Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
I början av 1928 uppstår en ekonomisk och politisk kris som i slutet av 1929 utmynnar i att den nya ekonomiska politiken (NEP) som utstakades 1921 fullständigt överges.[1] I den här delen avser jag att belysa utvecklingen av de motsättningar som leder till den nyss nämnda krisen. Övergivandet av NEP motsvaras av en radikal förändring av den politiska linjen. Den avgörande tidpunkt då denna förändring inträffar har Stalin karakteriserat som den ”stora vändpunkten”[2]
De analyser som följer behandlar motsättningarna som leder fram till detta övergivande, själva NEP och den ”stora vändpunkten” vilken definitivt markerar slutet på NEP.
Bara en någorlunda klar uppfattning av hur motsättningarna som präglar det sovjetiska samhället mellan 1923 och 1929 flätas samman och omvandlas, kan göra det möjligt att förstå Sovjetunionens konkreta villkor när landet 1930 träder in i en ny period – femårsplanernas, kollektiviseringens och industrialiseringens period. Denna nya period kommer att studeras i en senare del.
Det är vanligt att betrakta NEP som rätt och slätt en ”ekonomisk politik”. De termer som används för att beteckna NEP antyder en sådan tolkning. Dessutom verkar de åtgärder som ursprungligen vidtas för att förverkliga NEP framförallt syfta till att återskapa en viss ”kommersiell frihet” och att lämna en mycket bredare marginal för böndernas initiativ än under ”krigskommunismen”.
Ännu i början av 1922 på bolsjevikpartiets elfte kongress slår Lenin fast följande: ”Det som folket och hela den arbetande massan anser vara det viktigaste idag är endast praktisk hjälp i den förtvivlade nöden och svälten.”[3]
NEP är emellertid bortsett från sin omedelbara yttre skepnad (som också är en realitet) och från den förvirring som uttrycket förorsakar mycket mer än en ”ekonomisk politik”.[4] NEP är likaså mycket mer än en koncessionspolitik till förmån för bönderna och för några ryska och utländska kapitalister.
NEP är i själva verket något annat än blott och bart en ”reträtt”, vilket var den skepnad NEP först antog. NEP är en aktiv allians mellan arbetarklassen och bönderna. Lenin har tydligt definierat alliansens uppgifter: Den ska inte enbart säkra ”ekonomins återuppbyggnad” utan även medelst proletariatets ekonomiska, politiska och ideologiska stöd göra det möjligt att dra med bondemassorna på vägen mot socialismen[5].
Som aktiv allians mellan bönderna och proletariatet vid makten är NEP en speciell form av proletariatets diktatur, en form som svarar mot de specifika förhållanden som råder i Sovjet under tjugotalet.
Egenheterna hos den klassallians som man avser att upprätta i och med NEP får inte skymma det faktum att denna allians strikt svarar mot marxismens grundläggande principer. Marx opponerar sig mot Lasalles uppfattning att mot arbetarklassen står alla andra samhällsklasser som ”en enda reaktionär massa”. I en text skriven i juni 1919, alltså långt innan NEP initierades, understryker Lenin också att ”proletariatets diktatur inte är arbetarklassens diktatur över folkmassorna, utan en allians av klasser”. Han preciserar:”... den som inte har begripit det under läsningen av Marx Kapitalet, har inte förstått någonting av Marx och inte begripit något av socialismens innebörd...”.[6]
Efter att ha påmint om att proletariatets diktatur är klasskampens fortsättning under nya former, tillägger Lenin: ”Proletariatets diktatur är en speciell typ av klassallians mellan proletariatet, arbetarnas avantgarde och de talrika icke-proletära skikten av arbetande (småborgare, småföretagare, bönder, intellektuella etc.). Majoriteten bland dessa skikt utgör en allians riktad mot kapitalet, en allians som syftar till det fullständiga kullkastandet av kapitalet, till det totala krossandet av bourgeoisiens motstånd och försök att etablera sig på nytt till socialismens slutgiltiga uppbyggnad och konsolidering[7].”
För Lenin är alltså NEP varken enbart en ”ekonomisk politik” eller blott och bart en ”reträtt” utan en speciell form av proletariatets diktatur som fordrar respekt för vissa politiska riktlinjer och grundläggande principer.
Att de sovjetiska förhållandena nödvändiggör en sådan form, är en av de lärdomar Lenin drar av ”krigskommunismen”: Den erfarenheten lär att försöket med ”frontalangrepp (som karakteriserar åren 1918–1920) måste ersättas av ett ”ställningskrig”. Ett sådant ”krig” kan föra socialismen till seger om det styrande partiet klart urskiljer att det i begynnelsen måste hantera konkreta samhällsförhållanden som ännu är kapitalistiska. Därför måste det arbeta på att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att behärska och omvandla dessa förhållanden, och därvid dra med sig bondemassorna i kampen för socialismen.
I sitt avslutningsanförande på bolsjevikpartiets elfte kongress (ett anförande som hölls den andra april 1922) uttrycker Lenin sig mycket klart. Å ena sidan understryker han att NEP:s ursprungliga karaktär av ”reträtt” är borta, att man måste sätta punkt för ”reträtten”, men inte för själva NEP. Å andra sidan betonar han två principer, för det första att den nya frammarschen måste präglas av den försiktighet som kännetecknar ett ställningskrig, för det andra och framförallt att frammarschen måste göras tillsammans med bönderna.
Följande formulering är särskilt betecknande: ”Hela kärnfrågan ligger nu i att marschera framåt i ojämförligt mycket bredare och mäktigare massa, och endast tillsammans med bönderna, varvid vi i handling, i praktiken, genom erfarenheten måste visa dem att vi lär och kommer att lära oss att hjälpa dem och föra dem framåt.”[8]
De två nyckeluttrycken i det anförda citatet är:
1. ”marschera framåt”, ett uttryck som visar att Lenin år 1922 anser att NEP måste göra det möjligt att avancera (och inte bara att ”återställa produktivkrafterna”).
2. ”endast tillsammans med bönderna”, ett uttryck som innebär att vägen framåt – det vill säga vägen mot socialismen ska beträdas tillsammans med bondemassorna, vilka man måste ”lära sig att stödja”.
I januari 1923 gör Lenin en konkret definition av en av de former vägen framåt mot socialismen måste anta för bönderna: ”Om vi kunde organisera bönderna i kooperativ, skulle vi stå med båda fötterna på socialistisk mark.”
