Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Under ”krigskommunismen” spelar penningen en relativt sekundär roll.[1] En stor del av de produkter som inte konsumeras av tillverkarna, anslås direkt till ändamål som den politiska makten anger. Detta gäller produkter som kommer från fabrikerna, vilka till en del utgörs av produkter som rekvirerats från böndernas individuella brukningsenheter. Samtidigt äger en mängd hemliga transaktioner rum, både som direkt byteshandel och som byte med pengar. Staten fortsätter hela tiden att ge ut nya sedlar, men köpkraften hos dessa minskar månad för månad.
När inbördeskriget och den utländska interventionen lider mot sitt slut, accepterar bondemassorna inte längre ”krigskommunismens” tvångsåtgärder. De kräver att rekvisitionerna upphör, att ett stabilt skattesystem och bytesfrihet införes samt att penningen återupprättas som bytesmedel, något som svarar mot jordbrukets sätt att producera. En av NEP:s viktigaste sidor består i att sovjetmakten accepterar dessa krav.
Ursprungligen (i början av 1921) ersätts rekvisitionerna av en naturaskatt vars storlek är fastställd i förväg (i motsats till rekvisitionerna). Ju större böndernas produktion är, desto större kvantiteter får de på så sätt behålla. Naturaskatten måste räcka till att täcka arméns behov samt en del av statsapparaternas utgifter. Vad gäller industrins och utrikeshandelns behov av jordbruksprodukter, bör de i stort sett kunna tillgodoses genom de utbyten av produkter som äger rum mellan bönderna och de statliga institutionerna. Vid den här tiden kan endast den del av böndernas produktion som varken konsumeras av dem själva eller går till skatt eller naturabetalning, säljas fritt av bönderna på den lokala marknaden. Det visar sig mycket snart att byteshandeln mellan statsorganen och bönderna fungerar dåligt. I oktober 1921 blir det också tillåtet för statsorganen att köpa jordbruksprodukter, dvs. att betala dem med pengar. Samtidigt ökar sovjetmakten sina penninginkomster genom att införa nya skatter som också kan erläggas i pengar. Slutligen blir jordbruksskatten 1923 också en skatt som erläggs i penningform.[2] Hädanefter utgör marknads- och penningrelationerna det viktigaste bandet mellan jordbruket och staten, mellan jordbruket och industrin samt mellan industrins olika produktionsenheter, även i de fall då dessa tillhör staten.
Då marknadsproduktionen återupprättas uppstår det samtidigt en process varigenom penningcirkulationen återinförs, ty som Marx säger har penningen sitt ursprung i själva varan.[3] Så länge den samhälleliga produktionen utförs under privata former tenderar också den producerade rikedomen att förkroppsligas i penningen.[4]
En analys av det sätt på vilket det sovjetiska penningsystemet rekonstrueras är ytterst lärorik. Analysen visar att en sådan process är underordnad samhällsförhållandena i sin helhet och klasskampens olika former. Den gör det också möjligt att förstå de motsättningar som bildar utgångspunkten för den senare omvandlingen av penningsystemet. Bara de mest väsentliga fakta ska anges här.
De sedlar som är i cirkulation vid den tidpunkt då NEP börjar, är utgivna direkt av staten, av Narkomfin (finanskommissariatet). ”Krigs- kommunismens” illusioner leder till att man inte kallar dem penningsedlar, utan betalningssedlar. De sistnämnda, som ofta går under namnet sovznaker, utges i stora mängder, eftersom inflationen av en del anses vara ett medel att ”förstöra” penningen. År 1921 framstår det tydligt att sovznakerna, vars köpkraft snabbt minskar, inte kan fylla de funktioner som framgent måste fyllas av penningen.
Den tredje november 1921 beslutar sovjetregeringen att ersätta de gamla sedlarna med nya. De nya sedlarna kommer att betraktas som ”penningsedlar” och inte som ”betalningssedlar”. Penningens existens blir på det sättet officiellt erkänd, men de sovjetiska medborgarna talar fortfarande om sovznaker.
I brist på tillräckliga budgetinkomster fortsätter staten att ge ut stora mängder sedlar. År 1922 motsvaras 60% av budgetinkomsterna av nya sedelutgivningar. Köpkraften hos den nya rubeln faller så snabbt att det i mars 1922 krävs i genomsnitt 200 000 nya rubler att betala något som bara kostade 60 000 i oktober 1921 (vilket ungefär motsvarade en förkrigsrubel).[5]
Budgeten för år 1921/22 görs därför upp med ”varurubeln” som en räkneenhet avsedd att motsvara en bestämd köpkraft (enligt en jämförelse med förkrigstidens priser). Varje månad räknar Narkomfin ut köpkraften hos de pengar som befinner sig i cirkulation i förhållande till ”varurubeln”. Det antal penningenheter som ska betalas av en skuldsatt (vilket främst gäller de löner företagen är skyldiga arbetarna) höjs i förhållande till försämringen av penningvärdet (för lönarbetarna innebär denna åtgärd att en rörlig löneskala inrättas).
