningsvärt nog ekot från Bogdanovs text från 1918 i Proletarskaia Koultoura, där han slår fast att det proletära medvetandet, ”arbetsgemenskapen”, ”fördjupas med teknikens utveckling, och antar större dimensioner i takt med att proletariatet i städerna ökar i de väldiga industriföretagen” (se Ästhetik und kommunikation..., op.cit. s. 81). Man vet att Lenin intar en helt annan attityd till städernas utveckling. I ett samtal med den engelske skribenten H G Wells säger han sålunda att städerna inte har någon framtid under socialismen (Se H G Wells, La Russie telle que je viens de la voir, s. 144– citerat av J Elleinstein, Histoire de l’URSS, band 2, Le Socialisme dans un seul pays (1922–1939), Paris, Editions sociales, 1973, s. 64).
[59] Vi har redan noterat att sådana ståndpunkter återspeglar Bogdanovs och då framförallt de av hans ståndpunkter som försvaras av Proletkult. I en artikel i Pravda den 27 september 1922 skriven av en av rörelsens ledare, och som rönte ett kritiskt mottagande från Lenins sida, kan man läsa: ”Proletariatets klassmedvetande formas under den kapitalistiska produktionsprocessen, det är där den kollektiva klasspsykologin föds... Detta ”tillstånd” bestämmer proletariatets klassmedvetande. Det är främmande för bonden, för borgaren, för den intellektuelle... I sin individuella arbetsprocess är bonden beroende av naturkrafterna... Proletären har att göra med helt tydliga relationer till yttervärlden...” Inför dessa påståenden fäller Lenin bara en anmärkning: ”Och arbetarnas och böndernas religion?” (Se Ästhetik und Kommunikation..., op.cit. s 116–117). Bogdanovismens förenklade formuleringar innebär att proletariatet isoleras från resten av folkmassorna i namn av en unik existentiell erfarenhet. Det får dem som är påverkade av dessa formuleringar att se med misstro på bönderna, att i bönderna se föga pålitliga allierade till arbetarklassen och att betrakta NEP som en farlig eftergift som snarast möjligt bör tas tillbaka. Liknande idéer förekommer tydligtvis under senare delen av tjugotalet.
[60] Denna paroll figurerar i Stalins tal till industriledarna från den fjärde februari 1931 (Se Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 2, s. 216) Angående detta ämne se B Fabrègues anmärkningar i Communisme, nr 22–23, s. 60.
[61] Föreställningen om att uppdelningen i manuellt och intellektuellt arbete försvinner ”spontant” framförs inte uttryckligen av bolsjevikpartiet, men finns där implicit i och med att man inte nämner något om en konkret kamp för att undanröja denna arbetsdelning och inte heller något om betingelserna för en sådan kamp. Det bör noteras att denna föreställning får ett klart uttryck hos Bogdanov, t.ex. när han skriver ”I den utsträckning maskinen förbättras, kompliceras och alltmer närmar sig automationen, som fordrar kontroll av en levande varelse som ingriper medvetet och är ständigt uppmärksam, så blir sammansmältningen av manuellt och intellektuellt arbete allt tydligare Denna tendens blir nu så stark att den omintetgör arbetarens tidigare uppfattning om en uppdelning på manuellt och intellektuellt arbete. Se A Bogdanov, Allgemeine Organisationslehre, Tektologie, band 1, Berlin, 1926, s. 55, citerat efter nr 5/6 av Ästhetik und Kommunikation, op.cit. s. 95. Samma föreställning är närvarande i Bogdanovs text Konsten och arbetarklassen, där han skriver: ”Den mekaniserade produktionen ’läker’, om man kan uttrycka sig så, de grundläggande söndringarna i arbetets natur”. Bogdanov håller fast vid maskinens betydelse och tillägger att arbetaren ”har kommandot över denna mekaniska lag. Ju mer sammansatt och perfekt maskinen är, desto mer begränsas arbetet till övervakning och kontroll, till en undersökning av arbetets faser och betingelser och till ingripanden vid behov.” Utifrån denna föreställning är det inte förvånande att Bogdanov slår fast följande: ”det är bara genom arbetets utveckling, genom produktivkrafternas utveckling, som det socialistiska idealet kan fullföljas”. Citerat efter F Champarnaud, Révolution et Contre-Révolution culturelle en URSS, Paris, Editions Anthropos, 1975, s. 429, 439.