I samma text förtydligar Lenin vidare att under proletariatets diktatur kan en allmän utveckling av kooperativ leda till socialismen, endast under förutsättning att bondemassorna genomför förändringarna av egen vilja och att utvecklingen inte är en frukt av ekonomiskt och politiskt tvång. Därav följande anmärkning: ”En sådan fullständig organisering i kooperativ är omöjlig utan en hel kulturrevolution[9]. Detta är en mening som har en avgörande betydelse, även om begreppet ”kulturrevolution” här förblir relativt diffust.
Hur NEP utvecklas i verkligheten beror emellertid inte enbart på partiets uppslutning kring den nya ekonomiska politikens principer. Det väsentliga är det konkreta innehållet i uppslutningen, det sätt på vilket partiet beslutar att ingripa i klasstriderna samt partiets förmåga att omsätta sina beslut i handling. Det är dessa faktorer som formar det verkliga innehållet i den politik som förs under NEP. Det är dessa faktorer som utövar inflytande – större eller mindre beroende på omständigheterna – på den omvandlingsprocess som samhället genomgår mellan 1923 och 1928, och som utmynnar i en allmän kris under åren 1928 och 1929.
Den analys av NEP:s innebörd och begränsningar som majoriteten av bolsjevikpartiets ledning gör, är långtifrån entydig och bestående. Den varierar såväl med tiden som med de olika medlemmarna av centralkommittén.
Varje tolkning uppstår som frukten av en kombination av de två grundläggande tendenserna i definitionen av NEP. Från gång till annan dominerar den ena tendensen mer eller mindre över den andra. Detta gäller såväl för partimajoritetens som för den enskildes ställningstaganden.
En av dessa tendenser vill reducera NEP till en ”ekonomisk politik”, till en ”reträtt” som man för stunden måste resignera inför, till dess att läget gör det möjligt att ”kasta NEP åt fanders”[10] och åter ta till offensiven. Den outtalade innebörden av den första tendensen är att ingen verklig offensiv är genomförbar så länge inte NEP överges.
Enligt den andra tendensen, den som bäst svarar mot Lenins riktlinjer,[11] ska NEP framförallt ses som en specifik form av allians mellan arbetare och bönder, och den formen är utvecklingsbar just genom att bönderna sluter sig samman i kooperativ och i kollektiv produktion. Utgångspunkten för den andra tendensen är inte att NEP ska ”skickas åt fanders” så fort som möjligt, utan att NEP helt enkelt ska omvandlas.
I förlängningen av den första tendensen ligger betraktelsesättet att NEP är en kapitalistisk utvecklingsväg. Därav slutsatsen att NEP bör överges så fort omständigheterna tillåter.
Den andra tendensens dominans leder tvärtom till att man erkänner att NEP möjliggör en socialistisk utveckling och blir ett medel för partiet att sätta in riktiga åtgärder. Denna tolkning av NEP framställer alltså inte fullföljandet av NEP och vägen framåt mot socialismen som oförenliga. Den förnekar emellertid inte att denna väg framåt kan innehålla element av kapitalistisk utveckling, vars effekter bör bemästras efterhand och sedan omvandlas av klasskampen. Utöver temporära tvekanden och växlingar påverkar också den historiska processen bolsjevikpartiets ledning i dess tolkning av NEP.
Den historiskt sett första tolkningen (den som står sig till 1925) ser huvudsakligen NEP som en relativt beständig klassallianspolitik. Den tenderar emellertid att främst ge denna allians ett ekonomiskt innehåll. Det bör understrykas att det här bara är frågan om en tendens, som inte utesluter att åtgärder vidtas i syfte att direkt förändra de politiska relationerna mellan bolsjevikpartiet och bönderna. Exempel på en sådan åtgärd utgör ”reaktiveringen” av sovjeterna på landsbygden.
Vid en senare tidpunkt, ungefär vid slutet av 1925, när det bekräftats att återuppbyggnadsperioden avslutats (något som förresten inte stämmer riktigt, eftersom jordbrukets produktivkrafter vid denna tidpunkt ännu inte är återställda) kan man börja skönja uppfattningen att NEP i högsta grad är ett provisorium. I realiteten tar detta sig uttryck i ett växande gap mellan de principiella uttalanden som försäkrar att ståndpunkterna i grunden är oförändrade och de konkreta åtgärder som beslutas och verkställs. På den politiska praktikens nivå blir dessa i själva verket mer och mer liktydiga med ett brott mot en del av NEP:s principer, den del som rör förhållandet till bondemassorna. Här bevittnar vi följaktligen hur den aktiva politiska allians mellan proletariat och bönder som innefattas i NEP i allt större utsträckning överges. Sålunda är det som år 1928/29 framstår som en NEP-kris, egentligen en kris som uppstår därför att NEP-politiken inte följs. Det är en kris för alliansen mellan arbetare och bönder. De förändringar som påverkar bolsjevikpartiets dominerande tolkning av NEP gör det möjligt att förstå vissa beslut som partiet fattat under åren 1923–1929, men de ger långtifrån en tillräcklig förklaring.
Å ena sidan fattas ett antal beslut under trycket från omedelbara svårigheter, särskilt från 1928 och framåt. Besluten är mer eller mindre improviserade, och de förändringar som påverkar tolkningen av NEP kommer alltså mera in i efterhand som en granskning av redan fattade beslut, än som ett avgörande element i själva beslutsfattandet.
Å andra sidan och framförallt måste också själva förändringarna i den dominerande tolkningen av NEP förklaras. En sådan förklaring låter sig inte göras utan att man analyserar omvandlingen av bolsjevikernas ideologi och förbinder den med dess materiella bas, dvs. med den förda politikens framgångar och misslyckanden, med förändringarna i styrkeförhållandena mellan klasserna och med den allmänna utvecklingen av mer eller mindre väl bemästrade ekonomiska och sociala motsättningar.
Det mest omedelbara målet för NEP är att befria landet från den hungersnöd och det ekonomiska kaos det befinner sig i efter fyra års imperialistiskt krig följda av tre års inbördeskrig och utländsk intervention. I begynnelsen är dessa ekonomiska uppgifter rent politiska uppgifter.
För sovjetmakten gäller det i första hand att vidta de åtgärder som krävs för att den livsnödvändiga produktionen snabbt ska nå upp till förkrigsnivå, för att sedan kunna passera den nivån genom de nya sociala och politiska förhållanden som uppstått i och med Oktoberrevolutionen. Genom att förverkliga detta ekonomiska mål, tar sovjetmakten hem en politisk seger. Den visar sin förmåga att föra landet ut ur de oerhörda svårigheter som råder under slutet av inbördeskriget. Tack vare de åtgärder som vidtas, och framförallt tack vare den väldiga kraftansträngning som ådagaläggs och det arbete som utförs av arbetare och bönder, når man avsevärda resultat.
