Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
I denna del ska jag analysera den omvandlingsprocess som det sovjetiska samhället genomgår under loppet av åren 1923–1930. Avsikten är att visa på vilket sätt de framgångar och motgångar flätas samman, vilka bildar grunden för arbetarklassens och folkmassornas senare segrar och nederlag.
För att fullfölja denna uppgift måste man försöka blottlägga de samhällsförhållanden som produktionens agenter ingår i, och så långt möjligt återge periodens grundläggande klasstrider[1]. Det är också nödvändigt att beakta de former som de konkreta samhällsförhållandena antar, såväl i folkmassornas ögon som ur partiets aktiva och ledande kaders perspektiv. Slutligen är det viktigt att undersöka räckvidden och den samhälleliga betydelsen av de teoretiska föreställningar och politiska plattformar kring vilka en rad sammanstötningar äger rum.
Det är alltså en komplex objektiv process som måste angripas i analysen. Det är en process som utvecklas på flera nivåer och som för med sig omvandlingar vilka var för sig besitter sin egen rytm, även om de är förbundna sinsemellan och reagerar på varandra. Det är därför nödvändigt att överge det idealistiska förhållningssätt som gör anspråk på att ”framställa” Sovjetunionens historia som ”förverkligandet” av ett visst antal ”idéer”, framförallt då Marx, Lenins eller Stalins idéer.
Med andra ord kan endast ett materialistiskt sätt att betrakta den omvandlingsprocess som det sovjetiska samhället genomgår, göra det möjligt att verkligen förstå denna process och dra lärdom av den. Ett sådant betraktelsesätt är ännu mera oundgängligt idag, när Sovjetunionens historia i en rad alster som närs av ett öppet hat mot marxismen, och som framförallt hämtar bränsle från Solsjenitsyns böcker, framställs just som en ”produkt” av Marx, Engels, Lenins och Stalins idéer.
Det idealistiska förhållningssättet ”motsvaras” för övrigt av ett annat av samma natur, men med andra ”syften”. Denna ”motsvarighet” finner man i skrifter av apologetisk natur, vilka framställer Sovjetunionens historia som ”produkten” av bolsjevikpartiets och Sovjetstatens beslut. De utgår dessutom från att dessa beslut i allmänhet (med undantag av några ”misstag”, vilka man medger har rättats till mer eller mindre snabbt) är direkt dikterade av ”marxismens principer”, av analyser utförda i ljuset av dessa principer.
Ett gemensamt drag för de idealistiska sätten att förhålla sig till Sovjetunionens historia är att de objektiva motsättningarnas rörelse, klasstridernas skiftande former och betydelsen av de nedärvda företeelser som utgör en barlast såväl för massornas strävanden som för ledarnas synsätt, förvisas till en andrarangsplats (när de inte rätt och slätt ignoreras). Men allt detta måste man ta med i beräkningen vid en materialistisk analys av det sovjetiska samhällets omvandlingsprocess.[2]
En materialistisk analys fordrar också att man vägrar ställa Sovjetunionens historia mot en eller annan ”modell”, från vilken utvecklingen vid ett eller annat tillfälle skulle ha ”avvikit”, så att allt från den tidpunkten skulle ha ”gått snett”.
Det är alltså helt nödvändigt att analysera det sovjetiska samhällets egenart för att förstå den unika omvälvning som landet genomgår. Att man tar hänsyn till de specifika dragen i Sovjetunionens historia utesluter inte att man kan dra lärdom av dem för andra länder och andra epoker, tvärtom. Sovjets historia med sina specifika drag har nämligen en allmängiltig betydelse av den enkla anledningen att det allmänna aldrig existerar annat än i det specifikas form. Men den allmänna innebörden kan endast frambringas via en konkret analys av motsättningarnas rörelse, och framförallt måste de motsättningar som utvecklas på den ideologiska nivån analyseras.
På de sidor som följer kommer jag inte att företa någon ”kronologisk presentation” av motsättningarnas rörelse under perioden 1923–1950. Jag kommer att koncentrera uppmärksamheten på den tidpunkt då motsättningarna hopas och under åren 1928–1930 ger upphov till en kris som framstår som en ”allmän NEP-kris”. Vi kommer för övrigt att märka att väsentliga sidor hos denna kris är knutna till sättet att verkställa den nya ekonomiska politiken och till det ambivalenta sätt varpå man gradvis överger NEP. I vilket fall som helst gör en analys av denna kris det möjligt att förstå de mest tillspetsade uttrycken för en rad motsättningar och att spåra deras utveckling och sammanflätning under tidigare år. På så sätt belyses såväl de betingelser under vilka 1928–1930 års kris mognar som krisens klassmässiga effekter.
