Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxičme période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
De analyser som presenteras på följande sidor rör den sovjetiska landsbygdens ekonomiska och sociala struktur mot slutet av NEP-perioden. De syftar till att klarlägga under vilka omständigheter byarnas klasstrider avtecknar sig i jordbrukspolitiken och hur de leder till NEP:s slutliga kris.
Klasstridernas och jordbrukspolitikens former är avgörande för vilken omvandling den sovjetiska landsbygden genomgår mellan 1924 och 1929. Omvandlingen får inte betraktas som en ”autonom” process, vilken enbart drivs av en ofrånkomlig ”inre nödvändighet”. Den kan inte särskiljas från den politik som förs gentemot bondeklassen och dess olika skikt. Denna politik måste i sin tur relateras till utvecklingen av motsättningar inom den urbana sektorn och till det sätt varpå dessa motsättningar behandlas. Dessa problem kommer att tas upp längre fram.
Under NEP[1] härrör merparten av jordbruksproduktionen från bönder som brukar sina egna jordar. De producerar till en del direkt för egna behov, till en del för att kunna byta sina produkter på marknaden. Statsjordbruken och kolchoserna (kollektiva jordbruksenheter) är bara av perifer betydelse. De bönder och hantverkare som deltar i den kollektiva produktionen utgör bara 1,3% år 1924 och 2,9% år 1928.[2]
Den spannmål som produceras för marknaden (en produktion som är avgörande vad gäller förhållandet land – stad och den kris som tar sin början i slutet av 1927) kommer främst från individuella brukningsenheter. År 1927 står de för 92,4% av ifrågavarande produktion, medan sovchoserna (statsjordbruken) bara står för 5,7% och kolchoserna bara för 1,9%.[3]
De ”självägande bönderna” utgör en heterogen samhällskategori. Bakom detta uttryck döljer sig de oerhört sammansatta produktionsförhållanden som utmärker det nepska jordbruket. Denna sammansatthet är förknippad med den sovjetiska bondeklassens sociala differentiering och de klassmotsättningar som följer därav.
Den sovjetiska bondeklassens sociala differentiering mot slutet av NEP-perioden är relativt begränsad. Å ena sidan har den fördelning av jorden som blir verklighet tack vare oktoberrevolutionen – och som i vissa fall fortsätter ända fram till 1923/24 – resulterat i en rättvisare jordfördelning. Å andra sidan uppvisar den sociala differentieringsprocess som utvecklas under NEP särdrag som ofta understrukits. Denna process utmynnar i en minskning av andelen fattigbönder inom den totala bondebefolkningen och en ökning av proportionen mellanbönder, medan kulakernas ekonomiska betydelse ökar något.
Den långsamma omvandlingen av den sovjetiska bondeklassens struktur beror framförallt på den dubbla process som fattigbönderna genomgår. Medan en del av dem införlivas med proletariatet, integreras en annan del med mellanbönderna och förstärker detta skikt.[4]
Från 1925 uppmärksammas differentieringens särdrag i undersökningar utförda av Arbetar- och bondeinspektionen, Finanskommissariatet och andra myndigheter.[5] Undersökningarna innebär en dementi av oppositionens påståenden om att det sovjetiska jordbruket karakteriseras av en kapitalistisk differentieringsprocess vilken skulle utmynna i en polarisering, dvs. i en numerär förstärkning av å ena sidan proletariatet, å andra sidan av den lantliga bourgeoisien.
I de uttalanden som underställs den femtonde kongressen tas särdragen uttryckligen upp: ”Särdragen i differentieringen härrör från förändringar av de allmänna samhällsvillkoren. De ser ut på följande sätt: Den kapitalistiska utvecklingen leder till en försvagning (genom ”erosion”) av bondeklassens mellankategori och en tillväxt av de extrema grupperna, dvs. fattiga och rika bönder. Hos oss är det tvärtom så att kategorin mellanbönder växer, att kulakerna ökar något i antal genom tillskott från de burgnaste mellanbönderna och att fattigbönderna blir allt färre. En del av de sistnämnda proletariseras, medan de flesta steg för steg närmar sig mellanbönderna.[6]
En sådan framställning är emellertid otillräcklig, den hänvisar till ”allmänna samhällsvillkor” och antar alltså att det räcker för att förklara den typ av differentiering som observerats. Men så förhåller det sig inte.
Den differentiering som konstaterats har visserligen sina rötter i de allmänna betingelser som skapas av sovjetmakten, såsom nationaliseringen av jorden och förnyandet av mirens funktion genom jordbrukslagen av år 1922.[7] Givet dessa ”allmänna förutsättningar” kan emellertid den form av differentiering som bondeklassen antar, förklaras av den politiska linje som förs (en linje som framförallt präglas av den skattelindring mellanbönder och fattigbönder åtnjuter) och dessutom av den kamp som fattigbönder och mellanbönder själva för i avsikt att utrusta sig och organisera sig bättre.[8]
Vitt skilda siffror har förts fram angående de sovjetiska böndernas klassdifferentiering. Jag håller mig här till dem som räknats fram av S. G. Strumilin, en sovjetisk ekonom och statistiker som bemödar sig om att klassificera jordbruksenheterna med utgångspunkt i de kriterier Lenin för fram på Kominterns andra kongress.[9] Enligt dessa kriterier förmår fattigbönderna inte producera mer än till sitt eget uppehälle, eller så tvingas de till och med att utföra något betalt extraarbete för att överleva. Mellanbönderna förfogar över ett litet överskott, vilket möjliggör en blygsam ackumulation när skördarna är goda. Till rika bönder räknas de som får in ett regelbundet överskott som är tillräckligt stort för att de ska kunna ackumulera kapital och utnyttja byns övriga invånare som lönarbetare och göra ockeraffärer, etc.
Enligt Strumilins och sovjetiska statistiska centralbyråns definitioner kan man ställa upp följande tabell[10] i vilken böndernas sociala fördelning under 1926/27 anges:
| Fattigbönder | 29,4% |
| Mellanbönder | 67,5% |
| Rika bönder | 3,1% |
Dessa siffror måste få en ungefärlig natur.[11] Icke desto mindre kan man konstatera att kulakerna är fåtaliga, och framförallt att deras del i försäljningen av produkter utanför byn förblir marginell. Detta kan också utläsas ur andra statistiska källor.
Enligt den statistik som S. Grosskopf citerar, är det år 1925 i första hand fattigbönderna och mellanbönderna som förser marknaden med spannmål. Dessa står för mer än 88% mot de rika böndernas 11,8%.[12]
Betydelsen av fattig- och mellanböndernas spannmålsförsäljning, trots den ringa mängden spannmål de producerar per capita, härrör från det faktum att de är tvungna att sälja en del av skörden för att få likvida medel till sina skulder, för att kunna betala skatten (vilket sker om hösten) och för att kunna göra de oundgängliga inköpen av tillverkade produkter, inklusive de redskap som saknas på deras gårdar och med vars hjälp de skulle kunna minska sitt beroende av kulakerna. När det gäller försörjningen av städerna, intar fattig- och mellanbönderna en ännu mer dominerande roll, eftersom största delen av det spannmål de säljer förs dit mot slutet av sommaren och under hösten, medan däremot rikebönderna säljer en del av sitt överskott på landsbygdens marknader under årets lopp.[13]
Dessa uppgifter visar med all önskvärd tydlighet hur felaktig den förenklade tes om ”kulakernas strejk” är, som Kamenev för fram från 1925 för att förklara insamlandets svårigheter under 1925/26[14].
Kamenev stöder sig då på statistik från OSU (den sovjetiska statistiska centralbyrån) som inte bygger på böndernas inkomster, utan på den ägda jordytans storlek. Enligt denna statistik utgör kulakegendomarna 12% av jordbruksenheterna och besitter 61% av ”spannmålsöverskottet”.[15] Utifrån dessa siffror kan Kamenev dra den felaktiga slutsatsen att de rika bönderna erhåller merparten av penninginkomsterna på landsbygden och att det är de som i första hand köper in de konsumtionsvaror och industriprodukter som kan erhållas i byarna.
Denna tes stärker Preobrazjenskij i hans uppfattning att fastställandet av höga priser för industrin och låga för jordbruket inte skulle beröra bondemassorna eftersom fattigbönder och mellanbönder inte deltar i utbytet i någon större utsträckning. En sådan prissättning skulle samtidigt göra det möjligt för staten att uppnå en högre ackumulationsgrad genom att utkräva en ”tribut” från de rikaste bönderna.
Tvärtemot vad som görs gällande i dessa påståenden så härstammar ungefär tre fjärdedelar av det spannmål som tillförs städerna från fattig- och mellanböndernas jordbruk, och dessa köper mer än 80% av de tillverkade produkter som finner avsättning i byarna,1[16], detta just för att bättre utrusta sina gårdar, vilka är mycket fattiga på redskap.
De proportioner som här angetts för det försålda spannmålets ursprung framgår också av de siffror som Stalin nämner i ett anförande 28 maj 1928 inför Sverdlovuniversitetets studenter. Han anger där att kulakerna 1926/27 bidrar med 20% av spannmålet, medan fattigbönder och mellanbönder står för 74% och statliga och kollektiva jordbruk svarar för 6%.[17]
Nu vore det naturligtvis felaktigt att dra slutsatsen att kulakernas sociala och politiska roll helt kan förbigås. Tvärtom spelar den en viktig roll, men då på andra områden än produktionens. På varucirkulationens nivå: i de affärsrelationer kulakerna upprätthåller med fattig- och mellanbönderna. På den ideologiska nivån: genom illusionen om en framtid med möjlighet för var och en att berika sig, en illusion som en del mellanbönder faller för och i konsekvens därmed vänder ryggen åt kollektiva produktionsformer. På den politiska nivån: genom det inflytande rikebönderna kan utöva i byförsamlingen (schoden).[18]
Rikeböndernas betydelse bottnar i de samhällsförhållanden som reproduceras under NEP, lönearbetet, uthyrningen av jord och jordbruksredskap samt den kapitalistiska handeln. Dessa förhållanden gör det möjligt för kulakerna att utöva ett stort inflytande, vilket inte går att mäta medelst storleken på deras gårdar eller medelst deras del i produktionen. Det är utifrån dessa samhällsförhållanden rikebönderna utvecklar en kamp för att stärka sin dominans över fattig- och mellanbönderna.
Det är emellertid en sak att konstatera dessa fakta och en annan att dra slutsatsen att kulakerna har det avgörande ekonomiska inflytandet över den produktion som ligger till grund för städernas försörjning som Trotskij/Zinovjevoppositionen gör,[19] vilket är felaktigt.
Även om bolsjevikpartiet förkastar oppositionens slutsatser, ger dess ”analyser” en felaktig bild av den sovjetiska landsbygdens sociala förhållanden. Trots att oppositionen lider ett totalt politiskt nederlag återfinns huvuddragen i deras analyser, om än i modifierad form, i den tolkning som partiledningen 1928 och 1929 gör av insamlandets kris (i synnerhet när den vill förklara krisen med ”kulakernas strejk”) och i det sätt varpå partiledningen försöker ”behandla” motsättningarna inom bondeklassen å ena sidan och mellan bondeklassen och sovjetmakten å andra sidan.
Här är det lämplig att efterhand undersöka bondeskiktens olika roller under krisen för insamlandet åren 1927/28 och vilken betydelse det kan ha för kommande produktionsökningar inom jordbruket, och då särskilt spannmålsskördarna.
För att klarlägga de klassmässiga orsakerna till krisen för insamlandet år 1927/28, är det nödvändigt att analysera det sätt varpå insamlandet fortgår. Detta är vad jag ska försöka göra på de sidor som följer och då refererar jag ånyo till S. Grosskopfs analyser som i detta ämne gör upp med många ”vedertagna föreställningar”.
Under första kvartalet av 1927/28 års jordbrukskampanj (juli–september) samlar de statliga och kooperativa organen in större spannmålskvantiteter än under samma period det goda året 1926/27.[20]
Ökningen är desto mer anmärkningsvärd som 1927 års skörd är sämre än föregående års skörd[21] och som den geografiska fördelningen av spannmålsproduktionen är ogynnsam. De regioner som främst berörs av tillbakagången i produktionen är de så kallade ”överskottsregionerna”, vars produktion delvis används till att täcka spannmålsbehov hos mindre gynnade bönder i ”underskottsregioner”.
