Ur Fjärde internationalen 2-69
Vid den återföreningskongress som hölls 1963 antog den internationella trotskistiska rörelsen teserna om ”Världsrevolutionens aktuella dialektik”, som behandlade förhållandet mellan världsrevolutionens tre stora sektorer i dagens värld – den koloniala revolutionen, den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna och den proletära revolutionen i imperialistländerna. Under de fem år som förflutit sedan dess har världsrevolutionen lidit många allvarliga motgångar men även vunnit nya segrar, av vilka den mest betydelsefulla var den revolutionära resningen i Frankrike i maj 1968. Som en följd härav fortsätter det globala styrkeförhållandet att förändras till imperialismens nackdel, en ännu tydligare växelverkan mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer har framträtt, och deras inbördes dynamik har undergått en viktig förändring – den revolutionära kampen inom imperialistländerna själva intar i dag en viktigare plats i denna globala process än den har gjort under de senaste tjugo åren.
Det gäller att fastställa innebörden av dessa förändringar och därav dra slutsatser rörande världsrevolutionens huvudsakliga perspektiv under den period som ligger framför oss. Samtidigt har den senaste tidens utveckling gjort det möjligt att detaljerat besvara en lång rad ideologiska frågor vilka diskuteras inom den internationella revolutionära rörelsen.
Efter den kubanska revolutionens seger råkade den koloniala revolutionen utan tvivel i ett dödläge. Ingen ny arbetarstat tillkom på tio år.
I själva verket led den koloniala revolutionen från början av sextiotalet en rad uppseendeväckande motgångar: militärdiktaturernas maktövertagande och massrörelsernas tillfälliga tillbakagång i Brasilien och Argentina (de båda största latinamerikanska staterna), störtandet av Lumumbas regim i Kongo, av Nkrumahs i Ghana och av Ben Bellas i Algeriet, den indonesiska kontrarevolutionens seger i oktober 1965, Förenade Arabrepublikens och Syriens militära nederlag under sexdagarskriget i juni 1967 – det är de främsta milstolparna inom vart och ett av den koloniala revolutionens epicentra: Latinamerika, det svarta Afrika, arabvärlden och Sydöstasien.
Vilka specifika orsaker dessa motgångar än hade, så fanns det två generella orsaker till att den koloniala revolutionen kom till ett stillestånd i början på sextiotalet. Å ena sidan hade den koloniala bourgeoisins och de småborgerliga nationalistregeringarnas förmåga att för en viss tid leda massornas antiimperialistiska kamp – en från början av välkända historiska skäl mycket begränsad förmåga – nått sitt slut.
Den koloniala revolutionen hade nått den punkt varifrån den inte kunde utvecklas vidare utan att övergå i en socialistisk revolution – och härför saknades den subjektiva faktorn. Å andra sidan hade den amerikanska imperialismen dragit sina egna slutsatser av den kubanska revolutionens seger och övergick alltmer öppet till att med militärt våld slå ned alla revolutionära rörelser i vilka den skymtade risken för en permanent revolution. Den mötte sådana revolutioner allt mer metodiskt med en global kontrarevolutionär strategi.
Fångade i en fälla mellan massorna, som sökte klart revolutionära, socialistiska lösningar, och imperialismen, som sökte krossa sådana tendenser, nådde ledare av Sukarnos, Nkrumahs, Nassers och Nehrus typ, som under femton år hade dominerat scenen i de halvkoloniala länderna, slutet av sin era.
Eftersom bildandet av nya revolutionära avantgarden (t. o. m. av fidelistisk typ) låg långt efter denna process, så övergick initiativet under lång tid till den amerikanska imperialismen med dess CIA-finansierade komplotter, dess kontrarevolutionära interventioner och dess alltmer omfattande aggressionskrig.
Ett ekonomiskt uppsving i USA, som sammanföll med dessa mer direkta och öppna kontrarevolutionära initiativ, gjorde det möjligt för imperialisterna att utan någon samtidig attack mot USA-proletariatets levnadsstandard under fem-sex år med tiotals miljarder dollar finansiera dessa projekt, från ”militärmissioner” och ”antigerilla” i Latinamerika till kriget i Vietnam, inklusive vidmakthållandet av dussintals flyg- och flottbaser över hela världen.
Yankee-imperialismens makt, expansion och arrogans tycktes etter dess misslyckanden på femtiotalet nå nya höjder, både i förhållande till den koloniala revolutionen och i maktkampen med Sovjetunionen.
Vietnamkriget blev höjdpunkten på denna imperialistiska kontraoffensiv. Det blev även situationens vändpunkt. De vietnamesiska massornas okuvliga motstånd gav den koloniala revolutionen tillfälle att omgruppera sina styrkor och komma igen inom flera viktiga sektorer, samtidigt som de interimperialistiska motsättningarna samt motsättningarna inom USA:s imperialistiska samhälle skärptes. Till och med återupplivandet av direkta massaktioner mot byråkratin i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna stimulerades delvis av den vietnamesiska revolutionens djupa inflytande på de politiskt mest medvetna arbetarmassorna världen över. Genom att eskalera sin aggression mot den vietnamesiske revolutionen sökte den amerikanska imperialismen inte bara blockera revolutionens frammarsch inom ett område av uppenbar ekonomisk och strategisk betydelse (Thailand, Malaysia, Indonesien), den försökte inte bara stävja en segerrik revolution i Asien, vilken skulle innebära en katastrof i världsskala för det internationella imperialistiska systemet. Den ville skrämma de exploaterade massorna i alla koloniala och halvkoloniala länder, ja i hela världen, och genom ett avskräckande exempel klargöra att de inte kunde beträda revolutionens väg utan att ställas öga mot öga med världens mäktigaste militärmaskineri och betala ett fruktansvärt pris i blod och lidande för varje försök att befria sig från kapitalismens ok. Sålunda antog utgången av konfrontationen i Vietnam avgörande betydelse.
I dag har de vietnamesiska massornas revolutionära stridbarhet, som är utan motstycke i nutidshistorien, blockerat imperialisterna och hindrat dem från att uppnå sin aggressions främsta mål. Och de vietnamesiska massorna har uppnått denna seger trots den helt otillräckliga hjälp de fått från arbetarstaterna (med den mäktigaste bland dem, Sovjetunionen, som huvudansvarig), trots det oupphörliga tryck som Kreml och dess agenter utövar för att tvinga den vietnamesiska revolutionen att visa sig mera ”resonlig” gentemot sin angripare och låta honom ”rädda ansiktet”, trots den icke mindre otillräckliga omfattningen av den internationella solidaritetsrörelsen för den vietnamesiska revolutionen, vilken inte har lyckats förmå avgörande skikt av imperialistländernas proletariat till handlingar som effektivt kunde blockera det imperialistiska krigsmaskineriet.
Tetoffensiven 1968 visade att den vietnamesiska revolutionen förfogar över enorma offensivstyrkor, även bland massorna i städerna, och att de kontrarevolutionära interventionsstyrkornas militära situation har försämrats. Samtidigt fick de amerikanska imperialisterna genom aggressionens upptrappning vidden av sitt dilemma klar för sig.
Ty om det är sant att ett strategiskt återtåg inför de vietnamesiska revolutionsstyrkorna endast kan uppmuntra de revolutionära krafterna i kringliggande stater och över hela världen, så har krigets förlängning samma effekt i de kringliggande länderna, i Thailand och Burma, där gerillarörelsen märkbart utvecklats, lika väl som i Indonesien, där vietnamkriget paradoxalt nog börjat underminera resultatet av imperialismens största framgång på senare tid – den indonesiska revolutionens nederlag i oktober 1965. Samtidigt har nu en sektor av den amerikanska bourgeoisien med bestörtning insett att inte ens USA:s kolossala resurser är tillräckliga för att samtidigt finansiera kärnvapenkapprustningen med Sovjetunionen, det ”konventionella” vietnamkriget, konsolideringen av kapitalismens världssystem och det minimum av reformer som krävs för att mildra de sociala spänningarna inom själva moderlandet. Det pris som imperialismen i ekonomiskt hänseende fått betala för vietnamkrigets fortsättning har varit en accelererad inflation med åtföljande kris i det internationella valutasystemet, skärpta inbördes motsättningar mellan imperialiststaterna, reducerad ”hjälp” till bourgeoisien i kolonialländerna och ett bakslag i ”kriget mot fattigdomen” i USA, som avsågs mildra det afro-amerikanska problemets explosiva karaktär. Utöver den subjektiva stimulans som de vietnamesiska massornas segerrika motstånd kom att innebära för ett avantgarde av svarta och studenter i USA, har vietnamkriget haft objektiva effekter som möjliggjort både en exempellös breddning av fredsrörelsen och en radikalisering av de svarta massorna, vilket tillsammans skapat den mest explosiva situation som USA upplevt sedan 1929-36.
Det står sålunda klart att den amerikanska imperialismen misslyckats i sitt försök att hejda världsrevolutionens flodvåg.
Det finns ett trefaldigt historiskt skäl till detta misslyckande. Som redan framhållits i ”Världsrevolutionens aktuella dialektik” innebär imperialismens oförmåga att stabilisera det ekonomiska och politiska läget i de halv-koloniala länderna objektiva möjligheter till massrörelsernas snabba återhämtning. Indonesien – där det allvarliga nederlaget i oktober 1965 följdes av ännu allvarligare inflation, tillbakagång av produktivkrafterna, hungersnöd och allmän fattigdom – erbjuder ett typiskt exempel på imperialismens oförmåga att under någon längre tid undertrycka den koloniala revolutionen. Imperialistländernas egna sociala och ekonomiska system är laddade med gamla och nya motsättningar, som med jämna mellanrum alstrar spänningar och kriser, vilka kan stimuleras av den koloniala revolutionens frammarsch. Slutligen kan inte ens historiens mäktigaste stat ha tillräckliga resurser att effektivt spela rollen av världspolis i en värld där det kapitalistiska systemet ifrågasätts av majoriteten av människosläktet, i synnerhet som alla försök till varaktig militär, diplomatisk, ekonomisk och finansiell samverkan imperialiststaterna emellan strandar på de kvarstående interimperialistiska motsättningarna, dvs. ytterst på konsekvenserna av den kvarlevande privata äganderätten till produktionsmedlen och den kvarlevande borgerliga nationalstaten.
Vietnamkriget har vederlagt sovjetbyråkratins bedrägliga argument att den fredliga samexistensens strategi skulle medföra ett fredligt framträngande av revolutionen i världen, enbart som ett resultat av förändringen i den globala maktbalansen, medan revolutionskrig eller väpnade uppror skulle medföra risk för ett världsomfattande kärnvapenkrig. I verkligheten har ingen revolution kunnat avancera eller segra utan att kollidera med imperialismens militära intervention. Revolutionens internationella utvidgning förblir det enda sättet att tvinga imperialismen att sprida sina styrkor och att försvaga den över hela världen. Hotet om ett kärnvapenkrig kvarstår ovedersägligt – inte på grund av det ena eller andra revolutionskriget, utan på grund av förekomsten av kärnvapen i imperialistländerna, och främst i USA. Detta hot kommer att kunna utplånas en gång för alla endast genom att kapitalismen i USA störtas.
Den imperialistiska motoffensivens misslyckande uttrycker ytterst det faktum att den globala maktbalansen redan är alltför ogynnsam för imperialismen för att denna skall kunna vända strömmen i periferin. Det råder inget tvivel om att den internationella situationen skulle ha kunnat utvecklas på ett för revolutionen betydligt gynnsammare sätt om det funnits ett internationellt revolutionärt ledarskap, i stånd att organisera alla antiimperialistiska och antikapitalistiska styrkor i en enad front och sätta en global revolutionär strategi mot imperialismens globala kontrarevolutionära strategi. Men t. o. m. utan att konfronteras med ett effektivt internationellt revolutionärt ledarskap var imperialismen oförmögen att stjälpa maktbalansen. Så snart de förtryckta och exploaterade klasserna i världen (eller åtminstone deras mest medvetna grupper) blivit varse det avgörande faktum, att i dagens värld ett hjältemodigt litet land som Vietnam förmår hålla historiens största imperialistiska krigsmaskineri i styr, började en ny och allvarlig ytterligare försämring av maktbalansen ur imperialismens synpunkt.
För det första har dess motsättningar och svårigheter ökats på många fronter, den koloniala revolutionen i Sydöstasien har på nytt stimulerats, och imperialiststaternas inbördes motsättningar har skärpts. För det andra har det nederlag som imperialismen lidit i periferin av sitt system bidragit till att på nytt aktualisera den revolutionära krisen i systemets centrum inklusive USA (tack vare de svarta massornas kamp). Det första exemplet härpå var det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968.
Det råder ett uppenbart subjektivt och objektivt samband mellan den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd och den revolutionära kampens uppflammande i imperialismens centra.
Subjektivt stimulerade detta motstånd bildandet av ett nytt ungt avantgarde i imperialistländerna, bidrog till att göra detta oberoende av de traditionella reformistiska och stalinistiska apparaterna, att utveckla dess stridbarhet och allt större djärvhet under ständigt vidgade konfrontationer med de traditionella partierna, med bourgeoisien och den borgerliga statsapparaten.
Objektivt har vietnamkrigets ekonomiska och finansiella konsekvenser förvärrat dollarkrisen, ökat spänningarna inom det internationella valutasystemet, skärpt motsättningarna mellan imperialiststaterna och på så sätt absorberat de reserver med vilka den internationella bourgeoisien skulle ha kunnat mildra effekterna av 1966-67 års recession. Under trycket av alla dessa ekonomiska faktorer har bourgeoisien i nästan alla imperialiststater tvingats gå till attack mot arbetarnas levnadsstandard och mot en del landvinningar som av arbetarna betraktades som säkrade (särskilt den fulla sysselsättningen och icke-konventionella förmåner). Detta stimulerade i sin tur en åter uppflammande klasskamp i sektorer som mindre effektivt kontrollerades av fackföreningsbyråkratin och skakade den relativa sociala stabilitet som under den föregående perioden rått i de flesta imperialistländer.
Det är denna skärpning av de sociala motsättningarna inom det imperialistiska samhället – stimulerad av de objektiva och subjektiva effekterna av den misslyckade imperialistiska motoffensiven mot den koloniala revolutionen – som svarar för den objektiva möjligheten av ett nytt revolutionärt uppsving i Västeuropa. Detta uppsving, som sammanfaller med slutet på de reformistiska illusionernas era samt med slutet på massornas politiska apati i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna i Öst- och Centraleuropa, har på djupet förändrat de inbördes relationerna mellan världsrevolutionens tre huvudsektorer. De första tecknen på detta var de jugoslaviska studenternas aktion i juni 1968, dess bredd och dess höga politiska nivå, och de tjeckoslovakiska arbetarnas växande stridbarhet och politiska radikalisering från augusti 1968.
Under två decennier hade världsrevolutionens tyngdpunkt flyttats till de koloniala och halvkoloniala länderna: den kinesiska revolutionens seger sammanföll med nederlaget för den revolutionära efterkrigsvågen i Västeuropa och McCarthyismens uppgång i USA. I dag varslar majrevolutionen i Frankrike 1968 en historisk vändpunkt. Den djupgående krisen i England, som påverkat samhället, ekonomin och den parlamentariska demokratin, det förrevolutionära läget i Spanien, de västtyska arbetarnas uppvaknande ur deras långa passivitet, den växande massrörelse som skakar Italiens sociala och politiska struktur – allt detta är tecken på att det inte rör sig om ett isolerat eller flyktigt fenomen. Att man t. o. m. i USA bevittnar en radikaliseringsvåg utan motstycke sedan trettio år tillbaka visar att det rör sig om ett djupgående och universiellt fenomen.
Det nya revolutionära uppsvinget i Västeuropa innebär inte att den koloniala revolutionen har förlorat sin betydelse. Tvärtom, en av de mest dramatiska följderna av detta revolutionära uppsving skulle kunna bli att imperialismen tvingas till en global omfördelning av sina finansiella och militära resurser, vilket skulle kunna reducera trycket på många av den koloniala revolutionens fronter och gynna dess återuppflammande och förnyade frammarsch.
Det nya revolutionära uppsvinget medför att styrkor av huvudsakligen proletär karaktär samt avantgardeströmningar som återknyter till den revolutionära marxismens och den proletära demokratins traditioner kommer att befinna sig i stridens centrum, att deras organisations- och aktionsformer kommer att avsevärt närma sig de proletära revolutionernas leninistiska norm. Härigenom kommer proletariatet och dess mest värdefulla och karakteristiska traditioner att anta ökad betydelse inom världsrevolutionens totala process. Detta kommer att utöva ett djupt inflytande på förloppet och formen av både den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna. Det kommer även att bidra till att väcka det amerikanska proletariatet, vars inträde på scenen kommer att bli den avgörande faktor som hindrar imperialismen att utlösa ett kärnvapenkrig i det ögonblick då den konfronteras med den slutgiltiga krisen av sitt behärskningssystem. Det kommer att gynna uppbyggandet av IV Internationalen, av de nya revolutionära masspartier vars tillkomst den söker främja och av dess egna sektioner och broderorganisationer.