1926/27 tar jordbruksproduktionen ett språng framåt. Den uppnår då ett värde av 11,17 miljarder rubler (räknat i förkrigstidens priser), vilket är en ökning med mer än 100% sedan 1921/22 och med 6% sedan år 1913 (i förhållande till 1925/26, dvs. under sista året, är ökningen 5%).[12] Under 1926/27 är den totala spannmålsskörden mer än 25% större än 1922/23 års skörd, och uppgår till ungefär 76,4 miljoner ton mot 74,5 miljoner ton 1925/26.[13]
Vid denna tidpunkt har man dock inte helt hunnit ikapp 1913 års spannmålsskörd (dvs. 83,6 miljoner ton i genomsnitt under åren 1909–1913)[14], men ett flertal andra jordbruksprodukter är på frammarsch trots att de flesta gårdar har dåliga och föråldrade redskap.
Under åren 1921/22 till 1926/27 får alltså jordbruket ett betydande uppsving. Icke desto mindre är detta uppsving mycket ojämnt fördelat på olika produkter och regioner. Dessutom tenderar jordbruksproduktionen att stagnera från 1925/26. Dämpningen av utvecklingstakten kommer att få avsevärda politiska konsekvenser.
Under NEP-perioden gör också den industriella produktionen avsevärda framsteg. Under 1926/27 mer än tredubblas den producerade volymen i förhållande till 1921/22. Dessa framsteg uppväger framförallt den tidigare tillbakagången. I själva verket har inte 1926/27 års industriella produktion ökat med mer än 4% i förhållande till förkrigsnivån, medan den jämfört med föregående år ökar med 15,6%.[15]
Om man bara ser till förädlingsindustrins produktion är framstegen mycket betydelsefulla. År 1927 uppnås ett indexvärde för denna produktion på 114,5 (basvärde 100 år 1913). Framstegen fortsätter för övrigt under de två följande åren. År 1929 ligger indexvärdet på 181,4 vilket placerar Sovjetunionen i täten för de europeiska länderna, ifråga om tillverkningsindustrins produktionsökning i förhållande till förkrigstiden.[16]
Om man jämför framstegen inom tillverkningsindustrin och råvaruindustrin kan man konstatera att utvecklingsrytmen är mycket olika dem emellan. År 1926/27 överstiger produktionen av kol och olja märkbart förkrigsnivån. Järnhanteringen släpar efter. Vad gäller produktionen av bomullstyg, överstiger den förkrigstidens produktion med mer än 70%.[17]
Den industriella produktionen av konsumtionsvaror visar inte samma tecken på eftersläpning som jordbruksproduktionen. Om man relaterar den till befolkningstillväxten ser man att den förstnämnda ökar snabbare. Mellan 1919 och 1926 ökar befolkningen med 7% och uppgår därmed till 147 miljoner, varav 18 miljoner utgör stadsbefolkning. Den industriella produktionen av konsumtionsvaror uppnår indexvärdet 120 år 1928 (basvärde 100 år 1914)[18].
Ett av de mål som omedelbart sätts upp för NEP är en snabb utveckling av utbytet mellan stad och land (en utveckling som bildar den materiella basen för en allians mellan arbetare och bönder). Det målet ska inte enbart uppnås genom en produktionsökning, utan också genom att man upprättar ekonomiska relationer som är tillfredsställande för bönderna (under ”krigskommunismen” försörjde de städerna nästan utan att få några produkter i gengäld).
I själva verket karakteriseras NEP-perioden av en stark utveckling av marknadsutbytet, av att pengarnas roll återupprättas, av att en omfattande ”fri marknad” existerar och av det inflytande prisutvecklingen utövar såväl på utbud och efterfrågan som på en del av investeringarnas inriktning. Under 1921 och de närmast följande åren sätter en rad statsapparater emellertid också igång en verksamhet för att se till att en del av den utvidgade reproduktionen undslipper ett direkt inflytande från marknadskrafternas sida. Detta genom att ge planeringen en växande roll, genom att centralisera budgetinkomsterna och förverkliga olika investeringsprogram.
Den tillgängliga statistiken gör det inte möjligt att exakt värdera utvecklingen av utbytet sedan 1913. Man kan emellertid konstatera att böndernas leveranser av jordbruksprodukter till städerna för att få ihop de pengar som krävs för att betala skatten är av mycket mindre omfattning 1925 än 1913. Numera använder bönderna större delen av inkomsterna från de försålda produkterna till att finansiera sina inköp av industriprodukter.
Allt som allt omsätter handeln 2,5 gånger så mycket 1925/27 som 1923/24. Även om man tar med i beräkningen att priserna dessa år höjs med cirka 50%, så ökar utbytets totala volym med mer än 60% på tre år. Dessutom är inte den starka ökningen av böndernas försäljning på städernas torg medtagen i ovanstående beräkning. Nämnda försäljning multipliceras med 3,3 i löpande priser mellan 1922/23 och 1924/25 och utgör vid sistnämnda tidpunkt mer än en tredjedel av detaljhandelns omsättning.[19]
Något annat som vittnar om utbytets volymökning är den snabba ökningen av tonnage som transporteras på järnväg. Mellan 1922 och 1927 sker en tredubbling, och det sista året överstiges 1913 års tonnage med 5%.
Dessa enstaka uppgifter antyder vidden av den ekonomiska återhämtning som äger rum mellan 1922 och 1927. Uppsvinget fortsätter för övrigt för större delen av produktionen och utbytet efter 1927. Kontrasten mellan uppsvinget och spannmålsskördens kris blir desto mer slående mot den bakgrunden.
För att förklara denna kris och dess utveckling är det nödvändigt att undersöka de motsägelsefulla uttryck som alliansen mellan arbetare och bönder tar sig. Detta är desto nödvändigare som dessa motsättningars betydelse i allmänhet är mycket underskattad.
Konsolideringen av alliansen mellan arbetare och bönder under åren 1923–1927 bygger framförallt på det konstruktiva arbete som bolsjevikpartiets ledning utför. Vi har sett att det arbetet i första hand koncentreras till produktionen och utbytet, men det är mycket mer omfattande än så.
På undervisningens område sker ett uppsving av elevantalet som saknar tidigare motsvarighet. Elevantalet i folkskolan ökar från i runt tal 7,9 miljoner år 1914/15 till 11,5 miljoner år 1927/28.[20] Jämfört med 1922/23 ökar elevantalet med 1,4 miljoner i städerna och med 2,8 miljoner på landet.[21] Det är givet att undervisningens innehåll och metoder långt ifrån fullständigt svarar mot de krav en socialistisk upplysning ställer eller mot dess innebörd för den roll bönderna och arbetarna bör spela i upplysningen. Icke desto mindre kvarstår det faktum att de kvantitativa framstegen är avsevärda och att verkliga ansträngningar görs för att skapa ett undervisningsväsende som är knutet till produktionens praktik.
