Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Om de sovjetiska statsföretagens socialistiska form inte automatiskt påverkar de relationer som återskapas inom den omedelbara produktionsprocessen, så är det inte heller tillräcklig för att prägla de relationer som uppstår mellan företagen under den allmänna reproduktionsprocessens förlopp. Dessa relationer bevarar i större eller mindre utsträckning en kapitalistisk karaktär så länge som de direkta producenterna är skilda från sina produktionsmedel och så länge som de olika företagsenheterna är skilda från varandra. Detta åtskiljande både ”övervinns” och återskapas genom de marknadsmässiga relationer som uppstår mellan företagen. Förekomsten av marknadsmässiga relationer både uttrycker och döljer åtskiljandet av företagen. När den ekonomiska planen säger att det ska råda ”direkta relationer” mellan produktionsenheterna, är inte detta tillräckligt för att den faktiska åtskillnaden ska försvinna utan innebär bara att formerna för åtskillnaden förändras. Endast genom ett socialistiskt samarbete mellan produktionsenheterna, endast genom att skapa en enhet av de olika omedelbara produktionsprocesserna utifrån de olika arbetarkollektivens gemensamma handlande kan man undanröja åtskillnaden och säkra en socialistisk planering.
Proletariatets diktatur skapar de politiska och ideologiska betingelserna för en övergång från åtskilda produktionsenheter till olika former av samarbete och socialistisk planering. En sådan här övergång, vilken utgör en del av den socialistiska omvandlingen, är emellertid inte ”spontan”. Till det krävs en långvarig klasskamp under ledning av en politisk linje som säkerställer den den socialistiska vägens seger. Om en sådan linje saknas, så återskapas hela tiden de kapitalistiska, och marknadsmässiga relationer som präglar produktionsenheternas verksamhet och varucirkulationen.
Vi har sett i vilken utsträckning detta gällde för de sociala förhållanden som präglade den omedelbara produktionsprocessen. Låt oss nu se hur det förhåller sig med formerna för varucirkulationen som utgör den materiella basen för det allmänna återskapandet av produktionens betingelser.
I syfte att genomföra en konkret undersökning av dessa former, vill jag först påminna om vilken form av förvaltning som råder inom de statliga företagen i början av NEP. Det är framförallt genom denna förvaltningsform och dess omvandlingar som de statliga företagen spelar en roll i den process där produktionens betingelser reproduceras. Denna form av förvaltning täckes av termen ”finansiell självständighet” eller chozrastjot.
För att förstå vad införandet av ”finansiell självständighet” betyder för de statliga företagen måste man erinra sig den situation företagen befann sig i under ”krigskommunismen”.
Produktionsprogrammen för de industrier som fortfarande var i funktion syftade under den här tiden framförallt till att tillfredsställa frontens behov och säkra en minimal försörjning av befolkningen. De problem som uppstod i samband med produktivkrafternas utveckling, ackumulationen och produktionens diversifiering ”eliminerades” på så sätt eller sköts i bakgrunden. Likaså hade produktionskostnaderna föga betydelse i en situation där det gällde att till varje pris uppbringa den produktion som ännu var möjlig. Under dessa förhållanden infördes en maximal centralisering av den industriella ledningen. Staten beslöt vilka mål som företagen skulle prioritera.
Det föreföll då som om ekonomins funktion i huvudsak skulle kunna inriktas på bruksvärdet. Den industriella sektorn framstod som en ”enhetlig statlig trust” där olika arbeten inte utfördes oberoende av varandra, utan där arbetskraften bildade en enhet och arbetet framstod som ”direkt socialt arbete”. På så sätt födde krigskommunismen illusioner om den ”direkta övergången till kommunismen”, om penning- och lönesystemets omedelbara upphörande etc.
NEP grundar sig på ett avvisande av dessa illusioner.[1] Detta leder till genomförandet av chozrastjot, något som innebär att de statliga företagen öppet framträder som ett av de fora där marknadsmässiga relationer och penningrelationer återskapas. NEP ger alltså inte något svar på frågan om hur dessa relationer ska omvandlas och undanröjas.