Den revolutionära kris som i Frankrike i maj 1968 utlöstes av studentstrejken och de nattliga barrikadstriderna den 10-11 maj var den mest omfattande revolutionära mobiliseringen i Västeuropa på trettio år. Den nådde ut till befolkningens mest utpräglade marginalgrupper och drog med sig en betydande del av den nya medelklassen. Den borgerliga staten var under nästan två veckor paralyserad. Demonstranternas stridbarhet ledde till många direkta konfrontationer med säkerhetsstyrkorna. Det förekom många spontana initiativ att sätta massornas makt och kontroll mot statliga myndigheters, företagsledningars och andra i det kapitalistiska systemet integrerade institutioners.
Under några dagar (24-30/5) ställde majrevolutionen faktiskt objektivt den borgerliga regimens fall och maktens erövring på dagordningen. Bristen på ett alternativt ledarskap eller element till ett sådant med tillräcklig auktoritet bland arbetarna tillät de traditionella ledningarna, främst CGT:s och franska KP:s, som hade majoriteten av arbetarna bakom sig, att förråda rörelsen och inrikta den på ekonomiska mål. I kampen för dessa visade arbetarna en stridslust som vid flera tillfällen undandrog sig det officiella fackliga ledarskapets kontroll. Utom genom sin omfattning skiljer sig majrörelsen 1968 från det franska proletariatets tidigare mobiliseringar (1936 och 1944-47) genom följande karakteristika:
1. Den utlösande faktorn var denna gång inte en valseger (”Folkfrontens”) eller den militära segern av en arbetarstat i allians med imperialistdemokratierna, utan en kamp som fördes av studenterna, gymnasisterna och stora grupper unga arbetare. Denna kamp var revolutionär till sin form (konfrontation med statsmakten) och till sin politiska nivå (kamp för socialism och internationalism).
2. Det revolutionära avantgardet, som var politiskt oberoende av de traditionella ledningarna (inklusive den stalinistiska), antog vid flera demonstrationer i Paris massdimensioner.
3. Den internationella kontexten. 1936 utvecklade sig massornas kamp i Spanien och Frankrike under hotet av nazismens utbredning i Europa och stalinismens utveckling i dess mest monstruösa form i Sovjetunionen. Majkrisen 1968 inträffade efter den vietnamesiska Tet-offensivens seger, och sammanföll med studentrevolter i flera imperialistländer, samt med en ny antibyråkratisk rörelse i arbetarstaterna (Novotnys fall).
4. Den speciella roll som den studerande och arbetande ungdomen spelade som rörelsens utlösande faktor och spjutspets. Under den traditionella arbetarrörelsens stagnation, apati och reformism, de politiska och fackliga apparaternas mer eller mindre långtgående integrering i den borgerliga staten, missförstod eller ignorerade det etablerade samhället ungdomens behov och förväntningar. Resultatet blev att ungdomen förkastade det traditionella ledarskapet, inklusive stalinisternas. De senares prestige hade dessutom i stor utsträckning underminerats under de föregående åren genom ”avstaliniseringen”, konflikten mellan Kina och Sovjetunionen, och slutligen genom deras otillräckliga försvar av den vietnamesiska revolutionen mot den amerikanska imperialismens aggression. Neokapitalismens oförmåga att tillfredsställa denna ungdoms materiella och kulturella behov och arbetslöshetens återuppträdande bland ungdomen skapade de objektiva förutsättningarna för denna radikalisering. Ett av dessa striders nya karakteristika var massdeltagandet av de mycket unga.
Trots sin bredd hade det politiskt oberoende avantgardet vid rörelsens början inga andra organisationer till sitt förfogande än små politiska gruppbildningar (trotskister, maoister och anarkister). Dess fotfäste inom företagen var obetydligt – där saknades visserligen inte stridslystna, men den fackliga apparaten hade under årtionden undertryckt alla minoriteter och utestängt alla som misstänktes gå emot KP:s linje t. o. m. från de lägsta fackliga befattningarna. Dessutom hade studenterna och gymnasisterna å ena sidan och de unga arbetarna å den andra före rörelsens början ingen kontakt med varandra. Det var först under loppet av de studentledda aktionerna som de unga arbetarna i avsaknad av någonting att samlas kring i fabrikerna dagligen i allt större skaror slöt upp kring studentaktionerna.
KP- och CGT-ledarnas förräderi kan sammanfattas sålunda:
– De motsatte sig studenternas revolutionära kamp, och gjorde allt som stod i deras makt för att hindra studenterna att politiskt och organisatoriskt få kontakt med arbetarna.
– De delade upp de olika arbetarkategorierna (det enskilda näringslivets, den förstatligade sektorns, de statsanställda) i stället för att förena dem under ett gemensamt program.
– De vägrade proklamera allmän generalstrejk under förevändning att en sådan redan de facto existerade. Deras verkliga skäl var att de ville undvika föra fram den enda paroll som motsvarar en sådan strejk – den politiska parollen om kamp om makten.
– De underhandlade utan hänsyn till arbetarnas önskemål och antog ovärdiga avtal, som arbetarna på stående fot förkastade.
– De tog aldrig det ringaste initiativ för att mobilisera de strejkande, utan nöjde sig med att antingen hålla dem instängda i fabrikerna eller skicka dem hem för att göra ingenting.
– De angrep och förtalade oupphörligen ”vänsterextremisterna” och uppmuntrade i förtäckta ordalag fysiskt våld mot dem, som i det förflutna, men de organiserade aldrig arbetarna till självförsvar mot de reaktionära banden och statens förtryckarstyrkor.
– De ställde aldrig parollen om upplösning av de förtryckarstyrkor som insatts mot studenterna (Mobilgardet, CRS).
– De svek försvaret av ”utländska” militanter mot regimens förtryck (affären Cohn-Bendit) och satte sålunda sina fraktionsintressen före den proletära internationalismen. – De tog aldrig offentligt avstånd från Mitterands och Mendès-Frances manöver och fortsatte att springa efter Vänsterfederationen för att åstadkomma ett ”gemensamt program”, som inte hade något att göra med den politiska situationen.
– De intog en tvetydig hållning till det referendum som de Gaulle vid ett tillfälle proklamerade.
– De försökte aldrig störta de Gaulle, och de var de första att acceptera hans beslut om allmänna val.
– De ville inte utnyttja en rörelse i socialistisk riktning utan eftersträvade i stället en ”ny demokrati” av borgerlig typ.
Detta KP:s förräderi var den franska kapitalismens trumkort sedan denna hade varit paralyserad i över femton dagar och dess väpnade styrkor inte kunnat komma tillrätta med ens en del av rörelsen, som förutom större och mindre städer svept med sig stora delar av bondebefolkningen.
Trots detta förräderi har de franska arbetarna inte besegrats. De ekonomiska strejker i vilka rörelsen splittrades upp blev i regel framgångar, av olika omfattning inom olika industrier men på det hela taget avsevärda. Majoriteten av arbetarna är inte frustrerade. Dessutom inser en växande minoritet det traditionella ledarskapets förräderi. Under rörelsens förlopp lärde sig arbetarna på nytt klasskampens metoder som inte hade använts på femton-tjugo år (militanta gatudemonstrationer, trots mot lagen rörande strejkvarsel, demonstrationsvarsel o. d.) samt dessa metoders överlägsenhet gentemot petitioner och andra lagliga tillvägagångssätt, parlamentariska åtgärder osv. Arbetarna förbigick vid flera tillfällen sina ledare, speciellt när de förkastade Grenelle-överenskommelserna; ledarnas auktoritet led avbräck. De fortsatta strejkerna karakteriserades av påtaglig stridbarhet i många viktiga sektorer, och de provokationer som organiserades av regeringen och företagen utlöste ofta, ledarskapet till trots, militanta gensvar (Renaultfabrikerna i Flins).
Till majrevolutionens viktigaste framgångar hör, förutom uppkomsten av ett avantgarde till vänster om kommunistpartiet, olika former av maktdualism. Dessa företeelser, av varierande omfattning och varaktighet, är beviset på att majrörelsen gick långt utöver en kamp för enbart ekonomiska och sociala krav, och att en del av dem som deltog i den medvetet hade satt målet betydligt högre.
Majrörelsen 1968 var ett första ännu ofullkomligt verkställande av ett övergångsprogram. Det började förverkligas i fabrikerna (där frågan om arbetarkontroll och arbetarstyre ställdes i flera fall), för att inte tala om den offentliga servicesektorn, som helt eller delvis styrdes av sin personal. En liknande utveckling ägde rum i de fria yrkena, specialistyrkena, inom idrottsvärlden, alltid i motsättning mot de officiella institutionerna. Tendensen fick sitt starkaste uttryck inom undervisningsväsendet på alla stadier.
Ett bokslut på detta område kommer att ge många bidrag till ett konkret övergångsprogram för Frankrike. I fabrikerna bör frågan om arbetarkontrollen såsom förövning till arbetarstyre stå i centrum för avantgardisternas intresse. Den sammanhänger direkt med frågan om demokratiskt valda kommittéer. En av rörelsens största svagheter var att i nästan alla fall bakom namnet ”strejkkommitté” dolde sig de lokala fackliga exekutivkommittéerna, inbördes förbundna medelst fackföreningarnas byråkratiska apparat. I de flesta fall förmedlade de CGT-ledningens politik till arbetarna. Men verkliga strejkkommittéer, demokratiskt valda av alla strejkande (organiserade eller ej), kunde ha blivit ett äkta uttryck för basens vilja och länkats samman i ett icke-byråkratiskt nätverk, där ett verkligt revolutionärt ledarskap kunnat göra sig gällande.
En annan viktig landvinning av majrörelsen 1968 representeras av de traditionella arbetarpartiernas minskade inflytande på universitets- och läroverksungdomen. För första gången sedan stalinismens uppkomst är de revolutionära krafterna i dag istånd att vinna politisk och t. o. m. organisatorisk hegemoni över ett helt socialt skikt, visserligen ett numerärt svagt marginalskikt jämfört med industriproletariatet men icke utan förbindelser med detta (yrkesskolor, sysselsättning av studenter och akademiker inom näringslivet osv.), för att inte tala om möjligheten till subjektivt inflytande, särskilt på de unga arbetarna. Det är en vital uppgift för de franska revolutionärerna att utforma ett övergångsprogram som kan befästa denna politiska hegemoni och detta massinflytande oaktat oundvikliga variationer som följer av studentmiljöns sociala natur.
Dessa två väsentliga landvinningar av majrevolutionen 1968 har skapat betydligt gynnsammare villkor för upprättande av ett revolutionärt parti. Detta kan ännu inte vara något massparti. men är redan mer än en vanlig propagandagrupp, det är redan istånd att mobilisera och aktivera större styrkor vilka kan öva inflytande på ett begränsat proletärt avantgarde. I denna förbättring av villkoren för tillkomsten av ett revolutionärt parti ligger majrevolutionens viktigaste resultat, den bästa garantin för att det inte rör sig om en isolerad explosion utan om början till en serie våldsamma strider, som kommer att utbreda sig under en period av några år. Genom att åter aktualisera den socialistiska revolutionen på den europeiska kontinenten har den revolutionära resningen i Frankrike skapat nya relationer mellan världsrevolutionens tre sektorer (den proletära revolutionen i de imperialistiska länderna, den koloniala revolutionen och den politiska revolutionen i arbetarstaterna). Den har börjat skapa möjligheter att övervinna de deformeringar och motsättningar som kännetecknat världsrevolutionens utveckling under de senaste tjugofem åren. Den har på ett dramatiskt sätt förnyat den revolutionära marxismen, som IV Internationalen ensam aldrig upphört att försvara. Den har även berikat oss med många erfarenheter inom de mest skilda områden.
Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft följder i de halvkoloniala länderna, främst i Latinamerikas stora städer (Rio de Janeiro, Buenos Aires, Santiago de Chile, Mexico City) och i länder där den franska imperialismen ännu utövar ett stort inflytande (Dakar). Detta uppsving gav Vietnam och det socialistiska Kuba den största hjälp de hittills har fått.
Den revolutionära krisen i Frankrike har redan haft viktiga återverkningar i Jugoslavien. Solidaritetsdemonstrationer för de franska studenterna har också ägt rum i Tjeckoslovakien. I egna syften organiserade den kinesiska ledningen stora demonstrationer för solidaritet med det franska proletariatets aktioner. I de andra arbetarstaterna, dvs. Sovjetunionen och de östeuropeiska arbetarstaterna, förvrängde regeringarna den franska revolutionsrörelsen på ett ännu skamligare sätt än l'Humanité; de lade uteslutande tonvikten på arbetarnas ekonomiska krav, förtalade ”vänsterextremisterna” och stödde de Gaulle i de mest kritiska ögonblicken. De började inte kritisera honom förrän efter det att rörelsen hade blivit förrådd av de stalinistiska ledarna.
Men det kommer inte att dröja länge förrän sanningen om händelserna i Frankrike blir känd, och de stalinistiska lögnerna kommer bara att öka motståndet mot byråkratin. Förtrycket mot de intellektuella och universitetsstuderande under senare år visar att även i Sovjetunionen studenterna kommer att spela en mycket viktig roll vid en revolutionär massresning mot det byråkratiska väldet. Maj 1968 har avsevärt påskyndat den politiska revolutionens process i Sovjetunionen.
Den revolutionära krisen i Frankrike gav uttryck åt och stimulerade tendenser som föreligger i nästan alla europeiska länder.
Den socialistiska revolutionen i Europa frystes sedan den revolutionära efterkrigsvågen brutits genom Stalins överenskommelser med imperialistdemokratierna i Jalta, Teheran och Potsdam. Den socialistiska revolutionen i Europa var tyngd av den ryska revolutionens stalinistiska degeneration, den tyska arbetarklassens nederlag 1933, den spanska revolutionens nederlag strax före andra världskriget. Nu har för första gången en mäktig revolutionär framstöt öppnat nya perspektiv för Europas arbetare. Krisen drabbade Frankrike först på grund av dess ekonomiska situation (vilken förblivit prekär trots de förändringar som den franska kapitalismen genomfört under efterkrigstiden) och den politiska situation som gaullistregimen hade skapat, där man utåt åstadkom ett intryck av ”stark stat” men i praktiken dagligen eliminerade de buffertar som en representativ parlamentarisk regim kunnat erbjuda. På de mest väsentliga områdena härskade en enda mans eller en ytterst liten grupps oinskränkta vilja.
I grund och botten uppvisar neokapitalismen samma bräcklighet i alla Europas länder; resningen i Frankrike var bara ett varsel om alla de kriser som snart kommer att uppstå i Europa.
Objektiv nödvändighet tvingade de europeiska kapitalisterna till en koncentration av produktivkrafterna inom den gemensamma marknadens snäva, reaktionära ram. Samma objektiva nödvändighet kommer inom den europeiska arbetarrörelsen att aktualisera den revolutionära marxismens högsta uttryck, den revolutionära massinternationalen. De uttryck för proletär internationalism som kännetecknade det revolutionära avantgardets gatudemonstrationer i maj bevisar att skapandet av den revolutionära massinternationalen snart kommer att bli ett huvudproblem för det revolutionära avantgardet i Europa och i hela världen.
Imperialismen genomgick – i USA sedan början av andra världskriget, i Västeuropa och Japan sedan efterkrigstidens återanpassningsperiod – en långvarig ekonomisk expansion, som kunde jämföras med kapitalismens mest framgångsrika tidigare perioder, om den ej överträffade dem.
Visserligen var den globala kontexten nu en annan: expansionen sammanföll denna gång inte med en utvidgning utan med en krympning av det geografiska område där kapitalet fritt kunde exploatera arbetskraften. Det rörde sig inte om en oavbruten högkonjunktur. Den imperialistiska ekonomin vidkändes under denna period (utom i Västtyskland) många recessioner, vilka alla utgjorde påminnelser om kapitalismens oförmåga att lösa sina inneboende ekonomiska motsättningar. Parallellt med den expanderande imperialistiska ekonomin fanns en ännu snabbare växande ekonomi i arbetarstaterna och en närmast stagnerande ekonomi i de koloniala och halvkoloniala länderna; både dessa företeelser underströk krisen i det världskapitalistiska systemet.
Slutligen bör man hålla i minnet att den imperialistiska ekonomins expansion, framför allt i Västeuropa, inte alstrades automatiskt av spontant verkande ekonomiska krafter. Tvärtom, den var ett resultat dels av de reformistiska och stalinistiska ledningarnas förräderi mot den europeiska arbetarklassens revolutionära möjligheter efter kriget, dels av den massiva hjälpen från USA-imperialismen, som omedelbart efter krigsslutet koncentrerade alla sina krafter på att konsolidera och återuppbygga kapitalismen i Västeuropa.
