Ur Fjärde Internationalen 3-82
Är det inte fel att Socialistiska Partiet ställer upp en egen kandidatur i valen när VPKs vara eller inte vara i Riksdagen står på spel? År det inte fel att splittra de ”socialistiska rösterna”?
Hur ser VPK på sin egen roll? I en aktuell broschyr läser vi: ”För arbetarrörelsens och arbetarklassens skull måste VPK få en valframgång. Genom att rösta på VPK talar man om vilken politik den samlade arbetarrörelsen ska föra efter valet – i fredsfrågan, i fondfrågan, när det gäller skatterna.
Det är också ett stöd åt det samtal om socialismen som fler och fler inom arbetarrörelsen vill föra.
Man behöver inte vara kommunist för att hålla med om vad VPK sagt. Vi behöver en bra arbetarpolitik för att klara av dagens problem, men vi behöver också en socialistisk politik som bryter storfinansens makt och berövar den dess ekonomiska privilegier.” (”Mot borgarväldet för en radikal arbetarpolitik”.)
I följande artikel skall vi granska dessa anspråk: Vi skall studera förhållande till demokratin i de s k ”socialistiska länderna”, partiets grad av självständighet och förhållandet till partierna i Sovjet och öststaterna. Vi skall också studera partiets politik för den svenska arbetarklassen, som den presenteras i aktuella resolutioner, skrifter och artiklar, och VPKs förhållande till socialdemokratin.
Det blir ingen fullständig genomgång av Vänsterpartiet Kommunisterna. Vi behandlar inte partiets fackliga politik. Än mindre dess fackliga praktik, som (i den mån den existerar) i huvudsak är en angelägenhet för enskilda partimedlemmar eller (i undantagsfall) grupper. Vi tar inte heller upp VPKs förhållande till staten, annat än i slutorden. Miljöarbetet, förhållandet till kvinnosaken och fredsrörelsen har också fått anstå. Vi förnekar inte att många enskilda partimedlemmar gör ett gott arbete. Det är dock förtjänster som tillkommer individerna och inte partiet. Ett parti måste först och främst värderas politiskt. Har VPK en politik för arbetarklassens frigörelse från kapitalismens kriser och krig? Hur förhåller sig VPK till arbetarklassen och andra politiska strömningar?
Vår rörelse har dragit slutsatsen att det är nödvändigt att bygga ett nytt parti vid sidan av VPK inom den svenska arbetarklassen. VPKs utveckling under 1970-talet fram till idag har förstärkt oss i denna vår övertygelse. Det hindrar inte att vi ständigt vill värdera VPKs utveckling och föra en dialog om socialismens grundfrågor med partiet och dess medlemmar och med alla som grubblar över den socialistiska omvälvningens innebörd och möjligheter. Om vi i artikeln ibland fäller hårda omdömen så är det blott av omsorg om socialismen som praktisk rörelse. Arbetarklassens frigörelsekamp tillåter inget lättsinne. Allra minst tillåter den solidaritet med förtryckarna i Sovjet, Kina och öststaterna eller med klassamarbetet och dess företrädare i det egna landet.
När Sovjet 1968 marscherade in i Tjeckoslovakien drabbades VPK av ett kraftigt bakslag i riksdagsvalet. Från 6,4 procent i kommunvalet 1966 och 5,2 procent i 1964 års riksdagsval sjönk andelen röster 1968 till 3,0 procent. Detta nederlag tillsammans med C-H Hermanssons fördömande av invasionen och krav på att Sverige skulle ”frysa” förbindelserna med de invaderande Warszawapaktstaterna stimulerade motsättningarna inom partiet. Det dröjde emellertid ända till 1977 innan partisprängningen var ett faktum och den hundraprocentigt Moskva-trogna Flammanfraktionen öppnade egen butik APK. Dessförinnan hann VPK anta ett nytt partiprogram (1972) och tre handlingsprogram (1969, 1972 och 1975). Det ännu gällande partiprogrammet som visserligen kan läsas som en ”radikalisering” i förhållande till 1967 års program utformades så allmänt att det tillät (och tillåter) många olika tolkningar.
En mycket stor andel av VPKs aktiva medlemmar har anslutit sig till partiet under 1970-talet. Av kongressdelegaterna på 1975 års kongress hade 34 procent inträtt i partiet 1970 eller senare. På 1978 års kongress var andelen 61 procent. 1981 hade hela 81 procent anslutit sig 1970 eller senare.[1]
Vilket förhållande har partiet idag till regimerna i Östeuropa och Sovjet? Är partiet ett ”självständigt” parti och i så fall, vad innebär det?
Ännu 1978 kunde partikongressen på grund av de sovjetiska gästernas närvaro inte ens diskutera, än mindre anta, det utkast till ”demokratiskt manifest” som planerats. Vid 1981 års kongress avstod man för säkerhets skull att inbjuda partier annat än från Norden. Äntligen kunde man också anta ett uttalande i demokratifrågan. Något stort steg framåt innebar dock inte detta dokument, som nöjde sig med allmänna uttalanden utan några som helst konkreta exempel och en lista på demokratiska rättigheter som partiet ansluter sig till. Man kompletterade också partiprogrammets uppräkning av demokratiska rättigheter med strejkrätten – en rättighet som fallit bort 1972.[2]
Det är ändå med stort intresse man tar del av 1982 års valbroschyr med titeln Ett samtal om demokrati och socialism.
I broschyren tillstår VPK att situationen i de ”socialistiska länderna” utgör ett hinder för socialismens förankring i den västeuropeiska arbetarrörelsen:
”I Västeuropa med sin höga ekonomiska och tekniska utvecklingsnivå borde socialismen framstå som ett självklart alternativ och en hoppfull möjlighet för arbetarklassen” undervisar pamflettens VPK-ideolog.”
Och varför gör den inte det, undrar den läraktige samtalspartnern.
”Det är inte svårt att förstå. Se, på de socialistiska länderna. (. . .) Jag tänker inte förhålla mig lika okritisk till socialismen som du nyss till kapitalismen.” [3]
Och broschyren talar mycket om betydelsen av denna kritik –
”Undersökningar och kritik av vad som händer i de socialistiska länderna är särskilt viktigt för ett parti som VPK. Det gäller ju för oss som vill ha ett socialistiskt Sverige att ta lärdom av de erfarenheter som görs i de socialistiska länderna. Inte minst för att undvika de misstag som vi anser att man gjort där.” [4]
Historisk kunskap är viktig:
”Om du inte känner historien kommer du aldrig att förstå vad som händer där.” [5]
Några konkreta exempel på ”misstag” i konkreta länder bjuder oss inte detta samtal. Det bör dock inte förvåna någon eftersom pamfletten bygger på kongressuttalandet och Lars Herlitz på uppdrag av den avgående partistyrelsen presenterade uttalandet med bland annat följande kommentar:
”De kamrater som kräver en analys av förhållandena och utvecklingen i de socialistiska länderna har naturligtvis rätt så till vida att en sådan analys vore önskvärd. Men vi måste skilja mellan det önskvärda och det möjliga. En analys måste vila på en omfattande och grundlig kännedom om sakförhållanden, en kännedom som vi inte har och knappast kan skaffa oss. En sådan analys måste i sista hand åvila folken i dessa länder själva. Uppgiften kan inte påläggas vårt parti för vi har inte krafter till det. Om vi pålägger oss själva uppgifter som vi inte kan lösa så kan det bara verka paralyserande.” [6]
Alla kongressombud kände sig dock inte lika kraftlösa som partiledningen. Lars Herlitz resonemang leder ju till slutsatsen att partiet inte kan ta ställning till några internationella händelser överhuvudtaget, vilket några talare påpekade. I broschyren läser vi:
”Vi som socialister (är) skyldiga att bidra med vår kritik (av misstagen i de socialistiska länderna).
Skulle vi inte göra det skulle vi avstå från att understödja socialismens utveckling där.” [7] Ty ”på samma sätt som socialismen är en förutsättning för folkmakt, utvecklas inte socialismen om inte demokratin utvecklas och fördjupas.” [8] Ja, ”den som kämpar för socialismen måste också bekämpa alla försök att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna.” [9]
Partikongressen i november förra året testades på ett avslöjande sätt i denna fråga. En motion till kongressen från VPK Lund med beteckningen G 25 krävde att kongressen fördömde användandet av psykiatri i Sovjetunionen som medel för åsiktsförtryck och politisk förföljelse. I en andra att-sats krävde motionen att kongressen skulle uttala krav på att namngivna medlemmar av en arbetsgrupp i Sovjet som fängslats skulle släppas fria och att gruppen skulle få verka fritt inom Sovjetunionen. I den text som motiverade motionen hävdade motionärerna att
”dokumentation om tvångsinläggningar på mentalsjukhus, för att på så sätt tysta oppositionella kritiker av Sovjetsystemet är alltför omfattande och upprörande för att vi bara skall hänvisa till borgerlig propaganda.” (Min anmärkning, KS) [10]
I sitt svar hade partistyrelsen skrivit:
”Det finns en rad belägg för att psykiatrisk vård används som ett medel i förtryck. Detta sker främst i en rad kapitalistiska länder med USA i spetsen...” [11]
Utan att med ett ord omnämna Sovjetunionen föreslog man kort och gott att
”användningen av psykiatri i förtryckande syfte hör till de frågor som bör granskas av den kommande partistyrelsen.”
När frågan kom upp till behandling på kongressen blev det oro och smärre uppståndelse. Inför kongressen och den församlade pressen fick generade partiledare backa. Jörn Svensson fann det lägligt att gå upp och berätta att det inte rått enighet i partistyrelsen om motionssvaret. ”Uttalandet är skandalöst” och ”det har redan renderat oss skada genom massmedia”, förklarade han. Och hur slutade det hela? I följande uttalande:
”VPK tar avstånd ifrån missbruk av psykiatri i politiskt och förtryckande syfte. Det finns exempel på att det förekommer i socialistiska länder bl a i Sovjetunionen. Det gäller också en rad kapitalistiska länder, bl a i USA. Partikongressen uppmanar partistyrelsen att närmare följa denna fråga.” [12]
Motionens krav på frihet för namngivna, levande människor var allt för radikalt för denna kongress i nådens år 1981. ”Denna fråga” skall ”följas” ty det finns ”exempel på”, bland annat i Sovjet.
Så långt går kritiken av dagens förhållanden. Hur är det med historien?
Jo,
”under stalintiden begränsades de demokratiska fri- och rättigheterna alltmer. Mycket av det system som infördes då finns fortfarande kvar. Folkets rätt att fritt bilda organisationer är t ex starkt begränsade? Yttrande- och tryckfrihet är begränsad, osv.” [13]
”Mycket” – hur mycket? ”Begränsade” – hur begränsade? ”Och så vidare” – ? Frågan är måhända under utredande?
Vad händer om demokratin inskränks?
Jo, dels kommer systemet att ”deformeras”,[14] dels kommer regimen i det socialistiska landet att ”förlora kontakten med just de delar av befolkningen som man skall stödja sig på. Regimen blir ännu mer isolerad och den socialistiska utvecklingen avstannar. Socialismen stagnerar. Det är ungefär vad som hänt i Polen.” [15]
Men inte bara där – ”de flesta av (de socialistiska länderna) finner man exempel på auktoritär maktutövning, på byråkrati och på rättsliga övergrepp.” [16]
Dessa ”exempel” tycks vara utbredda och omfattande:
”De alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheterna kan inte härledas ur historisk nödvändighet och inte förklaras med socialismens självklara rätt att försvara sig. Tidigare och aktuella erfarenheter visar tvärt om att de verkar demoraliserande, undergräver förtroendet för socialismen och angriper dessas förankring i just de folkliga krafter som den måste stödja sig på.”
Broschyren citerar här direkt från kongressens uttalande. Av texten att döma har VPK kommit till en del slutsatser även utan ”en omfattande och grundlig kännedom om sakförhållandena”.
Kongressuttalandet fortsätter:
”Inskränkningarna i de demokratiska fri- och rättigheterna är för socialismen främmande och hämmande element.” [17]
Hur ser då VPK idag på dessa länder?