Analysen visar att utökningen av insamlandet under månaderna juliseptember 1927 huvudsakligen härrör från rika bönder, från kulaker. Dels är det de som äger merparten av befintliga produktionsmedel och transportmedel, dels skyndar de sig att sälja före oktober månad, det vill säga före den tidpunkt då fattigbönder och mellanbönder vanligtvis tar sin spannmål till marknaden och på så sätt sänker priserna. De sovjetiska myndigheternas politik under 1926/27 förhindrar dessutom prishöjningar på spannmålet under våren 1927 . Rikebönderna förväntar sig därför inte någon prishöjning under våren 1928, något som utgör ännu en orsak för dem att så snart som möjligt avsätta sin produktion. Det är dessa faktorer som ligger bakom ökningen av insamlandet under juli– september 1927.[22]
Upptrappningen av de rika böndernas leveranser under sommaren 1927 innebär givetvis inte att kulakerna inte lagrat vissa kvantiteter spannmål. Icke desto mindre visar denna upptrappning att under hösten 1927 är det inte i de rika böndernas lador som huvudparten av de kvarhållna ”lagren” på landsbygden återfinns.[23]
Från hösten och framåt är det alltså vanligtvis fattig- och mellanbönder som levererar spannmål till insamlandet . Under hösten 1927 bryter emellertid dessa leveranser samman.
Två omedelbara orsaker förklarar detta sammanbrott. Den första är att tillförseln av fabriksprodukter till landsbygden minskar under andra hälften av 1927. En del av fattig- och mellanböndernas försäljning av spannmål syftar till att inbringa pengar för att köpa fabriksprodukter, framförallt de enkla redskap som saknas. Därför sjunker försäljningen av spannmål under hösten 1927 i samma mån som tillgången på tillverkade produkter minskar. De skattelättnader man nu bereder fattig- och mellanbönder resulterar också i att trycket från ”försäljningstvånget” blir mindre kännbart.
En annan omedelbar orsak till minskningen av insamlandet från 1927 är försumlighet och passivitet hos de statliga och kooperativa organen. De officiella organens brist på aktivitet bottnar i att de är mindre rädda för konkurrensen från den privata handeln, som nu är ålagd strängare restriktioner än tidigare. Passiviteten är också ett resultat av de motstridiga direktiv som insamlingsorganen erhåller från centralt håll. Medan Gosplan säger att bönderna aktivt ska uppmanas att sälja sin spannmål, kommer det samtidigt direktiv från parti och regering om att man ska akta sig för den konkurrens som kan uppstå bönderna emellan. De sovjetiska myndigheterna vill undvika en konkurrens som framkallar en prishöjning på spannmål. Ett av resultaten av dessa direktiv blir att större delen av insamlandets uppköpare väntar på att bönderna ska komma av sig själva och saluföra sitt spannmål, vilket de inte gör.[24]
Bristen på tillgängliga industriprodukter på landsbygden, skattesänkningen och insamlingsorganens passivitet ger emellertid bara en del av förklaringen till att spannmålsförsäljningen minskar. För att komplettera den förklaringen är det nödvändigt att närmare undersöka de förhållanden under vilka fattig- och mellanbönderna utför sin huvudsakliga spannmålsförsäljning.
Det framgår av ovanstående (där jag visat på vilken stor del av spannmålen som samlas in från de bönder som förfogar över minst spannmål per hushåll) att spannmålsleveranserna i allmänhet inte motsvaras av något ”överskott” som lagras av bönderna. Ett sådant ”överskott” skulle innebära att fattig- och mellanböndernas produktion täckte deras behov av spannmål (av livsmedel, av föda till djuren, av en reserv som gör att nästa skörd kan inväntas utan fruktan). Men böndernas situation är långt ifrån sådan.
Under 1927/28 då det i stort sett råder medelmåttiga väderleksförhållanden, får de bondemassor som inte besitter tillräckliga redskap bara in magra skördar. Dessa bönder säljer visserligen totalt sett stora mängder spannmål, men de gör det bara i den utsträckning de är tvingade till detta för att betala skatten eller för att köpa industriprodukter om de kan få tag på några.[25] När detta tvång eller denna möjlighet inte existerar, säljer de minsta möjliga mängd spannmål, eftersom det försålda spannmålet för majoriteten av fattiga och mellanbönder innebär en allvarlig förlust av brödföda. De föredrar alltså att höja sin personliga konsumtionsnivå, förbättra födan för sina undernärda djur och om möjligt behålla någon liten reserv som säkerhet. Innehavet av en sådan reserv begränsar också risken för att behöva köpa spannmål av de rika bönderna för att få ihop till maten, och därmed komma i ökat beroende av kulakerna, eftersom sådana inköp oftast måste göras på krita.
Undersökningar som utförs 1926/27, ett mycket gott skördeår, visar att jordbrukets egna behov inte ens i de så kallade ”överskottszonerna” täcks på ett tillfredsställande sätt, varken vad gäller bondemassornas personliga konsumtion, försörjningen av djuren eller möjligheten att lagra utsäde och spannmål för att hålla otryggheten stången.[26] Detta gäller framförallt år 1927 då skörderesultatet visar en tillbakagång. Det är just vid denna tidpunkt som utbudet av industriprodukter på landsbygden starkt reduceras och en skattesänkning äger rum. För att fattig- och mellanbönderna under sådana förutsättningar skulle tillföra insamlandet lika stora kvantiteter som under föregående år, skulle det fordras att de drevs av en politisk vilja, som de inte besitter och som knappast haft någon grogrund i relationerna mellan partiet och bondemassorna.[27]
Insamlandets kris kan inte ses isolerad från bondemassornas låga levnadsnivå,[28] från böndernas otillräckliga produktionsmedel eller från fattig- och mellanböndernas kamp för att undslippa ökat beroende av de rika bönderna.
För fattig- och mellanbönderna är försäljningens huvudsakliga syfte att förvärva de redskap som behövs för att öka produktionen och därmed minska beroendet av de rika bönderna, vilka förfogar över merparten av redskap och produktionsmedel.
Efter jordfördelningen, som i allmänhet inte åtföljs av någon fördelning av andra produktionsmedel,[29] står fattig- och mellanbönderna ofta mer eller mindre utblottade på redskap. Längre fram är det alltså de som lider mest av de knappa leveranserna av arbetsredskap till jordbruket. Inte förrän under året 1926/27 når dessa leveranser upp till förkrigsnivå. År 1927 utgör det totala antalet maskiner och verktyg inom det sovjetiska jordbruket mindre än en tredjedel av förkrigstidens redskapsbestånd. En mycket stor del av de befintliga jordbruksredskapen innehas av de rika bönderna, vilka hyr ut dem till fattig- och mellanbönder till ett högt pris.
Undersökningar utförda år 1925 (situationen har knappast förändrats år 1927) visar att det saknas liar och att den stora bondemassan måste skörda med hjälp av skäror. Det råder också brist på plogar av järn. Industrin förser landsbygden med väldigt lite av den varan, liksom den levererar väldigt lite stål till byarnas hantverkare. De flesta bönder tvingas arbeta med en socha (träplog). Även andra jordbruksredskap är det ont om, till och med yxor och sågar.[30] Slåttermaskiner och tröskmaskiner återfinns oftast i händerna på rikebönder.
På grund av att fattigbönderna och mellanbönderna är dåligt utrustade med arbetsredskap kommer de i en speciell beroendeställning till de rika bönderna, och specifika former för rikeböndernas utsugning av de arbetande bönderna uppstår. Bristen på redskap förklarar fattig- och mellanböndernas bräckliga ekonomi och sambandet mellan tillförseln av redskap till byarna och kvantiteten spannmål som fattig- och mellanbönderna kan och vill leverera till insamlingen.
Det som händer under jordbruksåret 1925/26 är mycket lärorikt ur denna synvinkel, det är nämligen som en sorts ”generalrepetition” inför krisen 1927/28, det är bara det att den första krisen utmynnar i andra lösningar.
Under 1925/26 är skörden god. Under jordbruksårets första kvartal (juli–september) är böndernas försäljning utombys på stark framryckning jämfört med föregående år, men sedan (och detta kommer att upprepas 1927/28) bryter försäljningarna samman under andra kvartalet (oktober–december). Det är för övrigt denna omständighet som föranleder Kamenev att tala om ”kulakernas strejk”. Det är inte bara analysen av vilka typer av jordbruksenheter som säljer spannmål vid vilka tidpunkter på året som visar att Kamenevs formulering är oriktig. Också insamlandets senare förlopp kommer att visa att det inte rör sig om någon ”strejk” från en minoritet bönder, utan om ett massfenomen som främst bottnar i den knappa tillförseln av fabriksprodukter för saluföring på landsbygden till fattig- och mellanbönder. Vid krisens utbrott upptäcker man en brist i sovjetmaktens politik gentemot bondemassorna. Man kan snabbt komma tillrätta med situationen genom en enkel konjunkturåtgärd, man ökar leveranserna av fabriksprodukter till landsbygden. Slutligen uppfylls regeringens plan för spannmålsförvärv år 1925/26 till 97% utan att man behöver tillgripa ”exceptionella” åtgärder. Det bekräftas alltså att det (utom när skörden är helt otillräcklig) främst är sovjetstaten som avgör storleken på spannmålsintäkterna genom sin prispolitik, genom det sätt varpå insamlandet organiseras och genom tillförseln av fabriksprodukter till landsbygden.[31]
Att förse fattig- och mellanbönderna med redskap (något som sker i helt otillräcklig grad under 1927/28)[32] är för övrigt ett avgörande element inte bara för insamlandet, utan även i sovjetmaktens stöd till bondemassornas kamp mot kulakernas övertag.
Fattig- och mellanböndernas otillräckliga utrustning innebär i många fall att de måste arrendera ut en del av sin jord (eller ibland hela jorden) till rikebönderna, sälja sin arbetskraft till dem och hyra ut arbetsmedel (inklusive dragdjur). År 1926 är sålunda mer än 72% av jordarrendena ett resultat av att bönder saknar produktionsmedel, det är rentav så att mer än 52% av dem som avlönas som jordbruksarbetare är fattigbönder eller till och med mellanbönder som inte kan bruka sina jordar i brist på redskap. Ska fattig- och mellanbönderna bruka den egna jorden och saknar redskap, förutsätter det mycket ofta att de också lejer ägaren till en häst eller en plog, då denne föredrar att framstå som ”lantarbetare”.
En rapport från Arbetar- och bondeinspektionen daterad år 1927 konstaterar: ”Ända tills nu har vi fäst ringa uppmärksamhet vid de sociala relationer som uppstår i och med lånandet och utlånandet av jordbruksredskap”.[33]
Dessa sociala relationer tynger hårt på fattig- och mellanbönder. Det är för att undkomma denna situation och skaffa arbetsredskap som de går så långt som till att sälja det spannmål de skulle behöva för att mätta sig eller bygga upp ett litet reservförråd. I gengäld leder bristen på redskap på marknaden till att bönderna minskar sin spannmålsförsäljning och hamnar i ökat beroende av kulakerna. Även den prispolitik Preobrazjenskij förordar med höga priser på industrivarorna minskar fattig- och mellanböndernas möjligheter att utrusta sig med arbetsredskap, och ökar därmed deras beroende av kulakerna och stärker alltså de sistnämndas position.
Två uppgifter kan räcka för att visa vilka effekter en otillräcklig tillförsel av jordbruksredskap kan få för klassförhållandena på landsbygden.
Enligt en undersökning utförd i Penzaprovinsen år 1924/25 gör bristen på redskap att mellanbönderna endast kan beså 29–37% av sin odlingsbara jord. För fattigbönderna är andelen så låg som 18–19%, medan den för de rika bönderna ligger på nästan 40%. På grund av en sämre skötsel (i synnerhet när det gäller att plöja och skörda i rätt tid) blir avkastningen från jordarna hos dem som ”anställer” en ägare och hans plog mer än 18% mindre än medelavkastningen, medan avkastningen på de gårdar där bönderna äger järnplogar ligger mer än 23% över detta medeltal.[34]
Dessutom måste fattig- och mellanbönderna ofta lägga ut motsvarigheten till en femtedel av skördens värde på att hyra jordbruksredskap och dragdjur.[35]
Sålunda är fattig- och mellanböndernas kamp för att utrusta sig också en kamp för befrielse från de rika böndernas dominans och utsugning, och deras spannmålsleveranser hänger intimt samman med den kampen och med sovjetmaktens förmåga att ge materiellt stöd åt en sådan kamp. I allmänhet är sovjetmaktens stöd helt otillräckligt. År 1927 saknas det i hög grad. Det är till stor del denna situation som orsakar insamlandets kris.