Den utveckling som innebär att de statliga företagen betalar med pengar förutsätter att de besitter de medel som krävs för att de ska kunna göra avslut i affärer. För detta ändamål beslutar VTsIK (allryska centrala exekutivkommittén) i en resolution daterad tolfte oktober 1921 att åter öppna statsbanken (Gosbank) som upphörde att existera i januari 1920.[6] Den nya statsbanken slår upp sina portar den sextonde november 1921.[7] Den fungerar på basis av chozrastjot (finansiell autonomi)[8] och måste alltså täcka sina utgifter med egna inkomster. Staten satsar kapital och ordföranden utnämns av Narkomfin. De ursprungliga resurserna är magra, 200 miljarder rubler enligt dagens penningvärde. Gosbank kan bara bevilja kortsiktiga lån till hög ränta (8–12% per månad, allt efter omständigheterna).
Den snabbhet med vilken pengarnas värde minskar, leder till att Gosbanks experter (bland vilka man återfinner många före detta bankirer, finans- och industrimän) ställer i ordning en rapport där förslag som rimmar med den ”finansiella ortodoxin” läggs fram. Rapporten förespråkar en utvidgning av den ”fria marknaden”, finansiellt stöd i första hand till den lätta industrin, som bäst förmår sätta igång en snabb utveckling av inrikeshandeln, en ändring av villkoren för hur monopolet på utrikeshandeln ska fungera, försök till upplåning utomlands och ett återvändande till guldmyntfoten. Om dessa förslag antogs, skulle det snabbt återinlemma den sovjetiska ekonomin i världshandeln på en underordnad plats som producent av råvaror och jordbruksprodukter.[9]
Förslagen förkastas av bolsjevikpartiets elfte kongress i december 1921. För att stärka alliansen mellan arbetare och bönder insisterar emellertid partikongressen på nödvändigheten av att utveckla utbytet mellan jordbruk och industri med hjälp av en stabil valuta. I resolutionen om den nationella ekonomins återuppbyggnad sägs det att man ”åter måste få till stånd en penningcirkulation som baseras på guldmyntfoten, och att ”det första steget i den riktningen är att en plan för att begränsa sedelutgivningen verkligen sätts i verket”.[10]
Från och med mars 1922 är räknesättet ”varurubel”[11] övergivet. Hädanefter beräknas statens inkomster och utgifter i guldrubler. De faktiska betalningarna sker givetvis med sedlar, men en viss mängd sedlar motsvarar en viss summa i guldrubler, i enlighet med den taxa efter vilken Gosbank köper upp guld på marknaden.[12]
Budgetunderskottet som finansieras med sedelutgivning förblir i själva verket stort, även om det minskar något 1922. Den gamla penningens köpkraft urholkas också alltmer, ända tills den utgår ur marknaden 1924. Därefter låter man en ny penningenhet cirkulera, vilken har täckning i guld. Den kallas tjervonetzrubeln och utges av Gosbank från början av 1923.
Under några år är tjervonetzrubeln mycket stabil. Detta gör att Sovjetryssland är först bland de europeiska länder som deltagit i kriget att lyckas upprätta en relativt stabil valuta, vilket naturligtvis inte enbart beror på tekniska faktorer.
Tjervonetzen som motsvarar tio guldrubler (7,7423 gram guld) sätts i omlopp parallellt med den gamla rubelsedeln, vars värde fortsätter att sjunka snabbt. I praktiken blir tjervonetzen det huvudsakliga betalningsmedlet. I januari 1924 konstaterar bolsjevikpartiets trettonde kongress att fyra femtedelar av de pengar som är i cirkulation utgörs av tjervonetz.[13]
Situationen är nu mogen för den penningreform som beslöts i ett dekret av fjärde februari 1924, dvs. två veckor efter Lenins död.
I kraft av februaridekretet får Gosbank bestämmanderätten över penningutgivningen, och penningen får hädanefter en officiell kurs vars giltighet garanteras av Gosbanks guldreserv. De gamla sovznakerna tas ur cirkulation, och 50 000 sovznaker från 1923 ersätts av en ny guldrubel. Statskassan som dittills tryckt upp sedlar för att täcka budgetunderskottet förlorar sin forna utgivningsrätt. Den får numera enbart ge ut små belopp, upp till hälften av de belopp i tjervonetz som utges av Gozbank.[14] År 1924 åtnjuter den nya penningen böndernas förtroende, åtminstone för de löpande affärerna. Sovjetregeringens försök att placera ut lån på landsbygden röner emellertid begränsad framgång.[15]
Om man ser till klassförhållandena och till klasskampens inverkan på bolsjevikpartiets politiska linje, utgör den nya valutans effektiva bindning till guldet en av de viktigaste aspekterna av 1924 års penningreform.