De motsättningar som analyseras i denna bok rör i första hand arbetarklassen. Det gäller att förstå hur betingelserna för arbetarnas produktion omvandlas. Det gäller alltså att förstå produktions- och reproduktionsprocessens karakteristiska drag. Det är också nödvändigt att beskriva de former som höjningen av industriarbetarnas konsumtionsnivå, de skiftande distributionsförhållandena och arbetarnas sätt att organisera sig, antar. Särskild uppmärksamhet ägnas hur arbetarna (och även andra samhällsklasser, i synnerhet den gamla bourgeoisien och den klass som håller på att bildas) deltar i de ideologiska och politiska apparater där arbetarklassen kan ta initiativ eller där arbetarklassens aktivitet styrs åt det ena eller andra hållet. De framgångar som vunnits och de nederlag som lidits under dessa år påverkar i hög grad karaktären hos 1928–1930 års kris och utgången av densamma.
På samma sätt analyseras i denna bok de samhällsförhållanden vari bondeklassen med dess olika skikt ingår, de strider som utspelas inom bondeklassen och de motsättningar som ställer bondeklassen i opposition till vissa av sovjetmaktens beslut. De motsättningar som analyseras framstår ofta som ekonomiska motsättningar. Följaktligen måste man också belysa de samhälleliga relationer som döljer sig bakom formerna för löner, priser och profiter.
Likaså måste den klassmässiga betydelsen av prisutvecklingen inom industri och jordbruk klarläggas. Det är delvis denna utveckling som avgör ödet för alliansen mellan arbetare och bönder.
I min analys tar jag främst itu med de politiska motsättningarna, men dessa kan inte (som ofta sker) reduceras till konfrontationer mellan politbyråns majoritet och diverse oppositionella grupper. I själva verket finns motsättningarna också inbyggda i den av partiledningen fastlagda linjen. Denna linje rymmer i sig motstridiga element, vilka spelar en icke föraktfull roll i framväxten av krisen 1928–1930. Dessutom står denna linje ofta i motsättning till statens och partikaderns faktiska praktik. Men effekterna av den praktiken inverkar förr eller senare på den politiska linjen och leder till att den omvandlas.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de begränsade medel som bolsjevikpartiet förfogar över för att verkställa många av sina beslut. Denna begränsning är en produkt av historien. Den kan hänföras till partiets svaga förankring i bondeklassen dit en överväldigande majoritet av det sovjetiska folket hör. Den beror också på att flera statsapparater inte är av proletär karaktär[3] och följaktligen på den typ av relationer som upprättas mellan arbetarna och statsapparaterna.
Emellertid kan begränsningarna av bolsjevikpartiets aktionsradie och massornas möjlighet att ta initiativ inte enbart hänföras till politiska faktorer. De bestäms också av hur ett antal ideologiska förhållanden utvecklas. Följaktligen blir det nödvändigt att relativt noga analysera bolsjevikernas ideologi och den omvandling som deras ideologi genomgår, vilket är nära förknippat med samhällsutvecklingen i dess helhet. Det ska visa sig att några av dem som växer i betydelse inom bolsjevikpartiet och som också finns företrädda hos massorna, ofta skymmer en del av de motsättningar som håller på att utvecklas, och gör att erkända motsättningar tolkas på ett felaktigt sätt[4] eller till att mer eller mindre olämpliga beslut genomdrives (olämpliga i den betydelsen, att de inte når sitt mål, att de försvagar det sovjetiska proletariatets ställning).
Bolsjevikernas ideologi präglas i första hand av den begränsade fond av erfarenhet som bolsjevikpartiet och det sovjetiska proletariatet har att ösa ur vid denna tid. De karakteristiska dragen i deras ideologi har också att göra med de strider som utvecklas inom partiet före oktoberrevolutionen och under åren 1917–1925. De hänger alltså samman med motsättningarna på den ideologiska nivån under ifrågavarande epok. Sist men inte minst är de karakteristiska dragen framförallt en produkt av de omvandlingar som ideologin genomgår då den ställs inför nya problem och när den konfronteras med förändringarna av det sovjetiska samhällets klassförhållanden.
Den omvandlingsprocess som bolsjevikernas ideologi genomgår skapar motstridiga effekter. Å ena sidan berikar den marxismen och skapar en klarare uppfattning om de politiska och ekonomiska uppgifter sovjetmakten måste ge sig i kast med. Å andra sidan bidrar den samtidigt, just på grund av de svaga banden mellan partiet och bondemassorna, till att stärka de ståndpunkter som skiljer sig från den revolutionära marxismen. Det bör för övrigt noteras att sådana ståndpunkter ibland förlänas en illusorisk ”äkthetsstämpel”, genom att den ena eller den andra av Marx formuleringar tolkas på ett mekaniskt sätt. Ett betecknande exempel på de senare är som vi ska se den betydelse bolsjevikpartiet tillmäter de formuleringar Marx använder i sina texter från 1846, där ”samhället” framstår som ”en klart uttalad helhet”, inom vilken alla samhälleliga relationer bestäms av de tekniska villkoren för produktionen. Så är det till exempel i den berömda meningen: ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.”[5] En sådan mening kan ge upphov till en snäv ekonomistisk och teknicistisk tolkning.