Det bristfälliga stödet till fattig- och mellanbönderna i deras ansträngningar att förse sig med redskap (ett förbigående som gynnar de rika bönderna och sätter skördeökningen och insamlingen på spel) är desto mer anmärkningsvärt som Lenin ofta fäst bolsjevikpartiets uppmärksamhet på den ekonomiska och politiska betydelsen av nämnda problem. Sålunda slog han mitt under inbördeskriget fast följande: ”Den socialistiska staten ska ge bönderna största möjliga hjälp, och denna hjälp ska främst bestå i att mellanbönderna förses med industriprodukter och framförallt med förbättrade redskap, utsäde och material av alla slag...”[36]
I början av NEP återvänder Lenin till detta. Han insisterar på att sovjetmakten ska föresätta sig att leverera fler industriprodukter till fattigbönderna än vad kapitalisterna gjorde tidigare, och understryker att dessa leveranser ska innehålla ”inte bara textilvaror,.. till bondefamiljen, utan även maskiner och verktyg, om än enkla sådana, vilket bönderna absolut behöver.”[37]
Dessa texter är mycket viktiga. De visar hur Lenin redan 1921 för fram idén om en allians mellan arbetare och bönder vars materiella bas består i tillförseln av arbetsredskap (”om än enkla sådana”) åt de arbetande massorna i byarna. Detta är en teori om ett ”förbund baserat på stålet” och inte bara på textilvaran.
Emellertid blir det inte denna politik som förs i verkligheten, inte förrän år 1926/27 överskrids förkrigstidens leveranser av arbetsredskap till landsbygden.
Fattig- och mellanböndernas kamp för att själva organisera sig och därmed bli oberoende av de rika bönderna förtjänar särskild uppmärksamhet. Den bekräftar Lenins uppfattning att en övergång till socialismen med hjälp av de arbetande böndernas organisering inom ramen för NEP är möjlig,[38] något som är desto mer anmärkningsvärt som det enligt Molotov rör sig om ”en utveckling som alstrar sig själv”[39], utan bolsjevikpartiets ständiga och systematiska stöd. Därmed inte sagt att denna organisering förverkligas oberoende av socialismens idéer, utan dessa tränger på tusen sätt in hos den arbetande bondeklassen.
En form för fattig- och mellanböndernas egen kollektiva kamp består i sammanslutningar för att utnyttja produktionsmedlen gemensamt. I allmänhet förenar dessa bara ett litet antal gårdar, mestadels färre än tio. De får en speciell betydelse i spannmålsområdena, på stäpperna, i Ukraina, i Ural och i Sibirien, och har framförallt stor betydelse för användandet av såningsmaskiner och tröskmaskiner. I Ural utnyttjas 32,9 respektive 28,2% av dessa maskiner gemensamt. För traktorerna ligger den kollektiva nyttjandegraden på 100%.[40]
Fattig- och mellanbönderna tar också sin tillflykt till traditionella sätt att stödja varandra, som suprajgan, inom vilken fem till sju egendomar tillsammans utnyttjar arbetskraft, dragdjur och verktyg samt organiserar sig för att få kredit. Inom denna ram utvecklas ett verkligt kollektivt arbete vilket gör det möjligt för ett stort antal fattig- och mellanbönder att odla upp en del av den jord de förfogar över sedan jordrevolutionen. Denna rörelse ger också upphov till tiotusentals ”enkla” produktionskooperativ som inte har status av kolchos och som för det mesta inte är officiellt registrerade. Olika undersökningar visar på vidden av denna rörelse.[41] I den tidigare anförda rapporten fäster Molotov ingen uppmärksamhet vid dessa enkla former, det han prisar är de stora enheternas förtjänster![42]
Hos fattigbönderna i Ukraina är denna kampform särskilt omfattande. Den är knuten till ”fattigbondekommittéerna” (komnezamy eller KNS) och deras aktiviteter, som vuxit fram under loppet av inbördeskriget. I Ukraina fortsätter KNS att existera efter ”krigskommunismens” slut, och utvecklas även under NEP. År 1925 ansluter sig mer än 14% av Ukrainas bönder till fattigbondekommittéerna, vilket betyder att en mycket stor del av fattigbönderna ansluter sig. Undersökningar visar att de flesta KNS har en solid organisation och effektivt bidrar till att höja produktionen och levnadsnivån hos de bönder som ingår. KNS inte bara tillförsäkrar sina medlemmar inbördes hjälp och inför nya brukningsmetoder (genom ett modifierat rotationssystem) utan hjälper också utanförstående bönder och deltar i bildandet av kooperativ och olika organisationsformer för gemensamt arbete.
Också andra fakta vittnar om tendensen till spontant samgående för att utnyttja jorden gemensamt. Det bildas till exempel ”föreningar för att bruka avlägsna jordar”, där bönder beslutar sig för att tillgripa kollektiva brukningsmetoder (posiolki eller vyselki) istället för att bruka jorden individuellt. De kollektiva formerna vinner framförallt insteg i vissa regioner, isynnerhet i Samara, Saratov och Orjolprovinserna, där betydande arealer ligger för långt från de gamla byarna för att kunna brukas regelbundet utifrån dem. Det är betecknande att denna rörelse i huvudsak hålls vid liv av fattigbönderna, och att de istället för att bilda nya ”jordbruksföreningar” av traditionell typ, skapar kollektiva brukningsmetoder som kan säkra ett mångårigt växelbruk och göra slut på den uppsplittring i jordlotter som det gamla mirsystemet ledde till.[43]
Om man ser till det sovjetiska jordbrukets allmänna struktur, är det givet att ovannämnda organisationsformer inte förmår rubba det individuella jordbrukets massiva dominans. Trots avsaknaden av systematisk hjälp från sovjetmakten och trots rikeböndernas fientlighet, visar de nya organisationsformerna genom sin mångfald och sin livskraft att det är möjligt att övergå till en socialistisk organisering av jordbruket.[44]
Ovanstående uppgifter visar klart att insamlandets kris år 1927/28 inte huvudsakligen har sin förklaring i någon ”kulakstrejk”, utan är resultatet av en mycket mer sammansatt process, där en rad fel som sovjetmakten begår mot fattig- och mellanbönder spelar in. Dessa misstag begränsar utrymmet för böndernas initiativ och självständiga klassaktioner. Det osorterade tillgripandet av ”exceptionella åtgärder” som senare äger rum och som också drabbar mellanbönderna, medför till och med en förskjutning i klasstyrkornas formering och gör det möjligt för kulakerna att öka sitt ideologiska och politiska inflytande över en stor del av bönderna. Detta perspektiv innebär att bondemassornas motstånd mot sovjetmaktens åtgärder från 1928 och framåt, inte bara är omedelbara reaktioner inför angrepp på deras materiella intressen, utan också återspeglar kulakernas inflytande över bönderna vid denna tiden. Det är i den meningen ett ”kulakhot” uppstår år 1928/29.[45]
För att få ett grepp om denna process och dess samband med sovjetmaktens bondepolitik, är det nödvändigt att påminna om vissa fakta.
Jordbrukspolitikens brister under åren 1924–1927 hänger främst samman med de knappa leveranserna av arbetsredskap till byarna, något som främst drabbar fattig- och mellanbönder eftersom de lider störst brist på arbetsmaterial.[46]
Det bör för övrigt noteras att kostnaderna för maskiner och redskap till jordbruket inte vid någon tidpunkt under NEP utgör någon börda som kan betraktas som ekonomiskt betungande för sovjetmakten.
Sålunda uppgår summan för sådana redskap år 1926/27 till 122,1 förkrigsrubler, vilket är 0,8% av nationalinkomsten i förkrigsrubler räknat.[47] Man kan också notera att de redskap som levereras till jordbruket i princip inte belastar statsbudgeten, eftersom bönderna köper upp dem. Vad gäller leveranser på kredit, så skulle det räckt med kortfristiga lån, vilka snabbt kunde ha återbetalats tack vare produktionsökningar och penninginkomster.
Den knappa tillförseln av arbetsredskap slår särskilt hårt mot fattig- och mellanbönderna. De får nästan ingen del i det arbetsmaterial som tillförs landsbygden, och kreditgivningen fungerar på ett sådant sätt att de inte heller tillhör dem som erhåller lån i första taget.[48]
Därtill kommer att regimen i hög grad underskattar betydelsen av traditionella redskap eller förbättrade traditionella redskap (vilket är det som fattig- och mellanbönderna närmast har råd att skaffa).
Sålunda fastslår Molotov i sin rapport till femtonde kongressen betitlad ”Arbetet på landsbygden”[49] att leveransen av enkla jordbruksredskap till bönderna utgör ”en ny utveckling som är föga intressant ...”[50]. Den otillräckliga ekonomiska prioriteringen av fattig- och mellanböndernas behov får allvarliga konsekvenser. I praktiken framtvingar både ekonomiska och politiska faktorer en sådan prioritering. Politiska, därför att fattig- och mellanböndernas stöd till sovjetmakten är oumbärligt då proletariatets diktatur ska konsolideras. Ekonomiska, därför att det är på fattig- och mellanböndernas gårdar som de potentiella produktionsökningarna står att finna. Eftersom deras gårdar är dåligt utrustade, en stor del av deras jordar inte ens uppodlade och avkastningen från de uppodlade ytorna till följd av redskapens dåliga beskaffenhet låg, är det också här de största möjligheterna till en snabb förbättring finns.
Rent allmänt hänger jordbrukspolitiken under åren 1924–1927 samman med en klar underskattning av utvecklingsmöjligheterna för fattig- och mellanböndernas jordar.[51]
Också inom ramen för NEP är det sovjetiska jordbrukets utvecklingsmöjligheter under 1928 och 1929 fortfarande avsevärda, förutsatt att bönderna förses med de redskap de behöver och att de får stöd i sina ansträngningar att odla upp mer mark, öka avkastningen och organisera sig bättre. ”Bilden” av den sovjetiske bonden som ”trög vanemänniska” är falsk. För att påvisa det räcker det att konstatera att jordbrukets bruttoproduktion under 1925/26 når upp till förkrigstidens trots att produktionsmedlen på landsbygden är färre än före kriget.[52]
Landsbygdens bristfälliga utrustning beror på att de gamla redskapen är slitna och på den oerhört knappa tillförseln av nya redskap. Bristen på redskap låter sig inte på något sätt förklaras av någon så kallad ”likgiltighet” eller ”maklighet” från böndernas sida. Statistiken visar tvärtom att bönderna under 1927 avsätter 70% större del av sin budget för att skaffa utrustning än vad bönderna gjorde före kriget.[53]
Ekonomen Oganovskij pekar på i vilken grad det sovjetiska jordbrukets möjligheter under denna epok överstiger dem som fanns före revolutionen. Han skriver: ”Varken de ekonomiska och sociala förutsättningarna, produktionsfaktorernas roll eller kaderns betydelse går att jämföra, och finns det inte någon gemensam nämnare för jordbrukets situation då och nu, kan det inte heller finnas någon gemensam nämnare för jordbrukets resultat nu och då, ett faktum som vi hädanefter kommer att bli varse”[54].
I en del beräkningar från den här tiden försöker man ange det nepska jordbrukets utvecklingsmöjligheter, detta främst i syfte att i förväg skapa en uppfattning om jordbrukets avkastning och nettointäkter.[55] Sålunda beräknar Osvok att en spannmålsskörd på 87,8 miljoner ton ska kunna erhållas 1931 (en förbättring på 14,9% jämfört med 1926), vilket skulle ge ett netto på 14,6 miljoner ton brödsäd (en ökning med 56% jämfört med år 1926, vilket betyder att 18,7% av skörden skulle kunna omsättas på marknaden).
Ovanstående värdering bygger emellertid på en mycket låg uppskattning av skördestorleken år 1931. Den utgår från att avkastningen ska vara densamma som 1928, och att bara den odlade arealen ska utökas. Det faktum att avkastningen per hektar från och med 1926 är större än förkrigstidens genomsnittliga avkastning,[56] och detta trots det sovjetiska jordbrukets brist på redskap, är ett tydligt bevis på bristerna i Osvoks beräkningar. Den ökade försäljning av jordbruksredskap som noteras från och med 1925 borde gjort det rimligt med en hypotetisk spannmålsskörd på 92 miljoner ton, vilket skulle ge en nettointäkt på ungefär 17 miljoner ton.[57]
Det nepska jordbrukets faktiska utvecklingsmöjligheter i slutet av tjugotalet är desto större som fattig- och mellanbönderna då är beredda att steg för steg satsa på samarbete, kollektivt arbete och gemensam produktion (på villkor att de verkligen erhåller hjälp från sovjetmakten och slipper utsättas för åtgärder som kränker dem och som rycker undan grunden för förbundet mellan arbetare och bönder). Dessa arbetsformer och produktionsformer möjliggör stora skördeökningar förutsatt att böndernas anslutning är frivillig. De öppnar vägen för ett bättre utnyttjande av arealer och maskiner och gör det möjligt att utföra jordbruksarbetet utan förseningar. Allt detta bekräftas av samtidens erfarenheter.