[62] Den tyska ideologin..., op.cit. s. 151.
[63] Den proletära hegemonin är nödvändig för övergången från kapitalismen till kommunismen, denna hegemoni måste särskiljas från begreppet dominans. Vi vet att detta begrepp spelar en roll i Lenins analyser (Se del 1 i denna trilogi, s.72–73) och att Gramsci utvecklar det. Men det är inte säkert att det har exakt samma betydelse för Gramsci som för Lenin.
[64] Det är inte möjligt att här redogöra för dessa analyser (de måste bli föremål för en separat undersökning). Jag ska bara påminna om den text vari Marx säger att ”förekomsten av revolutionära tankar i en bestämd epok förutsätter redan förekomsten av en revolutionär klass” (Tyska ideologin, op.cit. s. 152) och att revolutionen inte bara består i en revolt mot ”de enskilda betingelserna för det bestående samhället”, utan även i ”bildandet av en revolutionär massa, som vänder sig mot själva den hittillsvarande livsproduktion som bär upp allt det övriga”, dvs. mot produktionsförhållandena i sin helhet (ibid. s. 143–144). Marx understryker att den revolutionära klassen omvandlar sig själv i denna kamp, vilket är oundgängligt för att den ska kunna bygga ett nytt samhälle. Här är vi mycket långt från den ideologiska omvandling som ett resultat av kampen för produktionen, för tekniska omvandlingar och för ”utbildningen”. Angående detta ämne, se den Marxtext som citerats redan i del 1, s. 144.
[65] Se KPSS, op.cit. 1954 års utgåva, band 3, s. 195, citerat efter E H Carr och R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 446.
[66] Denna teori slås åter fast på sextonde partikongressen. År 1939 utmynnar det i en uttalad revidering av en av marxismens grundläggande teser. Det gäller tesen om statens bortvittrande som Stalin kallar ”otillräcklig” och oavslutad (se del 1, s. 22).
[67] Se SUKP(b):s Historia, Proletärkultur/Göteborg, 1972, s. 304, kursiverat i texten.
[68] Låt oss komma ihåg att Marx använder uttrycket ”revolution uppifrån” för att beteckna Ludvig Napoleon Bonapartes politik, ”verkställaren av 1789 års revolution” och att Engels i Kritik av Erfurtprogrammet ur Marx/Engels i kamp, Proletärkultur, Göteborg,1972 beskriver effekterna av Bismarcks politik under åren 1866 och 1870 med uttrycket ”revolution uppifrån”.
[69] Se Lenin, Staten och revolutionen, ur Valda Verk, op.cit. II:1, s. 195 ff. Det är anmärkningsvärt att man i SUKP(b):s partihistoria, som på ett systematiskt sätt sammanfattar Lenins viktigaste skrifter, inte på något sätt presenterar Staten och revolutionen.
[70] Se del 1, s. 387. Hela detta brev är av största intresse (se Marx och Engels, Brev i urval, Gidlunds förlag, 1972, s. 129–135).
[71] Se Marx, La Guerre civile en France, op.cit. s. 211–213. Jfr även Pariskommunen, op.cit.
[72] 212–216 (kursiverat i texten.). På dessa sidor påminner Marx också om att undanröjandet av den parasitära staten innebär att den nya regimen gör upp med den politiska hierarkin och ersätter folkets höga herrar med tjänstemän som anställs för arbetarlöner (s. 68) och som när som helst kan avsättas. De betraktas inte längre som oberoende och byråkratin avskaffas. Jfr även Pariskommunen, op.cit. s. 63–72.
[73] Se del 1, framförallt s. 275 ff, s. 412 ff.
[74] Angående Lenins texter och den roll som bolsjevikpartiet senare tillskriver de juridiska ägandeformerna, se del 1, s. 14 ff, s. 116 ff.
[75] Det är i Filosofins elände som Marx för första gången angriper problemet på ett mer systematiskt sätt, men det är hela tiden närvarande i hans viktigaste texter, liksom i Engels texter, framförallt i skrifterna efter Pariskommunen.