Denna bindning innebär att Gosbank måste ingripa på marknaden för att upprätthålla rubelns officiella kurs i förhållande till guldet och de utländska valutorna, något som får en rad konsekvenser. Således måste Gosbank hålla tillräckliga reserver av guld och valutor för att kunna agera effektivt på marknaden. Det gör det nödvändigt med en exportpolitik som syftar till att hålla valutareserven på den nivå som krävs, vilket tenderar att stärka de rika böndernas ställning, eftersom de anses ha störst möjlighet att avyttra säd för export. Samtidigt måste satsningen på industrialiseringen dras ner relativt sett, då industrin behöver importera utrustning samtidigt som den industriella utvecklingen inte kan få fram exportvaror tillräckligt snabbt. På det sättet tenderar man att gynna de rika böndernas intressen på bekostnad av de andra böndernas, industrins och arbetarklassens intressen. Vid denna tidpunkt tenderar Sovjetunionen att stelna i en roll som jordbruksexportör på det internationella planet.
Att upprätthålla rubelns kurs i förhållande till guld och valutor kräver också en restriktiv kreditpolitik och återhållsamhet med statsutgifterna. Konsekvensen blir att finans- och kreditpolitiken inte i första hand kan anpassas till sovjetekonomins egna behov såsom de definierats politiskt av bolsjevikpartiet. Den ekonomiska politiken, finanspolitiken och budgetpolitiken är delvis underordnade det tryck världsmarknaden utövar via ”kraven” på att guldmyntfoten upprätthålls.
1924 års penningreform följer den politiska inriktningen hos Gosbanks och Narkomfins borgerliga ”experter”. Bolsjevikledarna inser tydligen inte vidden av innebörden i denna politiska orientering. En del tror rentav att de kan glädja sig över att Sovjetunionen kan integreras med den europeiska marknaden. Det gäller till exempel Sokolnikov, som vid den tiden är folkkommissarie för finanserna. Han säger: ”Eftersom vi är en del av Europa är vi, trots det säregna i vår politiska position och trots att en annan klass innehar makten hos oss, delaktiga i Europas ekonomiska och finansiella utvecklingsmekanismer.”[16]
Under 1925 börjar den konkreta innebörden av föregående års penningreform framträda. Gosbank blir då tvungen att avsätta stora mängder guld och valuta på marknaden för att upprätthålla rubelns värde.[17] Denna situation uppstår på grund av de växande motsättningarna mellan ”kraven” på en fungerande guldmyntfot och en snabb utveckling av den industriella produktionen.
I själva verket vidtar bolsjevikpartiets centralkommitté i början av 1925 åtgärder som syftar till att frånta Gosbank och Narkomfin det yttersta ansvaret för budgetpolitiken. För detta ändamål skapas en kommission för Sovjetunionens budget. Ordförande blir Kujbysjev[18], som förespråkar en expansiv budget- och kreditpolitik för att aktivera industrin.
Genomförandet av en sådan politik kommer snabbt i kollision med ”stödet” till rubelns kurs. I mars 1926 beslutas det att Gosbank ska sluta sälja guld och valutor i syfte att upprätthålla rubelns officiella kurs.[19] Utan att det sägs öppet har man på så sätt brutit med 1924 års penningreform, vilken band rubeln till guldet.
I juli 1926 förbjuds exporten av sovjetisk valuta, och i mars 1928 förbjuds importen av densamma. Därefter blir rubeln en ren inrikesvaluta, vars kurs fastställs av en regeringskommission. År 1924 förekom det på några platser att tjervonetzrubeln omsattes på börsen, men det sker inte längre nu.[20]
Rubeln fungerar som en ren sedelvaluta. Den förkroppsligar fortfarande den samhälleliga rikedom som produceras. Rubeln är inte något ”arbetskvitto”, likt det Marx menade skulle kunna fungera under kommunismens första fas (ty det som karakteriserar sådana kvitton är att ”de inte cirkulerar”). Längre fram fortsätter rubeln att fungera under förhållanden som i grunden förblir desamma som under NEP, vilket är ett tecken på att produktionen ännu inte är helt socialiserad.[21]
Att överge en valuta baserad på guld och återgå till sedelvaluta får viktiga politiska konsekvenser. Följden blir att finans- och kreditpolitiken liksom import- och exportpolitiken inte styrs av trycket från den internationella marknaden på samma direkta sätt som förut. Det betyder att det hädanefter är möjligt att mera aktivt angripa frågan om hur man ska finansiera industrialiseringen.