Chozrastjot (ordagrant: ”ekonomisk bokföring”) instiftas genom ett dekret från Sovnarkom daterat nionde augusti 1921. Dekretet tillskriver de statliga företagen ”finansiell självständighet”.[2] En resolution från STO (Arbets- och försvarsrådet) daterad tolfte augusti 1921 anger att chozrastjot innefattar företagens skiljande från staten, vilket också medför att företagen skiljs från varandra.[3]
Först kommer en period av öppen decentralisering under år 1921, vilken följs av en provisorisk centralisering (efter ett dekret från den tolfte november 1923). Därefter decentraliseras företagsförvaltningen åter enligt ett beslut av Sovnarkom från 24 augusti 1926. Vid denna tidpunkt är VSNCh:s betydelse för den statliga industrin och för planeringen huvudsakligen av rådgivande karaktär.[4] Företaget (dvs. den ekonomiska enhet som åtnjuter rätten till självständig förvaltning) sammanfaller bara undantagsvis med produktionsenheten (till exempel en fabrik). Oftast tillskrivs ”den finansiella autonomin” en grupp produktionsenheter, en ”förening” av produktionsenheter från samma bransch och ännu oftare den ”sovjetiska trusten”. Varje fabrik, med undantag av de allra största vilka utgör ”företag”, är beroende av en ”trust” eller en ”förening”. Trusterna och föreningarna är för det mesta de enda statliga industriorgan som har kontakt med marknaden.
I början av NEP upprättas handlingsprogram för de fabriker som lyder under dessa statliga industriorgan, varvid man huvudsakligen tar hänsyn till produktionskapaciteten och till möjligheterna att sälja och köpa. Fabrikerna fungerar alltså som verkställande organ för ett program som fastställs uppifrån. Efter industriproduktionens uppsving under NEP ökar fabriksledarnas reella makt och de viktigaste produktionsenheterna får status av företag. De viktigaste kännetecknen för de statliga företagen under chozrastjot är följande:
1. Varje statligt företag förses med en egen fond som utgör dess kapitalanslag (termen ”kapital” används uttryckligen till exempel i VSNCh: s rapporter).[5]
2. Varje statligt företag köper sina råvaror och sina drivmedel liksom sina övriga produktionsmedel och säljer sina produkter. På så sätt blir företaget delaktigt i marknadsmässiga relationer och penningrelationer, detta i motsats till det förhållande som rådde under ”krigskommunismen”.
3. Varje företag är direkt ansvarigt för sina arbetares anställning, och måste självt besluta om antalet anställda, om betingelserna för anställning och avskedande, etc. Denna princip medför nya former av separation mellan arbetarna och deras produktionsmedel.
4. Finansieringen av de statliga företagens verksamhet är hädanefter huvudsakligen beroende av deras inkomster och av bankväsendet.
5. De olika statliga företagens utvecklingsmöjligheter är alltså huvudsakligen beroende av deras förmåga till självfinansiering och deras förmåga att återbetala de lån som de erhåller antingen från statsbanken eller Gosbank eller från någon av de specialiserade banker som också tillhör staten.[6]
Företagens övergång till en verksamhet i enlighet med chozrastjots principer sker efter hand med början hösten 1921. I oktober månad får således de statliga företagen rätt att fritt nyttja en ökande andel av sin produktion (vilken tidigare i förväg avsattes till något statligt organ som formellt tog hand om leveranserna).
Under hösten 1922 stadfäster civillagen att varje företag eller varje trust är en ”juridisk person”. Hädanefter kan varje företag och varje trust träffa juridiska avtal och är sedan ansvarig för dessa. Det kan bli föremål för konfiskering om det inte fullföljer sina åtaganden och betalar sina skulder. Mot slutet av 1922 tillämpar nästan samtliga företag chozrastjot eller som man säger ”kommersiellt styre”.
Genomförandet av chozrastjot fulländas i och med ett dekret från den tionde april 1923. Där sägs det i första paragrafen: ”De statliga trusterna är industriföretag vilka staten tillskriver en självständig verksamhet i enlighet med regler som upprättas för varje företag och som verkar på basis av kommersiell lönsamhet med profitskapandet som mål.”[7]
I dekretet från den tionde april är den uttryckliga målsättningen för företaget att skapa profit. Varje trust tilldelas ett fast kapital och exakta regler för hur profiten ska användas ges för alla företag som styrs enligt chozrastjot. Den största delen går till statskassan. En del av profiten avsätts till en reserv som ska trygga företagets utveckling och förnyelsen av dess utrustning. En tredjedel ska gå till betalning av procentuella vinstandelar åt medlemmar av administrationen och till premier åt arbetare och tjänstemän.[8]
Vid den här tiden får den finansiella självständigheten och profitsökandet en speciell betydelse i och med att de statliga industriföretagen ges stor ”handlingsfrihet” ifråga om förhållandet till varucirkulationen och ifråga om prissättningen på företagens produkter.
Under första hälften av tjugotalet leder utvidgandet av chozrastjot till att förvaltning, inköp och försäljning koncentreras i händerna på ledarna för industritrusterna. Statistiken från sommaren 1923 visar att det då finns 478 truster som bildats av VSNCh. Under dem sorterar 3651 företag som anställer en miljon arbetare (vilket innebär att de utgör 75% av den statliga industrisektorns anställda).
