Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
De ideologiska förhållanden i vilka arbetarklassen ingår under NEP-epoken är sammansatta och skiftande. Det råder inte någon brist på ”källor” som förtäljer om dessa förhållanden, men de är i allmänhet mer eller mindre ”kontrollerade”, framförallt är det vissa ideologiska strömningar som lyser med sin frånvaro. Dessa ”källor” består framförallt i läsarbrev som publicerats i tidningarna, romaner och noveller där arbetarnas liv och deras reaktioner på dagliga problem skildras och parti- och regeringsbeslut beskrivs, etc. Därutöver består källorna av rapporter till kongresser, konferenser och andra möten inom parti och fackförening samt av interna rapporter från partiet och OGPU (Förenade statspolitiska administrationen, dvs. politiska polisen), varav vissa publicerats . Det är emellertid svårt för att inte säga omöjligt att via sådana källor (vars innehåll i allmänhet inte kan avskiljas från de ideologiska och politiska målsättningarna hos dem som publicerar eller redigerar texterna) få ett grepp om den mångfald ideologiska strömningar som löper igenom arbetarklassens olika skikt eller att förstå förändringarna i dessa strömningar under ett skede då så mycket sker som från NEP:s början till dess slutliga kris.
De väsentliga ideologiska strömningarna inom arbetarklassen avspeglar sig emellertid, om än partiellt och förenklat, i arbetarklassorganisationernas verksamhet och beslut och i de aktiva arbetarnas öppna agerande. Det är på denna nivå, vars mest direkta uttryck består i politiska beslut, som vi ska försöka få grepp om några aspekter av den ideologiska omvandling som arbetarklassen genomgår under NEP, och då framförallt mot slutet av NEP . Vi ska här framförallt fästa uppmärksamheten på de huvudsakliga formerna för arbetarnas organisering och på arbetarnas roll inom dessa organisationer.
Bolsjevikpartiet är det sovjetiska proletariatets avantgarde i kraft av sin klassmässiga bas, sin ideologi och sin politiska linje. De två sista elementen är väsentliga. Teorin och praktiken visar i själva verket att ett partis förankring i arbetarklassen inte räcker för att bestämma dess proletära prägel. Exemplen på ”arbetarpartier” som på grund av sin ideologi och sin politiska linje i själva verket tjänar bourgeoisiens intressen är många. De utgör vad Lenin kallar ”borgerliga arbetarpartier”. Å andra sidan kan andelen arbetare bland ett proletärt partis medlemmar vara relativt ringa (framförallt i ett land där arbetarklassen i sig är fåtalig) utan att detta skadar partiets proletära karaktär som då förlänas av dess ideologi och dess politiska linje. Icke desto mindre är det mycket viktigt att göra en analys av bolsjevikpartiets klassammansättning, eftersom förekomsten av partimedlemmar som inte kommer från arbetarklassen medför ett ständigt tryck på ideologin och på den politiska linjen.
I den sista delen av denna bok kommer jag att undersöka de viktigaste aspekterna på de ideologiska och politiska striderna inom bolsjevikpartiet under åren 1924 till 1929. För tillfället begränsar jag mig till att studera arbetarklassens och olika sociala klassers eller gruppers närvaro i bolsjevikpartiet.[1]
Under 1929 ser partiet helt annorlunda ut än före Lenins död. Partiet har nu tagit ett viktigt steg i riktning mot en omvandling från ett parti av revolutionära aktivister (som det var år 1917) i riktning mot en organisation som antar vissa drag av massparti. Denna omvandling som knappt hade påbörjats under Lenins levnad antar fastare form under år 1929. Omvandlingen är förbunden med de många och nya uppgifter som partiet måste fullfölja efter inrättandet av proletariatets diktatur.
Två sifferuppgifter kan ge en bild av den kvantitativa omfattningen av ovannämnda omvandling. Den första januari 1923 har bolsjevikpartiet 472 000 medlemmar och första januari 1930 har det i runda tal 1 680 000 medlemmar[2]. Som synes blir antalet partimedlemmar 3,5 gånger så stort på sju år. Detta innebär bland annat att majoriteten av partimedlemmarna mot slutet av NEP har mycket kort erfarenhet av det politiska livet i sin organisation.
Den ursprungliga impulsen till denna snabba medlemsökning kom under 1924, strax efter Lenins död. Då påbörjas den medlemsvärvning som officiellt kallas ”Leninvärvningarna”[3]. Efter införandet av dessa ”värvningar” har partiet i januari 1080 000 medlemmar, nära 2,3 gånger mer än under 1923.[4]
Det officiella syftet med medlemsvärvningskampanjen under 1924 och 1925 och sedan även under 1927 (som då kallas ”oktoberbefordringarna”) är att proletarisera partiet, det vill säga att stärka dess arbetarbas. Man kan emellertid fråga sig vilka de faktiska klasseffekterna av den massiva medlemsvärvningen mellan 1924 och 1930 blir. Inte minst gäller denna fråga de första åren. Fram till år 1925/26 är i själva verket få av fabriksarbetarna sanna proletärer sedan lång tid tillbaka. Lenin fäster uppmärksamheten på denna situation mer än en gång. På elfte partikongressen (27 mars 1922) understryker han: ”Till våra fabriker och verkstäder har det alltsedan kriget strömmat folk som inte alls varit av proletär härkomst utan som sökt en möjlighet att gömma sig undan kriget. Och är verkligen de samhälleliga och ekonomiska betingelserna hos oss idag sådana, att det är verkliga proletärer som beger sig till fabrikerna och verkstäderna? Nej, det är de inte.(...) Mycket ofta är de som beger sig till fabrikerna inte proletärer utan alla möjliga tillfälliga element”.[5]
På kvällen efter detta tal skriver Lenin ett brev till centralkommitténs medlemmar där han varnar för de konsekvenser som en massrekrytering kan medföra. Motiven för denna varning är dels dem som han tagit upp i ovannämnda tal, dels ett annat av mera varaktig karaktär, nämligen risken för en infiltration av borgerliga och småborgerliga karriärister beredda på att förkläda sig till arbetare för att bli medlemmar. Med anledning av det skriver han: ”Man måste räkna med att frestelsen att gå med i ett regeringsparti för närvarande är mycket stor.” Därefter pekar han på vad som kan ske om partiet röner nya framgångar: ”Tillströmningen av småborgerliga element till partiet som är öppet fientliga till allt som är proletärt kommer att anta enorma proportioner. Kravet att arbetarna ska ha varit anställda under sex månader kan inte på något sätt hejda detta tryck. Det krävs ingen större ansträngning för att få ihop en så kort anställning. Av allt detta drar jag slutsatsen att det är absolut nödvändigt att definiera begreppet ”arbetare” på ett sådant sätt att det enbart innefattar dem som utifrån sina levnadsvillkor erhållit ett proletärt sinnelag . Detta är emellertid inte möjligt utan ett mångårigt fabriksarbete, som utförs på grund av de egna ekonomiska och sociala levnadsvillkoren.”[6]
Lenin formulerar därefter en rad krav i syfte att säkra en verkligt proletär rekrytering. Han understryker också nödvändigheten av att ”minska” partiets medlemsantal.[7] Man tar emellertid inte hänsyn till Lenins krav och partimedlemmarnas antal ökar snabbt i stället för att minska. Den åsyftade målsättningen är som tidigare nämnts att vidga partiets arbetarbas. Det är tveksamt om denna målsättning uppnås.