”jo, man har ett socialistiskt ekonomiskt system med planhushållning.” [18] ”De socialistiska revolutionerna innebar att man skapade ett större mått av social rättvisa.” [19]
de har inneburit
”stora ekonomiska, sociala och kulturella framsteg.” [20]
Och de socialistiska länderna är
”en motpol till imperialismen. De ger faktiskt stöd till befrielsekampen i en rad länder. Detta oavsett vad man tycker om dem för övrigt. Detta oavsett om man som VPK fördömer Sovjetunionens intervention i Afghanistan.” [21]
VPK erkänner alltså idag att det existerar en motsättning mellan planekonomin ”i de socialistiska länderna” och den ”politiska överbyggnaden dvs de ”långtgående och systematiska inskränkningarna av de demokratiska fri- och rättigheterna” som uppstod under stalintiden, som saknar ett historiskt berättigande men ännu existerar i ”de flesta” av dessa länder och som deformerar systemet.
Hur förhåller sig då VPK till partierna och regimerna i dessa länder?
”Vårt parti försvarar socialismen var den än finns. Vi försvarar socialismens krafter i Sovjetunionen och Östeuropa. i Västeuropa, i tredje världen. Men vi försvarar inte avsteg från socialismens principer i de socialistiska länderna. Det vore att göra socialismen en otjänst. För övrigt har vårt parti förklarat att det finns klara ideologiska skillnader mellan VPK och flera av de kommunistiska partierna i Östeuropa.” [22]
Ingen nämnd och ingen glömd. Frågan är dock:
• Vilka är ”socialismens krafter” och
• Vilka är ”socialismens principer”?
I sitt uttalande om ”partiets internationella förbindelser” från 1975 års kongress (alltså före Flammanfraktionens avspjälkning) heter det:
”I världen finns över hundra kommunistiska partier, fjorton socialistiska stater och en rad olika befrielserörelser. De arbetar under mycket skiftande förhållanden. Befrielserörelserna präglas av olika ideologier. Deras roll i den antiimperialistiska kampen avgör vårt stöd.
Olika uppfattningar om hur kommunistiska partier skall handla kommer alltid att finnas. Grundregeln som bör följas är att varje parti har en oförytterlig rätt att på marxismen-leninismens grund självständigt utveckla och utforma sin politik.
Det finns viktiga och avgörande gemensamma ståndpunkter mellan de kommunistiska partierna. Dessa gemensamma ståndpunkter grundas på marxismen-leninismen. Däri ligger förutsättningen för ett skapande samarbete mellan partierna, inte minst i form av ett åsikts- och meningsutbyte, där olika utgångslägen och förhållanden bidrar till att frågor får en allsidig belysning. (. . .) VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen mellan alla kommunistiska partier och progressiva rörelser . . .” [23] (Min anmärkning, KS)
Dessa ståndpunkter har inte VPK övergivit. Tvärtom. I ett motionssvar från partistyrelsen inför 1981 års kongress hänvisar man uttryckligen till uttalandet från 1975 och till ett enhälligt antaget uttalande från 1978 års kongress där man beslutade
”att utreda möjligheterna att ytterligare utöka vårt redan goda samarbete med de kommunistiska och arbetarpartierna i de kapitalistiska och socialistiska länderna.”
Mot bakgrund av detta föreslog partistyrelsen att 1981 års partikongress skulle avvisa förslagen om konferenser och utredningar om en allmän översyn av partiets relationer med andra partier. Istället föreslår styrelsen att kongressen skulle bekräfta de principer som fastställdes vid de två senaste kongresserna.[24]
Även om det alltså finns ”klara ideologiska skillnader” mellan VPK och ”flera” av de kommunistiska partierna. så finns det dock ”viktiga och avgörande gemensamma ståndpunkter” som grundas på ”marxismen-leninismen” (läs ”stalinismens ideologi”, KS).
I allt väsentligt är det sålunda de kommunistiska partierna och regimerna som enligt VPK är socialismens krafter i de ”socialistiska” länderna, även om VPK kan stödja ”rörelser för demokratiska och andra reformer” och man nämner stödet till Charta 77-rörelsen som exempel.
”Principen med icke inblandning i andra partier” innebär enligt partistyrelsen att
”vi bekämpar alla försök att gå in i olika partier och stödja fraktioner”.[25] ”Även om det råder djupa meningsmotsättningar och konflikter i vissa frågor är vi principiella anhängare av fortsatta kontakter och meningsutbyten”.
För att understryka och exemplifiera detta skriver man
”Vår skarpa kritik av Sovjetunionens militära inmarsch i Afghanistan bör inte föranleda oss till att bryta några internationella kontakter.” [26]
Som vi skall se tycks det inte finnas någon gräns för hur djupa dessa ”meningsmotsättningar” kan bli och vilka fruktansvärda konsekvenser de kan få för arbetarklassen utan att VPK för den skull kan tänka sig att omvärdera eller se över sina relationer till dessa partier och regimer som dock i likhet med VPK ”grundas på marxismen-leninismen”. Det kommer ju alltid att finnas ”olika uppfattningar” om hur partier ”skall handla” men ”grundregeln” är att varje parti ”har rätt” att ”självständigt” utveckla och utforma sin politik.
Problemet är att partierna och regimerna i dessa länder utvecklar ”sin politik” självständigt från och i motsättning till arbetarklassen. Någon ”rätt” att mörda och fängsla arbetare som kämpar för sina demokratiska rättigheter tillerkänner vi för vår del inget parti och ingen regim.
Till skillnad från VPK utgår vår rörelse inte från vilken ”ideologi” ett parti eller en regim bekänner sig till, utan utifrån deras förhållningssätt till arbetarklassen och dess intressen. Det är vår socialistiska princip.
I våra ögon är ”de kommunistiska partierna” i Sovjet, Kina och Östeuropa sedan decennier- och i vissa fall från begynnelsen – döda för arbetarklassens sak och den internationella socialismens motståndare.
I VPK:s ögon står de väsentligen på en riktig grund, även om de ibland gör avsteg från den rätta vägen.
Ett äktenskap är ett äktenskap också om man grälar allt oftare och med allt högre röst. Det upphör först när man begärt skilsmässa och skilsmässan trätt i laga kraft.
VPK önskar ingen skilsmässa, bara en egen sängkammare.
Vi har sett att de ”kommunistiska” partierna och regimerna genom att systematiskt inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna – enligt VPK:s egen utsago – verkar demoraliserande, undergräver förtroendet för socialismen och angriper socialismens förankring i de folkliga krafter som den måste stödja sig på, att ”regimen” därigenom blir ”ännu mer” (?) isolerad, att dessa krafter därmed ”hämmar” socialismen, ja, far socialismen att stagnera, deformerar socialismens ekonomiska system och berövar sin utvecklingskraft.
Enligt VPK:s ”principer” har de ”kommunistiska” partierna i de ”socialistiska” länderna dock ”rätt” att ”självständigt” begå sina dåd. VPK för sin del uttrycker bara sina åsikter om vissa ”avsteg” från ”socialismens principer” för att därmed ”bidra till en allsidig belysning”.
VPK vill ”utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen” med de sovjetiska, polska, ungerska osv ”kommunistpartierna”, ty trots dessa dåd står de och VPK på samma ”marxist-leninistiska” grund.
Vad man kan åstadkomma på denna ”grund” skall vi nu se. För att få kött på dessa magra ben vänder vi oss till Bo Hammar, partiets internationelle sekreterare. I en artikelserie i Ny Dag, som publicerats som pamflett under våren 1982, studerar Hammar bakgrunden till utvecklingen i Polen.
VPK har gång på gång redovisat sin syn på den polska utvecklingen och stött alla strävanden till demokratisk och socialistisk förnyelse, försäkrar Hammar.
”Dessa ställningstaganden gör vi av omsorg om socialismen. Det är inte tillfälliga eller föranledda av partitaktisk hänsyn. Vi ägnar oss inte åt dubbel bokföring. Och vi protesterar när dessa rättigheter avskaffas i Polen under den cyniska och opportunistiska förevändningen att det sker för att trygga socialismen.” [27]
Hammar påminner om det polska upproret 1956:
”Den 28 juni 1956 reste sig arbetarna i Poznan mot ofriheten och de försämrade levnadsförhållandena. Säkerhetsstyrkor sattes in och upproret kvävdes i blod.” (s 11) ”Vi upprörs djupt när efter massakrerna i Poznan 1956 och Gdansk 1970 strejkande arbetare åter skjuts ihjäl i Polen.” [28]
Vi frågar Bo Hammar: var det socialismens krafter som åstadkom massakrerna 1956 och 1970 och som ”åter sköt ihjäl strejkande arbetare i Polen” 1981?
Vi påminner om hur VPK i sin officiella partihistorik publicerad 1972, samma år som gällande partiprogram antogs, inte 1961, inte 1956, beskrev händelserna i Poznan:
”Sommaren 1956 uppstår i den polska arbetarklassen rörelse för en omprövning av den ekonomiska politiken som får sitt mest iögonfallande uttryck i en strejk i Poznan. Det polska partiet visar sig situationen vuxen och slår in på en ny kurs.” [29]
Än en gång, denna partiskolning publicerades 1972. I samband med förra årets kongress tyckte VPK/Lund att partiet borde genomföra en programrevision så att man kan tillföra
”de senaste årens principiella diskussioner och erfarenheter av förhållandet mellan demokrati och socialism.”
Partistyrelsen yrkade avslag och ville för sin del
”erinra om att de historiska erfarenheterna av förhållandet mellan socialism och demokrati har följt partiets programarbete åtminstone sedan 1960-talet...” [30]
Varför kom då inte dessa erfarenheter till uttryck i partiskolningen 1972 – två år efter ”massakern i Gdansk 1970”? Låt oss återvända till Hammar. Han har mer att berätta om den polska historien.
Det är inte var dag vi far så mycket konkret att bita i. Mellankrigstiden var hårda tider för de polska kommunisterna. Många partimedlemmar satt i Pilsudskis fängelser i Polen.
”Ändå var fängelsevistelsen i Pilsudskis Polen ett mindre bittert öde än Stalins avrättningar. Under den stora terrorn i Sovjetunionen avrättades större delen av den polska partiledningen.” [31]
Av ”socialismens krafter”?
”1938 vidtog Komintern på Stalins tillskyndan den exempellös åtgärden att helt enkelt upplösa det kommunistiska partiet i Polen.” [32]
Detta var nu inte en så ”exempellös åtgärd”. Vi påminner om att Stalin på tjugotalet beordrat de kinesiska kommunisterna att upplösa sig i den borgerliga rörelsen Kuomintang och invalde dess ledare Chiang Kai-shek som hedersledamot av Kominterns presidium. Var detta ett verk av ”socialismens krafter”?
Vi noterar att Kominform (grundad i september 1947) var ett ”renodlat instrument för den sovjetiska utrikespolitiken och för Stalin” och att den var övervakande instans för likriktningen av den ”internationella kommunistiska rörelsen”. En rörelse till vilken VPK (då SKP) hörde och ännu bekänner sig till, även om partiet aldrig var medlem av Kominform. (Hur var det månne med Kommunistiska Internationalen under Stalin?)[33] Hammar har mer att förtälja:
”Runt om i Östeuropa inleddes skådeprocesserna. Många hederliga och framstående kommunister dömdes och avrättades för 'titoism' och 'förräderi'.” [34]
Av ”socialismens krafter”?
Och nu till dagens Polen. Solidarnosc, den polska fackföreningsrörelsen, en massrörelse på 10 miljoner,
”krävde en radikal demokratisering, som skulle innebära socialisering av det förstatligade samhället. Det var revolutionära, inte kontrarevolutionära förslag”,
skriver Hammar och
”huvudansvaret för krisen ligger hos de krafter som under hela efterkrigstiden har lett Polen, i första hand Polens Förenade Arbetarparti.” [35]
Vad skall man kalla en regim och ett parti som bekämpar och slår ned en facklig rörelse med närmare 10 miljoner medlemmar för att de reser revolutionära förslag? ”Socialismens krafter”?
Nej, man kallar sådana regimer och partier kontrarevolutionära och arbetarfientliga.