Partiledningen tenderar emellertid att underskatta det nepska jordbrukets möjligheter och att inte ta hänsyn till de krav som en kollektiv och kooperativ utvecklingsväg ställer i praktiken.
Från NEP:s början fram till den femtonde kongressen (i slutet av 1927) erhåller inte fattig- och mellanbönderna något systematiskt stöd i sina försök att initiera skilda kollektiva former för arbete och produktion. Molotov erkänner detta faktum utan att därför dra några praktiska slutsatser därav, när han förklarar: ”Det som nu är viktigt att inse, är att verklighetens utveckling lämnat oss på efterkälken, att vi inte i tillräcklig grad följer upp den socialistiska utveckling som växer fram av sig själv på landsbygden. Men det som framförallt fattas oss, är djärvhet och uthållighet nog för att understödja de kollektiva initiativen, vilket beror på att vi vet för litet om dem.[58]
Av detta drar Molotov då inte slutsatsen att utvecklingen mot ett kollektivt jordbruk kan trappas upp. Han konstaterar istället att ”de självägande böndernas väg mot socialismen med nödvändighet måste bli lång och tidskrävande. Det kommer att fordras många år för att omvandla privata egendomar till kollektiva brukningsenheter.”[59]
Underskattandet av det kollektiva jordbrukets utvecklingsmöjligheter leder till att stödet till den kooperativa rörelsen blir obetydligt.
Man vet vilken betydelse Lenin tillmäter kooperationen som en länk på vägen mot en socialistisk organisering av produktionen.[60] Men år 1927 får kooperationen trots sin gynnsamma utveckling inte den nödvändiga hjälpen från bolsjevikpartiet, eftersom partiet påverkats av föreställningen om att kooperationen främst tjänar rikeböndernas syften, trots att erfarenheten säger att kooperationen är av stor vikt för fattig- och mellanbönder. Också på denna punkt tar Molotov upp partiarbetets brister i sin rapport till femtonde kongressen. Efter att ha citerat Lenins text om kooperationen, konstaterar han att ”partiet fortfarande långtifrån insett värdet av denna Lenintext..., att det långtifrån dragit konsekvenserna av innehållet för sitt arbete i praktiken”.[61]
I ett stort antal resolutioner inom bolsjevikpartiet hade man dock betonat den betydelse som kooperativens framväxt borde tillmätas . Speciellt bör nämnas en resolution som antas i oktober 1922 av bolsjevikpartiets elfte kongress, där man talar om vikten av att jordbruket ges kredit, och en resolution från trettonde partikongressen (maj 1924) som understryker att en utveckling av handelskooperationen bör göra det möjligt för fattigbönderna att öka sin produktion och sin försäljning, samtidigt som kulakernas makt begränsas.[62] I april 1925 slår fjortonde partikonferensen ånyo fast nödvändigheten av att organisera kreditgivningen till jordbruket. Det beslutas att kooperativen ska svara för jordbruksprodukternas omsättning och för att bondemassorna förses med produktionsmedel. I denna resolution uppmanas också kooperativen att befrämja utvecklingen av skilda former för kollektivt bruk av jorden.
Trots dessa resolutioner och trots Lenins texter om kooperativens betydelse, framförallt för övergången från den lilla ekonomiska enheten till en storproduktion på basis av frivillig sammanslutning[63] erhåller inte kooperativen tillräckligt med stöd från Sovjetstaten under sin framväxt. Sovjetmakten har inte genomfört någon fast organisering av kooperativen i syfte att snabbt förbättra fattig- och mellanböndernas åkerbruk. En sådan åtgärd skulle säkrat en produktionsökning och en regelbunden spannmålsinsamling på samma gång.
Första oktober 1927 är ändå nära 40% av bönderna medlemmar i statliga kooperativ, men dessa sysslar mer med att köpa jordbruksprodukter av bönderna än med att sälja produktionsmedel till dem. Det är därför fattig- och mellanbönderna inte visar särskilt stort intresse för de statliga kooperativen.[64] Vad kreditkooperativen beträffar, är det bara 20% av deras utlåning som kommer bönderna tillgodo. De tar rätt höga räntor och från 1925 beviljar de bara lån för rätt betydande minimisummor, något som överstiger fattigböndernas behov och låneförmåga. Fattigbönderna får på så sätt ringa glädje av kooperativens existens och tvingas vända sig till ockrare.[65]
Den situation som råder under slutet av NEP härrör såväl från den otillräckliga uppmärksamhet som ägnats fattigböndernas och mellanböndernas problem, som från den korruption och vårdslöshet som gjort sig bred inom det kooperativa systemets lokala administration. De fonder staten ställer till kooperativens förfogande för att dessa ska bestå just fattigbönderna med lån förblir nästan outnyttjade. De lokala kooperativen tar inte initiativ till att använda dessa fonder. Deras aktivitet saknar för övrigt anknytning till bondemassornas livsvillkor och bromsas ofta av distriktsovjeternas byråkratiska kontroll.[66] Givetvis hänger denna situation också samman med partiets svaga förankring på landsbygden, ett problem vi ska återkomma till senare.
Om man beaktar de fakta som här framförs så framstår insamlandets kris 1927/28 ingalunda som resultatet av en ”oundviklig ekonomisk kris” utan som frukten av politiska misstag. Dessa bottnar ytterst i partiets svaga förankring på landsbygden och i ideologiska faktorer vilka förleder partiet (trots att det erkänner att jordbruket utgör basen för den ekonomiska utvecklingen) att underskatta, bondemassornas behov av stöd och koncentrera nästan all sin kraft på industrin.
Insamlandets kris 1927/28 leder i motsats till 1925/26 års kris inte till något tillrättaläggande av jordbrukspolitiken. Den betydelse som tillmäts en industrialisering i stor skala utgör hinder för en ökad tillförsel av fabriksprodukter till landsbygden. För att industrialiseringsprogrammet ska kunna förverkligas krävs det samtidigt att insamlandet till varje pris upprätthåller en tillfredsställande nivå. Den omedelbara konsekvensen av detta, blir att ”exceptionella åtgärder” införs i början av 1928. Trots vissa försök kan partiet sedan inte undvara dessa åtgärder. Det faktum att partiet upprepade gånger tillgriper ”exceptionella åtgärder” bidrar inte till att förbättra läget på landsbygden, tvärtom. Än värre är att en stor del av bönderna upplever upprepandet av dessa åtgärder som ett svek mot den forna alliansen mellan arbetare och bönder, samtidigt som missnöjet med de försämrade livsvillkoren på landsbygden stiger. Detta leder till en förskjutning i klassernas styrkeförhållanden ute i byarna och ökar kulakernas ideologiska och politiska inflytande, vilket sedan utmynnar i en kris för alliansen mellan arbetare och bönder som år 1929 får partiet att genomföra en brutal och fullständig brytning med NEP. Sättet varpå denna brytning genomförs, missgynnar kolchoserna. Häri ligger en del av förklaringen till den allvarliga jordbrukskrisen under trettiotalets första hälft.
När de ”exceptionella åtgärderna” sätts in upprepade gånger, kan de inte längre betraktas som ”exceptionella” i den bemärkelse formuleringen används i början av 1928. De blir tvärtom ”ordinära”. I själva verket är det fråga om en övergång till en annan politik än den nepska, vilket medför en rad konsekvenser.
”Insamlandets kris” och upprepandet av de ”exceptionella åtgärderna” får negativa återverkningar både på spannmålsproduktionen och på jordbruket i allmänhet. Återverkningarna tar formen av två typer av kedjereaktioner. Dels en teknisk-ekonomisk kedjereaktion: när rekvisitionerna till och med berövar en del bönder det spannmål de hade behövt till utsäde, leder detta direkt till att produktionen minskar. Dels ideologiska och politiska kedjereaktioner: när bönderna gör bedömningen att hur mycket spannmål de får behålla beror på administrativa myndigheters beslut och inte på vad de producerar, är de inte hågade att öka sin produktion.
Produktionsminskningen och de ”exceptionella åtgärdernas” ekonomiska återverkningar får i sin tur politiska effekter. ”Ekonomin omvandlas till politik” som Lenin konstaterade efter bonderevolterna under slutet av ”krigskommunismen”. Denna ekonomins omvandling till politik är den allvarligaste konsekvensen av att de ”exceptionella åtgärderna” initieras och upprepas.
De spänningar som uppstår på landsbygden till följd av de ”exceptionella åtgärderna” och det sätt varpå de genomdrives får en negativ inverkan på produktionen av spannmål. År 1928 sjunker produktionen på nytt i förhållande till 1927. Den uppgår bara till 73,3 miljoner ton.[67] I förhållande till 1926 är produktionsminskningen 3,1 miljoner ton. Produktionsminskningen medför att insamlandet tenderar att minska. Som vi vet tar sovjetmakten itu med situationen genom att fortsätta att tillgripa ”exceptionella åtgärder”. Skördeminskningen tillsammans med urholkningen av böndernas reserver leder till att de kvantiteter som samlas in nu krymper avsevärt. Den insamlade säden uppgår bara till 8,3 miljoner ton, vilket är lika med 78,4% av vad man fick in utan ”exceptionella åtgärder” 1926/27.[68] Detta får betydande konsekvenser för sovjetekonomin i dess helhet.
Ett säkert tecken på att böndernas reserver håller på att tappas av, är det lodräta fall insamlingen beskriver under första halvåret 1929. Under dessa sex månader uppgår de insamlade kvantiteterna inte till mer än ungefär 2,6 miljoner ton spannmål (det vill säga mindre än hälften av vad som samlades in under första halvåret 1928)[69]. Samtidigt uppnår spannmålspriserna på de privata marknaderna rekordnivåer.[70]
Det faktum att de statliga och kooperativa organens spannmålstillgångar smälter samman, utgör ett allvarligt hot mot städernas försörjning och mot exportens regelbundenhet.
Ännu allvarligare är att de ”exceptionella åtgärdernas” tryck på bönderna är så starkt att bönderna åter minskar sina ansträngningar att producera. År 1929 kan man sålunda notera en ny minskning av spannmålsskörden. Den uppgår då bara till 71,7 miljoner ton.[71] Alltså en sänkning med 4,7 miljoner ton i förhållande till 1926. Denna tillbakagång är desto mer katastrofal som den sker vid en tidpunkt då industrialiseringen är i full gång och kräver allt större leveranser av jordbruksprodukter för att kunna fullföljas utan att det uppstår stora spänningar för ekonomin i dess helhet.
De ”exceptionella åtgärderna” är alltså inte till någon hjälp när det gäller att övervinna de begynnande svårigheterna. De bidrar tvärtom till att NEP luckras upp (i praktiken sätter de stopp för NEP) och bryter mot den dynamik som det sovjetiska jordbruket visat prov på fram till 1926/27.
Det är minskningen av skörden och insamlingen (alltså några av konsekvenserna av upprepandet av de ”exceptionella åtgärderna”) som får bolsjevikpartiet att övergå till en kollektivisering i stor skala från och med slutet av 1929. Kollektiviseringens omedelbara syfte är att få ett slut på insamlandets tillbakagång. Denna vändpunkt sker då det inte längre är möjligt för bolsjevikpartiet att stödja sig på de framgångar som tidigare uppnåtts inom jordbruket och inte heller på böndernas entusiasm och övertygelse. Den kollektivisering i stor skala som tar sin början under hösten 1929 utförs sålunda i huvudsak ”uppifrån” med hjälp av administrativa åtgärder. Kollektiviseringen gör det i själva verket möjligt att ålägga kolchoserna relativt höga leveranskvoter, detta även när skörden är dålig, vilket den är under flera år. Efter 1931 då kollektiviseringen genomförts, faller spannmålsskördens nivå flera gånger till 12 ā 14% under 1926 års nivå. Därefter bibehålles och utökas spannmålsuppbörden på bekostnad av böndernas konsumtion men det inträffar under en ny period, den som kallas ”revolutionen uppifrån”.[72]
Det kommer att visa sig att de åtgärder som vidtas 1928 och 1929 inte påverkar jordbruksproduktionen i allmänhet lika allvarligt som de påverkar spannmålsproduktionen. Skälet är att tillgripandet av ”exceptionella åtgärder” nästan inte alls berör andra grödor, åtminstone inte direkt.[73]
Orsaken till att bolsjevikpartiet fäster så stor vikt vid insamlandet är att spannmålsproduktionen spelar en avgörande roll för stadsbornas livsmedelsförsörjning och för att upprätthålla exporten.
