Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxičme période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
De problem som tas upp i detta kapitel utgör kärnan i analysen av den socialistiska omvandlingen. Att här ta upp alla sidor av dessa problem skulle föra oss för långt från det som i första hand är föremål för vår undersökning nämligen kännetecknen för den samhälleliga process som utmynnar i det brutala övergivandet av NEP och i övergången till den typ av industrialisering och kollektivisering som kommer att prägla Sovjetunionen. Det är alltså främst för att få ett svar på sistnämnda frågeställning som jag kommer att ta upp den samhälleliga karaktären hos kategorierna pris, lön och profit inom den sovjetiska samhällsformationen, och mer exakt inom den statliga industrin, under NEP:s sista år.
De analyser som följer syftar till att klarlägga vilken roll ifrågavarande ekonomiska kategorier spelar som sociala relationer i en konkret historisk process. Ett sådant klarläggande förutsätter att man tar hänsyn, inte bara till den roll som lön, pris och profit spelar, utan även till den ideologiska föreställningen om dessa ekonomiska kategoriers betydelse. Denna föreställning utövar nämligen ett djupgående inflytande på den konkreta historiska processens förlopp, isynnerhet som den inrymmer en motsättning mellan verkligheten och den kunskap som denna föreställning anses ge om verkligheten.
En undersökning av de resolutioner som antas av bolsjevikpartiets ledande instanser gör det möjligt att lokalisera olika föreställningar om lön, pris och profit och olika analyser av vilken typ av sociala relationer som dessa ekonomiska kategorier är uttryck för. En sådan undersökning gör det dessutom möjligt att konstatera att när de centrala planeringsorganens verksamhet utvecklas (dvs. under de sista NEP-åren) är den dominerande tendensen att se på dessa ekonomiska kategorier som ”tomma former”; att inte längre betrakta dem som uttryck för sociala förhållanden utan att väsentligen se dem som ”räkneenheter”.
I Lapidus och Ostrovitianovs Lärobok i politisk ekonomi (Précis d’économie politique) återfinns en av de mest systematiska redogörelserna för denna uppfattning, och jag kommer att referera till denna för att få fram några betecknande formuleringar.
Vad gäller ”betydelsen av värdets form och prisets form utgår Lärobok i politisk ekonomi från det faktum att varucirkulationen mellan de statliga företagen sker i form av köp och försäljning (i enlighet med genomförandet av chozrastjot) till bestämda priser. Lapidus och Ostrovitianov medger att dessa inköp och försäljningar utgår från marknaden, men förnekar samtidigt att dessa affärer uttrycker (eller döljer) samma sociala relationer som värdet. Författarna erinrar om att de företag mellan vilka varorna cirkulerar tillhör samma stat och följaktligen inte utgör ”av varandra oberoende ägare”. De tillägger att för de statliga företagen är ”förbindelsen via marknaden varken den enda eller ens den väsentligaste formen av förbindelse, och att man här sannerligen inte kan tala om värde”. Därav slutsatsen att det som kvarstår bara är värdets yttre form, dess ”hölje” som man dock samtidigt tillmäter ”en viss reell betydelse (...) trots att denna form saknar värdeinnehåll”.[1]
Denna redogörelse framstår som helt förvirrad. Priset framställs här i korthet som en ”tom form” (författarna talar om ett ”hölje”), vilket i klartext betyder att det inte rör sig om en form som ger uttryck för sociala förhållanden.
Det som framställs som viktigast är ”prisets kvantitativa innebörd”[2]. Man börjar med att säga att priset ”i realiteten regleras av statens planeringsinstitutioner”[3] bara för att senare medge att prissättningen definitivt påverkas av en rad faktorer och krafter som hänger samman med marknaden och som de statliga institutionerna måste ta hänsyn till.[4] Medgivandena rör emellertid bara prisets kvantitativa innebörd, och man håller fast vid föreställningen om priset som ett ”hölje” eller en ”tom form”. Det som Lapidus och Ostrovitianov säger om priset i sin bok säger de också om lönen där de också hänvisar till begreppet ”statlig egendom” och till att det är fråga om arbetarklassens stat. ”Om vi för vår förstatligade industri använder kapitalistiska uttryck såsom termen ’lönearbete’, så betecknar dessa termer bara fenomenens yttre form, bakom vilken redan nya socialistiska samhällsförhållanden döljer sig.”[5]
Här stöter vi åter på uppfattningen att det existerar en form av distribution (lönen) som enbart skulle bestå ”i en ”yttre form”, vilken liknar den form som de kapitalistiska relationerna antar, men som har ett innehåll som är annorlunda och rentav motstridigt. Detta leder oundvikligen till en grundläggande fråga: varför uppträder de nya sociala förhållanden, vars existens bekräftas, i form av sin motsats? Inför denna motsättning nöjer sig författarna till Lärobok i politisk ekonomi med att påpeka att ”motsättningen mellan form och innehåll också förekommer under kapitalismen och även kommer till uttryck under övergången från feodalism till kapitalism”.[6] Detta påpekande säger oss emellertid inte något om betydelsen av en sådan motsättning, framförallt inte ifråga om graden av produktionsförhållandenas faktiska omvandling.
I Lärobok i politisk ekonomi likställs denna omvandling helt enkelt med förekomsten av statlig egendom och med existensen av proletariatets diktatur. Problemet med gränserna för denna omvandling (på de omedelbara produktionsförhållandenas och reproduktionsförhållandenas nivå) tas inte upp. Det är bara förekomsten av dessa begränsningar som gör det möjligt att förstå att om löneformen existerar, beror detta på att de faktiska produktionsförhållandena utgör en kombination av gamla och nya förhållanden. Det är den roll som de gamla kapitalistiska förhållandena fortfarande spelar som förklarar löneformens existens.[7]
Hur som helst leder de ovannämnda formuleringarna i boken till att tidningen slår fast att man inom den förstatligade industrin inte kan tala om vare sig ”utsugning” eller ”mervärde”.[8]
Ifråga om mervärdets icke-existens är argumentationen ytterst kortfattad; man hänvisar helt enkelt till de tidigare påståendena om lönens, prisets och värdets karaktär av rent ”yttre form”. Den leder för övrigt till en slutsats som står i motsättning till en av bolsjevikpartiets resolutioner. Den tolfte partikongressen (17–25 april 1923) underströk i en enhällig resolution att ”skapandet av mervärde inom den statliga industrin är en fråga på liv och död för sovjetmakten, och därmed för proletariatet”.[9]
Under 1928 förefaller denna partiresolution vara bortglömd, produktionen av mervärde anses under alla omständigheter vara resultatet av en utsugningsprocess, vilket inte nödvändigtvis är fallet.[10]
De svårigheter som författarna till Lärobok i politisk ekonomi stöter på hänger samman med deras uppfattning att statligt ägande och statlig planering får kapitalistiska och marknadsmässiga förhållanden att ”försvinna”. Det har emellertid visat sig att dessa förhållanden bara i begränsad omfattning omvandlas i den omedelbara produktionsprocessen. Förekomsten av det personliga ledarskapet och chozrastjot säkrar reproduktionen av kapitalistiska och marknadsmässiga förhållanden, vilket Lenin understrukit. Under nuvarande omständigheter leder inte planeringen till att produktionsprocessen blir en verkligt enhetlig process. Framförallt beror detta på att planen inte arbetas fram av massorna, utan åläggs dem.
I slutet av NEP består den samhälleliga reproduktionsprocessen fortfarande i huvudsak av skilda produktionsprocesser som på en gång är inbördes beroende (i egenskap av enskilda moment i den sociala reproduktionsprocessen) och isolerade och åtskilda (i och med att de inte styrs kollektivt av arbetare sammanslutna på en samhällelig nivå).
Så länge som den samhälleliga produktionsprocessen präglas av en sådan struktur, är även de föremål som levereras inom den statliga sektorn fortfarande ”produkter av privata arbeten utförda oberoende av varandra” enligt det uttryck som Marx använder för att karakterisera de betingelser under vilka ”nyttoföremål... förvandlas till varor”[11]. Det är just förekomsten av dessa betingelser som förklarar betingelserna för värdeformen och prisformen. Dessa utgör alltså inte enbart ”höljen” utan är uttryck för produktionsförhållanden vars reproduktion författarna till Lärobok i politisk ekonomi helt enkelt nöjer sig med att förneka.
Den ekonomiska planering som praktiseras under NEP-epoken (dvs. ”uppifrån och ner”) förändrar inte i grunden det faktum att olika arbeten har ett yttre förhållande till varandra, och inte heller de betingelser under vilka de omedelbara producenterna deltar i arbetet.
Den ekonomiska planen är visserligen den form som gör det möjligt att i samhällelig skala utveckla samarbetsrelationer mellan producenterna. Den gör det möjligt att på förhand relatera skilda produktionsprocesser till varandra. Dessa kan på så sätt upphöra att verka ”isolerade”. All ekonomisk planering utmynnar emellertid inte nödvändigtvis i en samordning och i ett faktiskt behärskande av de olika produktionsprocesserna. Den ekonomiska planeringen kan alltså vara mer eller mindre effektiv och den kan till och med vara illusorisk. Planeringens faktiska karaktär är beroende av hur de socialistiska elementen i den ekonomiska basen och i överbyggnaden utvecklas. Den är beroende av produktionens och reproduktionens sociala betingelser, av de politiska och ekonomiska betingelserna för utarbetandet och verkställandet av planen. Även under proletariatets diktatur kan en ekonomisk plan som huvudsakligen utarbetas av experter och som framförallt underställs kraven från en värdeökningsprocess ha ett innehåll som inte är socialistiskt. Innehållet bestäms i själva verket av den plats som producenterna själva intar i utarbetandet och verkställandet av planen, av det sätt varpå de omedelbara producenterna deltar i produktionsprocessen. Det påverkas av huruvida producenterna gör sitt deltagande i produktionsprocessen till en direkt samhällelig handling istället för en ”privat” handling, som enbart syftar till att tillförsäkra dem en ” inkomst”.
En ekonomisk plan kan alltså besitta en socialistisk eller kapitalistisk karaktär på olika nivåer. Planens faktiska karaktär kan omvandlas och denna omvandling blir till en beståndsdel i kampen mellan två vägar, den kapitalistiska och den socialistiska vägen. Den sistnämnda vägens seger innefattar undanröjandet av marknadsmässiga och kapitalistiska förhållanden. Den förutsätter, som ett resultat av en klasskamp som växer fram under en lång historisk period, en omvandling av de objektiva och subjektiva betingelserna för produktionen.[12]
Under NEP-epoken påbörjas nätt och jämnt denna omvandling och de ekonomiska planerna har bara en antydan till socialistisk karaktär. Man kan inte tillskriva dem adjektivet ”socialistiska” annat än i den mån de ”är uttryck för en vilja att säkra övergången till socialismen”.[13]
Man kan erinra sig Marx påpekande angående den kollektiva arbetaren under kapitalistiska produktionsförhållanden, där det kollektiva arbetet inte i sig rymmer någon enhetsprincip, utan där denna enhet påtvingas arbetarna utifrån och där arbetarna är utsatta för trycket från en vilja som inte är deras egen.[14]
Planeringens socialistiska karaktär utvecklas inte annat än i den mån principen om enhet utgör arbetarnas kollektiva vilja (när planen inte väsentligen utarbetats utan arbetarnas medverkan). Detta innebär att planen måste vara en produkt av massornas aktivitet och det kan den inte bli förrän efter en lång ideologisk kamp som förvandlar arbetet till direkt samhälleligt arbete, vilket också är en förutsättning för att löneformen ska försvinna.
I Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin visar Marx just att förekomsten av lön som värdeform på fördelningens nivå är tecken på att ”produktionen ännu inte är direkt samhällelig eller en frukt av samverkan och att arbetet inte är fördelat enligt en gemensamhetens princip. Individerna förblir underordnade det samhälleliga arbetet, vilket tynger dem som ett öde. Den samhälleliga produktionen är ännu inte underordnad individerna såsom en gemensam styrka och kapacitet”.[15]
Den värdeform och det löneförhållande som utvecklas innebär alltså att det samhälleliga arbetet förbrukas som enskilt arbete. Det innebär att det sociala arbetet inte är ett allmänt arbete och att den allmänna arbetstiden ännu bara kan existera i form av ett allmänt objekt, penningen, som möjliggör de enskilda arbetenas församhälleligande.[16]
Förekomsten av kategorierna ”värde”, ”pengar” och ”lön” innebär alltså att arbetarna trots att staten äger produktionsmedlen socialt sett förblir åtskilda från sina produktionsmedel och inte kan sätta dessa i rörelse annat än under ett tvång som ligger utanför dem själva. Under sådana betingelser har inte arbetarnas produktiva aktivitet någon direkt samhällelig karaktär utan förblir en aktivitet som på en gång är ”individuell” och samhällelig.
Endast undanröjandet av arbetets ”privata”, individuella och enskilda karaktär[17] och av de olika arbetenas inbördes oberoende (som objektivt sett är inbördes beroende) öppnar vägen för ett förstörande av de marknadsmässiga och kapitalistiska relationernas existensbetingelser. Ett sådant undanröjande kan inte åstadkommas om det inte utvecklas samarbetsrelationer mellan producenterna i samhällelig skala.
Bara en ideologisk och politisk kamp för ett sådant samarbete (som är förutsättningen för att en omvandling av den omedelbara produktionsprocessen och reproduktionsprocessen ska komma till stånd) kan förvandla det statliga ägandet till ett kollektivt tillägnande av produktionsmedlen.
I den mån denna kamp inte förs eller bara resulterar i en partiell omvandling, fungerar det statliga ägandet av produktionsmedlen ännu som ”kollektivt kapital”[18] och reproducerar det kapitalistiska produktionssättets lagar i en omvandlad form. Denna form kan bilda en statskapitalism under proletariatets diktatur.
I detta fall, liksom ifråga om arbetarkooperativen, står vi inför en partiell brytning med det kapitalistiska produktionssättet, inför en brytning som måste drivas längre för att man helt ska kunna undanröja effekterna av det kapitalistiska produktionssättets fortsatta reproduktion. Ifråga om fabriker som är ”arbetarkooperativ” observerar Marx att dessa ”nödvändigtvis och överallt i sin organisation reproducerar det rådande systemets alla brister”. Han tillägger att i dessa kooperativ ”överskrides motsättningen mellan arbete och kapital om än i ofullständig form. I sin sammanslutning är arbetarna sina egna kapitalister, det vill säga de använder produktionsmedlen för att skapa värde genom sitt eget arbete.”[19]
När det gäller arbetarna på de statliga fabrikerna står vi även här inför en produktion som är en produktion av värde och mervärde. Detta gör att aktörerna i denna produktion underställes speciella krav som är annorlunda än de krav som en produktion av enbart bruksvärde medför. Det medför att fabriksledarna fyller en speciell funktion. De kan på en gång vara företrädare för reproduktionen av det ”kollektiva kapitalet” och proletära revolutionärer som ”bidrar till att störta rådande sociala förhållanden och bygga upp nya”.
Då Lapidus och Ostrovitianov i sin Lärobok i politisk ekonomi inte ställer frågan i sådana termer gör de förekomsten av värdet, penningen, priset och lönen obegriplig. De kan inte anvisa någon väg som leder till att dessa kategorier försvinner och till att socialistiska förhållanden utvecklas (sådana förhållanden antas ju redan vara för handen) . Slutligen blir det omöjligt att förstå vad de statliga företagens profit är, eftersom de bara tar hänsyn till den kvantitativa sidan av profiten.
Om man utgår från sådana förutsättningar som vi här har tagit upp måste resonemangen i Lärobok i politisk ekonomi leda till påståendet att de statliga företagens profit inte är någon profit; man kan alltså inte ge profiten någon annan betydelse än räkneenhetens. ”Från det ögonblick det inte längre kan vara frågan om mervärde i företag som förstatligats på ett konsekvent socialistiskt sätt, kan det inte heller vara frågan om profit (...). När vi talar om våra statliga företags profit, måste vi därför alltid ha för ögonen att vi använder detta ord i strikt konventionell bemärkelse och att vår sovjetiska profit inte har någonting gemensamt med den kapitalistiska profiten vad innehållet beträffar”.[20]
Sådana schematiska formuleringar gör det inte möjligt att klarlägga profitens verkliga roll (som fortfarande härrör från bestämda sociala förhållanden) inom den sovjetiska ekonomin. Framförallt gör inte dessa formuleringar det möjligt att ställa problemet om den statliga kapitalismen under NEP-perioden och inte heller att förstå de hinder kapitalets krav på värdeskapande ställer för ett fullt utnyttjande av arbetskraften, eller att korrekt behandla dessa krav och de krav som en proletär politik medför.
Utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet inom industrin mot slutet av NEP visar tydligt att industrin är underställd kapitalets krav på värdeökning. Reproduktionen av kategorierna lön och profit och det okritiska anammandet av dessa former medför kapitalistiska begränsningar för ökningen av antalet anställda inom industrin. Det är frågan om marknadsmässiga begränsningar av kapitalets ackumulation och av det investerade kapitalets lönsamhet, givetvis med hänsyn tagen till lönenivån. Här är det nödvändigt att försöka ge en helhetsbild av sysselsättningens och arbetslöshetens växlingar.
De första NEP-åren präglas av en stark tillbakagång för anställda inom industrin och en brutal ökning av arbetslösheten. Den ursprungliga minskningen av antalet anställda inom statlig industri beror på införandet av principen om finansiell självständighet. Företagen kan bara behålla så många anställda som svarar mot de penninginkomster de kan använda för att betala ut löner. De får inte längre något understöd från staten och mycket snart får de heller inte några krediter annat än till lönsamma affärer. Målet är att sätta stopp för inflationen och åstadkomma en sänkning av produktionskostnaderna. Vid den här tiden har produktionskostnaderna i själva verket ”svällt” bland annat genom utbetalandet av löner som saknar motsvarighet i produktiv aktivitet då företagen inte har tillräckligt med råvaror och drivmedel för att gå med full kapacitet.[21]
Statistiken gör det inte möjligt att bestämma omfattningen av sysselsättningens tillbakagång, men den berör 100 000-tals arbetare. Bara inom järnvägen minskar antalet anställda arbetare från 1 240 000 till 720 000. Ifråga om spinnerierna blir det i och med koncentrationen av produktionen till bättre utrustade företag möjligt att minska antalet anställda per tusen sländor till hälften.[22] Därmed minskas produktionskostnaderna väsentligt. Icke desto mindre kan man skönja en ökning av antalet sysselsatta från och med 1923, tack vare att råvaruförsörjningen förbättras.
Från och med 1924 ökar antalet sysselsatta inom industrin nästan regelbundet.[23] Vad man framförallt bör fästa uppmärksamheten på är ökningen av arbetslösheten som också är regelbunden och avsevärd. Det snabba utökandet av antalet sysselsatta räcker alltså inte till för att absorbera all den arbetskraft som söker anställning.
Uppskattningen av antalet arbetslösa är mycket ungefärlig. Enligt officiell anställningsstatistik är 1 340 000 arbetslösa inskrivna i sjuttio kassor den första juli 1924.[24]
Under 1924/25 rensas ett stort antal inskrivna ut från kassornas register, såsom personer som aldrig haft någon anställning (det gäller framförallt de unga) och sådana som är arbetslösa sedan tre år tillbaka. Till följd av denna ”utrensning” utgör antalet registrerade arbetslösa inte mer än 848 000 under 1924/25. Trots att statistiken från och till blir föremål för justering, framgår det att arbetslösheten ökar regelbundet. Officiellt finns det mer än en miljon arbetslösa under år 1925/26, nära 1,3 miljoner arbetslösa under 1927/28 och 1,7 miljoner arbetslösa den första april 1929.[25]
Dessa siffror innebär emellertid en stark underskattning av antalet arbetslösa. Den första januari 1927 räknar till exempel de officiella kassorna bara med 867 000 fackföreningsanslutna arbetslösa, medan fackföreningarna vid samma tidpunkt registrerar 1 667 000 arbetslösa, dvs. nära det dubbla.[26]
Arbetslöshetens omfattning och dess tendens att förvärras är ett tecken på djupgående ekonomiska motsättningar och på en alltmer tillspetsad krissituation. Under 1926/27 medger partiledarna att arbetslösheten inte enbart är ett övergående fenomen och att den orsakar svåra problem. I början av 1927 tvekar Kirov inte att med anledning av detta tala om en ”väldig böld” på vår ”ekonomiska organism”.[27]
Bolsjevikpartiet genomför emellertid inte någon analys av de sociala förhållanden (och de former de antar) som skulle kunna leda till en förståelse av motsättningen mellan det ökande antalet arbetslösa och en växande efterfrågan som inte tillfredsställs (framväxten av varubrist). Det sätt varpå bolsjevikpartiet år 1927 försöker förklara ökningen av arbetslösheten förtjänar uppmärksamhet, liksom de politiska åtgärder som svarar mot den typen av förklaringar”. Analysen av de sociala förhållanden som råder inom industrin, och det sätt varpå dessa förhållanden tar sig uttryck, lyser i stort sett med sin frånvaro i de dominerande förklaringarna under den här tiden.
Förklaringarna rör sig kring två punkter. Dels hänvisar man till ”den kvantitativa otillräckligheten” hos produktionens materiella faktorer, dels hänvisar man till att ”landsbygden är överbefolkad” och ser den främsta ”källan” till arbetslöshet i den stora tillströmningen av arbetare till städerna.[28] Några exempel får visa hur dessa två punkter ”fungerar” och hur deras ”funktion” bör relateras till frånvaron av en verklig analys av de sociala förhållanden som råder inom industrin.