På fjortonde partikongressen i december 1925 drar man lärdom av den medlemsutveckling som skett sedan 1924. I en resolution förkastar kongressen ”den politik som leder till en inflationsartad ökning av medlemsantalet och till införandet av halvproletära element som i allmänhet inte har genomgått de proletära organisationernas eller fackföreningarnas skola. Kongressen menar att detta inte har någonting med leninism att göra och att det är motsatsen till ett korrekt förhållande mellan partiet (klassens avantgarde) och klassen och att det omöjliggör en kommunistisk ledning”.[8]
I praktiken får denna resolution inte stor effekt på värvningspolitiken. Mot slutet av 1926 och framförallt under 1927 (i och med medlemsvärvningskampanjen ”oktobervärvningen”) ökar partiet åter snabbt sitt medlemstal i syfte att uppnå sådana proportioner att hälften av medlemmarna är arbetare som befinner sig ute på fabriksgolvet.[9] Detta mål slås åter fast i en resolution från november 1928.[10]
De omvandlingar som de fabriksarbetande medlemmarna genomgår, den snabba förnyelsen av partiets arbetarkader och tendensen bland ickeproletära element att ge sig ut för att vara arbetare för att komma in i partiet förlänar statistiken om andelen arbetare inom partiet en rätt stor osäkerhet. Denna osäkerhet förvärras av den bristfälliga kontrollen av nya medlemmars inträde i partiet och av de vaga och växlande klassdefinitionerna.[11]
När man analyserar statistiken över partiets sociala sammansättning är det lämpligt att skilja mellan ”den sociala situation” man befinner sig i under en kortare eller längre tid innan man går med i partiet och den faktiska sysselsättningen. Denna skillnad är betydelsefull eftersom en ansenlig del av dem som går med i partiet som arbetare, upphör med sitt manuella arbete och blir ämbetsmän eller funktionärer.
Om man går efter kriteriet ”social situation” ökar antalet arbetare inom partiet från 212 000 år 1923 till 1 100 000 år 1930. Detta är en mer än femfaldig ökning. Antalet arbetare ökar alltså snabbare än det totala antalet medlemmar.[12] Ur denna synvinkel sker det obestridligen en breddning av partiets proletära bas, även om en viss osäkerhet om huruvida de nya medlemmarna verkligen är ”arbetare” kvarstår.
Om man går efter kriteriet ”faktisk sysselsättning” är den relativa ökningen av antalet arbetare också mycket stor, till och med större eftersom en mindre andel av de arbetare som söker sig till partiet blir tjänstemän efter 1924/25.
Partiets sociala sammansättning påverkas inte enbart av tillströmningen av arbetare till partiet utan även av tillströmningen av andra sociala element och av arbetarmedlemmarnas förvandling till tjänstemän. Om man tar detta till utgångspunkt för analysen blir den proletära karaktären hos partiets sociala bas något mindre markerad än om man begränsar sig till att betrakta de sökandes ”sociala situation”. Den proletära karaktären befästes dock i stort under loppet av NEP. Under 1927 består partiet till 30 % av arbetare från industri- och transportväsende, till 1,5% jordbruksarbetare och 8,4% bönder medan tjänstemän och ”andra” utgör 60, 1%.[13]
Den numerärt mest betydelsefulla gruppen består alltså av tjänstemän och ”andra”. I realiteten väger den här gruppen tyngre i den löpande partiverksamheten än vad dess procentuella andel av medlemmarna anger. Det är i själva verket inom denna grupp som partiets och administrationens kader återfinns, det vill säga att det är de som innehar de ledande posterna och det är i stor utsträckning deras verksamhet som präglar de principbeslut och de riktlinjer som partiets ledande organ antar. Detta är en ny aspekt på statsapparatens och partiapparatens självständighetsprocess, vilken påbörjats redan tidigare.[14]
Av de debatter som förs och av de utrensningar som genomförs inom statens och partiets administrativa organ (de viktigaste posterna inom dessa organ bekläds av partimedlemmar)[15] framgår det att den grupp tjänstemän (eller funktionärer) som är partimedlemmar inte alla är revolutionära aktivister som är hängivna revolutionens sak. En icke obetydlig del av denna grupp består också av vad Lenin kallar småborgare som är ”fientliga mot allt som är proletärt”[16].