[76] Engels inledning till Marx bok Klasstriderna i Frankrike, Gidlunds förlag, 1971, s. 39–40.
[77] Se ovan.
[78] Man ska komma ihåg att Lenin betonade mångfalden av former för de kapitalistiska relationerna inom de sovjetiska statliga företagen: det faktum att specialisternas och teknikernas löner inte hölls på samma nivå som arbetarnas, förekomsten av en personlig chef som valdes av den centrala apparaten och som ensam ansvarade för företagets ledning, ”den finansiella autonomin” som innebär att företaget förfogar över en större del av vinsten (på denna punkt se del 1, s. 41 not 56, och s 126, s. 134–135, 428).
[79] De företag som kontrolleras av denna nya typ av bourgeoisie utgör som man säger i Kina ”kapitalistiska företag med socialistiska förtecken”. I dessa företag bedrivs en ”privat produktion” under statsegendomens täckmantel. Sådana företag tenderar att återskapa de stora aktiebolagens eller den kapitalistiska statens kännetecken, angående vilka Marx säger: ”Det är en privat produktion under kontroll av privat egendom”. Se Karl Marx, Le Capital, op.cit. band 7, s. 104 (Kapitalet).
[80] Ett sådant samarbete innebär att ”planen” huvudsakligen utarbetas utifrån basen, att den är ett resultat av samordningen av initiativ och förslag från producenterna själva.
[81] Jag återkommer till denna fråga i nästa avdelning av detta kapitel.
[82] Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Zenit/Rabén & Sjögren, Halmstad 1971, s. 197.
[83] Motsatserna ”värdelagen” och ”planprinciperna” (se E Preobrazjenskij, La Nouvelle Economique, op.cit., s.100 ff) hänger samman med den välkända föreställningen om kampen mellan ”marknadens anarki” och en ”planmässig harmonisk utveckling”.
[84] Se ibid. s. 103. Denna maximala ackumulation måste uppnås genom en prissättning som förverkligar en värdeöverföring till den statliga sektorn (ibid. s. 209 ff).
[85] Ibid. s. 109. Begreppet ”social teknologi” är ett av nyckelbegreppen i Bogdanovs Tektologie.
[86] Se ovan.
[87] Reznik, PCh, nr 1, 1931, s. 49.
[88] Marx anmärker att de borgerliga ekonomerna bara uppmärksammar värdets storlek, inte dess bestämmelse. På grund av den borgerliga praktikens väldiga inflytande sysselsätter de sig uteslutande med kvantiteten. Se Marx, Le Capital. Editions Sociales, op.cit. band 1, not 1, s. 62.
[89] Se del 1, s. 13 ff.
[90] Se Stalin, Om den dialektiska..., op.cit. s. 96.
[91] Ibid.
[92] Ibid.
[93] Ibid. s. 99.
[94] Lenin, Cahiers philosophiques, Paris, Editions sociales, s. 343.
[95] Stalin, Om den dialektiska..., op.cit. s. 100.
[96] Se ovan.
[97] För Bogdanov är begreppet ”organisation” med alla dess implikationer grundläggande, vilket leder till att ”samhället” (det mer eller mindre fullständiga förverkligandet av organisationens essens) får status av historiskt subjekt. Sålunda kan Bogdanov skriva: ”På teknikens område kämpar samhället med naturen och tar herraväldet över naturen, samhället organiserar den yttre världen i enlighet med sitt liv och sin utveckling. På ekonomins område organiserar samhället samarbetet och fördelningen människorna emellan (citerat efter P Champarnaud, op.cit. s. 441, kursiverat av Bettelheim). Bogdanov företräder en idealistisk historiefilosofi som präglas av en ”organisationsprincip” i termens biologiska mening. Enligt honom strävar organisationen under historiens lopp efter att förverkliga sig själv. Klassamhällen är ingenting annat än ofullständiga ”förverkliganden” av organisationsprincipen. Ofullständigheten beror på de förhärskande motsättningar som underminerar organisationsprincipen. Men organisationsprincipen måste segra till slut. Denna seger kommer att hemföras av den socialistiska revolutionen som gör slut på motsättningarna och för organisationen till seger. Proletariatet framstår på så sätt som ett verktyg för genomförandet av organisationsidéen och det socialistiska samhället som förverkligandet av en kärnpunkt som funnits under hela mänsklighetens historia men som nu nått sitt fulla förverkligande. Detta skulle i sin tur leda till uppkomsten av en ”ny människa”. De idealistiska dragen i denna ideologiska konstruktion, som svarar mot en specifik filosofisk humanism, är klara och tydliga (Se D Lecourt, Lyssenko, Histoire réelle d’une science proletariénne, Paris, Maspero, 1976, not 20, s. 158 ff). Denna idealistiska konstruktion gör det möjligt för Bogdanov att utarbeta en ”modell” av det socialistiska samhället som karakteriseras av centralisering, rationalisering och planering av uppgifterna. Här är det inte massorna som skapar historien utan huvudrollen innehas av organisatörer och planerare.