Å andra sidan innebär ett övergivande av guldmyntfoten att penningvärdets stabilitet huvudsakligen blir beroende av hur förhållandet mellan den politiska makten och de olika samhällsklasserna utvecklas. Bakom ett stabilt penningvärde ligger i själva verket inte bara ”tekniska åtgärder” (anpassning av mängden pengar och penningcirkulationens hastighet efter de krav produktionen och fördelningen ställer), utan också ett politiskt och ideologiskt förhållande mellan dem som har pengar och den politiska makt som ger ut dessa pengar. Det förhållandet kommer till uttryck i ”valutans trovärdighet”. Man vet att när ett värdepapper fyller penningens funktion kan det inte bestå ... annat än om den allmänna viljan hos varornas innehavare garanterar dess symboliska existens”. När det gäller sedelvalutan får den ”allmänna viljan” sin ”legala sanktion” genom att en ”tvångskurs” upprättas.[22]
En ”tvångskurs”räcker inte till för att säkra ett stabilt penningvärde. För att stabiliteten inte ska ifrågasättas, är det nödvändigt att den ”allmänna viljan” hos dem som innehar pengar och varor består. Men i ett klassamhälle kan inte denna ”vilja” bevaras, annat än om den klass som har makten strikt upprätthåller sin ledande roll. Om rollen försvagas kan ”tvångskursen” varken förhindra att penningvärdet försämras eller att utbyten med andra medel än den legala penningen praktiseras.
Just mot slutet av NEP gör osammanhängande ekonomiska åtgärder tillsammans med en tillspetsning av klassmotsättningarna (särskilt i förhållandet mellan sovjetmakten och bönderna), att penningsystemet börjar knaka i fogarna. Inom bolsjevikpartiets ledning är man inte beredd på detta. Där anser man i själva verket att Sovjetunionens politiska och ekonomiska förhållanden utgör en mäktig ”garanti” för penningens framtida stabilitet. Så är inte precis fallet, vilket utbytets och prisernas utveckling visar.[23]
Bolsjevikpartiets illusioner om sovjetmaktens förmåga att under nepska betingelser hålla kontroll över produktion, utbyte och priser med hjälp av ekonomiska och administrativa åtgärder, visar att partiet underskattat utvecklingen av ekonomiska och sociala motsättningar liksom de politiska och ideologiska klasstridernas avgörande roll. Från och med 1928 framstår verkligheten som den brutala motsatsen till partiets illusioner. Icke desto mindre kommer illusionerna att återskapas i nya former.
Återinrättandet av en balanserad budget utgör en annan viktig del av ekonomins återuppbyggnad under de första NEP-åren. Denna åtgärd har en materiell grund i det anmärkningsvärda uppsvinget för jordbruket och industrin, liksom i en politisk bas i böndernas och arbetarnas förtroende för sovjetmakten, vilket gör att en jordbruksskatt kan införas med minimala inslag av tvång (för övrigt är sovjetmakten knappast närvarande på landsbygden i början av NEP).
Återinrättandet av budgeten har också en ekonomisk och juridisk bas, nämligen konsolideringen av en omfattande statlig sektor inom industri och handel, vilken står för en icke föraktfull del av budgetinkomsterna. Den balanserade budgeten, som utgör det avgörande elementet i stabiliseringen av penningvärdet, förverkligas från och med 1923/24.[24] 1924/25 visar budgeten ett överskott. Likadant blir det under de följande åren då inkomster och utgifter växer mycket snabbt.[25] 1924/25 är det ekonomiska uppsvinget sådant att prognoserna för inkomster och utgifter revideras uppåt vid flera tillfällen. Den snabba ökningen av inkomster fortsätter längre fram, och år 1927/28 uppgår inkomsterna (de som härrör från post och transport oräknade) till mer än 4,58 miljarder rubler, vilket ska ställas mot utgifter på 4,38 miljarder. Detta innebär en ökning av inkomsterna med 75% jämfört med 1925/26.[26] Samtidigt ökar utgifterna för industrin och elektrifieringen ännu snabbare, med 173%.[27] Dessa summor utgör för övrigt bara en del av kapitalinvesteringarna inom de båda sektorerna vars totala investeringar år 1927/28 uppgår till nästan två miljarder rubler.[28]
Den snabba återhämtningen av industrins och jordbrukets produktion, framväxten av ett kommersiellt utbyte liksom budgetens och investeringarnas snabba tillväxt åtföljs av inrättandet av ett nytt bankväsende. Bankerna suger upp pengar och fördelar dem på nytt, står som säkerhet för företagens ekonomi, ger dem kredit och förvaltar en betydande del. av investeringsfonderna.
Det bankväsende som nu inrättas (och som kommer att fortsätta sina aktiviteter till och med efter det att NEP fått lämna plats för femårsplanernas politik) innefattar, förutom Gosbank som är ansvarig för penningutgivningen och för statsföretagens löpande räkningar, en rad specialiserade banker. Prombank är industrins bank, Elektrobank ansvarar för finansieringen av elektrifieringen, Tsekombank ansvarar för de kommunala företagens finanser och så finns det även en Jordbruksbank. En kedja av kreditkooperativ och sparkassor kompletterar bankväsendet. Systemet i sin helhet är nära knutet till Finanskommissariatet. Det utgör en stor statlig apparat med tusentals funktionärer och experter, huvudsakligen av borgerligt och småborgerligt ursprung. Experternas tyngd och inflytande gör sig gällande mer än en gång under loppet av NEP. Detta är en aspekt av klasskampen som bolsjevikpartiet är dåligt förberett på.[29]
Om budgetpolitiken är stram, kan man inte alltid säga detsamma om kreditpolitiken och penningutgivningen. Det sker en snabb ökning av penningcirkulationen, något som främst hänger samman med att bankerna ger kredit i stor omfattning. En del av krediterna motsvaras av en ökad ekonomisk aktivitet och täcker alltså ett reellt behov av medel i omlopp. Men särskilt från 1925 och framåt beviljas även krediter som ska täcka investeringar vilka endast kommer att ge avkastning på längre sikt. När bankerna frigör pengar, ökar penningcirkulationen och inkomsterna, och utövar till slut ett inflatoriskt tryck på ekonomin. Denna situation ger upphov till motsättningar som börjar ge sig tillkänna under hösten 1927.[30]
Till de illusioner som gett upphov till ett penningsystem som man antog helt skulle kunna underordnas statens kontroll läggs snart fler besläktade illusioner om ett starkt bankväsende som ska spela en central roll i ledningen av landets ekonomiska utveckling.
