Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Den urbana och industriella sektorns interna motsättningar tar sig omedelbara uttryck på prisernas, lönernas, ackumulationens och penningens område. Här gäller det naturligtvis inte enbart att undersöka motsättningarnas resultat, utan även att undersöka en bestämd politik. En politik som i sin tur härrör från de klasstrider och de föreställningar som uppstår kring motsättningarnas verkliga natur och det sätt varpå dessa motsättningar uppfattas.
I detta kapitel ska jag begränsa mig till att beskriva de omedelbara effekterna av motsättningarna och det sätt varpå de behandlas.
Ett av NEP:s omedelbara mål är förbättrandet av bondemassornas levnadsvillkor och av betingelserna för att fattig- och mellanbönderna ska kunna bruka sina jordar. Syftet är att konsolidera förbundet mellan arbetare och bönder, reducera kulakernas ekonomiska, politiska och ideologiska betydelse och att skapa gynnsamma betingelser för framväxten av kooperativ och för en kollektivisering i stor skala.
Några av de ekonomiska villkor som måste uppfyllas för att målsättningen ska kunna förverkligas är en hopslagning av ”prissaxen” genom en sänkning av priserna på industriprodukter samt en fungerande tillförsel av de industriprodukter bondemassorna behöver till landsbygden. Men som vi har sett uppnås denna målsättning bara partiellt och provisoriskt, och mot slutet av NEP avlägsnar man sig till och med märkbart från målsättningen.[1]
Här är ett viktigt påpekande på sin plats. Under 1928/29 börjar industrins detaljhandelpriser (som dittills fallit) stiga. Om ”prissaxen” fortfarande visar tendenser till hopslagning, måste det tillskrivas det faktum att jordbrukspriserna stiger snabbare än industripriserna.[2]
Ökningen av industripriserna svarar inte mot ”prispolitikens målsättningar”. Ursprungligen är den ett resultat av en ansvällning av efterfrågan som saknar motsvarighet i ett ökat utbud. Den ”inflationistiska” karaktären hos ökningen av industrins detaljhandelpriser tydliggörs av det faktum att ökningen sker trots att industrins grosshandelpriser sjunker.[3] Denna prissänkning åläggs den statliga industrin i samband med en politik som syftar till att slå ihop ”prissaxen” och stabilisera priserna.
Från och med 1926/27 kan man skönja en begynnande obalans. Redan detta år ökar befolkningens penninginkomster med 3,8 procentenheter mer än vad utbudet av industriprodukter ökar.[4] Denna process fortsätter att utvecklas påföljande år. Detta är förklaringen till att prisutvecklingen går in i en ny period.
Den bristande jämvikten mellan utbud och efterfrågan på industriprodukter drabbar, som vi vet, bönderna i första hand. Den situation som här beskrivits hänger samman med den industripolitik som bolsjevikpartiet för från och med år 1926. Där prioriteras i allt högre grad en ökad ackumulering och en tillväxt av den tunga industrin, detta samtidigt som inkomsterna i städerna ökar, framförallt för arbetarna. Detta blir källa till en ökning av efterfrågan som saknar materiell motsvarighet. Eftersom inte arbetets produktivitet ökar samtidigt sker det en ansvällning av industrins produktionskostnader. På så sätt hindras sovjetmakten från att förverkliga de två mål som satts upp samtidigt. Dessa är å ena sidan en ökning av industrins förmåga att bekosta en betydande del av de allt större investeringarna, å andra sidan ett fullföljande av prispolitiken som går ut på att sänka industrins produktionskostnader och grosshandelpriser.
Reduceringen av industrins produktionskostnader blir i allmänhet mycket mindre än vad planerna förutsäger (och svarar inte mot de krav som ställs av politiken för industrins grosshandelpriser och investeringskostnader) . Nedanstående tabell illustrerar de problem som uppstår här.