Den mest talande siffran här är den som visar jordbrukets nettoförsäljning av spannmål. Denna sifferuppgift svarar mot de nettokvantiteter spannmål som verkligen omsätts utanför byn.[74] Redan under 1926/27, alltså innan de ”exceptionella åtgärderna” sätts in, ligger nettoförsäljningen så lågt som på 10,5 miljoner ton, vilket kan jämföras med 1913 års 19 miljoner ton.[75] Minskningen av spannmålsförsäljningen i förhållande till förkrigstiden är större än produktionens tillbakagång, men ändå når inte böndernas spannmålskonsumtion upp till förkrigstidens nivå, vilket beror på att befolkningsantalet i byarna ökat.[76]
Allmänt sett uppnår emellertid böndernas livsmedelkonsumtion en högre nivå under 1926/27 än under åren strax före revolutionen. Inkomstfördelningen bland bönderna är jämnare än förr i världen och ute i byarna kan man notera en viss ökning per capita av proteinkonsumtionen (produkter som kött, mjölk och ägg).[77]
Minskningen (i förhållande till förkrigstiden) av spannmålsförsäljningen ger upphov till en rad allvarliga problem. Medan denna försäljning år 1926/27 är nästan 44% mindre än genomsnittet från åren 1909–1913,[78] ökar städernas och industrins konsumtion med cirka 28 % mellan 1913 och 1927.[79] Tillgripandet av ”exceptionella åtgärder” åstadkommer inte någon förbättring av situationen, ty jordbrukets spannmålsinsamling minskar under år 1927/28 och uppgår då bara till 8,33 miljoner ton. Under 1928/29, gör de ”exceptionella åtgärderna” det möjligt att hålla spannmålsförsäljningen på samma nivå[80] som under 1927/28, trots det sämre skörderesultatet. Detta går då ut över böndernas konsumtion, och byborna får bära hela bördan av skördeminskningen.
Bönderna tvingas alltså minska sin konsumtion till följd av de ”exceptionella åtgärderna”. Dessa åtgärder innebär att bondemassorna berövas en del av den brödsäd de behöver för att fortleva och en del av det spannmål som skulle brukats till utsäde påföljande säsong. Detta konstaterar Stalin i sin rapport inför centralkommittén 13 juli 1928. Han säger där att det varit nödvändigt att utöva en stark ”press” på bönderna i en del regioner och att man även måst uppbära spannmål från ”böndernas reservförråd”.[81]
I de regioner där spannmålet även tas från reservförråden, försöker många bönder förse sig med den säd de behöver i städerna.[82] Detta åstadkommer oreda i distributionen av spannmål till städerna. Stadsborna fruktar att deras konsumtionsbehov inte ska tillgodoses och försöker upprätta lager, vilket gör det nödvändigt att införa ransonering i vissa städer.[83] Detta förhindrar bönderna att proviantera i affärerna. I vissa fall måste den sovjetiska administrationen till och med sälja en del av det spannmål som samlats in, i byarna.
Efter 1927 sker en allmän försämring av den inhemska spannmålsförsörjningen, och de spannmålskvantiteter som blir över till exporten reduceras så kraftigt att det uppstår krissymptom inom utrikeshandeln.
Den brutalitet varmed de ”exceptionella åtgärderna” sätts i verket kan framförallt hänföras till bolsjevikpartiets svaga förankring inom bondeklassen och bristfälliga konkreta kunskaper om situationen på landsbygden. Den hårda tillämpningen av ”exceptionella åtgärder” låter sig också förklaras av de allvarliga konsekvenser en tillbakagång för insamlandet får för den sovjetiska utrikeshandeln.
Siffrorna talar för sig själva. Medan spannmålsexporten 1926/27 uppgår till 2160 000 ton (vilket för övrigt ännu bara motsvarar 22,4% av 1913 års export)[84], sjunker den år 1928 till 89 000 ton.[85] Det bör tilläggas att det här rör sig om bruttoexport. I själva verket kan man inte förverkliga denna export utan att tillgripa statens reserver, vilka tappas på så mycket spannmål att Sovjetunionen måste bygga upp nya lager genom att själv importera under sommaren 1928. Spannmålsimporterna ifråga uppgår till 250 000 ton.[86]
En väldig satsning måste alltså göras år 1928 för att kompensera spannmålsexporten. Resultatet av ansträngningarna är positivt och exportens totala värde stiger trots allt med 3,8% och uppnår en summa av 799,5 miljoner rubler.[87]
Detta uppnås med hjälp av en betydande ökning av exporten av olja, smör, ägg, ved, pälsverk etc.[88] Om inte exporten i sin helhet hade underordnats handelsdepartementet skulle man inte kunnat fullfölja en sådan satsning. Priset för detta är att det uppstår nya brister på den inhemska marknaden.
Industrialiseringsprogrammet (som bygger på en riklig tillförsel av utländska industriprodukter) får vidkännas svårigheter på grund av den svaga exportökningen. Denna räcker inte till för att fylla de växande importbehoven. Sovjetunionen som hade överskott i handelsbalansen år 1926/27, noterar 1928 ett underskott på 153,1 miljoner rubler. När de ”exceptionella åtgärderna” återupptas 1929 är det också ett sätt att försöka få utrikeshandeln på fötter. Det beslutas i själva verket att spannmålsexporten ska utökas trots minskningen av insamlandet, vilket leder till att armodet ökar.
Insamlandets kris skapar alltså våldsamma motsättningar mellan jordbrukspolitiken och industrialiseringen. Det är den huvudsakliga ekonomiska innebörden av den kris som äger rum i slutet av tjugotalet. Denna motsättning kan inte särskiljas från de former industrialiseringspolitiken antar vid den här tiden.
De politiska och ekonomiska konsekvenserna av insamlandets kris och av de åtgärder krisen föranleder, hänger nära samman och är ömsesidigt beroende av varandra. De politiska konsekvenserna är av avgörande betydelse för hur förbundet mellan arbetare och bönder och proletariatets diktatur ska gestalta sig i framtiden. De politiska konsekvenserna bildar kärnan i de klasstrider som växer fram under den här tiden. Jag ska nu gå närmare in på dessa politiska konsekvenser.
För alliansen mellan arbetare och bönder är naturligtvis de politiska konsekvenserna av situationens utveckling från januari 1928 sammansatta och motsägelsefulla. Vid ena tillfället hävdar partiet att dess inflytande bland bondemassorna ökar tack vare de ”exceptionella åtgärderna”. Vid ett annat tillfälle påstår man tvärtom att åtgärderna har en negativ inverkan, och att de gör det möjligt för kulakerna att samla stora delar av bondeklassen kring sig. I Stalins texter framträder också värderingar som går i skilda riktningar, vilket på en gång speglar den objektiva situationens motsättningar och effekten av de strider som äger rum inom partiledningen.
När centralkommittén sammanträder i april 1928 hävdar Stalin att partiets ledande roll har stärkts av de ”exceptionella åtgärderna”. Han slår fast att de gjort det möjligt att få bukt med ”insamlandets kris” (vilket snart visar sig stämma dåligt) och att de lett till en sanering av de lokala partiorganisationerna varifrån ”korrumperade element som vägrat erkänna existensen av klasser” rensats ut. Stalin tillägger sedan: ”Vi har förbättrat vårt arbete på landsbygden, vi har fört fattigbönderna närmare oss och vunnit förtroende hos majoriteten av mellanbönder, vi har isolerat kulakerna och i någon mån kommit åt det övre skiktet av mellanbönder.”[89]
I praktiken är det emellertid långt ifrån enbart kulaker som drabbas av de ”exceptionella åtgärderna”. I februari 1928 skickar Stalin ut ett cirkulär där partiets lokala organisationer anmodas vara på sin vakt mot ”överdrifter” som drabbar andra skikt av bönderna än de rika, vilket kan framkalla ”nya svårigheter”[90] med dessa bönder.
I början av sommaren 1928 gör Stalin en pessimistisk bedömning av de politiska och ideologiska klassförhållandena på landsbygden, men förblir ändå en anhängare av de ”exceptionella åtgärderna” vilka han tror är omöjliga att undvara. I en redogörelse för centralkommitténs sammanträde i början av juli 1928 inför Leningrads partiorganisation senare samma månad, konstaterar Stalin att insamlandets kris inte var över i mars. Han säger vidare att under månaderna april–juni var det nödvändigt att utvidga de ”exceptionella åtgärderna” och gå så långt att man avkrävde leveranser från böndernas reservlager.
Detta säger han, ledde till: ”... ett förnyat tillgripande av specialåtgärder, godtyckliga administrativa åtgärder, överträdelser av revolutionära principer, husundersökningar, illegala visiteringar, etc. (...)”. Efter den beskrivningen tillägger Stalin att sådana åtgärder ”försvårat den politiska situationen på landsbygden och skapat ett hot mot alliansen mellan arbetare och bönder.”[91] När centralkommittén tar upp samma problem i juli 1928, utfärdar den en resolution som visar på ett missnöje bland en del bondeskikt, som tagit sig uttryck i demonstrationer mot den godtyckliga administration som förekommit i flera regioner”.[92]
Nio månader senare angriper Stalin för första gången Bucharin inför centralkommittén då den sammanträder i april 1929.[93] Där slår han på nytt fast nödvändigheten av att åter tillgripa ”exceptionella åtgärder” och tillägger att dessa ”åtnjuter ett folkligt stöd bland fattig- och mellanbönder”[94] något som knappast bekräftas av det sätt varpå insamlandet fortskrider under de närmaste månaderna.
Stalins värderingar av de ”exceptionella åtgärdernas” klassmässiga effekter varierar alltså starkt. De ger inte någon lösning på frågan om vad som utgör kärnpunkten i de ”exceptionella åtgärdernas” motstridiga effekter. För att få ett svar på den frågan måste man se till landsbygdens situation i dess helhet.
Situationen på landsbygden år 1928 präglas av att sovjetmaktens relationer med bönderna försämras. Detta gäller för en stor del av mellanbönderna och för en del av fattigbönderna (för dem som direkt eller indirekt berörs av de ”exceptionella åtgärderna”).
Tecknen på en sådan försämring är obestridliga. Det räcker med att nämna att den odlade arealen minskar och boskapshjordarna krymper samman. Sistnämnda företeelse beror inte bara på foderbristen (som hänger samman med omfattningen av de exceptionella åtgärderna) utan även på somliga mellanbönders rädsla för att bli tagna för rika bönder.[95] Mer allmänt sett mister ett stort antal bönder förtroendet för regimen under loppet av NEP, de tror inte längre på en trygg framtid och försätts i en situation som objektivt sett är svår till följd av den knappa tillgången på produktionsmedel. Det klimat av osäkerhet som växer fram inom bondeklassen, hänger också samman med att regimen på administrativ väg slår igen tusentals småföretag, utan att den produktion och den försäljning som dessa stått för övertas av industrin eller den statliga och kooperativa handeln.
Reduceringen av boskapshjordar förebådar en kris för mjölk, kött och smörförsörjningen, vilket skulle komma att lägga sten på den börda som spannmålskrisen gett upphov till.[96]
Det är speciellt under jordbruksåret 1928/29 som sovjetmaktens relationer till stora delar av bönderna försämras. Till de åtgärder som vidtas i början av 1928 fogas nya ingripanden i samband med beskattningen. En del av bönderna beskattas hädanefter inte på basis av i förväg uppställda normer (enligt de principer som antogs i början av NEP) utan på ”individuella grunder” som fastställs av uppbördsmännen. I teorin ska bara de rikaste bönderna beskattas på det sättet. Av många skäl slår den nya formen av beskattning lika hårt mot mellanbönderna. Det finns inte någon ordentlig definition av vilka bönder som ska betala skatt på dessa grunder, och skattemyndigheterna känner inte till förhållandena ute i byarna, vilket gör att en del av kulakerna kan hålla sig undan (och då faller skattebördan istället på bönder som borde undsluppit den typen av skatt) etc.
I november 1928 tar Stalin upp fel som begåtts i tillämpningen av den ”individuella beskattningen”. Han säger att bara 2–3% av bondehushållen borde berörts av den, men att det finns många distrikt ”där 10–12% eller till och med en högre andel av hushållen beskattas på individuell grund, vilket betyder att mellanbönder berörts”[97].