[98] Se Stalin, Om den dialektiska..., op.cit. s. 109.
[99] Man bör dra sig till minnes att bogdanovismen utvecklas strax efter den revolutionära arbetarrörelsens tillfälliga tillbakagång, då den stolypinska reaktionen och den borgerliga jordbrukspolitiken gjorde arbetarrörelsens samarbete med bondemassorna särskilt svårt. I det läget utarbetar en minoritet av de gamla bolsjevikerna med Bogdanov i spetsen ett ideologiskt system som ”förhärligar” den ryska arbetarklassens relativa isolering. De för fram ultravänsteristiska paroller och säger att det ryska proletariatet kommer att spela en ledande roll, inte tack vare sitt förbund med bönderna, utan tack vare sin privilegierade ställning som organisatör, vilken försätter den ryska arbetarklassen i ett specifikt förhållande till den moderna tekniken. Bogdanovs filosofiska teser skapar de teoretiska betingelserna (övergivandet av den dialektiska materialismen) för en skenbar legitimering av den tidens ”ultravänsteristiska” föreställningar. På denna punkt se Lenins två artiklar ”Om vissa egenheter i marxismens historiska utveckling”, Zvezda, 23 december 1910 och ”Stolypin och revolutionen”, nr 24, 1911 av Socialdemokraten, O. Ch, band 1, Moskva, 1941, s. 158 ff, 163 ff.
[100] Lenin, Cahiers philosophiques, op.cit. s. 343.
[101] Stalin, W, band 11, s. 255 ff. Det rör sig om talet ”Industrialiseringen av landet och högeravvikelsen inom SUKP”.
[102] Ibid. s. 293.
[103] Se Lenin, Valda verk i tre band: 3, s. 655. På denna punkt se även del 1, s. 269–270.
[104] Se Lenin, Valda verk i tre band, 3, s. 495. Se även del 1, framförallt s. 193, 336–337, 340.
[105] På tionde partikongressen säger Lenin: ”Detta är inte rätta tillfället för opposition, kamrater”. Lenin, OC, band 32, s. 209, kursiverat av Bettelheim.
[106] Dessa beslut införlivas med ”resolutionen om partienigheten” som tionde kongressen antar och apropå vilken Lenin talar om en extrem åtgärd vidtagen i en farlig situation (Lenin, Valda verk i tre band, 3, s. 495–501).
[107] Inlägg på trettonde kongressen, citerat efter E H Carr, The interregnum, London, Macmillan, 1965. s. 363.
[108] Vid denna tidpunkt upphör de öppna debatterna och ”uppslutningarna” kring partilinjen mångdubblas. Motsättningarna inom partiet framstår som ”överkomna”. I själva verket återskapas de i nya former – men nu föregriper jag problem som ska analyseras i nästa del.
[109] Lenin, Valda verk i två band: II:2, s. 168. På denna punkt se även del 1, s. 226–227.
[110] Se ovan s. 540.
[111] Se E H Carr, Ryska revolutionen, 1917–1923, tre band, Cavefors, Stockholm 1970, del 2, s. 253, kursiverat av Bettelheim.
[112] Zinovjev, Les Partis et Tendances anti-sovietiques, 1922, citerat av Alexandre Skirda., Kronstadt 1921, Editions de la Tête de feuilles, s. 26–27.
[113] Pravda, 23 augusti 1924, citerat efter E H Carr, Socialism.. .op.cit. del 1, s. 104, not 3.