Men dessa reservationer förtar inte på något sätt omfattningen och vikten av denna långvariga expansion av den imperialistiska ekonomin. Det faktum att den imperialistiska ekonomin kunde genomgå en sådan högkonjunktur trots att fjorton länder befriat sig från kapitalistisk exploatering, att kolonialväldenas upplösning och en minskande betydelse av koloniala överprofiter för den imperialistiska ekonomin kunde sammanfalla med en osedvanlig expansion av denna, måste erkännas och förklaras.
Att förneka sådana uppenbara fakta är inte att ”bevara den orubbliga tilltron till arbetarklassens revolutionära möjligheter” – det är att omvandla grundvalen för detta förtroende, en strikt vetenskaplig verklighetsuppfattning, till dogmatisk, religiös humbug, ovärdig marxismen. Men att begränsa analysen till aktuella fakta utan att påvisa de djupgående, långsiktiga tendenserna, utan att klargöra de grundläggande motsättningarna och därmed påvisa deras historiska begränsning, skulle betyda att man fallit offer för vulgärempirism. Det skulle betyda att man blev fången i en borgerlig och småborgerlig ideologi, som i alla tonarter förklarat att kapitalismen upptäckt hemligheten med den kontinuerliga, ”stabiliserade” expansionen och den garanterade fulla sysselsättningen.
De revolutionära marxisterna har lyckats undvika detta dubbla misstag. De har gett en totalanalys av anledningarna till den imperialistiska ekonomins långvariga expansion, en analys i överensstämmelse med den allmänna marxistiska teorin.
Denna expansion framkallades av en accelererad teknologisk förnyelse, stimulerad av exceptionellt höga rustningsutgifter under en följd av mer än 20 år (30 år i USA) – ett unikt fenomen i kapitalismens historia. Detta resulterade i en mera systematisk industrialisering inom de flesta imperialistiska stater, som medförde en verklig revolution av den sociala strukturen i länder som Frankrike, Italien, Japan och Spanien, där böndernas betydelse, befolkningsmässigt och ekonomiskt, snabbt sjönk. Denna expansion skyddades mot allvarliga periodiska överproduktionskriser genom en systematisk och avsiktligt organiserad permanent kredit- och penninginflation. Högkonjunkturen upprätthölls medelst en enorm, exempellös skuldsättning. Överproduktionen avskaffades inte; dels doldes den av den inflationistiskt alstrade köpkraften, dels frystes den i form av en växande överkapacitet inom en rad industrier (kol, varvsindustri, stål, textil, petrokemiska produkter, och inom en snar framtid utan tvekan bilindustrin.)
Denna marxistiska analys ledde till tre slutsatser: För det första att huvuddrivkrafterna i denna långvariga expansion successivt kommer att mattas, vilket kommer att framkalla en allt häftigare konkurrens imperialistländerna emellan. För det andra att en medveten tillämpning av den keynesianska ”antirecessionella” tekniken kommer att skärpa den världsomfattande inflationen och det konstanta nötandet på valutornas köpkraft samt slutligen ge upphov till en mycket allvarlig kris i det internationella valutasystemet. För det tredje att dessa två faktorer tillsammans kommer att ge upphov till ökande, begränsade recessioner som kommer att leda utvecklingen i riktning mot en allmän recession i den imperialistiska ekonomin, visserligen ej jämförbar med den stora depressionen 1929-32 vare sig i omfattning eller varaktighet, men dock omfattande alla imperialistiska länder och betydligt allvarligare än de senaste 20 årens recessioner. Två av dessa förutsägelser har redan inträffat. Den tredje kommer att göra det i början av 70-talet.
Oundvikligheten av den kapitalistiska ekonomins cykliska konjunkturväxlingar bekräftades på ett slående sätt av Västtysklands första verkliga recession 1966-67. Denna, som sammanföll med Storbritanniens femte recession efter kriget, påverkade nästan alla länder i det kapitalistiska Europa; endast Italien undgick den, eftersom landet redan haft en allvarlig cyklisk nedgång 1964. Denna recession, den allvarligaste i Europa sedan andra världskriget, ökade det totala antalet arbetslösa till tre miljoner. Men eftersom den inträffade samtidigt med en högkonjunktur i Japan och med en utveckling i den amerikanska ekonomin som karaktäriserades av början till en högkonjunktur, följd av en lätt, kortvarig nedgång, kunde en allomfattande recession i den imperialistiska världen med knapp nöd avvärjas.
Trots att recessionen förblev begränsad till de främsta imperialistiska länderna i Västeuropa har den redan allvarligt skärpt rivaliteten inom imperialismen. Pundets devalvering, de åtgärder Johnson-administrationen vidtog för att ”försvara dollarn”, den maskerade devalveringen av den franska francen i november 1968, de japanska bilindustriernas invasion på de europeiska och amerikanska marknaderna, konkurrensen mellan de europeiska och nordamerikanska trusterna inom EEC, det kapitalistiska Europas egna besvärligheter med den ekonomiska integrationen (skenbart beroende på att gaullismen vägrade Storbritannien inträde i EEC, men i själva verket på de främsta bourgeoisiernas fruktan och tvekan inför en allmän avmattning i den internationella imperialistiska ekonomins expansion) – detta är de viktigaste uttrycken för denna interimperialistiska rivalitet. Den leder otvetydigt mot en ny och mer avancerad fas av kapitalkoncentration – i många fall internationell kapitalkoncentration –och tenderar därigenom generellt att höja överproduktionskapaciteten, öka skulderna och minska profiterna för de monopolistiska trusterna. Konkurrensen och kapitalkoncentrationen, som är ett resultat av en första avmattning i tillväxttakten, måste i sin tur leda till dess ytterligare avmattning.
Alla dessa faktorer samverkar till att nöta bort den grund på vilken det i 30 år varit möjligt att bygga en kolossal pyramid av skulder och inflation. Förtroendet för den internationella kapitalistiska ekonomins två så kallade ”reservvalutor”, dollarn och pundet, har grundligt skakats. Detta har tenderat att hämma expansionen av kapitalismens internationella handel och de internationella betalningsmedlens expansion. En återgång till guldmyntfot är omöjlig i en kapitalistisk värld på nedgång, i kamp med starka antikapitalistiska krafter. Man skulle riskera att framkalla en ekonomisk kris som systemet inte kan bära.
Men samtidigt strider en fortsatt internationell inflation allt tydligare mot intressena hos en växande del av den internationella bourgeoisien. Det minskade förtroendet för dollarn tenderar att successivt begränsa den internationella likviditetens expansion vid en tidpunkt då denna är i högsta grad nödvändig för att återuppliva högkonjunkturen. Denna motsättning belystes av New Delhi-konferensens misslyckande och de imperialistiska ländernas oförmåga att öka sin ”hjälp” till de halvkoloniala länderna (vilken i första hand är en hjälp till deras egen exportindustri), samtidigt som de första tecknen visar att den interimperialistiska handelns expansion är på upphällningen.
Utan tvekan förfogar den amerikanska imperialismen över tillräckliga reserver och resurser för att kunna använda keynesianska metoder en tid till utan direkta angrepp mot den amerikanska arbetarklassens levnadsstandard. Men nödvändigheten att göra slut på den kroniska bristen i betalningsbalansen tvingar fram en allvarlig begränsning av det internationella valutasystemets inflationistiska expansion. Detta ökade allmänna deflationistiska tryck påtvingar ett växande antal imperialistiska länder en gemensam disciplin inom finans- och penningväsen, som i stor utsträckning är oberoende av den ekonomiska politik deras tillfälliga regeringar väljer att föra. Därigenom dras de, den ena efter den andra, in i en allmän strömning som inom några år leder till en allmän recession.
Ett av den imperialistiska ekonomins mest slående drag efter andra världskriget var frånvaron av någon internationell synkronisering av recessionerna. De amerikanska recessionerna 1949, 1953, 1957 och 1960, som fick mer eller mindre direkta följder i Storbritannien och en rad mindre imperialistiska länder, sammanföll med en ihållande högkonjunktur i Västtyskland. Den japanska recessionen inträffade inte förrän 1965, då den franska och italienska ekonomin redan åter var på uppgång. Och de tyska och brittiska recessionerna 1966-67 åtföljdes av en högkonjunktur i Italien och Japan och en åtminstone delvis vidmakthållen högkonjunktur i USA.
Denna recessionernas uppsplittring i tid och rum har uppenbarligen effekten att minska omfattningen och varaktigheten av ekonomins nedgång. Exportökningen kompenserar vid varje tillfälle den minskade försäljningen på hemmamarknaden. Orsaken härtill är, att om än recessionen ytterst beror på nedgång av investeringar, dvs. utveckling av överkapacitet och således ”fryst” överproduktion, så framkallas den dock omedelbart av statliga åtgärder: kreditrestriktioner och en deflationistisk politik, som antingen avser att utjämna betalningsbalansen eller att ”dämpa den överhettade ekonomin” eller bådadera. Det var den allmänna expansionstendensen och den internationella inflationen, vilka tillsammans möjliggjorde denna allmänt tillämpade monetära och finansiella manipulering i den imperialistiska världen.
Dessa båda stimuli har redan börjat försvagas och väsentligt börjat reducera varje imperialistisk regerings marginaler för egna manövrer. Wilson-regeringen fick sig en dyr läxa när den internationella storfinansen praktiskt taget påtvingade den en devalvering som var otillräcklig för att den brittiska bourgeoisien skulle kunna vinna tillbaka sina förlorade internationella marknader. Som följd av det nära internationella samarbetet mellan centralbankerna tenderar nedgången av dessa två stimuli att framtvinga en allt striktare penningpolitisk disciplin. Detta medför en närmare samordning av penningpolitiken i de viktigaste imperialistiska länderna, vilket förr eller senare gör en synkronisering av de ekonomiska recessionerna ofrånkomlig.
Synkroniseringen av recessionerna har sina rötter i själva produktionsprocessen. Den avspeglar ytterst kapitalets ökande internationalisering och utjämningen av de olika imperialistiska ekonomiernas produktivitetsnivåer och konkurrenskraft. Under dessa villkor krymper utrymmet för finansiella och monetära manövrer avsevärt. Varje manöver, vare sej det gäller deflation, devalvering eller protektionism, medför omedelbart negativa konsekvenser för ekonomin i andra imperialistiska länder och tvingar dem till en liknande kurs. I själva verket uttrycker det nära samarbetet mellan centralbankerna på en medveten nivå den objektiva oförmågan hos de imperialistiska staterna, t. o. m. de starkaste, att samtidigt undandra sig den interimperialistiska rivalitetens krav och undgå den monetära vedergällning som ofrånkomligen följer av varje försök att förbättra de egna konkurrenspositionerna med hjälp av lämpliga finansiella åtgärder.
Historiskt sett har det annalkande slutet på den internationella imperialistiska ekonomins långvariga expansion 1940-65 djupare orsaker än monetära problem, kreditsystem eller de borgerliga staternas interventionistiska politik. Det innebär att den motsättning som råder mellan produktivkrafternas expansion och det privata ägandets bromseffekt, och som kapitalismen under en hel period med olika hjälpåtgärder lyckades undertrycka, åter mäktigt stiger till ytan. Effektiviteten av dessa åtgärder sviktar. Den permanenta inflationens stimulerande effekt neutraliseras av de negativa verkningar som denna inflation har på världshandeln. Den stimulerande effekten från rustningsindustrin minskar i en situation där denna industri nått kolossala proportioner, och där en återupplivning av högkonjunkturen skulle kräva en höjning av militärutgifterna som inte ens den amerikanska ekonomin skulle kunna bära. Den allt tydligare relativa utarmningen av de halvkoloniala länderna reducerar mer och mer den del av imperialismens totala industriella produktion som de kan absorbera. Handeln mellan de imperialistiska länderna, som växte enormt under den långvariga expansionen, begränsas alltmer av konkurrensen mellan de imperialistiska länderna och den tilltagande utjämningen av deras tekniska nivå .
Sammanfattningsvis kan sägas att den enorma produktionskapacitet som skapats i dessa länder alltmer kommer i konflikt med behovet av kapitalrealisation. Endast arbetarstaternas expanderande ekonomi kan komma att erbjuda en tillfällig säkerhetsventil, men deras handel med de imperialistiska länderna är, trots att den konstant ökar, fortfarande för liten för att hindra en allmän recession. Begränsningarna i denna handel, som beror både på arbetarstaternas knappa exportpotential och på det allmänna internationella läge som gör långvariga krediter mycket riskabla, kommer inte att övervinnas i någon större omfattning under den närmaste framtiden.
Efter att den ungerska revolutionen krossats 1956 hade krisen i de byråkratiserade arbetarstaterna i Östeuropa och Sovjetunionen tillfälligt hejdats eller kanaliserats. Detta förhållande uttrycktes bland annat av att de flesta reformer som uppnåddes under den ”polska oktobern” avskaffades, att avstaliniseringen i Sovjetunionen avstannade efter SUKP:s 22:a kongress, att arbetarmassornas passivitet och politiska apati, som kortvarigt bröts av den kubanska revolutionens seger och dess sammandrabbningar med den amerikanska imperialismen, senare inte påverkades ens av den kinesisk-sovjetiska konflikten. Chrusjtjov, vars ekonomiska politik blivit impopulär bland arbetarmassorna, eliminerades under allmän likgiltighet. Till och med den amerikanska imperialismens aggressionskrig mot den vietnamesiska revolutionen, som väckte så djupa och våldsamma protester hos det unga avantgardet i de imperialistiska länderna, mötte i de europeiska arbetarstaterna en mycket mer liknöjd attityd – även om modiga och självständiga aktioner bland studenterna i Östtyskland, Tjeckoslovakien Polen och framförallt Jugoslavien måste nämnas.
Flera samverkande faktorer förklarar denna utdragna politiska apati och den förnyade relativa stabiliteten hos arbetarstaternas byråkratiska regimer under nästan ett decennium efter de våldsamma skakningarna 1952 –57. I allmänhet karaktäriserades slutet av 50-talet och början av 60-talet av en konstant höjning av massornas levnadsstandard. Detta gäller länder som Sovjet, Östtyskland och Jugoslavien i högre grad än exempelvis Polen och Tjeckoslovakien. Men det räckte ändå till att skapa ett klimat som väckte reformistiska illusioner. Krossandet av den ungerska revolutionen gav också näring åt detta klimat. Hägringen av en successiv ”demokratisering” ovanifrån, stimulerad av stötvisa, korta liberaliseringsfaser på kulturens område och av ett växande intresse för den jugoslaviska formen av arbetarsjälvstyre skapade en allmän grund för konsolideringen av detta klimat.
Det fanns emellertid en mera grundläggande faktor för denna apati. Under den stalinistiska perioden hade arbetarklassen i alla dessa stater (med en begränsad reservation för Jugoslavien) politiskt exproprierats och atomiserats. Den uppenbara motsättningen mellan å ena sidan den officiella doktrinen, en apologetiskt deformerad ”marxism”, och å andra sidan det politiska förtrycket och den sociala ojämnlikheten, skapade hos arbetarklassen en djup misstro och stigande skepsis mot marxism-leninismen. Under perioder av stark ekonomisk expansion kombinerades denna misstro med optimism beträffande möjligheterna till ”personlig framgång”, under perioder av stagnation med pessimism i samma avseende. Men bristande tro på det av byråkratin prostituerade kommunistiska idealet var den grundläggande orsaken till arbetarnas politiska apati. Varken ”liberaliseringsperioderna” eller de intellektuellas kamp för ökad socialistisk demokrati har kunnat reducera denna faktor, eftersom arbetarna, inte utan grund, betraktar dessa intellektuella som en del av den privilegierade byråkratin och det ”liberala” programmet knappast erbjuder några omedelbara fördelar för arbetarna.
Under flera år har emellertid en rad faktorer börjat underminera de byråkratiska regimernas relativa stabilitet efter 1957. Krisen i dessa regimer sätter på nytt ett flertal skikt inom befolkningen i rörelse i Jugoslavien, Polen och Tjeckoslovakien. Sovjetbyråkratin drabbas av panik inför möjligheten av ett dylikt uppvaknande i Sovjetunionen. Av de faktorer som bidrar till denna utveckling bör fyra framhållas: En avmattning av den ekonomiska tillväxten kombinerad med de menliga verkningar som de senaste årens ”ekonomiska reformer” medfört för massorna; krisen i det ”socialistiska världslägret”, dvs. krisen i arbetarstaternas och kommunistpartiernas inbördes relationer; byråkratins oförmåga att utveckla en något så nära konsekvent politisk linje som ersättning för den stalinistiska doktrinen; samt slutligen de intryck som inom arbetarstaterna framkallats av den amerikanska imperialismens aggressiva eskalering och de vietnamesiska arbetande massornas segerrika motstånd samt av den revolutionära agitationens och kampens pånyttfödelse i Västeuropa.