Efter en våg av protester i byarna blir en del av de bönder som beskattas på felaktiga grunder gottgjorda. Icke desto mindre är relationerna mellan sovjetmakten och mellanbönderna svårt skadade. Nu tenderar en del av mellanbönderna att närma sig rikebönderna för att tillsammans med dem motsätta sig administrativa beslut. Dessutom blir mellanbönderna mer beroende av kulakerna på grund av sin försämrade ekonomi.
I denna situation antar TsIK (Centrala exekutivkommittén) i slutet av 1928 en viktig text angående de ”allmänna principerna för nyttjanderätten till jorden och för sammanfogningen av jordlotterna”[98]. Detta dokument medför djupgående förändringar av 1923 års jordlag[99] i två viktiga avseenden. Den underlättar övergången till kollektiva arbetsformer och kollektiv jordbruksproduktion och begränsar kulakernas möjligheter att lägga under sig jord.
En undersökning av bestämmelserna för byns allmänna församling (schoden) visar att sovjetmakten inskränker byförsamlingens allmänna befogenheter och sätter den under administrativa organs förmyndarskap. Därefter kan de beslut som fattas i schoden, där mellanbönderna är i majoritet, ogiltigförklaras av bysovjeten, där mellanbönderna oftast är i minoritet.
Politiskt sett innebär denna åtgärd en definitiv brytning med NEP, som är en politik där mellanbönderna betraktas som den sovjetiska landsbygdens viktigaste representanter. Där mellanböndernas rätt att fatta självständiga beslut i byförsamlingen dras in, är det ett tecken på en brytning mellan sovjetregimen och mellanbönderna. Denna plötsliga förändring tyder på en allvarlig försämring av det förtroende för NEP som regimen lyckats uppbåda hos mellanbönderna. Den är ett tecken på att mellanböndernas ideologi inte utvecklas enligt sovjetmaktens riktlinjer (mellanbönderna ansluter sig i viss mån till rikeböndernas förhållningssätt). En del av sovjetmaktens riktlinjer må vara riktiga, men tillgripandet av tvångsåtgärder mot stora bondemassor kan inte annat än resultera i allvarliga politiska kriser. Låt oss dra oss till minnes att lite mer än två år innan beslutet om att sätta byförsamlingen under förmynderskap antas (ett dokument som kommer att bli ett av verktygen för det man kallat ”revolutionen uppifrån”, för en kollektivisering som bondemassorna inte beslutar om själva) slår Stalin fast följande, under det att han refererar till Lenin: ”För att utföra en revolution på rätt sätt, räcker det inte med en korrekt partilinje... Ytterligare ett villkor måste uppfyllas, nämligen att de arbetande massorna genom sin egen erfarenhet övertygas om att partilinjen är korrekt”.[100]
Som Lenin förutsåg sex år tidigare,[101] då han frammanade bilden av en situation liknande den som uppstår 1928, leder försvagningen av alliansen mellan arbetare och bönder till att partiet allt mer splittras mellan en tendens som är besluten att ”gå i spetsen” även om bondeklassen inte är nöjd, och en annan som vill undvika en brytning av alliansen mellan arbetare och bönder.
Anhängarna av den förstnämnda tendensen, vars ledande gestalt är Stalin, är övertygade om att endast en industrialisering och en snabb kollektivisering kan göra det möjligt att övervinna svårigheterna. De vill ge alliansen mellan arbetare och bönder en ny materiell bas i ”stålet”, dvs. traktorerna, och skapa enhetliga tekniska villkor för produktionen genom att införa maskiner i jordbruket.
Det är givetvis representanterna för den andra tendensen (som klassas som ”höger” och vars ledande gestalt är Bucharin) som pekar på att förbundet mellan arbetare och bönder håller på att urholkas och på att kampen mot kulakerna övergått i en kamp mot mellanbönderna.[102] Företrädarna för den första tendensen måste emellertid också erkänna att kulakernas politiska och ideologiska inflytande över mellanbönderna ökat och att mellanbönderna är missnöjda. Ett exempel härpå utgör Kaganovitj som stöder en fast linje, vilket för honom är enda sättet att säkra uppbygget av landets industri. I ett föredrag från 1928 slår Kaganovitj fast att ”mellanbonden ibland kommer under inflytande av kulaken och ger uttryck för missnöje. Han måste erlägga en viss summa i skatt och han drabbas av det faktum att vi nu inte kan ge honom betalt för hans spannmål i paritet med fabriksprodukternas prisnivå och att våra åtgärder mot kulaken även drabbat honom”.[103]
1928/29 års insamling går dåligt i början. I oktober börjar insamlingsorganen utöva en stark press på bönderna. Den andra december 1928 konstaterar Pravda att även mellanbönder och fattigbönder behandlas brutalt och utsätts för press. Sovjetmaktens försök att organisera fattig- och mellanbönder har knappast rönt någon framgång. Därför kan dessa bondeskikt inte heller bli till stöd för partiverksamheten på landsbygden. Samtidigt växer mellanböndernas missnöje på grund av skillnaden mellan de priser staten betalar (vilka ändå höjts något sedan juli 1928) och den fria marknadens priser (som nu ligger tre eller fyra gånger över statens priser).[104]
Under dessa omständigheter och med en bondeklass som saknar en fast organisation och ett tillräckligt utvecklat medvetande, säljs en del av skörden utanför de officiella kanalerna. Detta förekommer även bland fattig- och mellanbönder, för vilka det också gäller att med hjälp av sina försäljningar upprätthålla ett visst ekonomiskt oberoende gentemot kulakerna. Även om det inte är principiellt förbjudet att sälja spannmål på den ”öppna marknaden”, bestraffar de lokala myndigheterna ofta sådan köpenskap i syfte att underlätta insamlingsorganens arbete. Dessa bestraffningar drabbar även fattig- och mellanbönder, vilkas missnöje då stiger.
I början av 1929 finns det många tecken på att det växer fram ett motstånd bland bönderna mot insamlandet, vilket genomförs med allt hårdare metoder. Från januari 1929 omnämner den sovjetiska pressen allt oftare att nya ”bondekategorier” uppför sig som fiender till sovjetmakten. Pressen talar om ”småkulaker” som ”dansar efter kulakernas pipa” och ”underkulaker” vilka utför sabotage för kulakernas räkning.[105]
Dessa uttryck hänför sig inte till socio-ekonomiska kategorier utan till ideologiska kategorier. Uppkomsten av uttrycken speglar en verklighet där kulakernas inflytande över mellan- och fattigbönder växer, medan de sistnämnda grupperna ser sina omedelbara intressen kränkas. Uttrycken visar också på en vitt spridd misstro mot bondeklassen inom partiet.[106]
Detta sätt att behandla stora delar av bondemassorna härrör framförallt från de lokala myndigheternas sätt att tolka centrala direktiv. De lokala myndigheternas handlingssätt har en negativ inverkan på förbundet mellan arbetare och bönder, och bidrar till att försätta en allt större del av bondeklassen under kulakernas politiska och ideologiska inflytande.
I sitt inlägg på sextonde partikonferensen (i slutet av april 1929) beskriver Syrtsov, ordförande i Sovnarkom och anhängare av linjen att de ”exceptionella åtgärderna” bör upprätthållas och utvidgas, hur styrkeförhållandena utvecklas på landsbygden: ”Vi kan bokstavligen känna vilken vändning saker och ting tar, hur kulakerna blir medvetna om sig själva som klass, hur de formar sina egna klasskrav”.[107]
Kulakernas motoffensiv är naturligtvis möjlig enbart därför att de, till följd av det läge som råder på landsbygden från 1928 och framåt, lyckas få stora bondestyrkor att ställa upp bakom sig. Utan att nämna att förbundet mellan arbetare och bönder håller på att spricka, antar den sextonde konferensen en resolution i vilken alliansens fortbestånd framställs som ett problem: ”Huruvida bondemassorna ska förbli trogna sin allians med arbetarklassen, eller låta bourgeoisien skilja dem från arbetarna, beror på om jordbruket kommer att utvecklas längs en socialistisk eller kapitalistisk väg, och därmed också på vem som kommer att styra ekonomins utveckling – kulaken eller den socialistiska staten.”[108]
Det är betecknande att problemet inte uttrycks i termer av en masslinje inom bondeklassen, i termer av ett ideologiskt och politiskt arbete som syftar till att övertyga bönderna om det riktiga i vägen till socialismen eller i termer av partiets och proletariatets ledande roll i förhållande till bönderna. Istället talar man i ekonomiska termer och framhåller att ”staten” ska styra ekonomin.
Den ”statliga styrningen av ekonomin” antas vara avhängig av ett allt snabbare industriellt uppbygge. På den sextonde partikonferensen antas den första femårsplanen. Industriella framgångar framställs där som en förutsättning för att jordbruket ska kunna omvandlas, och fler statliga och kollektiva jordbruk skapas. Den sextonde konferensen uttalar sig mycket försiktigt om framväxten av statliga och kollektiva jordbruk.[109]
Förbundet mellan arbetare och bönder är i behov av en omedelbar politisk konsolidering, men det negligeras därför att industrialiseringen anses vara en nödvändig förutsättning för en sådan konsolidering. Att till varje pris främja utvecklingen av industrin, och då i synnerhet av den tunga industrin anses nu vara den närmast förestående uppgiften.
Denna ståndpunkt är resultatet av en rad faktorer i förening. Dessa faktorer ska jag analysera längre fram. En faktor är bristen på industriprodukter (något som tolkas som ett tecken på att industrin släpar efter jordbruket) och en annan är framväxten av en arbetslöshet som skenbarligen endast en snabb industrialisering kan avhjälpa. På det politiska planet ses den ökade industrialiseringstakten som ett medel att befästa proletariatets diktatur, genom arbetarklassens numerära tillväxt och förbättringen av landets militära stridbarhet.
Den enhälliga uppslutningen kring utvecklingen av industrin, i synnerhet av den tunga industrin, leder till att man inte tar tillräcklig hänsyn till de negativa effekterna av att konsolideringen av förbundet mellan arbetare och bönder skjuts på framtiden (till den tidpunkt då industrin kommer att vara ”tillräckligt utvecklad”). Eftersom industrialiseringen ges högsta prioritet, leder inte den försämrade situationen på landsbygden till att den politik som gett upphov till försämringen rättas till, utan tvärtom vidtas nya tvångsåtgärder. Dessa riktas mot nästan hela bondeklassen och betraktas som nödvändiga för att landet snabbt ska kunna industrialiseras.
Det allvarligaste tecknet på den försämrade situationen på landsbygden är den plötsliga reduceringen av insamlade spannmålskvantiteter under första halvåret 1929.[110]
Inför denna minskning försöker partiet och regeringen vidta en ny typ av åtgärder för att så långt möjligt undvika att tillgripandet av paragraf 107[111], vilket man tvingats lova bönderna som en följd av de många protesterna och demonstrationerna under 1928. En av dessa åtgärder tar formellt formen av ett ”frivilligt åtagande”, en sorts ”självreglering” av insamlingens storlek, vilken utförs av byförsamlingen.
I praktiken är det så att byförsamlingen, som ofta anmodas att uttala sig oavsett hur många beslutsmässiga ledamöter som är närvarande, ställs inför tvånget att se till att de av staten fastställda kvantiteterna samlas in. Ett beslut taget av centralkommittén i juli 1929 visar tydligt att de kvantiteter som byförsamlingarna ”tar på sig” att leverera, ofta överstiger deras förmåga och måste revideras. Detta avslöjar ”självregleringens” fiktiva karaktär. Den här typen av tillvägagångssätt skapar en ny källa till missnöje för bondeklassen, inbegripet de fattigbönder som berörs av åtgärderna och som dessutom betraktas som tillfrågade via ”fattigböndernas kommittéer”, vilka inte existerar i verkligheten (de försvinner ofta strax efter det att de bildats).[112]
Den allvarligaste orsaken till den ökade spänningen mellan bondeklassens majoritet och sovjetmakten, är att det vidtas åtgärder mot de bönder som inte levererar de efterfrågade spannmålskvantiteterna till insamlandet. Bönderna blir då utsatta för olika typer av straff. En typ består i att man utesluts från kooperationen. De uteslutna tvingas handla på den privata marknaden, där priserna är mycket högre än i kooperationens butiker. Det föranleder bönderna att också sälja på den privata marknaden med risk för att bli tagna för spekulatörer. En annan sanktion som sätts in då de förutsedda kvantiteterna inte levereras är böter. Bönderna ådöms böter till ett belopp som är fem gånger större än priset på den kvantitet spannmål de underlåtit att leverera, vilket kallas pjatikratka. I princip ska byförsamlingen döma till böter, men då den ofta vägrar att. göra det, får bysovjeten rätt att besluta om böter från och med april 1929. Böterna utfärdas alltså av ett organ där bönderna i praktiken saknar inflytande och där funktionärerna dominerar.
