Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxičme période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Mellan 1921 och 1925 sätter man upp begränsade mål för den statliga industrisektorns utveckling och ackumulation som i huvudsak kan uppnås med sektorns egna krafter. Under denna period lyckas bolsjevikpartiet utan större svårigheter bemästra motsättningarna mellan den privata och den statliga sektorn inom industri och handel. Totalt sett utvecklas den statliga sektorn snabbare än den privata och förstärker därmed sin redan dominerande ställning. I huvudsak kan denna förstärkning hänföras till den dynamiska förmåga som den statliga sektorn visar prov på, och den prioriteras för övrigt av bankerna. Under den här epoken respekteras NEP:s grundläggande principer, även om de lokala myndigheterna i en del städer visar prov på åtgärder som mer eller mindre paralyserar den privata sektorn.[1]
Från och med slutet av 1925 förändras detta sakernas tillstånd. Ansträngningarna att utveckla den statliga industrisektorn får större omfattning och tenderar (i strid med partikongressernas och partikonferensernas resolutioner) att ensidigt koncentreras på den tunga industrin och på projekt som har en lång uppbyggnadsfas innan produktionen kan komma igång. Som vi vet kräver dessutom denna utveckling finansiella resurser av en storleksordning som den statliga industri- och handelssektorn inte förmår uppbåda med egna krafter. Detta leder till en bristande jämvikt mellan utbud och efterfrågan och till ett inflationistiskt tryck. Dessa omständigheter försätter den privata industri- och handelssektorn i en exceptionellt gynnsam situation.
Den privata handeln drar fördel av varubristen för att höja sina försäljningspriser, medan de priser den betalar till den statliga sektorn reduceras till följd av lågprislinjen på den statliga industrins grossistvaror. På så sätt kan den privata handeln öka sina vinster avsevärt genom att tillägna sig en växande andel av det värde som den statliga sektorn producerar.
Även den privata industrin drar fördel av varubristen för att höja sina försäljningspriser, samtidigt som den fortsätter att köpa en del av sina produktionsmedel relativt billigt från den statliga sektorn.
Samtidigt som det sker en avsevärd vidgning av gapet mellan den statliga industrisektorns disponibla resurser och de resurser den behöver för att förverkliga de investeringsplaner som fastlagts, så tenderar alltså den privata industri- och handelssektorn att snabbt öka sina vinster. Dessutom använder den privata sektorn material som den statliga sektorn i allt större utsträckning lider brist på. Även om NEP inte överges officiellt vidtas från och med 1926 alltfler åtgärder för att minska den privata industri- och handelssektorns resurser och aktiviteter för att komma tillrätta med den rådande situationen.
En del av dessa åtgärder är av ekonomisk natur. De tar formen av skatter eller utlåningstvång för köpmän och företrädare för den privata industrin. De medel som inkasseras på detta sätt stiger från 91 miljoner rubler år 1925/26 till 191 miljoner rubler år 1926/27.[2]
Andra åtgärder har karaktären av förordning, ja till och med av straff. Ett stort antal köpmän och direktörer bryter i själva verket mot den sovjetiska lagen. De administrativa organ som har till uppgift att bevilja arrenden eller koncessioner och dela ut patentbevis, återkallar från och med 1926 en del av sina tidigare beviljanden.
Dessa åtgärder vidtas emellertid utan någon samordnande plan, och framförallt utan att den statliga och kooperativa sektorn är i stånd att till fullo ersätta den privata företagsamhet som läggs ner. Konsekvensen blir att varubristen, som befolkningen redan tidigare hade känning av, ökar och att den bristfälliga tillförseln av råvaror och halvfabrikat till vissa orter och regioner blir än sämre. Detta drabbar framförallt landsbygden. För att få en uppfattning om effekterna av denna utveckling är det nödvändigt att undersöka några sifferuppgifter.