I slutet av boken lämnas ett betydande utrymme åt de problem som omvandlingen av den bolsjevikiska ideologin skapar. Dessa problem är av stor betydelse. Analysen av dem gör det möjligt att bättre förstå varför och på vilket sätt man misslyckas med att förstå de motsättningar som växer fram i det sovjetiska samhället, så att man tar itu med motsättningarna på fel sätt vilket leder till en rad oönskade konsekvenser som blir allt svårhanterligare.
Av det som sagts i detta ämne kan man dra en allmän lärdom. Under trettiotalet förvandlas en del av de ståndpunkter inom den bolsjevikiska ideologin som är främmande för den revolutionära marxismen till ”erkända sanningar” vilka får inflytande på andra partier i tredje Internationalen. På det sättet förleds partier som arbetar under andra historiska förhållanden än det sovjetiska till misstag liknande det sovjetiska partiets.[6]
Analysen av den bolsjevikiska ideologins omvandling och inre motsättningar är fortfarande aktuell. En del av dem som med rätta bekänner sig till marxismen-leninismen erkänner ännu idag inte att vissa formuleringar som bolsjevikpartiet antagit kan ha varit felaktiga och kan ha inverkat negativt på den sovjetiska samhällsomvandlingen genom att försvaga arbetarklassens ledande roll.
En annan faktor som fortfarande skadar socialismens sak är när man sätter likhetstecken mellan bolsjevikpartiets teser och formuleringar och marxismen, även om dessa är oförenliga med den revolutionära marxismen. Således upprepar de sovjetiska revisionisterna det som bolsjevikpartiet från slutet av tjugutalet säger om den statliga egendomens ”socialistiska karaktär” eller om produktivkraftsutvecklingens avgörande roll som ”samhällsomvandlingens motor”. Genom att upprepa sådana formuleringar ger de sken av att bevisa sin ”trohet” gentemot marxismen-leninismen, medan andra motståndare till socialismen drar likartade paralleller och utnyttjar konsekvenserna av sådana föreställningar för att avvisa såväl den sovjetiska revolutionens landvinningar som marxismens revolutionära lärdomar, utan vilka kampen för socialismen inte kan segra.
I centrum för min analys står alltså förhållandet mellan den omvandlingsprocess som det sovjetiska samhället genomgår och den som den bolsjevikiska ideologin genomgår. Det är en fråga av största vikt som här endast kan behandlas inledningsvis. Denna redogörelse bör kunna tjäna som utgångspunkt för att ”åter ställa på fötter” det som åsyftas med det missvisande uttrycket ”personkulten”. Det som åsyftas med den termen gör sig inte på allvar gällande förrän under trettiotalet, och kan alltså inte analyseras förrän i nästa del. Emellertid skadar det inte att redan nu fälla några metodiska anmärkningar i ämnet, och för att behandla frågan grundligt (genom att utgå från den historiska materialismen) är det nödvändigt att först analysera det sovjetiska samhällets omvandlingsprocess och dess samband med den bolsjevikiska ideologins omvandlingsprocess. Frågan om Stalin kan inte ställas korrekt utan att relateras till denna dubbla process.
Historiskt sett är Stalin en produkt av denna process, och inte dess skapare. Han spelar givetvis en betydande roll, men inriktningen hos hans handlingar och beslut kan särskiljas varken från klassernas styrkeförhållande, från de verktyg bolsjevikpartiet förfogar över för att genomföra sin politik eller från de dominerande ståndpunkterna inom partiet och bland massorna. Genom att ta hänsyn till alla dessa avgörande objektiva faktorer kan man analysera bolsjevikpartiets och därmed även Stalins handlingssätt. På det viset kan man förstå hur ett sådant handlingssätt bidrar till att vidmakthålla vissa oktobersegrar, och befästa sovjetmaktens ambitioner samtidigt som det medverkar till att underminera en del av segrarna genom att samhällsförhållanden som försvagar proletariatets ledande roll och allvarligt skadar alliansen mellan arbetare och bönder får utvecklas. Endast en konkret analys av de specifika dragen i den sovjetiska samhällsomvandlingen göra det möjligt att angripa dessa frågor på rätt sätt.