Antalet ”skandaler” som föranleder undersökningar och sanktioner visar att det inte rör sig om isolerade fall, utan om ett fenomen med samhällelig räckvidd. Konkret tar detta sig uttryck i förekomsten av ett socialt skikt inom partiet, som för ett annorlunda liv än vad arbetarna på fälten och i fabrikerna gör. Detta skikt skaffar sig privilegier och är okunnigt om folkmassornas verkliga problem. De som tillhör detta sociala skikt lever i själva verket åtskilda från arbetarklassen även om de har sina rötter där. De visar ofta en tendens att bilda små grupper vars medlemmar beskyddar varandra. De bildar vad man i Sovjetunionen kallar ”familjecirklar”. På femtonde partikongressen observerar Stalin följande: ”Hos oss löser man så att säga ofta problemen inom familjen. Ett exempel: Ivan Ivanovitj, medlem av ledningen för en organisation, har begått ett allvarligt fel som har fått ödesdigra konsekvenser. Men Ivan Fjodorovitj vill inte kritisera honom, inte ange honom, inte kritisera de fel som Ivan Ivanovitj begått därför att han inte vill orsaka någon ’ovänskap’. Idag låter jag honom vara, imorgon lämnar han mig ifred. Är det inte uppenbart att vi inte kan förbli proletära revolutionärer och att vi kommer att få ge slaget förlorat om vi inte drar upp detta småborgerliga tänkande med rötterna, om vi inte får bukt med detta sätt att lösa de viktigaste frågorna för vårt uppbygge inom familjen?”[17]
Bland de partimedlemmar som är ”tjänstemän” (en grupp som innehåller en stor andel kadrer) växer det fram motstridiga sociala krafter. Å ena sidan har vi de som identifierar sig med proletariatet som den ledande klassen, vilken tar makten över sina levnadsvillkor. Å andra sidan har vi de som genom sin praktik och genom sina relationer till produktionsmedlen bildar en bourgeoisie och en småbourgeoisie i vardande. Förekomsten av borgerliga och småborgerliga sociala krafter även inom partiet är oundviklig under den socialistiska omvandlingen. Detta hänger samman med den motsägelsefulla naturen hos de sociala förhållanden son kännetecknar denna period. Dessa motsättningar gör det nödvändigt med en fortsatt klasskamp och en utveckling av arbetarklassens initiativ. De fordrar en socialistisk demokrati och en förstärkning av partiets förankring i proletariatet och bland fattigbönderna och de minst burgna mellanbönderna.
Någon sådan förstärkning av partiets sociala bas sker endast i ringa utsträckning under NEP. Detta framgår av det faktum att bara 30% av partimedlemmarna år 1927 arbetar inom industri och transportväsende. Därefter försöker man ständigt bredda rekryteringen av arbetare med siktet inställt på att 50% av partimedlemmarna ska vara arbetare. Denna målsättning förverkligas inte.[18]
De svårigheter partiet stöter på när det försöker vidga sin proletära bas för vidare till problemet med partiets konkreta relationer till arbetarklassen.
Inom ramarna för det ämne som jag behandlar i denna del och med den information som finns att tillgå, kan jag här bara ge en begränsad redogörelse för partiets förhållande till arbetarklassen. Vissa av dessa redogörelser är av statistisk karaktär (vilket ger dem ett sken av precision), andra är av kvalitativ karaktär och ger utrymme för breda tolkningsmarginaler. En orsak till att den sistnämnda typen av redogörelser är mycket ungefärliga är att arbetarklassens förhållande till bolsjevikpartiet varierar avsevärt från region till region, från stad till stad och från period till period. Därför är det mycket farligt att generalisera eller att låta det som är giltigt på en plats vid en viss tidpunkt gälla för hela landet under flera år.
En sak är säker: det är proletariatet som utgör bolsjevikpartiets och sovjetmaktens sociala massbas. Om inte bolsjevikpartiet och sovjetmakten hade fått ett aktivt stöd från proletariatets krafter, från dess mest medvetna delar såväl som från större delen av dess mindre medvetna element, skulle det vare sig varit möjligt att befästa revolutionär omvandling eller att få den sovjetiska ekonomin på fötter så snabbt som skedde under NEP.
Detta stöd betyder givetvis inte att den sovjetiska arbetarklassen i sin helhet ständigt är fullständigt överens med alla beslut som parti och regering fattar. En sådan enighet skulle inte rimma med de motsättningar som finns inom själva arbetarklassen. Detta gäller framförallt som arbetarklassen vid vissa tidpunkter, framförallt efter inbördeskriget, innefattar många element med småborgerligt ursprung som inte proletariserats ideologiskt och antingen intar en fientlig eller en passiv attityd gentemot sovjetmakten. Men även bland de verkligt proletära elementen förekommer det ibland tvekanden och missnöjesyttringar. Under NEP uppstår sådana fenomen i synnerhet i samband med att privatkapitalister och privata köpmän åter dyker upp och i samband med att kulakernas inflytande ökar. Men framförallt under senare delen av NEP hänger dessa fenomen också ihop med uppkomsten av ledare (inte minst inom företagen) som utvecklar ett auktoritärt förhållande till arbetarna och försöker stävja deras kritik. Det sätt varpå produktionsmötena[19] avlöper kan tjäna som illustration till detta.
Befästandet av ett förtroendefullt förhållande mellan partiet och arbetarklassen avgörs av riktigheten i partiets politiska linje och av det sätt varpå denna linje genomförs. Det avgörs av de konkreta aktioner partiet genomför och av partiets direkta närvaro i arbetarklassen. Det är därför det är så viktigt att öka antalet arbetare inom partiet.