Den sovjetiska industristatistiken från NEP-epoken skiljer mellan fyra ”sektorer” av företag uppdelade efter ägandeformerna: de statliga, kooperativa, privata sektorerna samt sektorn för utländska koncessioner.
Strax före NEP:s slutliga kris (under 1926/27) dominerar den statliga sektorn inom storindustrin. Efter den kommer med stort mellanrum den kooperativa sektorn. I procent fördelar sig storindustrins[3] produktion på följande sätt:
Bruttoproduktionens procentuella fördelning (i löpande priser) på storindustrins olika sektorer år 1926/27[4]
| Statliga industrin | 91,3 |
| Kooperativa industrin | 6,4 |
| Privata industrin | 1,8 |
| Koncessionsindustrin | 0,5 |
Den statliga och kooperativa sektorns dominans inom storindustrin är alltså massiv. Detta innebär att sovjetmakten inom vissa gränser kan beordra en sänkning av grossistpriset på merparten av industriprodukter trots kostnadsökningar och en växande efterfrågan. Denna priskontroll är emellertid långt ifrån ”absolut”, dess effekt blir framförallt en eftersläpning av prisökningen på industrins grossistvaror. Man kan notera att storindustrins icke-statliga sektorer från 1928/29 reduceras till mindre än 1% till följd av skilda åtgärder som vidtagits från år 1926. Inom småindustrin spelar den icke-statliga sektorn en avgörande roll år 1926/27. Siffrorna låter som följer:
Procentuell fördelning av bruttoproduktionen inom småindustrins olika sektorer under 1926/27 (i löpande priser)[5]
| Den statliga industrin | 2,0 |
| Den kooperativa industrin | 19,0 |
| Den privata industrin | 79,0 |
Den privata industrins dominerande roll hindrar sovjetmakten från att utöva en tillfredsställande kontroll över priserna inom småindustrin. Här är det nödvändigt att göra några preciseringar:
1. Under 1926/27 är det värde som privatindustrin producerar långt ifrån betydelselöst. För den totala privata industrisektorn uppgår det producerade värdet till 4391 miljoner rubler i löpande priser, vilket utgör ungefär 19,7% av årets produktion.[6]
2. Ett viktigt faktum är dock att produktionen inom den privata industrin framförallt är hantverksmässig, vilket innebär att den inte grundar sig på utsugning av lönarbete .Enligt en undersökning av ekonomen D. Sjapiro saknade 85% av småföretagen anställda.[7]
3. För sysselsättningen spelar småindustrin en viktig roll[8], men hantverkarna bidrar knappast till att skapa en ökad efterfrågan på varor, eftersom deras inkomster inte är större än böndernas.
En stor del av småindustrin återfinns på landsbygden. Samtidigt som den utgör ett viktigt komplement till industrierna i städerna, uppstår det således också en konkurrens mellan städernas och landsbygdens industri. Vi vet att gynnandet av småindustrin är en av NEP-politikens principer. Detta är en riktlinje som hämtat inspiration från Lenins uttalanden i början av NEP, där han framhåller nödvändigheten av att ”framkalla, att väcka större lokalt initiativ för det ekonomiska uppbygget i guvernementen, ännu mer i distrikten och ännu mer i kretsarna och byarna – just i syfte att omedelbart höja bondehushållningen, även om det sker med ’små’ medel och i liten skala, att hjälpa den genom att utveckla den lokala småindustrin.”[9]
Han säger att flera villkor måste uppfyllas för att man ska kunna gå över till en annan etapp. Framförallt måste produktionen av elektricitet ske i stor skala. Att förverkliga den första delen av elektrifieringsplanen tar bara det minst tio år. Under år 1926 eller 1928 är dessa villkor långt ifrån uppfyllda och småindustrin är fortfarande helt nödvändig.