Ifråga om befolkningens läsvanor görs stora framsteg. Antalet böcker i biblioteken är 1927 43,5 miljoner i städerna (mot 4,7 miljoner 1913) och 25,7 miljoner på landet (mot 4,2 miljoner 1913).[22] Framstegen är desto mer betydelsefulla som det som publiceras efter Oktoberrevolutionen i allmänhet kännetecknas av en ny revolutionär anda, och som tidens omfattande debatter lämnar utrymme för strömningar som är tillräckligt flexibla för att de dogmatiska tendenserna och den stereotypa stilen i stort sett ska kunna undvikas. Man får emellertid inte glömma att det trots alla reformer bara är något mer än en sovjetmedborgare av två (i åldern 9–49 år) som är läskunniga vid 1926 års folkräkning.
På hälsovårdens område stiger antalet läkare från 20 000 1913 till 63 000 år 1928,[23] trots den omfattande emigrationen av läkare under åren 1918–1923. Antalet läkare som är verksamma på landsbygden ökar snabbt, men förblir ringa i förhållande till befolkningens storlek, om man jämför med situationen i städerna. Förbättringen av de materiella och sanitära förhållandena banar väg för en minskning av dödlighetstalet från 21,7 promille 1924 till 18,8 promille 1927.
Konsolideringen av sovjetmakten och av alliansen mellan arbetare och bönder har naturligtvis en politisk grund, nämligen den speciella vikt bolsjevikpartiet fäster vid bondefrågan (trots att dess svaga förankring bland bondemassorna starkt begränsar dess handlingsförmåga). Konsolideringen är knuten till utvecklandet av arbetarklassens massorganisationer och då främst fackföreningarna och till utvecklandet av böndernas organisationer, i första hand landsbygdens sovjeter och jordbrukskooperativen.[24]
Konsolideringen av sovjetmakten och av alliansen mellan arbetare och bönder måste ske under förhållanden som präglas av motsättningar. Det är det sätt på vilket dessa motsättningar utvecklas, uttrycks och behandlas som gör det möjligt att förklara vad NEP är, hur NEP omvandlas och varför den utmynnar i en kris vilken leder till dess övergivande.
Den grundläggande motsättningen går mellan proletariat och bourgeoisie. Under NEP tar den sig uttryck i motsättningen mellan den privata sektorn å ena sidan och den statliga och kooperativa sektorn å andra sidan. Detta eftersom den sistnämnda sektorn huvudsakligen står under Sovjetstatens ledning, vilken i sin tur leds av bolsjevikpartiet som är ett verktyg för proletariatets diktatur. År 1928 svarar denna sektor för 44% av nationalinkomsten, för 82,4% av industriproduktionens bruttovärde och för 76,4% av detaljhandelns omsättning. Däremot kan bara 3,3% av jordbruksproduktionens bruttovärde hänföras till denna sektor.[25]
Vi skall se att den kris som präglar åren 1928 och 1929 och egenheterna hos denna kris till en del förklaras av den privata sektorns avgörande roll inom jordbruket och av den privata handelns obestridliga betydelse i kombination med de växande motsättningarna i den politik som bolsjevikpartiet för från och med 1926.
Motsättningen proletariat/bourgeoisie antar emellertid även andra former som också de måste analyseras. Bland annat uppstår en motsättning mellan arbetarklass och privata respektive statliga företagsledare, framförallt i de fall industriledarna motsätter sig arbetarnas initiativ. Denna motsättning ställs på sin spets under senare hälften av år 1928.
Under åren 1923–1929 spelar motsättningen mellan bönderna och sovjetmakten en viktig roll. Beroende på vilken tidpunkt det gäller antar motsättningen en mer eller mindre tillspetsad form. År 1929 får denna motsättning en avgörande karaktär till följd av det sätt på vilket den behandlas. Den sammanflätas med andra motsättningar, främst då med den motsättning som bottnar i att bönderna utgör en motsägelsefull enhet av kulaker (rika bönder), bednjaker (fattiga bönder) och serednjaker (mellanbönder).
Då tillförseln av spannmål till städerna är livsnödvändig, får de motsättningar som växer fram rörande ”spannmålsinsamlingen”[26] en avgörande betydelse, och följaktligen är det inom detta område en rad åtgärder sätts in, vilka antingen får en stödjande eller en underminerande inverkan på alliansen mellan arbetare och bönder. De åtgärder som sätts in från och med år 1928 leder så småningom till att NEP helt och hållet överges. Detta bottnar i betingelserna för att verkställa dessa åtgärder och sättet det sker på, något som ofrånkomligen måste analyseras.
Termen ”insamling” betecknar de inköp av jordbruksprodukter som görs av statens ekonomiska organ och kedjan av officiellt erkända kooperativ.
Att insamlandet flyter regelbundet är av avgörande betydelse. Att så sker är politiskt sett ett påtagligt tecken på att en av de materiella grunderna för förbundet mellan arbetare och bönder konsolideras. Ekonomiskt sett säkerställer en regelbunden insamling försörjningen av städerna och industrin. Den bidrar också till en viss prisstabilitet och till jämvikt i bytesbalansen med andra länder. Insamlandet av spannmål spelar där en central roll, eftersom spannmålsexporten är en av de huvudsakliga källorna till de valutor som krävs för att finansiera importen, framförallt gäller det den import som kan bidra till industrins utveckling.
Under NEP utförs ”insamlingen” i konkurrens med den ”privata sektorns” inköp. En aspekt av NEP som är viktig för förbundet mellan arbetare och bönder, är att den spannmål som samlas in ska betalas med priser som accepteras av bönderna. Dessutom ska man inte samla in större kvantiteter än bönderna är beredda att leverera. Det är i linje med NEP:s principer att insamlandet utgör en inköpsform och inte är någon typ av rekvisition eller ett förfarande som påtvingas bönderna. Det är också så insamlingen fungerar ända fram till slutet av 1927.
Insamlandet är av stor betydelse för bönderna, vilka på så sätt tillförsäkras en regelbunden avsättning. Den är också en av stödjepunkterna för den ekonomiska planeringen, eftersom ett korrekt förverkligande av den ekonomiska planen till stor del är avhängigt av att uppköpen av jordbruksprodukter löper som de ska.
Om insamlingsorganen ingriper i tillräckligt stor skala kan de styra prissättningen på jordbruksprodukter, dvs. även den privata handelns priser. Om betingelserna för sådana ingrepp är goda, fungerar de som instrument för att en prispolitik som svarar mot de krav alliansen mellan arbetare och bönder ställer. Under de första åren av NEP försöker sovjetmakten föra en sådan prispolitik. Den lyckas inte alltid, av skäl som vi får orsak att återkomma till.
