Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Vi hörde för ett tag, sedan en ledande medlem i KFMLr på ett möte gå i polemik mot ”trotskismens” syn på revolutionen. Makten skulle inte, menade han, ligga i händerna på ”diverse råd” utan den skulle utövas av partiet ensamt. Den föraktfulla ton han använde om arbetarråden, säger tillräckligt om hur långt stalinismen avlägsnat sig från teorin om arbetarråden, SOVJETERNA. Ty den sovjetiska traditionen har totalt begravts av stalinismen, dessa byråkrater för vilka själva ordet sovjet uppväcker våldsamma aggressioner. Vem som helst kan titta leninismens programmatiska skrifter, eller läsa igenom deras tonvis av intetsägande och själlösa manifest; ingenstans kommer han att finna ett positivt omnämnande av sovjeter eller arbetarråd. Om de någonsin omtalas är det som ”kontrarevolutionära”, ”småborgerliga”, etc.
Det är en avgrund mellan den stalinistiska uppfattningen och den som bolsjevikerna en gång förde fram. För var det inte bolsjevikerna som gjorde revolution under parollen ”All makt åt sovjeterna”? Och var det inte samma bolsjeviker som omedelbart efter revolutionen döpte om Ryssland till Sovjetunionen? Och vad säger. Lenin i ”Aprilteserna” 1917 om sovjeternas roll i revolutionen?
Inte en parlamentarisk republik ... utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondedeputerades sovjeter i hela landet, nedifrån och upp.
Avskaffandet av polisen, armén och ämbetsmannakåren. (Dvs. den stående arméns ersättande med allmän folkbeväpning).
Alla tjänstemän, som genomgående skall vara valda och när som helst kunna avsättas, skall erhålla en avlöning som inte överstiger en kvalificerad arbetares genomsnittslön.
Det är helt klart att bolsjevikerna inte tänkte sig sovjeterna som någonting specifikt ryskt, något tillfälligt i den politiska situationen 1917. I sitt tal vid Kominterns första kongress 1919 förklarade Lenin:
”Ännu en gång har det visat sig att den proletära revolutionens allmänna förlopp är identisk över hela världen. Först sovjeternas spontana, elementära inrättande, sedan deras utvidgning och utveckling, därefter framträdandet i praktiken av frågan: sovjeter eller konstituerande nationalförsamling (eller med andra ord, borgerlig parlamentarism), total förvirring bland överhögheten och slutligen proletär revolution.”
Vad Lenin här skisserar är en övergångsstrategi, där arbetarklassen i en revolutionär situation upprättar sina egna maktorgan, vilka existerar sida vid sida med den borgerliga diktaturen (dubbelmakten), och sedan blir maktorganen i den proletära demokratin. Lenins ord om sovjetorganens allmänna, världsomspännande karaktär har till fullo bekräftats av historien. Det har troligen inte existerat ens en tillstymmelse till en proletär revolution i världen, där sovjeterna inte har dykt upp. Sovjeternas uppkomst och styrka har ofta varit en direkt mätare på revolutionens mognad och politiska förutsättningar. Också i Sverige växte det fram arbetar- och soldatråd på ett tiotal platser under ”potatisrevolutionen” 1917-18. (Vi skall återkomma till detta i ett senare nummer).
Partisanförlaget har nu givit ut en antologi redigerad av Ernest Mandel, Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre. I denna antologi går det att studera sovjetsystemets generella karaktär. Den innehåller ett brett urval av konkreta studier över dubbelmaktssituationer och sovjeternas framväxt; den spänner från de rudimentära formerna för arbetarmakt i Pariskommunen, via Oktoberrevolutionen och den tyska revolutionen 1918 till de moderna erfarenheterna (Kina, Spanien 1936, den jugoslaviska varianten, sovjeternas återkomst i revolutionerna i Ungern och Polen 1956 och i Frankrike maj 1968). Antologin innehåller vidare ett axplock ur de ganska få, relevanta teoretiska texterna om arbetarkontrollen och sovjetsystemet. Ty tyvärr saknas det fortfarande en fullständig teoretisk redogörelse för sovjetsystemet. Lenin hade planerat att i ”Staten och revolutionen” lägga in ett kapitel om ”Erfarenheterna från de ryska revolutionerna 1905 och 1917”, men detta skrevs aldrig. ”Den politiska kris, som föregick oktoberrevolutionen 1917 ‘hindrade mig’ ”. Man kan bara glädja sig över ett sådant ‘hinder’. Förvisso, men det är synd att Lenin inte senare hann fullborda ”Staten och revolutionen”, och sammanfatta de revolutionära erfarenheterna av sovjetsystemet. Kamrat Mandels sammanställning av materialet är en förutsättning för sovjeternas återupptäckande och för en teoretisk bearbetning av arbetarrådens roll i revolutionen.
Vilken betydelse och vilka fördelar har då sovjeten i den proletära revolutionen? Svaret ligger på flera plan.
Det ligger i sakens natur att varje statsapparat är ett organ för att tvinga på medborgarna en gemensam vilja; den är ett vålds- och undertryckningsinstrument. Varje klass samhälle har behov av en statsapparat vars uppgift är att hålla samman de stridande klasserna och genom våld eller med kompromisser lösa de konflikter som uppstår. Staten står alltid i den härskande klassens tjänst. Men denna klass har skilda fysionomier i olika samhällen. Den kan bestå av en liten klick, som kontrollerar alla produktionsmedel och mot sig har en överväldigande skara egendomslösa. Den kan också inom sig ha olika skikt med olika grader av ägande, och med olika grupper av underordnade som fyller viktiga funktioner i det ekonomiska och politiska livet. För att denna skall kunna hållas samman är det viktigt att dessa skilda intressen debatteras, analyseras och vägs mot varandra, utan att det kommer till öppna konflikter.
Detta förhållande är det normala i de samhällen som domineras av ett kapitalistiskt produktionssätt. Förutom den lilla skaran monopolkapitalister har härskande klassen underordnade grupper såsom mindre företagare, byråkrater, teknokrater, poliser, vissa intellektuella etc.
Parlamentarismen har visat sig vara den idealiska formen för kapitalismens statsapparat. Den förenar möjligheten av en öppen debatt i den härskande klassens intresse med en viss byråkratisk tröghet som omöjliggör ett inflytande från massorna. Genom sina demokratiska ritualer, genom sina valjippon och sin demagogiska retorik fungerar den som en ideologisk förtryckare av arbetarklassen och som ett instrument för borgerlig propaganda. Folket väljer ”sina” representanter på valdagen. De väljs för en längre tidsperiod (3-4 år) och valet kan inte återtas däremellan (utom i extrema fall). Valet är över. Dörrarna stängs. Myglet kan börja.