Den ekonomiska tillväxtens stadiga nedgång i de byråkratiskt degenererade eller deformerade arbetarstaterna under 60-talet är uttryck för en djupgående kris i ekonomins byråkratiska ledning. Det är allmänt erkänt att överbyråkratiserad planering misslyckas när tiden är inne att från industrialiseringsskedet, under vilket man inte tog hänsyn till kostnader, gå vidare till utvecklandet av en ny teknologi (elektronik, petrokemiska produkter, automatiserade mekaniska system) och produktion av kapitalvaror. Men eftersom byråkratin inte kan byta ut sig själv mot ett demokratiskt centraliserat arbetarsjälvstyre, så söker den efter ”automatiska” mekanismer som kan ersätta de motsägande, förvirrade och allt mindre effektiva direktiven ovanifrån. Härav dess gynnsamma inställning till ”ekonomiska reformer” som återupplivar tanken på en ”socialistisk marknadsekonomi”. Bakom byråkratins benägenhet att ta sin tillflykt till marknadsmekanismer ligger en rivalitet inom själva byråkratin mellan en huvudsakligen teknokratisk grupp och den politiska apparatens konservativa tendens av stalinistiskt ursprung.
Denna konflikts inombyråkratiska karaktär framträder klarast i det program för relationerna till arbetarklassen som de ”liberala” teknokraterna har utvecklat. Ingenstans uttalar de sig ens i princip för arbetarnas självstyre. Genomgående förordar de ökad makt åt direktörerna och större självständighet för de enskilda industrierna. Denna ökade makt åt direktörerna gäller inte bara deras förhållande till de centrala planeringsinstanserna utan även deras förhållande till arbetarna. Teknokraterna förespråkar en stramhet och ekonomisk rationalitet som blir så mycket mer suspekt i arbetarnas ögon som den innebär en återgång till utbredd arbetslöshet och slopandet av fria eller billiga sociala förmåner (t. ex. bostad), samtidigt med en ökning av den sociala ojämlikheten och av byråkraternas löner och premier.
Det är en sak att konstatera att de ”liberala reformerna” trots allt skapar en atmosfär som är gynnsam för återupplivandet av arbetarnas initiativ och politiska aktivitet. Men detta betyder inte att de revolutionära marxisterna stödjer de ”liberala” teknokraterna mot de ”konservativa” politiska byråkraterna. Utan tvekan har denna inombyråkratiska konflikt och de liberala eftergifterna åt författare, journalister och studenter i Tjeckoslovakien ökat möjligheterna till ett återuppvaknande av arbetarnas aktivitet. Och det bör tilläggas att arbetarnas aktivitet även kan vändas mot ”reformernas” för arbetarklassen ogynnsamma ekonomiska följder. Man skulle konstruera ett olösbart dilemma för det unga avantgardet i dessa länder om man sökte begränsa dess aktion till ett val mellan ”ett mindre ont” (den liberala teknokratiska byråkratin) och ”en återgång till stalinismen”. Endast ett djärvt program för återupprättande av en socialistisk demokrati, baserad på arbetarrådens maktutövning, alltså den politiska revolutionens program, kan föra arbetarmassorna tillbaka till den politiska scenens centrum. Arbetarklassens förhållande till byråkratin är alltför antagonistiskt för att den skulle låta sig användas som hjälptrupp i konflikten mellan två riktningar inom den härskande kasten.
Att de intellektuella och ungdomen inom de byråkratiskt degenererade och deformerade arbetarstaterna är de skikt som först börjat röra på sig beror inte bara på arbetarnas fortfarande mycket utbredda politiska apati. Det återspeglar också det mera direkta missnöje som byråkratins diktatur väckt i dessa kretsar. Arbetarna kunde i nödfall tillfälligt låta sig nöja med en höjning av sin levnadsstandard och en marginell ökning av sina fackliga rättigheter i företagen. För de intellektuella och ungdomen utgör frihet i det konstnärliga och litterära skapandet, i den vetenskapliga och därmed även den politiska debatten vitala villkor, utan vilka de hotas av kvävning. Genom att likvidera stalinismens mest extrema aspekter utan att skapa en verklig socialistisk demokrati har byråkratin endast gjort sig av med de mest extrema medlen att undertrycka de intellektuellas och studenternas krav utan att tillfredställa dessa. Detta kunde endast framkalla en allt häftigare kris, som ofrånkomligt leder fram mot explosionen.
Utvecklingen i denna riktning har blivit så mycket mera oundviklig som byråkratins ideologiska misslyckande är mycket tydligare än dess – endast partiella – ekonomiska. Byråkratin har inte varit i stånd att ersätta stalinismen med någon egen doktrin av ens minimalt sammanhang. Den har inte ens klarat av att omarbeta sin egen historia. Dess totala misslyckande på detta område har framstått med all tydlighet genom den mödosamma omskrivningen år efter år av dess ”handböcker” i filosofi, politiska ekonomi och SUKP:s historia, som sedan revideras igen för att slutligen dras in. Detta misslyckande framstår än mer tydligt om man jämför det med Sovjetunionens otvetydiga framgångar inom naturvetenskap och teknologi.
Byråkratins ideologiska oförmåga manifesteras också av den växande krisen inom det ”socialistiska lägret” och den världskommunistiska rörelsen. Denna kris bestäms ytterst av intressemotsättningarna mellan de nationella byråkratierna och återspeglar deras olika relationer till imperialismen. Men byråkratins, och framförallt sovjetbyråkratins, oförmåga att formulera någonting som liknar en doktrin vilken alla arbetarstater kan acceptera, både i fråga om förhållandet till imperialismen och om vägarna till uppbyggandet av socialismens ekonomi och samhälle, stimulerar ofrånkomligen de centrifugala tendenserna inom lägret.
Från denna synpunkt har Kosygin-Bresjneveran varit ännu mer förödande för sovjetbyråkratin än Chrusjtjovs. Av fjorton arbetarstater har åtta glidit ur Kremls kontroll (i kronologisk ordning Jugoslavien, Kina, Demokratiska republiken Vietnam, Demokratiska republiken Korea, Albanien, Kuba, Rumänien, Tjeckoslovakien). Med Tjeckoslovakiens växande självständighet hotar självständighetens lockelse att växa även i Polen och Ungern. Om detta inte kommit till uttryck även i Tyska demokratiska republiken så beror det på att den byråkratiska regimen i detta land är direkt beroende av militärt stöd från Sovjet.
Den ”fredliga samexistensens” och ”ekonomiska tävlans” politik har kostat Kreml kontrollen över de flesta kommunistiska rörelser i södra och syöstra Asien och dömt de latinamerikanska rörelser som förblivit lojala mot Kreml till allt mindre inflytande. Då denna politik gillas av de flesta imperialistländers kommunistpartier förpassas dessa till en återvändsgränd i förhållande till de hastigt uppväxande ungdomsrörelserna i dessa länder och får endast ett mycket begränsat inflytande över detta nya avantgarde.
Dialektiken i byråkratins politiska kris har inte verkat på ett direkt eller rätlinjigt sätt. De maoistiska och t. o. m. fidelistiska strömningarna inom kommunistpartierna och de unga upproriska grupperna inom de byråkratiskt deformerade arbetarstaterna är fortfarande obetydliga och svaga. Detta beror i stor utsträckning på att dessa strömningar inte lyckats föra fram ett konkret program, medryckande förslag som hänför sig till dessa länders egna problem. Maoisternas fasthållande vid stalinkulten avskär dem från alla möjligheter till inflytande över de intellektuella och studerande i Östeuropa.
Men byråkratins internationella politiska kris har indirekt påverkat och fortsätter att påverka utvecklingen mot förnyad aktivitet i de östeuropeiska arbetarstaterna. Mångfalden av ”officiella” resolutioner alstrar en allmän skepsis mot varje form av ”ortodoxi” och gynnar återgången till kritiskt tänkande. Varje internationell konfrontation blir ett tillfälle till debatter, som återupplivar den polemik som tillfälligt avstannade när avstaliniseringen avbröts i Sovjet. Även de mest blygsamma framgångar i kampen för socialistisk demokrati får internationella återverkningar och sätter igång en kedjereaktion. Tjeckiska studenter kommer till polska studenters försvar då dessa utsätts för förtryck, och både tjecker och polacker visar sin sympati med de förföljda icke-konformistiska intellektuella i Sovjetunionen.
Vidare har Pekings propagandakampanj mot Moskva obestridligt bidragit till att underminera de byråkratiska kommunistpartiledarnas auktoritet både i de kapitalistiska länderna och i Sovjetunionen. I enlighet med polemikens krav har maoisterna sagt förödande sanningar om ”revisionisterna” och gett viktiga exempel på prosovjetiska kommunistpartiets agerande för att bevisa sina påståenden. Medan denna propaganda mött enbart begränsat gensvar i Sovjetunionen och Östeuropa, främst beroende på Mao-kulten och de därmed förbundna hyllningarna till Stalin, har den varit en bidragande faktor vid tillkomsten och aktiveringen av det unga avantgardet i de kapitalistiska länderna, vilket i sin tur har bidragit till växande oppositionella rörelser bland ungdomen och de intellektuella i de degenererade och deformerade arbetarstaterna. Från denna utgångspunkt hade propagandan om kulturrevolutionen, hur falsk den än var, en särskild betydelse, eftersom den så öppet var riktad mot byråkratin och proklamerade nödvändigheten att ungdomen ”tar makten”. Det slutliga resultatet av detta blev ett bidrag till undermineringen av den stalinistiska rörelsens stabilitet i världsskala.
De vietnamesiska massornas segerrika motstånd mot den imperialistiska aggressionen har kommit att utöva ett positivt inflytande på återupplivandet av ett politiskt avantgarde i arbetarstaterna. Det har kylt av en del av de upproriska intellektuellas och studenternas sympati för den borgerliga ”demokratin” och diskrediterat den amerikanska imperialismen i deras ögon. Det har framkallat en strömning av aktiv solidaritet, som förstärkts genom närvaron av många studenter från kolonialländerna i arbetarstaterna. Det fungerar i dag i arbetarstaterna – på samma sätt som i västvärlden – som en vattendelare mellan å ena sidan reaktionärer och högerelement – vilka beklagar sig över de östeuropeiska folkens uppoffringar ”till vietnamesernas och kubanernas förmån”, förklarar att vietnamkriget bara är ett gräl mellan stormakter, intar en neutral och indifferent hållning inför det vietnamesiska folkets heroiska motstånd – och å andra sidan de progressiva strömningarna, som med spontana demonstrationer och krav på mera direkt och massiv hjälp går utöver de officiella, rent verbala ”solidaritetsförklaringarna”. Det sagda gäller i ännu högre grad den hållning som de olika strömningarna i arbetarstaterna intar till den revolutionära resningen i Frankrike: högerelementen beklagar försvagningen av gaullismen, som ”gynnar den internationella avspänningen”, och riktar en högerkritik mot det franska kommunistpartiet, medan de verkliga vänsterströmningarna solidariserar sig med ungdomsrevolten och kritiserar det franska kommunistpartiet från vänster.
Tydligast avslöjade den politiska revolutionen i Tjeckoslovakien tendenserna och motsättningarna i denna successivt vaknande massaktivitet i de byråkratiskt degenererade arbetarstaterna. Arbetarmassorna, som under en hel period intagit en avvaktande attityd, började mot slutet av våren 1968 bli aktiva, framförallt genom att föra fram sina egna krav. Deras ingripande påskyndades genom Kremls och dess satelliters öppna inblandning i kraftmätningen inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet, därefter genom det politiska och militära tryck som sovjetbyråkratin började utöva på den tjeckoslovakiska regeringen, för att nå sin höjdpunkt omedelbart innan väpnade styrkor i Kremls tjänst invaderade Tjeckoslovakien. Man bevittnade i detta ögonblick den största eruption av revolutionär massaktivitet som Östeuropa har upplevt sedan oktober-november 1956 i Ungern.
Arbetarmassorna, som slagit in på den politiska revolutionens väg, började allt klarare föra fram parollen om arbetarnas självstyre, den direkta ledningen av företagen och hela ekonomin genom arbetarnas valda representanter. Trots all ideologisk förvirring, vilken som resultat av det stalinistiska förflutna och Dubcek-ledarskapets karaktär rådde inom studenternas och arbetarnas avantgarde, började inom kommunistpartiet, massorganisationerna och arbetarklassen kristallisationen av en tredje riktning, som förkastade både de med Kreml lierade konservativa nystalinisterna och den ”liberala ekonomiska reformens” högerflygel.
Dubcek-ledarskapets kapitulation inför Kreml och dennes försök att – till en början med Dubcek-gruppens egen hjälp – återupprätta den byråkratiska kontrollen över de samhällssektorer som började undandra sig denna kontroll, satte arbetar- och studentavantgardets stridbarhet och självförtroende på ett hårt prov. Kremls främsta mål var att åstadkomma en demobilisering av de tjeckoslovakiska massorna, varefter det skulle bli lätt att ersätta gruppen kring Dubcek med mer fogliga tjänare. Under sex månader har massornas beundransvärda stridbarhet hindrat detta. Men i det långa loppet kan denna stridbarhet inte upprätthållas om rörelsen inte sprids till grannländerna, framför allt till Sovjetunionen självt.
Vad som antagligen fick kremlmajoriteten att fatta beslut om en militär intervention i Tjeckoslovakien var inte så mycket rädslan för att det tjeckiska experimentet skulle upprepas i grannländerna som fruktan att det skulle spridas till Sovjetunionen. Särskilt bland Sovjetunionens nationella minoriteter (ukrainare, georgier, krimtatarer och balter) stimulerade vissa av de tjeckiska massornas progressiva erövringar i januari–augusti 1968 den politiska differentieringen och uppkomsten av oppositionella strömningar. Stort intryck gjorde att censuren avskaffades, att en äkta federal statsstruktur utlovades och att de demokratiska normerna för partilivet delvis återställdes, vilket bl. a. inkluderade rättigheten att framföra avvikande åsikter. Genom att reagera så brutalt som man gjorde, till och med till priset av en förvärrad kris inom den världskommunistiska rörelsen, avslöjade Kreml sin rädsla inför sovjetmassorna. Att invasionen i Tjeckoslovakien förmådde väcka en (visserligen svag) offentlig politisk opposition – den första på trettio år –visar att Kremls fruktan inte är ogrundad. I Sovjetunionen, lika väl som i Tjeckoslovakien, Polen, Östtyskland, Jugoslavien och Ungern, samlas långsamt ett nytt revolutionärt ungdomsavantgarde, som under tusen svårigheter och ökande förtryck söker sig fram till återupptäckten av den revolutionära marxismens teori och praktik.
Det ökande (även militära) tryck som Sovjetunionen utövade i april 1969 var dess reaktion både på de tjeckoslovakiska massornas stridbarhet och på den ökande oppositionen inom själva Sovjetunionen. Kremls ”seger” i Tjeckoslovakien har långtifrån stabiliserat byråkraternas makt utan bara förvärrat stalinismens kris i de östeuropeiska arbetarstaterna.
Nyckelproblemet för avantgardet i arbetarstaterna är att åstadkomma förbindelsen mellan de studenter och intellektuella, som börjat den direkta kampen för den socialistiska demokratin, och arbetarna som kan och måste vinnas för denna kamp. Förbindelsen kan inte uppnås om man inte tar hänsyn till arbetarklassens aktuella medvetande, dess materiella intressen och dess historiska mål. Att förbereda denna förbindelse innebär att man i dessa länder arbetar för en pånyttfödelse av revolutionära marxistiska organisationer som företräder den politiska revolutionens totala program.
De ekonomiska och sociala följderna av vissa östeuropeiska arbetarstaters ”ekonomiska reformer” har under senare tid gett upphov till riktningar i den internationella revolutionära rörelsen som hävdar att dessa länder är på väg att återinföra kapitalismen. Den mycket spridda maoistiska propagandan har haft en obestridbar effekt. Vissa av dessa länders utrikespolitiska utveckling, t. ex. Rumäniens och framförallt Jugoslaviens, har objektivt stärkt dessa farhågor, vilket sovjetbyråkratin har utnyttjat till att rättfärdiga en strikt kontroll över dessa länder. Detta upprepades i Tjeckoslovakien, där Kremls stöd åt den konservativa nystalinistiska Novotnyriktningen rättfärdigades med den påstådda risken för en återgång till den borgerliga demokratin.
De revolutionära marxisterna bör avvisa denna argumentering och försvara en korrekt tillämpning av den marxistiska analysens metod. Inte bara därför att försvaret av marxismens teoretiska landvinningar utgör en integrerande del av kampen för världsrevolutionen, utan även därför att det är en oeftergivlig förutsättning för ett ingripande i arbetarstaternas pågående kris. För att kunna främja den politiska revolutionen bör detta ingripande bygga på en korrekt analys av de existerande sociala krafterna, deras respektive betydelse och deras dynamik. Eftersom Jugoslavien förts fram som typexempel, med hänsyn till den privata sektorns expansion i detta land, måste vi undersöka tesen om kapitalismens återinförande i ljuset av de verkliga förhållandena i detta land.
