Kenneth Sörenson

Din bild är skönare än min — men den är falsk

Mats Bladh riktade i förra numret av denna tidskrift en dunkel kritik av min artikel om VPK. MB sammanfattade sin kritik med orden:

”Det jag ville uppnå med denna artikel var att nyansera bilden av vpk:s syn på demokrati och socialism. Att man inte kan reducera vpk till stalinism och reformism. Att man inte kan utgå från att vpk blir förbigånget av en radikal massrörelse, och att vpk vill ha socialism, men undviker en avgörande konfrontation.” (s. 25)

Mats måste ha darrat alldeles förfärligt på handen när han fattat och fyrat av sin polemiska revolver.

1. Jag har ingenstans hävdat eller ens diskuterat om VPK kommer att förbigås av en radikal massrörelse när den uppstår. Helt säkert kommer många radikala människor att pröva VPK. Mina allmänna intryck av partiet är dock att VPK skulle paralyseras, inklämt mellan radikala arbetare och socialdemokratin. Det är tveksamt om VPK är förmöget att organisera en arbetaraktivitet överhuvudtaget.

2. Inte heller har jag försökt reducera VPK till “stalinism och reformism”. Tvärtom försökte jag fånga var någonstans VPK befinner sig i uppbrottet från den klassiska stalinismen och i anpassningen till socialdemokratin — en anpassning som en blind kan iaktta. Det hade varit tacknämligt om MB hade använt sig av mina sammanfattande punkter i avslutningen och pekat ut vilka av dessa han är oense med. Det hade underlättat debatten. Vad VPK:s “stalinism” anbelangar skriver jag bland annat att VPK:s grundläggande solidaritet med byråkratin

”bottnar i VPKs ursprung som en del av den stalinistiska “världsrörelsen, och att uppbrottet från en tillvaro “om ett mekaniskt instrument för den sovjetiska diplomatin inte inneburit ett uppbrott från den stalinistiska världsbilden och den grundläggande solidariteten med partiets forna uppdragsgivare.” (s. 53)

Jag insisterar på att jag givit en riktig beskrivning av VPK och att ovanstående slutsats underbyggs i artikeln.

3. Trots all jag utförligt citerar ur partiets aktuella resonemang om “socialistisk demokrati” är MB inte nöjd. Han tycker att jag drabbats av en synvilla och svartmålar den positiva utveckling som ägt rum i partiet. Mats hänvisar till Jörn Svenssons senaste bok — “Socialismens förnyelse” — där Svensson talar om att socialismen kan “anta både frihetliga och auktoritära former”. Personligen tycker jag nog att det är Mats och inte jag som ser oaser där sanden yr som värst.

Svenssons resonemang om en “auktoritär socialism” är bara ett sätt att på nytt trolla fram samma gamla kaniner ur samma gamla hatt. Boken representerar inget radikalt brott med arbetarmördarna i öststaterna. Det byråkratiska förtrycket i Sovjet, Polen o s v är förvisso “auktoritära” men någon “socialism” är det inte. Byråkratin är en mur arbetarna måste riva för att bana sig väg mot socialismen.

Jörn Svensson däremot försvarar med näbbar och klor partiets officiella förhållningssätt till) byråkratin i öst. (Se min artikel s. 34-35):

”Vad vi vill säga är, att varje ideologi får ta ansvar för sina auktoritära strömningar och inslag. Vi tar ansvar för våra. Vi säger till realsocialismens officiella företrädare (...) Den dagen er uppgörelse med stalintiden blir fullständig, den dagen en verklig demokratisering inleds i realsocialismens länder — då kommer enheten och förtroendet att återställas. (...) Vi förnekar inte det moment av uppriktighet och sympati som ni har inför frihetsrörelser i världen. (...) Men vi gör oss inga illusioner. Vid sidan av de uppriktiga momenten finns maktpolitik, som vi aldrig accepterar.” (Jörn Svensson, Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet. Arbetarkultur, Stockholm 1982.)

Bresjnev och numera Andropov m fl är tydligen en samling ömsinta gossar i Jörn Svensson och VPK:s ögon. För att riktigt betona sin uppslutning bakom VPKs solidaritet med arbetarnas fiende slår han fast:

”Det vore nämligen fel att uppge kontakterna med folk, organisationer, partier i dessa länder (Öststaterna osv min anm. KS) — som om de hädanefter var ingenmansland på socialismens karta. Ingen demokrat, ingen socialistisk kritiker, som bekämpar de auktoritära krafterna inne i dessa länder, önskar något sådant. Det handlar inte om att 'ta avstånd'. Det handlar om att ta ansvar, engagera sig — för förändringar i frihetlig riktning.” (a.a. s. 132)