Slutligen måste det tilläggas att insamlandet inte enbart syftar till att öka kontrollen över marknaden utan också till att successivt undanröja den privata marknaden. En sådan eliminering är en av de former klasskampen antar under NEP, och syftar till att stärka de direkta ekonomiska banden mellan bönderna och sovjetmakten.
På den elfte partikongressen 1922 understryker Lenin att stärkandet av alliansen mellan arbetare och bönder förutsätter att de kommunister som sitter i ledningen för statens och kooperationens handelsorgan ”bekämpar kapitalisterna på deras egen mark”. Lenin menar att dessa måste göra något på det ekonomiska området, och säger ”Nu gäller det att hålla stånd i tävlan med ett vanligt butiksbiträde, en vanlig kapitalist, en köpman som kommer att gå till bonden...”.[27]
Lenin preciserar här att sovjetmaktens industriella och kommersiella organ har till uppgift att säkra de ekonomiska banden med bönderna genom att visa sin förmåga att tillfredsställa, deras behov bättre än vad det privata kapitalet gjorde. Han tillägger:”... här finns det inte längre några omvägar, vare sig politiska eller några andra, eftersom detta är ett prov i tävlan med privatkapitalet. Antingen klarar vi detta prov i tävlan med privatkapitalet eller också kommer det att bli ett fullständigt fiasko”.[28]
Ovannämnda principer, vilka antas av elfte partikongressen, respekteras i det stora hela fram till 1927. Den statliga och kooperativa sektorns allmänt ökande betydelse för handeln vittnar om dess livskraft och visar att den i allt högre grad blir kapabel att ingripa i själva insamlandet. Det är nödvändigt att ge en helhetsbild av insamlandets utveckling, genom att sätta in det i sitt sammanhang som en del av den totala handeln. Här följer alltså några siffror.
Under åren 1926/27, strax före den slutliga NEP-krisen, är grosshandeln redan till rätt stor del koncentrerad till den statliga och kooperativa sektorn. Statsorganen har då hand om 50,2% av grosshandeln, medan den privata handeln står för 5,1%. Siffran för den kooperativa handeln, vilken är underställd statsapparaternas direktiv, är 44,7%.[29]
Överförandet av grosshandeln under den politiska maktens direkta kontroll fortsätter efter 1927, men då i allt högre grad som ett resultat av de förordningar som sätts i verket. Detta är dock inte tillräckligt för att hindra motsättningarna inom handelns område från att utvecklas.
Inom detaljhandeln dominerar inte staten och kooperationen lika klart som inom grosshandeln, men under 1926/27 har man också där en majoritetsställning. Staten och kooperationen står då för 13,3% respektive 49,8% av omsättningen mot 36,9% för den privata handeln. Under 1928 och 1929 sjunker den sistnämndas andel successivt till 22,5/ och 13,5%.[30]
Trots att den statliga och kooperativa handeln är så omfattande klarar den inte av att uppfylla alla de målsättningar som föreskrivits av bolsjevikpartiet och sovjetregeringen, något som särskilt gäller prissättning och kvantitet. Vi kommer att granska detta i detalj nar vi analyserar NEP:s slutliga kris.
Låt oss för tillfället notera att mellan den privata handeln och den statliga och kooperativa handeln uppstår det en viktig motsättning rörande priserna. Den privata handeln har högre priser på sin återförsäljning än den statliga och kooperativa handeln, vilket gör att den kan erbjuda bönderna fördelaktigare priser för deras produkter. På det sättet blir det svårare för staten att genomföra en insamling till stabila priser. Denna motsättning leder till att fler administrativa åtgärder sätts in mot den privata handeln. För bönderna framstår ofta sådana åtgärder som en källa till inkomstförluster.
I vilket fall som helst lyckas den statliga och kooperativa handeln år 1926/27 uppnå en dominerande ställning utan att tillgripa förbudsåtgärder, åtminstone inte i någon större skala.
Enligt partiets direktiv, framförda bland annat av dess femtonde kongress i slutet av 1927 i en resolution,[31] ska den statliga och kooperativa handeln följa den ”prispolitik” som partiet slår fast, möjliggöra för den sovjetiska staten att föra en aktiv inköps- och försäljningspolitik samt se till att utbytet underordnas planens målsättningar.
I själva verket klarar inte den statliga och kooperativa handeln av de uppgifter den förväntas utföra. Detta är speciellt tydligt inom ett område av strategisk betydelse – spannmålsinsamlingen. Här uppstår de mest kännbara svårigheterna och här blir konsekvenserna allvarligast. Det är detta område som nu måste granskas.
”Insamlingskrisen” som tar sin början under 1927/28 berör i första hand spannmålet, det vill säga en samling produkter vilka spelar en nyckelroll för städernas livsmedelsförsörjning och för den tidens sovjetiska export. Yi ska alltså fästa vår uppmärksamhet på spannmålsinsamlingens utveckling. Vi konstaterar först att under 1926/27 utgör insamlandet 10,59 miljoner ton. Det har liksom skörden ökat starkt sedan föregående år (då 8,41 miljoner ton samlades in)[32] och då den genomfördes med viss svårighet.
1927/28 är skörden mindre än föregående år. Den uppgår till 73,6 miljoner ton, vilket innebär en minskning med 2,8 miljoner ton i förhållande till 1926/27 och med 0,9 miljoner ton jämfört med 1925/26. Det är rimligt att vänta sig en insamling av något mindre storlek än under 1925/26. I själva verket sker det en kraftig tillbakagång, vilken äger rum i två etapper, något som är värt att granska närmare.
Under den första etappen rör det sig om en begränsad tillbakagång. Under tiden juli–oktober 1927 insamlas 3,74 miljoner ton mot 3,96 miljoner ton[33] under motsvarande månader föregående år (dvs. en minskning med 5,4%).
Under den andra etappen, i november och december, tar det hela en dramatisk ”vändning”. Under dessa två månader uppgår inte insamlingen till mera än 1,39 miljoner ton, vilket är en tillbakagång med nästan 55% jämfört med motsvarande period under 1926/27.[34]
Om man tar hänsyn till skörderesultatet är tillbakagången inte överraskande. Icke desto mindre kvarstår det faktum att minskningen av insamlandet hotar försörjningen av städerna. Det hotar också, vilket inte är mindre viktigt för bolsjevikpartiet, förverkligandet av insamlingsplanens målsättning, vilken i sin tur är knuten till planen för export. Målsättningen för insamlingen har nämligen, trots den reducerade skörden, höjts med 1,7 miljoner ton i förhållande till föregående år.[35] Partiet har alltså tvingats att handla snabbt.