Naturligtvis råder det inte parlamentarism i alla kapitalistiska samhällen. Men även avvikelserna är historiskt förklarliga. De uppträder oftast i två situationer: Den ena är svagt utvecklade kapitalistiska samhällen, där betydande rester av det feodala produktionssättet fortfarande finns kvar, och kampen mellan feodalherrar och bourgeoisi inte är bilagd. Den andra är i de mest utvecklade kapitalistiska samhällena, där det bräckliga jämviktsförhållandet inte längre är relevant och där monopolkapitalet strävar efter att upprätta sin totala diktatur, fascismen.
Varje klassamhälle har sin specifika statsform. Det går inte att flytta ut denna politiska överbyggnad och placera den i någon annan samhällsformation. Parlamentarismen är otänkbar i ex.vis medeltidens Europa eller renässansens Italien. Lika otänkbart är det att man skulle kunna ”ta med sig” parlamentarismen in i socialismen, såsom revisionisterna (ex. vis Vpk) vill med sin paroll om ”den parlamentariska vägen till socialismen”.
Ty vad kännetecknar statsformen under proletariatets diktatur? Enligt marxismen innebär det kommunistiska samhället ett klasslöst tillstånd. Med andra ord: det existerar ingen särskild statsform under kommunismen, staten har dött ut. Omvandlingen från kapitalism till kommunism kräver en övergångsperiod, proletariatets diktatur, då det fortfarande existerar en statsapparat, som garanterar och kontrollerar denna övergång. Men detta är en statsform som redan i sitt bildande är i utdöende.
Hur kan detta; ske? Genom den proletära revolutionen strävar man efter att engagera alla i landets styre, ”att göra alla till byråkrater och därmed ingen till byråkrat” för att citera Lenin: Den stämde armén ersätts med allmän folkbeväpning, polisen med arbetarnas ordningsvakter och byråkratin försvinner efterhand genom ett ”roterande” system, möjligheter till ständiga nyval och genom att privilegierna försvinner. För att åter citera Lenin: vi får ett tillstånd där t. o. m. en kokerska kan sköta de allmänna angelägenheterna.
Självklart kan ett så tungrott system som den borgerliga parlamentarismen inte överflyttas och klara dessa funktioner. Ty hur skulle den kunna klara det med sina val vart tredje/fjärde år och sina dagliga intriger och sitt smussel i korridorerna? Det är här sovjeterna kommer in i bilden.
Redan i Pariskommunen gjordes de första erfarenheterna av den nya statsformen. I sina analyser fastslog Marx tre grundläggande principer för de framtida proletära revolutionerna: ingen vald representant skall ha högre lön än en arbetare, han skall närsomhelst kunna avsättas, armén och polisen upplöses och ersätts med allmän folkbeväpning.
Nästa viktiga steg togs under den ryska revolutionen 1905, då den första sovjeten bildades. Därmed gavs möjligheten att engagera alla arbetare i revolutionen. På varje arbetsplats bildades kommittéer (vilka i senare revolutioner utvecklats till fabriksråd, som övertar förvaltningen av företagen) valda av arbetarna. Dessa lokala enheter var i sin tur representerade i stadssovjeten. Dessutom fanns det möjlighet för olika sociala skikt att välja egna sovjeter, ex.vis. bondesovjeter och soldatråd.
Sovjetsystemet existerade endast i rudimentär form och under kort tid i revolutionen 1905. Men då tsarismen störtades i februari 1917 växte det fram sovjeter som svampar ur jorden över hela Ryssland. I varje fabrik, i varje stadsdel, i varje stad, i varje by, i varje region skapades sovjeter, som bands samman till ett finmaskigt nät genom sovjetkongresserna.
Sovjetsystemet byggde på ”rotationen” dvs. principen att de valda representanterna successivt skulle ersättas av andra, och att professionalism skulle bekämpas. Vidare fanns det möjlighet att omedelbart återkalla en representant som misskötte sitt uppdrag eller förfäktade en annan politisk uppfattning än den hans väljare hade. Genom denna extrema rörlighet kunde sovjeterna omedelbart återspegla massornas politiska uppfattning och de snabba skiftningar som sker under en revolutionär period.
Det rådde ett absolut förtroende mellan sovjeten och massorna. Alla deltog på ett eller annat sätt i dess verksamhet, alla bidrog till debatten och underordnade sig besluten på ett disciplinerat sätt. Sovjeten var klassmässig, dvs. den representerade endast de arbetande massorna och byggde inte på någon abstrakt princip om ”allmän” rösträtt (den gav inte rösträtt åt bourgeoisin). Sovjeten är den högsta och mest utvecklade av alla statsformer som någonsin existerat. Och samtidigt bär den inom sig fröet till det stats- och klasslösa samhället.
Det är självklart att bolsjevikerna som goda revolutionärer skulle se det storartade i sovjetsystemet och lägga den som grund för den proletära diktaturen. Det är lika självklart att den byråkrati som efterhand utvecklades inom Sovjetunionen skulle sky arbetarråden som pesten och göra allt för att häva deras existens. Stalins författning 1936 upphävdes sovjeternas klassmässiga grund och idag återstår ingenting av sovjetsystemet. Det är också självklart att stalinisterna måste söka begrava och skyffla undan det internationella proletariatets erfarenheter av sovjeterna. Ty arbetarrådens existens är ett hot mot byråkratin. Mandels bok är en möjlighet att nu återerövra den bolsjevikiska traditionen. Arbetarkontroll, arbetarråd och arbetarstyre.
K. Å. A.
Det är i dag föga radikalt att påpeka att den relativa sociala stiltjen under de första efterkrigsdecennierna var ett övergående fenomen. Det är inte heller något nytt att säga att detta fenomen får tillskrivas de kombinerade effekterna av en kapitalistisk efterkrigsboom och arbetarrörelsens avväpning under den förrädiska reformismens och den förkalkade stalinismens dödsgrepp.
De borgare och "arbetarledare" som igår tog sig an uppgiften att dödförklara klasskampen, predika teorin om kapitalismens krisfrihet och vagga arbetarna till passivitetens slummer i förtröstan på klassamarbetspolitikens välsignelser, tvingas idag att gripa sig an de djupgående effekterna av kapitalismens kris.