Inom ramen för Sovjetunionens federala författning återfinns nationella, ”republikanska” och lokala truster som är underordnade VSNCh respektive republikens ekonomiska råd och lokala ekonomiska råd. Det är dessa organisationer som utser trusternas ledare. I spetsen för varje trust återfinns en grupp ledare som bildar ett råd. Detta råd utser direktörer för de företag som lyder under trusten.
De organ som utser trusternas eller företagens ledare ingriper inte i förvaltningen, men de måste kontrollera bokföringen genom att utse en bokföringskommission bestående av tre medlemmar (varav en ska vara fackföreningens representant[9]).
Företagen och trusterna utför sina försäljningar och sina inköp till priser som fastställs i kontrakt utom i de fall då priserna är reglerade. Principen om profitsökande som slås fast i dekretet från tionde april 1923 gäller även mycket stora företag som lyder direkt under VSNCh.
Från år 1921 klargör Lenin i olika inlägg att införandet av chozrastjot innebär att den statliga sektorn övergår till en ”kapitalistisk förvaltningsform” och till ”kommersiella principer”. Han understryker att detta inte enbart innebär att ”all makt koncentreras i företagsledningarnas händer” (vilket beslutades redan 1918 och sattes i verket efter hand). Det innebär också att dessa ledningar ”själva måste fastställa lönernas storlek (...) tillförsäkra sig största möjliga handlingsutrymme, sköta förvaltningen utan förluster, noggrant välja ut de mest begåvade och erfarna administratörerna, etc.” .[10]
I början syftar införandet av chozrastjot huvudsakligen till att sätta den statliga industrin på fötter så snabbt som möjligt. För detta ändamål är det nödvändigt att ge spelrum åt initiativ från olika företag. Man måste alltså bryta med det ytterligt centraliserade system som inrättats under ”krigskommunismen”, vilket inte är anpassat för den mångfald av ekonomiska uppgifter som nu står på dagordningen.
Under rådande politiska förhållanden med en ”avproletarisering” av arbetarklassen som genomsyras av en mångfald småborgerliga element och med partiets svaga förankring i många fabriker, etc. anser bolsjevikpartiet att det decentraliserade initiativet framförallt bör åvila företagsledarna.
Förvaltningen av företagen underställs på så sätt ”rubelns kontroll”. I princip erhåller företagen inte längre några subventioner. De måste gå med vinst, eller åtminstone få inkomsterna att gå jämnt upp med utgifterna. Om de inte lyckas med detta återstår vid denna tidpunkt bara alternativet att slå igen fabriken.
Sådana stränga regler svarar mot den situation som råder i början av NEP. Vid den här tidpunkten härrör statens finansiella resurser huvudsakligen från bönderna och från penninginflationen. För att NEP ska ”fungera” måste man undvika att öka böndernas skattebörda och att låta inflationen fortgå genom subventioner till förlustföretag. De finansiella resurserna måste i första hand gå till återupprättandet av ekonomin, de kan inte offras på företag som inte kan överleva av egen kraft.
Det faktum att en del av företagen stängs som en följd av kravet på en ”balanserad budget” hänger också ihop med att bristen på råvaror och bränsle vid den här tidpunkten är så stor att det inte är materiellt genomförbart att fortsätta driva alla företagen. Det framstår alltså som nödvändigt att koncentrera tillgängliga materiella resurser till de produktionsenheter som använder dem på det mest ekonomiska sättet och som kan producera till de lägsta kostnaderna.
”Lönsamhetskriteriet” går alltså före företagens fortbestånd eller provisoriska stängning. Detta kriterium innebär givetvis inte att de företag som förblir i drift är de företag som är bäst ägnade att producera det som är socialt nödvändigt. Det skulle krävas djupgående undersökningar för att få fram vilka företag som från en sådan utgångspunkt skulle förbli i drift. Men de nödvändiga sociala och politiska betingelserna för att sådana undersökningar skulle kunna genomföras utan att slutsatserna påverkas av skilda parters intressen (inklusive de intressen som arbetarna på olika företag och orter har) är inte för handen. Prioriteringen av lönsamhetskriteriet är således i sista hand ett uttryck för klasskampens och klassmedvetenhetens läge.
