Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
När ”krigskommunismen” väl är över och en stor del av jordbruksproduktionen omvandlas till varor och bönderna tvingas köpa nästan alla sina arbetsredskap och en mängd konsumtionsartiklar på marknaden blir reproduktionen av jordbrukets produktionsförhållanden i hög grad beroende av betingelserna för varornas cirkulation på marknaden.
Det sätt varpå handeln och tillförseln av varor fungerar på landsbygden, samt förhållandet mellan jordbrukspriser och industripriser utövar alltså ett djupgående inflytande på reproduktionen och omvandlingen av jordbrukets produktionsförhållanden under NEP. Det påverkar produktionsstrukturen och för med sig en rad klassmässiga konsekvenser, vilka på skilda sätt försvagar eller förstärker det ena eller andra bondeskiktet eller den ena eller den andra kategorin producenter. Men inköp och försäljning liksom industripriser och jordbrukspriser utgör en samling samhälleliga relationer som i sin tur påverkas av klasstriderna, och då isynnerhet av dem som är förknippade med bolsjevikpartiets politiska linje och det sätt varpå den verkställs. Partilinjen förkroppsligas framförallt i ”prispolitiken” och i ”planeringen”. De klasstrider som bönderna utvecklar på dessa områden tar sig främst uttryck i motsättningar mellan proletariatet och olika borgerliga fraktioner. Därför är det viktigt att undersöka hur jordbruksprodukterna kommer in i cirkulationen och på vilket sätt bönderna förses med industriprodukter.
Det faktum att klasstriderna under NEP förändrar betingelserna för utbytet, får stor betydelse för arbetar- och bondealliansens konkreta praktik och för de klassmässiga effekterna av denna praktik, isynnerhet då för relationerna mellan fattigbönder, mellanbönder och kulaker.
En analys av de samhälleliga villkoren för utbytet innefattar också ett klargörande av de typiska dragen hos de ekonomiska praktikerna, samt av det tvång som utbytesprocessens parter är underkastade. Dessa tvång hänger samman med klassförhållandenas allmänna situation. De kan anta formen av marknadstvång likaväl som ”tvångsåtgärder reglerade i förordningar”, men de innehåller alltid en ideologisk dimension. Denna spelar i allmänhet en dominerande roll, vilket gör att utbytet, på ett sätt som inte är direkt synligt, blir beroende av klasstridernas effekter, alltså även av resultatet av de strider som utvecklas på den ideologiska nivån.
Längre fram kommer vi att se hur de olika typerna av tvång fungerar rent konkret. För att redan nu förklara vad det är frågan om kan emellertid några påpekanden vara på sin plats. Det är till exempel viktigt att komma ihåg att när fattigbönder och mellanbönder deltar i utbytet under NEP, sker det i allmänhet efter ekonomiska, politiska eller ideologiska påtryckningar från regimens sida. Det är olika typer av tvång som gör att bönderna ser sig ”nödsakade” att snabbt finna avsättning för större delen av den produktion de säljer, vilket innebär att de får mycket mindre betalt än vad de rika bönderna får några månader senare.
Ovannämnda tvång som är en av orsakerna till ”prisbildningen på marknaden” består inte enbart av skattebördor och skulder (lånen från rikebönderna som måste återbetalas) utan är även av politisk och ideologisk natur.
I början av NEP existerar det inte något organ som skulle kunna tvinga massorna av fattigbönder och mellanbönder att reglera sina skulder och betala sina skatter och att till och med utföra detta snabbt. Det ”tvång” som tynger bondemassorna är huvudsakligen av ideologisk art. Ideologin framställer en omgående betalning av skatter och skulder som en ”plikt” och ”förbjuder” bönderna att vidta kollektiva åtgärder för att ”undfly” fordringsägare och skattmasar. Samtidigt tjänar de ideologiska förhållanden som nu råder, till skillnad från dem som bönderna var underkastade före revolutionen, som en sporre att öka produktionen och att till och med sälja en del av det spannmål som krävs för att tillfredsställa de ”fysiologiska behoven” i avsikt att skaffa en bättre utrustning till gården. Lenin tar upp detta hösten 1922: ”I Ryssland finns det en väldig massa småbönder, vilka nu gett sig i kast med produktionen med osedvanlig energi, och som (delvis med statens hjälp ifråga om utsäde, etc.) rönt framgångar av nära nog otrolig art, särskilt om man besinnar den enorma förstörelse och den hungersnöd som inbördeskriget gav upphov till. Småbönderna har lyckats så väl, att de med förvånansvärd lätthet och nästan utan tvång tillfört staten en skatt på flera hundra miljoner pud (ett pud = 16,4 kg) vete”.[1]
De ideologiska förhållanden som präglar böndernas tillvaro under NEP, och som till stor del avgör på vilket sätt de deltar i utbytet, är oerhört sammansatta och förändras dessutom under årens lopp. I början av NEP är bondemassornas förtroende för sovjetmakten och deras förlitan på att regimen ska förbättra deras situation en viktig komponent i dessa ideologiska förhållanden. Det förtroendet förklarar varför bondemassorna trots sin fattigdom betalar sina skatter ”med lätthet” och snabbt säljer undan en del av sin produktion för att klara skatteplikten. Det faktum att bönderna inte kan förbättra sin situation utan att köpa produktionsmedel tillsammans med förtroendet för sovjetregimen, leder till att bönderna går så långt att de säljer produkter som de egentligen hade behövt för egen konsumtion.[2] I själva verket ”sålde de fattigaste bönderna... större delen av sin produktion, mindre på grund av skattetrycket än i avsikt att anskaffa fabriksprodukter”.[3]
Häri ligger ett ”försäljningstvång” som är en effekt av ideologiska klassförhållanden, vilka får fattigbönder och mellanbönder att sluta betrakta sin situation som ”ödesbestämd ” och istället försöka undkomma beroendet av kulakerna genom att utrusta sina gårdar med redskap, och i viss mån genom att organisera sig. Detta är en del av de objektiva grundvalarna för det nepska jordbrukets livskraft.[4] Det är också en av de former böndernas medverkan i utbytet antar, och det får därmed också en viss inverkan på betingelserna för utbytet. Framförallt gäller det prissättningen på jordbruksprodukter och jordbruksprisernas fluktuationer. Priserna bottnar alltså i klassförhållanden, vilka dels är avgörande för produktionsvillkoren och dels inverkar på betingelserna för utbytet (vad som produceras och produktionens arbetskostnader).