Ty det kapitalistiska samhällssystemet genomlever åter en genomgripande kris, som genomsyrar varje sektor och por av samhällena. Från den internationella ekonomins groteska snedvridning med massvälten i den tredje världen till miljöförstöringens och den kapitalistiska storindustrins direkta hot mot den mänskliga organismen; från den borgerliga demokratins alltmer senila taskspeleri i en handfull imperialistiska stater till de allt vanligare militärdiktaturernas ohyggliga tortyrkammare; från den borgerliga humanismens slutgiltiga skeppsbrott till dess komplement i rasism och våldsideologier på alla områden och nivåer sönderslits imperialismen åter av sina inre motsättningar, utkämpar den en allt desperatare dödskamp. Det är idag, mer än någonsin, aktuellt att upprepa Trotskijs berömda varning: SOCIALISM ELLER BARBARI!
I denna kapitalismens allmänna kris vill vi peka ut två viktiga tendenser: FÖRDJUPANDET AV DEN EKONOMISKA KRISEN och FÖREBÅDANDET AV EN OMFATTANDE SOCIAL KRIS I IMPERIALISMENS HJÄRTA: USA.
Den kapitalistiska ekonomins fördjupade kris visar sig idag framför allt på två områden: den växande arbetslösheten och de stora monopolföretagens ovilja att investera, trots de borgerliga statsapparaternas stimulansåtgärder.
Uppåt tio miljoner arbetare går nu arbetslösa i de sju största imperialistiska länderna, den högsta siffran efter andra världskriget.
Den bristande investeringsviljan visar sig i en stagnerande industriproduktion (i USA låg 1970 års produktion kvar vid 1969 års nivå!) och i ett underutnyttjande av industrins maskinella tillgångar (i USA står 25 % av maskinerna stilla!) .
Kapitalisterna investerar om de kan räkna med växande marknader och stigande profitkvoter. De kommer att göra allt för att bryta de nuvarande (för deras del) negativa tendenserna härvidlag, genom att öka de främmande marknaderna och försöka höja profitkvoterna på arbetarnas bekostnad !
Att öka de främmande marknaderna betyder att utöka handeln mellan Väst och öst (vilket i sin tur kräver borttagande av alla handelshinder i form av embargon och liknande) och en ökad penetration av de halvkoloniala länderna. Detta kommer att leda till växande motsättningar mellan de imperialistiska länderna.
Att höja profitkvoterna — naturligtvis på arbetarnas bekostnad — kräver införandet av inkomstpolitiska åtgärder d. v. s. en ytterligare urgröpning av arbetarnas förhandlingsmöjligheter. Det kräver vidare ytterligare försök att integrera fackliga och politiska "arbetarledare" i den borgerliga statsapparaten. Om dessa åtgärder visar sig otillräckliga — och det har de redan gjort i ett antal kapitalistiska länder — tillgrips antifacklig och anti-strejklagstiftning.
Den samlade effekten av dessa utvecklingstendenser blir ett fördjupande av klassmotsättningarna i de imperialistiska och i de halvkoloniala länderna samt därmed ökande förutsättningar för sammanfallande och samordnad anti-kapitalistisk och anti-imperialistisk kamp.[1]
Den amerikanska bourgeoisin gick ur det andra världskriget som världskapitalismens obestridda ledare och som arbetarstaten Sovjetunionens ekonomiska och militära överman. Under tjugo år förmådde den amerikanska imperialismen bibehålla denna position, men mycket talar för att dess manövermarginaler krympt under senare år. USA-imperialismens absoluta dominans omvandlades till relativ dominans.
Den förmådde inte krossa den kubanska revolutionen och den framväxande revolutionen i Latinamerika. Den vietnamesiska revolutionen har trots den oerhörda repressionen från USA-imperialismen fördjupats och brett ut sig. Den amerikanska imperialismen har tvingats acceptera en relativ försämring i förhållande till andra kapitalistiska länder, framför allt Tyskland och Japan. Den amerikanska bourgeoisin har inte förmått undertrycka den framväxande rörelsen bland de mest förtryckta skikten i USA: bland de svarta, chicanos, puerto-ricaner o. s. v., tvärtom har denna oppositionsrörelse tenderat att gripa kring sig till nya skikt. De samhälleliga förutsättningarna finns för en växande arbetaropposition till följd av utsugningen och de allt kraftigare pålagorna.: inflationen, skatterna, lönenedpressningen.
Allt detta utgör belägg för tesen att den amerikanska imperialismen inte förmår att samtidigt möta alla de ekonomiska, politiska och militära krav som dess dominans inom den kapitalistiska världen nu ställer. Tongivande skikt inom den amerikanska bourgeoisin tycks vara medvetna om detta och prövar olika metoder att komma till rätta med den amerikanska kapitalismens svårigheter: försök att inordna rebelliska krafter i det etablerade samhället; ökad protektionism; försök att vältra över en del av den amerikanska imperialismens ekonomiska och militära bördor på andra imperialistiska länder; samarbete med Kreml-byråkratin och strävan att utsträcka den "fredliga" samexistensen till att också gälla den kinesiska byråkratin.
Samtidigt som radikaliseringen i USA kanske till och med går djupare än under 30-talet är den amerikanska imperialismens ekonomiska och politiska reserver, dess möjligheter att köpa ut oppositionen och tysta den, mindre. Det förebådar en kommande kraftmätning i USA, en uppgörelse mellan den amerikanska bourgeoisin och de anti-imperialistiska krafterna.
Det är bara utifrån en förståelse för den amerikanska kapitalismens svårigheter som man kan genomskåda USA-imperialisternas manövrer i Indokina-frågan.
Det fortsatta kriget i Indokina blir allt mer betungande och allt mer farligt för dem. Under lång tid har kriget förstärkt den kraftiga inflationen. Det har tjänat som stimulans för den anti-imperialistiska kampen i andra länder. Folken har glatts åt de vietnamesiska kämparnas framgångar. De har uppmuntrats och entusiasmerats.
Nu som tidigare utgör Indokina den viktigaste fronten i kraftmätningen mellan revolution och kontrarevolution. Och imperialisterna är medvetna om det! De inser Indokinas exemplariska roll och anti-krigsrörelsens roll av samlingspunkt för de oppositionella inom USA. Samtidigt är de inbördes splittrade över hur de skall fa', slut på "eländet".
Den amerikanska regeringen är emot ett omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande. Ty än starkare effekter än indokinesernas nuvarande systematiska söndermalande av de angripande trupperna, skulle en amerikansk reträtt få. Den skulle utgöra en enorm stimulans för de revolutionära krafterna i andra delar av världen och framför allt i omkringliggande asiatiska länder. Har USA-imperialismen någon reservutgång?