Således tenderar de krav som reproduktionen av kapitalet ställer att anta de former som är typiska för en situation där kapitalets skilda ”fraktioner” fungerar åtskilda från varandra. Dessa krav tenderar (när de inte utsätts för en kritisk klassmässig bearbetning) att leda till en prioritering av den finansiella ”lönsamheten”, något som kan komma i motsättning till de krav som den utvidgade reproduktionen ställer på lång sikt. I början av NEP yttrar detta sig i att de företag som producerar konsumtionsvaror snabbt kommer igång igen, medan verkstadsindustrin och den tunga industrin går igenom en allvarlig kris. De förstnämnda gör stora vinster och kan därför betala höga priser för de produktionsmedel de behöver. De sistnämnda stöter på stora svårigheter och många av dem måste slå igen.
Under 1921 och 1922 tenderar VSNCh att acceptera detta sakernas tillstånd som en ”nödvändig” konsekvens av chozrastjot[11]. Teorin om lönsamhetens avgörande roll försvaras under en rätt stor del av NEP av Folkkommissariatet för finanser (Narkomfin) och av Gosbank. I dessa organ är de borgerliga ekonomiska experterna speciellt flertaliga och där är bristerna i partiledarnas teoretiska ståndpunkter speciellt märkbara på det ekonomiska området. Under flera år ger Narkomfin och Gosbank bara ringa subventioner till den tunga industrin som befinner sig i en svår situation. Dessa organ vänder sig också mot att fattigbönder och mellanbönder ska få köpa de redskap de behöver på kredit.
Narkomfin framför sina ställningstaganden, framförallt sina invändningar mot den ståndpunkt Lenin förfäktade,[12] bland annat inför sovjeternas kongress i december 1922. Det är vid detta tillfälle som folkkommissarien för finanser, Sokolnikov, försäkrar att den kris som berör en stor del av industrin gör det möjligt att ”sanera” den statliga sektorn. Han säger att chozrastjot besitter fördelen att staten inte längre görs direkt ansvarig för antalet anställda, och att man kan införa ”sanningsenliga priser” som svarar mot ”marknadsvillkor” och ”kostnader”.[13]
Avsaknaden av en klar uppfattning om i vilken utsträckning chozrastjot kan spela en positiv roll kan leda till att den ekonomiska utvecklingen styrs av villkoren för reproduktionen av skilda ”fraktioner” av det samhälleliga kapitalet. Detta är en utveckling som inom sig bär fröet till ekonomiska kriser.
Om ett okritiskt genomförande av chozrastjot kan medföra sådana konsekvenser, kvarstår icke desto mindre att införandet av den finansiella autonomin var nödvändig. Under en stor del av omvandlingsperioden kan denna förvaltningsform rent allmänt sett, inom givna gränser, göra det möjligt att ta mått på de villkor under vilka de olika företagen fungerar samt på deras förmåga att fullfölja de ekonomiska principer som blir nödvändiga att tillämpa för att inte slösa bort en del av det sociala arbetets resultat.
Vid den tidpunkt då man inför chozrastjot är detta dessutom den enda framkomliga vägen för att snabbt minska produktionskostnaderna och därmed möjliggöra för industrin att bjuda ut sina produkter till bönderna till priser som är tillräckligt låga och stabila.
Under NEP:s första år leder chozrastjot inte alltid till fallande försäljningspriser eftersom det råder inflation och varubrist, och eftersom de statliga företagen samarbetar vid försäljningen.
De statliga företagen (eller företagsgrupperna) får relativt fria händer när de ska fastställa sina försäljningspriser. Därför tenderar de att maximera sin profit genom att tillägna sig så stor del som möjligt av det mervärde som produceras inom den statliga sektorn, och så stor del som möjligt av det värde som produceras inom den marknadsmässiga småproduktionen (framförallt av bönderna). Vid den här tiden sluter skilda truster sig samman i gemensamma försäljningsgrupper (eller ”försäljningsyndikat som i vissa fall även är inköpssyndikat”) som organiseras i form av aktiebolag.
Det första ”syndikatet” av den här typen bildas inom textilindustrin den 28 februari 1922. Ett bolag bildas med ett kapital på 20 miljoner guldrubler (förkrigsrubler) som motsvaras av 10 000 aktier fördelade på de självständiga företag och truster som deltagit i bildandet. Detta ”syndikat” har som mål att samordna sina medlemmars inköp, försäljningar, lageruppbyggen och finansiella aktiviteter framförallt på kreditens område. Aktieinnehavarna samlas varje halvår och utser ett administrativt råd och en ordförande. Denna församling av aktieägare kan fördela produktionskvoter och försäljningskvoter, och rådet ansvarar för de löpande affärerna och för prissättningen. ”Syndikatet” tar också del i de internationella affärerna, framförallt med USA och Storbritannien. De fabriker vars försäljning står under syndikatets kontroll anställer tillsammans 535 000 arbetare under 1924/25.[14]
Tiotals ”försäljningssyndikat” av detta slag bildas således inom de flesta branscher. Så grupperar sig mycket snabbt hundratals företag som tillsammans anställer nära 80% av arbetarna inom den statliga industrisektorn.