Mot slutet av NEP, framförallt från och med 1928, förändras bilden av böndernas ”tvångsförsäljning” av jordbruksprodukter. Å ena sidan förstärks tvångsapparaten på landsbygden. Nu ingriper regimen verkligen, först för att uppbära skatt, sedan för att uppbära spannmål i enlighet med ”uppgjorda kontrakt” (jag återkommer till denna punkt) eller som ”exceptionella åtgärder”. Å andra sidan medför bristen på fabriksprodukter på landsbygden att fattig- och mellanbönderna tvekar att sälja sina produkter i de fall de inte ser någon möjlighet att köpa de konsumtionsvaror och de redskap de behöver. Krisen för insamlandet under åren 1928 och 1929 kan alltså inte analyseras utan att man undersöker förändringarna av de politiska och ideologiska förhållanden som de olika bondeskikten ingår i.
Som vi kommer att se är priserna under NEP till en del ”fria”, till en del ”fastställda på administrativ väg”. I själva verket är även de ”fria” priserna till stor del beroende av statens åtgärder, av storleken på statens inköp och försäljningar och av priserna på produkterna från de statliga industriföretagen. Priserna, vilka inverkar på betingelserna för jordbrukets produktion, är sålunda i stor utsträckning ett resultat av sovjetmaktens politik. Denna politik som alltså får klassmässiga effekter, utgör en del av den speciella form av klasskamp som utvecklas inom statsapparater och partiledning. De reella klassmässiga effekterna av ”prispolitiken” kan bli helt annorlunda än dem som partiledningen väntat sig. Detta är särskilt betydelsefullt för den del av NEP-perioden under vilken de klassmässiga effekterna av utbytets sociala betingelser, skiljer sig från de väntade eller åsyftade effekterna.
Det är viktigt att undersöka orsakerna till skillnaden mellan de reella och åsyftade effekterna av ”prispolitiken”. Under NEP-perioden är denna skillnad en konsekvens av de svaga banden mellan partiet och folkmassorna. Den är också en konsekvens av partiets bristfälliga teoretiska analyser, vilka i sin tur är effekter av förbigåenden som bottnar i klassmässiga ideologiska förhållanden. Detta framstår klart när man undersöker det sätt varpå relationerna mellan stad och land utvecklas och de klassmotsättningar som då växer fram, motsättningar som förtätas under NEP:s slutliga kris.
En undersökning av den allmänna utvecklingen av utbytet av jordbruksprodukter och av betingelserna för detta utbyte, gör det möjligt att få grepp om det inflytande som bytesvillkoren utövar på förhållandet mellan klasserna och på NEP:s slutliga kris.
Om man sätter utvecklingen av utbytet av jordbruksprodukter i relation till produktionen ser man hur pass starka banden mellan böndernas gårdar och marknaden är och i vilken utsträckning dessa gårdar övergår från en självhushållningsekonomi till en ekonomi som är integrerad med den sovjetiska, ja rentav med den internationella marknaden. Ur denna synvinkel är det viktigt att observera att banden mellan bondeekonomien och marknaden utvecklas snabbt under NEP. Redan 1923/24 är dessa relationer mer omfattande än under den förrevolutionära perioden. Detta gensäger den relativt spridda uppfattningen att det mångdubblande av små jordegendomar som jordfördelningen gav upphov till, skulle medfört en ökad självhushållning.
Under 1923/24 överstiger den totala andelen försålda jordbruksprodukter förkrigsnivåns andel med en fjärdedel och denna ökning fortsätter under de påföljande åren.[5] Vad beträffar spannmålet, en jordbruksprodukt av strategisk ekonomisk betydelse, uppgår den totala försäljningsandelen till 36,1% under 1924/25 mot 32% under 1913.[6] Ur politisk och social synvinkel är det viktigt att observera att i de stora spannmålsregionerna, säljer bönderna på de fattiga gårdarna en proportionellt större del av sitt spannmål än vad de rika eller burgna bönderna gör. Det är därför jordbruksprisernas växlingar (något som isynnerhet gäller för spannmålet) och de former försäljningen antar, är så viktiga för de mindre välbeställda bönderna.
En annan sak som måste noteras är att nettoförsäljningen av jordbruksprodukter ökar långsammare än bruttoförsäljningen. Sålunda är nettoförsäljningen av jordbruksprodukter (som motsvarar det man kallar ”jordbruksintäkterna”) under år 1924/25 46,6% mindre än förkrigstidens volym, i absoluta siffror räknat.[7] Totalt sett tenderar ”jordbruksintäkterna” att öka något snabbare än jordbrukets bruttoproduktion. Detta gäller dock inte för spannmålspriserna, vilka utvecklas på ett sätt som föga gynnar bondeklassen, något som får betydande ekonomiska konsekvenser och bidrar till NEP:s slutliga kris.[8]
Det är nödvändigt att undersöka vilka det är som deltar i det konkreta utbytet för att förstå vissa motsättningar som bryter fram mot slutet av NEP. Något som karakteriserar utbytet av jordbruksprodukter under NEP, är att en betydande del av dem som säljer dessa produkter är fattigbönder och mellanbönder, vilka längre fram under samma jordbruksår måste köpa större eller mindre mängder av samma produkter som de nyligen sålt. Eftersom de för det mesta måste göra dessa inköp till ett högre pris än vad de själva tog för varorna, utgör dessa affärer en reell inkomstförlust för dem. Bönderna tvingas göra sådana affärer därför att de behöver kontanter så snabbt som möjligt efter skörden för att betala tillbaka skulder, köpa fabriksprodukter som de inte kan undvara och betala sina skatter. När de sedan tvingas köpa samma typ av produkter som de själva sålt, betalas dessa ofta med hjälp av inkomster från extraarbete eller genom en ny skuldsättning.1 början av NEP kommer ungefär en femtedel av det spannmål som säljs från bönder som senare måste köpa spannmål själva för att täcka sina konsumtionsbehov.
Vitt skilda grupper köper upp jordbruksprodukter direkt och prissättningen varierar enormt under denna handel. En grupp inköpare består av bönder, vilka köper produkter för egen konsumtion. Andra, framförallt de rika bönderna, köper upp produkter och säljer dem sedan till högre priser.[9]
De som köper jordbruksprodukter utan att vara bönder är privata köpmän, statliga och kooperativa organ samt enskilda som gör sina inköp på böndernas marknader. År 1924/25 står ovannämnda grupper för 38 respektive 32,7 och 29,3% av icke-böndernas inköp på marknaderna.[10] Under de år som följer minskar de privata köpmännens andel snabbt.
Under hela NEP-epoken anstränger sig sovjetmakten att utveckla de statliga och kooperativa inköpsorganens aktivitet, för att i görligaste mån säkra rutinerna för försörjningen av städerna, armén, industrin och utrikeshandeln, och för att reducera konsumtionsprisernas upp- och nedgångar. De statliga organen gör huvudsakligen sina affärer på grundval av inköpsplaner, som när de förverkligas utgör vad man kallar det ”planerade insamlandet” av jordbruksprodukter (en del av inköpen som görs av statliga och kooperativa organ kan vara ”oplanerade”).