Partiets och regeringens reaktion på att spannmålsinsamlingen stegvis slås i spillror, bygger på en förenklad analys som bara tar hänsyn till en aspekt av de motsättningar som växer fram på landsbygden, en aspekt som vi senare ska se inte är den viktigaste.
Bolsjevikpartiet anser att minskningen av insamlandet huvudsakligen beror på att de rika bönderna håller kvar säden, alltså på en sorts ”kulakstrejk”.[36] Givet denna analys anser partiledningen 1928 att det är nödvändigt att svara på ”strejken” med beslagtaganden och rekvisitioner. Det är detta man kallar ”extraordinära” eller ”exceptionella” åtgärder. Termerna ifråga används för att understryka åtgärdernas tillfälliga karaktär.
De ”exceptionella åtgärderna” som sådana borde inte utgöra någon direkt förvrängning av NEP:s principer, vilka innebär att rekvisitioner inte ska tillgripas eftersom de är avsedda att endast tillämpas på de kulaker som gör sig skyldiga till spekulation och håller illegala lager. Den ”juridiska grunden” utgörs av §107 i 1927 års kriminallag. Åtgärderna betraktas som en form av klasskamp vilka, enligt den resolution som antogs på femtonde kongressen, syftar till att ”begränsa den lantliga bourgeoisiens utsugningstendenser”[37].
Om de exceptionella åtgärderna bara hade rört de sädeskvantiteter som kunde tillgripas på kulakernas gårdar, hade insamlingsorganen inte kunnat förverkliga sina högt ställda målsättningar.
I praktiken blir också de exceptionella åtgärderna något helt annat än ett sätt att bekämpa kulakernas spekulation. De utgör en ”ekonomisk politik” avsedd att till varje pris fylla statens lador med så mycket säd att man kommer så nära målsättningen för insamlingen som möjligt. För att denna plan ska kunna uppfyllas får de statliga organen och de lokala partikadren mycket noggranna instruktioner. Kadren hotas av åtgärder ifall insamlandet skulle bli otillräckligt. Till följd av den press som utövas på dem, förmås de lokala funktionärerna beslagta mycket större .sädeskvantiteter än vad som står att finna hos kulakerna. På det sättet slår de ”exceptionella åtgärderna” inte bara mot kulakerna, utan framförallt mot mellanbönderna och till och med mot en del av fattigbönderna.[38]
Mikojan, som leder den administrativa apparat som har hand om insamlandet, dvs. handelskommissariatet, konstaterar att de stora överskotten av säd finns hos mellanbönderna (serednjakerna) och att den säd som konfiskeras av dem beslagtas med hjälp av åtgärder som officiellt förkastas såsom varande ”skadliga, illegala och oantagliga”.[39] Emellertid insisterar bolsjevikpartiets lokala organisationer på att mellanböndernas säd måste samlas in för att målsättningen för insamlingen ska förverkligas. Ett cirkulär från regionen Norra Kaukauserna ger följande anvisningar: ”Samtidigt som man fortsätter samla in spannmålsöverskott från kulakhushållen, genom att använda alla de åtgärder som föreskrivits mot dessa hushåll måste man ta hänsyn till det faktum att huvuddelen av överskottet ändå återfinns hos mellanbönderna, varför insamlandet under februari månad kommer att drabba serednjakerna i byarna, det vill säga de små jordlotterna.”[40]
Framväxten av en sådan praktik skapar en krissituation i många regioner och framkallar missnöje hos stora bondeskikt, vilka anser att man därmed går tillbaka till ”krigskommunismens” metoder.
Partiets generalsekreterare mottar oroväckande upplysningar om det sätt varpå de ”exceptionella åtgärderna” verkställs, och om de reaktioner dessa framkallar hos bönderna. Den tolfte februari 1928 skickar Stalin ut ett cirkulär till alla partiorganisationer. Han sammanfattar där den situation som lett till att man vidtagit de ”exceptionella åtgärderna” och erkänner att fel tidigare har begåtts av partiet, inklusive centralkommittén.[41] Han gläder sig åt de resultat som uppnåtts med hjälp av de exceptionella åtgärderna vad avser mängden av insamlat spannmål, men han tar avstånd från ”ett antal avvikelser och överdrifter” vilka förekommit i byarna och som kan ”framkalla nya svårigheter”. Stalin ger några exempel på sådana överdrifter: Införandet av en obligatorisk utlåning för jordbruken i vissa distrikt, organiserandet av ”interventionsbrigader” och slutligen olagliga arresteringar och beslagtaganden, etc. Han ger order om att man ”definitivt ska sätta punkt för sådana åtgärder”.[42]
Stalins varningar åstadkommer en viss minskning av spannmålsinsamlingen under mars månad. När centralkommittén sammanträder i början av april antar den emellertid en resolution som understryker nödvändigheten av en snabb återgång till insamlingsmetoder som svarar mot NEP:s krav.[43]
Trycket på bönderna fortsätter alltså att lätta, men lättnaden åtföljs omedelbart av en drastisk minskning av insamlingen. I april månad uppgår den inte till mer än 246 000 ton, mot ett månatligt genomsnitt på 1 446 000 ton under årets tre första månader och en insamling på 438 000 ton i april 1927.[44]
Bolsjevikpartiets ledning anser att tillbakagången är alltför omfattande. Under de två följande månaderna återupptas de ”exceptionella åtgärderna” och nu går man hårdare fram. De berör till och med fattigbönderna (bednjakerna) i ökad utsträckning. Partiet försöker dock organisera de sistnämnda i kamp mot kulakerna, men kräver samtidigt att fattigbönderna överlämnar sina egna reserver för att föregå med gott exempel. Om så inte sker, kommer åtgärder att vidtas mot dem.
På våren 1928 ger försöken att organisera fattigbönderna och jordbruksarbetarna (batraki) klent resultat. Under början av vintern har en del av dem medverkat vid rekvisitionerna hos kulakerna, men då uppmanades de att organisera sig och bistå med motiveringen att 25% av de konfiskerade produkterna skulle tillfalla dem. På våren råder inte längre samma förhållande, utan hädanefter ska insamlingsorganen ta hand om all säd, för att så långt som möjligt förverkliga de målsättningar som satts upp för dem.