Låt oss till exempel ta inlägget från Schlichter, som är folkkommissarie för republiken Ukrainas jordbruk, på sovjeternas fjärde kongress i april 1927. Denne använder begreppet ”överbefolkad landsbygd” och uppskattar att 10% av landsbygdsbefolkningen i Sovjetunionen är ”övertalig” och att motsvarande siffra för landsbygdsbefolkningen i Vitryssland är 16% och för Ukraina 18%.[29]Vid den här tiden är uppgiften att tio till femton miljoner av landsbygdens befolkning är ”övertalig” allmänt accepterad.[30]
Sådana sifferuppgifter är naturligtvis föga belysande.[31] Det sätt varpå begreppet ”överbefolkad landsbygd” används leder lätt till föreställningen att det råder ”brist på jord”. Detta leder till att en migrationspolitik förespråkas, dvs. en kolonisation av ”nya jordar”.[32]
Den andra ”materiella faktor” man hänvisar till för att ”förklara” arbetslösheten är att det inte finns tillräcklig med arbetsredskap för att sysselsätta alla som söker arbete, därav påståendet att arbetslösheten beror på landets ”fattigdom” och investeringarnas otillräcklighet.
Under 1927 anser således den sovjetiska ekonomen Strumilin att de industriella investeringar som ska göras enligt femårsplanen inte kommer att leda till att arbetslösheten undanröjes helt och hållet.[33] Summan av dessa investeringar dividerad med den investering som ”krävs” för att ”skapa” ett industriarbete leder till att man räknar med att investeringarna kommer att skapa 400 000 nya jobb inom industrin. På Kominterns sjätte kongress utvecklar ekonomen Varga samma ståndpunkt: ”I Sovjetunionen råder arbetslöshet endast på grund av landets fattigdom. Om vi kunde förse alla arbetslösa med produktionsmedel skulle det inte finnas någon arbetslöshet i Sovjetunionen”.[34]
Det är naturligtvis överraskande att ”marxister” resonerar på detta sätt. Man föranleds att fråga sig varför länder som under sekler varit ”fattigare” än Sovjetunionen av år 1927 inte haft någon arbetslöshet. Man frågar sig också vilken ”ekonomisk lag” som gör det nödvändigt att investera till ett visst belopp för att kunna ”skapa” ett arbete.[35]
Emellertid godkänner CK-majoriteten (liksom oppositionen) ovannämnda resonemang. Det förs i olika former fram i en mängd av Stalins texter. På fjärde partikongressen i december 1925 hävdar Stalin att industrins utvecklingstakt måste saktas ner på grund av den ”betydande kapitalbristen”[36]. Det samband som på så sätt hävdas mellan industrins utvecklingstakt och ökningen av ackumulationen nämns flerfaldiga gånger, till exempel i ett tal av Stalin i mars 1927.[37] Som vi ska se längre fram leder det här synsättet år 1928 till att principen om ”en skatt” som åläggs bönderna för att finansiera industrins utveckling ”rättfärdigas”[38].
Under tjugotalet dominerar synsättet att arbetslösheten orsakas av ”bristen” på jord och ackumulationens otillräcklighet (som inverkar negativt på industrialiseringstakten), men detta är inte någon allenarådande uppfattning. Invändningar reses framförallt mot begreppet ”jordbrist”. Man hänvisar då framförallt till möjligheterna att genomföra ett intensivare jordbruk genom ett mer konsekvent växelbruk och genom att odla upp den jord som ligger långt från byarna. De agronomer som för dessa möjligheter på tal får dock oftast höra att de nödvändiga ”resurserna” för att genomföra sådana förändringar saknas.
Partiet och regeringen vidtar många olika praktiska åtgärder inför den stigande arbetslösheten, men man riktar sig mera mot arbetslöshetens yttringar än mot dess sociala grundvalar.
De första åtgärder som vidtas är framförallt av administrativ karaktär. Man försöker varna bönderna för att i alltför stort antal ”bege sig till städerna och söka arbete”. De inskränkningar som genomförs i de officiella registren över arbetslösa[39] syftar inte enbart till att minska antalet registrerade arbetslösa, utan även till att få de bönder som är hugade att utvandra till städerna att avstå från sina planer. Man menar att om det visar sig omöjligt eller mycket svårt för dem som lämnar landsbygden att skriva in sig på arbetsförmedlingen, kanske de tvekar att flytta. I ett dekret från den 29 juni 1927 försöker man reglera ankomsten till städerna för arbetare från landet som söker säsongsarbete. På så sätt ska landsbygden få större kännedom om städernas ringa möjligheter att absorbera ny arbetskraft.[40]
Denna typ av åtgärder visar sig emellertid vara föga effektiva. De som lämnar landsbygden saknar antingen arbete där, eller också har de extremt låga inkomster.[41] De föredrar därför att åtminstone pröva sin lycka i städerna, även om de riskerar att få miserabla levnadsvillkor om de varken finner arbete eller tak över huvudet.
Vid upprepade tillfällen försöker myndigheterna få de bönder som kommer till de stora städerna för att söka arbete att vända om redan på stationen.[42] Denna ”metod” är mycket ineffektiv och ger upphov till mer eller mindre våldsamma sammanstötningar . Den sätts bara in i exceptionella fall, och står för övrigt i motsättning till vissa industriers, framförallt byggnadsindustrins behov av säsongsarbetskraft.
Också fackföreningarna försöker rida spärr mot strömmen av bönder in mot städerna. De accepterar bara dem som redan tidigare uppburit lön för något arbete som medlemmar[43] och försöker få sina egna medlemmar prioriterade när det gäller anställning.[44]
Denna politik ger upphov till stridigheter. Den bekämpas av företagsledarna som är gynnsamt inställda till ”anställningsfriheten”. I januari 1925 får dessa igenom ett formellt upphävande av den paragraf i arbetslagen som ålade dem att endast anställa folk via arbetsförmedlingarna[45], en paragraf som för övrigt respekterades dåligt. Nu blir det allt vanligare att man anställer arbetare ”direkt vid fabriksporten” vilket gör att ett stort antal bönder söker sig till städerna. En del företagsledare låter till och med rekrytera folk direkt på landsbygden. När de så kan, föredrar de att anställa bönder som ”ställer mindre krav och har större fysisk uthållighet”. I sin iver att öka ”sina” företags lönsamhet går en del företagsledare så långt att de avskedar arbetare för att istället rekrytera andra som kommer direkt från landet.[46] Detta bidrar till att öka arbetslösheten i städerna och motverkar de ansträngningar som görs för att minska utvandringen från landsbygden.
Under år 1928 återinförs dock tvånget att gå via arbetsförmedlingarna när man anställer folk, åtminstone i princip. Den ökade betydelse som tilldelas arbetsförmedlingarna hänger samman med den nya situation som industrialiseringens perspektiv ger upphov till. Denna situation gör det nödvändigt att på en gång organisera ”en kamp mot arbetslösheten” och ”en reglering av arbetsmarknaden”. I ett dekret från den 20 september 1920 ändras Narkomtruds (Folkkommissariatet för arbete) status i enlighet med dessa uppgifter[47] och samtidigt ges arbetsförmedlingarna ökad betydelse.
Nödvändigheten av att reglera ”arbetsmarknaden” kommer sig av att det jämsides med den omfattande arbetslösheten bland okvalificerade arbetare framförallt från år 1928 förekommer partiella ”brister” inom vissa yrkeskategorier. I konsekvens därmed försöker statens ekonomiska organisationer vidta åtgärder för att få vissa arbetare att ta anställning där deras insats bedöms som viktigast.
Uppfattningen att tyngdpunkten ska läggas på bestämda arbeten leder också till antagandet av dekretet av den 26 mars 1928. Där slår man fast att interner från fångläger kan sättas i arbete på byggplatser. Sådana åtgärder kommer längre fram att få en mycket stor omfattning.[48]
Under en viss tid spelar också de allmänna arbetena en viss roll i ”kampen mot arbetslösheten”. De former denna politik tar sig är inte av speciell socialistisk karaktär. Det rör sig framförallt om anställandet av lågutbildade arbetare för arbete på några stora byggplatser med hjälp av statlig finansiering. När industrialiseringsprocessen påbörjas, kritiseras de allmänna arbetena och överges därför att det drar för mycket ”kapital”.[49]
Under flera år ger föreställningen om att arbetslösheten beror på ”brist på jord” upphov till en politik för uppodling av ”nya jordar” eller till att man åter börjar odla jordar som en tid legat obrukade.
Denna politik omhuldas framförallt inom Folkkommissariatet för jordbruk och av jordbruksekonomerna. Dess anhängare betonar det faktum att den odlade arealen inte har ökat i takt med befolkningstillväxten på landsbygden.[50] Detta förhållande beror främst på att en stor del av mellanbönderna och fattigbönderna inte förfogar över de medel som krävs för att de ska kunna bruka och utnyttja sina jordar fullt ut. I grund och botten gäller problemet fördelningen och användandet av arbetsredskap.
Inför denna situation tar två politiska linjer form. Den ena syftar till att hjälpa bönderna att organisera sig (framförallt att bilda kommittéer för ömsesidig hjälp[51] och jordbruks- och produktionskooperativ). Man vill också införskaffa produktionsmedel som gör det möjligt för bönderna att utöka den odlade arealen, framförallt genom att odla upp den jord som ligger långt från byarna. Denna linje syftar till att lösa problemen på bynivå genom att i första hand stödja sig på böndernas egna krafter. Vi vet att denna linje röner begränsade resultat.[52]
Den andra linjen är mera ”ambitiös”. Den syftar till att mobilisera de medel som de statliga apparaterna förfogar över för att genomföra en ”kolonisation” av ”jungfrulig mark”. Denna linje sätts mer eller mindre systematiskt i verket från och med år 1925. Ett dekret som tas av RSFSR:s regering den sjätte september 1926 öppnar således republiken Karelen för arbetare som vill bosätta sig där.[53]
Den femtonde partikonferensen och därefter den femtonde partikongressen (1927) uttalar sig för vidgandet av sådana åtgärder till Sibirien och Fjärran östern.[54] Under år 1928 skapas fonder för att stödja bosättning i Turkestan, på Kamtjatka, i Sachalinregionen och i mongolrepublikerna Bachkir och Buriat.[55]
På så sätt uppstår en flyttningsström. Den berör ungefär 700 000 personer. Det är ett magert resultat i förhållande till arbetslöshetsproblemets omfattning, men de omflyttningar som organiseras på detta sätt syftar inte enbart till att ”lösa” det problemet, utan det rör sig också om att införa en befolkning av europeiskt ursprung i Asien.[56]
Bolsjevikpartiet anser i själva verket att problemet med arbetslösheten inte kan lösas på annat sätt än genom industrialiseringen av landet. I deras ögon kan de olika åtgärder som vidtagits, som utvidgandet av den odlade arealen, bara ge tillfällig lindring även om de är ekonomiskt ”nyttiga”.
Som känt är lägger den femtonde partikongressen (december 1927) och ännu mer den sextonde partikonferensen (april 1929) alltmer tonvikten på industrialiseringen av landet. På så sätt ska det bli möjligt att ställa problemen med arbetslöshet och sysselsättning på ett nytt sätt. Längre fram ska vi se vilka politiska strider som utspelar sig angående detta ämne inom partiet. Dessförinnan är det lämpligt att undersöka arbetslösheten under NEP mot bakgrund av reproduktionsprocessens kännetecken under denna epok.