Vi påminner oss hur VPK 1956 beskrev de ungerska arbetarnas uppror, när sovjetiska trupper marscherade in för att krossa rådsrörelsen. VPK/SKP skrev:
”I de ungerska händelserna spelades huvudrollen av den amerikanska imperialismen och den inhemska reaktionen. (.. .) Den kontrarevolutionära aktionen möjliggjordes av allvarliga fel och brister i landets styrelse och arbetarpartiets praktik.” [36]
Om händelserna i Polen 1981 skriver en prydsamt upprörd Bo Hammar:
”Militär har satts in mot massorna. Arbetarklassens organisationer har illegaliserats. Skall vi därav dra slutsatsen att arbetarklassen är kontrarevolutionär? Att arbetarklassen därför måste ersättas av partiet som måste ersättas av militären? Vi upprepar frågan: Vad har dessa absurditeter med marxism och socialism att göra?” [37] (andra anmärkning min, KS)
På Hammars fråga kan man naturligtvis bara svara – ingenting överhuvudtaget. Det hade ingenting med marxism och socialism att göra 1956 i Ungern och det hade ingenting med marxism och socialism att göra 1981 i Polen. När Hammar ”konstaterar” att
”den bristande demokratin och de systematiska kränkningarna av de demokratiska fri- och rättigheterna inte bara strider mot socialismens ideal utan riskerar att underminera själva grundvalarna för socialismen med förödande resultat på det politiska och ekonomiska planet.”
Då måste vi än en gång fråga: är detta ett verk av ”socialismens krafter”?
VPK:s partistyrelse kanske ser en klurig ”dialektik” i påståendet att ”socialismens krafter” verkar ”i strid med socialismens ideal” ”berövar socialismen sin utvecklingskraft”, och ”underminerar själva grundvalarna för socialismen med förödande resultat”. Vi för vår del kallar sådana krafter för ”antisocialistiska krafter” och de som systematiskt inskränker arbetarklassens rättigheter för arbetarklassens fiender.
Det som är häpnadsväckande är inte VPK:s ogenerade förtegenhet om sin egen osmakliga historia.
Det är istället att VPK 1982, lika lite som under stalinepoken, lika lite som 1956, 1968 1970, 1976 bryter med och förkasta! de regimer och partier som så otvetydigt visar inför hela världen att de ingenting har med marxism eller socialism att göra. Nu liksom då riktar man ”kritik” mot broderpartierna men det är fortfarande en kritik a' vänner, följeslagare, vapenbröder.
I partistyrelsens uttalande från den 12 december 1980 låter det nästan som om man bröt mot ”principen om icke-inblandning”; dvs som om man stödjer en fraktion i det polska partiet:
”VPK uttalar sin solidaritet med alla de krafter – inom Polens Förenade Arbetarparti, inom fackföreningsrörelsen Solidaritet och andra massorganisationer – som strävar efter att fullfölja det inledda reformprogrammet. I en samverkar mellan dessa krafter ligger garantin för ett brett samförstånd i Polen kring en socialistisk samhällsordning och kring nuvarande säkerhetspolitik.” (Min anmärkning. KS)
Här får man intrycket av att det finns någon sorts fraktion inom partiet som stödjer Solidaritets krav. Någon närmare specificering av vilka dessa krafter skulle vara görs inte. I kongressuttalandet från 20-24 november 1981 klargörs dock:
”Landets svåra ekonomiska problem (...) kommer att kräva lång tid och stora ansträngningar att lösa. Detta kommer att kräva hela folkets solidariska medverkan, vilket förutsätter ansvarstagande och samarbete mellan Solidaritet, Polens Förenade Arbetarparti och regeringen.” (Min anmärkning, KS)
Arbetarklassen skall alltså ta sitt ansvar och lösa problemen tillsammans med sina förtryckare – hela partiet och hela regeringen.
När så militären sätts in för att med våld återställa ordningen på byråkratins villkor, fängslar arbetarnas ledare och inrättar undantagstillstånd, då har VPK:s partiordförande Lars Werner lösningen på problemen:
”Endast genom ett brett samförstånd mellan alla politiska och samhälleliga krafter kan Polen ta sig ur den nuvarande djupa krisen.” [38]
VPK:s solidaritet med byråkratin verkar gränslös – dessvärre går den ut över arbetarklassen. När VPK skriver:
”Vi reagerar skarpt på vad som händer i Polen just för att det sker i socialismens namn”, låter det ju vackert. Men skönheten förbleknar när man omedelbart tillägger att ”det är en socialism som vi känner oss fullständigt främmande inför.” [39]
Likafullt är det alltså i VPKs ögon ”en socialism” – inte ”den verkliga socialismen” eller ”den högt utvecklade socialismen” [40] – men en sorts socialism, en ”alternativ modell”. Därmed spelar VPK såväl den internationella borgerligheten, socialdemokratin och förtryckarna i dessa länder i händerna.
”Under stalintiden begränsades de demokratiska fri- och rättigheterna allt mer”, skriver VPK.[41] Men av vem och varför? Hur kunde det ske?
Om man inte kan ”härleda” de ”alltjämt existerande, långtgående och systematiska inskränkningarna av de demokratiska fri- och rättigheterna” ur ”historisk nödvändighet” och om de inte kan ”förklaras med socialismens självklara rätt att försvara sig”, ur vad kan man då härleda dem och hur förklaras de då?
Den frågan tar inte VPK upp till behandling. Allt tal om att ”känna historien” och att ”ta lärdom av erfarenheterna” för att ”undvika de misstag som vi anser att man gjort där” till trots.
I stället får vi oss till livs försäkringar om att i VPKs Sverige skall minsann ingenting av detta ske.
”Har VPK någon gång sagt att Sverige skall bli någon sorts Sovjetunionen i miniatyr?”
frågar man harmset.[42]
”De socialistiska länder som finns idag är inte någon modell för svensk socialism. Och kan inte vara det”, försäkrar broschyren och förklarar:
”Vi behöver inte sätta igång en våldsam alfabetiseringskampanj. Och inte heller någon industrialiseringsprocess.”
Krävde bildningsarbetet och industrialiseringen en stalinistisk modell?
”Vi har inte heller levt under årtionden av fascistisk diktatur, som folken i Ungern, Rumänien, Bulgarien eller Jugoslavien.” [43]
Är den svenska folksjälen formad annorlunda än den ungerska? Är det inte tvärt om så att just erfarenheterna av diktatur gjorde de ungerska arbetarna särskilt benägna att bekämpa också den stalinistiska diktaturen? Vilket man gjorde bl a i upproret 1956.
”Vi har helt andra problem att lösa än man har haft i de socialistiska länder som finns idag (...) Vi har en helt annan historia bakom oss. Det ger också andra möjligheter i framtiden.” [44]
Och Hammar skriver:
”För vår egen del har vi för länge sedan dragit våra slutsatser. Den sovjetiska modellen är inte bara omöjlig att tillämpa på våra förhållanden. Den är inte heller önskvärd. Vi strävar efter en demokratisk väg till socialismen och en socialism i demokrati och frihet.” [45]
”Olika förhållanden” skapar ”olika förutsättningar” och ”olika förutsättningar” ger oss ”olika 'socialistiska' modeller”. Det låter vackert, men det övertygar ingen.
Varför är den stalinistiska tyrannin (Hammar betecknar uttryckligen Stalin tyrann) ”omöjlig att tillämpa på våra förhållanden”? Nazismen gick att upprätta i Tyskland. Hur uppkom stalinismen i Sovjet? Var de sovjetiska arbetarna mer benägna att underkasta sig den byråkratiska diktaturen än svenska arbetare? Är den önskvärd i Sovjet?
Så länge man reducerar stalinismen till en ”modell” som man kan välja eller vraka, eller rent av till produkten av en tyrann, så länge står man fullständigt oförberedd inför det socialistiska uppbyggets problem. Och den som inte förstår stalinismens samhälleliga orsaker är inte heller förmögen att bekämpa dess uppkomst och resultat.
När VPK skriver att regimen förlorar kontakten med arbetarklassen – ”de delar av befolkningen som man skall stödja sig på” – på grund av att demokratin undertrycks, då vänder man upp och ned på verkligheten. Den konkreta historien ges ingen materiell förklaringsgrund.
Det är tvärt om så att när regimen (i vid mening) börjar avskilja sig från arbetarklassen, i strävan efter politiska och materiella privilegier, då börjar man också försvara uppnådda positioner, som ger tillgång till privilegier, och förstärka dem, genom att undertrycka arbetarnas fri- och rättigheter.
VPK talar om ”ökad social rättvisa” i de ”socialistiska länderna” (och dessa framsteg jämfört med kapitalistiska länder är viktiga att understryka). Men man ”glömmer” att tala om den sociala klyfta som råder mellan arbetarklassen och regimen. Ändå är det i detta privilegievälde nyckeln till utvecklingen i dessa länder står att finna. På planekonomins grundval har framträtt en avskild samhällsgrupp med egna intressen som står i motsättning till arbetarklassens, men som ändå har planekonomi som sin förutsättning.
Upprättandet av en planerad ekonomi är inte socialism. Det är bara det första steget. Socialismen kan bara, liksom kapitalismen (på vilken den bygger) utvecklas på den internationella arbetsdelningens grundval. Kapitalismen har under sin utveckling skapat en motsättning, inte bara mellan produktivkrafternas utveckling och den privata äganderätten (det kapitalistiska produktionssättet). Den har också skapat en motsättning mellan dessa produktivkrafter och nationalstaten. I Kommunistiska Manifestet skrev Marx och Engels:
”Borgarklassen har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grundval (...) I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra.” [46]
Dessa motsättningar kan bara lösas om den kapitalistiska världsekonomin överskrids och utvecklas genom en internationell planekonomi under de arbetandes demokratiska styre i världsmåttstock.
Att upprätta en nationell planekonomi är bara ett led i kampen för socialismens upprättande, ett övergångssamhälle. Mellan den av kriser drabbade internationella kapitalismen och den klasslösa internationella socialismen.
Socialismen är en form av samhällelig organisation som grundas på överflöd. När arbetarklassen erövrar makten i ett givet land, och det gäller också ett högt utvecklat industriland som Sverige, är de existerande Produktivkrafterna inte tillräckliga för att säkra detta överflöd för alla medborgare. Ännu mindre kan överflödet säkras för den samlade mänskligheten. Övergångsperioden mellan kapitalism och socialism är därför under alla omständigheter en period då arbetarklassen bara kan tillfredsställas genom en ny och mera jämlik fördelning av det redan existerande välståndet på jorden. Arbetarklassen måste säkra en avsevärd ökning av den nuvarande produktionen och av lagren på produktionsmedel som står till samhällets förfogande för att nå sitt mål – vad Marx kallade ”Kommunismen” – att organisera ett samhälle som säkrar en fullständig tillfredsställelse av vars och ens behov, enligt principen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.
”Socialismens krafter” är alltså de som befrämjar kampen för denna internationella socialism, den internationella revolutionen, samordningen av ekonomin på planekonomins grund, inte bara inom ett enskilt land utan också i internationell skala, mellan arbetarstaterna, genom den bredaste arbetardemokratin.
I kapitalistiska länder har de rika makt, privilegier och en hög konsumtionsnivå i kraft av sitt kapital. Också i en planekonomi kan en minoritet få del av privilegier och konsumtionsvaror som samhällets utvecklingsnivå inte tillåter hela befolkningen att ta del av. Det kan ske om ett skikt av befolkningen, i kraft av sina politiska positioner, tillväller sig kontrollen över fördelningen av det samhälleliga arbetets gemensamma frukter. Detta skikt, byråkratin, erövrar den politiska makten genom att avskaffa arbetardemokratin. Den enskilde funktionären vinner sin plats vid köttgrytorna genom sin lojala solidaritet med hela denna maktapparat och med hela eller delar av den byråkrati som bär upp och bevarar denna apparat.
En privilegierad funktionär i Sovjet, Polen eller Kina har dock en långt otryggare ställning än en kapitalägare i västvärlden. En byråkrat kan konsumera stort, men inte starta egen affärsrörelse, inte köpa aktier, inte köpa fabriker – ty det existerar ingen marknad som försäljer aktier och fabriker.
Byråkratins privilegier konsumeras väsentligen bakom ryggen på befolkningen, även om det är omöjligt att dölja alla förmåner och utsvävningar.
I ett byråkratiskt privilegievälde med alla sina hemliga förbindelser och förbrytelser, sin snikenhet och maktberusande arrogans är det också lätt att uppamma skräckvälde, osäkerhet, misstänksamhet, hetsjakt och polisterror. Den som har mycket att dölja har också mycket att frukta.