ÖKNING ELLER SÄNKNING AV INDUSTRINS KOSTNADER
| i procent i förhållande till föregående år[5]: | |
| 1925/26: | plan –7; förverkligande +1,7 |
| 1926/27: | plan –5,0; förverkligande –1,8 |
| 1927/28: | plan –6,0; förverkligande –5,1 |
| 1928/29: | plan –7,0; förverkligande ––4 –4,5 |
En ansenlig del av reduktionen av produktionskostnaderna kan hänföras dels till faktorer som ligger utanför industrin (billigare råvaror eller taxesänkningar), dels till justeringar i bokföringen (beräkningar av amorteringar och allmänna kostnader).[6] Detta innebär att löneposten tenderar att utgöra en större del av produktionskostnaderna. Det bör påpekas att medelvärdet för industrins produktionskostnader ligger två gånger högre än före kriget, medan industrins grosshandelpriser inte uppnår denna nivå.[7] Därför får industrins svårigheter att bekosta sina investeringar och politiken att reducera industrins grosshandelpriser röner motstånd. Ansvällningen av administrativ personal inom produktionsenheterna, företagen och de sovjetiska trusterna förklarar till en del produktionskostnadernas höga nivå. Partiet tar upp denna fråga och manar till ”kamp mot byråkratin”. Men denna kamp förs nästan inte alls av de arbetande massorna. Andra administrativa organ som är föga effektiva får i uppdrag att föra kampen. Dessutom leder försöken att skärpa kontrollen, att utveckla ett system för bokföringen och redovisningen till planeringsorganen, och att inrätta kontor för studier och analyser av arbetstiden till att den statliga industrisektorns administration blir ännu tyngre. Man är alltså långtifrån att uppnå de avsedda resultaten av denna kontroll.
Den avgörande orsaken till industrins ökade produktionskostnader under den här perioden är emellertid att lönerna ökar utan att det sker någon jämförbar ökning av arbetets produktivitet.
Enligt Stalins uppgifter i centralkommitténs politiska rapport till femtonde partikongressen uppnår den genomsnittliga reallönen (inklusive sociala tjänster) år 1926/27 ett indexvärde på 128,4 enheter räknat på ett basvärde av 100 under förkrigstiden.[8] Vid samma tidpunkt har arbetsproduktiviteten inom industrin ännu inte uppnått 1913 års nivå.[9] Under loppet av de två följande åren förblir situationen i stort sett densamma: lönerna och industrins arbetsproduktivitet ökar i ungefär samma takt som tidigare.[10]
Den löneökning som sker trots att det finns många arbetslösa mot slutet av NEP vittnar om den politiska roll som arbetarklassen nu spelar. En jämförelse av löneökningen och ökningen av arbetsproduktiviteten vittnar samtidigt om motsättningar i den rådande ekonomiska politiken. I en situation där man lägger tyngdpunkten på att öka ackumulationen i huvudsak med hjälp av industrins egna resurser och samtidigt försöker minska skillnaden mellan industripriser och jordbrukspriser, gör industrins ökade lönekostnader att man inte kan förverkliga de mål som satts upp.
Den utveckling som skisserats ovan får negativa effekter för förhållandet mellan arbetarklassen och bönderna. Den bidrar till att vidga gapet mellan stadens och landsbygdens ekonomiska betingelser, vilket är till nackdel för bönderna, vars majoritet har en lägre konsumtionsnivå än arbetarna. Från och med 1928 vidgas gapet ytterligare i och med bristen på industriprodukter och prioriteringen av tillförseln av fabriksprodukter till städerna (med lokala undantag eller med undantag av korta tidsperioder).
På så sätt utvecklas de motsättningar som först tar sig uttryck i en inflationsprocess.
Inflationsprocessens omedelbara ursprung är inte svårgripbart. Det rör sig om en ansvällning av improduktiva investeringar och utgifter. Denna ansvällning sker snabbt och står inte i någon proportion till den statliga sektorns ”finansiella resultat”. Detta kan illustreras med några siffror.