Skapandet av ett ”syndikatråd” som skulle ersätta VSNCh tas till och med upp, men bolsjevikpartiet avvisar projektet. Det skulle leda till en enorm koncentration av ekonomisk och följaktligen också politisk makt i händerna på industriledarna. Även om bildandet av ett ”syndikatråd” förkastas, så accepterar VSNCh att ”försäljningssyndikaten” utser ett konsultativt råd.[15]
Den utveckling som här skisserats är betecknande. Den visar på makten hos de strömningar som nu går i riktning mot vad som kallats ”industrins diktatur”.[16]
Den ”monopolistiska konkurrens” som således utvecklas inom den statliga sektorn utövar ett negativt inflytande på förbundet mellan arbetare och bönder och på själva industriproduktionen.
Från slutet av 1923 motsätter sig sovjetmakten med allt större framgång dessa monopolistiska handlingsmönster. Efter att ha satt stopp för inflationen ålägger sovjetmakten de statliga företagen att efter hand sänka sina försäljningspriser i enlighet med de målsättningar som slogs fast i samband med inrättandet av chozrastjot.
Det blir emellertid nödvändigt att ändra villkoren för genomförandet av chozrastjot och underställa företagens verksamhet den ekonomiska planen när återuppbyggnadsplanen går mot sitt slut under 1925 och industrin måste struktureras om.
Utvecklandet av en statlig industri enbart på basis av chozrastjot skulle ha lett till att man följde en väg som var analog med den som en privatkapitalistisk industri skulle följt om den var satt i samma situation vad avser relationen till jordbruket och världsmarknaden. En sådan utveckling skulle ha gynnat de mest ”vinstgivande” lätta industrierna, medan basindustrierna skulle ha utvecklats i långsammare takt eller till och med gått tillbaka (under tsarepoken främjades i själva verket deras utveckling genom statlig intervention). Sett ur de internationella förhållandenas synvinkel skulle en sådan utveckling försatt den sovjetiska ekonomin i en ”halvkolonial” situation. Sovjetunionen skulle framförallt ha exporterat jordbruksprodukter, råvaror och några industriproducerade konsumtionsvaror och ha importerat industriell utrustning och jordbruksmaskiner från de västländer som sålde till förmånligast pris.
Från slutet av 1921 kritiserar Lenin anhängarna av en sådan ”utveckling” för att de enbart lägger tyngdpunkten på ”räntabilitetskriterier”. Lenin sammanfattar en del av sin kritik i en rapport som han lägger fram den trettonde november 1922 inför Kominterns fjärde kongress. Där understryker han att sovjetmakten inte enbart ska ta hänsyn till företagens lönsamhet. Han visar att om man under rådande betingelser gör på det viset, kommer man att försätta den tunga industrin, som utgör basen för Sovjetunionens framtida utveckling, i en mycket allvarlig kris. Han tar upp problemet med den samtidiga utvecklingen av jordbruket, den lätta industrin och den tunga industrin och slår fast följande: ”Rysslands räddning ligger inte bara i en god skörd för böndernas jordbruk – detta är inte nog – och inte bara i ett gott tillstånd inom den lätta industrin som levererar konsumtionsartiklar åt bönderna – inte heller det är tillräckligt. Vi måste också ha en tung industri...” Den tunga industrin behöver statsunderstöd. Om vi inte skaffar det så är vi förlorade som civiliserad, för att inte säga socialistisk, stat.”[17]
Dessa formuleringar ger med några ord uttryck åt den motsättning som växer fram vid den här tiden emellan utnyttjandet av chozrastjot som ett sätt att sköta den löpande förvaltningen av företagen (en tes som försvarades av Lenin) och en helt annorlunda teori, enligt vilken ekonomin i sin helhet ska underordnas ”lönsamhetskrieterier” och ”profiten göras till ledstjärna”.
Lenins ingripanden begränsar en del av sistnämnda teoris effekter, men den fortsätter att göra sig gällande under de år som följer. Under hänvisning till ”den dåliga lönsamheten” förhindrar denna teori i viss utsträckning framväxten av en tung industri och tillförseln av nya produktionsmedel till fattigböndernas och mellanböndernas jordbruk. Detta bidrar till att göra fattigbönderna beroende av de rika bönderna. Klassinnehållet i denna teori framgår här klart och tydligt.