Tillförseln av fabriksprodukter till bönderna är av stor betydelse för reproduktionen av de materiella och sociala betingelserna för jordbruksproduktionen. För de pengar som bönderna får in på försäljningen av jordbruksprodukter, måste de kunna förse sina gårdar med produktionsmedel och inhandla de konsumtionsvaror som de saknar, om deras fortsatta produktion ska tryggas. När det på så sätt uppstår en varucirkulation, fordras det också att någorlunda jämvikt råder mellan de olika penningflödena. Därtill krävs att landsbygdens nettoinkomster under såväl goda som dåliga år omvandlas i produkter från städerna, när väl de statliga skatterna och de penningbesparingar som bönderna åtagit sig att göra frånräknats.
Det första problemet som uppstår är hur man på ett tillfredsställande sätt ska kunna förse landsbygden med industriprodukter. Under NEP finns det flera slags leverantörer av fabriksprodukter till landsbygden. Varorna kommer från både privat och statlig industri, från stadsindustrin såväl som från landsbygdens industri. I själva verket består en stor del av den privata industrin av hantverk som bedrivs på landsbygden. Detta faktum skapar för övrigt svårigheter för den statliga sektorn. Dels gör hantverket på landsbygden att jordbruket i viss utsträckning kan fortleva utan stöd från städerna, medan städerna däremot inte kan klara sig utan landsbygden. Dels medför hantverkarnas prissättning att en övre gräns bildas för statens prissättning på sina varor, såvida inte staten lyckas kontrollera den lantliga industrins försörjning med råvaror och halvfabrikat, för att den vägen begränsa konkurrensen därifrån.
De åtgärder som vidtas i början av NEP, banar väg för ett återupplivande av hantverket på landsbygden. Detta hantverk (som försvinner under trettiotalet) får stor betydelse för bönderna, då det tillfredsställer en stor del av böndernas behov av arbetsredskap, byggnadsmaterial och konsumtionsvaror (vävda tyger, kläder, keramik, livsmedelskonserver, etc.). Dessutom är hantverket inkomstbringande för ett stort antal fattigbönder och mellanbönder som har hantverk som deltidsarbete och genom försäljning i städerna utgör det en inkomstkälla för jordbrukssektorn.
Mot slutet av NEP har ”småindustrin” 4,4 miljoner anställda, vilket är ungefär 60 % av det totala antalet anställda arbetare inom industrin. Nära 3,6 miljoner av dessa arbetare återfinns inom landsbygdens hantverksproduktion,[11] och 90% av dem är samtidigt bönder. År 1926 är mindre än en tiondedel av dessa lantliga hantverkare organiserade inom officiellt erkända kooperativ, och omkring en tiondedel är organiserade i ”vilda kooperativ”. De övriga är ”oberoende” hantverkare. I själva verket arbetar en del av dessa hantverkare inte för en lokal kundkrets, utan producerar för en långväga marknad och är därmed oftast beroende av privata köpmän, av ”nepmän”.
År 1927 uppskattar den sovjetiske ekonomen Larin det privata kapitalets andel av hantverkarnas bruttoproduktion till en fjärdedel.[12] Det privata kapitalets roll består dels i att köpa upp en del av hantverksproduktionen, för att sedan återförsälja den på andra platser, dels i att sälja råvaror till hantverkarna. Larins värdering av det privata kapitalets betydelse är nog överdriven, icke desto mindre kvarstår att en del av dem som räknas till landsbygdens hantverkare i själva verket är beroende av det privata kapitalet. Denna situation beror i stor utsträckning på att den statliga handeln fungerar dåligt.
Under NEP är bolsjevikpartiet i princip positivt inställt till hantverkarna på landsbygden och avser att efterhand inlemma dem i kooperationen. I den resolution som antas av bolsjevikpartiets femtonde kongress (i december 1927), den kongress på vilken det beslutas att den första femårsplanen ska göras upp, finns betoningen av hantverkarnas roll fortfarande kvar. I resolutionen slår man fast att hantverket måste utvecklas som ett nödvändigt komplement till storindustrin och som ett medel för att råda bot på varubristen och minska arbetslösheten.
Uppfattningen om hantverkets positiva roll, i synnerhet på landsbygden, fortlever ända fram till slutet av 1929. Ännu detta år understryker man att hantverket inom många branscher gör det möjligt att erhålla stora kvantiteter produkter samtidigt som det krävs mindre investeringar än inom storindustrin. En hantverksmässig produktion av skor fordrar till exempel bara en tiondel av de investeringar som storindustrin kräver för att producera samma mängd skor.[13] I verkligheten stöter hantverkarna på en växande fientlighet från ledarna för den statliga storindustrin. De ser hantverkarna som konkurrenter om marknader, leveranser och krediter och de lyckas få statens handelsorgan att reducera tillförseln av råvaror och halvfabrikat till hantverkarna till ett minimum.
År 1929, den ”stora vändpunktens” år, är samtidigt det år då hantverket och landsbygdens industri går tillbaka. Därefter sker en maximal koncentration av materiella och finansiella medel till storindustrin och denna drar också till sig hantverkare som arbetskraft. Den snabba tillbakagången av landsbygdens industri för med sig en rad negativa konsekvenser för byarnas liv, för deras försörjning och för landsbygdens inkomster.
Icke desto mindre kvarstår att landsbygdens hantverkare och den privata småindustrin ända till slutet av NEP utgör viktiga delar av de sociala grundvalarna för produktion och utbyte. Men deras existens kommer allt mer i motsättning till den politik som förs från och med 1928 och denna motsättning visar sig också under NEP:s slutliga kris.[14]
Inte bara hantverkarna på landsbygden, utan också den statliga och kooperativa handeln liksom den privata handeln, förser landsbygden med tillverkade produkter. Ända fram till år 1926/27 ökar den privata handelns omsättning i absoluta värden räknat, samtidigt som dess relativa värde minskar. År 1928 stängs en mångfald butiker och stånd och licensen dras in för ett stort antal gårdfarihandlare, vilket leder till såväl en absolut som en relativ tillbakagång för den privata handeln.[15] På landsbygden är denna tillbakagång av sådan omfattning att den statliga och kooperativa sektorns försäljningsökning långtifrån kan ersätta förlusten.[16] Under alla omständigheter är den statliga och kooperativa handeln under år 1928 mycket mindre utvecklad på landsbygden än i städerna. Den statliga detaljhandelskedjan har mindre än 34 % av sin omsättning förlagd till landsbygden, fastän mer än 80% av den sovjetiska befolkningen återfinns där.[17]
Sålunda är bönderna under större delen av NEP (isynnerhet i slutet av NEP) mycket missgynnade ifråga om möjligheterna att förse sig med industriprodukter från städerna. Tvånget att i stor utsträckning anlita privata affärsmän bidrar dessutom till att minska bondeklassens ”köpkraft”.
Om de privata köpmännen någon gång köper jordbruksprodukter till ett högre pris än det officiella, säljer de sedan industriprodukter till ett pris som är mycket högre än inom den statliga och kooperativa handeln.