Under NEP-perioden antar småindustrin vitt skilda former: hantverksmässiga, privatkapitalistiska (inom vissa gränser) eller så leds företagen av lokala organisationer såsom miren eller sovjeterna på lokalnivå eller distriktnivå. Lenin är särskilt gynnsamt inställd till den sistnämnda typen av industri.[10] Han är också positiv till ”kooperativa sammanslutningar av småproducenter” vilka säger han ”intar en dominerande position och är typiska för ett land av småbönder”.[11]
Fram till år 1926/27 stöter utvecklingen av småindustrin bara på begränsade hinder i form av åtgärder som syftar till att motverka utvidgandet av en privat industrisektor av regelrätt kapitalistisk karaktär. Stödet till småindustrin förblir emellertid begränsat. Produktionsformer såsom småproducenters kooperativ eller sammanslutningar bildade på initiativ av lokala organisationer växer endast fram i långsam takt, huvudsakligen under ledning av jordföreningar.
I själva verket når inte småindustrin, och det gäller framförallt hantverket, upp till förkrigstidens produktionsnivå.[12] De hantverksmässiga företagen har svårt att förse sig med råvaror och halvfabrikat på grund av konkurrensen från den statliga industrin som åtnjuter en viss prioritet. Ur denna synvinkel verkställs inte den politik som Lenin förordat tillfullo och den praktik som utvecklas från och med år 1926 avlägsnar sig mer och mer från hans linje. Därför ökar böndernas svårigheter att förse sig med konsumtionsvaror och enkla redskap.
När det gäller principiella ställningstaganden förblir emellertid Lenins linje giltig fram till år 1927. I maj 1927 fördömer således Sovnarkom ”de officiella ekonomiska organens oförlåtliga nonchalans ifråga om småindustrins och hantverkets problem”.[13]
”Problemen” löses emellertid inte fördenskull. I själva verket konfronteras småföretagen i allt större utsträckning med de statliga industriledarnas vilja att dominera. Dessa strävar efter att öka tillförseln av råvaror och halvfabrikat till sina företag, vidga sin marknad och öka sina företags vinster. I denna kamp får de stöd av den ekonomiska administrationen, vars befattningshavare har nära anknytning till de statliga företagens ledning.
Trots de officiella resolutioner som antas till förmån för småindustrin och hantverket vidtar de ekonomiska administrativa apparaterna från och med 1927/28 åtgärder som syftar till att beröva småindustrin en allt större del av de råvaror som den erhållit fram till den tidpunkt då en del av de små produktionsenheterna rätt och slätt lades ner. Nedskärningen av småindustrins produktion sker således utan förberedelser och under betingelser som förvärrar landsbygdens ekonomiska svårigheter, eftersom hantverket på landsbygden utgjorde ett stöd och en stimulans för jordbruksproduktionen och utbytet.
Under senare delen av NEP präglas den industriella utvecklingen av storindustrins tillväxt. Denna utveckling skiljer sig i grunden från den som Lenin förordat för flera årtionden framåt. Den innebär kostsamma investeringar, kräver längre uppbyggnadsperioder, är inte så kvalitativt mångsidig och medför större transportkostnader.
Prioriteringen av denna typ av industriell utveckling stöds av fackföreningarna, som i den ser en garanti för en ökning av antalet lönarbetare, och som redan nämnts är ledarna för de stora företagen och den statliga administrationen positivt inställda. Påtryckningarna till förmån för denna utveckling tar sig skilda ideologiska uttryck. Storindustrins ”överlägsenhet” åberopas ständigt, liksom föreställningen att arbetarklassens tillväxt utgör en garanti för konsolideringen av proletariatets diktatur. Kampen mot småborgerligheten är också ett favorittema för storindustrins anhängare. Under den här tiden händer det ofta att småföretagare blir arbetslösa. Samtidigt sväller de administrativa apparaterna och storindustrins ledare får allt mer makt.