Deras enda medel att "rädda ansiktet" ( eller åtminstone vad som finns kvar att rädda) är att garantera fortsatt militär närvaro i denna del av Asien, d. v. s. garantera USA militärbaser i Indokina, eller också att effektivt sätta stopp för den sociala revolutionen i Indokina, d. v. s. hindra en fortsatt utveckling mot socialismen och upprättandet av arbetarstater i södra Vietnam, Laos och Kambodja. Det är naturligtvis fortfarande mycket möjligt att USA-imperialisterna utvidgar Indokina-kriget, men detta är inget uteslutande av nederlaget, möjligen ett uppskjutande av det.
Meddelandena om Nixons förestående besök i Kina och Sovjetunionen är symptom på denna politik. Vad USA inte kunnat uppnå genom militära operationer hoppas det kunna uppnå med hjälp av byråkratierna i arbetarstaterna. USA-imperialisterna har under lång tid samarbetat med Kreml-byråkraterna för att få till stånd stormaktsförhandlingar om Indokina och kompromisser över de indokinesiska folkens huvuden. Till följd av Sovjets förhållandevis ringa inflytande över de nationella befrielserörelserna i Asien har denna taktik misslyckats. Den amerikanska regeringen sätter nu sitt hopp till den kinesiska byråkratin, som genom sitt tämligen konsekventa stöd till revolutionärerna i Indokina och vissa andra omkringliggande länder har en betydligt högre prestige än den sovjetiska byråkratin. USA-regimen räknar med att kunna spela ut Sovjetunionen och Kina mot varandra; den erbjuder Kina diplomatiskt erkännande, vidgade handelsförbindelser, en plats i FN och den hoppas att Kina som ersättning skall använda sitt inflytande till att pressa indokineserna till nya Genève-förhandlingar. Kommer de att lyckas? Kommer de kinesiska ledarna att inlåta sig på en sådan utförsäljning av indokineserna? Tyvärr, är det inte uteslutet.
Låt vara att de kinesiska massorna under en lång tid uppmuntrats till solidaritet med de revolutionära kämparna i Vietnam, Laos och Kambodja (i fråga om Kambodja dock endast sedan Sihanouk störtades), men samtidigt har den kinesiska stats- och partiledningen gång på, gång visat sig beredd att sälja ut de revolutionära krafterna för att få till stånd samarbete med t. o. m. rent reaktionära regimer. För att nämna några exempel från senare tid har de kinesiska ledarna varit beredda att sätta synnerligen kortsiktiga intressen före de konsekvent revolutionära i Pakistan-Bangladesh, på Ceylon, i Sudan, i politiken gentemot regimerna i Libyen, Iran, Egypten, Etiopien, Burma, Kamerun o.s.v. De kinesiska ledarnas möjligheter till diplomatiska manövrer kringskärs naturligtvis av de kinesiska massornas höga anti-imperialistiska medvetenhet. Likväl kvarstår risken av en usel stormaktskompromiss. Det gör det nödvändigt att noggrant följa den kinesiska regimens fortsatta utrikes- och inrikespolitik.
Speciellt farligt skulle det vara om Kreml- och Peking-byråkratierna samtidigt utövade press på indokineserna. (Att åtminstone vietnamesiska ledare är allvarligt oroade över Nixons Kina-resa visade sig i det nordvietnamesiska. partiorganets – Nhan Dan – omedelbara reaktion på meddelandet om det förestående besöket i form av en varning mot "stormaktskompromisser".)
Även om stormakterna — USA, Kina, Sovjet — når någon typ av överenskommelse, ligger självfallet det slutliga avgörandet i Indokina.
Det råder knappast någon tve-: kan om att revolutionen ytterligare fördjupas, fr. a. i Vietnam. Jordreformerna drivs vidare. Vietnamesiska arbetare har genomfört strejker i Saigon och andra städer i södra Vietnam. Under valfarsen nyligen aktiverades tidigare passiva eller neutrala skikt till opposition mot Thieu-diktaturen. Det politiska och militära samarbetet mellan de indokinesiska folken och regeringarna utvecklas. Det internationella solidaritetsarbetet utgör ett viktigt propagandistiskt stöd.
Mycket talar för ett revolutionärt uppsving efter ett amerikanskt tillbakatvingande — fr. a. i Vietnam, som spelar en nyckelroll härvidlag. Hur skulle det ekonomiska uppbyggets problem kunna lösas inom ramen för ett kapitalistiskt produktionssätt? Det avgörande är inte om det finns en eller annan borgerlig minister i en kommande koalitionsregering.. Det avgörande är att makten i de befriade områden vilar på, de revolutionära kommittéerna och på det beväpnade folkets aktiva medverkan. Detta folk har en lång erfarenhet av ekonomisk och kulturell uppbyggnad. Skulle bönderna och arbetarnas problem kunna lösas inom ramen för ett borgerligt samhälle? Vi tror det inte. Tvärtom, har utvecklingen också under motståndskampen mot USA-imperialismen haft karaktären av en social revolution, där massorna funnit kollektivistiska lösningar på de problem de ställts inför. Vi tror att denna tendens kommer att utvecklas ytterligare efter nedkämpandet av USA-imperialisterna. Vi tror att den demokratiska och anti-imperialistiska revolutionen växer över i en anti-kapitalistisk och socialistisk.
De indokinesiska folken har en lång erfarenhet av ekonomisk, kulturell, politisk och militär kamp. De har upplevat Fontaine-bleu och Genève-förhandlingar i olika omgångar. Detta är faktorer som motverkar riskerna för att den totala politiska och militära segern blir en halv seger, att USA-imperialisternas nederlag inte blir ett totalt och ovillkorligt nederlag. Men risken finns där och så länge den finns är det vår uppgift att bidra till att motverka alla tendenser till stormaktsöverenskommelser på de indokinesiska folkens bekostnad. LEVE DEN INDOKINESISKA REVOLUTIONEN!
I sin imperialistiska fas har det kapitalistiska produktionssättet gett upphov till ETT SYSTEM AV INTERNATIONELL ARBETSFÖRMEDLING OCH INTERNATIONELLA BYTESFÖRHÅLLANDEN, som inte bara omfattar varucirkulationen utan också kapital och arbetskraft. Världsekonomin utgör inte den enkla summan av de nationella ekonomierna. Den är ett sammanhängande system med nationella särdrag.