År 1927 överstiger privathandelns priser för bomullstyg den statliga handelns priser med mer än 19%. För salt ligger skillnaden på nära 57%, för klar olja på 14% och för spik på 23%.[18] När bönderna betalar så höga priser till den privata handeln, beror det givetvis på att den statliga och kooperativa kedjan är oförmögen att tillfredsställa deras behov.
Det faktum att en rad butiker slås igen under 1928 gör inte saken bättre för bönderna. Bristen på industriprodukter förvärras och den statliga handelskedjan förmår inte snabbt inta de ivägkörda privathandlarnas plats. I november 1928 beskriver en sovjetisk ekonomisk tidskrift en situation där bristen på tillverkade produkter är ännu större än bristen på jordbruksprodukter. Följderna är enorma och utbudet förmår inte täcka mer än 20–30% av efterfrågan. Detta gäller såväl för skinnprodukter som för skor, det finns inte någon plåt, och på textilmarknaden är läget spänt. Byborna åker in till stan och köar för att köpa textilier. Bönderna visar upp kvitton på att de levererat 50 till 500 pud (ett pud = 16,4 kg) spannmål, och vill köpa industriprodukter för hundra till tvåhundra rubler (Charles Bettelheims nota bene: de som innehar sådana kvitton borde i princip bli expedierade i första hand), men man säljer bara för tjugo rubler till dem.[19]
Från 1928 bidrar handelskedjans bristfälliga organisation och varubristen till de oöverkomliga svårigheterna med insamlingen och till NEP:s slutliga kris.
Jordbruksprisernas utveckling i förhållande till industripriserna är en viktig komponent i de förändringar som påverkar jordbrukets reproduktion. ”Prissaxens”[20] betydelse för Den Nya Ekonomiska Politikens öde, föranleder mig att undersöka statens sätt att ingripa eller underlåta att ingripa i jordbruksprodukternas prissättning.
Under större delen av NEP är priserna på de jordbruksprodukter som köps in, i princip ”marknadspriser” i den bemärkelsen att bönderna inte är ”juridiskt tvingade” att avstå en del av sin produktion till insamlingsorganen för ett enhetligt pris som sovjetmakten fastställt. I själva verket varierar betingelserna för insamlingsorganens prissättning avsevärt. Vad gäller de viktigaste tekniska grödorna, produkter som går till industrin (bomull, lin, betor, etc.), är de statliga organen nästan de enda köparna.
Ifråga om dessa produkter besitter alltså inköpsorganen ett slags inköpsmonopol.[21] Denna situation ger dem möjlighet att köpa till priser som är särskilt fördelaktiga för dem. Emellertid åsyftar jordbrukspolitiken vid den här tiden en ökad odling av tekniska grödor, varför rätt höga inköpspriser fastställs för produkterna från sådana odlingar. På så sätt gynnas en snabb tillväxt av tekniska grödor. I många regioner är detta framförallt en fördel för de rika bönderna, vilka har störst möjlighet att genomföra den typen av odlingar på egen hand.
Under NEP varierar betingelserna för handelsorganens prissättning avsevärt. Under den första tiden har dessa organ befogenhet att förhandla ”fritt” om inköpspriserna för jordbruksprodukter. Icke desto mindre måste dessa priser sättas någonstans mellan ett ”tak” och ett ”golv” som de centrala handelsorganen fastställer. De sistnämnda ändrar priserna varje år och låter dem variera mellan olika regioner.
Längre fram ersätts detta system gradvis av ett kontrakt som sluts mellan de statliga organen och bönderna i början av kampanjen. Kontrakten integreras med de statliga organens inköpsplaner. De innehåller beräkningar om hur stora kvantiteter bönderna ska leverera, om prissättning, kvalitet och tidpunkter för leveranser, etc. I gengäld förbinder de statliga organen sig att ge kredit i vissa fall och att sörja för införskaffandet av vissa produktionsmedel. De priser som fastställs på detta sätt, kallas ”kontraktsenliga priser” då de i princip förhandlas fram av de statliga organen och bönderna. De statliga organen måste emellertid utgå från ett ”baspris” som Narkomtorg fastställer varje år för olika produkter och skilda regioner. De ”kontraktsenliga priserna” kan ligga 4–10% över eller under ”baspriset”.[22] För andra produkter än spannmål sätts detta pris i allmänhet ganska högt för att uppmuntra till produktion och för att undvika att en allt för stor del av produktionen går till hantverket (isynnerhet vad gäller ull och hudar).
Insamlingsorganen ska inte enbart förverkliga kvantitativa målsättningar, utan de ska också bidra till att upprätthålla så stabila priser som möjligt. Detta är särskilt viktigt för spannmålets vidkommande, då dessa priser har stor inverkan på levnadskostnaderna och reallönenivån. Under NEP:s sista år ges denna uppgift allt högre prioritet och de priser som betalas för det insamlade spannmålet tenderar att ligga under ”marknadens” priser.[23]
Denna tendens skadar förbundet mellan arbetare och bönder. Den är desto mer skadlig som det framförallt är fattigbönderna och mellanbönderna som berörs av de låga priser som insamlingsorganen betalar; det är nämligen de minst burgna bönderna som avyttrar en betydande del av sin produktion till de statliga organen så snart hösten kommer.
Effekten av denna prispolitik är inte bara ödesdiger för alliansen mellan arbetare och bönder, utan också ogynnsam för spannmålsproduktionen. Tillsammans med den knappa tillgången på industriprodukter på landsbygden bidrar den till att NEP:s slutliga kris bryter ut.
De motsättningar som ”prispolitiken för jordbruksprodukter” hamnar i leder till återkommande justeringar av de statliga organens inköpspriser och av det sätt varpå man behandlar de privata köpmän som konkurrerar med insamlingsorganen.
För de flesta jordbruksprodukter praktiserar de statliga organen ”kontraktsenliga” priser[24] eller priser som förhandlats fram (soglasitelnije) med utgångspunkt från priserna inom den privata sektorn i första hand, därefter praktiserar de framförallt ”fasta” priser (tverdij), vilka sätts lägre än den privata sektorns priser. Dessa ”fasta” priser spelar efterhand en allt större roll och staten anstränger sig att sänka dem ytterligare, vilket särskilt gäller för spannmålet under år 1926/27.[25]
Längre fram fattas det beslut om partiella uppjusteringar av insamlandets priser. Det rör sig emellertid om så begränsade förändringar att gapet mellan ”marknadspriserna” (vilka stiger snabbt) och insamlandets priser trots allt visar en tendens att växa. Det bör för övrigt nämnas att insamlandets priser ökar långsammare än vad produktionskostnaderna gör.[26] Här står vi inför en av de omedelbara källorna till insamlandets växande svårigheter och en av de utlösande faktorerna till NEP:s slutliga kris.