På den fjortonde partikongressen år 1925 säger Stalin att 8% av arbetarklassen är partimedlemmar mot 7% vid trettonde partikongressen.[20]
Under 1927 uppskattar man andelen partimedlemmar bland arbetarklassen till något mindre än 8%.[21]
Totalt sett ökar antalet arbetare i partiet föga mer än vad totala antalet arbetare ökar efter år 1925. Därför stabiliseras den del av arbetarklassen som tillhör partiet på runt 8%. Andelen partimedlemmar inom arbetarklassen varierar emellertid mycket starkt från en industri till en annan. I de stora industrierna ligger andelen på 10,5% i genomsnitt med en topp för oljeindustrin på 13,4% och en bottennotering på 6,2% för textilindustrin[22] där framförallt kvinnor[23] arbetar.
Andelen partimedlemmar är högre inom de industrier där det finns yrkesarbetare än inom de industrier där arbetskraften är outbildad. Man kan också konstatera stora geografiska skillnader. I Leningrad är andelen partimedlemmar inom arbetarklassen mycket hög, 19% mot 9% i Moskva och ännu lägre andelar i de flesta andra städer.
Ovannämnda procentsiffror förklarar varför kampanjer som syftar till att uppnå en femtioprocentig arbetarrepresentation inom partiet misslyckas. Två orsaker är väsentliga här. Den ena är att antalet ” tjänstemän” inom partiet ökar så snabbt trots att det totala antalet tjänstemän (som ligger kring 3,5 milj. år 1926/27) är mindre än det totala antalet arbetare (4,6 miljoner). Den andra orsaken är att de flesta arbetare tvekar att söka medlemskap i partiet trots att partiets organisatörer anstränger sig för att värva medlemmar. Det är detta som ligger bakom sådana handlingssätt som ”kollektivanslutning”, vilka fördöms av partiledningen. Detta medför för övrigt en rad utträden ur partiet under de månader som följer på värvningskampanjerna.[24]
Många arbetares tvekan inför en partianslutning verkar framförallt bero på att många arbetare som nyligen kommit till industrin och som saknar organisatoriska traditioner, inte känner sig beredda att axla en partimedlems ansvar. Framförallt känner de sig inte beredda att till sina uppgifter i produktionen lägga de partiuppgifter som de ofta förväntas utföra.[25] Det är ett faktum att en anhopning av uppgifter av det slaget ofta under den här epoken utgör en tung börda som försämrar hälsan hos många aktivister som lider av tbc, blodbrist och nervösa besvär.[26]
Arbetarnas tvekan att bejaka värvningskampanjer har också andra förklaringar, framförallt under senare delen av NEP. Ofta beror denna tvekan på att medlemmar i partiets basorganisationer framförallt åläggs att verkställa beslut och får spela en föga betydande roll i beslutsfattandet. Detta gäller inte enbart allmänna frågor utan även lokala frågor.
Resultatet av en undersökning som utförs 1928 visar att de orsaker som arbetarna ofta anger för att motivera att de inte är partimedlemmar är att de har intryck av att basorganisationen (vilken de som arbetare har direkt kunskap om) inte förmår kämpa mot bristerna i sovjetens och de ekonomiska och andra organens verksamhet. De anser inte heller att det ges utrymme för ett försvar av arbetarnas omedelbara intressen. Här kan man notera att partiapparatens representanter sällan stöder arbetarförslag på produktionsmöten, vilket är en aspekt av den socialistiska demokratins ofullständighet. Man kan också notera att förhållandet mellan arbetare och lokal partikader stundtals är dåligt. Arbetarna förebrår ibland partikadern för att leva långt ifrån dem, behandla dem uppifrån och utnyttja arbetarnas situation för att skaffa sig diverse fördelar.[27]
Tvekan inför att ansluta sig till partiet får inte förväxlas med en fientlig inställning till partiet såsom det ledande organet för proletariatets diktatur. Därom vittnar det faktum att partiet ofta får ett positivt gensvar på sina paroller hos arbetarna, och att många arbetare är beredda att aktivt stödja partiets initiativ, utan att fördenskull vilja ansluta sig till partiet.
Bland ”arbetaraktivisterna” är således bara omkring 30 % partimedlemmar.[28] Övriga aktivister kallas rentav ibland för ”icke-partianslutna kommunister”.[29]
Man måste alltså skilja mellan medlemskap i partiet och stöd åt partiet. Detta gäller också aktivt stöd åt partiet, eftersom inte ens ett aktivt stöd nödvändigtvis är tecken på ett beslut om att bli medlem i partiet.
Bolsjevikpartiets proletära karaktär är inte någon ”garanti” mot att borgerliga och småborgerliga element gör intrång i partiet. Som vi har sett är detta tvärtom oundvikligt. Från år 1922 understryker Lenin att bolsjevikpartiet i egenskap av ”regeringsparti” ständigt är utsatt för risken att infiltreras av borgerliga och småborgerliga element.[30] Om det sker en infiltration, påverkar det partiets förhållande till massorna, dess praktik, dess politiska linje och dess ideologi. Den yttersta konsekvensen kan bli att partiet förlorar sin proletära karaktär och blir ett borgerligt parti, det vill säga att partiet omvandlas till sin motsats.[31]
Partiet är således forum för en kamp mellan proletariat och bourgeoisie, en kamp som gäller partiets och den politiska maktens klasskaraktär.
Närvaron av bourgeoisiens representanter inom partiet antar skilda former vilka svarar mot ett försvar av delvis motstridiga intressen. Under loppet av NEP finner kulakerna och NEP-männen, det vill säga den privata bourgeoisien, mer eller mindre medvetna försvarare inom partiet. Detta är möjligt eftersom ett försvar av ifrågavarande gruppers intressen kan framstå som en politisk linje som gynnar en ”snabbare” utveckling av produktionen, och då framförallt av jordbruksproduktionen. Men försvaret av bourgeoisiens intressen kan också anta en annan förklädnad. Det kan uppträda i form av en kamp för ”stärkandet” av den statliga sektorn och för en ”sund förvaltning” av den statliga sektorn.