Ur metodologisk synpunkt företräder anhängarna av tesen om kapitalismens återinförande i Jugoslavien en omvänd reformistisk uppfattning. Eftersom det tydligen aldrig förekommit någon social kontrarevolution i detta land, eftersom partiet vid makten trots alla tecken på högerdegeneration fortfarande är detsamma som 1945 fullständigt exproprierade den tidigare ägarklassen och förstörde dess stat, innebär tesen om kapitalismens återupprättande möjligheten av en gradvis och omärklig övergång från en arbetarstat till en borgerlig stat, från en icke-kapitalistisk till en kapitalistisk ekonomi, på samma sätt som reformisterna tror på möjligheten av en omärklig och gradvis övergång från en borgerlig stat till en arbetarstat, från en kapitalistisk till en icke-kapitalistisk ekonomi.
För marxister finns ingen kapitalism utan en borgarklass vid makten, i ordets ekonomiska betydelse. Det kan inte finnas en borgarklass vid makten utan privat ägande av produktionsmedlen och samhällets produktionsöverskott. Från denna utgångspunkt är det omöjligt att påvisa att den jugoslaviska byråkratin tagit något avgörande steg mot något privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen. Tvärtom, systemet med arbetarnas självstyre representerar ett ytterligare politiskt och psykologiskt hinder på vägen mot ett sådant privat tillägnande: arbetarna är mycket mindre villiga att till privata ägare överlämna fabriker i vars ledning de direkt deltar. Utvecklingen av den primitiva privata ackumuleringen har antagit betydande proportioner inom jordbruket, handeln, hantverket och servicesektorn. Men denna process äger rum inom sådana klasser eller sociala skikt som de rika bönderna eller de privata köpmännen, inte i byråkratin. Vad sedan byråkratins privata tillägnande av en del av det sociala produktionsöverskottet beträffar, så kan det inte påvisas att detta fenomen är kvantitativt mera betydande än i Sovjetunionen under stalintiden.
Det är sant att en korrumperad byråkratis symbios med bönderna och en köpmanna- och hantverkarklass i snabb ekonomisk tillväxt skapar stora ekonomiska och sociala spänningar i en socialistisk ekonomi och medför allvarliga motsättningar. Dessa är dock bara en upprepning av analoga motsättningar i Sovjetunionen under NEP-perioden. De hotar ekonomins plankaraktär och dess socialiserade grundval, och de skärps av det jugoslaviska kommunistpartiets beslut beträffande ökad ekonomisk decentralisering och successivt slopande av utrikeshandelsmonopolet. Detta är odiskutabelt. Man den enda slutsats som kan dras härav är att en process av skarpa politiska och sociala strider håller på att utvecklas i Jugoslavien. Detta visar även den politiska krisen sedan 1966, strejkvågen 1966-67 och framförallt studentdemonstrationerna och den fackliga kongressen i juni 1969. Jugoslaviska kommunistiska förbundets kongress i mars 1969 kunde bara notera de problem som framkallat dessa strider och möter det härskande skiktet, inte lösa dem. För ett återupprättande av kapitalismen skulle det krävas att den jugoslaviska arbetarklassen – den enda som har genomfört en segerrik socialistisk revolution i Europa sedan 1917 – skulle besegras och de sociala krafter som representerar ett nytt privat tillägnande av de väsentliga produktionsmedlen skulle segra. Att säga att kapitalismen redan återupprättats, utan massivt motstånd från proletariatets sida – det är att proklamera nederlaget innan slaget har stått och ge prov på en defaitism som efter den senaste tidens händelser framstår som totalt ogrundad.
De revolutionära marxisterna avvisar varje föreställning om att en ekonomis eller ett samhälles sociala struktur fundamentalt kan ändras av ideologiska faktorer eller politiska uppfattningar. De avvisar med än större kraft maoisternas teser att kapitalismens återinförande ”automatiskt” följer om inte kapitalismens alla ideologiska spår elimineras. Detta är en idealistisk och voluntaristisk revision av den historiska materialismen. Återupprättandet av kapitalismen i ett land där den störtats är endast möjligt om en ny borgarklass, vars existens klart kan påvisas medelst ekonomiska och sociala fakta, tillägnar sig de väsentliga produktionsmedlen och störtar arbetarstaten. Ingenting dylikt har inträffat i Jugoslavien.
Jugoslavien representerar lika litet som Sovjetunionen eller Kina någon slutgiltig idealmodell för ekonomins och samhällets övergång från kapitalismen till socialismen. I alla dessa fall har allvarliga nya, oförutsedda deformeringar i förhållande till den teoretiska modellen framträtt. Men detta är ingen anledning till att överge de grundläggande marxistiska kriterierna för bedömningen av en stats sociala karaktär, att fästa sig enbart vid deformeringarna och bortse från det väsentliga. Överdriven ekonomisk decentralisering, förnyad arbetslöshet, ökande privat primitiv ackumulering inom servicesektorn är i Jugoslaviens fall allvarliga missbildningar. men de är det lika mycket som avskaffandet av arbetarkontroll och arbetarstyre i Sovjetunionens fabriker under Stalin-epoken, som Chrusjtjovs blodiga krossande av de ungerska arbetarråden, som den ekonomiska stagnationen i Tjeckoslovakien under Novotny och som den omfattande utbredningen av en svart parallellmarknad i Sovjetunionen under 50-talet. I inget av dessa fall avskaffades arbetarstatens grundval –storbourgeoisiens eliminering, statens ägande av de väsentliga produktionsmedlen, planeringskontrollen över de väsentliga investeringsprojekten, bankerna och storindustrin. Så länge denna grundval kvarstår och arbetarna inte besegrats av en ny bourgeoisie, så länge har kapitalismen inte återinförts.
I alla den koloniala revolutionens huvudcentra – Sydöstasien, Latinamerika, arabstaterna och Afrika – mångdubblas tecknen på revoltens förnyelse och utbredning. Samtidigt varslar den förrevolutionära situationen i Västbengalen om ett nytt centrum av vital betydelse för den koloniala revolutionen: den indiska revolutionen. Därför måste man precisera de principiella problem som den återupptagna koloniala revolutionen möter i dessa centra, och de villkor under vilka nya revolutionära ledningar framgångsrikt kan lösa dem.
Den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd har skapat gynnsamma betingelser för en utbredning av revolutionen i Sydöstasien till de viktigaste omkringliggande länderna: Laos, Thailand, Burma och Indonesien. T. o. m. i Malaysia, det relativt sett mest stabila landet inom denna zon, har masskampen åter börjat, samtidigt som det på Filippinerna förekommer kraftigare oppositionell aktivitet i städerna i samband med återupptagna gerillastrider.
Hittills har den vietnamesiska revolutionens utbredning i Sydöstasien inte varit ett spontant massfenomen. Den har främst varit ett resultat av nord- och sydvietnamesiska revolutionära styrkors aktivitet (framför allt i Laos) och av det kinesiska kommunistpartiets dominerande inflytande över de sydöstasiatiska kommunistpartierna. Efter Aidit-politikens katastrof i Indonesien och i samband med ”kulturrevolutionen” gjorde den maoistiska ledningen en taktisk vänstergir i sin attityd till Asiens ”nationella bourgeoisie”. Nästan överallt förordar den igångsättande av väpnade strider under kommunistisk ledning, i enlighet med modellen för en gerillakrigföring som transformeras i ett folkkrig. Ett anmärkningsvärt undantag är Pakistan, där de maoistinfluerade kommunistkrafterna har letts till att fortsätta en moderat vänta-och-se-politik gentemot den härskande regimen, som Peking av diplomatiska skäl vill behandla hänsynsfullt men som i alla fall skakas av en allt häftigare kris.
De flesta av dessa länder är väsentligen agrarländer med ringa eller ingen industri. Deras social-ekonomiska utveckling är avsevärt underlägsen den som Kina hade uppnått 1949, eller t. o. m. Vietnams 1954. Deras folk har antingen ringa erfarenhet av strider (det gäller Thailand) eller genomgått långa konfliktperioder centrerade kring nationella frågor, där massorna i städerna spelade en ringa roll. Det innebär att situationen är särskilt gynnsam för en gerillataktik, som kan leda till seger om ett minimum av gynnsamma villkor kan säkras, inklusive en ledning som är fristående gentemot både Peking och Moskva.
I sitt desperata sökande efter en minimal politisk och social stabilitet har Burmas officerskast gått mycket långt för att motverka imperialismen i denna region. Praktiskt taget all imperialistisk egendom och större delen av den burmanska ”nationella” bourgeoisiens egendom i städerna har nationaliserats. Det har dock visat sig att nyckeln till landets sociala framtid, som i alla länder av denna typ, finns på landsbygden, att det utan en äkta agrarrevolution är omöjligt att mobilisera massorna och, framför allt, att skapa de grundläggande förutsättningarna för att (om än stegvis) övervinna underutvecklingens verkliga orsaker. På detta område har Burmas militärregim misslyckats. Detta misslyckande har underlättat återupptagandet av gerillakriget, som tvingat Rangoon att begära militär och ekonomisk hjälp från imperialismen.
Den omorientering mot gerillakrig och agrarrevolution som de flesta kommunistpartier i detta område företagit gynnar otvivelaktigt urvalet av ett nytt revolutionärt avantgarde, fientligt mot den ”fredliga samexistensen” och illusionerna om långsamma förändringar, berett att inleda den ”oavbrutna revolutionens” process. Så långt har deras förbindelser med Peking främjat deras utveckling i en mera revolutionär riktning. Denna utveckling är emellertid ej irreversibel. Såsom igår i Indonesien och idag i Pakistan kan byråkraterna i Peking åter försöka att använda den revolutionära rörelsen i det ena eller andra sydasiatiska landet som skiljemynt i sina diplomatiska manövrer. För att de mest gynnsamma villkoren för ett utnyttjande av alla möjligheter att främja revolutionen skall föreligga är det därför nödvändigt att kommunistpartierna i dessa länder lösgör sig från varje beroende av någon av de byråkratier som i dag är vid makten i arbetarstaterna.
Den amerikanska imperialismen är medveten om det hot mot dess intressen som den vietnamesiska revolutionens internationella utbredning innebär. Därför har den byggt upp en väldig militärbas i Thailand, ett asiatiskt kontrarevolutionärt fäste, från vilket den skall kunna slå tillbaka så hårt som det behövs överallt, från Manilla till Karachi.
Indonesien är tydligen nyckellandet i detta område. Det är där imperialismens kontrarevolutionära intervention i Sydöstasien fått de mest ödesdigra konsekvenserna och gett en grupp indonesiska generaler det nödvändiga självförtroendet att krossa den kommunistiska rörelsen. Men det är också där som den ”nationella” bourgeoisiens oförmåga att skapa ens den ringaste politiska och sociala stabilitet framstått klarast. Trots blodbadet i oktober 1965 och omfattningen av imperialismens politiska seger har imperialismens militära och ekonomiska hjälp (med sovjetbyråkratins diskreta stöd), kombinerad med den inhemska härskande klassens korruption och kroniska inkompetens, inte kunnat hejda den ekonomiska upplösningen och en ny katastrofal sänkning av massornas levnadsstandard, som redan vid slutet av Sukarnos era var mycket låg. Denna objektiva utveckling har möjliggjort återupptagandet av den väpnade kampen.
Det indonesiska kommunistpartiet topphöggs; det förlorade merparten av sina ledande kadrer. Men dess mellankadrer var redan för talrika för att kunna utrotas. Bland dessa kadrer försiggår för närvarande en differentiering och omgruppering. Medan en defaitistisk högerflygel av Aidit-politikens misslyckande drar slutsatser i en nychrusjtjovistisk riktning, orienterar sig majoriteten av de överlevande kadrerna åt vänster, åt den väpnade kampen. De revolutionära marxistiska kadrerna måste tillfullo delta i denna utveckling och stödja den med all sin kraft. De måste främja en kritisk granskning av Aiditlinjens alla fel, vare sig de inspirerades av Moskva eller av Mao. Och genom att bilda en egen kärna måste de bidra till att utveckla den indonesiska revolutionens nya ledarskap.
Med OLAS-konferensen öppnades likaledes en ny fas i utvecklingen av ett nytt revolutionärt ledarskap i Latinamerika. Ett särskilt dokument behandlar de lärdomar som i Latinamerika vunnits under ett årtiondes kamp efter den kubanska revolutionens seger. Här är det tillräckligt att peka på de traditionella marsrörelsernas borgerliga och småborgerliga ledningars bedrövliga misslyckanden (AD i Venezuela, APRA i Peru, MNR i Bolivia, peronisterna i Argentina, ”liberalerna” i Colombia). De mest typiska exemplen är utan tvekan Goulartregeringens kollaps i Brasilien och Vandorgruppens integrering i den argentinska militärdiktaturen. Fången mellan den kubanska revolutionen och imperialismens tryck har dessa krafter överallt lierat sig med proimperialistiska tendenser, även om detta inte kunnat ske utan påfrestande upprepade splittringar och minskat folkligt stöd.
Kommunistpartierna har inte på något avgörande sätt ändrat sin politik från tiden före den kubanska revolutionens seger. De hänger sig fortfarande åt illusionen om en ”allians med den nationella bourgeoisien” och en ”konstitutionell väg” till befrielse från det imperialistiska oket. Även när trycket underifrån tvingat dem till väpnad kamp, som i Venezuela, Colombia och Guatemala, har denna omsvängning varit kortvarig, ofullständig och pragmatisk, och de har tenderat att falla tillbaka i en strategi som domineras av idén om ”fredlig samexistens”. Det ökande antalet konflikter mellan dessa kommunistpartier och de kubanska ledarna jämte de lokala anhängarna av dessas revolutionära linje understryker motsättningens djup.
Det fidelistiska ledarskapet försökte före och under Tricontinentalkonferensen att verka via de traditionella kommunistpartierna för att dra ett maximum av krafter över till sin linje att utlösa den väpnade kampen i flera länder samtidigt och aktualisera den socialistiska revolutionen för hela kontinenten. Nu har man gjort upp räkningen med de latinamerikanska kommunistpartierna och deras medfödda oförmåga att inordna sig i den revolutionära processen. Därför organiserades OLAS-konferensen helt oberoende av de traditionella kommunistpartierna. Utan att utestänga någon söker man, i nationell och kontinental skala, omgruppera alla revolutionära krafter som är beredda att delta i den revolutionära kampen och accepterar den latinamerikanska kampens socialistiska målsättning, dess kontinentala karaktär och den väpnade kampens dominerande roll.
Det fidelistiska ledarskapets ursprungliga uppfattning av den väpnade kampens strategi och taktik har inte förblivit statisk. En rad modifieringar har vidtagits i ljuset av dyrköpta och smärtsamma erfarenheter. Den viktigaste är att man erkänt att förhoppningarna om en snabb seger i en rad länder var för optimistiska, att man måste räkna med att kampen blir långvarig, och att imperialisterna lärt sig sina läxor, vilket ökar svårigheterna för gerillan. Av särskilt intresse är de fidelistiska ledarnas uppfattning om en nödvändig distinktion mellan revolutionära villkor i allmän mening och en revolutionär situation som är gynnsam för en resning.
Kubanerna har även utvecklat en mera komplex strategisk konception än den ursprungliga idén om ”gerillahärden”, som snabbt orsakar den reaktionära regimens och borgerliga statens fall. Deras konception inkluderar numera nödvändigheten att organisera ett masstöd bland bönderna och att utvidga den väpnade kampen till att även omfatta breda skikt inom stadsbefolkningen. Detta är viktiga framsteg. Vad som fortfarande saknas är en revolutionär marxistisk bedömning av behovet av ett övergångsprogram för städernas massor så att dessas explosiva krafter kan sättas i rörelse via deras egna behov. Vidare saknas fortfarande en revolutionär marxistisk bedömning av den roll som ett parti av bolsjevikisk typ skulle kunna spela för att så snabbt som möjligt föra kampen till ett framgångsrikt slut.
Den arabiska revolutionen led ett kraftigt avbräck när den algeriska revolutionens reträtt inleddes strax före Ben Bellas fall. Nya progressiva utvecklingsmöjligheter uppenbarade sig i Syrien 1966-67, och det var för att hejda denna utveckling som den israeliska aggressionen i juni 1967 utlöstes. Egyptens och Syriens nederlag, som orsakades av detta aggressionskrig, ökade för ögonblicket de reaktionära arabregeringarnas betydelse. Men samtidigt höjde den massornas antiimperialistiska medvetande, vilket i Egypten drev dem att handla självständigt för första gången på tio år.
Det mest lovande revolutionära uppvaknandet i den arabiska världen sker för närvarande i Palestina. Den revolutionära kamp genom vilken massorna i Aden och Sydjemen kunde driva ut imperialisterna, de halvfeodala shejkerna och de flesta av neokolonialismens verktyg, samt det gerillakrig som inleddes av de palestinska massorna i de territorier som ockuperats av Israel tände på nytt ett revolutionärt hopp och en revolutionär entusiasm i hela arabvärlden. För att konsolidera dessa vinster krävs dels en utveckling av revolutionära kadrer, mycket mer disciplinerade och medvetna än under decenniet 1956-66, dels att kampen sträcks ut och koncentreras till allt bredare sektorer inom arabvärlden i dess helhet.