Från och med år 1925, då den dåvarande industriella kapaciteten utnyttjas nästan tillfullo, antar frågan en mera tillspetsad form. Ska de olika industriernas utvecklingsrytm framförallt bestämmas av den lönsamhet som respektive företag kan visa upp som ett resultat av chozrastjot? Eller ska staten ingripa planmässigt för att garantera att vissa industribranscher ges prioritet oberoende av deras ”lönsamhet”? Även om den sista frågan besvaras med ja råder det osäkerhet på avgörande punkter. Vilka principer ska styra prioriteringen av den ena eller andra industrin, hur stor andel av investeringsfonderna ska gå till den ena eller andra typen av utveckling, och var ska gränserna för investeringsfonderna sättas?
Dessa frågor är av avgörande politisk betydelse. Befästandet av förbundet mellan arbetare och bönder liksom massornas konsumtionsnivå och produktionsvillkoren inom fabrikerna är beroende av den lösning dessa frågor får. Man tar emellertid aldrig upp dessa frågor i hela sin vidd. De ”svar” man ger på frågorna bestäms i stor utsträckning av en ganska schematisk föreställning om industrialiseringens ”fordringar”, storindustrins och den tunga industrins roll, och om det ökande inflytandet från storföretagens ledare och VSNCh:s industrispecialister. Detta leder till att man antar ekonomiska planer vars omfattning och innehåll i allt mindre utsträckning går att förena med upprätthållandet av NEP.
Samtidigt genomgår chozrastjot en alltmer djupgående omvandling till följd av de ekonomiska planernas genomförande. Denna omvandling får en avgörande betydelse från och med år 1928/29. Tendensen blir nu att relationerna mellan de olika företagen inte längre direkt underordnas chozrastjots lönsamhetskriterier – vilka dock fortsätter att ha en avgörande betydelse – utan istället den ekonomiska planens syften.
Själva uppfattningen om vad en plan är förändras. Dittills har årsplanen, den enda planen som har en direkt inverkan, bestått av ”kontrollsiffror” som antagits avspegla ekonomins ”spontana tendenser” i dess huvuddrag. På så sätt skulle årsplanen framförallt bidra till att återskapa rådande förhållanden och siffrorna hade inte karaktären av pålagor.
Från och med 1926 innehåller årsplanen (och därefter femårsplanen) tvingande mål fastställda på basis av politiska beslut som syftar till att genomföra en viss typ av industriell utveckling. Det rör sig inte längre enbart om att försöka ”sammanjämka” olika ”tendenser” (som består av en extrapolering av vad som tidigare skett eller som motsvarar trustdirektörernas förutsägelser) utan om att besluta om mål av ”viljemässig” karaktär och ålägga företagsledarna dessa mål som kan vara fjärran från den inriktning industrin skulle ha fått om företagsledarnas förslag fått gälla.
Föreställningen om en plan som framförallt skulle bestå i en ”sammanjämkning” av ekonomins spontana tendenser, motsvarar inte enbart de första årliga ”kontrollsiffrorna” utan ger också upphov till en teoretisk föreställning som hävdas av en del sovjetiska ekonomer såsom V. Bazarov och V. G. Groman och som betecknas som en ”genetisk” teori. Den motsatta teorin som förespråkar en plan med fastställda mål, har betecknats som en ”teleologisk” plan. Den sistnämnda teorin är den enda som är förenlig med målsättningarna för den sociala och ekonomiska omvandlingen, och det är också den som segrar. Dess mest trogna anhängare är ekonomerna G. Feldman och S. Strumilin.[18] Den politiska ledare som är den fastaste förkämpen för denna teori är Kujbysjev, som slår fast följande: ”Vi kan konstruera planer som inte enbart baserar sig på förutsägelser om vad som ska ske, utan även på en fast vilja att förverkliga vissa målsättningar och utföra vissa specifika uppgifter.”[19]
Det faktum att den ”teleologiska” föreställningen om planen segrar betyder inte att de planer som utarbetas är ”uttryck för planernas subjektiva vilja”. De planer som antas av de politiska instanserna är i själva verket produkter av en komplex social process. De utgör effekten av klassförhållanden och klasskamp och utsätts för en rad sociala tvång såväl under förberedelsestadiet som under verkställandet.
Det faktum att den ”teleologiska” föreställningen om planen segrar, innebär inte heller att ekonomins och industrins faktiska utveckling ”rättar” sig strikt efter planens ”påbud”. De sovjetiska planernas historia visar att så långt ifrån är fallet. Emellertid bibringar denna teoris seger den industriella utvecklingen en helt annan karaktär och medför omvandlingar i chozrastjots funktionssätt, något som är märkbart på tre områden.