I detta system intar och behåller de koloniala och halvkoloniala länderna en dominerad roll. Deras betydelse som avsättningsmarknader för varor och kapital, som råvaru-exportörer och arbetskrafts-leverantörer består. Deras funktion som uppmarschområden för imperialismens blodbesudlade arméer kvarstår.[2]
Kampen mot imperialismen kan inte skiljas från kampen mot kapitalismen. Det finns inte någon anti-imperialistisk kamp som inte samtidigt riktar sig mot kapitalismens intressen och behov. Det finns inte någon speciell ”antiimperialistisk ideologi” som motsvarar och motiverar den enbart (!) antiimperialistiska kampen. Däremot kan det finnas en outvecklad politisk medvetenhet, där insikten om imperialismens effekter och uttryck ÄNNU inte förts vidare i en medvetenhet om dessas grundvalar. Det är vår uppgift att gripa in i och påskynda en sådan medvetenhetsutveckling
Imperialismen framställs ofta som en bläckfisk. Den antiimperialistiska kampen beskrivs som ett upprepat stympande av denna bläckfisk arm efter arm. En sån bild är symptom på en mekanisk och förrädisk syn på kampen mot imperialismen. Den varslar en uppfattning där kampen är en bit-för-bit, arm för arm, i land efter land.
Men kampen förs inte i ett land i taget. Gjorde den det vore imperialismen omöjlig att besegra. Det skulle innebära att den kunde koncentrera sina styrkor på en plats i taget, på en uppgift.
Världen består inte av isolerade länder och isolerade folk. Den består av länder som är inbördes beroende, som är indragna i en internationell arbetsfördelning. Den består av folk som lär av andras erfarenheter, stimuleras av andras framgångar, drabbas av andras nederlag. Låt vara att vissa folk vid konkreta tillfällen utgör en förtrupp, ett avantgarde, och att de på så sätt spelar en nyckelroll i den anti-imperialistiska kampen. Icke desto mindre uppkommer och utvecklas kampen, når den framgångar och bekämpas på många håll samtidigt.
För att nå bestående framsteg måste kämparna på olika håll i världen – i de koloniserade länderna, i de imperialistiska, i de byråkratiserade arbetarstaterna samordna sitt arbete inom ramen för en internationell strategi mot imperialismen och byråkrati.
Vi ser som en viktig uppgift att belysa det ständiga samspelet, den aktuella dialektiken mellan världsrevolutionens tre sektorer och genom vårt arbete inom FJÄRDE INTERNATIONALEN bidra till utarbetandet av den internationella strategin och den organisatoriska samordningen av kampen.[3]
Ur vår analys av klassförhållandena i de koloniala och halvkoloniala länderna – fr. a. compradorbourgeoisiens uppknytning till imperialismen och den nationella bourgeoisiens numerära och politiska svaghet – drar vi slutsatsen att bourgeoisin är oförmögen att leda den revolutionära kampen och tenderar att kompromissa med feodala och imperialistiska förtryckare och att arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen kan och måste ta ledningen i den revolutionära kampen också i dess demokratiska fas. Detta leder till att arbetarklassen i de halvkoloniala och koloniala länderna kan leda bönderna och andra mellanskikt till erövrandet av den politiska makten. Den revolution som inledningsvis utvecklas kring anti-imperialistiska och demokratiska mål (den nationella befrielsekampen) får – till följd av förhållandet mellan klasskrafterna – alltmer en antikapitalistisk och socialistisk prägel. Inte bara imperialisterna och deras direkta medlöpare utan också representanterna för varje form av feodalt eller borgerligt förtryck angrips av arbetar- och bondemassorna – den demokratiska revolutionen växer över i den socialistiska.
I Indokina (södra Vietnam, Laos och Kambodja) föreligger nu, liksom tidigare i Ryssland, Kina och Kuba, de objektiva samhälleliga förutsättningarna för upprättandet av arbetarstater i ekonomiskt relativt outvecklade länder. Den nödvändiga subjektiva förutsättningen är existensen av ett starkt socialistiskt arbetarparti, som organiserar de arbetande massorna, som utgör kärnan i den anti-imperialistiska fronten och som efter utträngande av imperialismen förmår leda revolutionen vidare till skapandet av en arbetarrepublik.[4]
Vår syn på de anti-imperialistiska arbetsuppgifterna kan sammanfattas:
(a) att klargöra imperialismens samhälleliga grundval, att visa de gemensamma intressena hos de förtryckta massorna i de koloniala länderna och arbetarna i de imperialistiska, att bekämpa tendenser till chauvinism och rasism, att bekämpa den svenska imperialismen.
(b) att visa klasskampens internationella karaktär: den internationella betydelsen av de enskilda kampområdena, nödvändigheten av en internationell samordning och organisering av kampen och Fjärde Internationalens uppgifter därvidlag.
(c) att klargöra det konkreta förloppet av revolutionen i enskilda koloniala eller halv- koloniala länder för att på så sätt skapa förståelse för de nationella och demokratiska frågornas dynamik och förutsättningarna för en socialistisk vidareutveckling av kampen.
(d) att stödja anti-imperialistiska nationella och demokratiska befrielserörelser och belysa dessas betydelse för klasskampen i Sverige.
Denna inställning måste genomsyra såväl vårt arbete inom arbetarklassen som bland ungdomen, inklusive den studerande ungdomen. Det anti-imperialistiska arbetet lankas på detta sätt intimt till det anti-kapitalistiska. Det ingår som en viktig del i den revolutionära strategin.
Utifrån detta helhetsperspektiv kan vi närma oss frågan om taktiken för solidaritetsarbete med den indokinesiska revolutionen.
Vi har ovan motiverat den viktiga roll vi tillmäter den indokinesiska revolutionen som exempel och som föredöme i den antiimperialistiska kampen. Det var bl. a. med de motiven som RMFs andra kongress beslöt högprioritera Indokinaarbetet.
Vi har under ett halvårs tid fört diskussioner – som också redovisats i Mullvaden (nummer 2 och 4) . Det är nu dags att sammanfatta vår linje i solidaritetsarbetet. Denna linje får effekter på tre nivåer:
1. RMFs självständiga verksamhet för att belysa USA-imperialismen och den indokinesiska revolutionens förlopp (och annat som nämns under avdelning I: våra uppgifter), i form av möten, artiklar, broschyrer, aktioner;
2. deltagande i enhetsaktioner t.ex. Vietnamveckor, 20-decemberaktioner (på FNLs årsdag) om deras politiska plattform är riktig, samt initierande av enhetsaktioner (t. ex. vårt initiativ till 'Sjätte November'-aktion, se ruta här intill);
3. samarbete med anti-imperialistiska grupper.
Den första punkten fordrar ingen ytterligare motivering förutom den som förekom tidigare. Det är uppenbart att endast en revolutionärt marxistisk organisation kan fylla de uppgifter som nämndes i föregående avdelning. Vi skall här fr. a. uppehålla oss vid den andra punkten: enhetsarbetet.