Som illustration till vad privilegieväldet kan innebära påminner vi om den polska ”watergateskandalen” som uppdagade Maceij Szczpanskis rikedomar. Szczpanski tillhörde den s k Katowicemaffian, dvs männen kring dåvarande partichefen Gierek, som kom upp sig i samband med Gomulkas fall 1970. Han var nära vän till Gierek och chef för polsk Radio & TV. Det visade sig att i bostadsbristens Warszawa ägde Szczpanski tolv lägenheter med lyxutrustning. Runt om i landet beslagtogs nio lyxvillor, alla i Szczpanskis ägo. En av villorna ligger i Konstancin, strax söder om Warszawa, där även Gierek hade sitt residens. Till denna hör en swimmingpool dit han just installerat en utrustning som skapar artificiella vågor. I villan arbetade fyra källarmästare, samtliga till polska direktörslöner. Till TV-chefens tillgångar hörde en lyxbungalow i Nairobi, formellt en administrativ enhet inom polska etermediabolaget, i verkligheten en utgångspunkt för safaris organiserade i Szczpanskis namn. Dit hörde en ranch på den polska landsbygden som omfattade 1 000 hektar mark och 22 hästar. Två flygplan, en helikopter och en lyxjakt av högsta internationella klass hörde också till utrustningen.
Szczpanski tillhörde polska kommunistpartiets centralkommitté. Vi förmodar att partifunktionärens parasitära tillvaro stod i proportion till hans plats i hierarkin och att följaktligen andra ”partikamrater” fått hålla till godo med en något mer anspråkslös konsumtion.[47]
Av någon anledning har dessa omständigheter inte fått plats i Bo Hammars historik över Polen.
Byråkratin förvandlas till en hydra; varje gång du hugger av ett huvud växer två nya fram. Det är en lär VPK borde ha dragit av de polska erfarenheterna. Bo Hammar illustrerar det själv, utan att fatta det, när skriver:
”Efter det polska upproret 1956 kunde Chrustjov inte hindra Gomulkas återkomst till makten. En islossning präglade det andliga och kulturella klimatet. De nödvändiga reformerna blev emellertid tillräckligt djupgående och permanenta för att lösa Polens problem. Reformpolitiken avstannade och Den gamla maktpolitiken gjorde sig återigen märkbar och ökade klyftorna i samhället. (. . .) Ironiskt nog var Gomulka mycket pådrivande under våren 1968 för en militär intervention i Tjeckoslovakien i avsikt att stoppa Pragvåren – precis som det 'normaliserade' tjeckoslovakiska partiet har hetsat värst förnyelsepolitiken i Polen 1980-81.” [48]
”Ironiskt nog”! Varför blev reformerna inte tillräckligt djupgående? Varför avstannade reformpolitiken? Varför gjorde den 'gamla maktpolitiken' sig åter märkbar?
VPK kan inte svara för VPK vet inte. Olika förhållanden. Olika modeller. Individuella avvikelser från socialismens principer. Exempel på auktoritär maktutövning, på byråkrati på rättsliga övergrepp. ”Subjektiva felbedömningar, missgrepp och övergrepp”, som Herlitz uttryckte det på kongressen.
Varje socialistisk revolution måste genomföras på det gamla samhällets grundval. Kvarlevorna från det kapitalistiska samhället och produktivkrafternas otillräckliga utvecklingsnivå kommer att skapa problem för arbetarklassen var helst man avskaffar privategendomen och berövar kapitalet herraväldet i samhället. Det innebär att det finns en objektiv grund för byråkratiseringstendenser i varje övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism, i varje planekonomi. De länder som hitintills brutit med kapitalismen har därtill varit fattiga och underutvecklade industriellt sett, inte bara i förhållande till de existerande möjligheterna, utan också i förhållande till den omgivande industriellt avancerade kapitalistiska världen (även om flera av dessa genom åren, i kraft av sin planerade ekonomi, kunnat höja sig och närma sig de mest utvecklade kapitalistiska länderna). Men det har tvingat dessa planekonomier att avsätta avsevärda delar av nationalinkomsten till improduktiv försvarsproduktion. Samtidigt härden högre levnadsstandarden i de omgivande kapitalistiska länderna inneburit en lockelse för stora delar av befolkningen.
Allt detta har utgjort en grogrund för byråkratins framväxt.
Lenin var den förste som började varna för byråkratins utbredning och betydelse. I fackföreningsdebatten i Sovjet 1920 konstaterade han:
”Vår stat är en arbetarstat med en byråkratisk utväxt. Vi måste tyvärr beteckna den på detta avskyvärda sätt. Här har ni övergångens verklighet.”
Och strax efter:
”Vad vi i verkligheten har är en arbetarstat, med följande särdrag, för det första, att det inte är arbetarklassen utan bondebefolkningen som dominerar i landet och, för det andra att det är en arbetarstat med byråkratiska förvrängningar.” [49]
I sin politiska rapport till den elfte partikongressen, 1922 uttrycker han sig drastiskt:
”Om vi tar Moskva som exempel med sina cirka 4 700 kommunister i ansvariga positioner och om vi tar den väldiga byråkratiska maskinen, denna gigantiska hög, måste vi fråga oss: vem dirigerar vem? Jag tvivlar i högsta grad på att man sanningsenligt kan påstå att det är kommunisterna som dirigerar den där högen. Sanningen att säga så dirigerar de den inte. De dirigeras av den.” [50]
Den grundläggande förutsättningen för byråkratins uppstigande till makten var arbetarklassens tilltagande passivitet i politiken under 20-talet.
Denna passivitet måste förstås utifrån en rad historiska faktorer. En stor del av de politiskt mest medvetna arbetarna utplånades under inbördeskriget. Världsrevolutionens motgångar skapade missräkningar. Hungern och den allmänna misären tog all energi i anspråk för att lösa de dagliga individuella problemen. 1922 gick en halv miljon arbetare utan jobb på en arbetsstyrka om totalt tre miljoner. De organisationer som befrämjat arbetarnas politiska aktivitet försvagades. Samtidigt började bolsjevikpartiets egen apparat att byråkratiseras.
Vid sidan av Lenin var det Trotskij som på ett tidigt stadium förstod vilken fara byråkratiseringen utgjorde. Han förstod också, tidigare än Lenin, hur byråkratin började stiga fram i partiets mitt och att Stalin utgjorde en attraktionspol för byråkratin. I likhet med Lenin hade Trotskij en mycket realistisk uppfattning av byråkratins problem, vilket följande utdrag ur ett tal inför partiets 12:e kongress visar. Trotskij påminner om hur Lenin jämfört sovjetstaten med den gamla tsar-staten: ”det är samma gamla byråkratiska maskin”, och han fortsätter:
”Vad är vår statsmaskin? Föll den ned bland oss från himlen? Nej, det gjorde den naturligtvis inte. Vem byggde den? Den byggdes på grundval av arbetarnas, böndernas, den Röda Arméns och Kosackernas deputeranderåd (sovjeter). Vem stod i ledningen för dessa sovjeter? Kommunistiska Partiet. (...) Och nu ser vi framträda ur sovjeterna, dvs. den bästa företrädaren för de arbetande massorna, under partiets ledning, det främsta partiet i Kommunistiska Internationalen, en statsmaskin om vilket det sägs att det... i ringa mån skiljer sig från den gamla tsarväldets maskin.
Av detta kanske någon enkelspårig person, exempelvis från den så kallade gruppen Arbetarnas Sanning, kommer att dra slutsatsen: Borde vi inte ta en hammare (...) och utföra någon sorts mekanisk operation på denna maskin? En sådan slutsats skulle emellertid sakna grund, ty vi skulle då bli tvungna att plocka upp spillrorna och börja från början? Varför? Därför att denna maskin, som verkligen är avskyvärt usel, dock inte föll ned på våra axlar, utan skapades av oss under trycket av historiska nödvändigheter med det material som stod till buds. Vem är ansvarig? Vi är alla ansvariga och vi måste stå till svars för det. (...) Kan vi avskaffa allt detta omedelbart? Kan vi klara oss utan denna maskin? Det kan vi naturligtvis inte? Vad måste vi göra? Vår uppgift är att ta denna dåliga maskin som den är och börja omforma den systematiskt. Inte hur som helst och hafsigt, utan på ett planmässigt sätt, med en kalkyl som sträcker sig över en lång period.” [51]
Om vpk:s medlemmar vill lära sig bekämpa demokratins inskränkande i uppbygget av socialismen måste man ta del av hur denna kamp har förts i den levande historien av socialismens verkliga krafter. Då måste man studera den trotskistiska världsrörelsens historia, eftersom vår rörelse från begynnelsen stått i spetsen för denna kamp.
Trotskijs kamp mot Stalin var aldrig en kamp mellan individer. Det var inte blott och bart en fråga om politiska linjer, än mindre om hjältar och skurkar. Trotskij och vänsteroppositionen bekämpade byråkratins uppstigande till makten, dess växande kontroll över statsapparaten och dess inträngande i det sovjetiska kommunistpartiet. Stalin var bara byråkratins redskap. Han kom att bli dess politiska företrädare.
Vänsteroppositionen såg nödvändigheten att föra en politik som objektivt och ideologiskt stimulerade den sovjetiska arbetarklassens politiska aktivitet. Industrialiseringsprogrammet, en sansad kollektivisering av jordbruket, återupprättandet av arbetardemokratin och kampen mot stalinfraktionens katastrofkurs i den internationella politiken var alla delar av ett och samma mål: byråkratins betvingande och arbetarklassens återtagande av ledningen över statsapparaten såväl som partiet.
Den ideologiska striden i partiet var en strid mellan den revolutionära marxismen och den framväxande byråkratins pragmatiska ideologi.
Lenin dog i januari 1924 – just när han tillsammans med Trotskij förberett sig för att ta en öppen strid mot Stalins maktmissbruk. I december 1923 började Trotskij publicera en artikelserie i Pravda, som inleddes under rubriken ”Om funktionärsväldet inom armén och annorstädes”. Artiklarna sammanställdes senare till en broschyr med titeln Den nya kursen.[52]
Under 1924 utvecklades kampen mot Trotskij i en till synes ovidkommande debatt om den ”permanenta revolutionens teori”. Mot denna ”pessimistiska” villolära reste Stalin (tillsammans med Zinoviev och Kamenev, två gamla partiledare som senare skulle gå över till vänsteroppositionen, kapitulera på nytt för Stalin och gå under i trettiotalets Moskvarättegångar) ”teorin om Socialism i ett land”.[53] Det verkliga innehållet i denna strid rörde den socialistiska revolutionens huvudförutsättning -internationalism eller nationalism. Mot Stalin hävdade Trotskij – inte att socialismen inte kunde byggas dag för dag i Sovjet, utan att den sovjetiska arbetarklassen hade ett egenintresse av arbetarnas seger i de utvecklade kapitalistiska länder, att internationalismen därför måste prägla uppbygget av Sovjetstaten. Stalins tes att socialismen kunde byggas i ett land, hade som kärna byråkratins konservatism och intresse av att upprätthålla arbetarrörelsens passivitet och förhindra dess återvaknande internationellt såväl som i Sovjet. Innebörden av denna ideologi stod inte klar från början men i takt med att byråkratin stärkte sina positioner kom denna ”socialistiska” nationalism att passa som pseudo-marxistiskt tillbygge i striden mot vänsteroppositionen.
Under Stalins ledning tog byråkratin makten över staten och partiet, splittrade, tystade eller utträngde arbetarklassens företrädare. Kampen mot vänsteroppositionen fördes in i Kommunistiska Internationalen som omvandlades till ett instrument för byråkratins intressen och diplomati.
Anammandet av teorin om ”socialism i ett land” uttryckte omvandlingen av de kommunistiska partierna. Efter splittringar, uteslutningar och häftiga kampanjer blev dessa lydiga redskap för byråkratin som. måhända ibland i god tro, upprepade de senaste visheterna och direktiven från ”folkhjälten” Stalin. Trotskij uteslöts 1927 deporterades till Alma Ata 1928 och utvisades 1929. Uppskattningsvis 15-20000 oppositionella uteslöts i slutet av 20-talet.[54] Detta var dock småsaker jämfört med trettiotalets terror när byråkratin konsoliderade sig slutgiltigt. Robert Conquests beräkningar slutade på siffror om 12 miljoner människor i läger eller fängelser varav en miljon avrättades och två miljoner gick under i fångenskap. Hela bolsjevikpartiets gamla ledarskap – utom Stalin – avrättades eller tog livet av sig i samband med denna groteska politiska kontrarevolution. VPK kanske föredrar att kalla det ”avsteg från socialismens principer”.[55]
Här finns inte utrymme att återge denna strid. Den finns sammanfattad på ett strålande sätt av Kenth-Åke Andersson i denna tidskrift (Lögnens renässans, 7/8 1972). Trotskij skrev sin klassiska analys 1936 som fortfarande är standardverket om byråkratins seger i Sovjet, Den förrådda revolutionen.