Från år 1927 till slutet av 1929[14] härrör småindustrins växande svårigheter följaktligen främst från det verksamhet som de statliga organen och ledarna för storindustrin utövar och inte från den politik som sovjetmakten slår fast under år 1927. Dessa svårigheter hänger samman med den klasskamp som uppstår mellan en gryende statsbourgeoisie som står likgiltig inför massornas behov och småproducenterna, och då framförallt hantverkarna. Den faktiska politiken står således i motsättning till de principer som slagits fast och gör det möjligt för storindustrin att försätta landsbygdens industri i en allt svårare situation. Böndernas möjligheter att förse sig med de varor och den utrustning som de behöver försämras, vilket förvärrar den slutliga NEP-krisen. Återigen framstår denna kris som nära förbunden med det faktiska övergivandet av en del av principerna för den nya ekonomiska politiken.
Under NEP fördelar sig även handeln på flera ”sektorer”. Inom grosshandeln står privatföretagen bara för 5,1% av omsättningen under år 1926/27 och denna andel reduceras snabbt under loppet av de följande åren. Merparten av grosshandeln är statlig och kooperativ. De omsätter 50,2 respektive 44,7% under 1926/27.[15]
Ifråga om detaljhandeln förblir den privata sektorns andel betydande fram till 1926/27. Den ligger då på 36,9%. Den kooperativa sektorn dominerar under ifrågavarande period med sina 49,8% av omsättningen och den statliga handeln står bara för en mindre del av omsättningen.[16] Inom detaljhandeln är för övrigt kontrollen av kooperativen sämre än inom grossisthandeln. I en inflationssituation får privathandelns relativt betydelsefulla roll till följd att prissänkningarna på grossistvaror knappast kommer konsumenterna tillgodo. Under åren 1922–1928 händer det rentav att industrins detaljhandelpriser stiger, trots att grossistpriserna sänks. Detta handlingssätt från den privata sektorns sida förklarar i viss mån de administrativa besluten att stänga ett antal av den privata handelns ”försäljningsställen”, och nedgången av den privata handelns omsättning till 13,5% under 1928/29.[17]
Också i detta fall sätts åtgärderna in utan förberedelser genom indragningar av försäljningslicenser eller genom att man skapar svårigheter för den privata frakten av varor per järnväg. Från och med 1926/27 försvinner således tiotusentals ”försäljningsenheter” som främst utgörs av gårdfarihandlare och andra ambulerande småhandlare vilka i huvudsak bedriver affärer på landsorten. Bara i Ryska rådsrepubliken (RSFSR) minskar antalet ”privata försäljningsenheter” från 226760 under 1926/27 till 159254 år 1927/28. Samtidigt minskar också antalet statliga och kooperativa försäljningsenheter under denna period.[18]Detta har en viss betydelse för försämringen av relationerna mellan stad och land och för insamlingens kris. Detta är också en av faktorerna i NEP:s slutliga kris.
Åtgärden att slå igen flera ”försäljningsställen” (utan att ersätta dem med andra) står i strid med den officiellt antagna politiken. Redan trettonde partikongressen i maj 1924 varnade för åtgärder mot den privata handeln som skulle förhindra utvecklingen av utbytet[19] och upprätthålla eller utöka omfattningen av ”tomma områden”[20]. Dessa varningar tas också upp i en resolution från centralkommitténs sammankomst i februari 1927.[21]
De upprepas av femtonde partikongressen (december 1927) som understryker att elimineringen av den privata handeln till förmån för den statliga och kooperativa sektorn måste anpassas till nämnda sektorers materiella och organisatoriska kapacitet. Detta för att inte framkalla några brott i kedjan av utbyten eller några inskränkningar i försörjningen med råvaror och halvfabrikat.[22]
Dels på grund av ideologiska skäl (avskaffandet av såväl den privata industrin som den privata handeln betraktas vid den här tiden som en utveckling mot en socialistisk form av ekonomi även om dessa inte ersätts),[23] dels på grund av det tryck som ledarna för den statliga handeln utövar, respekteras inte dessa varningar i praktiken.