Vietnamrörelsens första år (1965-68) kännetecknades av uppsving i ungdomskampen i Sverige liksom i andra länder. I frånvaron av revolutionära organisationer, som förmådde kanalisera och leda den anti-imperialistiska rörelse som växte fram under inflytande av Vietnamkriget, uppstod fristående Vietnamkommittéer och FNL-grupper, ofta i hård kamp mot SAP och SKP (Sveriges Kommunistiska Parti)/Vpk.[5] De fyllde ofta rollen av substitut för revolutionära organisationer (avant-garden), vilket visade sig i deras militanta aktioner och demonstrationer, deras vilja att sammanknyta kampen i Vietnam med den svenska arbetarklassens kamp, de studier och diskussioner om imperialismen som genomfördes och den politiskt medvetandegörande propagandan i exempelvis Vietnambulletinen.
DFFG bildades 1967 genom förening av FNL-grupper ute i landet. Det fick gradvis en förändrad roll under 1968, framför allt efter nedkämpandet av ”rebellrörelsen”,[6] i och med att KFML medvetet började arbeta på att omvandla DFFG till sin anti-imperialistiska arm. KFMLs politik var att omvandla DFFG till en ”enhetsfront” under dess hegemoni. I takt med att olika riktningar uppstod inom DFFG som ställde sig kritiska eller skeptiska till KFMLs dominans blev DFFG gång på gång slagfält för KFMLs uppgörelse med dess kritiker.[7] DFFG har naturligtvis också efter 1968 genomfört ett värdefullt basarbete och informationsarbete, men mycket av dess dynamik, öppenhet och politiska liv förlorades.
Läget är idag ett annat än i mitten på 60-talet. Vi förespråkar inte nostalgiskt DFFGs återgång till den karaktär det hade då. Den viktigaste skillnaden är att det idag finns ett antal revolutionära organisationer som bedriver ett självständigt anti-imperialistiskt arbete och att solidariteten med de indokinesiska folkens revolutionära kamp är vitt spridd.
Vi anser att Indokina-kampens betydelse och mobiliserande roll i det nuvarande läget motiverar ett permanent enhetsarbete i denna fråga och existensen av en anti-imperialistisk enhetsorganisation[9], som inte bara – men huvudsakligen – arbetar med Indokinafrågan och som har förmåga till ett dagligt informations- och propagandaarbete och till ögonblicklig mobilisering av ett stort antal anti-imperialister vid viktiga händelser. Det är från denna utgångspunkt vi betraktar DFFG och SFIF.
Vi ser SFIF som en ren sympatisörsorganisation till KFML(r) [10], ställd under dess ”beskydd” och ledning, vilket medvetet accepteras av dess medlemmar, och med uppgift att bygga ett ungdomsförbund till KFML(r). Denna organisation får bemötas för vad den är: en revolutionär, socialistisk, anti-imperialistisk organisation totalt kontrollerad av det stalinistiska KFML(r). Detta har inte något med enhetsorganisation att göra.
DFFG har ett berättigande som enhetsorganisation, hur deformerad den än är under KFMLs påverkan och dominans. Vi anser inte att DFFG oåterkalleligen spelat ut sin roll som anti-imperialistisk organisation.[11] Vi anser det inte bättre att DFFG upplöstes än att den finns kvar. Vi anser det riktigt att i förhållande till DFFG föra en politik av kritiskt stöd, att betrakta den som en deformerad enhetsorganisation, under KFMLs dominans men inte totalt kontrollerad av KFML. När vi kritiserar DFFG nedan är det huvudsakligen för den linje den tongivande delen av den nuvarande ledningen driver. Vi struntar inte i DFFG-militanterna. En del av oss har varit med om att bygga upp DFFG. Andra har varit medlemmar under lång tid. Vi tror att förbundsledningens nuvarande politik kan leda till en stark avpolitisering, passivisering och desillusionering av kadern av den typ som förekom 1968 (efter ”rebellrörelsen”) om än inte i samma utsträckning. Vi vill förhindra en sådan utveckling.
Vi kommer att delta i enhetsaktioner (initierade av DFFG eller andra organisationer) om vi anser deras bas riktig. Vi kommer själva att initiera enhetsaktioner, när vi anser det lämpligt.
I stället för att som KFMLr och Förbundet Kommunist kritisera DFFG för att det inte är marxist-leninistiskt vill vi framföra följande kritik av DFFG utifrån vår syn på DFFG som en deformerad enhetsorganisation:
1. DFFG är sekteristiskt. Ingen av de många medlemmar i eller sympatisörer till RMF och Förbundet Kommunist som uteslutits ur DFFG på senare tid har blivit det därför att de inte stödde någon av de tre parollerna (USA ut ur Indokina; Stöd de Indokinesiska folken på deras egna villkor; Bekämpa USA-imperialismen) utan därför att de inte accepterade någon av de KFML-analyser som i DFFG lagts som programmatiskt villkor för anslutning: analysen av kampen i Indokina som en process i två helt åtskilda stadier, varav den nuvarande är ”borgerligt demokratisk”; synen på Sovjetunionen som ”socialimperialistiskt”; synen på Kina som den anti-imperialistiska kampens bålverk; synen på den antiimperialistiska strategin som en bit-för-bit-kamp; synen på ”enhetsfronten”. Det betyder inte att alla DFFGare måste vara KFMLare. Det betyder att den som kritiskt ifrågasätter någon av dessa teser eller ställer sig skeptisk utfryses, eller utesluts.
2. DFFG utvecklas i opportunistisk riktning. DFFG samarbetar nu med Svenska Kommittén för Vietnam utan att vidmakthålla den fortfarande giltiga kritiken mot organisationen för dess förankring inom ett skikt av organisationsbyråkrater, dess frånvaro av basarbete och dess taktiska schackrande (exempelvis Birgitta Dahls agerande i riksdagen där hon inte röstade för erkännande av PRR i våras) Vi är inte kritiska mot samarbete, under förutsättning att det inte sker på ett opportunistiskt sätt.
DFFG lägger en otillräcklig grund för enhetsaktionerna, i Indokina-frågan. Genom att enbart bygga på parollen ”USA ut ur Indokina” möjliggör man en pacifistisk tolkning av kravet, vilket innebär att man för att uppnå kortsiktiga fördelar urvattnar plattformen och inte anger ett klart ställningstagande till utvecklingen efter USA:s tillbakatvingande – seger åt PRR, Funk och NLH.[12] Vi är i första hand för seger åt PRR, FUNK och NLH, i andra hand för fred.[13]
Namninsamlingskampanjen förs fram som den viktigaste uppgiften. Det propagandistiska arbetet sätts i andra hand.