1. De investeringar som genomförs inom olika industribranscher och inom olika statliga företag styrs i allt mindre utsträckning av den uppnådda eller förväntade profiten. De blir istället alltmer beroende av de prioriteringar som slås fast i planen. Rent konkret sker en ökande andel av investeringarna med hjälp av kapitalanslag som företaget får behålla och en allt mindre del finansieras med hjälp av banklån.[20] Detta innebär att chozrastjots delvis omvandlas.
2. Planens obligatoriska karaktär medför att varje företags eller varje trusts produktion allt mindre inriktas efter orderingången, där man förr valde ut de mest ”lönsamma” orderna, utan nu istället svarar mot administrativa order från högre instanser. Under de sista NEP-åren tar de högre administrativa instansernas ökade betydelse sig flera uttryck:
a) Först och främst i utarbetandet av produktionsprogram för varje trust, vilken alltmer underställs beslut uppifrån. År 1925/26 definierar VSNCh utarbetandet av den industriella planen på följande sätt: ”I den mån varje trusts verksamhet och ännu mer i den mån hela industrins verksamhet nästan helt kommer att bestämmas av staten, som förser industrin med en viss andel av deras resurser, kan den industriella planen inte längre utarbetas genom ett adderande av de olika trusternas förslag. Trusternas förslag skjuts i bakgrunden, och i förgrunden ställs statens syften och förslag. Staten blir industrins verklige härskare. I konsekvens därmed är det endast de statliga ekonomiska institutionerna som kan utarbeta industriplanen, varför den industriella planen inte arbetas fram utifrån basen, utan uppifrån.”[21] Detta arbetssätt gör att de förslag som kan komma från fabrikerna betyder försvinnande lite.
b) När företagen utarbetar sina produktionsprogram får de i allt mindre grad ta hänsyn till vilka order de skulle kunna få. ”Försäljningssyndikaten” som centraliserar industriföretagens affärer försvinner i själva verket mot slutet av NEP. Deras funktion övertas i allmänhet av olika folkkommissariat som får till uppgift att finna avsättning för de statliga företagens produktion i enlighet med planen. Varje företags planering undergår för övrigt olika förändringar under årens lopp på grund av en återkommande omvärdering av industrins behov av produkter och möjligheter att producera. De ledande ekonomiska organen kräver emellertid att företagen ska leverera produkter i enlighet med de senast givna instruktionerna. Dessa har dock ofta utfärdats utan att företagen rådfrågats, vilket resulterar i att det ofta råder betydande bristande överensstämmelse mellan de mål som tillskrivits företagen och deras faktiska produktionskapacitet.
3. Planens obligatoriska karaktär och målsättningens dubbla natur (både bruksvärde och bytesvärde) leder till att företagen mer och mer undandrages möjligheten att själva fastställa sina inköpspris och försäljningspris. Priserna är alltså ”planerade”. Ett av målen för denna planering består i att säkerställa en tillräcklig överensstämmelse mellan förutsägelserna för det fysiska respektive det finansiella flödet. En sådan överensstämmelse tillgodoses i själva verket illa, isynnerhet därför att förutsägelserna om arbetsproduktivitet, löner och produktionskostnader uppfylls på ett mycket ofullständigt sätt. Den bristande jämvikt mellan utbud och efterfrågan som blir resultatet av denna situation gör det för övrigt desto nödvändigare att införa en prisreglering för att se till att de statliga företagen inte försöker undkomma promfinplanens finansiella disciplin genom att dra fördel av varubristen för att höja sina försäljningspriser, något som skulle hota att dra med sig en kaskad av prishöjningar.
Mot slutet av NEP styrs det enskilda företagets produktion i allt mindre utsträckning av de penning- och varurelationer som kännetecknar den allmänna reproduktionsprocessen under chozrastjot. Hädanefter blir det enskilda företaget allt mer beroende av de uppgifter och medel som anges i planen. Vilka uppgifter och medel som tillskrivs företagen i planen beror emellertid också på vilka resultat företagen uppnår, såväl när det gäller fysiska kvantiteter som finansiella resultat (”lönsamhetens” faktiska utveckling, produktionskostnader, etc.).
Motsättningarna mellan de ofta orealistiska förutsägelserna och de faktiska resultaten påverkar den allmänna samhälleliga reproduktionsprocessen i dess helhet. Framväxten av dessa motsättningar bidrar i stor utsträckning till vissa beståndsdelar i NEP:s slutliga kris, isynnerhet då den allt värre inflationen och bristen på ett flertal industritillverkade konsumtionsvaror. Det är därför nödvändigt att fråga sig vilken typ av sociala förhållanden som utgör basen för dessa motsättningars utveckling. Detta leder till frågan om pris, lön och profit och deras roll i klasstriderna.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Se del 1, framförallt s. 279, 379 ff.