På det teoretiska planet ställs frågan om arbetslöshet huvudsakligen i följande termer: beror inte arbetslösheten på att kapitalistiska och marknadsmässiga förhållanden återskapas till och med inom den statliga sektorn? Är det inte återskapandet av dessa förhållanden som under rådande betingelser gör att det inte går att sysselsätta fler arbetare? En ökning av antalet anställda förutsätter nämligen att man skapar ett mervärde (dvs. att man genom ökad sysselsättning erhåller ett bytesvärde som är större än det som tillämpas för at sätta de arbetslösa i arbete), något som man inte klarar att nå upp till.
Visar inte arbetslöshetssituationen att de socialistiska förhållandena inte är tillräckligt utvecklade för att en ytterligare produktion av bruksvärde (som kan uppnås genom att man anställer arbetslösa) prioriteras framför ett utnyttjande av produktionsmedlen som syftar till värdeskapande och mervärdesproduktion? Är inte denna situation ett tecken på att motsättningen mellan de frambrytande socialistiska förhållandena och de kapitalistiska och marknadsmässiga förhållandena inte har försvunnit? Är det inte ett tecken på att motsättningen inte har behandlats på ett sådant sätt att man kunnat spränga de gränser för sysselsättningens omfattning som reproduktionen av kapitalistiska och marknadsmässiga förhållanden ger upphov till?
Man måste ställa frågan om arbetslösheten i sådana termer och besvara frågan jakande. Detta innebär att man tar avstånd från ståndpunkten att socialistiska förhållanden dominerar ”helt” inom den statliga sektorn. Denna ståndpunkt förfäktas emellertid inte enbart av ekonomer som Lapidus och Ostrovitianov utan även av partiledningen.
Frånvaron av en dialektisk analys av produktionsförhållandena inom den statliga sektorn framstår tydligt i många av partiledningens texter. Detta gäller isynnerhet den politiska rapport som Stalin avlägger inför den fjortonde partikongressen (december 1925). I denna rapport hävdas på ett ensidigt sätt de statliga företagens socialistiska karaktär. Den förda argumentationen sammanfattas i ett system av frågor och svar som fungerar på ett icke-dialektiskt sätt, dvs. av typen ”antingen-eller” vilket utesluter att en sak kan ha en dubbel natur, att en sak på en gång kan vara ”A och A:s motsats”.
På tal om statliga företag säger Stalin: ”Är det kapitalistiska företag? Nej det är det inte. Varför inte? Därför att de inte grundar sig på två klasser, utan på en klass; arbetarklassen som genom sin stat äger produktionsmedlen och som inte är utsugen ...”.
”När allt kommer omkring skulle man kunna säga att denna socialism inte är fullständig med tanke på de byråkratiska resterna inom förvaltning och företag. Detta är sant, men det motsäger inte det faktum att den statliga industrin tillhör det socialistiska produktionssättet.”[57] Texten fortsätter med utläggningar om Sovjetstaten och med ett parallellresonemang där Stalin refererar till Lenins analyser som klarlägger att den proletära Sovjetstaten lider av en mångfald ”byråkratiska rester”.[58]
Under 1925 tillmäts emellertid dessa ”rester” mycket begränsad betydelse på företagsnivå och statlig nivå. De betraktas på något sätt som något som kommer ovanpå de socialistiska eller proletära förhållandena och anses inte förändra effekterna av dessa förhållanden annat än i andra hand. Förekomsten av sådana ”rester” flera år efter Oktoberrevolutionen är emellertid uttryck för en motsägelsefull kombination av proletära och borgerliga relationer såväl i den sovjetiska samhällsformationens ekonomiska bas som inom dess överbyggnad.[59] Det gör den nödvändigt att analysera hur dessa förhållanden tar sig uttryck och vilka former deras dominans antar. Det gör det nödvändigt att ställa problemen inte som en fråga om ”överlevnad”, utan som en fråga om reproduktion av ett system som innefattar element av kapitalistiska förhållanden vilka kan uppträda i en statskapitalism.
Om man inte gör en konkret analys av motsättningarna och deras utveckling, kan man inte förstå den sammansatta verkligheten. Då kan man inte heller behandla dessa motsättningar på ett korrekt sätt. Under sådana omständigheter tvingas man handla med ledning av ideologiska föreställningar. Dessa ger inte någon insikt om att Sovjetstaten är på en gång proletär och icke-proletär, och inte heller om att det inom ett företag som är socialistiskt till formen kan rymmas en reproduktion av kapitalistiska förhållanden. Det kan alltså vara ett ”kapitalistiskt företag under socialistisk etikett”. Detta gäller framförallt om företaget inte styrs av arbetarklassen och i enlighet med de krav som ett socialistiska bygget ställer. Skiftningarna i industriföretagens utveckling, den typ av teknik som används och antalet arbetsuppgifter bestäms inte i första hand av den juridiska ägandeformen.[60] De bestäms av den typ av produktionsförhållanden och den form som dessa produktionsförhållanden eller dessa element ger reproduktionsprocessen, inberäknat de omvandlingar som reproduktionsprocessen undergår till följd av klasskampen och den politiska maktens agerande.
Arbetsdelningens karaktär inom industriföretagen under NEP-epoken, företagens varurelationer och penningrelationer liksom klasskampens karaktär och den politiska maktens ingripanden får till följd att de produktionsförhållanden som återskapas inom industriföretagen till övervägande del är kapitalistiska förhållanden. Den arbetslöshet som växer fram under NEP-epoken är en effekt av att dessa kapitalistiska förhållanden återskapas och av att arbetarna skiljs från sina produktionsmedel.
Med andra ord ”fungerar” arbetskraften i princip som en vara där lönen utgör ”priset”. Den fungerar som en vara som införlivas med produktionsprocessen eller förkastas beroende på om den kan bidra till kapitalets värdeskapande eller inte.
Här är det inte enbart frågan om en ”objektiv nödvändighet”, eftersom produktionsförhållandenas socialistiska aspekt och statsmaktens i grunden proletära natur gör det möjligt att ”förbigå kraven” på kapitalets värdeskapande. Det finns i själva verket ett samband mellan de kapitalistiska förhållandena och konsekvenserna av att man saknar en dialektisk analys. Frånvaron av en sådan analys gör att man tar kraven på kapitalets ackumulation för krav på en utökad socialistisk reproduktion.
Vi har sett att under de nepska betingelserna är statsföretagens konkreta huvudmålsättning att skapa profit och att öka profiten.[61] Detta blir bestämmande för hur de statliga företagen använder sitt kapital; när de investerar ska de på så sätt i princip kunna öka sin profit. Ackumulationsprocessen bidrar till en prioritering av de mest ”lönsamma” investeringarna. I valet mellan en investering som gör det möjligt att öka produktionen och antalet anställda men som (givet de produktionskostnader detta medför) bara leder till en svag ökning av profiten, och en annan investering som leder till en stark profitökning, men bara i ringa grad (eller inte alls) medför en produktionsökning och fler anställda, vinner ofta den sistnämnda. Om det med andra ord finns en motsättning mellan produktionsökning och fler anställda å ena sidan och profitökning å andra sidan, så ”löses” denna motsättning för det mesta i enlighet med den kapitalistiska lagen om ökad profit.
Samma tendenser gör sig gällande när man ska ersätta ”föråldrad” utrustning. Det är ofta möjligt att fortsätta att använda sådan utrustning (även om företaget som använder den inte blir särskilt lönsamt med den pris- och lönenivå som råder) efter en reparation som finansieras med hjälp av de ackumulationsfonder som är till för att skapa en ny och ”lönsammare” maskinpark. Men det är också möjligt att kasta den gamla utrustningen på sophögen och använda hela ackumulationsfonden till att få fram en mer ”lönsam” utrustning. Även om inte utbytandet av hela utrustningen ökar produktionen (utan kanske till och med minskar den) leder strävan efter ökad profit ofta till att sådana åtgärder vidtas till förfång för utökandet av produktionskapaciteten.
Denna form av ackumulationsprocess spelar en betydande roll under andra delen av NEP. Under åren 1926–1928 kastas inom järnindustrin en stor del av den gamla utrustningen på sophögen i syfte att ”modernisera” järnindustrin och öka dess lönsamhet. Samma förhållande gäller kol- och oljeindustrin under 1928/29. De investeringar som utförs inom textilindustrin mellan 1926 och 1928 syftar huvudsakligen till att göra textilindustrin mer ”lönsam”[62] och inte till att öka produktionskapaciteten.
En sådan form av reproduktionsprocess innebär att ökningen av antalet anställda arbetare och produktionsökningen underordnas kraven på profitökning. Kapitalet begränsar således produktionen och sysselsättningen, inte därför att ”kvantiteten” kapital (och de produktionsverktyg som realiserar kapitalet) skulle vara otillräcklig, utan därför att kraven på kapitalets värdeskapande och på kapitalackumulation sätter gränser för produktionen och för anställningen av lönarbetare.
Arbetslösheten hänger således inte samman med tillgängliga produktionsmedels ”otillräcklighet”, utan med reproduktionsprocessens form och med de betingelser under vilka denna process fungerar.
Under NEP antar den utvidgade reproduktionsprocessen huvudsakligen formen av ackumulationsprocess, en ökning av produktionsmedlens värde, som i sig är underkastad kravet på värdeskapande.
Denna form bestäms av den plats som de kapitalistiska produktionsförhållandena intar (gäller även inom den statliga sektorn) och av att det dominerande synsättet tenderar att likställa utvidgad reproduktion med ackumulation. De idéer som försvaras av Preobrazjenskij i Ekonomiska nyheter och de idéer som förs fram av Lapidus och Ostrovitianov i Lärobok i politisk ekonomi svarar mot ett sådant likställande. Den anammas i praktiken av bolsjevikpartiet och påverkar partiets ekonomiska politik.[63]
Identifikationen bottnar i att man förväxlar den utvidgade reproduktionen av mänskliga och materiella betingelser för produktionen och kapitalets utvidgade reproduktion. Ökningen av tillgängliga kvantiteter bruksvärden förblandas med värdeökningen hos de produktionsmedel som används för en självfinansiering. I det kapitalistiska produktionssättet tenderar dessa två tillväxtprocesser att blandas samman, utan att någonsin sammanfalla helt och hållet. I själva verket kan ökningen av produktionen av bruksvärde också vara resultatet av omvandlingar i produktionsprocessen som inte kräver någon föregående kapitalackumulation och som rentav kan ”frigöra” kapital. Den kapitalistiska ökningen av produktionen av bruksvärde är emellertid alltid underkastad kraven på kapitalets värdeskapande. I det kapitalistiska produktionssättet är produktivkrafternas utveckling bara en sekundär effekt av ackumulationsprocessen. Motsättningarna inom denna process är bestämmande för den kapitalistiska utvecklingen av produktivkrafterna.[64]
Inrättandet av proletariatets diktatur och exproprieringen av privatkapitalisterna skapar begynnelsen till de nödvändiga förutsättningarna för att befria såväl den ökade produktionen av mervärde som inträdet av ny arbetskraft i produktionsprocessen från ackumulationens tvång. En sådan utveckling förutsätter att det sker en omvandling inom den omedelbara produktionsprocessen. Den förutsätter att produktionsökningen kan pådrivas av initiativ från de direkta producenterna, vilka tillägnar sig sin egen allmänna produktivkraft,[65] och tar som sin målsättning att öka produktionen av bruksvärde. Denna utveckling förutsätter också att det sker en omvandling inom den samhälleliga reproduktionsprocessen; att de olika reproduktionsenheterna upprättar ett samarbete sinsemellan som blir viktigare än de enskilda produktionsenheternas försök att öka profiten. En sådan omvandling kan inte vara ”spontan”, utan måste formuleras och sedan måste man systematiskt sträva efter att förverkliga den. Det krävs alltså att en därför lämpad politisk linje genomdrives.