Under NEP:s första år ska bankerna i första hand förbättra kontrollen över fördelningen av krediter. Centralkommittén slår fast följande i en resolution från slutet av april 1924: ”Det är nödvändigt att bilda en bankkommitté med uppgift att organisera bankernas kreditgivning, motarbeta dubbleringar, granska kreditpolitikens målsättning, fastställa en enhetlig ränta och se över fördelningen av bankernas tjänster på olika regioner och branscher.[31]
En sådan bankkommitté bildas i juni 1924. Den består av företrädare för den tidens stora sovjetiska banker.[32] Gosplan deltar också i kommittén som har till uppgift att utarbeta kreditplaner vilka ska underställas regeringen för godkännande. På några år får bankkedjan tusentals filialer och miljarder kreditrubler att förvalta.
Då formas tanken att kreditplanerna skulle göra det möjligt att upprätta riktiga ekonomiska planer. Krizjanovskij, Gosplans ordförande, försäkrar i början av 1925 att ”kreditpolitik och planering går hand i hand i en unik socialiseringsprocess”. Kamenev å sin sida hyllar ”ekonomins nya stöttepelare”, vilka han ser som ”en avgörande faktor för regleringen av ekonomin.[33]
Sådana formuleringar kan framstå som korrekta så länge produktionens struktur inte genomgår några djupare förändringar. Men de blir en källa till svårartade illusioner från den stund investeringarna blir så omfattande att man måste ägna särskild uppmärksamhet åt tillgången på olika kategorier av produkter och deras användning. Ändå säger centralkommittén år 1927 att ett statligt bankväsende förbundet med en statlig industri (som står för huvuddelen av industriproduktionen); och en statlig och kooperativ handelskedja, faktiskt gör det möjligt att genomföra en ekonomisk planering.
Dessa illusioner kommer fram i en resolution som antas av centralkommittén som sammanträder från sjunde till tolfte februari 1927, och som då åhör en gemensam rapport från Mikojan och Kujbysjev.
Resolutionen innehåller en försäkran om att man hädanefter ska skapa betingelser för att lösa problemen med industrins och jordbrukets utveckling, med ackumulationen och höjningen av reallönerna. Vidare sägs att de socialistiska elementen i den nationella ekonomin ska förstärkas medan de privatkapitalistiska elementens roll ska begränsas. Man slår fast att lösningen på alla dessa problem hänger samman med priserna. På det sättet framstår prisproblemet som den viktigaste faktorn i stärkandet av alliansen mellan arbetare och bönder,[34] medan andra aspekter av klasskampen negligeras.
I 1927 års februarinummer av Bolsjevik, det officiella partiorganet, utvecklar Mikojan tesen om att en ny etapp av NEP uppnåtts. Enligt honom är det inte längre marknaden, utan ”den organiserade sektorn” som spelar den avgörande rollen vid fastställandet av priser.[35]
I maj 1927 hävdar samma tidning att ”den påstådda motsättningen mellan industri och jordbruk'’[36] inte längre är aktuell. Sådana konstateranden har en utlöpare i en artikel i en tidning som specialiserat sig på jordbruks- och bondefrågor. Där heter det att ”den sovjetiska staten nu har spannmålsmarknaden under så god kontroll, att inte någon olycksbringande händelse eller något fel i räkenskaperna hädanefter förmår hota våra uppbyggnadsplaner”.[37]
På det sättet utbreder sig alltmer en illusion om att det system som satts i verket från 1924 skulle göra det möjligt att bemästra också de mest komplexa delarna av den ekonomiska utvecklingen, inklusive dem som är direkt knutna till klassmotsättningarna. En sådan illusion är desto mer anmärkningsvärd som den bygger sitt påstådda bemästrande på hur de ekonomiska apparater som står längst från massorna fungerar . Massorna hålls för övrigt i okunnighet till och med om sådana åtgärder som berör dem så direkt som de priser staten fastställer. Det är bara de administrativa och kommersiella organen samt köpmännen som informeras om prisändringar. Dessa kungörs inte officiellt.