I det här läget märker man att kulakernas inflytande över andra bondeskikt ökar istället för att minska.[45] Sett ur ett kortsiktigt ekonomiskt och statistiskt perspektiv kan icke desto mindre de resultat som uppnåtts med hjälp av de exceptionella åtgärderna framstå som gynnsamma. I själva verket ger jordbrukskampanjen (från 1 juli 1927 till 30 juni 1928) ett sammanlagt resultat som ligger nära det från 1926/27, dvs. 10,38 miljoner ton jämfört med 10,59 miljoner ton föregående år, och detta trots en märkbart sämre skörd. Emellertid är detta kortsiktiga ”statistiska” resultat av sekundär betydelse. Långt viktigare är de konsekvenser som krisen för insamlandet och tillgripandet av exceptionella åtgärder medför på lång och medellång sikt.
Från och med 1928 blir det uppenbart att konsekvenserna av insamlandet och tillgripandet av exceptionella åtgärder har klart negativa sidor sett ur både ekonomisk och politisk synvinkel. Samverkan mellan stad och land försämras och än viktigare: alliansen mellan arbetare och bönder försvagas eftersom genomförandet av de exceptionella åtgärderna inte kunnat begränsas till spekulerande kulaker.
Det uppstår en situation där det blir allt svårare för partiet att avstå från ”exceptionella åtgärder”. För att partiet skulle kunna avstå från sådana metoder skulle det krävas en djupgående analys av den utveckling som är på gång, inklusive den utveckling som är knuten till den påbörjade industrialiseringsprocessen. Det skulle också förutsätta att partiet förfogade över politiska medel för att återupprätta förtroendefulla relationer till bönderna, och att partiet besatt de nödvändiga politiska och ideologiska verktygen för att utarbeta och genomföra en annan form av industrialisering. Sådana förutsättningar föreligger emellertid inte.[46]
Långt ifrån att avstå från ”exceptionella åtgärder” tillgriper partiet åter dessa metoder 1928/29. De negativa konsekvenserna av dessa åtgärder upprepas och förvärras. Det leder till allvarliga ekonomiska och politiska spänningar. 1929 är spänningarna sådana, att blotta fullföljandet av de ”exceptionella åtgärderna” skulle leda till en återvändsgränd. Det utvecklas en situation vilken leder till det fullständiga övergivandet av NEP,[47] till den ”stora vändpunkten” i slutet av 1929. Denna vändpunkt leder det sovjetiska samhället in i en ny och våldsamt motsägelsefull epok.
Under trettiotalet ökar industrialiseringstakten. Proletariatet växer och många arbetare tillträder ledande poster och tar del av det politiska, ekonomiska och administrativa ansvaret. Samtidigt gör sig emellertid konsekvenserna av att det skett en brytning i förbundet mellan arbetare och bönder gällande. Den brytningen beror på en kollektivisering ”uppifrån”, vilken utmärks av att flertalet bönder går med i kolchossystemet utan någon entusiasm för det kollektiva jordbruket.
Brytningen av alliansen mellan arbetare och bönder försvagar proletariatets diktatur. Den inverkar negativt på den proletära demokratin, förstärker de hierarkiska relationerna och främjar en auktoritär ledarstil. Den åtföljs av en avsevärd minskning av spannmålsproduktionen, en tillbakagång för boskapsskötseln och av en allvarlig kris för livsmedelsförsörjningen.
En konkret analys visar att övergivandet av NEP inte på något sätt innebär att en förberedd ”plan” sätts i verket. Övergivandet svarar inte heller mot de krav som produktivkrafternas utveckling ställer, eller mot behov som skapats av den ekonomiska krisen. Att en sådan kris verkligen existerar, beror bara på den politiska krisen, på krisen i förhållandet mellan klasserna.
Den ”vändpunkt” som äger rum 1929, en vändpunkt av oerhörd historisk vikt, är i grund och botten resultatet av klasstridernas och de obemästrade motsättningarnas objektiva process. Ett antal ”beslut” som bolsjevikpartiet fattat visar på denna process, men de spelar bara en underordnad roll. Man kan inte ta dem som riktpunkter då deras samhälleliga och politiska ”effekter” i allmänhet är helt annorlunda än de väntade ”effekterna”.
Bara genom att ådagalägga de motsättningar och de strider som utgör motorn i den historiska processen, kan man förstå dess förlopp och dess kännetecken och dra lärdom därav. Därtill krävs en analys av såväl de ekonomiska och sociala förhållanden som präglar NEP-perioden, som av de samhälleliga krafter vilka åstadkommer en omvandling av nämnda förhållanden.
Det är en sådan analys jag försöker utföra på de sidor som följer. Den behandlar i första hand de allmänna villkoren för reproduktionen och därefter framväxten av sociala motsättningar på landet och i städerna. Denna utveckling är främst en produkt av massornas klasskamp, men den bottnar i de konkreta betingelserna för produktionen och reproduktionen. Dess inriktning bestäms av det sätt på vilket de olika klasserna för fram sina intressen. Hur klassintressena är representerade är särskilt viktigt ifråga om proletariatet och dess förtrupp, bolsjevikpartiet. Därför får studiet av partiets debatter och beslut, liksom analysen av den bolsjevikiska ideologin och dess omvandling, stort utrymme. Men utgången av debatterna, den typ av beslut partiet fattar och dess konsekvenser, och omvandlingen av ideologin kan inte förklaras med hjälp av en analys som begränsar sig till utvecklingen inom samhällets överbyggnad. Tvärtom är det nödvändigt att det som tilldrar sig inom överbyggnaden förbindes med klasstridernas allmänna rörelse samt med den process vari alla samhälleliga relationer reproduceras och omvandlas.
Man måste ta hänsyn till ett helt komplex av relationer och krafter, liksom till att de former som nämnda relationer och krafter antar, är beroende av varandra och står under ömsesidig påverkan. Min analys behandlar det som framstår som mest väsentligt. Den syftar bara till att belysa de viktigaste aspekterna av den historiska process, vars betydelse i högsta grad fortfarande är aktuell.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] På denna punkt se Klasstriderna i Sovjetunionen, del 1, s. 401.
[2] Stalin, Leninismens grundfrågor, Stockholm, Arbetarkultur, 1938, del 2, s. 17–25 samt Stalin, Les Questions du léninisme, Paris, Editions Norman Béthune, 1969, band 2, s. 416–425.
[3] Lenin, Valda verk i tre band, Arbetarkultur, Stockholm, 1975, del 3, s. 617.
[4] Uttrycket ”ekonomisk politik” är för övrigt tvivelaktigt, all politik som påverkar produktion och utbyte påverkar också klassförhållandena, den utgör alltså ett ingripande i klasstriderna.
[5] Se del 1 av Bettelheim: Klasstriderna i Sovjetunionen, s. 406–417.
[6] Lenin, Œuvres complètes (OC), band 29, s. 384.
[7] Ibid., s. 385 (kursiverat av Bettelheim).