I juni 1929 beslutar regeringen dessutom att tillämpningen av straffbalkens paragraf 61 ska utvidgas. Hädanefter ska följande gälla: ”Vägran att leverera säd som utmätts av byn på frivillig väg, vilket förekommer från en del bönders sida, och motstånd mot att verkställa planen för lagring av spannmål kommer att dömas i enlighet med paragrafens tredje del.”
Tredje delen av paragraf 61 stipulerar straff som kan innebära ända upp till två års fängelse, konfiskering av egendom samt möjlighet att förvisa den skyldige. De deporteringar och fängslanden som redan börjat tillgripas, blir på så sätt legaliserade. Under jordbruksåret 1929/30 blir sådana åtgärder allt vanligare.[113] Detsamma gäller ”jordbruksskatten”, som innebär att kulaker och bönder som stämplas som kulaker åläggs att leverera spannmål inom tjugofyra timmar. Storleken på denna skatt överstiger ofta de tillgångar bönderna förmår uppbringa och en utebliven betalning kan ge upphov till deportering.
Tillämpandet av paragraf 61 berör inte bara kulakerna. Det drabbar ofta mellanbönderna. Samma sak gäller för det beslut centralkommittén tog i juli 1929 om att förbjuda de statliga butikerna att sälja bristprodukter (tändstickor, fotogen, spik, textilier, etc.) till de bönder som ej levererat det spannmål som ålagts dem.[114] Sådana sanktioner har redan praktiserats på lokal nivå. De fördömdes tidigare, men blir nu legaliserade.
De lokala myndigheterna förmodas tillämpa de olika sanktionerna med urskillning, det vill säga så att fattig- och mellanbönder inte drabbas, eller bara drabbas undantagsvis.1 verkligheten håller inte det, därom vittnar centralkommitténs otaliga fördömanden av de lokala myndigheternas missbruk.
Partiledningen försöker markera en skillnad mellan den linje den själv slagit fast, och som den framhärdar i att föra, och tillämpandet av densamma, vilket partiledningen erkänner ofta slår fel.
I princip skulle denna åtskillnad vara riktig om inte den linje som formulerats och de krav som ställts på de lokala myndigheterna, fick dessa att mångfaldiga beslut med oförsvarliga klassmässiga effekter (vilka fördöms i efterhand). Sådana beslut blir i själva verket allt vanligare under åren 1928 och 1929, så vanliga att situationen börjar närma sig den som Lenin beskrev och fördömde i mars 1919, när han talade om att ”slag som är avsedda för kulakerna träffar mellanbönderna”, vilket innebär att mycket allvarliga fel begås.[115]
Under år 1929 tar böndernas motstånd mot olika straff och tvångsåtgärder form. Det rör sig inte längre om enbart ”passivt motstånd” såsom underlåtande att odla upp all areal eller nerslaktande av boskap, utan om skilda ”offensiva” aktioner. En av formerna för detta motstånd är en kollektiv handling som kallas volynka (förhalning) och i detta fall innebär att en del byar vägrar att över huvud taget bidra till insamlandet. Detta bestraffas strängt. År 1929 förekommer bonderesningar i olika regioner (som dock inte verkar ha nått någon större spridning). De mest omfattande bonderevolterna äger rum i Georgiens berg (Adjari) och i Pskovregionen. Till dessa aktioner kommer de attentat som begås av kulaker eller av bönder som står under deras inflytande.[116]
Vid den tidpunkt då partiledningen gör upp bokslut för insamlandet under 1928/29 (i början av juli 1929), drar den slutsatsen att de åtgärder som dittills vidtagits inte medfört någon verklig lösning på problemet med städernas försörjning och inte gjort det möjligt att samla in tillräckliga mängder spannmål för export. Partiets ledande instanser, framförallt generalsekretariatet, tvingas nu att ta upp kollektiviseringens problem på ett nytt sätt.
Hittills har man ansett att problemet borde tacklas försiktigt och ses som en huvuduppgift som måste förverkligas med hjälp av ett brett stöd och massornas förtroende . Hädanefter tenderar kollektiviseringen att framstå som det omedelbara medlet att ”lösa” de problem som svårigheterna med insamlandet och minskningen av spannmålsproduktionen ger upphov till.
Som vi ska se,[117] ger sig partiet nu in på att trappa upp kollektiviseringen, vilket varken partiet eller bondemassorna är ideologiskt och politiskt förberedda på. Denna politik, och det sätt varpå den utförs, banar väg för en allvarlig brytning av alliansen mellan arbetare och bönder, och för en kris utan motsvarighet inom jordbruket, framförallt ifråga om spannmålsodlingen och boskapsskötseln. Städernas livsmedelsförsörjning kan följaktligen inte säkras annat än till priset av en ny minskning av böndernas konsumtion.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Uttrycket ”under NEP” betecknar perioden 1921–1929. Jag har nyligen påpekat att den politik som i praktiken fördes under de sista åren alltmer kom att bestå i en negation av NEP:s principer. Det innebär också att NEP:s ”slutliga kris” eller ”allmänna kris” inte syftar på en kris för den ”Nya Ekonomiska Politiken”, utan på framväxten av motsättningar under åren 1928 och 1929.
[2] N. Ch... 1961 g, Moskva,1962, s. 27.
[3] Se Sdvigi v selskom choziajstve SSSR, 1931. Moskva, andra utgåvan, s. 14.
[4] Sifferuppgifter som illustrerar denna utveckling finner man i S. Grosskopfs L'AOP (1921–1928), op.cit. tabell 185, s. 310.
[5] Ibid., s. 311.
[6] Se XV Congrčs du PC de l’URSS, Paris, B. E. 1928, s. 356.
[7] Se del 1, s. 193–194.
[8] Se nedan.
[9] Se Lenin, L’alliance de la classe ouvriére et de la paysannerie (recueil de textes), Editions de langues étrangčres, 1957, Moskva, s. 724 ff.
[10] Se S. G. Strumilin, ”Rasslojenije sovetskoj derevni” i PCh, nr. 3,1928, s. 56 ff, citerat av S. Grosskopf i L'A0P (1921–1928), op.cit. s. 141. Jag kommer ofta att referera till Grosskopfs bok i det här kapitlet, och för den läsare som är intresserad av en detaljerad analys av de problem som jag här tar upp är det all idé att söka reda på hans bok. Man finner en fransk översättning av Strumilins artikel i Recherches internationales ā la lumičre du marxisme, nr 4, 1975, s. 120 ff.
[11] Siffrornas ungefärliga karaktär beror framförallt på att större delen av undersökarna, vars arbeten ligger till grund för statistiken, inte själva är bönder och därför inte alltid är i stånd att bedöma de olika jordbrukens verkliga situation med tillräcklig precision. Hur som helst kan man notera att vitt skilda källor ger beskrivningar av bondeklassens sociala fördelningar som ligger mycket nära Strumilins, och att nämnda källor utgår från samma kriterier för den sociala fördelningen som han gör. Se framförallt den av Strumilin citerade artikeln i Recherches internationales, op.cit. s. 149 samt S. Grosskopf. L'A0P (1921–1928), op.cit. tabellerna s. 309–310. Det är också värt att notera att Strumilin, som inte kan beskyllas för att ha varit ”prokulak”, menar att de rikaste böndernas gårdar underkastades en strängare kontroll än övriga, och att deras inkomster därför var bäst kända (op.cit. s. 130).
[12] Uppgifterna hänför sig till bondgårdarna i Sovjet 1925, statliga och kollektiva jordbruk oräknade. Även om man räknar det spannmål som mellanböndernas burgna skikt levererar för sig, så står de övriga mellanbönderna tillsammans med fattigbönderna för 71,5% av tillförseln av spannmål till marknaden. Se S . Grosskopf, op.cit. s 142). Det är detta Stalin åberopar i maj 1928 (se nedan).
[13] S. Grosskopf, op.cit. s 142–144.
[14] Se nedan.
[15] Se L. Kamenev, Nasji dostizjenija, trudnosti i perspektivy, 1925, Moskva, s. 9. Se även L. Kamenev, Stati i retji, XII, 1926, Moskva, s. 347–371. Citat av S. Grosskopf, op.cit. s. 138–140. Uppgifterna på hur stora jordar bönderna förfogar över, gör det inte möjligt att dra några slutsatser om böndernas rikedomar. Lenin visar detta i Kapitalismens utveckling i Ryssland, Samlade skrifter i urval, band 1, Arbetarkulturs förlag, Stockholm, 1942–1951. Så var det före revolutionen, och det gäller i ännu högre grad under NEP. En stor del av böndernas jordar kan då inte brukas i brist på redskap och djur (se sifferuppgifter nedan).
[16] Se J. A. Jakovlev, Ob osjibkach chlebofurazjnogo balansa CSU i ego istolkovatelej, Moskva, 1926, citerat av S. Grosskopf, Ibid., s 142.
[17] Se inlägg publicerat under titeln ”På spannmålsfronten” i Stalin, Leninismens grundfrågor, del 1, s. 279 ff. Procentsiffrorna har fastställts av Nemtjinov, medlem av den sovjetiska statistiska centralbyråns ledning, som figurerar på s. 282 i den citerade texten. Man räknar här även med statliga och kollektiva jordbruk.
[18] Rikeböndernas speciella inflytande inom byförsamlingen och deras anknytning till ” jordföreningarna” har ifrågasatts . På denna punkt se D. J. Male, Russian Peasant organisation before collectivisation. Cambridge. UP,1971, s 162 ff.
[19] Se S. Grosskopf, op.cit. s 157 ff.
[20] Se ovan.
[21] Ibid.
[22] Se G. Pistrak, ”Zernovoe Choziajstvo i Khlebniy Rynok SSSR Vosstanvitelnogo Perioda” i Sotsialistitjeskoje Choziajstvo, 1927, 5–6, s. 256. K Voprosou o Sotsialistitjeskom Pereoustroītve Selskogo khoziaistva (förkortas hädanefter: K Voprosou...) pod redakzie J. A. Jakovlev, Leningrad – Moskva, 1928, s. 98–103 och 153–155, citat av S. Grosskopf, op.cit. s. 331 ff.
[23] Ett faktum som bekräftas av det sätt varpå de ”exceptionella åtgärderna” verkställs längre fram. Erforderliga kvantiteter spannmål har endast kunnat samlas in med hjälp av avsevärda avtappningar av mellanböndernas och ibland även av fattigböndernas tillgångar. Detta förhållande tar partiledningen upp vid ett flertal tillfällen (se ovan).
[24] Se V. Miljutin, ”Uroki chlebozagotovok” i Na agrarnom fronte, nr. 4, 1928, och A. Lvov ”Itogi Khlebozagotovitel’ noj Kampanii 1927–1928 g nr. 9 1928”, s. 65–66 (båda texterna citeras av S. Grosskopf, op.cit. s. 333).
[25] I detta avseende är Lenins yttrande på tionde partikonferensen (maj 1921) fortfarande aktuellt för den stora majoriteten bönder, trots att spannmålsproduktionen ökat under NEP: Om inte bönderna erhåller tillräckligt med fabriksprodukter, kan man bara få in tillräckliga livsförnödenheter till städerna, industrin och exporten skattevägen. Större delen av bönderna är alltför fattiga och deras konsumtionsbehov alltför dåligt tillfredsställda för att de skulle sälja sin produktion i avsikt att spara pengar.
[26] S. Grosskopf. L'AOP (1921–1928) op.cit. s. 332.
[27] Man bör komma ihåg att bolsjevikpartiet under sommaren och hösten 1918 ger fattigböndernas organisation och aktiviteter sitt principiellas stöd (se del 1, s. 180 ff). Vilka brister som än vidlådde denna rörelse (vilken växte fram under fullt inbördeskrig), är det betecknande att partiet under åren 1921–1927 inte ger något systematiskt stöd åt fattigböndernas olika initiativ.
[28] Den årliga medelinkomsten per capita (räknat på en familjemedlem) uppskattas till 78,6 rubler för fattigbönderna, 113,3 rubler för mellanbönderna och 239,9 för de rika bönderna. Jordbruksarbetarens inkomst uppskattas till 108,2 rubler och industriarbetarens till 334,6 rubler (S. Grosskopf, L'A0P (1921–1928), op.cit. s 211. Det måste understrykas att det här bara rör sig om uppskattningar, samt att rubelns ”köpkraft” varierar starkt från trakt till trakt.