När krisen för den statliga spannmålsinsamlingen bryter ut i slutet av 1927, blir det en första knäck för illusionerna om att man behärskar utvecklingen av ekonomin och klassmotsättningarna bara därför att bankväsendet och administrationen fungerar så bra.[38] Nu stämplas hemlighållandet av beslut som direkt rör massorna som ett hinder för ”trycket från den allmänna opinion som finns i partiet, i sovjeterna, i fackföreningar och andra organisationer samt i pressen”.[39] Emellertid leder inte den kritik som riktas mot de ekonomiska och administrativa apparaterna för ”missbruk av sekretessen” till att hemlighetsmakeriet eller illusionerna om de ekonomiska och administrativa apparaterna försvinner.
Illusionerna speglar i själva verket en uppfattning som mognat mellan 1924 och 1927 och som alltså är djupt förankrad inom partiet. Denna uppfattning tilldelar statens ekonomiska organ en avgörande roll och lägger samtidigt tyngdpunkten på en industriell utveckling under vilken investeringarna kontrolleras av sagda organ. Ett sådant synsätt är totalt främmande för Lenin om man ser till de åsikter han för fram i sitt bokslut över sovjetmaktens fem första år.
Man vet[40] att Lenin betraktar NEP som en väg som kan föra till socialismen under förutsättning att partiet sätter den ideologiska och politiska klasskampen främst och sålunda löser motsättningarna på ett korrekt sätt. Partiet måste därför hjälpa de arbetande massorna att omvandla de ekonomiska förhållandena genom att göra dem medvetna om socialismens krav och se till att det skapas ekonomiska och politiska handlingsmönster som kan bilda en grund för kollektiva former för produktion och fördelning. Partiet måste också utöva en allt effektivare kontroll över de statsapparater som sedermera måste ersättas av massornas organisationer.
Den föreställning om NEP som alltmer tar överhanden från och med 1925 står i motsättning till Lenins perspektiv. Den utgår från att NEP kan leda till socialismen huvudsakligen tack vare att ekonomin ”förvaltas på rätt sätt” av de ekonomiska och administrativa apparaterna (om det skulle bli nödvändigt kan de eventuellt underställas ett visst tryck från basen). Dessa illusioner bildar ett mönster som R. Linhart kallar NEP-idealet.[41]
Illusionerna är förankrade i en praktik som alltmer fjärmar sig från de krav som NEP och alliansen mellan arbetare och bönder ställer. De är en effekt av klasskampen, av förskjutningar inom bolsjevikernas ideologi,[42] och de förstärks av rådande ekonomiska förhållanden. Det är dessa i huvudsak kapitalistiska förhållanden där marknaden och penningen spelar en avgörande roll, som bestämmer vilka förtäckta och omvända former de reella sociala relationerna ska anta. Marx har analyserat ett sådant skeende i Kapitalet.[43]
Illusionerna förstärks alltså av den sovjetiska ekonomins sätt att fungera vid den här tiden, som förutsätter att de statliga företagen underordnats den politiska makten. På grund av massornas bristfälliga kontroll över ekonomins sätt att fungera har detta emellertid endast i ringa utsträckning skett. Följaktligen blir den ekonomiska verkligheten mycket svåröverskådlig.[44]
Förekomsten av sådana här illusioner gör att den kris som bryter ut 1928 är ännu mer oväntad. Det är därför den politiska vändningen 1929 blir så brutal och det är därför det saknas förberedelser för de förändringar som då äger rum.
Ända fram till början av 1925 har bolsjevikpartiet dålig kontroll över finanser och penningväsende. När rubeln inlemmas i den europeiska ekonomin medför det en rad tvång såväl på penningvärdets, kreditgivningens och investeringarnas område som för import och export. När guldmyntfoten överges försvinner en stor del av det yttre tvånget, men det ersätts av andra. En av komponenterna i det nya tvånget är att man måste stärka massornas förtroende för den sovjetiska valutan, ett förtroende som i hög grad är beroende av hur den sovjetiska ekonomin fungerar för arbetarna.
De omvandlingar som försiggår inom den bolsjevikiska ideologin och den praktik som är förankrad däri, spelar en negativ roll för ekonomins inverkan på arbetarnas situation. Fram till 1925 prioriteras massornas och då även böndernas behov i rätt stor utsträckning. Man lyckas upprätthålla en någorlunda regelbunden försörjning av befolkningen och relativt stabila priser. Enligt arbetarnas statistiska byrå visar prisindex på en för den tiden begränsad uppgång mellan förste januari 1924 och samma datum nästa år. Ökningen ligger ungefär på 8%. Följande år stiger priserna bara med 6,6%.[45] Mellan förste januari 1926 och förste januari 1928 sjunker rentav index för detaljhandelns priser något (med 5,8% på två år), ty höjningen av detaljhandelns priser inom den privata sektorn kompenseras av att priserna sjunker inom den statliga och kooperativa sektorn (en minskning på 8%).[46]
I själva verket blir emellertid kontrollen över priserna sämre från och med juli 1927. Till en del butiker sker inte längre regelbundna leveranser. Det gäller framförallt landsbygdens butiker, vilka mottar allt färre industriprodukter. Då får man vad som kallas ”varubrist”, och priserna förlorar sin betydelse när varorna inte existerar. Samtidigt börjar den privata detaljhandelns priser stiga som en effekt av detta. Räknat på ett indexvärde av 100 i juli 1927, ligger priserna på 115,3 i juli 1928 och på 150,7 i juli 1929.[47] Prishöjningen berör framförallt de jordbruksprodukter som konsumeras i stora mängder. Sålunda stiger marknadspriserna mellan 1926/27 och 1928/29 med 220% för rågen, 222% för potatisen och med 68% for mjölken etc.[48] Dessutom förvärrar de tätt återkommande nödåren konsumenternas situation.