[2] På följande sidor rör det sig främst om industriföretag, men chozrastjot berör även de andra statliga företagen, alltså inom jordbruk, handel och bankväsende.
[3] Se Sobranije Uzakonenij, 1921, nr 59, paragraf 403 samt nr 63, paragraf 462.
[4] Se F Pollock. Die Planwirtschaftliche Versuche..., op.cit. s. 184–227, framförallt s. 211–212. Se även M Dobb, Soviet Economic Development... op.cit. s. 126 och E. H. Carr, Ryska revolutionen, op.cit. del 2, s. 302.
[5] Se E H Carr, Ryska revolutionen, 1917–1923, tre band, Cavefors, Stockholm 1970, del 2, s. 347 ff.
[6] Se ovan.
[7] Se E. H. Carr. Ryska revolutionen 1917–1923, tre band, Cavefors, Stockholm 1970, del 2, s. 347 (kursiverat av Bettelheim). I juli 1923 kommer VSNCh att upprepa att profitskapandet är den princip som bör vara vägledande för de sovjetiska trusterna (se E H Carr, The interregnum, London, Macmillan, 1965, s. 9).
[8] Se utdragen ur CDT:s text från 10 april 1923, citerat i Précis d’économie politique av Lapidus och Ostrovitianov, Paris, ESI, 1929, s. 159.
[9] Se M Dobb. Soviet Economic Development..., op.cit. s. 135–137.
[10] Se Om fackföreningarnas funktion och uppgifter, beslut taget av partiets CK 12 januari 1922 i Lenin, OC, band 33, s. 190.
[11] På denna punkt se del 1, s. 123 ff.
[12] Se ovan.
[13] Se redogörelsen för sovjeternas tionde kongress, Desiyatyj Vserossiskij Sezd Sovetov, Moskva, 1923, s. 102–111.
[14] Se Jakov S Rozenfeld, Promysjlennaja politika SSSR, op.cit. s. 230 samt The All-Union Textile Syndicate, Moskva, odaterat, s. 4–15.
[15] Se M Dobb, Soviet Economic Development..., op.cit. s. 160–161.
[16] Uttrycket ”industrins diktatur” används till exempel i Cours Nouveau (se till exempel Trotskijs texter De la révolution, Paris, Editions de Minuit, 1963, s. 80). Se även Trotskij, Den nya kursen, Coeckelberghs Partisanförlag AB, Kristianstad 1972, där Trotskij försöker rättfärdiga en sådan ”diktatur”. Han försöker mildra innebörden av detta uttryck och påvisa att ”industrins diktatur” inte står i motsättning till förbundet mellan arbetare och bönder, under förevändning att industrin i grund och botten kommer att tjäna böndernas intresse.
[17] Lenin, Valda verk i tre band, op.cit. del 3, s. 641–642.
[18] Se 2 ja Sessija TsIK SSSR 4 Sozyva, n.d. (1927?), s. 246, citerat av E H Carr & R W Davies, Foundations... op.cit. del 1, s. 792. Ifråga om diskussionen mellan anhängare av den ”genetiska” respektive den ”teleologiska” teorin, se Ibid., s. 790 ff samt A Erlich, The Soviet Industrialization Debate: Cambridge (Mass.) 1967, N Spulber, Soviet Strategy for Economic Growth, New York, 1966 och The Soviet Economy, New York, 1969, framförallt s. 218 ff.
[19] Ännu vid slutet av 1928 verkar det som om industrin framförallt finansierar sina investeringar med återbetalningspliktiga lån (se Ekonomitjeskoje Obozrenije nr 12, 1928, s. 38). Under 1929 förhåller det sig inte längre så. Ett dekret från den 23 maj 1930 slår fast att de investeringar som finansieras över den total budgeten kommer att utgöra icke återbetalningspliktiga donationer. Se Sobranije Zakonov,1930, nr 28, paragraf 316. På dessa punkter se J-M Collette, Politique des investissements et Calcul économique, Paris, Editions Cujas, 1964, s. 51–65. Förtydligande av not 19: Ännu vid slutet av år 1928 verkar det som om industrin framförallt finansierar sina investeringar med återbetalningspliktiga lån. Etc.
[20] Se Perspektivy Promysjlennosti na 1925/26 Operatsionnyj God, Moskva, 1925, citerat av E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 825 ff.
[21] Planens målsättningar formuleras både i fysiska kvantiteter och ”i värde”, tillsammans bildar detta en ”industri- och finansplan” eller promfinplan. Se TPG, 14–15 april 1928 och E H Carr & R W Davies, Foundations... op.cit. del 1, s. 825 ff.