Under dessa omständigheter leds sovjetmakten till att i allt större utsträckning begränsa, och sedan totalt eliminera all privat handel med spannmål. I brist på förmåga att organisera insamlandet bättre och att minska utgifterna som hänger samman därmed, försöker regimen stabilisera priserna i syfte att trygga försörjningen av städerna och undvika att spannmålsbeståndet plötsligt minskar katastrofalt. Samtidigt används i allt större utsträckning systemet med kontrakt (kontraktsija) för spannmål.
Under NEP:s sista år får dessa kontrakt en praktiskt taget obligatorisk karaktär. Detta innebär att det inte längre rör sig om kontrakt annat än i formell mening.[27] När det kommer till kritan måste bönderna hädanefter bestå med obligatoriska leveranser. NEP, som egentligen även skulle innebära att bönderna disponerade över den del av produktionen som inte gick åt till den egna konsumtionen och till betalning av jordbruksskatten, överges nu helt och detta under betingelser som får regimen att vidta tvångsåtgärder mot bönderna, vilka försöker värja sig mot sådana ingrepp, Istället för att isolera rikebönderna medverkar dessa åtgärder till att ett växande antal bönder sätter upp ett enat motstånd mot vad de betraktar som beslagtaganden.
Bolsjevikpartiets linje ifråga om relationen mellan jordbrukspriser och produkter är att ”slå ihop saxen”[28]. Det är den prispolitik som måste föras om förbundet mellan arbetare och bönder ska kunna konsolideras och om jordbruket ska kunna utvecklas genom att lita till egna krafter. Ett adekvat genomförande skulle göra det möjligt för fattigbönder och mellanbönder att stärka sina positioner gentemot de rika bönderna, att rusta upp sina gårdar och att organisera sig med stöd från partiet. Av nedanstående statistiska uppgifter framgår att denna politik får positiva resultat mellan år 1923 (ett år då prissaxen är vidöppen)[29] och år 1928:
FÖRHÅLLANDET MELLAN JORDBRUKSPRISERNA OCH DETALJHANDELNS PRISER PÅ TILLVERKADE PRODUKTER[30]
| 1913: | 100 |
| 1923/24 | 33,7 |
| 1925/26 | 71,8 |
| 1926/27 | 71,1 |
| 1927/28 | 79,0 |
| 1928/29 | 90,3 |
| 1929/30 | 76,3 |
Dessa siffror föranleder följande anmärkningar:
1. År 1923/24 har jordbruksprodukternas köpkraft reducerats till ungefär en tredjedel jämfört med förkrigsnivån.
2. Från år 1923/24 till 1927/28 multipliceras uppenbarligen jordbruksprodukternas köpkraft med 2,3.
3. Ökningen verkar fortsätta under 1928/29 då det enligt tabellens siffror inte fattas mer än 10% för att förkrigsnivån skall vara uppnådd.
4. 1929/30 är situationen tydligen upp-och-nervänd, nu faller siffrorna för köpkraften under den nivå som uppnåddes 1927/28. Här är preciseringar och tillrättalägganden nödvändiga:
a) Utvecklingen av fattig- och mellanböndernas situation kan inte bedömas enbart efter dessa siffror. De flesta av dem befinner sig i en något förbättrad situation jämfört med tiden före kriget, eftersom de förfogar över mer jord. Från och ned 1923 förbättrar de ytterligare sin situation genom att de lyckas utöka sina jordandelar.
b) Fast spannmålsproduktionen är av avgörande betydelse missgynnas de bönder som huvudsakligen producerar spannmål, speciellt av det sätt varpå insamlingens priser (fattigböndernas spannmålsskördar köps till större delen upp av insamlingsorganen) utvecklas i förhållande till industrins detaljhandelpriser. Denna utveckling ser ut så här:
FÖRHÅLLANDET MELLAN INSAMLINGENS SPANNMÅLSPRISER OCH INDUSTRINS DETALJHANDELPRISER[31]
| 1913[32] | 100 |
| 1923/24 | 29,1 |
| 1925/26 | 68,7 |
| 1926/27 | 56,6 |
| 1927/28 | 65,2 |
| 1928/29 | 76,1 |
| 1929/30 | 76,9[33] |
c) De negativa effekterna av industriprisernas höga nivå är mycket kännbara för de bönder som måste handla av privata köpmän, då dessa tar särskilt mycket betalt. I december 1927 överstiger sålunda industrins detaljhandelpriser 1913 års nivå med 88 % inom den ”officiella sektorn” (stat och kooperation) och med 140% inom den privata sektorn.[34] För att ge en mer konkret bild av prisrelationerna ska jag här ange hur stora kvantiteter bönderna erhåller av olika produkter i utbyte mot ett centner spannmål (= 501 kg) år 1927.[35]
Erhållna kvantiteter år 1913 samt år 1927 inom kooperativa respektive privata sektorn:
| produkt (mått) | 1913 | 1927 koop | 1927 privata sektorn |
| bomull (meter) | 23,72 | 12,99 | 10,91 |
| socker (kilo) | 14,60 | 7,65 | 7,45 |
| fotogen (kilo) | 41,53 | 44,25 | 38,75 |
| salt (kilo) | 168,8 | 135,5 | 86,5 |
| spik (kilo) | 24,36 | 16,90 | 13,77 |
d) Från och med 1928 kan man inte längre begränsa sig till en undersökning av prisutvecklingen inom jordbruk och industri. Det skulle ge en förskönande bild av böndernas situation. I själva verket kan en stor del av böndernas penninginkomster inte längre omsättas i fabriksprodukter på grund av den varubrist som råder, framförallt på landsbygden.[36] Denna situation, som uppstod redan under vintern 1925/26, är till allvarligt förfång för de fattigaste bönderna och för dem som har de sämst utrustade egendomarna. De kan inte utrusta sina gårdar bättre och förblir beroende av de rika bönderna. Sammanfattningsvis kan man säga att den politik som syftar till att ”slå ihop saxen” är relativt lyckosam fram till 1927. Därefter utvecklas en prisglidning som är samtida med ”insamlandets kris” och som delvis förklarar densamma. Denna ”prisglidning” är en konsekvens av misstag som sovjetmakten begår från 1926/27 och framåt ifråga om industripolitikens inriktning, såväl vad gäller den löpande produktionen som investeringarna. Det visar sig att sovjetmakten under rådande betingelser inte kan ”bemästra” priserna så som den trodde sig kunna göra. Det brutala avslöjandet av denna sanning, tillsammans med det faktum att de negativa värderingarna av NEP alltmer tar överhanden, leder till att exceptionella åtgärder vidtas, krisfenomenen fördjupas och till det plötsliga och slutliga övergivandet av den Nya Ekonomiska Politiken.