I bokens avslutande kapitel sammanfattar Trotskij perspektivet för den politiska revolutionen i Sovjet.
”Byråkratins självhärskardöme måste ge plats åt sovjetisk demokrati. En återupprättelse för rätten att kritisera och en oförfalskad frihet i alla val är nödvändiga förutsättningar för landets fortsatta utveckling. Detta förutsätter ett återupplivande av friheten för sovjetiska partier, till en början för det bolsjevikiska partiet, och ett återupprättande av fackföreningarna. Ett införande av demokrati i industrierna betyder en radikal revidering av planläggningen i arbetarnas intresse. Fri diskussion om ekonomiska problem kommer att minska de överdrivna omkostnaderna, som orsakas av byråkratins misstag och sicksackkurs. Dyrbara leksaker -sovjetpalats, nya teatrar, skrytlyxiga tunnelbanor – kommer att trängas bort till förmån för arbetarbostäder. 'Borgerliga fördelningsnormer' kommer att hållas inom det strikt nödvändigas gränser och kommer att ge plats ät socialistisk jämlikhet, i takt med det stigande sociala välståndet. Ranger kommer omedelbart att avskaffas. Allt dekorationsglittret kommer att försvinna i smältdegeln. Ungdomen kommer att få möjlighet att andas fritt, kritisera, göra misstag och växa upp. Vetenskapen och konsten kommer att befrias frän sina bojor. Och slutligen kommer utrikespolitiken att återgå till sin traditionella revolutionära internationalism.” [56]
Fjärde Internationalen har sedan sitt grundande 1938 på kongress efter kongress analyserat utvecklingen i arbetarstaterna och i praktiken alltid stött och efter förmåga deltagit i arbetarnas kamp mot byråkratin i Sovjet såväl som i Kina, Öststaterna. VPK har varit byråkratins ideologiska försvarsmur i Sverige. Tusentals är de arbetare som försvarat stalinismens övergrepp i tron att de försvarade socialismens sak. Lurade och bedragna av sina ledare.
Stalinismen hör inte det förgångna till. Det var inte personkult eller individuell despoti. Inte heller var det en ”socialistisk modell” som nu övergivits. Stalinismen är byråkratins herravälde och ideologi. Stalinismen försvann inte i graven med Stalins lekamen. Den mumifierades inte i mausoléet. Stalinismen består så länge byråkratins välde består.
När Chrusjtjov på Sovjetiska Kommunistpartiets 20 partikongress 1956 inledde ”avstaliniseringen” försvarade han i själva verket stalinismen mot dess förverkade former. Byråkratins välde skiftar vad formerna beträffar mellan Sovjet och Öststaterna, mellan Kina och Albanien. Men dess grundläggande drivkrafter är desamma.
Detta herravälde är dock en historisk parentes, en tillfällig produkt av klasskampens förlopp. Det är unika företeelser som måste förstås utifrån konkreta historiska händelseförlopp.
1982 – fortfarande utan att säga upp den grundläggande lojaliteten med de kontrarevolutionära regimerna i Sovjet, Östeuropa och Kina – proklamerar VPK ogenerat:
”Än så länge är det bara VPK som uppmuntrar och för ut debatten om en socialism där löntagarna bestämmer”.[57]
Det imponerar inte på vår rörelse som fört ut den debatten sedan början av tjugotalet med livet som insats. Det är ett faktum som ledningen inom VPK känner väl till men man ljuger och förtiger sanningen, fullt i enlighet med sina traditioner. Ändå välkomnar vi det faktum att VPK säger sig vilja lära av utvecklingen i de ”socialistiska länderna”. Det krävs dock också en sanningsenlig genomgång av sin egen roll i historien.
Det är naturligtvis helt riktigt att ju lägre ett lands utvecklingsnivå, ju lägre kulturell utveckling och ju större ekonomisk eftersläpning som råder, desto större är riskerna för deformationer och urartningen av revolutionen. Men tendenser till byråkratisering är oundvikliga i varje land som bryter med kapitalismen – liksom i kapitalismen själv. – Den nya staten skall byggas och befolkas med hjälp av det levande människomaterial som finns till hands. Byråkratins stigande till makten på arbetarklassens bekostnad och dess förstelning. är inte given på förhand. För att förhindra dess utvecklande måste man dock förstå dess grundläggande drivkrafter. Det är naivt att tro att ”den sovjetiska modellen” skulle vara ”omöjlig” att tillämpa på våra förhållanden. Byråkratiseringen av svensk fackföreningsrörelse, den svenska statsbyråkratins utveckling, liksom byråkratin inom det privata näringslivet talar snarast motsatt språk. Om man undervärderar denna fara undervärderar man också nödvändigheten av kraftiga motåtgärder, främst stimulansen av arbetarklassens demokratiska självorganisering i fackföreningarna och betoningen av rådsdemokratins betydelse i kampen för arbetarnas statsmakt, den fria partibildningen, kampen mot privilegierna och principen om att inget parti får sammansmälta med statsapparaten.
I sin valbroschyr hänvisar VPK till partiprogrammet
”där vi säger att folket fritt skall forma sina politiska och fackliga organisationer, att ingen organisations medlemmar skall åtnjuta några rättsliga eller ekonomiska fördelar”.[58]
Nu står det inte exakt så – det står att idet socialistiska samhället ”formar” folket fritt sina politiska och fackliga organisationer och att ingen organisations medlemmar ”åtnjuter” rättsliga eller ekonomiska privilegier.[59] Nu är det ju ett faktum att detta inte alls är fallet i de existerande ”socialistiska” samhällena. Som det står framstår det som en lögn. Om det skall läsas som målsättningar så är det i bästa fall fromma förhoppningar, så länge man inge anger hur man skall undvika att det som redan uppstått i de ”socialistiska” länderna återupprepas i VPKs ”socialistiska” Sverige.
I broschyren förklarar VPK ovanstående målsättning – och förklaringen är inte förtroendeingivande:
”Det betyder – om vi utgår från svenska förhållanden – att vi föreställer oss ett flerpartisystem”.[60]
När Hammar värderar det militära maktövertagandet i Polen är han mest bekymrad över att det polska partiet ställt till det för sig. [61]
”Ett kommunistiskt parti kan bara spela en ledande och pådrivande roll 'i kraft av sin egen auktoritet. Sammansmältningen av parti och statsapparat liksom partiets monopolställning underminerar på sikt dess auktoritet (...) Det är svårt att se hur det redan isolerade polska partiet efter det inträffade skall kunna vinna någon legitimitet i arbetarklassen och folket”.[62]
Slutsatsen att militärens tillträde visar på ”nödvändigheten att olika politiska strömningar kanaliseras fritt och demokratiskt” är inte heller övertygande.[63]
Betyder det att Hammar försvarar rätten att bilda nya partier i Polen -under rådande förhållanden?
Enligt Hammar finns det inga förutsättningar för att Solidarnosc utvecklas till ett parti ”i traditionell mening”, men han medger att ”olika politiska, och ideologiska uppfattningar ryms inom rörelsen”.[64]
Betyder det att Hammar försvarar rätten att bilda nya partier i Polen -under rådande förhållanden?
VPK-kongressens demokratimanifest upprepar partiprogrammets ord att ”folkets aktivitet ansvarar för att politisk byråkratisering och förstening förhindras” och tillägger att människors erfarenheter och initiativ tillvaratas ”genom en öppen och fri diskussion”.[65] Och i broschyren sägs att det 'ytterst är folket som genom sin aktivitet förhindrar uppkomsten av byråkratiska övergrepp”.[66] I en krissituation måste socialismen försvaras genom att massorna mobiliseras, skriver Hammar.[67]
Men är inte det polska partiets och militärens framfart bevis nog för att ”politisk byråkratisering och förstening” kan gå så långt att partiet och militären upphör att vara uttryck för arbetarklassens intressen och behov? Om inte – vilka ytterligare bevis kräver VPK innan man drar denna slutsats? Och måste man inte också ha ett program mot denna förstening såväl för att bekämpa dess utvecklande som dess fullbordan?
Om man för att kämpa för socialismen också måste bekämpa alla försök att inskränka arbetarnas demokratiska fri- och rättigheter vilket VPK nu glädjande nog medger – måste man inte då också bekämpa dem som beslutar om, verkställer och upprätthåller dessa ”systematiska och långtgående inskränkningar” som riktas mot arbetarklassen?
Att kämpa för demokratiska fri- och rättigheter utan att samtidigt bekämpa regimerna, privilegieväldet, byråkratin och dess partier är utopi och kan bara sluta i nederlag. Förtryckarnas ”socialism” – detta privilegievälde, den ”sovjetiska modellen” – är ingen socialism. Den är kontrarevolution och ingen fredlig sådan heller. Dock är det inte en ekonomisk kontrarevolution. Det är inte en strävan att tillägna sig produktionsmedlen såsom privat egendom.
Den grundläggande skillnaden mellan dagens ”socialistiska länder” och den kapitalistiska världen är inte att det i de torra är ”många” eller ”alla” som härskar över produktionen medan det i den senare är ”ett fåtal”. Skillnaden ligger i stället i att i de ”socialistiska länderna” har den privata äganderätten till produktionsmedlen avskaffats och konkurrensen mellan olika kapitalgrupper ersatts av en planerad ekonomi. Det är denna planhushållning som möjliggjort de sociala framsteg som otvivelaktigt ägt rum i dessa länder – till skillnad från kapitalistiska länder med samma utgångspunkt. Detta har skett, inte tack vare, utan trots byråkratins herravälde. Och det är denna planhushållning som den internationella arbetarklassen måste försvara i Polen, Sovjet, Kina etc.
I kapitalistiska länder innebär demokratiska fri- och rättigheter inte makt över ekonomin eftersom ekonomin där vilar på privat äganderätt av produktionsmedlen. Demokratin rör bara den offentliga sektorn i samhället.
I de ”socialistiska länderna” innebär däremot demokratiska fri och rättigheter direkt förfoganderätt över hela produktionsapparaten. Kampen som Solidarnosc för i Polen handlar om denna förfoganderätt.
De stalinistiska regimernas kamp mot arbetarna är en politisk kontrarevolution, vars resultat kommer till uttryck i inskränkningar av arbetarnas demokratiska fri- och rättigheter. Byråkratins välde avskaffas genom en politisk revolution. Demokratin är en nyckelfråga just på grund av att byråkratin inte överlever en demokratisering. Kampen mot demokratin är för byråkratin en kamp på liv och död, en kamp för sin egen överlevnad, som privilegierad kast.
VPKs tal om ett ”brett samförstånd mellan alla politiska och samhälleliga krafter i Polen” är lika löjeväckande som socialdemokratins tal om ett ”brett samförstånd mellan alla politiska och samhälleliga krafter” i det kapitalistiska Sverige. Det är inte lättare för de polska arbetarna att samarbete med Jaruzelski, Gierek, Kania eller det Polska Förenade Arbetarpartiet än det är för svenska arbetare att samarbeta med Ulf Adelsohn, Nicolin eller Ullsten eller SAF eller Centerpartiet.
Nivån på debatten inom VPK kan vi mäta med hjälp av C-H Hermanssons svar till Per Kågesson i Socialistisk Debatt (partiets teoretiska tidskrift):
”Kågesson driver tesen att endast ett brytande av förbindelserna med SUKP (det Sovjetiska Kommunistpartiet, KS) kan ställa partiet på rätt bog. En sådan åtgärd anser jag skulle vara olycklig av många skäl. En riktigare politik för partiet är i stället att mera bestämt fullfölja den linje vi slog in på 1964, nämligen att utvidga våra förbindelser så att de inbegriper partier ur arbetarrörelsens alla grenar i de olika länderna”
Problemet är bara att det inte existerar någon fri partibildning ”i de olika länderna”, om man med detta avser de ”socialistiska” länderna. Några genuina arbetarpartier att upprätta förbindelser med står inte att finna.