Solen håller på att gå ner för den generation arabiska revolutionärer som dominerats av den borgerlig-nationella nasserismen och den småborgerliga baathismen. Villkoren mognar för bildandet av den arabiska revolutionens sanna parti, som baserar sig på den revolutionära marxismen och förenar en beslutsam anti-imperialistisk orientering med äkta proletär internationalism. Detta kommer att underlätta lösandet av det israeliska och det kurdiska problemet. Elementen i detta parti kommer inte bara att tas från de palestinska och jemenitiska kämparna utan även från ett avantgarde av marockanska, algeriska, tunisiska, egyptiska, syriska och irakiska studenter och arbetare, vilka nu håller på att göra en summering av de traditionella kommunistpartiernas, nasserismens och Baath-partiets erfarenheter och misslyckanden.
Också i det svarta Afrika har initiativet under en hel period legat i händerna på imperialismen och dess neokolonialistiska agenter. Militärkupperna har i allmänhet konserverat eller rent av konsoliderat de neokolonialistiska strukturerna. Nkrumahs fall i Ghana, elimineringen av Oginga Odinga i Kenya, regimförändringarna i Mali och i Kongo-Brazzaville innebar markerade högervridningar i dessa länders styrelse. Den självständighetsförklaring som de vita kolonisterna i Zimbabwe (Sydrhodesia) utfärdade, skärpningen av apartheidpolitiken och det halvfascistiska förtrycket i Sydafrika är några indikationer på den afrikanska revolutionens fördröjning under de senaste åren. OAU:s växande förlamning, eller snarare dess fortgående förvandling till ett neokolonialismens instrument, fullbordar denna tillfälliga nedgång.
Samtidigt har emellertid krafter, som spelar en avgörande roll för den afrikanska revolutionens återuppvaknande, börjat samlas. Konsolideringen av gerillan i det s. k. Portugisiska Guinea och i Eritrea; gerillakrigets uppflammande i Angola och Mozambique, dess första uppträdande i Zimbabwe och en allt mer utpräglad gerillariktning inom antiapartheidrörelsen i Sydafrika är de klaraste uttrycken för detta.
Det afrikanska samhällets säregenheter innefattar tribalismens kvarlevor och bourgeoisins rudimentära karaktär, vilket försvagar neokolonialismen men samtidigt ställer nya hinder i vägen för en genuint antikapitalistisk revolution. Under neokolonialismens skydd har den privata kapitalackumulationen fortsatt i accelererat tempo i nästa alla länder i det svarta Afrika. Denna process har stimulerat uppkomsten av moderna sociala klasser ur den gamla stamstrukturen, vilket med särskild klarhet framgått vid Biafras utbrytning, som organiserats av de borgerliga krafterna under utnyttjande av stamstrukturer och -farhågor.
Detta kan endast öka betydelsen av den sydafrikanska revolutionen, den enda som kan basera sig på en proletariserad arbetar- och bondemassa, i stor utsträckning avtribaliserad i den kapitalistiska exploateringens och apartheidförtryckets ”skärseld”. Den historiska betydelsen av hela den väpnade kamp som nu pågår på den afrikanska kontinenten och långsamt rör sig söderut, är att förbereda, underlätta och stimulera den sydafrikanska revolutionens utbrott, med utgångspunkt i ett gerillakrig.
Den indiska revolutionen kommer att spela en avgörande roll i den koloniala revolutionen under 1970-talet. Kongresspartiets valnederlag 1967 avslöjade en bankrutt för de indiska massornas traditionella ledarskap, som etablerats i början av självständighetskampen mot den brittiska imperialismen. Den indiska bourgeoisien sökte förgäves hindra nedvittringen av sin makt genom två militära äventyr, mot Kina resp. Pakistan, avsedda att skapa ett chauvinstiskt klimat av ”nationell enighet”. Den sökte också förgäves att förbereda alternativa borgerliga ledarskap – till ”höger” med Swatantrapartiet och Jan Sangh, till ”vänster” med Banglakongressen (som försökte regera i koalition med de opportunistiska arbetarpartierna). Den sociala krisen visar sig starkare än politiska manövrer. Den indiska grytan, där så mäktiga krafter är i kokning, närmar sig nu oundvikligen explosionspunkten.
Indiens industrialisering kan inte ses som ett totalt misslyckande, trots den industriella recession som nu varat i mer än två år. Industrins produktivkrafter har utvecklats. Proletariatets mängd och kvalifikation har stigit. Städernas monstruösa tillväxt har fortsatt. Men vad som visat sig vara en bluff och en fars var propaganda om denna industrialiserings ”socialistiska” eller ”icke-kapitalistiska” karaktär. I själva verket såg vi en klassisk process av primitiv ackumulation till den indiska bourgeoisiens nytta. Och i dagens globala sammanhang har denna primitiva kapitalackumulation i ännu större skala reproducerat samma fenomen som åtföljde denna process i Europa under 17- och 1800-talen: – den lantliga småegendomen förstörs, tio miljontals bondefamiljer berövas sina jordbruks- eller hantverksmedel, landsbygdens avfolkning accelereras, folkets massa blir allt mer skuldsatt, städernas proletariat och trasproletariatet pressas av låga löner, arbetslöshet och misär, bor i en fruktansvärd slum –om de överhuvudtaget kan finna tak över huvudet – och är utlämnade åt perioder av ren svält.
Explosionspunkten i dagens Indien är jordbruksfrågan – frågan om jordbruksarbetarna som endast arbetar var tredje dag, frågan om bönder som berövats sin jord, frågan om små arrendatorer och självständiga bönder som krossats av ränta, skatter och ocker. Den tekniska frågan om konstbevattning – varav livsmedelsproduktionen beror – kan inte lösas så länge den sociala frågan förblir olöst. Ingen revolution kan lyckas i Indien såvida inte tio miljontals arbetare och fattiga bönder i byarna reser sig. Men ett bondeuppror vore inte tillräckligt i sig; det måste utmynna i störtandet av bourgeoisiens politiska makt och upprättandet av en ny makt av sovjet-typ. Endast en sådan makt kan i denna subkontinents enorma skala förverkliga och konsolidera konfiskeringen av godsägarnas och kapitalisternas jord, skuldernas annullering, jordens uppdelning till förmån för de fattiga bönderna, skapandet av produktionskooperativer genom lönarbetarna på landet. Den historiska erfarenheten har visat att varje allians med bourgeiosiens ”liberala” eller ”vänstra” flygel, varje accepterande av den parlamentariska vägen, varje oklarhet beträffande karaktären hos den stat och regering som blir revolutionens resultat omintetgör lösandet av dessa viktiga uppgifter.
Kommunistpartiet under Danges ledning har sedan länge trasslat in sig i ett klassamarbete med den indiska bourgeoisien. Häri har den följt instruktioner från Kreml, som vill behålla sin politiska allians med New Delhi, och orerar om ”den icke-kapitalistiska utvecklingsvägen” som valts av Kongresspartiets ”ledande kretsar”.
Det s. k. vänsterkommunistiska partiet, på vilket massornas hopp överfördes och som leder dem i de två nyckelstaterna Bengalen och Kerala, har följt Dange på klassamarbetets väg. Det har inte tvekat att delta i koalitionsregeringar inom den borgerliga statens ram, att hjälpa till att upprätthålla den borgerliga ”ordning” som ifrågasätts av de hungrande massorna, att t. o. m. använda undertryckningens medel mot dem. De senaste årens politiska, sociala och ekonomiska kriser har framfört ett nytt revolutionärt avantgarde, som drar till sig kadrerna från det vänsterkommunistiska partiets vänsterflygel och där de kan ge ett viktigt bidrag. SWP, Fjärde Internationalens indiska sektion, kommer att arbeta för detta genom programmatiska klargöranden och urval av kadrer samt genom att ge exemplet av en ny kampform.
Ty om än detta avantgarde kan utvecklas genom programmatiska klargöranden, så kommer det dock först och främst att ta gestalt genom massornas direkta kamp. Denna nådde redan stadiet för upprorsförsök under de stora hungerstriderna 1966.
1967 tändes bondeupprorets första gnista under kampen i Naxalbari. Kampen måste noggrant förberedas, breddas, radikaliseras och organiseras av revolutionärer till dess den leder till skapandet av maktdualismens organ – beväpnade arbetare- och bondekommittéer.
Utan tvekan kommer denna maktdualism i ett territorium av Indiens omfattning också att få karaktären av geografisk delning. Den ojämna utvecklingen i olika delar av landet möjliggör en splittring av unionen i en tidig fas. För övrigt söker reaktionära krafter i regionalismen en sista tillflykt mot revolutionen, framför allt i regioner vilka, som t. ex. Bombay, i mindre grad är angripna av svälten. Men i dagens värld kommer den indiska revolutionen att finna mäktigare allierade än den kinesiska kunde finna under 20-och 30-talen. Och de härskande klassernas motstånd kommer att bli svagare i samma utsträckning som styrkeförhållandena förändrats i revolutionens favör och fortsätter att göra det.
Den pakistanska revolutionen kommer att bli den indiska revolutionens pålitligaste bundsförvant. Ett av den indiska bougeoisiens främsta medel för att behålla kontrollen över avsevärda delar av de arbetande massorna var i det förflutna appellen till chauvinistiska känslor gentemot Kina och Pakistan. Ayub Khans diktatur underlättade objektivt, trots sin flirt med Peking, dessa avledningsmanövrar. Uppkomsten av studentrörelsen i Pakistan efter november 1968 ändrade detta förhållande i grunden. I sin kamp för demokratiska rättigheter har studenterna redan uppnått viktiga mål. I februari 1969 lyckades de utlösa en serie arbetarstrejker, som kvalitativt förändrade kampens natur och resulterade i Ayub Khans fall. Detta var första gången som alliansen mellan studenter ock arbetare lett till en regims fall. Den armékupp som följde på denna framgång kommer inte att kunna undertrycka rörelsen under längre tid. Då arbetarklassens avantgarde-sektorer särskilt järnvägsarbetarna, gick till aktion dök öppet antikapitalistiska paroller upp i Pakistan. Denna revolutionära utveckling i Pakistan, som sammanföll med Kongresspartiets nya valnederlag i Indien i början av 1969, kan endast accelerera utvecklingen mot en revolutionär kris i Bengalen.
Redan innan den stora expansionsperioden i den kapitalistiska ekonomin nått sitt slut, hade de sociala motsättningarna sakta skärpts i de västeuropeiska länderna. Högkonjunkturen själv hade möjliggjort relativt höga lönekrav tack vare en utsträckt period av full sysselsättning. Dessa löneökningar, i kombination med de faktorer som redan nämnts, kringskar den genomsnittliga profitnivån. Kapitalisterna reagerade på två sätt: a) en allt större begränsning av fackföreningarnas handlingsfrihet genom en påtvingad ”inkomstpolitik”, frivillig eller legal begränsning av löneökningarna genom ”ömsesidig överenskommelse”, och b) den accelererade automatiseringen och kreditrestriktionerna, som insätts i välberäknade ögonblick i syfte att återskapa en industriell reservarmé, försvaga arbetarnas reaktion och sprida förvirring i arbetarleden genom fruktan för massiva friställningar.
En stark och aggressiv arbetarrörelse som utrustats med ett program av övergångskrav och därigenom förberetts för just en sådan situation, en rörelse som hade skolat arbetarna i en anda av beslutsam antikapitalism och bevarat deras reaktionsförmåga och stridbarhet, kunde ha dragit nytta av slutet på den fulla sysselsättningens period i Västeuropa för att rikta mycket hårda slag mot det kapitalistiska systemet. Med växande förakt för ett system som tvingades att självt avliva de myter och illusioner som det fostrat, kunde arbetarna ha vägrat att acceptera arbetslöshet och lönefrysningar, kunde ha organiserat mäktiga strejker och demonstrationer, ockuperat fabriker, tvingat regeringarna till reträtt och skapat en objektivt sett förrevolutionär eller till och med revolutionär situation.
I flera västeuropeiska länder hade de revolutionära marxisterna, som förutsett denna vändning i den objektiva situationen, under flera år koncentrerat sina ansträngningar på att förbereda en sådan motstöt mot storkapitalets offensiv. De förstod att detta inte bara krävde ett korrekt politiskt program, kadrar, en revolutionär organisation som kämpade för att skapa ett nytt revolutionärt ledarskap, utan också djupa rötter i massrörelsen och adekvata organisatoriska förbindelselänkar för att dra med sig de breda massorna i en beslutsam, samordnad, allmän motstöt mot den kapitalistiska offensiven.
Den alltmer uttalade integrationen av den reformistiska byråkratin i det kapitalistiska systemet, den sociologiska förvandlingen av en del av den reformistiska apparaten, som övergav sin massbas inom arbetarrörelsen för att mer och mer basera sig enbart på den borgerliga statsapparaten, de chrusjtjovistiska kommunistpartiernas högervändning och successiva socialdemokratisering, den politiska oförmågan och centristiska tvekan inom fackföreningsbyråkratins vänsterflygel lyckades än en gång i stor utsträckning förstöra möjligheterna för ett uppvaknande av den västeuropeiska arbetarrörelsen under perioden 1963-67. Resultatet av detta står klart. Nästan överallt lyckades den kapitalistiska offensiven i dessa länder återinföra en massiv arbetslöshet utan att väcka våldsamma reaktioner från arbetarnas sida. Tillsammans med intrycket av denna kapitalistiska seger har arbetslöshetens objektiva konsekvenser drabbat och demoraliserat vissa skikt inom proletariatet. Förvirringen försvagade arbetarrörelsens fackliga och valpositioner, framkallade en politisk högervind och stärkte högerextremistiska, rasistiska och chauvinistiska tendenser som delvis drog sin näring ur demoraliseringen inom arbetarklassens marginalgrupper.
CGIL:s och CGT:s oförmåga att föra någon konsekvent kamp mot följderna av den italienska resp. den franska recessionen 1964 –65 var redan signifikativ. Två år senare stod den brittiska och den västtyska arbetarrörelsen inför samma prov, fast i mycket större skala. Wilsons politik att frysa lönerna och återskapa en industriell reservarmé möttes endast av osammanhängande och spridda reaktioner. Den allvarliga Ruhr-krisen i Västtyskland framkallade inte den minsta reaktion från arbetarrörelsen. Än värre: genom att gå in i ”den stora koalitionen” skyndade den tyska socialdemokratin till kapitalismens bistånd i ett ögonblick då denna, efter tjugo år av ekonomiska framgångar som gjort djupt intryck på de arbetande massorna, än en gång avslöjade sin historiska bankrutt.
Men samtidigt som de traditionella arbetarrörelserna led nya avbräck på grund av de reformistiska och chrusjtjovistiska byråkratapparaternas förräderi, framträdde på Västeuropas politiska scen en ny generation militanter, fria från den skepticism och demoralisering som var resultatet av de föregående generationernas nederlag och misslyckanden: unga studenter i de flesta västeuropeiska länder, men även unga arbetare, som introducerade en större stridbarhet i strejkerna i Besançon, Le Mans och Caen i Frankrike, hos Fiat och Pirelli i Italien, vid demonstrationerna mot den monopolistiska Springer-pressen efter mordförsöket mot Dutschke i Västtyskland. Denna nya generation har en mycket större handlingsfrihet och initiativförmåga eftersom den i stor utsträckning undsluppit de traditionella organisationernas kontroll. Den revolutionära rörelsen i Frankrike i maj 1968 var ett slående exempel på detta. IV Internationalen har i andra dokument analyserat den sociala, ekonomiska och politiska bakgrunden till detta nya ungdomsavantgarde, som är ett internationellt fenomen. I Västeuropa har det olika källor: rörelser som utmanar det borgerliga universitetet på grund av dess skärpta kris i universitetsexplosionens tidsålder och under den fortlöpande teknologiska revolutionen; antiimperialistiska rörelser som huvudsakligen inspirerats av den vietnamesiska revolutionens segerrika motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen samt av den kubanska revolutionen, en bitter reaktion mot den självbelåtna, hycklande, ultrakonformistisk a generation som funnit sig till rätta i i neokapitalismens ”konsumentsamhälle” etc. Alla dessa rörelser har, trots sin sociala sammansättning och sina politiska och teoretiska motsättningar, i stor utsträckning utvecklat ett antikapitalistiskt, revolutionärt medvetande. Det är de revolutionära marxisternas plikt att delta i främsta ledet i den direkta aktion som spelar en utslagsgivande roll vid bildandet av detta avantgarde, samtidigt som de klargör innehållet i de erfarenheter som vunnits och erbjuder ett större perspektiv som leder nya skikt att delta i proletariatets revolutionära kamp om makten.