[8] Lenin, Valda verk i tre band, band 3, s. 621 (kursiverat av Bettelheim).
[9] Ibid., s. 679.
[10] Uttrycket ”kasta NEP åt fanders” används av Stalin i slutet av 1929 i ett tal till marxistiska jordbruksspecialister den 27 december. Stalin säger dock inte där att NEP omedelbart ska överges, utan knyter tanken på att överge NEP till en obestämd framtid. I väntan på den säger han att ”vi håller fast vid NEP” och preciserar att NEP inte är någon reträtt och att ”den tjänar socialismens sak” (se Stalin, Leninismens grundfrågor, del 2, s. 50). Vi ska få se att när det kommer till kritan motsvarar de åtgärder som vidtas under loppet av vintern 1929/30 ett övergivande av NEP.
[11] Till och med under 1929/30 då NEP praktiskt taget övergivits, förblir denna uppfattning bolsjevikpartiets vedertagna. Därav det paradoxala faktum att partiet ännu 1931, då det inte finns något kvar av NEP, fortfar att hävda att NEP ännu fungerar.
[12] Siffror som beräknats på grundval av E. Zaleski, Planification de la croissance et fluctuations économiques en URSS. Paris, SEDES, 1962, s. 352. De siffror som E. Zaleski citerar har upprättats med hjälp av olika sovjetiska källor. Det rör sig naturligtvis om relativt ungefärliga värderingar.
[13] De flesta av dessa siffror kommer från samtida statistiska källor. Jämför framförallt S. Grosskopfs verk L’alliance ouvriére et paysanne en URSS (1921–1928) – Le problème du blé, förkortas L’AOP (1921–1928), Paris, Maspero, 1976, s. 113 och 346. Hädanefter kommer detta verk att betecknas med förkortningen L'AOP (1921–1928). Under 1927/28 minskar skörden till 73,6 miljoner ton, ibid. s. 338.
[14] Beräkning utförd av V. G. Groman, Entsiklopedija russkogo eksporta, Moskva, 1925, del 1, s. 175. För år 1913 uppskattas skörden till 96,7 miljoner ton av G. M. Krizjanovskij i Desiat let choziajstvennogo stroiteltsva SSSR 1917–1927, Moskva, 1926, s. 34, citerat av S. Grosskopf, L’AOP (1921–1928), op.cit. Maspero, 1976, s. 113.
[15] Se Gosplan SSSR Piatilietnij Plan..., del 1, s. 15. De angivna siffrorna gäller för industrin i sin helhet, de är beräknade på basis av förkrigstidens priser.
[16] Under 1929, det år då höjdpunkten nås för den period av år som föregår mellankrigstidens stora kris, uppnås följande indexvärden (bastal 100) för tillverkningsindustrin: Frankrike 142,7; Tyskland 117,3 och Storbritannien 100,3 (jämför Industrialization and Foreign trade, League of Nations, 1945, s. 134).
[17] Se S. N. Prokopovitj, Histoire économique de 1'URSS, Paris, Flammarion,1952, s. 282.
[18] Narodnoje Choziajstvo SSSR v 1961 g., Moskva, 1962, s 7,169. Kommer hädanefter att förkortas till: N. Ch, 1961 g.
[19] Se S.N. Prokopovitj, Histoire économique, op.cit. s. 459–460 och B. Kerblay, Les Marchés paysans en URSS, Paris, Mouton, 1968, s. 112.
[20] Se N.Kh ... 1958 g, Moskva, 1959, s. 806.
[21] Ibid., s. 814.
[22] Ibid., s. 851.
[23] Ibid. s. 880.
[24] Dessa olika rörelser kommer jag att analysera i den här delen.
[25] Ibid., s. 57.
[26] Se nedan.
[27] Lenin, Valda verk i tre band: 3, s. 593.
[28] Ibid., s. 595.
[29] Kontrolnyje Tsifry na 1927/28 g., Moskva, 1928, s. 77–88. Förkortas hädanefter: KT 1927/28.
[30] Sotsialistitjeskoje Stroitelstvo SSSR, Moskva, 1935, s. 552–553.
[31] Se KPSS v Rezoljutsijach i Resjenijach, Moskva, 1953, band 2, s. 342. Förkortas hädanefter: KPSS.
[32] Jämför Pokazateli konjunktury narodnogo choziajstva SSSR za 1923/24–1928/29 g.; under redaktion av A. Mendelson, Moskva, 1930, s. 51.
[33] Se tabell 199 på s. 338 i det verk av S. Grosskopf som redan citerats, L´A0P (1921–1928).
[34] Uträknat med hjälp av den källa som citerats i not 32.
[35] Den förste januari 1928 hade insamlingsplanen för 1927 års kampanj uppfyllts till 63,7% (jämför MX. Tjernov ”Opyt Khlebozagotovok 1929/30 g”, i Ekonomitjeskoje Obozrenije, nr 1, 1930, s. 30, citerat av S. Grosskopf, L'A0P (1921–1928) op.cit. s. 334.
[36] Under vintern 1925/26 sker det en tillfällig minskning av insamlandet trots den goda skörden. Samma tolkning tenderar då att göra, sig gällande, men vid den här tiden leder det inte till att man vidtar samma åtgärder som 1927/28, och effekterna av den påbörjade minskningen övervinns snabbt.
[37] Se KPSS, op.cit. del 2, s. 350–355.
[38] S. Grosskopf, op.cit. s. 336.
[39] Mikojan, Pravda, tionde februari 1928.
[40] Cirkulär från Kray i norra Kaukauserna ur partiets centrala arkiv. Jämför Konjuchov, KPSS v borbe s chlebnymi zatrudnenijami v strane 1928–29, Moskva, 1960, s. 152, citerat av M. Lewin, La Paysannerie et le Pouvoir sovjétique, Paris, Mouton, 1966, s. 200.
[41] Jämför Stalin, Works, del 11, s.16 (förkortas hädanefter: W.)
[42] Ibid., s. 19.
[43] Se KPSS., op.cit. del 2, s. 372.
[44] Däremot insamlades bara 841 000 ton under första kvartalet 1926.
[45] Redan i februari talar Mikojan om fattigböndernas ”tvekan”. Några månader senare är det känt att många av dem till och med vänder sig till kulakerna (jämför Baumans artikel ”Uroki chlebozagotovok” i Bolsjevik, nr 13/14, 1928, s. 74).
[46] Det vill säga en industrialisering som är mindre centraliserad, mindre ”modern”, som kräver mindre pengar och mindre import och som alltså i större utsträckning stöder sig på lokala resurser och på arbetarnas och böndernas initiativ.
[47] Se nedan.