[114] Se Stalin, W, band 6, s. 186–188. I denna text framhålls ”den disciplinära” anda som måste genomsyra proletariatet och partiets uppfostrande roll, men han nämner inte massornas uppfostrande roll i förhållande till partiet.
[115] Se Stalin, Leninismens grundfrågor, op.cit. del 1, s. 157. Översättarens formulering 2014 utifrån Bettelheims franska original (s. 516).
[116] Se ibid. s. 156–172, framförallt s. 162–164. Se även B Fabrègues artikel i Communisme, nr 24.
[117] Det rör sig om den tes som Lenin utvecklar i Vad bör göras år 1902 (Lenin, Valda, verk i två band: 1:1, s. 149–367), där han försvarar teorin om föreningen av den marxistiska teorin och arbetarrörelsen genom partiet. Detta är dock inte platsen för en diskussion om samtliga Lenins teser i Vad bör göras och de rättelser han senare tillför dem.
[118] Se ovan, s. 872.
[119] Marx talar sålunda om nödvändigheten av en ”fri och vetenskaplig forskning ” (se förordet till första tyska utgåvan av Kapitalet i juli 1967, se Le Capital, Editions sociales, op.cit. band 1, s. 21) och han ”underkastar” sig inte det tyska partiets teorier. Mao Tse Tung säger också: ”Frågor om rätt och fel i konsten och vetenskapen bör avgöras genom fri diskussion i konstnärliga och vetenskapliga kretsar och under det praktiska arbetet inom konst och vetenskap. De bör inte avgöras summariskt”. Se Om det rätta sättet att läsa motsättningar inom folket, op.cit. s. 236.
[120] Se D Lecourt, Lyssenko, Histoire réelle d’une science proletariénne, Paris, Maspero, 1976, s. 60 ff. Lecourt klarlägger lyssenkismens sociala bas (s. 92 ff).
[121] A Badiou fäster uppmärksamheten vid denna punkt när han säger att det han kallar ”framhävandet av totalitetsprincipen (som är resultat av att 'dialektikens lagar' inte underställs motsättningens primat över enheten) mycket väl kan tjäna som utgångspunkt för en metafysisk infiltration” (A Badiou, Théorie de la contradiction, Paris, Maspero,1975, s. 38).
[122] En sådan tolkning uppstår när Marx idéer förflackas. Den förekommer i diverse varianter av ”ekonomismen”. I början av nittonhundratalet blir den allmänt framträdande inom andra internationalen. Den är främmande för marxismen-leninismen. Sålunda innebär Lenins teori om ”den svagaste länken” i den imperialistiska kedjan, vilken gör det möjligt att betrakta det tsaristiska Ryssland som ”platsen” för den socialistiska revolutionens första seger, ett tillbakavisande av den evolutionistiska tolkningen av Marx' idéer, en tolkning som för det mesta hänger samman med produktivkraftproblematikens dominans (se del 1, s. 24 ff).
[123] Denna kritik förekommer i en artikel från oktober 1877 i Otetjestvennyje Zapiski. Marx svar är känt genom en kopia som Engels skickade till Vera Zassoulitch och som kom ut i en tidning publicerad av revolutionära ryska flyktingar i Genève, Vestnik Narodnoi Voli, nr 5, 1886.
[124] Citerat efter Marx, Œuvres, band 2, op.cit. s. 1555. I ovanstående text kallar Marx sin studie av den primitiva ackumulationen i Europa för en ”skiss av kapitalismens ursprung i Västeuropa”.
[125] Se Ibid., s. 1557 ff och del 1, s. 175–176.
[126] Engels påvisar således betydelsen av ”föraktet för arbetet med händer” i den cisalpinska delen av romerska riket (le monde romain du Bas-Empire) ända fram till 800-talet. Se F. Engels, L’Origine de la famille, de la propriété et de l’Etat, i Marx/Engels O.ch, 1955, band 9, s. 326 ff. Se även Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, Arbetarkultur, Stockholm, 1969.
[127] Om den dialektiska och historiska materialismen, op.cit. s. 114.
