Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
För att analysera NEP både då den här nya ekonomiska politiken når sin höjdpunkt och under den kris som blir dess slut, måste man ta hänsyn till två typer av samhälleliga relationer. Det är å ena sidan de marknads- och penningrelationer som utvecklas under NEP-perioden, å andra sidan de politiska relationer som den ekonomiska planeringen frambringar och som modifierar betingelserna för reproduktionen av marknads- och penningrelationer.
Marknaden och penningen ”försvinner” inte under ”krigskommunismen”. De grundläggande betingelserna för deras existens finns kvar, eftersom den samhälleliga produktionen inte upphör att vara resultatet av ”privata och av varandra oberoende arbeten”, likaväl som produkterna fortsätter att ”uppträda som ömsesidigt utbytbara varor”[1], trots det ”förbud” som utfärdats mot marknadsutbyten.
Såväl under ”krigskommunismen” som under NEP fortsätter den omedelbara arbetstidens storlek på ett mer allmänt plan att utgöra den bestämmande faktorn i produktionen av samhällelig rikedom. Den samhälleliga produktionen fortsätter att bygga på värdet, och tillväxten av rikedom är beroende av merarbetet. Människan har alltså inte ”tillägnat sig sin egen allmänna produktivkraft” enligt den formulering Marx använde i Grunddragen.[2]
Lenin är medveten om denna verklighet när han begär att bolsjevikpartiet ska anta NEP. Mellan 1921 och 1923 gäller det för bolsjevikpartiet att erkänna marknadens, penningens och de kapitalistiska relationernas existens[3], och att skapa förutsättningar för att dessa faktorer ska kunna reproduceras och följaktligen manifesteras klart och tydligt, något som är nödvändigt för att man sedan ska kunna omvandla och bryta ner dem.
Därför verkställs en rad beslut. Det viktigaste är att en begränsad privat industri- och handelssektor återupprättas[4] samt att man försöker rekonstruera den öppna marknaden och återinföra penningen som bytesmedel.[5] På så sätt möjliggörs en bokföring i penningtermer, vilket dock kräver att man eftersträvar ett så stabilt penningvärde som möjligt. Samtidigt gäller det för bolsjevikpartiet att medverka till att skapa politiska, ekonomiska och ideologiska förutsättningar för att penningen, marknaden och de kapitalistiska relationerna ska kunna omvandlas och brytas ner på ett senare stadium. Ett preliminärt steg i den riktningen utgör inrättandet av en planeringsapparat, vilken ska se till att reproduktionen av marknads- och penningrelationer underordnas de politiska villkor som organen för proletariatets diktatur ställer.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Se Marx, Kapitalet, Uddevalla, Bo Cavefors Bokförlag, 1969, bok 1 samt Marx, Le Capital, Paris, Editions sociales, 1950, bok 1, s. 57. Uppgiften förekommer redan i detta verks del 1, s. 388.
[2] Se Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, Halmstad, Zenit/Rabén & Sjögren Bokförlag, 1971, s. 197. Här säger Marx att omvandlingen av produktivkrafterna i samband med automatiseringen av produktionen ger upphov till ett ”oerhört missförhållande” mellan den använda arbetstiden och produkten av arbetet, liksom till ett ”kvalitativt missförhållande” mellan makten hos produktionsprocessen och arbetet vilket reducerats till en ren abstraktion. Människan förhåller sig nu till produktionsprocessen som vaktare och regulator och står på så sätt vid sidan av produktionsprocessen, istället för att vara dess huvudperson. Under sådana förhållanden ”är det varken det omedelbara arbetet som människan själv uträttar, eller den tid under vilken hon arbetar, utan tillägnelsen av hennes egen allmänna produktivkraft, hennes kunskaper om naturen och hennes behärskning av naturen genom sin tillvaro som samhällsmedlem – med ett ord utvecklingen av den samhälleliga individen – som framstår som produktionens och rikedomens stora hörnpelare” (ibid., s. 197). Så snart arbetstiden och arbetet i dess omedelbara form ”har upphört att vara rikedomens huvudkälla” (ibid.), upphör också bytesvärdet och merarbetet att existera.
Man får naturligtvis akta sig för att tolka dessa formuleringar på ett ”teknicistiskt”sätt. När Marx säger att såväl bytesvärdet som merarbetet kommer att spela ut sin roll, menar han inte att detta sker automatiskt.