Av skäl som vi återkommer till senare tar någon sådan politisk linje inte form under NEP även om resolutionerna som talar för en utveckling av produktionsmötena och av massornas kritik och självkritik[66] kunde ha utgjort embryon till en sådan linje.
Under loppet av NEP underställs den utökade reproduktionen huvudsakligen kraven från ackumulationen och kapitalets värdeskapande. Detta får mycket allvarliga konsekvenser för sysselsättningen i en situation där antalet arbetslösa i städerna växer snabbt på grund av flykten från landsbygden.
Om kraven på ackumulation blir styrande för den utvidgade reproduktionen under NEP, framförallt inom industrin, så beror detta givetvis på de dominerande teoretiska föreställningar som tenderar att identifiera utvidgad reproduktion med ackumulation. Men dessa föreställningars dominans härrör i sig från ett visst läge för klassförhållandena. Det är lämpligt att ta upp några väsentliga aspekter av dessa klassförhållanden.
Bibehållandet av det som ursprungligen betraktas som provisoriska åtgärder (det personliga ledarskapet, specialisternas roll och de hierarkiska relationer som följer därav, chozrastjot) svarar mot befästandet av bestämda sociala relationer och bestämda klassförhållanden. Dessa klassförhållanden sätter det intellektuella arbetet högre än det manuella, säkrar återskapandet av hierarkiska relationer inom arbetarkollektivet, återinför ett ”yttre” samband mellan arbetarkollektivens olika medlemmar och mellan de olika arbetarkollektiv som är underkastade tvånget från den marknadsmässiga reproduktionen och från en plan som utarbetats ”uppifrån”. Sådana sociala förhållanden begränsar allvarligt möjligheterna för en produktionstillväxt på basis av en innovationsprocess av masskaraktär. De främjar en produktionsökning som är förknippad med en ovanifrån initierad omvandling av produktionsprocessen, där produktionsmedlen är skilda från de omedelbara producenterna och fungerar som kapital. Med andra ord tenderar samhällsförhållandena och de motsvarande klassförhållandena att låta den utvidgade reproduktionen underkastas kapitalackumulationens krav. Det görs inte någon kritisk analys av de negativa effekterna av dessa krav. Man åstadkommer inte någon tillfredsställande systematisering av de historiska erfarenheterna. Man upprättar inte något bokslut över det minimum av öppen kamp som förs mot reproduktionen av rådande förhållanden. Man behandlar en objektiv tendens som om den vore ”nödvändig lag”.
De samhälleliga förhållanden och de klassförhållanden som beskrivits ovan, liksom frånvaron av en systematisk öppen kamp mot återskapandet av rådande förhållanden, vilken skulle ha utgjort bas för en konkret kritik av desamma, är resultat av en komplex historisk process.
Denna historiska process präglas framförallt av att det sovjetiska proletariatet försvagas ”fysiskt” till följd av inbördeskriget, och kännetecknas också av att den sovjetiska administrationen suger upp de bästa proletära krafterna. Längre fram uppgår nya krafter i proletariatet, vilka först mot slutet av NEP börjar ifrågasätta vissa av den omedelbara produktionsprocessens former, vilket 1928 års händelser visar.[67]
Den ursprungliga försvagningen av proletariatet leder till att de som innehar ledande poster inom produktions- och reproduktionsprocessen får ökad betydelse och deras funktioner blir viktigare. Det rör sig dels om före detta borgare, dels (vilket blir allt vanligare mot slutet av NEP) om ansvariga med proletärt ursprung. De funktioner som de ansvariga fyller inom produktions- och reproduktionsprocessen är emellertid borgerliga funktioner som är knutna till styrandet av reproduktionen av det ”kollektiva kapitalet” (för närvarande uppdelat på relativt åtskilda fraktioner). På så sätt formas ett socialt skikt som objektivt sätt antar en dubbel karaktär. Det är proletärt genom sitt klassursprung och i allmänhet också genom sin uppslutning bakom den socialistiska revolutionens målsättningar. Det är borgerligt genom sina funktioner och ibland genom det sätt varpå dessa funktioner fylls liksom genom den livsstil som anammas. Genom en del av sina objektiva och subjektiva kännetecken tenderar också detta sociala skikt att bilda en borgerlig kraft. Denna tendens gör sig desto lättare gällande som arbetarklassen, som är på väg att återbildas, inte opponerar sig annat än punktvis. Partiet saknar också erfarenhet från detta område och påverkas av föreställningarna hos sina egna ekonomiska ledare, och bekämpar därför inte denna tendens i någon större utsträckning. Denna relativa passivitet är i sig en effekt av den statliga apparatens och partiapparatens självständiggörande i förhållande till massorna.[68] Denna process har sin motsvarighet i den svagt utvecklade socialistiska demokratin, utan vilken fullföljandet av den revolutionära omvandlingen av produktionsförhållandena och produktivkrafterna är omöjlig. Också här bestämmer politiken över ekonomin.
Framväxten av borgerliga drag hos den kader som innehar ledande poster inom de ekonomiska apparaterna påverkar på många sätt reproduktionsprocessens form. Jag ska här nöja mig med några korta påpekanden.
I första hand verkar denna utveckling bromsande på massornas initiativ och på kritiken från basen. Den hindrar framväxten av nya produktionsförhållanden som skulle kunna ge rum åt nya arbetsformer och nya produktivkrafter av socialistisk karaktär. Den väldiga potential av latenta produktivkrafter som finns inom den sovjetiska samhällsformationen bidrar under dessa betingelser föga till den faktiska produktionsökningen, vilken alltså fortfar att i första hand vara beroende av ackumulationsprocessen.
Det faktum att ”föråldrad” utrustning kastas på sophögen är också uttryck såväl för de teoretiska föreställningar som jag tagit upp tidigare[69] som för det konkreta ingripandet i produktions- och reproduktionsprocessen från de ledande inom den statliga storindustrin.
I en situation av omfattande arbetslöshet skulle i själva verket den ”föråldrade” utrustning som de statliga företagen upphör att använda av ”lönsamhetsskäl” istället för att kastas på sophögen kunna användas av arbetslösa organiserade i kooperativ och av små industriföretag på landsbygden, där bönderna arbetar (eventuellt på deltid). En sådan användning skulle innebära att man utnyttjade den potentiella produktion och sysselsättning som denna utrustning representerar. Om de statliga fabrikerna överförde sin relativt åldersstigna utrustning till arbetarkooperativ eller till små industrier på landsbygden, skulle det medföra en ökning av produktionens totala kapacitet, av antalet sysselsatta och av de framtida ackumulationsfonderna. I den senare kinesiska folkrepubliken har sådana åtgärder förverkligats i stor skala.
I Sovjetunionen däremot sker sådana överföringar såväl under NEP-epoken som senare bara undantagsvis. Vad mera är intar ofta ledarna för de statliga storindustrierna en fientlig attityd gentemot arbetarkooperativen och den lokala bondeindustrin, vars verksamhetsfält de försöker begränsa. De lyckas ofta med detta, trots partiets principiella ställningstaganden för den lokala industrin under större delen av NEP.
Det ringa stöd arbetarkooperativen och den lokala bondeindustrin erhåller kan säkert delvis hänföras till ideologiska faktorer, alltså till en borgerlig föreställning om ”tekniska framsteg”. ”Socialism” och tekniska framsteg kopplas samman vilket leder till att användandet av ”omoderna” tekniker döms ut. Det är detta som åsyftas i uttalanden som det Kujbysjev gör i oktober 1927, där han säger att ”socialismen är ett utvecklingsstadium i ett tekniskt mer avancerat samhälle”.[70] Detta är ett ensidigt sätt att tolka vissa av Lenins formuleringar, vilka ibland tycks tillskriva ”teknikens utveckling” en huvudroll.
Det är emellertid inte ideologin som spelar huvudrollen i kampen mellan de statliga storindustrierna å ena sidan och arbetarkooperativen och den lokala bondeindustrin å andra sidan, en kamp där två omedelbara effekter är arbetslöshet och flykt från landsbygden. Störst betydelse i denna kamp har agerandet hos de statliga industriledarna (och de statliga ekonomiska organ varmed dessa är förbundna) för att behålla bestämmanderätten över industrins verksamhet Detta agerande syftar till att öka omfattningen av den verksamhet som industriledarna styr och ibland även till att öka deras inkomster, framförallt deras andel av vinsten.
Detta agerande sker på flera nivåer.[71] Det leder till att den statliga storindustrin förfogar över en industriell reservarmé som är mångtalig och som även innefattar yrkesarbetare. Den leder till en hårdare disciplin inom fabrikerna och till en ökning av de stora företagens ”lönsamhet”, vilket också bidrar till föreställningen om att de stora företagen ”fungerar bättre” än de små.
De åtgärder som de centrala ekonomiska organen vidtar till förmån för de stora företagen gynnar den kapitalistiska arbetsdelningens mest utvecklade former. De medför att den utvidgade reproduktionen underordnas kapitalackumulationen. De bidrar därmed också under rådande förhållanden till en ökning av arbetslösheten.
Denna typ av utveckling baserar sig alltså på en dominans för den typ av utvidgad reproduktion av sociala förhållanden och klassförhållanden som kännetecknar de stora företagen. Denna dominans underlättas av att den proletära klassens aktioner mot arbetsdelningens former är begränsade och av att den kritiska analysen lyser med sin frånvaro.
Under de nepska betingelserna framstår det som om arbetslöshetens framväxt beror på att ackumulationsfonderna är begränsade, främst nyttjas till att investera i ”lönsamma” tekniker och på det faktum att bara de investeringar som leder till att man inför ”modern” utrustning framstår som ”lönsamma”. Den typen av investeringar absorberar en stor del av investeringsfonderna, men ger bara upphov till ett begränsat antal arbeten.
Olika investeringars ”lönsamhet” är emellertid inte något ”tekniskt givet” utan sammanhänger med prisnivå, lönenivå och den typ av disciplin som råder inom produktionsenheterna.