[128] Ibid. s. 110–127. Ovanstående formuleringar innefattar föreställningen om ”en naturlig ordningsföljd” för produktionssätten, som skulle innebära att människan inte själv skapar sin historia. Historien skulle alltså vara ett ”subjekt” och människorna bara dess verktyg. Redan i Tyska ideologin fördömer Marx föreställningen om historien som ett ”subjekt” när han skriver: ”Historien är ingenting annat än räckan av enskilda generationer, av vilka var och en utnyttjar det material, det kapital och de produktionskrafter som alla de föregående lämnat i arv. (...) Detta förhållande kan nu förvridas i spekulationen på så sätt att den senare historien görs till ändamål för den tidigare, (...) varigenom alltså historien får sina egenartade ändamål och blir en ”person bland personer”. Se Tyska ideologin, op.cit. s. 150.
[129] Vad gäller förhållandet mellan ”arbetarismen” och de teknicistiska teorierna se ovan, s. 824, 827.
[130] En proletär ståndpunkt utgår från proletariatets plats i produktionsförhållandena (och i produktionsprocessen). Den utgår från proletariatets totala åtskiljande från produktionsmedlen. De ”arbetaristiska” ståndpunkterna utgår från arbetarklassens plats i arbetsprocessen, från dess roll i förhållande till verktyg och maskiner. Den antar alltså en ”teknicistisk” karaktär.
[131] Denna text är känd under namnet Kritik av Gothaprogrammet och redigeras år 1875. Ledande tyska socialdemokrater motsätter sig först dess spridning. Partitidningen publicerar den inte förrän år 1891, och då med ”nedtonanden” som är detsamma som censur. Se brevet från Engels till Kautsky den 23 februari 1891 i Marx och Engels, Brev i urval, op.cit. s. 198–201. Senare har man kunnat upprätta Marx originaltext med hjälp av manuskriptet han skrev. Det är den återupprättade versionen som citeras här. Se Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, Aurora, Stockholm, 1975, s. 17 ff.
[132] Ibid. s. 29.
[133] Ibid. s. 30–31.
[134] I Kritik av Gothaprogrammet uttrycks den etatistiska linje som förespråkas med följande formulering: ”eftersträvar det tyska arbetarpartiet (...) den fria staten” (ibid. s. 33). Denna formulering får Marx att inflika att det i själva verket rör sig om grundandet av en stat som är ”fri” i relation till arbetarna, något som redan finns i tyska riket och i Ryssland (ibid. s. 38).
[135] Därav Gothaprogrammets formulering: ”arbetarklassen verkar för sin befrielse i första hand inom ramen för den nuvarande nationella staten”. Detta yttrande står också i motsättning till kommunistiska manifestets uttalande om att arbetarklassens klasskamp är internationell ”till formen” och inte till innehållet (ibid. s. 32).
[136] Se ovan, s. 97, not 1.
[137] Se del 1, s 331.
[138] De effekter som här undersöks är de som rör själva Sovjetunionen. Effekterna på den internationella kommunistiska rörelsen har lämnats därhän. För dem skulle en särskild undersökning fordras.
[139] Se XIII Sezd, Moskva, 1963, s. 505, 506, citerat efter T H Rigby, op.cit. s. 137.
[140] Se Ästhetik und Kommunikation..., op.cit. s. 119.
[141] Till följd av denna teoris teknicistiska och metafysiska karaktär hänförs begreppen ”förändring” och ”omvandling” här till ett andrarangsplan, medan de intar en central plats i den dialektiska materialismen. När detta undanträngande når en viss nivå ersätts den ideologiska kampen med en repressiv politik.
[142] Denna närvaro har givetvis en social bas. Det faktum att man prioriterar mycket stora ”moderna produktionsenheter” verkar motsvara företagsledarnas roll, ju större företag desto viktigare är företagsledarens roll.
[143] Det förtjänar att uppmärksammas att den roll som anhängarna av Proletkult spelar för utvecklingen av NOT rimmar väl med Bogdanovs teorier. I artikeln ”På den ideologiska fronten” (Pravda 27 september 1922) som redigerats av Pletnev, Proletkults språkrör, framgår det klart att de bogdanovska teorierna om ”organisationen” leder till att massorna behandlas som redskap som är beroende av specialisterna. Efter oktoberrevolutionen slår V Pletnov fast att det inte bara är specialister som behövs på teknikens och ekonomins område: ”Vår epok ställer oss uppgiften att utbilda en ny typ av lärda, samhällsingenjörerna, organisationens ingenjörer som förmår att tackla den ständigt växande mängden uppgifter.” Se Ästhetik und Kommunikation..., op.cit. s. 120–121; i sina anteckningar till denna artikel sätter Lenin två frågetecken vid detta förslag. Samma ideologiska tendens gör sig gällande i uttrycket ”själens ingenjör” för den proletäre skribenten. Här ser man återigen hur teknikens och organisationens ideologi förvandlas till organisatörernas och teknikernas ideologi.