Mellan år 1925/26 (”återuppbyggnadsperiodens” första år) och år 1928/29 mer än fördubblas de totala budgetutgifterna i löpande rubelpriser räknat [11](alltså en ökning på mer än 30% per år).
Under samma år minskar ökningstakten i produktionen av konsumtionsvaror inom ”storindustrin”.[12] Från 38% år 1926 sjunker produktionsökningen till 18% under 1927 och 1928.[13] Även om också detta är ett anmärkningsvärt högt resultat, räcker det inte för att bemöta tillväxten av de samlade penninginkomsterna, särskilt som småindustrins produktion stagnerar från och med år 1927/28.[14]
Jämfört med löneposten som ökar med 34% mellan 1925/26 och 1927/28 och med cirka 14% påföljande år[15] och med ovannämnda ökningar av budgetutgifterna växer nationalinkomsten i mycket långsam takt (ökningen ligger på lite mer än 7% om året mellan år 1925/26 och år 1928/29).[16]
NEP:s sista år präglas alltså av en allt större förskjutning mellan lönepostens tillväxt och ökningen av tillgången på konsumtionsvaror. Denna förskjutning hänger nära samman med den snabba ökningen av bruttoinvesteringarna inom den statliga sektorn och med det sätt varpå dessa investeringar finansieras.
Investeringarna, som inte alltid tas upp i budgeten, är 2,75 gånger större år 1929 än år 1925/26.[17] Dock leder merparten av investeringarna inte till någon produktionsökning förrän efter flera år. De medför alltså penningutgifter som inte omedelbart ger något i utbyte på produktionens område. Kärnan i inflationsprocessen är att den statliga och kooperativa sektorn i allt större utsträckning saknar täckning för sin egen utvidgade reproduktion. Detta framgår tydligt om man undersöker den statliga industrins profitutveckling och därvid tar med i beräkningen de resurser som den statliga industrin tillför finansväsendet och de resurser som den erhåller därifrån.
Mellan år 1924/25 och år 1926/27 utvecklas nettovinsterna (dvs. skillnaden mellan olika industriföretags vinst och förlust) enligt följande:
DEN STATLIGA INDUSTRINS NETTOVINST[18]
| i miljoner rubler: | |
| 1924/25: | 364 |
| 1925/26: | 536 |
| 1926/27: | 539 |
År 1925/26 sker en betydande vinstökning, men under 1926/27 är vinstökningen minimal. Hursomhelst blir dessa summor alltmer otillräckliga när det gäller att täcka den statliga industrins finansieringsbehov. Fram till år 1924/25 förser den statliga industrin finansväsendet med resurser (i form av skatter, pålagor, vinstöverföringar till budgeten, lån, inbetalningar till statsbanken, etc.) som nästan är likvärdiga med de tillgångar den statliga industrin får från finansväsendet för att täcka sina finansiella behov. År 1924/25 uppgår finansväsendets nettobidrag till industrisektorn bara till 20 miljoner rubler, vilket är detsamma som 11,6% av industrins inbetalningar till finansväsendet.[19]
Från och med år 1925/26 då återuppbyggnadsperioden och industrialiseringspolitiken tar sin början förändras situationen helt. År 1926/27 överstiger finansväsendets bidrag till industrisektorn den sistnämndas inbetalningar till finansväsendet med 35%. Hädanefter förser finansväsendet industrin med penningmedel i allt större utsträckning. De finansiella medel som är i omlopp räcker inte till och man måste tillgripa sedelutgivning. Därmed sker en snabb ökning av penningcirkulationen. Antalet rubler i omlopp stiger från 1157 miljoner 1 juli år 1926 till 2213 miljoner 1 juli år 1929.[20] Nationalinkomstens tillväxt står inte i någon proportion till denna ökning. Det rör sig om en verklig penninginflation som orsakar en betydande ekonomisk obalans och politiska motsättningar.