Hermanssons motivering för denna befängda inställning kunde lika gärna ha framförts av Bresjnev, även om den hänvisar till Göran Therborn:
”I Sovjetunionen reproduceras det socialistiska produktionssättet. Man kan gilla eller ogilla vissa former för maktutövning i existerande socialistiska samhällen. Men man kommer inte ifrån det historiska faktum, att i världen finns kapitalistiska och socialistiska stater. Att man eventuellt kallar dom någonting annat ändrar inte historien.” [68]
Nej vad man kallar det påverkar inte historien. Däremot påverkar det historien om man med hänvisningen till planekonomins existens underkastar sig och försvarar dem som – med VPKs egna ord – ”underminerar själva grundvalarna för socialismen med förödande resultat”, eller om man till försvar av dessa grundvalar bryter med, tar avstånd från, avslöjar och bekämpar dessa förtryckare och arbetarfiender, och istället understödjer den konsekventa kampen mot dem.
Om ”sammansmältningen av parti och statsapparat”, enligt Hammar, utgör en fara, då betyder det väl också att oppositionen mot partiet inte är identisk med en opposition mot staten? Än mindre innebär väl en opposition mot statsbyråkratins privilegier och dess herravälde i staten ett angrepp mot staten? Om ett parti och ett skikt statsfunktionärer brukar sin kontroll över staten för att angripa arbetarna, är inte det ett större hot mot arbetarstaten än oppositionen mot dessa angrepp och de som beslutar om dessa mot arbetarklassen riktade åtgärder. Detta ”avsteg från socialismens principer”, som VPK föredrar att kalla broderpartiernas mord och massaker på arbetare, undergräver ju arbetarnas solidaritet med staten.
Lenin själv varnade – den gången i en riktig kritik av Trotskij – för att statens byråkratisering innebär att arbetarna måste ha fria fackföreningar, just för att försvara sig mot sin egen stat:
”Vi har nu en stat där det gäller for det massivt organiserade proletariatet att försvara sig självt, medan vi för vår del måste utnyttja dessa arbetarorganisationer för att försvara arbetarna mot deras egen stat, och förmå dem att försvara vår stat.” [69]
VPKs kritiska solidaritet med den kontrarevolutionära byråkratins partier i öst är lika avskyvärd som SAPs kritiska solidaritet med kapitalägarna och de borgerliga partierna.
Kampen mot den härskande, kontrarevolutionära byråkratin i Sovjet och i andra byråkratiserade ”socialistiska” länder är ett nödvändigt och centralt led i försvaret av de socialistiska landvinningarna i dessa länder, liksom i försvaret av arbetarklassens intressen världen över. Det finns ingen konstlad motsättning i dessa länder mellan ”socialismens krafter” och ”socialismen”.
Om VPK i den internationella politiken orienterat sig i förhållande till regimerna i Sovjet och öststaterna så har man i det inrikespolitiska spelet ständigt orienterat sig i förhållande till socialdemokratin. Lösgörandet av socialdemokratins grepp över svensk arbetarrörelse är också nyckelfrågan i kampen for arbetarnas maktövertagande och socialismens seger i vårt land. Lika lite som VPK förstår byråkratins karaktär i Sovjet. Kina och öststaterna, lika lite förstår man att SAP som parti vuxit samman med det kapitalistiska samhället. Med undantag för ultravänsterperioden (1929- 34/35) då partiet på uppdrag av Komintern bedrev en sanslös hetskampanj mot ”socialfascismen” som i praktiken omöjliggjorde en gemensam arbetarfront mot krisutvecklingen och reaktionen, så har partiet präglats av den ”vänliga påfösningens” strategi i förhållande till SAP. Efter andra världskriget spekulerade man rent av i möjligheterna att upprätta ett ”enhetsparti”, i likhet med utvecklingen i Östeuropa under Röda Arméns kontroll. Hilding Hagberg, dåvarande partiordföranden, förklarade 1963 partiets uppbackning av SAP under femtiotalet: ”Socialdemokratin förvaltar idag den svenska kapitalismens gemensamma affärer och står främmande för en socialistisk politik. Men man skall inte se på socialdemokratin statiskt. På längre sikt kan man se den som en potentiell bundsförvant. Det ger arbetshypotesen att socialdemokratin steg för steg kan pressas in på en mot storfinansen riktad linje. Villkoret härför är emellertid ett starkt marxist-leninistiskt parti. Nu är del visserligen sant att socialdemokratin programmatiskt allt mer avlägsnar sig från socialistiska ståndpunkter. Men det beror på att principiella och teoretiska spörsmål sedan socialdemokratin blev regeringsparti inte spelat någon uppmärksammad roll i SAP.” [70] Detta perspektiv präglar i allt väsentligt VPK än idag. Trots SAPs fortsatta marsch högerut i politiken åstadkommer VPK blott punktkritik mot den socialdemokratiska partiledningen. Debatten inom partiet rör hur hård denna punktkritik skall vara.
Huvuddokumentet från senaste partikongressen gör ingen analys av socialdemokratins utveckling, drivkrafterna bakom SAPs nya åtstramningspolitik. Man konstaterar bara att LO och SAP gjort ”utspel” under året med en ny ”s k 'svensk modell för 80-talet'.” Och man räknar upp exempel på ståndpunkter som VPK inte delar – återhållsamhet med lönekraven, höjda vinster för företagen, fortsatt rationalisering och datorisering, återhållsamhet med att kräva handelshinder, medverkan till att förse företagen med riskvilligt kapital, avståndstagande från storbankernas förstatligande, avståndstagande från politiska strejker och skattekompromissen. Man kallar det för att ”SAP- och LO-ledningarna” ”slår till politisk reträtt”.[71]
Till skillnad från socialisterna ser inte VPK det socialdemokratiska partiet som ett kapitalistiskt arbetarparti som gått förlorat för den socialistiska saken. Det är blott brister i ledningen som står i vägen för en gemensam socialistisk front mellan VPK och SAP. Det gäller för VPK att pressa ledningen åt vänster. Man ser inte att SAP förvandlats till en apparat med egenintressen i det kapitalistiska samhällets bevarande. Man delar inte vår uppfattning att det socialdemokratiska klassamarbetet finns inbyggt som en förutsättning för det socialdemokratiska partiets fortlevnad. När ledningen inom SAP och LO anpassar politiken till kapitalägarna och överger reformpolitiken, så är det i våra ögon inte en politisk reträtt. Det är samma kapitalistiska politik under nya villkor. Socialdemokratins totala uppslutning bakom kapitalets intressen har i krisutvecklingen drivit partiet att ersätta den traditionella keynesianska reformpolitiken med en ”rättvis” åtstramning. Detta har givit VPK ett oväntat utrymme.
Det svenska ”kommunistiska” partiet har aldrig utvecklat ett bärkraftigt program som höjt sig ovanför myllret av dagskrav. VPK försöker nu att inta SAPs traditionella roll som det verkliga reformpartiet. Man spekulerar i spänningar mellan reformkraven inom den (lägre) fackliga funktionärskåren, som befinner sig under trycket från arbetarna i produktionen, å ena sidan och ledningens ohöljda anpassning till kapitalintressena.
Men funktionärernas reformkrav är lojala i förhållande till det socialdemokratiska partiet och har som främsta uppgift att ge arbetarna intrycket av att partiet egentligen avser att genomföra reformer på kapitalets bekostnad. Socialisternas uppgift är att säga sanningen om dessa illusioner. Funktionärernas reformkrav är dessutom blott kompromisser mellan arbetarnas verkliga intressen och behov och socialdemokratins inomkapitalistiska reformprogram. Det är i spänningen mellan dessa som socialisterna kan bygga upp en offensiv kamprörelse mot kapitalet. Man kan inte som VPK tror bygga upp en arbetarpolitik med utgångspunkt i en ”inombyråkratisk” konflikt. Dessa ”motsättningar” ingår ju i det spel för kulisserna som i sin .helhet syftar till att passivisera arbetarna.
VPKs politik bestäms idag av detta frieri till reformvännerna inom socialdemokratins apparat, sin fixering vid arbetet i de folkvalda församlingarna (alla vackra deklarationer om 'masskampen' till trots) och en småborgerlig nationalism. Inför väljarna sammanfattas frieriet till SAP i formeln – ”för en vänsterseger i valet”.
Kongressen slog än en gång fast att ”de objektiva förutsättningarna” för socialismen sedan länge är för handen i Sverige[72]. I valbroschyren ”För arbete och social rättvisa” säger man också att ”målet för arbetarrörelsen måste vara en socialistisk ekonomi där fåtalsväldet ersätts med demokrati på samhällslivets alla områden. Frågan om makten över produktionen, kraven på en snabb minskning av arbetslösheten och på en rättvis fördelningspolitik måste föras fram med större skärpa.” [73] Men, men:
”Nu vet vi ju alla att socialismen inte står på dagordningen i årets val”, säger Bo Hammar i Ny Dag, (Min anmärkning, KS).[74]
Inte desto mindre vill VPK ha
”en medveten, samhällelig styrning av den framtida industripolitikens inriktning”,
förklarar man i valbroschyren och tillägger omedelbart:
”För att få till stånd en sådan styrning (av den framtida industripolitikens inriktning) är naturligtvis nationalisering av banker och storföretag, skapande av samhällsfonder och de fackliga organisationernas aktiva deltagande mycket viktiga förutsättningar”. (Min anmärkning, KS)[75]
Först och främst gäller det förstås att ”vinna valet”. Till och med för detta krävs det folkliga mobiliseringar.
”Om arbetarrörelsen skall kunna vinna 1982 års val och om regeringspolitiken skall kunna vridas åt vänster, så krävs en stark och bred rörelse kring en konkret radikal arbetarpolitik. VPK arbetar här för en aktionsenhet mellan kommunister, socialdemokrater och andra progressiva krafter.” [76]
Särskilt viktigt är det dock att rösta på VPK. ”Utan ett bra val för VPK går det inte att falla den borgerliga regeringen”, varnar Hammar (vilket ju i och för sig inte är sant. SAP kan ju liksom 1968 få egen majoritet.) Han ser framför sig ett parlamentariskt läge där SAP under trycket av VPK genomför en ”grundläggande kursförändring i politiken och ger den ett framtidsperspektiv.” Han framhåller att VPK visst inte är ute efter statsrådsposter vid ett regimskifte. (Surt sa räven.) Det är politiken man vill påverka ”Vi tänker inte vara stödtrupp för vilken politik som helst”, försäkrar Hammar. (Peppar, peppar.) Därför lägger VPK fram ett åtgärdspaket för regeringspolitikens första hundra dagar, ett ”hundradagarsprogram”.
”Detta program rymmer inga himlastormande krav, inga storartade drömmar. Allt som det tar upp är sådant som vi anser fullt möjligt och realistiskt att genomföra omedelbart efter valet.” [77]
Kanske har Hammar i åtanke gamle partiledaren Sven Linderots ord från 1924?
”Kilbom säger att den socialdemokratiska regeringen ingenting kan göra. Vi måste framhålla för arbetarna att den ingenting vill göra. Vi skall inte be den göra revolution. Nej, vi skall fånga den med dagskraven.” [78]
Men dagskraven i VPK:s politik idag är som vi skall se inte konsekventa uttryck för arbetarklassens verkliga behov. De är anpassade till det verkliga eller skenbara reformutrymme inom kapitalismens ramar som VPK tycker sig finna när man formulerar sina budgetförslag i riksdagen. I ord talar gärna VPK om mobiliseringar och kamp.
Hundradagarsprogrammet är ett ”kampprogram” understryker Hammar.
”Förutsättningen för att vi skall klara att genomföra det är en folklig mobilisering kring de här kraven.” [79]
Förutsättningarna tycks dock vara goda, om man får tro partipropagandan:
”Det förs en debatt som mer än tidigare handlar om makten över samhället och ekonomin (...) Det är en debatt som inte minst hämtat styrka bland socialdemokrater inom de olika fackförbunden. Dessa försök att ge rakare besked om vägen till ett socialistiskt samhälle har ibland kombinerats med en större vilja till samarbete än tidigare.”
Det enda problemet tycks vara en motsträvig ledning inom SAP.