Under hela NEP-perioden höjs lönenivån trots arbetslöshetens omfattning och ökning. Lönehöjningarna medför att man i ”lönsamhetens” namn med fördel tillgriper tekniker som kräver rätt mycket kapital men som ”sparar” arbetskraft. Under dessa betingelser måste man fråga sig varför lönerna stiger fastän man för ständiga kampanjer för att ”stabilisera” lönenivån och förekomma en ansvällning av produktionskostnaderna.
Man skulle kunna tro att löneökningarna fram till en viss gräns sker oberoende av arbetslösheten på grund av arbetarklassens ställning efter inrättandet av proletariatets diktatur. En sådan tolkning är emellertid problematisk i den mån den utvidgade reproduktionen tar sig sådana former att de anställdas löneökningar inverkar negativt på levnadsnivån för proletariatet i dess helhet genom att ge jordmån för en ökad arbetslöshet.
En konkret analys visar att löneökningarna ofta sker i strid med de årliga planernas förutsägelser, och att de ofta hänger samman med framväxten av motsättningar inom produktionsenheterna. När företagsledarna begränsar arbetarnas initiativutrymme och motsätter sig utvecklandet av en kritisk rörelse bland massorna är höjda löner ett sätt att dämpa missnöjet hos arbetare som vill förbättra sina levnads- och arbetsvillkor. De lönehöjningar som sker under 1927 och 1928 hänger huvudsakligen samman med sådana motsättningar. De är en produkt av en särskild form av klasskamp och en konsekvens av att det inte sker någon omvandling av den omedelbara produktionsprocessen, något som också får konsekvenser för löneskillnaderna.[72]
Ovannämnda motsättningars existens visar att arbetsdisciplinen inom de statliga företagen vid den här tiden i huvudsak är av kapitalistisk karaktär. Det är här tillgripandet av ackordslöner och materiell stimulans kommer in. Befästandet av denna typ av disciplin leder också till att man föredrar arbetsprocesser där maskinen används för att påtvinga de direkta producenterna ”sin” vilja.[73]
Bristen på utvecklandet av en verkligt socialistisk arbetsdisciplin leder alltså tillsammans med strävan efter ”lönsamhet” till att de tekniska omvandlingarna inom de sovjetiska fabrikerna ses i perspektiv av de omvandlingar som förverkligas i de kapitalistiska länderna. Det är mycket betecknande hur Lapidus och Ostrovitianov formulerar problemet i Lärobok i politisk ekonomi. I ett stycke som bär rubriken ”Den socialistiska tekniken” och som alltså låter ana att det åtminstone skulle finnas någon liten skillnad mellan ”socialistisk teknik” och kapitalistisk teknik, skriver de följande: ”Vilka stora linjer bör vi följa i vår tekniska utveckling? De stora linjerna bestäms av de tendenser vi fått kunskap om genom att studera den kapitalistiska tekniken.”[74]
Detta är samma sak som att säga att ”den socialistiska tekniken” helt enkelt ska följa den kapitalistiska teknikens väg. Lärobok i politisk ekonomi kan naturligtvis hänvisa till olika Lenintexter för att motivera en sådan teori.[75] Dessa texter skrevs emellertid sju år tidigare, innan återupprättandet av den sovjetiska ekonomin slutförts. Det faktum att inte något nytt tekniskt perspektiv uppstår när denna uppgift väl är slutförd och man ska ta itu med återuppbyggnaden av industrin tyder på att rådande samhällsförhållanden och klassförhållanden inte medger att frågan om en radikal omvandling av den tekniska utvecklingen sätts på dagordningen.
Den kapitalistiska formens dominans inom den utvidgade reproduktionen svarar mot den tekniska omvandlingens kapitalistiska former, eller mer generellt uttryckt: mot den kapitalistiska form som produktivkrafternas utveckling antar.
Rent allmänt sett bestäms reproduktionsprocessens form under NEP av de historiska ramar inom vilka klasstriderna i Sovjetunionen äger rum. Det är inom dessa ramar som omvandlingen av produktionsprocessen och reproduktionsprocessen sker. På de samhälleliga krafternas plan sätts dessa gränser ofta av det sovjetiska proletariatets svaghet. Denna svaghet är inte huvudsakligen ”numerär” utan ideologisk. Den hänger samman med den proletära ideologins svaga förankring bland massorna,[76] vilket i sin tur sammanhänger med den socialistiska demokratins bristfälliga utveckling. På ett teoretiskt-ideologiskt plan har det att göra med frånvaron av en konsekvent analys av de rådande produktionsförhållandenas karaktär. För att åstadkomma en omvandling av produktionsförhållandena i socialistisk riktning måste man föra en kamp. Denna ”ideologiska begränsning” har sina rötter i klasskampens historia och dess effekter på omvandlingen av bolsjevikernas ideologi. De former som klasskampen antar gör det inte möjligt att utveckla någon stringent analys av samhällsförhållanden och klassförhållanden under NEP.
Det är svårt att genomföra en analys av produktionsförhållanden och klassförhållanden under NEP eftersom dessa förhållanden antar helt nya former av ytterst motstridig karaktär. Ännu idag när vi besitter en mycket större historisk erfarenhet, inberäknat Mao Tse Tungs och KKP:s bokslut över Sovjets tidiga historia, kan en sådan analys bara utföras på en viss abstraktionsnivå. Även med dessa begränsningar är emellertid en sådan analys oundgänglig för förståelsen av motsättningarnas rörelse.
En av de väsentliga punkterna är att förekomsten av det som Lenin kallar ”proletariatets diktatur”[77] inte gör att proletariatet ”försvinner”. Istället ändrar den formen för proletariatets existens och för dess förhållande till andra klasser.[78]
Huvuddragen i det system som råder under 1921 konserveras under NEP-epoken, även om statsapparatens ansvällning, chozrastjots och bank- och finansväsendets utveckling samt befästandet av disciplinen i fabrikerna omvandlar formerna för att skilja arbetarklassen från produktionsmedlen.
Det är detta åtskiljande som gör att arbetarklassen fortfarande utgör ett proletariat. Bara genom att undanröja alla former för att åtskilja de direkta producenternas från deras produktionsmedel kan proletariatet försvinna. Proletariatets diktatur innefattar emellertid en förstörelse av en del av de tidigare åtskiljande relationerna, främst därför att proletariatet genom sina organisationer (partiet, fackföreningarna, och sovjeterna) står enat gentemot sina produktionsmedel och delvis bestämmer hur dessa ska användas. Den sovjetiska arbetarklassen är med andra ord på en gång ett proletariat och ett icke-proletariat. Den är ett proletariat i den mån den är skild från sina produktionsmedel och ingår i kapitalistiska förhållanden som bara genomgått en partiell omvandling. Den är ett icke-proletariat i den mån den står enad gentemot sina produktionsmedel och behärskar dessa tack vare framväxten av nya sociala förhållanden[79] inom överbyggnaden och i den ekonomiska basen.
De specifika kännetecknen för proletariatets dubbla karaktär förändras i klasskampen. Förstörandet av de åtskiljande förhållandena befäster proletariatets diktatur och bidrar samtidigt till att undanröja de betingelser som gör arbetarklassen till proletariat.
På de omedelbara produktionsförhållandenas nivå och inom reproduktionsprocessens dominerande form förblir det sovjetiska proletariatet i huvudsak skilt från sina produktionsmedel under NEP-epoken. Proletariatets makt över produktionsmedlen utövas huvudsakligen genom dess organisationer. Den utövas i själva verket framförallt genom bolsjevikpartiet såsom varande proletariatets organiserade avantgarde, vilket partiet är i den mån som dess ideologi och dess band med folkmassorna ger det möjlighet att verkligen tjäna proletariatets historiska intressen, det vill säga hela mänsklighetens frigörelse.
Eftersom proletariatet inte har försvunnit har inte heller bourgeoisien försvunnit, men dess existensform har förändrats liksom dess relationer till de andra klasserna. Den huvudsakliga förändringen rör dem som spelar en ledande roll i reproduktionen av kapitalistiska produktionsförhållanden inom den statliga sektorn. De utgör i själva verket en bourgeoisie som samtidigt är en icke-bourgeoisie. En bourgeoisie i den mån den utövar ledningen över reproduktionen av mer eller mindre omvandlade kapitalistiska förhållanden. En icke-bourgeoisie i den mån den utövar denna ledning under helt nya betingelser, det vill säga i den mån den är politiskt och ideologiskt underkastad proletariatets diktatur.
Också här gör klasskampen att de specifika kännetecknen förändras för denna bourgeoisies dubbla karaktär. Om de särskiljande relationerna skall befästas eller förstöras beror framförallt på arbetarnas egen kamp och på huruvida deras linje är riktig. De framgångar som röns i denna kamp berör samhällsförhållandena i dess helhet. De bidrar till att etappvis undanröja den borgerliga ideologi och de borgerliga handlingsmönster som återskapas därför att produktionsförhållandena ännu bara omvandlats till en del.
Undanröjandet av borgerlig ideologi och praktik är en förutsättning för omvandlingen av själva produktionsförhållandena. Det är därför den ideologiska klasskampen spelar en av görande roll, framförallt vad gäller arbetsstil, arbetsledning och socialistisk demokrati. En sådan kamp är avgörande, inte bara inom produktionsenheterna, utan inom hela den ideologiska apparaten.
Mot proletariatets och bourgeoisiens dubbla karaktär under övergången till socialismen (som antar speciella kännetecken under NEP-epoken) svarar kampen mellan två vägar under den socialistiska omvandlingen. Den socialistiska vägen segrar i den mån de kapitalistiska samhällsförhållandena och de motsvarande sociala handlingsmönstren kullkastas. Historiskt sett är detta kullkastande en förutsättning för att proletariatets diktatur ska kunna befästas. Det är som Marx säger att ”producentens politiska dominans kan inte samexistera med förevigandet av hans sociala slaveri”.[80] ”Förevigandet” av det samhälleliga slaveriet sammanhänger med återskapandet av kapitalistiska förhållanden på produktions- och reproduktionsnivå. Om inte arbetarna genom sin egen klasskamp sätter stopp för detta, leder det nödvändigtvis till att deras politiska dominans undermineras och försvinner.
Mot klassernas dubbla karaktär under NEP-epoken svarar statens dubbla karaktär, partiets dubbla karaktär (där kampen mellan en proletär och en borgerlig linje koncentreras) samt den dubbla karaktären hos produktions- och reproduktionsprocessen.
På den sista punkten är det nödvändigt att understryka att produktionen av mervärde (som hör ihop med reproduktionen av sådana värdeformer och löneformer som säkerställer förenandet av det nödvändiga arbetet och merarbetet) upphör att vara identisk med utsugning i den utsträckning som användandet av mervärdet inte längre helt och hållet styrs av det kapitalistiska produktionssättets lagar, utan av proletariatets diktatur där profiten och ackumulationen upphör att utgöra målsättningen för produktionen, även om de används som medel för att utveckla densamma.
Mot slutet av NEP uppkommer två avgörande faktorer som förändrar formerna för reproduktionsprocessen. Dessa faktorer hänger ihop inbördes, men det är den andra av dem som spelar den avgörande rollen, då den direkt tar sig uttryck i en omvandling av förhållandena mellan klasserna.