Ledarna för den statliga handeln tenderar att förhöja betydelsen av de organ inom vilka de är verksamma genom att se till att så många produkter som möjligt passerar genom dem. De bryr sig inte om ifall fördelningen av varor blir jämn eller inte och struntar i jämvikten mellan stad och land.
Från och med år 1926 överger man således i praktiken NEP inom handel och industri. Detta sker genom en objektiv process som i stor utsträckning utvecklas oberoende av de beslut som fattas inom bolsjevikpartiets högre instanser. Denna process utvecklas utan förberedelser och får skadliga effekter för alliansen mellan arbetare och bönder och för tillförseln av industriprodukter till landsbygden. Allt detta medverkar till att den kris för insamlandet som bryter ut 1927/28 får en sådan omfattning.
Den vändning som från och med år 1926 äger rum i bolsjevikpartiets praktik för den privata handeln och industrin svarar mot en skärpning av de sociala motsättningarna och av klasskampen. Denna skärpning antar flera olika former.
1. Motsättningen bourgeoisie/proletariat skärps i och med att avskyn mot nepmännen ökar hos breda arbetarskikt. Denna avsky får näring av prishöjningarna inom den privata detaljhandeln och av de växande spekulationsvinster som förorsakas av prishöjningarna. Inom den industriella sektorn försiggår en ständig kamp mellan arbetare och privatföretagare, men det finns inga tecken på att denna motsättning skulle ha skärpts i någon nämnvärd utsträckning. Under alla omständigheter är det bara en liten del av den sovjetiska arbetarklassen som är anställd inom den privata sektorn. Antalet arbetare inom den privata industrin ligger någonstans i storleksordningen 150000 till 180000. De utgör bara 4,2% av fackföreningsmedlemmarna, detta medan 88% av arbetarklassen är ansluten till fackföreningen.[24]
2. Motsättningen mellan den privata sektorns borgerliga och småborgerliga industriledare och köpmän å ena sidan och ledarna för den statliga industrin å andra sidan växer också. De sistnämnda måste förverkliga de målsättningar som ställs upp i planerna för industrins utveckling, men den statliga industrin förfogar bara över obetydliga finansiella och materiella medel. Inskränkningar i den privata sektorn eller avskaffandet av densamma framstår då som en framkomlig väg för att låta den statliga industrin komma i åtnjutande av de tillgångar som privata industriledare och köpmän och hantverkare besitter.
3. Från och med 1926 skärps motsättningen mellan innehållet i industriplanerna (planernas innehåll, prioritering och förordade tekniker) och fullföljandet av NEP som skulle kräva att industriplaner med ett annorlunda innehåll antogs.
Framväxten av sistnämnda motsättningar har en avgörande betydelse för skärpningen av de tidigare nämnda motsättningarna, men har också i sig själv en dubbel klassmässig betydelse.
a) På den ideologiska nivån kan man se hur en föreställning om industrialiseringen som påverkats av den kapitalistiska industriprocessens former vinner terräng. Denna föreställning hänger samman med den omvandling av bolsjevikernas ideologi som sker vid den här tiden. De riktlinjer som Lenin föreslagit ifråga om småindustrins roll, de lokala organisationerna och den enkla tekniken för åtminstone flera decennier framöver försvinner efterhand ur sikte. Detsamma gäller för Lenins riktlinjer angående nödvändigheten av att utarbeta planer som tar hänsyn till massornas behov och till de faktiska materiella tillgångarna, isynnerhet vad gäller jordbruksprodukter.[25] Istället för en industrialiseringsplan i enlighet med dessa riktlinjer, är det en ensidig prioritering av storindustrin, av den tunga industrin och av den ”allra modernaste tekniken” som tar överhanden. Massornas behov kommer i bakgrunden och allt större vikt lägges vid ackumulationen som drives maximalt i planerna, utan att hänsyn tages till jordbrukets utveckling och balansen i utbytet mellan stad och land. Detta är detsamma som att ignorera den materiella basen för alliansen mellan arbetare och bönder och därmed också konsolideringen av proletariatets diktatur.