Ovanstående analys visar klart att uttrycket ”det totala övergivandet av NEP” innebär ett övergivande av det som är kvar av NEP år 1929. I själva verket är det så att strax före 1929 består den ”verkliga NEP” av en kombination av motsägelsefulla åtgärder där en del stämmer överens med den leninistiska uppfattningen av NEP och en del rimmar illa med den uppfattningen, det vill säga en kombination av NEP och ”icke-NEP”. I praktiken blir inslaget av ”icke-NEP” allt viktigare från och med år 1925 och tar till sist överhanden mot slutet av år 1929.
Från 1922 till 1927 är emellertid respekten för en rad av NEP:s grund läggande principer mer eller mindre självskriven. Det gäller framförallt uppfattningen att man inte ska tillgripa tvångsåtgärder mot bondemassorna, fastställandet av en fast jordbruksskatt som kan betalas i pengar och de lyckade försöken att "slå ihop saxen".
De omfattande problem som uppstår 1925 i och med kraven på en ackumulation som är tillräckligt stor för att ekonomins återupprustning ska säkras, och de termer i vilka man diskuterar dessa problem, leder till att en rad åtgärder vidtas som står i motsättning till NEP och som motverkar förbättrandet av bondemassornas levnadsvillkor, vilket faktiskt är ett av NEP:s mål. Den nepska vägen mot socialismen skulle nämligen gå via en minskning av skillnaderna mellan arbetarnas och böndernas levnadsvillkor.
Under år 1925 finns det en risk för att vissa åtgärder som man fattat beslut om ska förvandla NEP till någon slags väg mot privatkapitalismen. Dessa åtgärder har sin upprinnelse i en resolution som centralkommittén antar i slutet av april 1925.[37] Resolutionens innehåll rör huvudsakligen rätten att arrendera ut jord och utvidgningen av lönearbete inom jordbruket.
På den första punkten auktoriserar resolutionen ett ökat utnyttjande av böndernas rätt att hyra ut jord. Arrendekontrakt kan till och med och i vissa fall slutas för en period på tolv år.[38] På så sätt bekräftar resolutionen ett beslut taget av centralkommitténs presidium den 21 april 1925, vilket ”mjukar upp” bestämmelserna i 28 paragrafen i jordbrukslagen från år 1922. Därefter ges så talrika tillstånd till uthyrning av jordar att arrendet blir en vanlig förekomst (1922 års jordbrukslag tillät inte arrende annat än i undantagsfall).[39]
På den andra punkten godkänner centralkommittén i sin resolution ett dekret som Sovnarkom antog den artonde april 1925, vilket undanröjer nästan alla tidigare restriktioner mot anställandet av bönder som avlönad arbetskraft.[40]
Dessa bestämmelser behåller sin giltighet under de år som följer, men från och med år 1928 tenderar de att tillämpas i allt mindre utsträckning. Att arrendera jord eller leja jordbruksarbetare blir i själva verket liktydigt med att utge sig för att vara kulak och att bli särskilt utsatt för hotet om "exceptionella åtgärder”.
Hursomhelst bidrar dessa åtgärder till att det mellan 1925 och 1928 sker en viss förstärkning av de rika och burgna böndernas ställning och att deras ackumulation ökar. Detta utgör för övrigt ett av de eftersträvade målen, något som klart anges i skilda uttalanden gjorda kvällen innan den nyss omtalade resolutionen antogs. Den text som klarast uttrycker detta är det tal som Bucharin håller den sjuttonde april 1925. Han säger där: ”Bondeklassens burgna skikt, kulaken och i viss mån mellanbonden, är nu rädd för att ackumulera ... Den bonde som lägger ett plåttak idag, blir utpekad som kulak imorgon, och det betyder slutet för honom. Den bonde som köper en maskin, gör det ’så att kommunisterna inte ser det’. Jordbrukets tekniska framåtskridande insveps i en konspiratorisk atmosfär.
Om vi betraktar de olika bondeskikten ser vi att kulaken är missnöjd med oss därför att vi hindrar honom från att ackumulera. Samtidigt knorrar fattigbönderna över oss därför att vi hindrar dem från att ta anställning som jordbruksarbetare hos samme kulak.
Vår politik gentemot landsbygden måste utvecklas i riktning mot en minskning eller en partiell eliminering av den mångfald restriktioner som lägger en hämsko på kulakgårdarnas och de burgna böndernas gårdars utveckling. Till bönderna, till alla bönder, måste vi säga: berika er, utveckla era gårdar...
Hur paradoxalt det än verkar måste vi utveckla den burgna bondens jordbruk för att kunna stödja fattigbonden och mellanbonden.”[41]
Det är tydligt att Bucharin i detta tal förbereder partiet på att acceptera de åtgärder som kommer att antas några dagar senare. Hans text belyser sambandet mellan ackumulationsproblemen och antagandet av riktlinjer som är relativt gynnsam för de välsituerade bönderna. Enligt dessa riktlinjer skulle en del av de välsituerade skiktens besparingar lånas upp av staten för att främja den statliga industrins ackumulation.
De vidtagna åtgärderna stärker kulakernas ställning något, men deras ”bidrag” till ackumulationen är försumbart, speciellt inom den statliga sektorn. Detta är de bakomliggande orsakerna till den omsvängning som sker 1926. Nu ska den statliga ackumulationen förverkligas genom en ökad kreditgivning, inflation och en prisutveckling vilken, som vi sett, främst drabbar fattig- och mellanbönderna.
Skilda sifferuppgifter visar hur det sätt varpå NEP genomförs i praktiken, leder till ett misslyckande för målsättningen att minska skillnaderna mellan stad och landsbygd, isynnerhet vad gäller konsumtionen av industriprodukter.
Mellan 1923 och 1927 sjunker landsbygdsbefolkningens andel av konsumtionen av industriprodukter stadigt[42]. Under 1925/26 i mitten av NEP (år 1928 förvärras situationen) är konsumtionen per invånare på landsbygden lägre än före kriget ifråga om nästan alla industriprodukter, och den uppnår knappt fjärdedelen av stadsbornas konsumtion per capita.[43] Givetvis ligger konsumtionsnivån för de minst besuttna bondeskikten avsevärt under den nivå som medeltalen anger.
Dessa förhållanden gör de svaga punkterna för den reella NEP uppenbara. Till en del är de ett resultat av att prissaxen inte slagits ihop och till en del av att nettoförsäljningen (som ger bönderna medel att köpa industriprodukter) utgör en så ringa del av jordbruksproduktionen och av att det råder varubrist på landsbygden. Den sista punkten måste behandlas desto noggrannare som NEP:s kris enligt Preobrazjenskijs och trotskisternas tolkning härrör från en ”alltför stor efterfrågan” från jordbrukets sida. Den rådande situationen skulle alltså kräva att den industriella utvecklingen prioriterades, och bönderna borde ”finansiera” denna utveckling. Låt oss nu se hur böndernas totala efterfrågan på industriprodukter utvecklas.