Ett avgörande element i den omvandlingsprocess som Marx beskriver är människans kunskaper om naturen och hennes behärskning av naturen ”genom sin tillvaro som samhällsmedlem”. Dessa kunskaper och denna behärskning uppnås genom en politisk och ideologisk revolution, som kräver att människan förhåller sig till sitt arbete på ett nytt sätt, att hon ser på arbetet sådant som det är, dvs. ett direkt socialt arbete. Det är därför utvecklandet av ett kommunistiskt arbete är så viktigt när arbetarna innehar den politiska makten, det är nämligen därigenom formerna för tillägnandet och fördelningen kan omvandlas (på denna punkt se Lenins anmärkningar, vilka finns återgivna i del 1, s. 162–165).
[3] På denna punkt se Lenin, OC, band 33, s. 93, 310 och del 1, s. 420, 427.
[4] Den privata handels- och industrisektor som finns i början av NEP, innefattar såväl hantverkare och småhandlare som kapitalistiska företag.
Under ”krigskommunismen” förbjöds inte all hantverksutövning rent formellt, men den lamslogs ofta på grund av råvarubrist och dåliga transportmöjligheter. När den allmänna ekonomiska situationen förbättras i och med antagandet av NEP, kommer hantverksarbetet åter i gång. Renässansen för landsbygdens hantverk spelar för övrigt stor roll för jordbruksproduktionens utveckling.
Vad gäller de privatkapitalistiska och hantverksmässiga företag som fått formell order om att upphöra med sin verksamhet, vidtas åtgärder under sommaren och hösten 1921 för att dessa företag i viss utsträckning åter ska kunna producera. I ett dekret från 7 juli 1921 tillkännages att hantverkare och småföretagare som inte har mer än tjugo anställda utan motorkraft (eller tio arbetare och motorkraft) ska få ”utöva sin verksamhet fritt”. I ett dekret från 10 december 1921 återställs en del av de småindustrier som tidigare nationaliserats, men som inte fungerar, till sina forna ägare.
I ett dekret från 22 maj 1922 utvidgas rätten att bilda privata industri- och handelsföretag. Denna rätt tillkommer såväl privatpersoner som kooperativer, karteller och sammanslutningar ”för att främja produktivkrafternas utveckling” (paragraf 4), på villkor att denna rätt inte ”utnyttjas mot avsedda sociala och ekonomiska syften” (paragraf 1). Dessutom var sovjetregimen redan i början av NEP inriktad på att arrendera ut en del statsföretag till privatkapitalister eller överlåta dem till utländskt kapital, om det visade sig att produktionen på så sätt skulle kunna öka snabbare. (Se B. H. Carr, Ryska revolutionen, Stockholm, Bo Cavefors Bokförlag, 1970, del 1, s. 333–338 och S. N. Prokopovitj, Histoire économique, s. 274 ff).
Under NEP:s första år (grovt räknat fram till fjortonde partikongressen i december 1925) dominerar föreställningen att privatföretagen kommer att försvinna ”av sig själva” längre fram, dvs. genom konkurrensen från statsföretagen, vilka sedan de väl organiserats kommer att kunna få fram produkter till lägre priser än privatföretagen.
I början av 1925 betraktas en utökning av privatindustrins utvecklingsmöjligheter fortfarande som acceptabel, i maj kommer ett officiellt dekret som tillåter den privata sektorn att under vissa betingelser anställa upp till hundra lönarbetare per företag, medan de utarrenderade företagen får anställa flera hundra arbetare (ett exempel: Metallindustrin ”Proletärt arbete” i Moskva, en privatindustri som sysselsätter mer än 650 personer i oktober 1925). Se Y. S. Rozenfeldt, Promouychlennaja Politika SSSR, Moskva, 1926, s. 494 samt tolfte bilagan till 1925 års Plannovoe Choziajstvo, s. 7, se även citat av E. H. Carr, Socialism in one country, London, Macmillan.1964. del 1, s. 359).
Vi kommer att bli varse att den privatkapitalistiska industrisektorn får en begränsad ekonomisk betydelse, medan däremot den privata detaljhandeln och de individuella hantverkarna får stor betydelse.
[5] Detta försök inbegriper även de produktionsenheter inom den statliga sektorn, där man inför ”ekonomisk bokföring” eller ”finansiell självständighet”, chozrastjot (se nedan).