Det är på sistnämnda sätt man motiverar ökade maktbefogenheter åt experter och tekniker och statliga företagsledare, liksom att de omedelbara producenterna ska följa specialisternas order, etc. Objektivt sett leder denna form av kamp till att en statlig bourgeoisie bildas och stärkes. Denna bourgeoisie förfogar enväldigt över produktionsmedlen och avgör användandet av ackumulationsfonderna. En sådan form av kamp utvecklas redan under NEP, men det är från och med trettiotalet, när den privata bourgeoisien i stort sett eliminerats, som den får avgörande betydelse.
I motsats till partiet som organiserar proletariatets avantgarde, så är fackföreningarna massorganisationer. Deras medlemsantal är således mycket större. Under år 1926 räknar de sovjetiska fackföreningarna omkring 9 300 000 medlemmar: och framemot mitten av 1928 räknar de mer än elva miljoner, vilket motsvarar ungefär 80% av lönarbetarna.[32]
Fackföreningarna är organiserade branschvis. De kan ta emot ansökningar inte bara från arbetare inom branschen, utan även från teknisk personal och från tjänstemän. Ungefär en tredjedel av de fackföreningsanslutna är icke-manuella arbetare.[33] Det är inte obligatoriskt att ansluta sig till fackföreningen. De som inte betalar sina medlemsavgifter regelbundet utesluts.
Den höga andelen fackföreningsanslutna är ett tecken på arbetarnas positiva värdering av denna typ av organisation. Anslutningen till fackföreningen medför emellertid också vissa materiella fördelar. Detta framförallt därför att fackföreningen handhar vissa sociala tjänster och tenderar att prioritera sina egna medlemmars intressen. Detta betyder att det vore felaktigt att tolka den omfattande anslutningen till facket som tecken på arbetarnas massiva gillande av allt som deras fackliga organisation står för.
Basorganisationernas direkta inflytande på fackföreningarnas verksamhet är för övrigt relativt begränsad, eftersom den fackliga kadern bildar en apparat som inte står under de arbetande massornas direkta kontroll. Till de viktiga ansvarsposterna nomineras i själva verket kandidaterna för det mesta uppifrån, vilket befäster en facklig funktionärskår som sedan länge är avskuren från kontakten med manuellt arbete.[34] Detta utgör en aspekt på den självständighetsprocess som apparaterna under proletariatets diktatur börjar genomgå redan före NEP.[35]
Fackföreningarnas roll är dubbel.1 ena sidan försvarar de arbetarnas omedelbara intressen. Å andra sidan verkar de för en proletär fostran. De bidrar till att tillföra arbetarklassen socialismens idéer och till att stödja bolsjevikpartiets politik. Denna dubbla roll som partiet betecknar med termen ”fackföreningskontroversen” under vintern 1920/21,[36] bekräftas ständigt av parti och fackföreningar. Under olika perioder ligger emellertid tyngdpunkten på den ena eller den andra av rollerna och deras konkreta innebörd kan variera.
Under första delen av NEP kan man säga att tyngdpunkten huvudsakligen läggs på försvaret av arbetarnas omedelbara intressen, framförallt i samband med att de årliga kollektivavtalen sluts för arbetarna. Från och med 1925/26, då man börjar satsa på industrialiseringen, läggs tyngdpunkten alltmer på fackföreningarnas utbildande funktion. Det anses för övrigt höra till fackföreningarnas uppgifter att direkt bidra till produktionsökningen och till genomförandet av den ekonomiska planen.
Den tillbakaskjutna roll som försvaret av arbetarnas intressen får spela svarar mot bestämda politiska ståndpunkter. Dessa uttrycks först av VSNCh och dess press (framförallt i TPG), och därefter får de stöd av partiet och ungkommunisterna i samband med kraven på en snabb tillväxt av industriproduktionen: Den allt snabbare övergången till centralt fastställda löner och normer begränsar också fackföreningarnas möjligheter att ingripa på företagsnivå. I samband med denna utveckling minskar antalet arbetare som berörs av tvister mellan fackföreningar och företagsledningar. Från 3 212 300 arbetare år 1925/26 sker en minskning till 2 463 000 år 1926/27 och 1 874 300 under 1927/28.[37] Den relativa minskningen är givetvis mycket större, eftersom antalet lönarbetare växer mycket snabbt under årens lopp. Detta hänger tydligen samman med en mindre krävande attityd från fackföreningarnas sida, eftersom arbetsnormerna ofta höjs under de här åren. Höjningen ger upphov till missnöjesyttringar bland arbetarna på basnivån. Tvister mellan fackföreningar och företagsledare regleras med hjälp av en rad organ, varav kommissionen för biläggandet av konflikter (RKK) är den viktigaste. År 1928 behandlar detta organ 84,9% av tvisterna. Om tvisterna inte kan lösas på denna nivå tas de upp i en förlikningsdomstol och om det är nödvändigt går man vidare till skiljedomsrätten. Under 1928 regleras 20 respektive 80% av de olösta tvisterna i dessa organ.[38]