b) Denna process härrör från de statliga produktionsförhållandenas egenskaper och från de klassmässiga effekterna av dessa produktionsförhållanden. Detta är kärnpunkten i de motsättningar som växer fram under loppet av de år som föregår insamlandets kris och det definitiva övergivandet av NEP. Betydelsen av dessa motsättningar (som berör kärnan i den industriella sektorn) och deras grundläggande karaktär måste bli föremål för en särskild analys. Denna får inte begränsas till en undersökning av ägandeformerna, utan måste behandla den omedelbara produktionsprocessens struktur och betingelserna för reproduktionen av beståndsdelarna i denna process. Undersökningen måste också gälla vilka uttryck föreställningarna om produktionsförhållandena tar sig och vilka effekter dessa produktionsförhållanden har på klasskampen.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Se N. Valentinovs artikel ”De la NEP ā la collectivisation (Från NEP till kollektiviseringen)” i Le Contrat social, mars/april 1964, s. 79.
[2] N.Valentinov, den citerade artikeln, s. 79.
[3] Angående begreppet ”storindustri” se tidigare not.
[4] Se E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1: s. 950.
[5] Se A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 124.
[6] Beräknat utifrån ibid s.124 samt E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations... op.cit. del 1:II, s. 947, 950.
[7] Se D. Sjapiro, ”Kustarno-remeslennaja promysjlennost” i Planovoje Choziajstvo, nr 6, 1927, s. 70 ff, citerat av S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 334.
[8] Se ovan.
[9] Se Lenin, ”Om Naturaskatten” i Valda verk i tre band, op.cit. del 3, s. 522. I samma text kräver Lenin att stöd ges åt den lokala småindustrin.
[10] I de slutsatser Lenin drar i ovannämnda skrift, återvänder han till detta tema. Han säger att ”de lokala organisationernas initiativ, företagsamhet och självständighet måste utvecklas allsidigt, på allt sätt och till varje pris”, ibid. s. 532.
[11] Se Lenin, L’impôt en nature, i OC, band 32, s. 369–370.
[12] Se A.Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 122.
[13] Se Isvestia VTsiK, nr 103, 1927, citerat av S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 366–367.
[14] Från och med 1929 blir politiken att stänga enheter inom den privata företagsamheten halvt officiell. Den utgör en förlängning av den ”avkulakiseringspolitik” som gör sig gällande vid den här tiden.
[15] KT 1926/27, s. 484, citerat av E.H. Carr & R.W Davies, Foundations..., op.cit. del 1: II s. 961.
[16] Se E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1: II s. 962.
[17] Ibid.
[18] Voprosy Torgovli, nr 4, januari 1929, s. 64–65.
[19] Se KPSS, op.cit. band 1 s. 840 ff.
[20] Så kallades de regioner inom vilka den privata handeln avskaffades utan att den ersattes av statlig och kooperativ handel.
[21] Op.cit. band 2, s. 224 ff.
[22] Ibid. s. 351 ff.
[23] Således säger Stalin i ett inlägg inför Centralkommittén den 9 juli 1928 : Vi säger ofta att vi utvecklar socialistiska ekonomiska former inom handeln. Men vad innebär det? Det innebär att vi avlägsnar tusen och åter tusen småhandlare och mellanstora köpmän från handelns område (se Stalin, W, band 11, s. 178).
[24] Se E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations... op.cit. del 1, s. 938.
[25] Se Lenin, OC, band 32, s. 396 ff (det rör sig om en text från 1921 med titeln ”Till kamrat Krizjanovskij i Gosplans presidium”).