3. Den politiska skolningen och de politiska diskussionerna är torftiga och ensidiga och verkar inte utvecklande på den politiska medvetenheten. I synnerhet gäller det de olika ”likvidatorkampanjerna”, och där fr. a. ”trotskistkampanjen” nu faller tillbaka som en bumerang på dess initiativtagare.
4. DFFG samordnar inte sitt arbete med den internationella solidaritetsrörelsen (Danmark Norge och Finland undantaget), framför allt inte med den i USA, vilket frånvaron av initiativ i april 71 och inför 6:e november visar.
Vi har inget att invända mot DFFGs tre paroller; tvärtom, tror vi, att de utgör en utmärkt bas för enhetsarbetet. Men vi tror att de måste utgöra en minsta gemensam nämnare, en gemensam politisk avgränsning, en minimiplattform. Det innebär att de militanter som ingår i enhetsorganisationen och de organisationer som ingår i enhetsaktioner skall ha rätt att utom och inom fronten föra fram sin totala syn, sin motivering för anslutningen till minimiplattformen, med inskränkningen att organisationer under enhetsdemonstrationer och -manifestationer inte har rätt att offentligt angripa andra organisationer. Det innebär inte för vår del att vi tvingar på andra i enhetsorganisationen/aktionsenheten vår (totala) syn. Det innebär att vi förbehåller oss rätten att föra fram den. Det sägs ofta att man ”skrämmer bort” folk genom denna typ av organisering. Vem blir skrämd av att se att olika individer/organisationer kan ena sig från olika utgångspunkter? Vem blir ”skrämd” av att det förekommer röda fanor i anti-imperialistiska demonstrationer, när alla vet att såväl socialister som ickesocialister går i dem? Vilka är det man skrämmer bort genom att visa sin uppfattning om man samtidigt medger andra rätten att visa sin? Varje enhetsorganisation/aktionsenhet utgör en motsägelsefylld enhet. Varför inte erkänna och öppet demonstrera det? Istället för att smussla undan de politiska uppfattningarna: redovisa dem öppet! Detta är den linje vi följer ifråga om enhetsarbetets organisering.
Vi tror – som framgått – att vårt eget självständiga RMF-arbete och enhetsarbete måste utvecklas parallellt. Vi arbetar inte för att skapa någon alternativ enhetsorganisation. Å andra sidan är vi övertygade om att det kommer att existera en rad grupper som aldrig velat gå in, slängts ut eller som utestängts från DFFG eller lämnat p. g. a. politisk kritik, grupper som arbetar med Indokina-frågan, kampen i andra länder eller som bedriver en mer ”allmänt” anti-imperialistisk verksamhet. Liksom med andra anti-imperialistiska grupper eller organisationer kommer vi att försöka samarbeta med dem.
Oktober 1971.
Under Bolivias knappt 150-åriga tid som "självständig" stat har inte mindre än 200 statskupper förekommit. Statskupper är det normala sättet för maktskifte i Bolivia, liksom i alla "u-länder" där den inhemska bourgeoisin är svag. De flesta av dessa kupper har inneburit plötsliga maktbyten över huvudet på folket, utan egentliga strider. Men den senaste militärkuppen som förde fascisterna till makten innebar något nytt. Då högern genomförde sin kupp, möttes den av folkets massiva motstånd. Civila och militära fascistgrupper mobiliserades. Striden utbröt i Santa Cruz, nära den brasilianska gränsen, där högern har sitt starkaste fäste och spred sig därifrån snabbt till andra städer och till sist till La Paz, där regeringen störtades efter blodiga gatustrider.
Bara några timmar innan tanksen tog över centrum i La Paz höll president Torres från sin balkong ett tal inför massorna, där han lovade dem att han stod på deras sida: "enade ska vi segra". Hans floskulösa vältalighet hälsades med rop från massorna: "Vapen, vapen!" Torres lovade att han skulle beväpna arbetarna. I vilken utsträckning detta skedde är dock inte bekant. I vilket fall var vapnen för få och kom för sent.
Falangisterna och högra flygeln av MNR (revolutionära nationaliströrelsen) hade segrat. De hade fått hjälp av de brasilianska gorillorna (CIA-utbildade anti-guerillastyrkor). I Och de kommer att apa efter dem.) De kommer endast att kunna regera med terroristiska metoder, genom att fylla sina fängelser och genom fysisk likvidering av arbetarnas, böndernas och studenternas ledare. Men deras maktposition kommer inte att bli säker, långt ifrån så stabil som i Brasilien. Massornas medvetenhetsnivå och deras kampvilja förebådar ett långvarigt inbördeskrig.
I Bolivia finns det flera vänsterorganisationer av skiftande schatteringar. De har samlats i en front, Asamblea Popular. De mest medvetna organisationerna i denna front, ELN (nationella befrielsearmén — grundad av Che Guevara), POR (bolivianska sektionen av IV Internationalen — ledd av Hugo Gonzales Moscoso) och Oscar Zamoras pro-kinesiska grupp, har insett att den beväpnade kampen är den enda vägen till socialism. De har redan börjat beväpna sig. POR utnyttjade möjligheterna till legalt arbete under Torres relativt liberala regim, samtidigt som den fortsatte med sitt illegala arbete genom att lägga grunden till en Folkets Revolutionära Armé och arbeta inom COB (Bolivias LO) och Asemblea Popular för att skapa arbetarnas och böndernas folkmilis.
Den bolivianska erfarenheten visar på revolutionens omedelbara aktualitet i Latinamerika. Men Chile då? Den chilenska bourgeoisin och dess armé är inte på minsta sätt skadad. Den måste förintas innan man kan tala om att arbetarna har makten. Och detta fordrar en konfrontation mellan de revolutionära massorna och bourgeoisin (Läs Mullvaden nr 4). Så är det i Chile liksom i Bolivia, så är det i hela den imperialistiska sfären.
Härnedan följer ett utdrag ur en intervju med Hugo Gonzales Moscoso, ledare för den bolivianska sektionen av IV Internationalen. Intervjun gjordes några veckor före höger-kuppen i augusti.
Vi menar att den nuvarande situationen här i Bolivia är ovanligt instabil ...