En konkret analys visar också hur Stalin framförallt är den som på ett systematiskt sätt hos sig koncentrerar åsikter hos de ledande partiskikten samt vissa strävanden bland de sovjetiska massorna. Dessa åsikter och strävanden skiftar natur med de olika skedena i det sovjetiska samhällets historia, och således kan inte heller ”stalinfrågan” angripas direkt, utan måste ”periodiseras”.
I vilket fall som helst ska de problemen inte behandlas här, då en genomgång av dem måste underordnas analysen av den omvandlingsprocess som det sovjetiska samhället genomgår.
innehållsförteckning | nästa ->
[1] Tyvärr måste kunskapen om dessa strider bli mycket ofullständig. De mest betydelsefulla dokumenten kan naturligtvis belysas med hjälp utav publicerade dokument och genom en granskning av de sovjetiska ledarnas tal och partiets beslut. Men inte förrän längre fram kommer man att kunna nå en djupare kunskap om ståndpunkterna hos de skikt som tillsammans formar folkets massor eller om striderna bland dem. En sådan kunskap kan man inte nå förrän de dokument som nu är inlåsta i arkiv publiceras och än viktigare, inte förrän det sovjetiska folket självt är med och återskapar sin egen historia i en massrörelse som stöder sig på det förflutna. Dessförinnan kan man bara klarlägga utvecklingens mest framträdande aspekter, vilket redan det är mycket.
[2] I Elleinsteins bok Stalinfenomenets historia (Stockholm: Arbetarkultur 1977, översättning Gunnar Sandin; i original Histoire du phénomène stalinien, Paris: Grasset, 1975) flätas en idealistisk uppfattning samman med ståndpunkter som präglas av en mekanisk materialism. Den utveckling Sovjetunionen genomgår framstår där som produkten av en särskild föreställning om socialismen, vilken ”anpassats” till Rysslands speciella historiska villkor, det vill säga till produktivkrafternas låga utvecklingsnivå och till massornas situation 1917. Elleinstein frammanar en bild av ”ett folk i trasor och utan skolning” (op.cit. s. 36) böjda under oket av ”den tsaristiska traditionen” och ”de ortodoxa riterna” (ibid. s. 66). Det är i ”denna historiska miljö, så annorlunda än den franska” (s. 247 i franska originalet, bokens sista sidor saknas i den svenska översättningen) som en ”speciell socialism” skulle ha vuxit fram. En myt om härkomsten får alltså ersätta analysen av en komplex omvandlingsprocess. Ett tillbakavisande av en sådan myt leder inte till något förnekande av att det finns obemästrade motsättningar inom det sovjetiska samhället vilka antar specifikt ryska former. Men motsättningarna har en allmän innebörd och liknande motsättningar kan alltså uppstå utanför Sovjet. Eftersom det gäller att dra lärdom av Sovjetunionens historia, är det den allmänna innebörden av den omvandling landet genomgår som är viktig. Man måste klarlägga omvandlingens specifika former (vilka i sig kan ”anknytas” till den speciella ryska ”miljön”) men samtidigt måste man tränga förbi det specifika hos de ryska formerna.
[3] Man behöver bara dra sig till minnes vad Lenin sagt angående detta ämne, ”vi kallar för vår egen en apparat som i själva verket ännu är helt och hållet främmande för oss och utgör ett borgerligt och tsaristiskt konglomerat” (Lenin, Valda verk II:2, s. 766). Se även del 1 s. 276. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva 1956). Eftersom ingen massaktion för att revolutionera statsapparaten ägt rum, har det inte heller skett någon radikal omvandling av dess karakteristiska egenskaper.
[4] Det mest betecknande exemplet på en felaktig tolkning utgör försöket att enbart förklara den ”byråkratiska deformeringen” av de statliga apparaterna med att produktionen i liten skala dominerar. I själva verket måste deformeringen även sättas i samband med framväxten av centralistiska politiska relationer (därav förvärringen av byråkratiseringen under trettitalet, då ju de små jordbruksenheterna håller på att försvinna). Den utvecklingen bekämpas inte av bolsjevikpartiet som anser att de centraliserade former som är typiska för kapitalismen motsvarar de krav en samhällelig dominans över produktion och reproduktion ställer.
[5] Marx, Filosofins elände, Stockholm, Arbetarkultur, 1949, s. 115.
[6] Då ett kommunistparti påverkats av felaktiga teorier som bolsjevikpartiet och Kommunistiska internationalen försvarat måste orsaken sökas i detta partis samhälleliga praktik. Man måste undersöka partiets relation till olika samhällsklasser, partiets interna struktur och dess förmåga att utveckla kritik och självkritik, att summera sina erfarenheter och dra lärdom av dem.