Det faktum att det nya avantgardets framträdande sammanfaller med en ny försvagning av de traditionella arbetarorganisationerna, ökar onekligen faran för negativa företeelser inom den eldiga ungdomens led –en skepsis gentemot det västerländska proletariatets objektiva revolutionära kapacitet, svärmeri för den tredje världen, äventyrarpolitik av anarkistisk karaktär, vägran att ta hänsyn till nödvändigheten att dra in allt bredare massor i den antiimperialistiska och antikapitalistiska aktionen. Fanons, Marcuses och Sweezys ideologier representerar endast en anpassning till denna mentalitet, vilken objektivt sett är småborgerlig även om den är inspirerad av de ärligaste revolutionära motiv. Också en tillfällig förälskelse hos en del av ungdomsavantgardet i ”den stora kinesiska kulturrevolutionen” och maoismen återspeglar i grunden endast samma skeptiska mentalitet i förhållande till det västerländska proletariatets revolutionära potential.
Men livet självt, liksom klasskampens obevekliga logik, har snabbt gett den unga generationen den nödvändiga erfarenheten som visat den att den skulle hamna i en återvändsgränd om den fortsatte på ”elituppfattningens” väg. Överallt, i Västtyskland, Italien, Belgien, Storbritannien, Nederländerna, Danmark, har studentavantgardet efter en inledande fas av protest och revolt inriktats på rent politiska mål eller universitetsreformer, återupptäckt nödvändigheten av att orientera sig mot fabrikerna och arbetarna, att etablera en solid allians, först med avantgardet inom gymnasierna och yrkesskolorna och sedan med de unga arbetarna, vilkas funktion blir att återförena studentrevolten med arbetarrevolten. De revolutionära marxisterna vilka konfronteras med det kritiska problemet att sammanlänka student- och arbetaravantgardet får inte inta en steril, polemisk förmyndarattityd, inte framställa ultimatum, utan försvara marxismen på ett fast och skapande sätt och framför allt: föra fram konkreta initiativ och söka nya aktionsformer, orienterade mot fabrikerna.
Stagnationen i den ekonomiska tillväxten, massarbetslöshetens återuppträdande framförallt bland ungdomen, socialdemokratins nedgång, den borgerliga demokratins nedslitning och allt tydligare kris och kommunistpartiernas lossnande grepp om arbetarungdomen i Frankrike och Italien samverkar till att skapa en mycket mer instabil situation i hela Västeuropa. Det revolutionära uppsvinget i Frankrike i maj 1968 var det första och klaraste uttrycket för detta. Utbredningen av detta revolutionära uppsving till resten av Västeuropa kommer att bero på den franska krisens vändpunkter och dess resultat, dess objektiva återverkningar (faktorer som hindrar ekonomisk återhämtning och accentuerar krisen inom det internationella betalningssystemet) och dess subjektiva återverkningar (en mäktig stimulans av det nya ungdomsavantgardets aktivitet i resten av Europa, vilket fördjupar krisen inom de traditionella arbetarpartierna) samt det sätt på vilket avantgardets kärna i varje land löser det specifika problemet att finna fram till den aktion som kan dra med sig breda lager av arbetarklassen i den antikapitalistiska kampen.
I detta sammanhang borde relativt skarpa skillnader i utvecklingen i de stora kapitalistiska länderna i Europa noteras. Italien har inte blott bevittnat ett massivt uppsving i de stora arbetarstriderna sedan 1968 utan även en klar radikalisering av ett avsevärt arbetaravantgarde, manifesterad i mer avancerade kampmetoder, en våg av militanta demonstrationer och viktiga tillfällen då arbetarna undsluppit kommunistpartiets kontroll och genomfört sina egna aktioner. Ur detta perspektiv är situationen mera avancerad i Italien än den var i Frankrike i början av maj 1968. Huvudmotsättningen i detta uppsving är att massornas ökande stridbarhet ännu inte finner någon politisk attraktionspunkt till vänster om kommunistpartiet, i stånd att koordinera de många initiativen och leda dem mot preciserade, antikapitalistiska övergångsmål.
I Storbritannien finns bland arbetarna ett allmänt missnöje med Wilsonkabinettets cyniska antiproletära och antifackliga politik. Men arbetarnas stridbarhet har endast helt nyligen passerat stadiet för skärmytslingar på fabriksnivå. De politiska strejkerna den 27 februari och 1 maj 1969 mot regeringspolitiken representerade dock ett viktigt steg framåt i detta avseende. Den mycket låga radikaliseringstakten tillåter ”vänsterinriktade” fackföreningsbossar att begränsa sig till rent verbal opposition mot Wilson men stimulerar samtidigt studenter och unga arbetare att utanför arbetarrörelsens traditionella ram söka möjligheter att slåss mot alla sina fiender. Detta förklarar den utomordentliga framgången för Vietnamdemonstrationen i oktober 1968, vilken var mycket mer proletär till sin sammansättning än antikärnvapenmarscherna i början av 60-talet. Frånvaron av ett effektivt alternativt ledarskap inom arbetarrörelsen medför risken att Torypartiet till en början kommer att dra nytta av den politiska kris som orsakas av den brittiska arbetarklassens växande missnöje med de traditionella reformistiska och parlamentariska strukturerna. Ä andra sidan kan strejkrörelsens uppsving, om än med inledningssvårigheter, erbjuda ett tillfälle att börja bygga ett alternativt ledarskap.
Västtyskland förblir det relativt mest stabila av de stora kapitalistiska länderna i Västeuropa. Detta beror dels på dess industriella och finansiella styrka, som överträffar alla dess europeiska konkurrenters, dels på att arbetarnas klassmedvetande och stridbarhet är lägre än i andra större västeuropeiska länder – ett resultat av den tyska arbetarklassens och arbetarrörelsens tragiska historia under de senaste 40 åren. På så sätt är gapet mellan det nya ungdomsavantgardet och massan av äldre arbetare större i Västtyskland än i resten av Europa. Men även här har recessionen 1966-67 och studentavantgardets aktiviteter haft återverkningar bland arbetarungdomen, vilket sedan hösten 1968 har lett till stormigare fackföreningskongresser än på mycket länge i Tyskland. Den västtyska regeringens beslut att legalisera kommunistpartiet vid denna tidpunkt är uppenbarligen inte resultatet av några starka påtryckningar från massorna utan av förhoppningen att det kan tjäna till att splittra och moderera det nya avantgardet.
Överallt, inklusive Västtyskland, har det förändrade sociala och politiska klimatet skapat en djup kris för ledarskapet inom de traditionella politiska partierna, vare sig de är borgerliga eller proletära. Denna kris, som t. o. m. skakat det brittiska partisystemets 60-åriga stabilitet, kommer inte att kunna lösas på många år. För tillfället tillåter inte styrkeförhållandet i klasskampen bourgeoisien att tillgripa extrema arbetarfientliga lösningar. De första effekterna från det revolutionära uppsvinget i maj 1968 och stagnationen i den kapitalistiska ekonomins internationella expansion kommer att verka i samma riktning.
Men den politiska kris som skakar det kapitalistiska Europa (där svårigheten att ”ena” det kapitalistiska Europa endast är en aspekt) kommer slutligen att nå en klimax, särskilt om en ny försämring av den ekonomiska situationen skulle inträffa. De revolutionära marxisterna måste hålla i minnet att om arbetarklassens upprepade framstötar inte leder till revolutionära resultat, så kommer arbetarna att utmattas och gripas av missmod, och i sådana fall är borgerliga kuppförsök i syfte att upprätta eller konsolidera ”starka stater” inte bara möjliga utan i ett flertal länder till och med oundvikliga.
Grekland, Portugal och Spanien representerar specialfall inom den europeiska kapitalismen. Trots att även de, på olika sätt, profiterat på kapitalismens långa uppgångsperiod sedan ”Korea-konjunkturen” och på olika sätt genomgått en industrialiseringsprocess – som dock endast i Spanien resulterat i djupa förändringar i den ekonomiska strukturen – innehåller alla tre explosiva motsättningar av helt annat slag än de andra kapitalistiska länderna i Europa. I Portugal förblev dessa motsättningar under ytan under hela det sista decenniet. Men bördan av Portugals kolonialkrig kommer långsamt att driva fram dem i ljuset. I Grekland exploderade massrörelsen, vilken under flera år befunnit sig i en uppgångsperiod, våldsamt på gatorna när kungen avskedade Papandreouregeringen 1965. En förrevolutionär situation uppstod, som rörelsens borgerligt-liberala och Chrusjtjovistiska ledarskap dock lyckades kväva. Men den underliggande instabiliteten ledde en flygel av bourgeoisien (bankirerna och redarna) att införa en militärdiktatur. Upprättandet av denna diktatur utan våldsam reaktion från massorna utgjorde också ett nederlag för den europeiska arbetarklassen. Men det var ett tillfälligt nederlag och inte lika avgörande som nazisternas seger 1933 eller den spanska revolutionens misslyckande 1936-39. Diktaturen, som infördes genom en typisk militärkupp och genomfördes i enlighet med NATO:s ”Prometheusplan”, saknar en massbas som kan jämföras med de fascistiska regimernas. Vad det gäller är en bonapartisk militärdiktatur som utnyttjar vissa fascistiska metoder. Det långsamma och ihärdiga organiserandet av en motståndsrörelse som först orienterar sig mot väpnad motstånd och sedan inte bara mot en antimonarkistisk utan en klart antikapitalistisk lösning kommer i vilket fall att skapa ett permanent hot mot den kapitalistiska regimen i sydöstra Europa och stimuleras av det revolutionära uppsvinget i resten av Europa.
Men det är i Spanien som utvecklingen av de förrevolutionära villkoren har nått längst i södra Europa. Francoregimens långsamma upplösning, som pågått i mera än ett decennium, har inte lett till ”konstitutionella” eller ”europeiska” lösningar. Detta beror inte i första hand på det motstånd som resterna av falangistapparaten bjudit, utan på de alltför explosiva sociala motsättningarna, som i de spanska kapitalisternas ögon gör till och med kommunalval, pressfrihet och föreningsrätt till ett hot mot systemets fortbestånd. Vi har sålunda inte sett den gradvisa ”liberalisering” och progressiva ”legalisering” av ”oppositionen” som inte bara den liberala bourgeoisien, de kristna demokraterna och socialdemokraterna utan även kommunistpartiet hoppats på. Tvärtom har vi sett en ständig tillväxt av arbetar- och studentrörelserna, mot vilken regeringen har reagerat med ett allt hårdare förtryck, kulminerade i undantagstillståndet som proklamerades i början av 1969. De kristna demokraterna, reformisterna och kommunistpartiet sökte förgäves desarmera massoppositionens explosiva karaktär genom att leda in den på enbart fackliga och halvlegala vägar. Massorna reagerade på regeringens allt hårdare förtryck på det enda effektiva sättet, nämligen genom att samtidigt bredda aktionen och radikalisera dess former. På så sätt kom även i Spanien ett nytt ungdomsavantgarde, som härdats i universitetskampen, att spela och skall fortsätta att spela en viktig roll i comisiones obreras (arbetarkommittéerna) genom att röra upp en ström som tenderar att spränga den rent fackliga ramen och orientera sig mot en revolutionär aktion för att störta franco-fascismen och kapitalismen.
Växelverkan mellan det nya ungdomsavantgardets framträdande och arbetarrörelsens gradvisa befrielse från de gamla reformistiska och chrusjtjovistiska apparaternas paralyserande grepp är uppenbar även i Japan och USA. Den börjar utvecklas på samma sätt i Kanada och Australien.
I Japan konfronteras arbetarrörelsen med en utomordentligt snabb kapitalistisk tillväxt, vars slut inte nödvändigtvis kommer att sammanfalla med slutet för den långa ekonomiska expansionsperioden i Västeuropa och USA. Den har fastnat i fällan mellan maximalistisk propaganda och aktioner som är strikt begränsade till dagsaktuella krav. Detta har skapat en växande kris som slitet sönder både SP och KP och även fått sina återverkningar inom SOHYO (Japans LO). Själva den ekonomiska strukturens utveckling och den växande betydelsen av en ultramodern industri vars teknologi är en av världens mest avancerade, kräver en förändring av hela det fackliga mönstret.
Studentavantgardet som huvudsakligen kristalliserades under den antiimperialistiska kampen, först 1960 och senare i kampen emot Vietnamkriget, har kunnat överbrygga den splittring inom Zengakuren som försvagat den under många år. Dess alltmer militanta aktioner för en universitetsreform, mot amerikanska baser och för Okinawas återlämnande till Japan har kommit att dra med sig skikt av unga arbetare och även påverkat bondeskikt. De japanska revolutionära marxisternas uppgift är att ta del i denna kamp och tvinga den framåt under strävan att ge den en klart antikapitalistiska orientering: uppbyggandet av ett revolutionärt parti med syftet att leda det japanska proletariatet till ett maktövertagande på revolutionär väg.
Men det är i USA som världsrevolutionens utveckling kan bli djupast påverkad genom växelverkan mellan den svarta befrielsekampen, det framträdande ungdomsavantgardet, och en vaknande arbetarklass. Under mer än två decennier av feberaktig krigskonjunktur har den amerikanska kapitalismen åtnjutit en hög ekonomisk stabilitet. Detta, tillsammans med McCarthyismens epok jämte fackföreningsbyråkratins brottsliga anpassning till storkapitalets utrikespolitik och det demokratiska partiets politiska maskineri, fick klasskampen att bedarra i USA. Den amerikanska arbetarklassen i dess helhet förblev relativt passiv på den ekonomiska fronten och insåg inte det objektiva behovet att bryta med tvåpartisystemet.
Det första samhällsskikt som började utmana USA:s politiska och sociala stabilitet var den svarta befolkningen. Denna utmaning började på det juridiska och parlamentariska planet och koncentrerades på det diskriminerande undervisningssystemet och den sociala segregationen. När dessa metoders ineffektivitet blev mer och mer uppenbar, tillgrep den svarta befolkningen direkt aktion i olika former, inklusive bojkotter, vakthållning, protestdemonstrationer, marscher etc. Detta ledde till en debatt om det relativa värdet av ”ickevålds”-aktioner resp. mer militanta metoder, en lidelsefull debatt som symboliserades av den svarta befolkningens två martyrer, Martin Luther King och Malcolm X. Uppror i ghettona – det första massiva i Watts – tillförde debatten ett nytt element. På så sätt inleddes ett nytt kapitel i den svarta befrielsekampen, innebärande samfälld kamp av ett helt ghetto. Nu står på dagordningen uppgiften att strukturera och i nationella skala samordna dessa elementära krafter som visat en sådan explosivkraft i det amerikanska samhället.
Den svarta befrielsekampen har haft en avsevärd effekt på klasskampen i USA, men i en viss mening har den endast börjat, ty än har den inte framträtt som en självständig kraft på den politiska scenen. Detta kan mycket väl hända under den kommande perioden; den fart med vilken slagordet ”black power” accepterades är utomordentligt symptomatiskt.
Två drivkrafter i denna utveckling bör särskilt noteras. Den första utgörs av de radikala förändringarna i den amerikanska industrin – automatiseringens expansion och den massiva omlokaliseringen av industrier från de gamla industriregionerna – som har drabbat den amerikanska arbetarklassens fattigaste skikt hårdast och skapat en vitt utbredd och varaktig arbetslöshet i ghettona. Den andra utgörs av påverkan från den afrikanska och kubanska revolutionen och det vietnamesiska folkets motstånd mot den amerikanska imperialistiska aggressionen, som har höjt de svarta massornas medvetenhet om den outhärdliga förnedring i att vara utsatt för rassegregation och inte ha någon talan i det egna landets styrelse.
Den svarta befrielsekampen uppmärksammades av de revolterande ungdomarna på universiteten i USA, och denna ungdom började aktivt delta i kampen. Den svarta befrielsekampen spelade sålunda en nyckelroll i radikaliseringsprocessen på universiteten. Den kubanska revolutionen medverkade i denna process genom att rikta den aktiva och kritiska ungdomens uppmärksamhet på frågor såsom den amerikanska imperialismens roll i dagens värld, kolonialvärldens revolutionära tendens, det historiska alternativet mellan det kapitalistiska barbariet och det socialistiska planekonomisystemet, ”fredlig samexistens” kontra revolutionens utbredning, ”den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen” kontra väpnad kamp etc. Slutligen skapade eskaleringen av den amerikanska interventionen i inbördeskriget i Vietnam en utbredd revolt på universiteten, vilken kristalliserades i en antikrigsrörelse, som i sin tur har fortsatt att expandera och fördjupas och som karakteriseras av mobiliseringar i en skala utan tidigare motsvarighet i USA. Denna mobilisering har haft internationella återverkningar, stimulerat klasskampen i andra länder, där den särskilt påverkat universitetsungdomen och hjälpt till att återuppväcka den internationella solidaritetens anda och praktik.