Det som här beskrivits är naturligtvis en effekt av mer djupgående sociala motsättningar och av det sätt varpå dessa motsättningar behandlas. Det är dessa realiteter jag nu ska analysera.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Se ovan.
[2] På ett år ökar de förstnämnda med 17,2% och de sistnämnda med 2,5%.
[3] Under de år som här avses sjunker industrins grossistpriser stadigt, men i allt långsammare takt (år 1928/29 är indexvärdet 185,3 utifrån basvärdet 100 år 1913). Gapet mellan detaljhandelpriserna och grossistpriserna inom industrin minskar fram till 1927/28, men vidgas åter under 1928/29, vilket vittnar om att det finns en efterfrågan som utbudet inte kan tillfredsställa med nuvarande prisnivå. Ifråga om utvecklingen av industrins grossistpriser hänvisas till E. Zaleski, Planification..., op.cit. s. 364.
[4] Beräknat efter tabell 33 i S. Grosskopfs L'A0P (1921–1928), op.cit. s. 201 där siffror från G. M. Krizjanovskij i Desiat let choziajstvennogo stroiteltsva SSSR, 1917–1927,1928, s. 76–77 citeras.
[5] Efter E. H. Carr & K. W. Davies. Foundations..., op.cit. del 1, s. 954. Författarna anger de sovjetiska källor som gjort det möjligt att upprätta tabellen.
[6] Se till exempel utvecklingen av komponenterna i industrins produktionskostnader, ibid. not 8, s. 345.
[7] Se Bjulleten Konjounktournogo Instituta, nr 11–12, 1927, Osnovnyje Problemy Kontrolnych Tsifr (1929–1930), Moskva 1931, s. 158, A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s .123 ff.
[8] Se Stalin, W, band 10, s. 322.
[9] Se Lapidus och Ostrovitianov, Précis d'économie politique. Paris. ESI, 1929, s. 112.
[10] Se Ekonomitjeskoje Obozrenije, nr 10, 1929, s. 143 och nr 12, 1929, s. 204 och E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations.., op.cit. del 1, s. 957 och även s. 539. Från januari 1928 blir beräkningen av reallönerna allt mindre betydelsefull för beskrivningen av arbetarklassens levnadsvillkor. Medan dessa beräkningar utgår från den officiella prisnivån, blir varutillförseln oregelbunden från och med 1928. Den svarta marknaden växer i omfång och arbetarna måste köpa en del av de produkter de behöver för priser som ligger högre än den ”församhälleligade” sektorns priser. I januari 1927 uppnår man inom den privata sektorn ett prisindexvärde som ligger trettio enheter högre än inom den samhälleliga sektorn (basvärde 100 år 1913). Skillnaden ökar till femtio enheter i januari 1928 och till åttifyra enheter i januari 1929 (Ibid., s. 964).
[11] Se E. H. Carr & R. W. Davies. Foundations... op.cit. del 1:II, s. 974.
[12] Storindustrin består av produktionsenheter som anställer 16 arbetare eller mer om de drivs med mekanisk motorkraft och 30 arbetare eller mer om de saknar sådan drivkraft. De produktionsenheter som inte ingår i denna kategori, utgör ”småindustrin”, dock ges det undantag till denna regel.
[13] Se A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 121 och E. H. Carr och R. W. Davies, Foundations.., op.cit. del 1:II, s. 948.
[14] Vi återkommer till detta problem i nästa kapitel.
[15] E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations.., op.cit. del 1: II, s. 978.
[16] Beräkningarna är gjorda utifrån ibid. och Charles Bettelheim, La Planification soviétique, op.cit. s. 268.
[17] Proportionerna är framräknade utifrån Charles Bettelheim, Ibid., s. 268.
[18] A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit., s. 118.
[19] Ibid., s. 119.
[20] Se E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations..., op.cit. Del 1, s 976.