Från och med 1926 minskar antalet strejker (åtminstone de officiellt erkända strejkerna) avsevärt. På fackföreningarnas åttonde kongress i december 1928 anges det att 43 200 arbetare deltog i strejker år 1926 (varav 32 900 strejkade inom statliga företag). Denna siffra faller till 25 400 (varav 20 000 i statliga företag) under 1927 och till 9 700 (varav 8 900 inom statliga företag) under första halvåret 1928. Bara omkring två procent av strejkerna sker med fackföreningarnas gillande,[39] de övriga är ”spontana” och stöds inte av facket. I januari 1927 skickar centralkommittén ut ett cirkulär som säger att en ”strejk måste godkännas i förväg av fackföreningarnas centralkommitté, om ett sådant godkännande inte erhållits är det förbjudet att strejka”.[40] I samma cirkulär sägs det att ”fackföreningarnas viktigaste uppgift är att anta åtgärder i syfte att förekomma strejker inom de statliga företagen.” Strejkerna försvinner inte helt och hållet men de blir ovanliga och omnämns sällan i pressen. Fackföreningarna lyckas i allmänhet anpassa sig till de uppgifter som föreläggs dem i cirkuläret från januari 1927. Däri får de hjälp av den entusiasm för produktionen som många arbetare visar i början av den första femårsplanen. Anpassningen underlättas också av den repression som drabbar de ansvariga för förbjudna strejker. När det föreligger allvarliga orsaker till missnöje tar detta i exceptionella fall sig uttryck i ”vilda strejker”. Oftare tar det sig dock uttryck i en sänkning av arbetstakten eller en större frånvaro. Den fackliga ledning som sitter under större delen av NEP, där Tomskij ingår, gör emellertid ett viss motstånd mot industriledarnas krav på att facket ska spela en mer aktiv roll i kampen för en ökad arbetsproduktivitet, mot den höga frånvaron och mot vissa typer av disciplinbrott.[41]
Detta motstånd fördöms till slut av partiet. Den 23 april 1929 anklagar centralkommittén Tomskij (och de två andra ledarna för ”högern” inom partiet) för att dölja ”trade-unionistiska” tendenser, det vill säga att sätta de fackliga kraven före det ekonomiska uppbygget.[42] Något mer än en månad senare, den 29 maj 1929, fråntar fackföreningarnas centralråd Tomskij hans uppgifter som ordförande och väljer in Tjernik i fackliga sekretariatet.[43]
Hädanefter är det officiellt bekräftat att fackföreningarnas främsta uppgift är att kämpa för genomförandet av industrialiseringens mål.[44]
På så sätt leder det faktum att den gamla fackliga ledningen inte accepterade alla krav som ställdes på arbetarna i samband med industrialiseringspolitiken till djupgående förändringar av den fackliga apparatens sammansättning. Dessa förändringar genomförs ” uppifrån” utan att basnivån tillfrågas. En sådan metod är ägnad att skapa allvarliga motsättningar. Nu medför den emellertid inte några omedelbara synliga konsekvenser, eftersom den stora massan av arbetare är övertygade om att det krävs en snabb industrialisering för att råda bot på arbetslösheten så snabbt som möjligt och för att gjuta en fast bas för socialismen och förbättra levnadsnivån. Många bland dem synes alltså beredda att acceptera att den fackliga ledningen tas om hand av den produktivistiska linjens anhängare.
En av oktoberrevolutionens paroller var ”all makt åt sovjeterna”. I formell mening förverkligas denna paroll under oktoberdagarna. Men i och med inbördeskriget kommer den snabbt att huvudsakligen gälla de centrala sovjetiska organen medan de lokala organens verksamhet är mer begränsad. Mot slutet av inbördeskriget, när parollen för Kronstadtupproret blir ”sovjeter utan kommunister” och sedan under början av NEP, koncentreras de sovjetiska organens verksamhet huvudsakligen till Sovjetrepublikernas ledande organ.[45]
De betingelser under vilka sovjeterna fungerar mot slutet av NEP är ett resultat av ansträngningarna att ”reaktivera” sovjeterna.[46] Framgångarna för dessa ansträngningar är ojämna. De är större för sovjeterna i den övre delen av pyramiden än för sovjeterna på basnivå, vilka i princip borde ha den bästa kontakten med folkmassorna.
Det är nödvändigt att erinra om att sovjetmakten är organiserad som en pyramid. På basnivå återfinns de lokala sovjeterna. Delegaterna i de lokala sovjeterna utses genom direkta majoritetsval i varje distrikt. Man röstar efter listor som partiet upprättar efter att i princip först ha rådfrågat den lokala parti-obundna församlingen. Listorna innehåller inte enbart partimedlemmar. Den lokala sovjeten väljer delegater till ovanstående nivåer (kanton, distrikt, etc. upp till sovjeterna i de olika republikerna och till högsta sovjet som består av ungefär 2000 delegater).
Den största makten innehar högsta sovjet. Under NEP-epoken samlas medlemmarna i detta organ två gånger om året. Dessemellan sammanträder dess verkställande organ VTsIK (allryska centrala exekutivkommittén) tre eller fyra gånger. Den ”permanenta” makten ligger emellertid hos VTsIK:s presidium. Sovjeterna på de lägre nivåerna fungerar mer eller mindre enligt samma principer som högsta sovjet. Deras maktbefogenhet är mer begränsad, men den är också koncentrerad i händerna på verkställande utskottet, eller snarare hos utskottets presidium.
Dessa olika sovjeter är i praktiken församlingar inför vilka respektive verkställande utskott och regering (gäller högsta sovjet och republikernas sovjeter) redogör för sin verksamhet och mottar synpunkter och kritik från delegaterna.
Under år 1929 utgör medlemmarna med arbetarbakgrund inte riktigt någon majoritet i Sovjetunionens VTsIK,[47] men de är i majoritet i RSFSR:s VTsIK (52%) och i sovjeterna i städerna (53,4%).[48] Man måste emellertid skilja mellan dem som är av arbetarursprung och dem som fortfarande är arbetare. Om man gör denna distinktion ser man att den andel som verkligen är arbetare är något mindre . En undersökning utförd 1928 på ett urval av sovjeterna i RSFSR:s städer, visar att om 47% av delegaterna är arbetare till ursprunget, så står bara 37,9% fortfarande i produktionen.[49]
I princip borde sovjetorganisationerna på basnivå ha det mest direkta inflytandet på de dagliga levnadsvillkoren (åtminstone utanför arbetet); framförallt borde arbetarklassen utöva en direkt påverkan via sovjeterna i städerna.