”Men det finns också krafter inom socialdemokratin som drar åt ett annat håll. Kraven på en tydlig socialistisk politik har inte satt sin prägel på den socialdemokratiska ledningens agerande.” [80]
I VPK:s organisationsutredning från mars 1980 läser vi emellertid att partiets kännedom om medlemmarnas arbetsplatstillhörighet är dålig och att kännedomen ”naturligtvis” är ännu sämre om medlemmarnas aktivitet på arbetsplatserna och i facket.
Även om man i partiorganisationerna då och då behandlar fackliga frågor är – enligt rapporten – den andel av lokalorganisationernas verksamhet som ägnas åt arbetsplatskampen ”mycket begränsad”. Man uppskattar det till 10 procent. Problemet med arbetet sägs i grunden var politiskt, vilket vi givetvis instämmer i. Men man lär inte få det lättare om man skall tuta i sina ca 100 arbetsplatsgrupper att problemet med socialdemokratin är dess ledning.[81]
Man kan också fråga sig hur VPK som inte ens känner till vad de egna medlemmarna ägnar sig åt på arbetsplatserna kan ha så ingående kännedom om vad socialdemokratins medlemmar inom de olika fackförbunden tycker och tänker. För man syftar väl inte på vad som står att läsa i förbundspressen?
VPK tycks rent av tro att det egentligen inte är så stora problem med den socialdemokratiska ledningen heller. Det gäller bara att förklara hur en ”ordentlig arbetarpolitik” skall se ut. En sådan politik förutsätter att kraven ”ställs rätt”. Palme och Feldt ställer dom fel. Det gäller nu inför valet att ”ta itu” med ”sådant i den socialdemokratiska ledningens förslag, som skiljer förslagen från en bra arbetarpolitik.”
Hur kommer det då sig att det finns ”dåliga” inslag i den socialdemokratiska ledningens ”förslag”? Det här är VPK:s tolkning:
”En orsak till (svagheterna i SAPs politik) är att många inom och kring SAPs ledning inte har tillräcklig erfarenhet för att förstå hur arbetarrörelsen vinner val. Allt fler har blivit heltidspolitiker, och många av dem har aldrig haft något annat än politiken som sysselsättning. (. ..) Avståndet mellan ledningen och den politiska vardagen ökar. Det är då man glömmer hur viktig arbetarrörelsens entusiasm är för valframgångarna, det är då man istället suddar ut sin egen politik för att inte 'marginalväljarna' skall bli förbannade.” [82] (Min anmärkning, KS)
Lars Werner frågar troskyldigt Olof Palme:
”Enligt ert partiprogram är ert mål att bestämmanderätten över produktionen skall ligga i hela folkets händer. Men i fonddebatten verkar det ibland som om ni hukar er för storfinansen och inte vill kännas vid det socialistiska målet.” (Min anmärkning, KS) [83]
I socialdemokratins djupa led diskuteras maktfrågor och socialism och socialdemokraterna kräver allt oftare enhet men kommunisterna, men de socialdemokratiska ledarna hukar sig för storfinansen och suddar ut sin socialistiska politik, ja, ibland vill man inte ens kännas vid det socialistiska målet, verkar det som om ...
VPKs politik rymmer förvisso inga himlastormande förslag, men partiets verklighetsuppfattning, det måste vi medge, kännetecknas av ”storartade drömmar”. Sanningen är ju den att SAP tar avstånd från och bekämpar alla socialistiska ansträngningar.
Hur ser då plattformen ut kring vilken ”aktionsenheten mellan kommunister, socialdemokrater och andra krafter” skall byggas? Vad skall den vänstervridna regeringen göra?
Det gäller att ”få fart på ekonomin”, att ”göra något åt skatterna” och ”värna om freden” – för jobbens, rättvisans och framtidens skull. Detta är ”arbetarrörelsens medlemmar” överens om, enligt VPK. Det är också några av ”huvuduppgifterna för arbetarrörelsens politik efter valet.”
”För att få fart på ekonomin måste man satsa kapital, och for att få kapital till den svenska ekonomin måste löntagarna skaffa och kontrollera något slags fonder.” [84]
Socialismen står inte på dagordningen. Nationalisering av banker och storföretag står inte på dagordningen. Inte heller förra valets ”oundgängligen nödvändiga” krav på ”Wallenbergimperiets överförande i samhällets ägo under demokratisk kontroll under valperioden 1979- 1982” står inte längre på dagordningen.
Men ”något slags fondkapital” vore bra att ha.
Men inte ens fonderna – som ”SAP och VPK är överens om” – skall aktualiseras under regeringens första hundra dagar. Problemet är att man inte är överens om vilka fonder man skall ”skaffa sig”, och vad dom skall användas till. SAPs förslag har den ”svagheten” att det syftar till att stärka marknadsekonomin och förstärka samarbetet med storfinansen, medan VPKs förslag syftar till att bekämpa storfinansen. Sådana detaljer måste man diskutera igenom så att förslaget ställs ”rätt”.
Skattefrågan är också ett dilemma eftersom man visserligen är överens om att man skall göra någonting åt dem, men inte vad. ”När det gäller freden har vi mer gemensamt”.[85]
I sitt öppna brev till Olof Palme vädjar Lars Werner:
”Vore det inte bättre att vänta med skattepolitiken och löftena i valrörelsen till efter en vänsterseger i valet? Då kan ju fonddebatten föras utifrån bättre utgångspunkter och skattepolitiken kan då utformas så att de lägst avlönade gynnas.” [86]
Kort sagt, då behöver ni inte längre ”huka er för storfinansen” och sudda ut er socialistiska politik. Då kan äntligen kraven på en ”tydligare” socialistisk politik tillmötesgås.
Budskapet är naturligtvis: låt oss inte bråka före valet – hjälp oss över 4-procentspärren.
Inte desto mindre innehåller VPKs regeringsplattform ett krav på att ”skatteuppgörelsen bryts upp och ersätts av en demokratisk skattereform som främst gynnar låg- och mellaninkomsttagama”.[87]
Som vi skall se tycks VPK sätta en ära i att vara inkonsekvent i allt.
Låt oss betrakta hundradagarsprogrammet i det förgångnas spegel. Förra valet antog partistyrelsen i januari 1979 ett ”program för 80-talet”. Det redan omnämnda kravet på Wallenbergimperiets överförande i samhällets ägo har försvunnit från årets valmaterial.
Samma gäller det himlastormande (?) kravet på ”rösträtt för invandrare även i riksdagsval”, ett krav som gäller en stor del av den svenska industriarbetarklassen. Var det månne för djärvt?
Ett annat av de krav som 1979 var ”oundgängligen nödvändiga att genomföra under nästa riksdagsperiod (dvs den som nu går mot sitt slut) är att ”samma rätt till utbildning, arbete och lön för kvinnor och män lagfästes”, (Min anmärkning, KS). Också detta har utmönstrats. Inrättandet av samhällsfonder är som sagt inte aktuellt de första hundra dagarna. I år har emellertid ett krav på ”hårda restriktioner mot utlandsinvesteringar tillkommit”. Nya krav som motiveras av den gångna regeringsperioden är upphävandet av beslutet om karensdagar, kravet på värdesäkrade pensioner, aktiesparfondemas avskaffande samt kravet att borgarnas beslut om kommunernas ekonomi rivs upp.
Kravet på hyresstopp finns kvar – det skall ske 1983. Kravet på prisstopp har däremot försvunnit. Det är rätt märkligt med tanke på att prisstopp och priskontroll faktiskt ingår i SAPs krisprogram. I det sammanhanget kan det vara värt att uppmärksamma den kritik som framfördes på VPK-kongressen att man inte 1976 rest och verkat för ”värdesäkring av lönerna” som visat sig användbart i Italien, dvs indexreglering av avtalen, när borgarna kom i regeringsställning.
Att kräva ”nej till JAS-planet” går för sig, men inte ”stoppa Barsebäck nu”. I den senare frågan far vi nöja oss med att ”en preciserad plan för kärnkraftens avveckling utarbetas”.
I årets plattform skall moms slopas på baslivsmedel. 1967 ansåg partiet att ”indirekt beskattning i annan form än punktskatter om möjligt skall undvikas”.[88] 1969 års ”arbetsprogram” krävde att ”moms på livsmedel avskaffas”.[89] Bort med moms på maten heter det i det ännu gällande handlingsprogrammet från 1975. Det tillhörde de ”oundgängligen nödvändiga kraven” som skulle ha genomförts senast 1982. I riksdagen motionerade man emellertid 1981 att matmomsen skulle sänkas till hälften. När detta avslogs motionerade man 1982 om att denna moms skulle sänkas med en tredjedel! I plattformen heter det alltså att momsen på baslivsmedel skall bort. I dessa kristider får väl övriga livsmedel betraktas som lyxkonsumtion? I en intervju inför senaste kongressen kommenterar Werner:
”Det viktigaste är kanske inte kravet på differentierad moms utan att man far bort själva momseffekten på maten. Vi kan nog tänka oss livsmedelssubventioner istället.” [90]
1979 ansåg VPK det oundgängligen nödvändigt med 225 000 nya daghems- och fritidshemsplatser de kommande tre åren (dvs 75 000 per år 1979 – 82). Detta krav prutas nu till 50000 daghemsplatser 1983. En prutning som anpassats till behoven, reformutrymmet eller till SAP?
Av särskilt intresse är frågan om arbetstidsförkortning. Enligt 1982 års valbroschyr är det ”allas uttalade önskan” att sextimmarsdagen genomförs[91] och det är ”fortfarande” ett ”huvudkrav för kvinnorörelsen”.[92] (Det var för övrigt ett kontroversiellt krav på VPKs kongress i november 1981.)
1969 krävde partiet att arbetstiden omedelbart förkortas till 40 timmar och minskas därefter ytterligare under 1970-talet”.[93] I 1972 års handlingsprogram krävde VPK att ”den generella arbetstiden sänks till 35 timmar i veckan med 7 timmars arbetsdag.” Det kravet restes också i 1973 års valmanifest.[94] I en broschyr från 1974 skriver VPK:
”Ställ kravet på en trappstegsvis nedbantning av arbetstiden i höstens avtalsrörelse. Kräv 35 timmars arbetsvecka med 7 timmars arbetsdag 1977. 30 timmars arbetsvecka med 6 timmars arbetsdag under början av 1980-talet.” [95]
I handlingsprogrammet från 1975 kräver man:
”30 timmars arbetsvecka med 6 timmars arbetsdag senast 1980” och 35 timmars arbetsvecka med 7 timmars arbetsdag senast 1977”.
1978 skriver VPK – i Lilla FAKTA-serien 4/78 – under rubriken arbetstidsförkortning:
”7 timmars arbetsdag från den 1 januari 1979 med full lönekompensation som steg mot 6-timmarsdag”.
Är ni med?
1979 kräver VPK – ”under valperioden 1979-82” – ”sju timmars arbetsdag för alla, och – ”under 1980-talet” – sex timmars arbetsdag för alla”.[96]
I årets regeringsplattform slutligen?
”Ett tioårsprogram utarbetas för sextimmarsdagens genomförande. Som första steg sänks arbetstiden 1983 till motsvarande 39 timmar i veckan.”
Det som skulle ha varit 35 timmars arbetsvecka 1977 (eller rent av 1972) och 30 timmars arbetsvecka senast 1980 har nu förvandlats till 39 timmarsvecka 1983 och 30 timmarsvecka 1992.
Det här är vad VPK kallar realism.
Vad får VPK att tro att det man inte kunde förmå SAP att genomföra förra gången socialdemokraterna regerade med stöd av VPK, 1970-73, går att genomföra efter 1982 års val?
1970-73 såg mandatfördelningen ut på följande sätt i riksdagen:
| (m) + (fp) + (c) | 170 |
| (s) | 163 |
(vpk) |
17 |
Socialdemokratin regerade ”stödd på VPK”. Det skedde under trycket av en ny militans inom arbetarklassen som nådde sin kulmen 1974 – 75. Det ekonomiska ”utrymmet” framstod som gott. 1974 var rekordvinsternas år. Det fanns en utbredd radikalism bland ungdomen och en ny kvinnorörelse.
Sedan dess har SAP övergivit reformpolitiken, marscherat ytterligare åt höger i takt med att krisen utvecklats och annonserar öppet sin vilja till klassamarbete med ”storfinansen”.