Från mitten av 1927 försämras kontrollen över penningväsende och prissättning mer och mer. Bristen på kontroll kan i sista hand hänföras till att klasstridernas utveckling bemästras allt sämre. Denna brist på kontroll, vars uttryck kommer att analyseras i de kapitel som följer visar sig framförallt i ökade penninginkomster utan tillräcklig motsvarighet i en ökad produktion av konsumtionsvaror, därav den snabba ökningen av penningcirkulationen. Från förste januari 1928 till förste januari 1930 stiger mängden sedlar i omlopp från ett värde på 1668 miljoner till 2773 miljoner (mer än 66%).[49]
Prishöjningen, försämringen av befolkningens försörjning, det gäller då särskilt för bondemassorna, inflationens återkomst, etc. är tecken på att det utvecklas handlingsmönster som svarar mot ett faktiskt övergivande av NEP, och vars följder slutligen leder till att NEP överges helt och hållet. Bland dessa handlingsmönster återfinns en ackumulationspolitik och en politik för investeringarnas fördelning, som utmynnar i bestående skillnader, något som mer och mer berör bönderna. På det sättet banas det så småningom väg för en ny politisk linje, som skrivs in i samtidens ekonomiska planer. Därför måste vi alltså granska de planeringsorgan som deltar i utformandet av den praktiska linjen, dock utan att glömma att planernas innehåll i sista hand är en produkt av en politik, ett resultat av klasstrider.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Jämför del 1, särskilt sidorna 328 och 387, 388.
[2] Se M. Dobb, Soviet Economic Development since 1917, London, 1948, s 125–139.
[3] Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, Stockholm 1970, Arbetarkulturs förlag och Marx, Critique de l'economie politique, Œuvres. Bibliotheque de la Pléiade, del 1, s. 317.
[4] På denna punkt se Marx, Kapitalet, bok 3, Staffanstorp 1973, Bo Cavefors bokförlag och Marx, Le Capital, Œuvres, Paris. Bibliotheque de la Pléiade. 1962, s. 1256.
[5] Se B. H. Carr, Ryska revolutionen, Bo Cavefors bokförlag, Stockholm 1970, del 2, s. 392 och 397.
[6] Ibid., s. 391.
[7] Den benämns då RSFSR:s Gosbank, två år senare blir den Sovjetunionens Gosbank (se Sobranije Uzakonenij, 1923, nr 8, paragraf 786).
[8] Se nedan.
[9] Se E. H. Carr, Ryska revolutionen, op.cit. del 2, s. 395.
[10] KPSS. op.cit. del 1, s. 589.
[11] Se ovan.
[12] Se Sobranije Uzakonenij, 1922, nr 26, paragraf 310 och nr 31, paragraf 377 samt E. H. Carr, Ryska revolutionen, op.cit. del 2, s. 400.
[13] KPPS, op.cit. del 1, s. 795.
[14] Se Sobranije Uzakonenij,1924, nr 32, paragraf 288, nr 34, paragraf 308, nr 45, paragraf 433, E. H. Carr, The interregnum, London. Macmillan, 1965, s. 133 och Socialism in One Country, Macmillan, 1964, del 1, s. 475–476.
[15] När inflationen har hejdats blir det möjligt att genomföra en räntesänkning. När bönderna lånar år 1924, får de betala en ränta på 8% för långfristiga lån. År 1925 behöver de bara betala 6% ränta. Staten betalar en ränta på 5–6% på de lån den tar upp. Det är främst de rika eller burgna bönderna som kan placera pengar så. (Se E. H. Carr, Socialism in one country, op.cit. del 1, s. 469–474).
[16] Se Sotsialistitjeskoje Khosiaistvo, nr 5,1924, s 6.
[17] Se E. H. Carr, Socialism..., op.cit. del 1, s 481.
[18] Se V. Diatjenko, Sovetskije finansy v pervoj faze razvitija sovetskogo gosudarstva, Moskva, 1947, del. 1, s. 426 och Sobranije Zakonov, 1926, nr 17, paragraf 127 & 128, nr 38, paragraf 282 och nr 71, paragraf 520.
[19] Se E. H. Carr, Socialism..., op.cit. del 1, s 487.