Krisen fördjupas oavbrutet. Torres-regeringen är mycket svag, utan auktoritet. Den hålls vid makten av arméns fruktan för det kaos som skulle bli resultat av ett maktbyte. Torres befinner sig mellan två eldar: Å ena sidan armén, som fortfarande i stort sett är enad; den har inte lidit några förluster. Å andra sidan finns arbetarrörelsen och den bolivianska vänstern som blir alltmer radikaliserad och redan på en hög nivå arbetar för socialismen ...
Högern, eller, i politiska termer bourgeoisin är mycket svag, framför allt är den beroende av importsektorn. i sin helhet, som klass, är den svag och saknar politiska instrument. Det enda instrument som den har till sitt förfogande är armén. Armén är inte tillfredsställd med situationen som den är, och den låter Torres förbli vid makten endast av rädsla för en folklig resning. Men den ser att Torres saknar den auktoritet som skulle fordras för att dämpa denna rörelse och absorbera massornas radikalisering. Därför är Torres regim oanvändbar för bourgeoisins syften. I stället för att uppfylla sin roll som en broms på utvecklingen, är den en regering SOM, p. g. a. sin vacklan, indirekt frammanar massornas agitation. Armén och imperialismen följer noggrant dessa händelser, förbereder och organiserar en statskupp ... Vi (POR-Gonzales) förutsåg detta vid krisen i oktober förra året och vi publicerade en deklaration där vi intog den hållningen att Torres regim inte var en seger för folket, utan snarare ett nederlag för den bolivianska vänstern. Oktoberkrisen skulle ha fört massorna till seger. Men vad som fattades var en enad politisk ledning, en folklig armé och ett organ för massornas representation och vilja. Tills dessa problem är lösta, kommer varje kris att sluta till fördel för armén och sektorer av bourgeoisin
Om beväpningen av arbetarna inte organiseras, om den folkliga armén inte utvecklas, så tror vi att statskuppen kommer att kunna återupprätta arméns kontroll utan svårigheter. Men denna kontroll kommer inte att vara länge. Den situationen kommer att bli signalen till kriget. Vi har ingen färdig modell för hur det kommer att utveckla sig. Det blir ett inbördeskrig i nationell skala på olika fronter. Det kommer att bli början till ett långt krig för vilket vi nu förbereder oss.
Repressionen i Bolivia slog hårt mot Fjärde Internationalens bolivianska sektion POR (Partido Obrero Revolucinario) En del stupade i kampen — andra fängslades och har satts i koncentrationsläger. De gick tillsammans med sin klassbröder i främst ledet. Bland dessa befann sig Thomas Chambi — medlem av POR:s centralkommitté samt ledande i bonderörelsen. Han ledde en kolonn av revolutionära bönder under striderna i La Paz. Tillsammans med femton andra kamrater dödades han. I hans kläder hittades följande meddelande: "Jag är medlem av POR. Mitt parti har lärt mig att kämpa tappert för en rättfärdig sak. Framåt mot nationens befrielse, segern kommer att bli vår." I kontrarevolutionens hjärta Santa Cruz dödades 20 kamrater, sårade och saknade har ännu inte kunnat räknas. Många andra har arresterats i La Paz, Santa Crus och Oruro. Slutligen har många ledande kamrater tvingats gå i exil.
Från kamraterna i POR har vi fått följande brev: "Vi är fullt beslutna att fortsätta vår kamp och befinner oss i en bättre position för detta än tidigare. Våra styrkor har ökat under den senaste perioden och nya ledande kadrer har utvecklats. De är redan i arbete. Vi är stärkta av det förtroende som de medvetna delarna av proletariatet visat oss. Detta innebär inte att vi inte skulle befinna oss i en svår situation. Men revolutionärer kan inte vänta sig att bourgeoisin skall bana väg för dem. Nu måste vi kämpa, och vi skall kämpa! Och vi har beräknat dessa omständigheter när vi förberett vår kamp."
LÄNGE LEVE DEN BOLIVIANSKA ARBETARKLASSEN
LÄNGE LEVE POR
LÄNGE LEVE FJÄRDE INTERNATIONALEN
[1] För ett mer utvidgat resonemang om detta, se artikeln Det imperialistiska systemets fördjupade kris i Fjärde Internationalen (FI) nummer 5, som utkommer snart.
Jämför också Vad är USA-imperialismen skolningsbilaga till Mullvaden nummer 2) och huvudresolutionen från Fjärde Internationalens nionde världskongress, Världsrevolutionens nya uppsving (FI, nummer 2).
[2] Se till exempel ”Teser och tillägg i de nationella och koloniala frågorna” från Kominterns andra världskongress (Röda Häften 6/7) och ”Rött Europa” (kan beställas genom RMF-press; 1:50) .
[3] Se ”Världsrevolutionens nya uppsving” från Fjärde Internationalens nionde världskongress (Fjärde Internationalen, nr 2/ 1969; kan beställas genom oss).
[4] Se ”Vietnam, Laos, Kambodja – samma kamp”, RMF-press, 2:50.
[5] DFFG polemiserade en gång i tiden mot SKP/VpKs ”opportunistiska och vacklande linje, vilken ställdes på den borgerliga pacifismen ’humanitärt’ inriktade grundval” (ur den i hög grad sekteristiska ”VpK, VUF och Vietnamrörelsen” (1970), DFFGs skriftserie nr 4).
[6] ”Rebellrörelsen” som under våren 1968 kom att omfatta hundratals KFML-, Clarté- och DFFG-medlemmar(!), framför allt i Stockholm och Uppsala, måste i huvudsak ses som en spontan oppositions- och kritikrörelse som ifråga om DFFG var en reaktion mot oklarheter i DFFGs politik och organisering, brist på politisk skolning och byråkratiska toppstyrning.
[7] Bolsjevikgruppen-Revolutionära Marxister, Förbundet Kommunist, KFML(r) och RMF
[8] Solidaritetsfronten för Indokinas folk (SFIF)
[9] Den syn som förs fram här innebär också en kritik av den vaghet som fanns i denna fråga i inlägget i Mullvaden 2 (Enhet och splittring det anti-imperialistiska arbetet).
[10] KFM(r) bildades i och med splittringen inom KFML hösten 1970.
[11] Den linje som framförs här är annorlunda än den som exempelvis Förbundet Kommunist står för och kommer säkert att rendera oss kritik för ”opportunism”.
[12] Neo Lao Haksat (NLH) är den politiska motsvarigheten till Pathet Lao, den Laotiska Befrielsearmén.
[13] Vi knyter här an till den gamla goda, anti-pacifistiska DFFG-traditionen.
[14] Vi skiljer i fortsättningen mellan enhetsorganisation (som består av individuellt organiserade) och aktionsenheter (som består av organisationer som gått samman för speciella konkreta aktioner) .