Kombinationen av en dynamisk svart befrielsekamp och en ung generation som alltmer utmanar kapitalismens ideologi, institutioner och politik – om än fortfarande på ett förvirrat sätt– har åstadkommit en djupgående radikaliseringsprocess i USA. I förening med krigets ekonomiska konsekvenser och inflationen, det teknologiska framåtskridandets tryck, nedskärningen av socialutgifterna, oppositionen mot kriget och fruktan för vart det kan leda håller den på att skaka bort de vita arbetarnas apati. Det finns talrika tecken på detta: basens påtryckningar på fackföreningsbyråkratin i löneförhandlingarna, beredvillighet till strejk, en sektor av fackföreningsbyråkratin som börjar delta i antikrigsrörelsen, en splittring mellan de två flyglar av fackföreningsbyråkratin vilka leds av George Meany och Walter Reuter. De växande svårigheter som det internationella kapitalistiska systemet tvingas genomlida som resultat av den ökade konkurrensen, av ett instabilt betalningssystem, politisk rivalitet, revolutionär utveckling etc., kan endast accelerera denna process.
Dessa förändringar och framträdandet av nya krafter som hotar att skaka det amerikanska samhällets politiska och sociala stabilitet som aldrig förr har orsakat meningsskiljaktigheter inom den härskande klassen i USA, särskilt i fråga om taktiken i det krig den har startat i Vietnam. Men tills nu har detta endast lett till försök att reintegrera massans upproriska sektorer i det traditionella tvåpartisystemet. Detta är avsikten med den ”fredspropaganda” som bedrivs av vissa republikanska eller demokratiska kandidater vid valen och med politiken att ge ytterligare några poster inom administrationen åt svarta som skulle kunna påverka ett visst antal väljare.
Dessa demagogiska gester kan för en kort tid få en avledande effekt, men de kan inte lösa ett enda av de akuta problem som orsakat den nya massradikaliseringen i USA. Avsevärda eftergifter vore nödvändiga för att lugna det växande missnöjet för en längre period. Men sådana eftergifter tycks uteslutna, ty de skulle kräva avsevärda förändringar i den amerikanska kapitalismens struktur och en drastisk reträtt på den internationella arenan. Framför allt skulle de innebära att man övergav sin roll som internationell polis i många områden, offrade utlevade reaktionära regimer vilka Pentagon och State Departement nu håller om ryggen över hela världen, och tillät nya revolutionära framsteg för de upproriska folken.
Den kommande perioden i USA kommer att bli stormig, och det kommer inte att saknas tillfällen att smida en solid allians mellan de svarta massorna, de miljoner otåliga ungdomarna på universiteten, och den mäktigaste styrkan av alla – den amerikanska arbetarklassen.
Under dessa sista år har en enorm förbättring inträtt i de förhållanden under vilka revolutionära marxister träget arbetat för att bygga upp ett nytt revolutionärt ledarskap. Detta gäller i så hög grad att man t. o. m. kan tala om en kvalitativ förändring. Detta ledarskaps genombrott har ännu inte skett, men ett viktigt stadium av kvantitativ förstärkning och förnyelse av kadern har avslutats, vilket kommer att medge ett språng under nästa fas, såvida politiska och organisatoriska misstag undvikes.
Konkret sett har denna fundamentala förbättring berott på samtidigheten av Vietnamkriget, de kubanska ledarnas omorientering mot uppbyggnaden av nya revolutionära styrkor i Latinamerika, och den praktiskt taget världsomfattande framväxten av ett nytt ungdomsavantgarde. Historiskt sett återspeglar dessa faktorer en mer fundamental förändring: en kraftig förstärkning av de sociala skikt som längs en bred väg kontinuerligt rör sig mot en socialistisk världsrevolution. För första gången sedan perioden 1945-48, om inte för första gången sedan sin tillkomst, har den internationella trotskistiska rörelsen på bred front kunnat bryta sin relativa isolering. I många länder behöver den inte längre simma mot strömmen utan bärs fram av folkliga strömningar, som, även om de fortfarande är minoriteter i samhället, redan är mycket kraftigare än de revolutionära marxistiska organisationerna i egentlig mening.
Den världsomfattande kampanjen för att avvärja dödsdomen mot Hugo Blanco var ett förebud om förändringen, och denna kampanj kan sägas ha räddat den peruanske revolutionäre ledarens liv. De socialdemokratiska och kommunistiska partiernas liksom fackföreningsapparaternas brottsliga passivitet inför den imperialistiska aggressionen mot den vietnamesiska revolutionen, och de ömkliga ultraopportuniska chrusjtjovistiska kampanjerna för ”fred i Vietnam” och ”förhandlingar”, som ungdoms avantgardet med avsky avvisat, skapade ett organisatoriskt vakuum för den radikala oppositionen mot detta smutsiga krig och den aktiva solidariteten med den vietnamesiska revolutionen. Detta vakuum fylldes i många länder genom ad hoc- eller ungdomsrörelser, där revolutionära marxister kunde spela en viktig och i många fall avgörande roll (antikrigsrörelsen i USA, Kanada, Australien, Zengakuren i Japan, CVN och JCR i Frankrike, SDS i Västtyskland, VSC i Storbritannien, Vietnamkommittéerna i Belgien och Danmark etc.).
Det revolutionära uppsvinget i maj 1968 bekräftade den kvalitativa förändringen i styrkeförhållandena mellan detta nya avantgarde och de traditionella organisationerna liksom de avsevärt förbättrade arbetstillfällena för revolutionära marxister inom detta avantgarde. Sedan sin födelse har vår rörelse aldrig tidigare haft möjligheter till inflytande på de revolutionära händelserna i ett imperialistiskt land som kan jämföras med JCR:s i maj 1968.
Det kubanska ledarskapets vändning åt vänster mellan Tricontinentalen och OLAS-konferenserna skapade möjligheter till en enhetsfront mellan de olika strömningarna i den latinamerikanska revolutionära rörelsen vilka omfattar OLAS' linje. De revolutionära marxistiska styrkorna har kunnat dra fördel av denna möjlighet för att bredda sitt aktionsfält i länder som Argentina, Bolivia, Peru, Chile och Guatemala. Överensstämmelsen mellan Ernesto Che Guevaras sista budskap och Fjärde Internationalens teser gjorde djupt intryck på revolutionära militanter i många länder. Det är ingen tillfällighet att revolutionära marxistiska militanter och organisationer efter mordet på den kubanske ledaren stod i främsta ledet bland dem som startade den internationella solidaritetsrörelsen för Che och OLAS. I många länder var de praktiskt taget de enda.
Den begynnande ”avstaliniseringen” i Sovjetunionen, tjugonde partikongressen, Chrusjtjovs rapport och den sino-sovjetiska konflikten har successivt brutit ned de gamla antitrotskistiska fördomarna i den internationella revolutionära och kommunistiska rörelsen. Den roll revolutionära marxister spelat i försvaret av de algeriska och kubanska revolutionerna, deras medverkan i främsta ledet vid försvaret av den vietnamesiska revolutionen och den latinamerikanska revolutionens utbredning har lett till den punkt där dessa gamla fördomar upplöses och försvinner.
Men försvinnandet av dessa gamla antitrotskistiska fördomar innebär endast eliminationen av ett hinder för byggandet av ett nytt revolutionärt ledarskap. Framgång beror på positiva kvaliteter – på en ständigt förnyad och à jour-förd marxistisk analys av en ständigt föränderlig verklighet, på sammansmältning av styrkor som stiger fram ur olika miljöer, på deltagande i aktion. Dessa kvaliteter måste först bevisas i praktiken och bekräftas genom framgångar och genombrott i åtskilliga länder innan styrkebalansen inom den internationella arbetar- och revolutionära rörelsen börjar att definitivt förändras till de revolutionära marxisternas förmån.
Samtidigt som uppkomsten av ett nytt ungdomsavantgarde utgör en viktig möjlighet för revolutionära marxister att vidga sitt aktivitetsområde, att föras samman med nya sociala skikt, öka sin numeriska styrka och skola många unga kadrar, ställs de också inför fördomar och invändningar av en ny typ som de inte är vana att behandla. Från och med nu kommer de inte så mycket att mötas av gammalt skvaller och historieförfalskning som av en viss likgiltighet gentemot de problem som uppkom under perioden 1923-48, av ett generellt fördömande av den klassiska arbetar- och kommuniströrelsen (detta fördömande innefattar i många unga revolutionärers ögon även den trotskistiska strömningen), av tvivel på några av marxismens grundläggande begrepp, såsom den avgörande roll som arbetarna i de imperialistiska länderna måste spela i den världsrevolutionära processen eller det revolutionära partiets roll för att säkra revolutionens seger. Revolutionära marxister måste lära sig att besvara dessa utmaningar utan arrogans eller otålighet genom teoretisk debatt på hög nivå, ett ständigt berikande av marxismen, och, framför allt, genom att bevisa sina kvaliteter som revolutionärer och ledare för grupper och skikt vilka är inbegripna i en bestämd antiimperialistisk och antikapitalistisk aktion.
Två problem förtjänar särskilt uppmärksamhet i detta avseende: bekräftelsen av proletariatets revolutionära roll, och en korrekt tillämpning av enhetsfrontstaktiken i den antikapitalistiska och antiimperialistiska kampen.
Proletariatets avgörande revolutionära roll för den socialistiska revolutionens seger beror ytterst på den plats som proletariatet intar i produktionsprocessen, på dess förmåga att paralysera hela det ekonomiska och sociala livet genom sin beslutsamma aktion, på den initiativ- och organisationsförmåga som det kan utveckla i bredaste skala sedan väl de byråkratiska apparaternas fjättrar brutits genom återgång till spontan klassaktion. Erfarenheterna från Frankrike i maj 1968 bekräftar detta dramatiskt och desavuerar Sweezys, Marcuses och andras pessimistiska analyser. Denna erfarenhet visade att den relativa standardhöjningen, proletariatets differentiering, dess utsträckning till ”tekniska” och ”intellektualiserade” skikt, massmedias inflytande – i korthet alla de faktorer som dessa teoretiker åberopar för att förklara arbetarnas påstådda växande integration i det neokapitalistiska samhället – i verkligheten inte representerade några objektiva hinder, att de tvärtom t. o. m. kunde bli faktorer som återuppväckte proletariatets revolutionära kraft. Det var de traditionella politiska organisationernas systematiska avväpning av proletariatet och frånvaron av ett konsekvent avslöjande av den borgerliga ideologin för massorna som tillät dessa faktorer att tillfälligt framkalla en nedgång i stridbarhet. Men så snart villkor som gynnade en vaknande stridbarhet (och t. o. m. revolutionära explosioner) inträtt, visade sig verkligheten överskugga spökbilderna. Och verkligheten är att det västerländska proletariatet bevarat sin revolutionära potential, som beror på de olösta grundläggande motsättningarna i det borgerliga samhället.
Under tre decennier har aktionsenhetens problem – vilket inte får sammanblandas med en enhetsfront av massorganisationer –till stor del varit ett propagandistiskt och litterärt problem för revolutionära marxister. Under den senaste perioden har det alltmer blivit en fråga om praktisk handling, särskilt i kampen för den vietnamesiska revolutionens försvar inom ramen för det nya ungdomsavantgardet. Det är nödvändigt att visa på två missförstånd som revolutionära marxister måste undvika vid tillämpningen av denna taktik.
Att se aktionsenheten enbart som ett instrument för att bygga det revolutionära partiet genom att ”avslöja” andra strömningar och visa deras misstag och brott inför massorna är en sekteristisk avvikelse. Enhetskommittéer kan lika litet reduceras till medel för att avslöja opportunister, centrister, eller ultravänsterströmningar, som strejkkommittéer kan reduceras till blotta instrument för att bygga ett revolutionärt parti hellre än att vinna seger i strejken – dvs. i en konkret episod i klasskampen. I enhetskommittéer för den vietnamesiska revolutionens försvar, för försvaret av studentrevolter, för återupptagandet av arbetarklassens kamp, måste revolutionära marxister inta en ansvarig attityd och alltid sätta klassrörelsens behov och dess seger före snäva gruppintressen.
Å andra sidan är avvisandet av uppgiften att bygga nya revolutionära partier under förevändningen att helt ägna sig åt aktionsenheten en opportunistisk avvikelse. Framgång för sådana aktiviteter är oundgänglig för seger i konkreta episoder i klasskampen. Men vår historiska uppgift är inte bara att uppnå tillfälliga segrar utan att leda arbetarklassen till seger genom att störta det internationella kapitalistiska systemet och kapitalismen i varje enskilt land. Om vi enbart begränsade oss till enhetsaktioner, skulle vi löpa risken av ett allmänt nederlag i släptåget på episodiska och flyktiga framgångar. Detta skulle alltmer undergräva möjligheten av framtida framgångar, ty dessa kräver framförallt ett korrekt teoretiskt och praktiskt grepp om verkligheten, vilket är ouppnåeligt utan det revolutionära partiets ojämförliga instrument.
Att bygga ett parti är nödvändigt för att utveckla en kontinuerlig ackumulation av de krafter som leder revolutionen till seger. Enhetsaktioner, vilka enligt sakens natur är osammanhängande och fragmentariska, kommer mest att bidra till partibyggandet om de revolutionära kadrerna genom dem lär sig att handla som de mest hängivna och dugliga försvararna av sin klass' allmänna intressen. I denna betydelse är aktionsenhetens taktik (med bevarad kritikrätt gentemot andra strömningar, varvid dock kritiken för att vara effektiv måste röra enhetsaktionens mål) långt ifrån motsatt uppgiften att bygga det revolutionära partiet; tvärtom kompletterar och förstärker dessa två aspekter varandra.
Det nya ungdomsavantgardets snabba utveckling till en massrörelse har återupplivat spontanistiska föreställningar, som utgör ett nytt hinder för de revolutionära marxisternas genombrott. Dessa föreställningar utgår, liksom den opportunistiska tillämpningen av aktionsenheten, implicit eller explicit från illusionen att de tusentals studenter och unga arbetare som kämpar sida vid sida mot Vietnamkriget, för en ”konfrontation” med det borgerliga universitetet eller till och med det kapitalistiska samhället i dess helhet, redan nått samma ideologiska nivå som de revolutionära marxisterna, och att därför ett revolutionärt marxistiskt parti och en International inte längre är nödvändiga.
Verkligheten är naturligtvis helt annorlunda. I ett givet ögonblick kan en skenbart total överensstämmelse utvecklas mellan det nya massavantgardet och de revolutionära marxisterna i fråga om vissa specifika kampmål. Men ingenstans har man bevittnat någon kristallisering av massungdomsrörelser som tar upp det revolutionära marxistiska programmet i dess helhet eller i fråga om de väsentliga strategiska och taktiska problem som måste lösas för att världsrevolutionen skall segra. Att sluta bygga partiet under förevändning att ungdomsavantgardets massa redan vunnits för de revolutionära marxistiska idéerna innebär att man ersätter marxismens revolutionära program och teoretisk stränghet med tillfälliga och ytliga överensstämmanden, vilka kan brytas vid nästa vändpunkt eller då de första svårigheterna visar sig. Därför kommer de revolutionära marxisterna, utan sekterism och under samtidigt förordande av största möjliga aktionsenhet för välbestämda mål (inbegripet, vid vissa tidpunkter, revolutionära mål), mer än någonsin att försvara behovet att fostra revolutionära marxistiska kadrer och outtröttligt fullfölja detta syfte.
Den världsomfattande imperialistiska motoffensiven vann både på den utomordentliga koncentration av styrkorna som utvecklats av det amerikanska storkapitalet och på den beklagansvärda splittringen och desorienteringen av de internationella anti-imperialistiska och antikapitalistiska styrkorna. Aldrig har behovet av en global antikapitalistisk strategi (som uttryckts av Che Guevara och nordvietnameserna) varit klarare än under Vietnamkriget. För tio år sedan, när inte så få styrkor inom den internationella arbetarrörelsen flirtade med ”polycentrismen”, avvisade även många avantgardeströmningar tanken på en International. I dag, då vi står ansikte mot ansikte med imperialismens globala strategi, är behovet av ett världscentrum för utformning av politik, strategisk orientering och samordnad aktion uppenbart. De nya relationerna mellan världsrevolutionens tre sektorer garanterar att frågan om Internationalen kommer att skiljas från polariseringen kring Sovjetunionen, som varit i kraft ända sedan oktober 1917 och som efter att ha varit en gynnsam faktor när Sovjetunionen leddes av Lenin och Trotskij fick en förödande effekt sedan Kremls politik kommit i direkt motsättning till världsrevolutionens utvidgning.
IV Internationalen har visat att även med fortfarande svaga styrkor viktiga resultat kan nås. Genom att envetet fortsätta bygga sina egna partier och sin egen International vet sig de revolutionära marxisterna samtidigt lämna det effektivaste bidraget till skapandet av den revolutionära marxistiska massinternational som är oundgänglig för att transformera alla de revolutionära möjligheter som nu kan skönjas i lika många segrar.