[29] Se del 1, s. 197.
[30] S. Grosskopf, L’AOP (1921–1928), op.cit. s. 239–246.
[31] Ibid. s. 177.
[32] Se nedan.
[33] K Voprosou..., op.cit. s. 59, citat av S. Grosskopf, op.cit. s 308.
[34] Rosnitskij, Litso derevni, Moskva-Leningrad, 1926, s. 328–3 29, citat av S, Grosskopf. L’AOP (1921–1928), s. 308–309.
[35] K Voprosou ... op.cit. s. 56–57.
[36] Se Lenin, Résolution sur 1' attitude ā l’égard de la paysannnerie moyenne, OC, band 29, s. 220.
[37] Lenin, Rapport sur l'impôt en nature (9 april 1921), i OC, band 32, s. 309.
[38] Se Lenin, OC, band 32, s. 304.
[39] Se XV Congrčs du PC de l’URSS (dec 1927), Paris, B. E, 1928, s. 369, (kursiverat av Bettelheim).
[40] S. Grosskopf ger en mångfald exempel på framväxten av sådana sammanslutningar och samarbetsformer (se L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 311–315).
[41] Ibid. s. 311–312.
[42] 15 Congrčs..., op.cit. s. 362–363.
[43] På dessa punkter, se S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit, s. 390–395.
[44] På denna punkt, se Ibid., s. 311 ff, s. 415 ff.
[45] Se nedan.
[46] Se ovan.
[47] Se E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II, s. 977 samt S. Grosskopf, op.cit.tabell 141, s. 244.
[48] Se nedan.
[49] Se 15 Congrčs..., op.cit. s. 353.
[50] Ibid., s. 362.
[51] Det är nödvändigt att fästa stor uppmärksamhet vid det problem som jag tagit upp här. Underskattandet av de utvecklingsmöjligheter fattig- och mellanböndernas gårdar ännu bar på, var en bidragande orsak till att sovjetmakten gav sig in på en kollektivisering som var dåligt förberedd både politiskt och ideologiskt. Kollektiviseringen sågs som enda utvägen, eftersom man trodde att möjligheterna till en produktionsökning inom jordbruket var uttömda, såvida man inte företog en improviserad omdaning av jordbrukets struktur. Det är att märka att föreställningen att ”möjligheterna att öka produktionen inom jordbruket är uttömda” under de betingelser som är för handen 1928, slås fast klart och tydligt (se den resolution som antogs 10 juli 1928 av centralkommittén, i KPSS, op.cit. del 2, s. 391 ff) och att den också förs fram vid senare tidpunkter. Se kapitel IX och X i Jakovtsevskijs bok som kommer ut i Moskva 1964 under titeln Jordbruksförhållandena i Sovjetunionen under uppbyggnaden av socialismen. Man hittar en partiell översättning (till franska) av denna text i Recherches internationales, nr 4 1975, s. 55 ff. Ifråga om det nepska jordbrukets ”återvändsgränd” och om den brådskande ”ekonomiska nödvändigheten” av en kollektivisering, se den citerade texten s. 56–59.
[52] Se S. Grosskopf, L’AOP (1921–1928), op.cit. s. 238 och s. 377.
[53] I. B. Messner ”Preobosylki planovogo razvitiīa mekanizatsii selskogo khoziaistva” i PCh, nr 8,1927, s. 54.
[54] B. P. Oganovskij,”Maksimalnyj variant perspektivnogo plana rekonstruktsii selskogo choziajstva”, i PC nr 7, 1927, s. 37, citat av S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 377.
[55] Uttrycket ”nettointäkter” förklaras längre fram.
[56] Se S. Grosskopf, op.cit. s. 113, 122.
[57] Osvoks beräkningar är citerade efter S. Grosskopf, Ibid., s. 351. Ytan, avkastningen och andelen nettoförsäljning har beräknats med utgångspunkt från samma dokument. I själva verket följs en ökad avkastning ofta av en försäljningsökning som är mer än proportionell.
[58] Se 15 Congrčs ..., op.cit. s. 369.
[59] Ibid. s. 358–359.
[60] Se del 1, s. 409 ff, framförallt s. 410. På denna punkt se även S.Grosskopf, L’AOP (1921–1928) op.cit. s 156–159.
[61] 15 Congrčs..., op.cit. s. 365.
[62] Se KPSS, Moskva, 1953, första delen, s. 666–667, 851.
[63] Lenin, Valda verk i tre band, Arbetarkultur, Stockholm, 1975, del 3, s. 518.
[64] Se K.Voprosou..., op.cit. s. 175, 184, 255, 284.
[65] Ibid. s. 212–213, 222–224, 236, 256 och S. Grosskopfs anmärkningar, op.cit. s. 292–295.
[66] Se K Voprosou ..., op.cit. s, 59, 236–237, N. Rosnitskij, Litso derevni, op.cit. s. 70–74, N. Barysjev, ”Novyje zavojevanija derevenskoj bednoty”, i Na agrarnom fronte nr 9, 1928, s. 75.
[67] Se A. Nove, Sovjetunionens ekonomiska utveckling, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1971, s. 208.
[68] Se A Mendelson, Pokazateli konjunktury narodnogo choziajstva SSSR za 1923/24–1928/29 g, Moskva, 1930, s. 51.
[69] Ibid.
[70] Se PCh, nr 5, 1929, s. 61–65 och nr 10, s. 94.
[71] Se A. Nove, op.cit. s. 208.
[72] Se M. Lewin, ”Taking Grain: Soviet Policies of Agricultural Procurements before the War”, i Essays in Honour av E.H. Carr, USA, i redaktion av Chimen Abramsky och Beryl G.Williams 1974.
[73] Enligt de uppskattningar som Gosplan gör under 1929 och 1931 uppnås det högsta indexvärdet för jordbruksproduktionen (basvärde 100 år 1927/28) under 1926/27 (101,1 i årets priser) och faller till 95 år 1930 (se E. Zaleski, Planification ..., op.cit. s. 354). Enligt N.Kh...,1958 g, s. 350 uppnår jordbruksproduktionen sin lägsta nivå under 1933 (då sker en tillbakagång på 18,5% i förhållande till 1928). Enligt Gosplans uppskattningar som publiceras i Sotsialistitjeskoje Stroitelstvo SSSR, Moskva, 1936, s. 232–233 och enligt E. Zaleskis beräkningar, op.cit. uppnår jordbruksproduktionen sin lägsta nivå år 1932, då det sker en tillbakagång på 15,6% i förhållande till år 1926/27. Den produktionsnivå som uppnås inom jordbruket under NEP överskrides inte på allvar förrän efter andra världskriget, första gången år 1948 (för produkterna från boskapsskötseln först år 1953). Se Narodnoe Choziajstvo SSSR v 1958 g, s. 350.
[74] Denna nettoförsäljning kan vara mindre än försäljningen under insamlingen, eftersom en del av de insamlade produkterna måste återföras till jordbruksregioner som har underskott på spannmål. De får dessutom inte blandas ihop med det spannmål som säljs och köps mellan olika byar. Frågan om jordbrukets ”överskott” behandlas längre fram.
[75] Se de sifferuppgifter som återfinns i Materialy Osnovnogo Sovesjtjanija po Vosproizvodstvu Osnovnogo Kapitala pri Prezidiume VSNCh, Serija III: Perspektivy Razvitija Selskogo Choziajstva, Moskva/Leningrad, 1927, s 86, citat av S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928) op.cit. s. 346.
[76] Mellan 1913 och 1926/27 ökar befolkningsantalet från 114,6 miljoner till 120,7 miljoner, dvs. en ökning på 5,3% (N.KH... 1958 g s. 9).
[77] A.E. Lositskij, ”Perspektivy potreblenija prodovolstvennykh produktov v Sojuze” i PC nr 4, 1927, s. 89–90, citat av S. Grosskopf, L’AOP (1921–1928), op.cit. s. 170, 174.
[78] Beräkningarna är baserade på tidigare angivna källor, se ovan.
[79] Beräkningarna är baserade på S. Grosskopf, op.cit. s. 351.
[80] KT 1929/30, Moskva, 1930, s. 538.
[81] Stalin, W, band 11, s. 215.
[82] C. Brjuchanov, ”Itogi Khlebnoī Kampanii 1928/29 g”, i Ekonomitjeskoje Obozrenije, IV, 1929, s. 134, citat av S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928), op.cit. s. 337.
[83] Ibid. Se även Narkiewicz, Soviet Administration and the Grain Crisis, i Soviet Studies, oktober 1968, s. 237 ff.
[84] Exportens tillbakagång i förhållande till förkrigstiden beror vid den här tidpunkten på att massornas konsumtionsnivå höjs.
[85] Se N.K, Moskva, 1932, s. 158.
[86] Se Mikojan, i Bolsjevik, nr 15, 1928, s. 16.
[87] Det rör sig om export i löpande priser. Se N.Kh..., op.cit. s. 158.
[88] Se P.G. Timofejev, Ekonomitjeskaja geografija SSSR (sjätte utgåvan), Moskva, 1929, s. 263, citat av S. Grosskopf, L'AOP (1921–1928) op.cit. s. 340.
[89] Stalin, W, band 11, s. 51.
[90] Se ibid. s. 19, se också ovan.
[91] Stalin, W, band 11, s. 215.
[92] KPSS, op.cit. del 2, s. 395
[93] I fjärde delen av denna bok återkommer jag till de strider som utspelar sig inom partiet.
[94] Stalin, W, band 12, s. 65. Se även Stalin, Leninismens grundfrågor, del 1, s. 374–379.
[95] Se Volf i PCh, nr 2,1929, s. 99–100, 1928 och Vysjnerskij i NAF, nr 10, 1928.
[96] Mellan 1928 och 1929 minskar antalet nötkreatur med nästan 1,7 miljoner (antalet djur reduceras till 68 miljoner) och svinstammen åderlåtes på 5 miljoner djur (antalet djur reduceras till 21 miljoner), KT 1929/30, Moskva, 1930, s. 530–531.
[97] Se Stalin, W, band 11, s. 275.
[98] ”Obchtchie natchala Zemlepolzovaniya i zemleoustroīstva”, i Kollektivisatsiya S.Kh, dokument nr 20, citat av M. Lewin, La Paysannerie... op.cit. s. 256.
[99] Se del 1, s. 193–195.
[100] Se Stalins rapport inför 15 partikonferensen 1 november 1926, Stalin, W, band 8 s. 396.
[101] Då han skrev ”Vårt parti stöder sig på två klasser (proletariatet och bönderna – Charles Bettelheim), vilket innebär att partiet skulle upplösas om inte de två klasserna kan enas...” (Lenin, Valda verk II:2, s. 751). På denna punkt se även del 1, s. 270).
[102] Se M. Lewin, La Paysannerie, op cit. s. 257, 340 ff.
[103] Ibid. s. 258–259, M. Lewin citat efter Bolsjevik, nr 19, 1928, s. 20, 26.
[104] Ibid s. 260.
[105] Se Pravda, 26 januari 1929, NAF, nr 7, 1929. Se också E.H. Carr & R.W Davies, Foundations.... op.cit. del I:1, s. 258–259.
[106] Denna misstro är av gammalt datum. Den dyker också upp i en del stalintexter vid skilda tillfällen före 1928/29 års kris. (Se nedan)
[107] Se Chestnadtsataja Konferentsia VKP(b), Moskva, 1962, s. 320, citat av E.H. Carr & R W. Davies, Foundations..., op.cit. del I:1: s. 256–257.
[108] KPSS, op.cit. del 2, s. 456–457.
[109] Se nedan.
[110] Se ovan.
[111] Se ovan.
[112] Se A. Angarov, Klassovaja borba v sovetskoj derevne, Moskva, 1929, s. 20ff och M. Lewin, La paysannerie..., op.cit. s. 945 ff.
[113] Sovjetunionens strafflag med de justeringar den genomgått fram till oktober 1933 finns i översättning av Jules Patouillet, Le Code pénal de la RSFR, Librairie générale de droit et de jurisprudence, Paris, 1935. Paragraf 61 återfinns på s. 53. Ovanstående citat och uppgifter är tagna från M. Lewin, La Paysannerie..., op.cit. s. 346.
[114] Se Kollektivizatsiya S. Kh. dokument nr 49.
[115] Se Lenin, OC, band 29, s. 157.
[116] Se M. Levin, La Paysannerie..., op.cit. s. 349 ff.
[117] Se nedan.