[144] Se ovan s. 365.
[145] Se Trud, 11 och 12 mars 1924 och Bjulleten 2 Vsesojuznoj Konferentsii po NOT, Moskva, 1924, s. 27–36. Citerat efter E H Carr, Socialism... op.cit. band 1, s. 384.
[146] Se ovan s. 386.
[147] I början av 1926 är emellertid deras auktoritet långtifrån stabil. Det ökande gapet mellan arbetarnas inkomster och ingenjörernas, specialisternas och direktörernas inkomster framkallar fientlighet hos en del av arbetarna. Inför denna utveckling manar partiet till en skärpt arbetsdisciplin. Stalin kräver att arbetarna hör upp med att misstro tjänstemännen inom industri och förvaltning. Han säger att ”de utför uppgifter som kräver att de omges av en ”förtrolig atmosfär och att de varken kritiseras eller ’gisslas’ ” (Stalin, W, band 8, s. 144, 146). Dessa formuleringar pekar på en ökad koncentration av makt till specialister och administratörer som stöter på ett visst motstånd hos arbetarna. Man vet för övrigt att auktoriteten hos dessa båda grupper ifrågasatts, framförallt i början av år 1929 genom utvecklandet av produktionskonferenser, men man vet också att dessa konferensers betydelse snabbt avtar.
[148] Se ”Partiets omedelbara uppgifter på landsbygden”, Stalin, W, band 6, s. 315 ff.
[149] Se Maxim Gorkij, Lénine et le Paysan russe, Paris, Gallimard, 1924, s.113–144.
[150] Ibid. s. 103.
[151] Ibid. s. 104.
[152] Ibid. s. 107.
[153] Ibid. s. 108.
[154] Ibid. s. 111.
[155] Ibid. s. 121.
[156] Ibid. s. 128.
[157] Se Stalin, W, band 7, s. 26.
[158] Ibid. s. 28–29 (kursiverat av Bettelheim).
[159] Stalin, W, op.cit. band 8, s. 99.
[160] Maxim Gorkij, Lénine, op.cit. s. 181. C.B har kursiverat orden ”tillsammans” och ”ryska” därför att de är karakteristiska.
[161] Se Maxim Gorkij, Rousskii Sovremennik, Berlin, band 1, 1924, s. 235, citerat efter E H Carr, Socialism ..., op.cit. band 1, s. 122–123, kursiverat av Bettelheim.
[162] Det rör sig om resolutionen ”Om partibyggets omedelbart förestående uppgifter”, se KPSS, op.cit. band 1, s. 820 ff.
[163] Ur denna aspekt är resolutionen bara en bekräftelse av det beslut som nyligen tagits om att öka antalet partimedlemmar med hjälp av en stor värvningskampanj som uppkallas efter Lenin. En massrekrytering står emellertid i motsättning till Lenins anvisningar i ett brev till Molotov, där han varnar för de negativa effekterna av en alltför snabb medlemsrekrytering bland arbetarmassor som inte utgör något sant proletariat, eftersom en stor del av de som arbetar i fabrikerna är ”sanna småborgare som tillfälligt antagit arbetarskepnad” (se Lenin, OC, band 33, s. 257). I början av 1924 är den situation som Lenin beskrev i grunden oförändrad.
[164] Se KPSS, op.cit. band 1, s. 833.
[165] Resolutionen ”Om agitations- och propagandaarbetet”, se ibid. s. 871 ff.
[166] Ibid. s. 875.
[167] Citerat efter D Lindenberg, L’internationale communiste et l’Ecole, Paris, Maspero, 1972, s. 317 (kursiverat av Bettelheim).
[168] Ibid. s. 326–327.
[169] Se E H Carr, Socialism..., op.cit. band 1, s. 121–122.
[170] Se del 1, s. 353–361.