Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
”Insamlandets kris” kan framstå som en kris inom det sovjetiska jordbruket. En sådan tolkning skulle innebära att krisens huvudsakliga orsaker stod att finna i klassförhållandenas och produktivkrafternas tillstånd på landsbygden mot slutet av tjugotalet. Klassförhållandena präglas enligt detta synsätt av att kulakerna hädanefter spelar en dominerande roll, även på det ekonomiska planet, vilket gör det möjligt för dem att diktera villkoren för städernas försörjning. Samtidigt har då jordbrukets produktivkrafter nått ett ”tak” i sin utveckling, som bara kan forceras genom en snabb omdaning av produktionsvillkoren, genom en mekanisering av jordbruket. För att en sådan mekanisering inte ska gynna kulakerna i första hand måste en kollektivisering genomföras. Enligt detta synsätt gör ”insamlandets kris” det nödvändigt att genomföra först de ”exceptionella åtgärderna” och därefter en snabb kollektivisering som måste tvingas på bönderna om de inte är benägna att ansluta sig frivilligt, därav tesen om den ”ekonomiska nödvändigheten” av en ”revolution” uppifrån”.[1] En sådan ”ekonomistisk” tolkning av ”insamlandets kris” utgår från antagandet att NEP inte skulle ha gjort det möjligt för mellanbönderna att uppnå en central ställning i byarna, och inte skapat tillfälle för sovjetregimen att hjälpa fattig- och mellanbönderna att förbättra sina produktionsvillkor och samtidigt successivt leda in dem på kooperationens och kollektiviserings väg. Man menar också att den ”ekonomiska nödvändigheten” skulle ha hindrat regimen från att visa sig tålmodig gentemot bönderna.
Denna ”ekonomistiska”[2] tolkning är dock felaktig. Kulakerna innehar inte någon dominerande ekonomisk position på landsbygden mot slutet av tjugotalet och fattig- och mellanbönderna kan fortfarande öka sin produktion avsevärt om sovjetregimen ger sitt stöd åt deras organisering och ändrar sin politik ifråga om tillförseln av produkter till landsbygden och prissättningen.
”Insamlandets kris” är inte en i jordbruket inneboende kris, utan en kris för relationerna mellan stad och landsbygd. Krisen har sina rötter i fel som begåtts i den praktik som kommit att gälla för alliansen mellan arbetare och bönder. Krisen hänger samman med motsättningarna inom och den industriella och urbana sektorn och med det sätt varpå dessa motsättningar uppfattas och behandlas.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Denna ”ekonomistiska tes” åtföljs i allmänhet av en tes om de ”militära krav” som den internationella situationen ger upphov till, krav som understödjes i dagens Sovjetunionen (Se t.ex. Istorija Kommunistitcheskoj Partii SSSR, Moskva, band 4, andra delen, 1971, s. 593).
Den ”ekonomistiska tesen” får också stöd i Västtyskland av W. Hoffman i Die Arbeitsverfassung der SU, Berlin, 1956, s. 8 och i Stalinismus und Antikommunismus, Frankfurt/M, 1967, s. 34 (citerat av R. Lorenz, Sozial- Geschichte der Sowjetunion 1917–1945, Frankfurt/M. 1976, s. 348). Hon ansluter sig till J Elleinsteins ståndpunkt i Le Socialisme dans un seul pays (1922–1939), 1973, s. 118, då den sistnämnde ”reserverar” sig mot den ”takt” i vilken omvandlingarna ifråga tvunget skulle fortgå och ifråga om ”vilka medel som skulle användas.
[2] För övrigt vet vi att varken de ”exceptionella åtgärderna” eller kollektiviseringen i de former den antog gjorde det möjligt att snabbt övervinna svårigheterna inom jordbruket. Tvärtom går jordbrukspolitiken tillbaka och stagnerar under mer än tio år.