[20] Se A. Bajkov, Soviet Economic System, Cambridge. M. P., 1950. s 102–103.
[21] I Kapitalet, andra boken, framkallar Marx bilden av ett samhälle där produktionen är ”socialiserad”. Där skriver han att ”samhället fördelar arbetskraft och produktionsmedel på de olika industribrancherna. I händelse av behov kan producenterna erhålla kvitton med vilkas hjälp de kan ta ut konsumtion i förskott från samhällets reservlager, i kvantiteter som motsvarar arbetstidens storlek. Dessa kvitton är inte pengar. De cirkulerar inte.” (Se Kapitalet, bok 2, Staffanstorp 1971, Bo Cavefors Bokförlag och Le Capital, bok 2, Bibliothèque de La Pléiade, s. 863, i Edition sociales översättning av samma text med smärre varianter i översättningen, band 5, s. 14).
Det är att märka att den ”socialisering” det här är fråga om vida överskrider statens juridiska ägande. Den innefattar en djupgående omvandling av de ideologiska och politiska förhållandena som möjliggör för dem som producerar på samhällelig nivå att se till att produktionen underordnas en plan som verkligen är ett resultat av deras gemensamma aktivitet (och som inte härrör från en administrativ instans vilken fungerar över huvudet på dem och ålägger dem uppgifter).
[22] Se Marx, Le Capital, op.cit. bok 1, s. 373.
[23] Se nedan.
[24] Ända fram till 1930 löper det finansiella året från 1 oktober till 30 september. Därefter sammanfaller det finansiella året med det vanliga.
[25] Se E. H. Carr, Socialism in One Country, op.cit. del 1, s. 456 ff och E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations of a Planned Economy (1926–1929). Macmillan, London,1969, del 1:2, s. 974–975.
[26] E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations... op.cit. del 1:32, s. 975.
[27] Se A. Bajkov, Soviet Economic System. op.cit. s. 95.
[28] E. H. Carr & E. W. Davies, Foundations... op.cit. del 1: s. 979.
[29] Det måste understrykas att om experterna med borgerligt ursprung kan utöva inflytande på den ekonomiska förvaltningen, beror det på att de förs in i strukturer som tillåter en reproduktion av borgerliga tendenser. Längre fram kommer inte närvaron av ”specialister” med proletärt ursprung i de finansiella organen, att förhindra den fortsatta reproduktionen av borgerliga tendenser, eftersom man inte genomfört någon radikal omvandling av dessa organs strukturer.
[30] Mellan 1 januari 1924 och 1 januari 1928 blir penningcirkulationen fem gånger större. Den ökar från 322 till 1668 miljoner rubler (A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 104). Mellan 1925/26 och 1927/28 ökar penningcirkulationen med ungefär 42%, medan nationalinkomsten ökar med ungefär 14% i fasta priser räknat (E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1:3, s. 976 och 977). Detta ger näring åt den prishöjning som jag ska visa på i slutet av kapitlet.
[31] Se E. H. Carr, Socialism ... op.cit. del 1, s. 473.
[32] Se A. Z. Arnold, Banks, Credits and Money in Soviet Russia, 1937, New York, s. 266, 284–285.
[33] Planovoje Choziajstvo, nr 1, 1995, s. 19, 30–31.
[34] Se KPSS, op.cit. del 2, s. 224–227, framförallt s. 225.
[35] Se Bolsjevik, 15 februari 1927, s. 18–27.
[36] Ibid., 1 maj 1927, s. 9.
[37] Bednota, 13 maj 1927.
[38] Se ovan.
[39] Se Voprosy Torgovli, nr 2 & 3, november–december 1927, s. 67, som citeras av E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations.... op.cit. del 1:2, not 2, s. 679.
[40] Se Bettelheim, del 1.
[41] Se R. Linhart, ”La NEP, quelques caractéristiques de la transition soviétique, i Etudes de planification socialiste, Paris, SER, 1966, s. 156 ff, framförallt s. 185–186.
[42] Se fjärde delen i denna bok.
[43] Se Marx, Le Capital, op.cit. framförallt bok 1, s. 85 och bok 2, s. 211 samt Bettelheim, Calcul économique et Formes de propriété, Paris, Maspero,1970, s. 36–44.
[44] På denna punkt se även R. Linharts anmärkningar i ”La NEP....” op.cit. s. 195-196. Längre fram ska vi se att inom industrin antas ”produktionskonferensema” leda till en bättre kunskap om verkligheten, men de konkreta betingelser under vilka dessa konferenser äger rum förhindrar i praktiken detta.
[45] Siffrorna grundar sig på A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 96.
[46] Siffrorna grundar sig på Pokozateli Konyounktury N Kh. SSSR za 1923/24gg, som citeras av E. H. Carr och R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 964–965.
[47] Ibid. För jordbruksprodukter som säljs inom den privata sektorn är ökningen ännu större, från ett indexvärde på 100 till 204,5 på två år.
[48] Ibid., s. 964–965.
[49] A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 104.