Trots de beslut som fattas från och med juli 1926[50] saknas det emellertid mot slutet av NEP fortfarande sovjeter på många håll. Inte förrän den åttonde februari 1928 kommer ett dekret från VTsIK som ålägger republikernas verkställande utskott att skapa sovjeter i alla städer på 100 000 invånare eller mer och ge dessa verklig maktbefogenhet och någorlunda finansiella tillgångar.[51] Relationerna mellan sovjeterna i städerna och sovjeterna på departements- och kantonnivå förblir ändå spända, eftersom de sistnämnda upprätthåller sitt förmyndarskap över de förra. Trots de hinder som reses från högre nivåer, utvecklar emellertid sovjeterna i städerna en anmärkningsvärd aktivitet och ger tiotusentals arbetare tillfälle att delta i den lokala förvaltningen när de väl existerar.[52] De principbeslut som partiet fattat lyfter emellertid inte städernas sovjeter ur fattigdomen på material och finansiella tillgångar.
Detta är en lärorik situation. Den belyser hur de som sitter i de högre instanserna strider för att få behålla så stort inflytande och så mycket makt som möjligt. Det leder ofta till att riktlinjerna från partiets centrala instanser bromsas. Ett av målen för denna kamp är kontroll över de dagliga levnadsvillkoren. Detta eftersträvas såväl av delegater som kommer direkt från arbetarklassen och fortfarande har sin hemvist där som av den funktionärskår som visserligen är partiansluten,[53] men som främst består av administratörer vilka är skilda från produktionen och tenderar att bilda självständig grupp som drar sig undan de arbetande massornas direkta kontroll.
Utgången av denna kamp, som är en aspekt av kampen för den sovjetiska demokratin, avgörs inte enbart av de principbeslut om ”kompetensfördelning” mellan de olika organ vilka tillsammans bildar sovjetmakten som partiets ledande organ fattar. Utgången är beroende av den totala klasskampsprocessen. I sista hand avgörs den av utvecklingen eller tillbakagången för de direkta producenternas roll inom själva produktionsenheterna. Den är överbestämd av partiets allmänna politiska linje, och då framförallt av den betydelse partiet tillmäter initiativ från basen respektive centrala beslut. Men den vändpunkt som äger rum i slutet av NEP till förmån för en prioritering av en modern storindustri och en maximal ackumulation, medför att betingelserna för en förstärkning av basnivåns sovjeter blir allt mer ogynnsamma. Problemet med arbetarklassens deltagande i sovjeterna kan alltså definitivt inte betraktas isolerat från de strider som pågår inom bolsjevikpartiet, från de strider under vilka partiets politiska linje formas och omformas.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Hursomhelst ska vi bara redogöra kort för böndernas förhållande till partiet, då detta undersökts tidigare.
[2] Se T H Rigby, Communist Party Membership in the USSR 1917–1967, Princeton, PUP, 1968, s. 53. De siffror som anges här är avrundade. Den källa som citeras av T H Rigby är Partijnaja Zjizn, nr 19, oktober 1967, s. 8–10. Sifferuppgifterna grundar sig huvudsakligen på rapporter från basorganisationerna. De ligger i allmänhet lite högre än uppgifterna från den medlemsstatistik som upprättas med jämna mellanrum. Det finns andra officiella beräkningar, men skillnaderna är för det mesta obetydliga (se ibid. s. 54).
[3] Två värvningskampanjer har burit detta namn, dels år 1924, dels år 1925.
[4] Se T H Rigby, op.cit. s. 52. Alla dessa sifferuppgifter innefattar ”fulla medlemmar” och ”sympatisörer” som befinner sig på ett förberedande stadium.
[5] Lenin, Valda Verk i tre band 3, op.cit. s. 613.
[6] Lenin, OC, s. 260.
[7] Lenin, OC, s. 260–261.
[8] KPSS, op.cit. 1953, del 2, s. 81.
[9] Rapport från Molotov och CK-beslut från slutet av 1926. Izv .Ts K. nr 47–48, 2 december 1926, citerat efter T H Rigby, op.cit. s. 165 och resolutionen från nittonde oktober 1927 om ”reglerandet av partiets tillväxt i samband med medlemsstatistiken” (Se Izv .Ts. K, nr 39, 22 oktober 1927 och E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 110).
[10] KPSS, op.cit. 1954, del 2, s. 545–547.
[11] I ett cirkulär som CK:s sekreterare Molotov undertecknat i augusti 1925 sägs det att de bristfälliga definitionerna gör det omöjligt att reglera partiets sociala sammansättning. I cirkuläret fastställs de principer som hädanefter bör följas vid den sociala klassificeringen. Det gör statistiken förståeligare, men kvarlämnar vissa oklarheter framförallt vad gäller kontrollen av uppgifterna i medlemsansökningarna. Cirkuläret skiljer mellan ”arbetare” huvudsakligen anställda för att utföra ett fysiskt arbete inom industri och transportväsende eller inom jordbruket (jordbruksarbetare), ”bönder” som är oberoende eller ingår i familjeföretag eller kollektivföretag för jordbruksproduktion eller liknande, såsom fiske, boskapsuppfödning etc. och ”tjänstemän” som arbetar inom de administrativa, ekonomiska och kulturella apparaterna. Klassificeringen innehåller också rubriken ”andra” för studerande, hantverkare etc. Se Izv, Ts. K, nr 34/september 1925, sammanfattat i T H Rigby, op.cit. s. 159–160.
[12] Sifferuppgifter framräknade utifrån det totala medlemsantalet och utifrån olika procentandelar i den klassmässiga sammansättningen, efter T H Rigby, op.cit. s. 52 och s. 116.
[13] Ibid. s. 162. Det bör påpekas att den löpande statistiken som upprättas på grundval av basorganisationernas rapporter ger en högre procentandel arbetare (och bönder) än den officiella medlemsstatistiken, vilken anses som mer exakt. Enligt den löpande statistiken ligger andelen arbetare inom industri och transportväsende på 36,8% (alltså 22,6% över den officiella medlemsstatistikens uppgifter).
[14] Se del 1, s. 256 och 344–345.