Enligt S. Grosskopfs uppskattningar sjunker böndernas nettoförsäljning efter skatt och pålagor, från 1347 miljoner förkrigsrubler år 1912/1913 till 980 förkrigsrubler år 1925/26. Om man utgår från ett basvärde på 100 under 1912/13 ligger indexvärdet för böndernas nettoförsäljning år 1925/26 på 72,7 enheter. Om man bortser från de penninginkomster bönderna kan få från aktiviteter utanför jordbruket, vilka man vet har minskat, och från sparandet av pengar (faktorer som inte nämnvärt påverkar summorna ifråga), motsvarar nämnda indexvärde böndernas efterfrågan på industriprodukter. Mellan 1912/13 och 1925/26 minskar alltså denna efterfrågan med 27,3%. Det rör sig om efterfrågan uttryckt i pengar och inte i volym, vilket innebär att den påverkas av prishöjningarna inom den lätta industrin.[45] Under 1925/26 ligger dessa priser 2,2 gånger högre än under förkrigstiden.[46] Böndernas efterfrågan på industriprodukter i volym räknat reduceras i proportion därtill. Det betyder att indexvärdet 72,2 ska bytas mot ett indexvärde på 33. De följande åren förbättras läget något. Om man utgår från att jordbrukets nettointäkter efter skatt och pålagor växer i proportion till jordbrukets nettoförsäljning, får man följande tendens:[47]
Index för böndernas efterfrågan på industriprodukter
| (1912/13 = 100) | |
| 1926/27 | 75,2 |
| 1927/28 | 80,2 |
Böndernas volymmässiga efterfrågan på industriprodukter ökar tydligen något snabbare under dessa två år, eftersom den lätta industrins priser sjunker. I själva verket vet man att bondeklassens efterfrågan på industriprodukter under år 1928 inte kan tillfredsställas.[48]
Dessa fåtaliga uppgifter räcker för att illustrera den formella och abstrakta karaktären[49] hos den tolkning av NEP-krisen som framförs av Preobrazjenskij och trotskisterna, vilka anser att ”bristen på industriprodukter” beror på en ökning av böndernas inkomster och på ”jordbrukets försprång framför industrin”.
När det kommer till kritan ger inte bondeklassens efterfrågan någon som helst förklaring till industrivarubristen. Detta framgår klart om man ser på hur landsbygden respektive industrins efterfrågan på industrivaror utvecklas. Industriproduktionen uppnår följande indexvärden utifrån basvärdet 100 år 1913:[50]
| 1925/26 | 89,9 |
| 1926/27 | 103,9 |
| 1927/28 | 119,6 |
Under 1925/26 ligger således indexvärdet för industrins produktion 12,2 enheter högre än indexvärdet för böndernas efterfrågan på industriprodukter. Gapet vidgas under följande år och för 1926/27 respektive 1927/28 ligger det på 28,7 och 39,4 enheter.
Om det råder brist på industriprodukter måste orsaken framförallt sökas i de villkor för produktionen som präglar den urbana sektorn och inte landsbygden. Den urbana sektorns roll får konsekvenser som är desto mer negativa som bolsjevikpartiets band till bondemassorna är svaga, och som de ideologiska och politiska förhållandena bondeklassen befinner sig i rent allmänt sett inte gynnar en konsolidering av förbundet mellan arbetare och bönder.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Lenin, intervjuad av A. Ransom, journalist på Manchester Guardian, november, 1922, i Polnoje sobranije sotjinenij, band 43 (citerat av S. Grosskopf, L'AOP [1921–1928], op.cit. s. 167). Bettelheims understrykning. Se även Lenin, Samlade skrifter i urval, band 17, s. 353; ett pud = 16,4 kg.
[2] Härav de uttryck som så ofta återkommer hos Lenin, när han beskriver den sovjetiske bonden som ”flitig” och ”målmedveten”.
[3] Se S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 169.
[4] Se ovan.
[5] Den totala försäljningsandelen är detsamma som den totala försäljningen i förhållande till bruttoproduktionen. Detta begrepp måste särskiljas från nettoförsäljningen, som erhålles genom att man från böndernas totala försäljning drar det belopp som bönderna köpt jordbruksprodukter för. Denna post bör sedan ses i relation till bruttoproduktionen. Nettoförsäljningen kan inte ses som något mått på utvecklingen av böndernas förbindelser med marknaden utan är fastmer ett uttryck för böndernas efterfrågan på icke-jordbruksprodukter. Värderingarna är gjorda av L. H. Litovchenko, i hans artikel ”Krestjanskoe choziajstvo i rynok”, i Ekonomitjeskoje Obozrenije, nr 5, 1925, citerat av S. Grosskopf, L’AOP (1921–1928), op.cit. s. 167.
[6] Citerat av S. Grosskopf, Ibid., s. 168.
[7] Beräkningarna är utförda på grundval av KT 1925/26, s. 73.
[8] På dessa punkter, se S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 167 ff, s. 347 ff.
[9] Ända fram till 1927/28 är utbytet av jordbruksprodukter bönderna emellan ungefär av samma storleksordning som försäljningen till städerna och staten. (Se E.H Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 916).
[10] Dessa procentangivelser utgör delar av en omsättning, andelen procent är alltså påverkade av prissättningen på respektive försålda produkter. På böndernas marknader betalas det högre priser än vid de statliga organens inköp (år 1926 säljs till exempel ett pud [16,4 kg] spannmål för 1,03–1,44 rubler på marknaden, medan staten betalar 0,94 rubler). Se B. Kerblay, Les Marchés paysans..., op.cit. s. 112, 114. I mars 1928 är rågpriset på marknaden i Ukraina lika med 126,3% av det pris som insamlingsorganen betalar, i mars 1929 stiger det till 369,2% av det pris statens insamlingsorgan betalar. Se Ekonomitjeskaja Zjizn (förkortas: Ekon. Zjizn), 26 april och 1 maj 1929 och Torgovo-Promysjlennaja Gazeta (förkortas: TPG) 6 april 1929, citerat av A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 70).
[11] De andra (ungefär 860 000) är antingen hantverkare i städerna eller arbetare i den kapitalistiska småindustrin (omkring 80 000). Se E.B. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1:I, s. 390–391.
[12] I Larin, Tjastnyj Kapital v SSSR, Moskva/Leningrad, 1927, s. 119–120.
[13] Se TPG 15 juli 1929.
[14] Se nedan.
[15] Se nedan.
[16] Det faktum att den statliga och kooperativa handeln länge är oförmögen att ersätta den privata handeln ute i byarna, beror framförallt på att gårdfarihandlarna och butiksföreståndarna nöjde sig med enklare förhållanden än funktionärerna. Dessa kräver ofta en riktig butik och ett fordon, även på sådan ställen där butiken ryms i en barack och hästen är det enda färdmedlet.
[17] Se A Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 242.
[18] Beräkningarna baserar sig på A. Bajkov, op.cit. s. 67.