Den första faktor som förändrar betingelserna för reproduktionen är utvidgandet av planeringen. Detta innebär inte att planläggandet blir mer ”exakt” eller ”sammanhängande” (tvärtom är den första femårsperiodens årliga planer föga sammanhängande). Vad som sker är att planens mål utökas till att omfatta snart sagt alla sidor av den ekonomiska verksamheten. Viktigast i sammanhanget är de investeringar som hädanefter går över den statliga budgeten. Denna utvidgning begränsar chozrastjots effekt på sambandet mellan det enskilda företagets lönsamhet och omfattningen av dess investeringar. Den totala investeringsplanen syftar till att bryta detta band, och att underställa ackumulationsprocessen andra krav än att det enskilda företaget ska skapa största möjliga profit eller att olika branschers profitkvot ska jämställas.
Med planeringen försöker man genomföra en maximal total ackumulation och åstadkomma en så snabb industriell tillväxt som möjligt med prioritering av den tunga industrin som utgångspunkt. De konkreta omständigheter under vilka planerna utarbetas, revideras och verkställs är givetvis inte sådana att man kan säga att målet uppnås. Planens mål medför emellertid en radikal förändring av effekterna av den åtskillnad mellan olika statliga företag som åtföljer chozrastjot.
Fördelningen av investeringar mer eller mindre efter olika sektorers ”lönsamhet” ersätts nu av en fördelning som styrs av syftet att öka takten i produktionstillväxten, vilket då i första hand gäller den tunga industrin. Enligt den tidens språkbruk får kraven på lönsamhet på företagsnivå och branschnivå i princip ge vika för kraven på ”lönsamhet på samhällelig nivå”.
Detta innebär att det sker en brytning med reproduktionsprocessens tidigare form. Intill en viss gräns leder denna brytning till en socialistisk utveckling av ekonomin. Icke desto mindre är ekonomin underkastad kraven från värdeökningsprocessen, men nu sker denna process i annan skala.
Kraven på värdeökning finns fortfarande med i bilden. Därmed betraktas de ekonomiska beräkningar som görs i pristermer som viktiga, och inriktningen på en allt större ackumulation reser spärrar för ökad sysselsättning. Dessa spärrar betyder att ”tekniker som inte är räntabla” i ännu högre grad försmås, fastän de skulle kunna ha bidragit till att öka sysselsättningen och produktionen, vilket återspeglas i olika utkast och på varandra följande varianter av den första femårsplanen.[81]
Dessa dokument pekar på att det fortsatt kommer att finnas ett avsevärt antal arbetslösa. Arbetslösheten försvinner inte förrän i och med ”den stora vändpunkten”. Från och med denna tidpunkt tenderar i själva verket den ringa ackumulationsförmågan inom den statliga industrin att kompenseras genom ”den primitiva ackumulationen” och av att bönderna avkrävs en ”tribut”. Denna tribut har i själva verket redan på omvägar börjat uppbäras via ”exceptionella åtgärder” vilka innebär att jordbruket avkrävs leveranser utan att det får industriprodukter till samma värde i gengäld. Tributen blir sedan större i samband med de leveranser som jordbruket avkrävs inom ramen för kollektiviseringen.[82]
”Utvidgandet av planeringen (i den bemärkelse som ovan angetts) blir på allvar genomförbart genom en radikal omvandling av klassförhållandena, genom kullkastandet av den privata handeln och industrin och genom en kollektivisering som undanröjer det gamla individuella jordbruket.
Undanröjandet av den privata handeln och industrin och undertryckandet av det gamla individuella jordbruket är en seger för ekonomins sociala former. Det är en seger för proletariatet över den privata bourgeoisien. Emellertid är som vi ska se i nästa del inte de medel som används för detta ändamål i första hand proletära medel. Omvandlingen genomförs ”uppifrån” vilket begränsar den politiska och sociala betydelsen av de omdaningar som görs, och samtidigt stärks de kapitalistiska elementen inom den statliga och kooperativa sektorn liksom de borgerliga dragen hos statsapparaterna.
Eftersom de socialistiska formernas seger huvudsakligen härrör från åtgärder som kommer ”uppifrån”, betyder det att de inte är förankrade i någon omfattande kamp bland folkmassorna. De kan i första hand ses som ett resultat av motsättningar inom ackumulationsprocessen. Eftersom ingen masskamp förekommit har inte reproduktionsprocessen befriats från ackumulationstvånget. Därför har man tvingats utvidga ackumulationens begränsningar genom att tillgripa statlig kontroll. Av detta och andra skäl (som sammanhänger med bristen på en tillräckligt djupgående omdaning av den statliga industrins sätt att fungera) åtföljs inte de socialistiska formernas seger inom ekonomin av något upphävande av de gränser som ackumulationskraven sätter för den utvidgade reproduktionen. Men om dessa gränser inte upphävs så förflyttas de i och med utvidgandet av socialistiska former inom ekonomin. Denna förflyttning får i sin tur en rad motstridiga effekter på grund av de betingelser under vilka förflyttningen sker. Å ena sidan befäster den proletariatets diktatur genom snabb numerär tillväxt av arbetarklassen, och genom att avskaffa arbetslösheten och göra det möjligt för Sovjetunionen att utvecklas till en stor industrimakt. Å andra sidan försvagar den proletariatets diktatur genom att orsaka en brytning av förbundet mellan arbetare och bönder.
Detta sker genom en jordbrukskris utan motstycke och genom framväxten av en tvångs- och repressionsapparat som också ingriper mot de breda befolkningsskikten och leder till en tillbakagång för den socialistiska demokratin.
Omvandlingen av klassförhållandena, vars historiska betydelse inte kan värderas annat än genom en konkret analys av alla dess konsekvenser är det avgörande innehållet i NEP:s slutliga kris. Bristen på verklig konsolidering av förbundet mellan arbetare och bönder, och det faktum att man inte lyckats befria reproduktionsprocessen från ackumulationsprocessens tvång leder i själva verket fram till denna kris. Dessa två faktorer i den slutliga NEP-krisen härrör från rådande ideologiska och politiska förhållanden för det sovjetiska proletariatet och dess avantgarde bolsjevikpartiet, och därmed även från arbetarklassens organisationsformer.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Se Lapidus och Ostrovitianov, Précis, op.cit. s. 154 (kursiverat av Bettelheim).
[2] Ibid. (kursiverat av Bettelheim).
[3] Ibid.
[4] Ibid. s. 154–155.
[5] Ibid. s. 87.
[6] Ibid. s. 89.
[7] Utan att närmare fördjupa oss i de problem som här framtonar kan det vara på sin plats att påminna om hur Marx i inledningen till A la critique de l’économie politique, Paris 1929, s. 324–325 (på svenska Inledning till en kritik av den politiska ekonomin) resonerar om vad lön är för något samt i Le Capital, Editions sociales, op.cit. del 8 s. 256 och 258 (på svenska: Kapitalet) om att lönen förutsätter avlönat arbete och profiten förutsätter kapital etc. Här förkortad nottext. Utförligare not i originalet: Bettelheim, s. 270.
[8] Précis ... s. 88.
[9] Se KPSS, op.cit. band 1 (1953 års upplaga) s. 689. I denna resolution understrykes också att om industrins ackumulation skulle ske med hjälp av subventioner skulle detta betunga bönderna.
[10] Se nedan.
[11] Se Marx, Le Capital, Editions sociales, band 1, s. 85.
[12] Se Bettelheim, Calcul économique et Formes de proprieté, op.cit. s. 56. I denna text läggs emellertid tonvikten alltför ensidigt på de objektiva betingelserna, varav följer en underskattning av den roll som den ideologiska klasskampen nödvändigtvis måste spela i omvandlingen av själva produktionsförhållandena.
[13] Vi använder här just de termer som Lenin använde 1921 för att karakterisera ”den socialistiska Sovjetrepublikens” natur. Lenin sade att detta uttryck ”inte alls innebär att den nya ordningen skulle vara socialistisk”. se Lenin OC, band 32, s. 350, se även del 1, s. 372–374.
[14] På denna punkt se Principes d’une Critique de l’économie politique i Marx, Œuvres-Economie, band 2, La Pléiade, op.cit. s 287.
[15] Se Mao Tse Tung, Politiska skrifter i urval, med inledning av Bo Gustafsson, Raben & Sjögren, Stockholm 1967, s. 95–96.
[16] Se ibid. s. 106.
[17] Det delvisa försvinnandet av denna karaktär (som hänger samman med det statliga ägandet av produktionsmedlen och med det faktiska utnyttjandet av produktionsmedlen i överensstämmelse med den ekonomiska målsättningen för en stat under proletariatets diktatur) gör visserligen att nya relationer uppstår som är socialistiska, men eftersom försvinnandet är partiellt kvarstår de marknadsmässiga eller kapitalistiska förhållandena eller element därav, visserligen i omvandlad form, men ändå som dominerande. Det är detta Mao Tse Tung syftar på när han talar om ”de socialistiska förhållandenas brister” i Kina. Se Mao Tse Tung, Politiska skrifter i urval, med inledning av Bo Gustafsson, Rabén & Sjögren, Stockholm 1967, s. 213 ff: Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket.
[18] Begreppet ”kollektivt kapital” som resultat av statlig ägande används av Marx och Engels. Se t.ex. Le Capital, bok 1, s. 1139 i Œuvres-Economie, op.cit. band 1, La Pléiade.
[19] Se Marx, Le Capital, i Œuvres, band 2, La Pléiade, Paris, 1968, s. 1178 samt Kapitalet bok 2, op.cit. Bettelheim har kursiverat ”värdeskapande” därför att det är just genom att arbetet underordnas ”värdeskapandet” istället för en produktion av bruksvärde som syftar till att tillfredsställa kollektivt värderade sociala behov, som det skapas en demarkationslinje mellan ”kooperatörernas” situation och den situation där alla produktionsmedel ligger i händerna på de sammanslutna producenterna” (ibid.).
[20] Se Lapidus och Ostrovitianov, Précis, op.cit. s. 156.
[21] Angående avskedanden i början av NEP se S G Strumilin, Na choziajstvennom fronte, 1925, s. 86, Na novych putjach, 1923, III, s. 14, citerat efter E H Carr, Ryska revolutionen, 1917–1923, tre band, Cavefors, Stockholm 1970, band 2, s. 361.
[22] Narodnoje Choziajstvo SSSR Statistitjeskij Spravotjnik, Moskva, 1932 och A Baykov, Soviet Ecopnomic System, Cambridge UP, 1950, s. 147. Se även Voprosy Truda v Tsifrakh i Diagrammakh, 1922–1926, g, Moskva, 1927.