Medan Jörn Svensson och hans lärjungar “tar ansvar” för Andropovs auktoritära “socialism” vill vi revolutionära socialister bidra till att de störtas. En medlöpare är en medlöpare tills han vänt på klacken, som bekant. Svenssons lögnaktiga verklighetsbeskrivning och tankeoreda innebär inte ett ifrågasättande av VPK:s stalinistiska världsbild. När detta är sagt tillägger jag gärna att “Socialismens förnyelse” i övrigt inte bara är möglig mat från VPK:s orena skafferi. Den är väl värd att studera. Svensson har plockat upp många tankegångar från vår rörelse och han försöker också att öppna en debatt om särdragen hos olika öststatsländer, vilket är förtjänstfullt. Helt säkert kan boken bidra till en friskare diskussion inom VPK. Förhoppningsvis kommer en del av Svenssons partikamrater att ta fasta på andra tankelinjer än de ovan citerade och dra de naturliga slutsatser som går stick i stäv med Svenssons egna. Boken förtjänar hur som helst en kritisk presentation som är mer allsidig än den jag har utrymme för här. Om alltså Jörn Svenssons bok ingalunda är det stora språng framåt som Mats utnämner det till, så är min viktigaste invändning mot Mats dock en annan.

VPK är inte lika med summan av sina medlemmar, allra minst lika med summan av sina nya ”socialistiska demokrater”. Den som vill hitta tänkvärda debattörer också inom socialdemokratin — Gunnar Gunnarsson, exv, Ernst Wigforss hade också sina ljusa stunder, osv. Men vi bedömer inte ett parti (och inte heller en individ) utifrån vad det säger om sig själv, allra minst utifrån vad enstaka medlemmar har för åsikter. Vi bedömer inte det polska kommunistpartiet utifrån vad som står i dess propaganda. Vi bedömer det utifrån dess förhållningssätt till arbetarklassen och dess intressen. På samma sätt bedömer vi VPK utifrån dess konkreta ställningstaganden — eller brist på ställningstaganden — till arbetarförtrycket i öst och de som utövar förtrycket. Den som i ord försvarar demokratiska rättigheter men i praktiken försvarar solidariteten med förtryckarna är inte värd att tas på orden. Exakt vad som skulle hända om VPK fick ett dominerande inflytande i vårt land vill jag inte spekulera i. Jag hoppas det inte skall drabba oss. Erfarenheterna av VPKs ”demokrati” i breda folkliga arrangemang bådar inte gott för framtiden.

Mats har låtit sig bländas av en akademisk debatt mellan medlemmar inom VPK och bortser från att VPK som parti, inklusive den breda kongressmajoriteten, trots utvecklingen i Polen vägrar att klippa av brodersbanden med Jaruzelski och hans gäng.

Det existerar ingen revolutionärt marxistisk strömning i VPK. Vår uppgift kan inte bestå i att smickra VPKs anpassning till den parlamentariska demokratin. Att partiets medlemmar naturligtvis till stor del ”vill ha riktig socialism” har jag inte alls förnekat. Problemet är att de saknar en vetenskaplig uppfattning om socialismens innebörd. Vill man resa från Sverige till Italien kan man inte gärna slå följe med personer som tror att Medelhavet ligger norr om Kiruna.

4. Så till sist några ord om VPKs “strukturreformism”. Mats tycker att jag felaktigt bortsett från detta inslag i partiets strategi. Jag får nog säga att du läser illa innantill, Mats! Även om det är lite si och så med den pedagogiska utformningen av min artikel, så är det svårt att förstå hur du kan undgå att lägga märke till mitt långa avsnitt om denna ”strukturreformism”, även om jag själv inte använder ordet. Jag hade inte ambitionen att dissekera VPKs strategi — många medlemmar i VPK tycker till skillnad från Mats att partiet saknar en strategi. En sådan analys skulle med nödvändighet utgå från VPKs förhållande till staten, organiseringen på arbetsplatserna och resonera kring klasskampens utveckling i världsskala. Min artikel koncentrerade sig på VPKs aktuella politiska profil. Trots detta behandlar jag en del inslag i “strukturreformismen”. Mats upprepar i förkortad form samma citat ur Hermanssons kongresstal jag själv valt ut. Syftet är tydligen att visa att jag bara skulle ha tagit fasta på den öppet uttalade reformismen och “glömt bort” att “Hermansson talar om ett krisprogram med två delar”. Det finner jag egendomligt. Jag citerar ju Hermansson just för att påvisa dessa två delar. Efter att ha diskuterat VPKs reformism citerar jag Hermansson för att omedelbart exemplifiera vad denna “strukturreformism” innebär. Och jag använder samma exempel som Mats själv koncentrerar sig på i sin polemik mot undertecknad — fonderna. Själva rubriken lyder rent av ”Fonderna som motmakt”. Så vad har jag glömt?

I den mån Mats bild av VPK är “bättre” än min, så är det en förbättring av verkligheten, en skönmålning. En falsk bild — även om den är skön — är nog inte en riktigt bra utgångspunkt i debatten med VPKs medlemmar, trots allt.

Att debatten bör utgå från vad partiet och dess företrädare faktiskt säger och skriver instämmer jag dock gärna i. Det var den metoden jag använde i min artikel.