[19] Ekon.Jizn, 14 november 1928, citerat av A. Bajkov, op.cit. s. 70.
[20] Man använder termen ”prissax” som en hänvisning till den grafiska figur som utvecklingen av industrins och jordbrukets priser beskriver, man säger att ”prissaxen är öppnast” när industripriser och jordbrukspriser fjärmar sig från varandra. När de närmar sig varandra säger man att ”prissaxen stängs”. Man betraktar prissaxen som stängd när man uppnår 1918 års prisrelationer.
[21] Under 1927/28 planerar staten att köpa in följande andelar av den produktion som går till försäljning: 100% av bomullen, 100% av sockerbetorna, 98% av linet och tobaken, 92% av pälsverken, 80% av hudarna, 70% av ullen (se A. Bajkov, op.cit. s. 62). För flera viktiga jordbruksprodukter som hampa och lin, gäller att den produktion som går till försäljning är mindre än under förkrigstiden (se Ekon. Jizn, 3 maj 1927, se även Richard Lorenz’ avhandling, Das Ende der Neuer Ökonomischer Politik (förkortas Das Ende der NOP), Marburg/Lahn, 1970, s. 28 och S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. tabell 209, s. 352).
[22] A. Bajkov, op.cit. s. 63.
[23] Under år 1926/27 är tendensen att betala insamlat spannmål med låga priser särskilt märkbar. Detta år ligger insamlingens prisindex (basvärde 100 år 1911–1914) på 118,7 för spannmål mot 133,9 för samtliga de produkter staten samlar in och 149,3 för den genomsnittliga jordbruksprodukten. Sistnämnda siffra är beräknad både på de produkter som säljs till staten och på dem som säljs till enskilda och privata affärsmän (se B. Kerblay, Les Marchés paysans en URSS, Paris, Mouton, 1968, s. 119). Andra exempel på avsevärda skillnader mellan insamlandets och ”marknadens” priser har tidigare angetts för åren 1926,1928 1929 (se tidigare not).
[24] Se ovan.
[25] Under 1926/27 sänks insamlandets spannmålspriser med 20%, vilket innebär att vetepriset kommer att ligga 25% under marknadspriset och rågpriset kommer att ligga 50% under priset på den privata marknaden. (Se B. Kerblay, op.cit. s. 118).
[26] Se S. Grosskopf, op.cit. s. 335.
[27] Desto mer som insamlingsorganen i allmänhet inte lyckas förse bönderna med det kraftfoder och det utsäde som utfästes då ”kontrakten” skrevs under. Detta gör att böndernas förpliktelser får en än mer ensidig karaktär.
[28] Se ovan.
[29] Under den här tiden talar man om ”prissaxens kris”.
[30] Dessa siffror har räknats fram utifrån sista kolumnen i tabell 11, s. 119 i B. Kerblays bok, Les Marchés paysans, op.cit. Indexvärdena får utvecklingen av relationerna mellan jordbrukets produktionspriser och detaljhandelns priser på tillverkade varor att framträda (index har upprättats efter en sammanvägning av den privata och den allmänna sektorn). Det sätt varpå sammanvägningen gjorts påverkar givetvis utvecklingen av index, och därför ska det påpekas att det faktum att den allmänna sektorn är svagare på landet än i staden inte tagits med i beräkningen då ovanstående tabell upprättats, vilket innebär att böndernas situation är ännu sämre än vad som f'ramgår här. För en mer detaljerad analys, se S. Grosskopf, op.cit. s. 195–196.
[31] Beräkningarna utförda med hjälp av samma källa som tabellen på s. 141.
[32] De priser som anges för år 1913 är givetvis marknadspriser.
[33] Gäller endast råg.
[34] A.N. Malafejev, Istorija tsenoobrazovanija SSSR, 1917–1963, Moskva, 1964, s. 384–385). Koefficienterna är beräknade utifrån ett basindex på år 1913.
[35] Se A. Bajkov, Soviet Economic System, op.cit. s. 67. Författaren citerar Inland Trade of the USSR, s. 82. För år 1913 rör det sig givetvis om marknadspriser.
[36] Se ovan.
[37] KPSS, op.cit. del 1, s. 922–932.
[38] Ibid. s. 927.
[39] Se 1922 års jordbrukslag, del 1 s. 193–195. Angående 1925 års reform, se Sobranije Uzakonenij, 1925, nr 27, paragraf 191 och E.H. Carr, Socialism.., op.cit. del 1 s. 257–258.
[40] KPSS, op.cit. del 1 s. 927 och E.H. Carr, Socialism..., del 1, s. 268.
[41] Se Pravda, 24 maj 1925. En reviderad återgivning av Bucharins tal publicerades i Bolsjevik 30 april och 1 juni 1925. I nämnda version är termen ”kulak” oftast ersatt av uttrycket burgen bonde. Denna text finns på franska i N. Boukharine, La Question paysanne en URSS, Paris, Maspero, 1973, s. 139 ff.
[42] Från 1923/24 till 1926/27 minskar den från 59,4% till 53,2%; (se S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 206.
[43] Däremot ökar livsmedelsproduktionen per capita något bland bondebefolkningen, tack vare omfördelningen av jorden och ligger 1925/26 över förkrigstidens nivå. För de mindre burgna bondeskikten sker det en klar ökning. Icke desto mindre förblir konsumtionen per capita av vetemjöl, socker, kött, fläsk, flott, smörprodukter och ägg lägre bland bondefamiljerna än bland arbetarfamiljer och tjänstemannafamiljer. Se Grosskopf L'AOP (1921–1928), op.cit. tabell 92, s. 170 och tabell 96, s 174.
[44] Se även tidigare påpekanden i denna fråga.
[45] Se S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 197.
[46] Beräkningarna är gjorda utifrån B.Kerblay, Les Marchés paysans... op.cit. s. 119.
[47] Jag har här tagit den procentuella utvecklingen av jordbrukets nettoförsäljning så som den uttrycks i kontrollsiffrorna från de aktuella åren (se KT 1929/30, Moskva, 1930, s. 540), jag har alltså utgått från att skatt och pålagor är konstanta, vilket förorsakar en viss brist på exakthet, som dock verkar svår att komma tillrätta med.
[48] Se ovan.
[49] I mars 1922 granskade centralkommittén Preobrazjenskijs teser om arbetet på landsbygden, och förkastade dem efter att ha analyserat Lenins kritik. Lenin förebrår Preobrazjenskij hans abstrakta formalism (se Lenin, OC, band 36, s. 241 ff, brevet till Molotov). Man återfinner samma formalism i Preobrazjenskijs senare texter (se några typiska citat i S. Grosskopf, L'AOP 1921–1928, op.cit. s. 188 ff).
[50] Sifferserien är upprättad av Gosplan för den totala industriproduktionen (se E. Zaleski, Planification ..., op.cit. s. 346).