[15] Nomineringsförfarandet (istället för val, som många gånger fortlever endast i teorin) införs successivt för tillsättandet av viktiga poster inom parti och administration. År 1926 är nomineringen införd som princip. Den ligger då i händerna på en administrativ apparat inom partiet, Orgraspred, och kontrolleras i princip av centralkommittén, dvs. i själva verket av Sekretariatet. Orgraspred är det organ som 1924 efterträder Utjraspred. En lista över befattningar kan inte upprättas utan Orgraspreds godkännande, och det sker alltså en ”registrering”. Förteckningen över de partimedlemmar som kan erhålla befattningar som finns uppförda på registret, innehas av Orgraspred. Denna namnlista utgör också ett ”register” (nomenklatura). Det gäller även för de befattningar som i teorin tillsätts genom val. (Se E H Carr, Socialism.., op.cit. del 2, s. 203, 212) och Foundations..... op.cit. del 2, s. 122.
[16] Se det tidigare anförda citatet av Lenin ur OC, band 33, s. 260.
[17] XV Congrès..., op.cit. s. 62.
[18] Se T H Rigby, op.cit. s. 116.
[19] Se ovan, s. 325–355.
[20] Se XIV Sord, Moskva,1926, s. 52.
[21] Uppgifterna om arbetarna i bolsjevikpartiet är beräknade efter T H Rigby, op.cit. s. 52, 163 (officiell medlemsstatistik).
[22] Se E H Carr, Foundations..., op.cit. del 2, s. 108, som citerar Sotsialnyi i Natsionalnyi Sostav VKP(b), 1928, s. 51.
[23] Under 1927 är bara 10,5% av partimedlemmarna kvinnor (E H Carr, Ibid., s. 103)
[24] På denna punkt se E H Carr och R W Davies, ibid. s. 114, not 1.
[25] Partiaktivisterna ser till att particellerna fungerar, håller i diskussions- och informationsmöten, tar på sig ansvars uppgifter inom sovjetkommissionerna och inom kulturella och kooperativa organisationer etc. Detta innebär att det tillkommer ett avsevärt antal arbetstimmar utöver fabrikstiden. Aktivisterna är inga ”funktionärer”, de fortsätter att tjäna sitt dagliga bröd inom produktionen. De arbetare som blir partifunktionärer eller utnämns till administrativa ansvarsposter rekryteras för det mesta bland aktivisterna.
[26] Se T H Rigby, op.cit. s. 117–118.
[27] Se Izv Ts K, 31 oktober 1928, s. 2–3, citerat efter E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 112–113.
[28] Se T H Rigby, op.cit. s. 166.
[29] E H Carr och R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 128, som citerar Pravda, 20 februari 1927.
[30] Se ovan.
[31] Se del 1, s. 247.
[32] VII-yj Sezd Professionalnych Sojuzov SSSR, Moskva, 1929, s. 57.
[33] Ibid., s. 77.
[34] Se E H Carr & R W Davies. Foundations..., op cit. del 1, s. 547.
[35] Se del 1, s. 366 ff.
[36] Se del 1, s. 329 ff.
[37] Se E H Carr & R W Davies: Foundations..., op.cit. del 1, s. 564.
[38] Ibid., s. 565.
[39] Professionalnyje Sojuzy SSSR, 1926–1928: Ottjot k VIII Sezdu, Moskva,1928, s. 358–360.
[40] Se M Painsod, Smolensk..., op.cit. s. 351.
[41] Se t.ex. TPG från 7 och 12 september 1928, citerat efter E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 554.
[42] KPSS, 1954, band 2, s. 544–556.
[43] Angående dessa frågor se ovan och nedan.
[44] Trud, 2 juni 1929 och E H Carr & R W Davies, Foundations.., op.cit. del 1, s. 562–563.
[45] Se del 1, s. 213 ff, 245 ff, 279 ff, 375 ff.
[46] Parollen ”reaktivering” av sovjeterna rör framförallt de basorganisationer vars verksamhet i stor utsträckning kommit att stanna på papperet. Reaktiveringen utvecklas på allvar från oktober 1924. Efter att ha lanserats av Pravda den 11 oktober 1924 fattas det beslut av RSFSR:s TsiK i form av dekret som får sin motsvarighet i dekret som antas av andra Sovjetrepubliker. Den 25 oktober 1924 fäster centralkommittén stor uppmärksamhet vid dessa frågor och koncentrerar då sin uppmärksamhet på landsbygdens problem (Se KPSS, op.cit. del 1, s. 906 ff). Samma problem ger upphov till diskussioner och beslut i januari och april 1925. 1 juli 1926 lägger centralkommittén tyngdpunkten på reaktiveringen av sovjeterna i städerna. Under 1927 tas frågan åter upp i januari, april och juli och därefter i februari 1928 och i januari 1929 (Se E H Carr & R W Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 264–266). Nödvändigheten av att återkomma till frågan om reaktiveringen av sovjeterna och de diskussioner som denna fråga ger upphov till, visar att man stöter på stort motstånd när man på allvar söker ta itu med basorganisationernas verksamhet (se ovan).
[47] Andelen är 46,5% mot 20,8% för medlemmar av bondeursprung och 32,7% för de ”andra” sociala kategorierna, framförallt ”tjänstemän” (se Bolsjaja Sovetskaja Entsiklopedija, band 11, Moskva, 1930, s. 542).
[48] Ibid., s. 542.
[49] Izvestija, 25 maj 1928, citerat efter E H Carr & R W Davies, Foundations...., op.cit. del 2, not 2, s. 264.
[50] Se ovan.
[51] Sobranije Zakonov, 1928, nr 10, paragraf 86, 87.
[52] Se E H Garr & R W Davies, Foundations... op.cit. del 2, s. 268 ff, framförallt not 1 s. 269.
[53] I allmänhet är minst 70% av medlemmarna i de verkställande partiutskotten medlemmar 1929. Samma år är andelen partimedlemmar i städernas sovjeter 46,1%.