[23] Enligt en statistisk källa från 1929 (Ekonomitjeskoje Obozrenije, nr 9, 1929, s. 124) stiger antalet anställda (arbetare och tjänstemän) inom storindustrin från 2 678 000 (en siffra som ligger nära 1913 års siffra) under 1925/26 till 3 366 000 under 1928/29, dvs. en ökning på nära 700 000 eller 27 % på ett år. Under samma period ökar det totala antalet sysselsatta (inklusive de som är verksamma inom administrationen) från 10 173 000 till 12 168 000, dvs. en ökning på nära två miljoner (eller nära 20 procent). Det är inom byggnadsindustrin som antalet anställda ökar snabbast. Där mer än fördubblas det och uppnår siffran 918 000 personer (Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 995). Det kan tilläggas att av tolv miljoner löneanställda under 1928/29 återfinns 2 500 000 inom administration och servicenäringar (utbildning, hälsa, rättsväsende, ekonomisk administration) och två miljoner inom jordbruk, skogsbruk och fiske. Vid den här tiden uppgår befolkningen i städerna till 29 miljoner och befolkningen på landsbygden till 125,3 miljoner personer (ibid. s. 454, 955).
[24] Se Sotsialistitjeskoje Khosiaistvo, nr 4, 1925, s. 413.
[25] Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 456 och Voprosy Truda, juli/aug 1935, s. 46.
[26] Pravda, 29 november 1927.
[27] Pravda, 29 januari 1927.
[28] Omfattningen av denna ”ström” är obestridligen stor. Under femtonde partikongressen konstaterar man således att 500 000 bönder från provinsen Tambov tvingas söka tjäna sitt uppehälle inom industrin och att 220 000 bönder från provinsen Rjazan tvingas ge sig iväg till Moskva, Leningrad och andra stora städer för att söka säsongsarbete. Se XV Sezd VKP(b), band 2, Moskva, 1962, s. 1094, 1254, 1256, citerat av E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1, not 3 s. 453.
[29] SSSR: IV Sezd Sovetov, Moskva, 1927, s. 428–429.
[30] Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 927.
[31] De som talar om ”överbefolkning på landsbygden” och ”brist på jord” förnekar inte att de som utvandrar från landsbygden huvudsakligen är bönder utan jord och fattigbönder och att en omfördelning av jorden följaktligen skulle kunna minska flykten från landsbygden, men menar att även böndernas genomsnittliga jordinnehav är ”otillräckligt”. Under tjugotalet är det emellertid inte tal om att en ny jordreform ska genomföras, eftersom man anser att bara jordbruk av en viss storlek förmår förse marknaden med den produktion som städerna inte kan undvara.
[32] Se nedan.
[33] S Strumilin, Otjerki sovetskoj ekonomiki, Moskva, 1928, s. 437.
[34] Sechster Kongress der kommunistischen Internationale, I, 1928, s. 519, citerat efter E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 466.
[35] Något som inte är mindre överraskande, men som också förklaras av klasskampens konjunktur, är att det främsta hindret för en betydande ökning av lönarbetarnas antal sällan nämns i diskussionerna om arbetslöshet, fast man i högre eller lägre grad tar hänsyn till det i fastställandet av ”kontrollsiffror” som utarbetas av Gosplan från och med 1925. Detta hinder har att göra med vilken kvantitet produkter som finns tillgängliga på marknaden. Om man inte vill låta varubrist och prishöjningar utvecklas, kan man inte låta en anhopning av löner uppstå som saknar motsvarighet i tillgång på varor som går att köpa (på en given prisnivå). Om man ser till inkomstskillnaderna mellan fattigbönderna, som är de bönder som söker arbete inom industrin, och arbetarna, riskerar en alltför omfattande förvandling av fatigbönder till lönearbetare att förvärra varubristen. Detta om inte förvandlingen äger rum under andra betingelser än dem som kännetecknar industristaten och präglar dess förlopp vid den här tiden.
[36] Se Stalin, W, band 7, s. 322.
[37] Se Stalin, W, band 9, s. 177.
[38] Se Stalin, W, band 11, s. 167.
[39] Se ovan.
[40] Sobranije Zakonov, 1927, nr 41, paragraf 410.
[41] Jordbruksarbetarnas medelinkomst är år 1928 313 rubler medan medelinkomsten inom industrin ligger på 823 rubler. Se Trud v SSR officiell statistik, Moskva, 1936, s. 10, s. 97, citerat av O Hoeffding, Soviet National Income and Product in 1928, Colulmbia UP, NY, 1954, s. 67. Från och med 1926 växer antalet arbetare som kommer från landet och som behåller sin jord i byn. I Donbassgruvorna har 37,4 %av de arbetare som anställs mellan 1926 och 1929 behållit sin jord, samma gäller för 28,4 av arbetarna inom Moskvas metallindustri (Se Sostav Fabricho-Zovodskogo Proletariata SSSR, 1930, citerat efter E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 455.
[42] Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 459.
[43] Se Trud, 26 oktober 1926.
[44] Detta bidrar för övrigt till att öka andelen unga bland de arbetslösa. År 1928 är 43,6 % av de registrerade arbetslösa 18–24 år och 30,8 % är mellan 24 och 29 år. Se Vosnoī Sezd Professionalnykh Soyouzov SSSR, Moskva, 1928, s. 323.
[45] Se Izvestija, 14 januari 1925.
[46] Se Trud, 1 december 1926.
[47] Se Sobranije Zakonov, 1928, nr 62, paragraf 563.
[48] Angående dekretet från 26 mars 1928 se Ejenedelnik Sovietskoī Ioustitsii, nr 47–47, 1928, citerat efter E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, not 5, s. 465.
[49] Se KT 1928/29, Moskva, 1929, s. 20.
[50] Under år 1927 motsvarar den uppodlade arealen 97,4% av 1913 års areal. Samtidigt har landsbygdsbefolkningen vuxit med 7% och antalet jordbruk med mer än 21 procent. Se S Grosskopf, L’AOP (1921–1928), op.cit. s. 381.
[51] Efter Oktoberrevolutionen förekommer det olika former av bondeföreningar för ömsesidig hjälp (Krestkomy eller KKOV). I RFSR kommer ett dekret den 29 mars 1926 om att jord ska tilldelas sådana föreningar gratis, men dessa föreningar får inte något större uppsving. På våren 1928 understryks det i en rapport till Rabkrin att föreningarna har stagnerat. Se Pravda, 7 april 1928.
[52] Se ovan.
[53] Sobranije Uzakonenij,1926, nr 70, paragraf 548.
[54] XV – taja Konferentsia VKP(b), Moskva, 1927, s. 253–254.
[55] På dessa punkter se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 927–929 samt G von Mende, Studien zur Kolonisation der Sowjetunion, 1933.
[56] En del av den kolonisation som förverkligas består i att rikebönder som har personliga tillgångar tar de nya jordarna i besittning. Se Richard Lorenz, Sozialgeschichte der Sowjetunion 1917–1945, S V Frankfurt/M, 1976, s. 140.
[57] Se Stalin, W, band 7, s. 312–313.
[58] Se del 1, s. 279 ff, s. 412 ff.
[59] Man vet för övrigt att Lenin från december 1920 motsätter sig Trotskijs förenklade teori, enligt vilken Sovjetunionen sades vara en ”arbetarstat” utan att motsättningarna inom denna arbetarstat analyserades. Lenin fällde följande anmärkning: ”Denna stat är inte helt och hållet en arbetarstat, det är det som är ”haken”. Lenin hävdar att Sovjetstaten är ”byråkratiskt deformerad”, vilket gör att arbetarna måste försvara sig mot staten. Se Les Syndicats, la situation actuelle..., OC, band 32, s. 16, 17. Strax därefter förklarar Lenin utförligare innehållet i sin ståndpunkt i en polemik med Trotskij och Bucharin: ”Den dialektiska logiken kräver att vi går längre. För att verkligen lära känna ett föremål måste vi studera alla dess sidor, förbindelser och ’förmedlanden’.” Än en gång om fackföreningarna. Valda verk i tre band: 3, op.cit. s. 461. Dessa formuleringars giltighet gör det möjligt att flera år efter Sovjetstatens och de statliga företagens tillkomst nöja sig med att ”å ena sidan” tala om deras socialistiska karaktär och ”å andra sidan” om deras byråkratiska rester. De gör det nödvändigt att betrakta dessa realiteter ur alla aspekter, och att betrakta deras relationer, utveckling och motsättningar. Se ibid. s. 458–472.
[60] Denna form härrör från den politiska nivån. Den möjliggör under vissa betingelser en viss omvandling av produktionsförhållandena, men den är inte direkt bestämmande för denna omvandling.
[61] Denna målsättnings dominans faller givetvis inte ner från himlen, utan avspeglar reproduktionens objektiva betingelser. Den bristfälliga utvecklingen av socialistiska förhållanden gör i själva verket att den utvidgade reproduktionen av produktivkrafter underordnas en ackumulation som under rådande förhållanden framförallt blir beroende av kraven på kapitalets värdeskapande inom den statliga sektorn. I början av trettiotalet gör försöken att öka den ”tribut” som tas ut av bönderna att detta tvång på den utvidgade reproduktionen av produktivkrafterna dras undan delvis och som ett provisorium.
[62] Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 417.
[63] Denna identifiering är en bekräftelse av det faktum att ökningen av antalet sysselsatta inom den statliga sektorn i sista hand bestäms av profitökningen.
[64] Inom det kapitalistiska produktionssättet är ackumulationsprocessen huvudsakligen en utsugningsprocess, en borgerlighetens klasskamp för att öka utsugningen av proletariatet. Se A D Magaline, Lutte de classes et Dévalorisation du capital, Paris, Maspero, 1975.
[65] Se ovan s. 44, Marxcitatet från Grundrisse.
[66] Se ovan.
[67] Se ovan.
[68] Se del 1: s. 213, 238, 253, 257–258, 337–338, 344.
[69] Se ovan.
[70] II-ja Sessija TsIK SSSR 4 Sozyva, op.cit. s. 250, citerat efter E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 415 (kursiverat av Bettelheim).
[71] Se ovan.
[72] Se ovan.
[73] På denna punkt se H Braverman, op.cit. s. 144 ff.
[74] Op.cit. s. 421–422.
[75] Ibid. s. 421–422.
[76] Se del 1, s. 72–74.
[77] På denna punkt se del 1, s. 76.
[78] Se också Lenins text, L’économie et la politique ā l’époque de la dictature du prolétariat, OC, band 30, s. 311.
[79] Dessa nya samhällsförhållanden hänger också samman med de politiska förhållandena, med formerna för den socialistiska och proletära demokratin. Den faktiska utvecklingen av dessa former (vars avgörande betydelse Lenin påvisat i Staten och Revolutionen) är avgörande för omvandlingen av producenternas förhållande till de statliga produktionsmedlen. Denna utveckling bidrar alltså till att omvandla själva den ekonomiska basen och är en förutsättning för att proletariatets diktatur ska kunna befästas.
[80] Se Marx och Engels, La Guerre civile en France, OCh, Editions du Moscou, 1955, band 2, s. 566.
[81] Angående de successiva utkasten för femårsplanen se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 837.
[82] När det kommer till kritan förbrukas denna ”tribut” mycket snabbt och ackumulationsfonderna måste ökas genom prishöjningar och reallönesänkningar. Detta kommer att analyseras i del 4.