Hela VPKs sätt att handskas med frågan är naturligtvis ett parlamentariskt falsarium från början till slut i syfte att fiska röster till partiet.
Att förespegla en så radikal omvälvning ute på arbetsplatserna att SAP inom loppet av 100 dagar (under trycket från VPK) skulle förbjuda arbetsgivarnas lockouträtt, och utlova en ny arbetsrättslag som ”garanterar strejkrätten”, ”rätt till politisk verksamhet på arbetsplatserna” och ”fackliga möten på arbetstid” säger det mesta om VPKs verklighetsförankring – eller brist på verklighetsförankring. SAP är ju den mest hårdnackade av motståndare till strejkrätten och har under sjuttiotalet gått i spetsen för lagstiftning om rätt till avsked vid strejk och uppmuntrat lagens tillämpning (Bil & Traktor-arbetarna 1978).
I den politiska verkligheten är strejkrätten ingenting mindre än ett ”himlastormande krav” och tron att SAP skulle ta det till sig en ”storartad dröm”.
Arbetslösheten är en huvudfråga i valet. VPKs ”program för att skapa arbete” har ”tre huvuddelar”:
1) Skapa 100 000 nya industriarbeten under en 10-årsperiod.
2) Skapa 100 000 samhällsnyttiga arbeten under en 3-årsperiod.
3) Inför en allmän ungdomsgaranti så att alla ungdomar kan få arbete.[97]
1979 ansåg VPK att det var ”oundgängligen nödvändigt” att den kommande riksdagsperioden (dvs 1979 -82) skapa 300 000 nya jobb, varav 100000 nya jobb på 12 månader.[98] 300 000 nya arbetstillfällen på tre år har prutats till 200 000 arbetstillfällen på tio år. Detta valår kräver VPK en tillväxttakt som bara är 20 procent av förra valrörelsens krav (20 000 ny jobb om året i stället för 100 000). Har det gått framåt för ekonomin eller räknade VPK fel 1979? Är det ekonomiska utrymmet utgångspunkten eller SAPs förhandlingsvilja?
Vi noterar att i juli 1982 gick 131 000 öppet arbetslösa och 132 000 hade någon form av AMS-sysselsättning samtidigt som arbetsmarknadsstyrelsen spår att arbetslösheten kommer att öka ytterligare under hösten och vintern. I sin egen fondbroschyr konstaterar man att 62 000 industrijobb försvann det gångna året.[99] Om den takten skulle hålla i sig och VPK vara framgångsrik i sin politik innebär det en nettominskning om 52 000 industrijobb om året.
Även om VPKs program innebar nettoökningar så skulle det inte lösa dagens arbetslöshet ens på tio år. Om man till de öppet arbetslösa och de AMS-sysselsatta lägger alla de kvinnor och ungdomar som inte bryr sig om att registrera sig som arbetslösa då utsikterna att få jobb är så små, barnomsorgen olöst och påminner sig att den totala arbetskraften beräknas växa med 40 000 om året så inser man att VPKs program är tämligen modest.
De 100 000 nya jobb som ”hundradagarsprogrammet” talar om är uppenbarligen identiska med punkt två ovan – samhällsnyttiga arbeten inom den offentliga sektorn. Enligt skriften För arbete och social rättvisa skapas dessa genom ökat bostadsutbyggande, utbyggnad av barnomsorgen (50 000 platser om året) och kollektivtrafiken, utvecklandet av alternativa energikällor, inrättande av ett statligt återvinningsföretag, utökat antal tjänster inom sjukvården och socialvården samt genom förbättring av arbets- och livsmiljöerna.[100]
Kostnaderna för hela ”hundradagarsprogrammet” uppgår enligt VPK till 20 miljarder under ett år. ”Detta kan finansieras bl a genom avskaffande av aktiesparfonder, extra arbetsavgift progressivt beräknad på förädlingsvärdet, åtgärder mot ekonomisk brottslighet, skattefusk och skatteflykt, minskat anslag till försvaret, mm.[101]
Detta är ingenting annat än klassisk stimulanspolitik av Keynes modell – dvs borgerlig politik inom kapitalismens ramar av den typ SAP fört sedan 30-talet. VPK föredrar att kalla detta för ”vänsterpolitik”. Man måste då hålla i minnet att det är en borgerlig ”vänster”-politik.
I valpropagandan försäkrar VPK:
”Det går att skapa meningsfulla arbeten om man är beredd att ta ansvaret för den nödvändiga politiken.” [102]
Man kunde ha citerat Olof Palmes ord från 1964 – ”Politik är att vilja.”
I sitt anförande på kongressen 1981 angav C-H Hermansson stommarna i VPKs anti-krisprogram:
”Detta kan utformas på två olika sätt:
1. Det kan begränsas till vad som brukar kallas anticykliska åtgärder, dvs till att bryta nedgången och krisen i den kapitalistiska ekonomin och snabbare än annars kan ske möjliggöra en ny uppgång av produktionen och förbättring av sysselsättningen. Den typ av krispolitik som byggde på engelsmannen J M Keynes' teorier, dvs den som började i Sverige med den socialdemokratiska regeringens tillträde på 1930-talet, var av detta slag.
2. Krispolitiken kan också utformas som en antikapitalistisk eller socialistisk strukturpolitik, som söker att medelst revolutionära reformer (strukturreformer) rubba maktförhållandet mellan de två huvudklasserna till arbetarklassens fördel och åstadkomma förändringar som är så genomgripande att den ekonomiska processen får ett annat förlopp. Vårt anti-krisprogram måste innehålla element av båda dessa slag. Det kan inte begränsas till att söka åstadkomma ett ekonomiskt uppsving lite tidigare än annars skulle ske. Det måste syfta till grundläggande förändringar av det kapitalistiska samhället. Det kan å andra sidan inte begränsa sig till att ställa krav vilkas genomförande förutsätter att storfinansens makt har börjat brytas. Det måste också peka på åtgärder som är möjliga att genomföra idag om den politiska viljan finns och som leder till minskad arbetslöshet och lägre prisstegring.” [103]
Här har vi VPKs politiska program i ett nötskal: socialdemokratisk stimulanspolitik från trettiotalet plus socialdemokratisk fondpolitik från 1970-talet (Meidner).
1979 ansåg VPK att de ”omedelbara åtgärderna” i kampen mot arbetslösheten måste följa två huvudlinjer.
Den ena huvudlinjen ”tillfredsställer de stora behoven på olika områden. Ge de arbetslösa arbete med att skapa bostäder, fler daghemsplatser. bättre värd, bättre miljö, utbyggd kollektivtrafik.”[104]
Denna linje sammanfaller med ”hundradagarsprogrammet” och dess 100 000 jobb. Det är ”åtgärder som är möjliga att genomföra i dag om den politiska viljan finns”, enligt VPK. Dvs socialdemokratisk stimulanspolitik.
Den andra huvudlinjen 1979 var att
”rädda de hotade jobben vid varven, vid järnbruken, inom teko och andra industrigrenar.
Denna försvarskamp måste utvecklas till en offensiv för utbyggnad av förädlingsindustri.” [105]
1982 står inte längre den nedläggningshotade industrin i centrum för partiets nationella propaganda.
Visserligen reser VPK (i riksdagen) ”konkreta krav för utveckling av olika branscher”. Men det sker nu ”utöver” det arbetsskapande” programmets tre ”huvuddelar”.
”Samhällsfonderna” har i stället seglat upp som en huvudfråga i VPKs strategiska regatta. I broschyren ”Arbetarrörelsen och fonderna” läser vi om detta undergörande medel:
”VPKs fonder inriktas (. . .) på makten över investeringarna. Genom fonderna och självständig facklig kamp byggs en ”motmakt” mot storfinansen upp i samhället och i de lokala företagen. Fonderna är ett led i en strategi för socialism. De utformas som strukturreformer som ger ny industrisysselsättning i kamp med storfinansen.” [106]
I broschyren talar man visserligen i förbigående om att det vid sidan av ett ”samhälleligt investeringsprogram” också krävs
”industripolitiska punktinsatser: utveckling av gruvindustrin, samordning av hela stål- och gruvindustrin, försvar av sysselsättningen inom krisbranscher som varvs- och tekoindustrin”.[107]
Lars Werner uttrycker sig dock i försiktigare ordalag i sitt öppna brev till Olof Palme:
”Jag kan förstå att fonderna inte kan hålla liv i alla nedläggningshotade företag. Men måste inte fonderna vara ett bland flera instrument för att driva igenom en ny industripolitik för fler jobb och för större självständighet gentemot det internationella kapitalet?” (Min anmärkning, KS.) [108]
I fondbroschyren läser vi också att VPKs ”samhällsfond” – denna moderna folkbank – skall användas för att dels ”skapa nya jobb genom investeringar i ny samhällsägd industri”, dels för att ”stödja kooperativa och löntagarägda företag att rädda jobben i hotade branscher och regioner”.[109]
Skall varven, stålindustrin och LKAB övertas av arbetarkooperativ?
VPKs nederlagslinje illustrerades på ett slående sätt av partiets totala förtegenhet när LKAB efter årsskiftet varslade om kraftiga nedskärningar på upp till 900 jobb.
Var tog ”försvaret av jobben” och ”den självständiga fackliga kampen” vägen? Var fanns VPKs initiativ?
Paul Lestander som invaldes i VPKs partistyrelse på senaste kongressen stoltserade med norrbottendistriktets aktionsberedskap:
”Vi har utom folkkampanjen organiserat en kampanj mot uranbrytningen i Pleutajokk, vare sig Stockholm (dvs particentralen, KS) tror det eller ej. Det skedde utan särskilt stöd från partistyrelsen. Vi har ansett att vi klarar det själva. I Norrbottens län har vi organiserat gruvstrejken och skogsstrejken, de två största strejkerna, utan ledningens stöd. Vi är mogna att leda arbetarklassen till seger.” [110]
Vilket budskap har då VPK och Paul Lestander till gruvarbetarna idag? Vänta och se?
”Hundradagarsprogrammet” innehåller inte heller några som helst utfästelser eller krav på garantier för jobben i de nedläggningshotade industrierna. Vore det att ha för ”storartade drömmar” och att resa ”himlastormande krav”?
I sitt öppna brev till Palme är Werner desto mer angelägen om att förhindra utländska uppköp av svenska företag:
”Antag att ett svenskt företag (typ Wasa-bröd) håller på att köpas upp av utländska intressen, som planerar att flytta produktionen utomlands. Om nu de lokala facken vädjar om att den regionala fonden skall gå in med pengar för att rädda företaget – skall man då inte kunna ta hänsyn till detta även om den företagsekonomiska avkastningen på kort sikt blir låg?” [111]
Här bjuds vi på det verkliga innehållet i den ”motmakt” VPK talar om. I stället för klasskamp konstruerar man ett system där arbetarna skall ”vädja” till en fondstyrelse, tillsatt i allmänna val (och som därmed lika gärna kan bestå av borgare).
Vi noterar att VPK i sitt handlingsprogram från 1975 har inskrivet kravet på ”vetorätt för fackföreningarna (. . .) vid försäljning och nedläggning av företag”. Detta krav, som verkligen skulle uttrycka en arbetarnas ”motmakt” i företaget, hamnar helt i skymundan för det mer ”avancerade” kravet på fonder som möjliggör för arbetarna att ”vädja” om beskydd – eller rent av att ”köpa” företaget och upprätta ett ”kooperativ” (”även om den företagsekonomiska avkastningen blir låg”).
Om arbetarna har vetorätt och ”vänsterregeringen” styr kreditväsendet – vad skall man då med fonderna till?
Vi påminner oss att VPK tidigare hävdat att man för att styra den framtida investeringspolitikens inriktning måste ”nationalisera banker och storföretag”. I fondbroschyren heter det plötsligt att industriprogrammet ”bör påbörjas genast”. Bara man har fonderna att tillgå. I själva verket behöver man inte ens fonderna visar det sig när man slår upp broschyren om arbete och social rättvisa:
”Som framgår av de förslag som VPK har lagt i riksdagen så kan en arbetsskapande politik betalas genom att man minskar gåvor och lättnader för aktieägare och höga inkomsttagare och genom att man beskattar andra områden, t ex moms på aktier, indragning av övervinsterna på vattenkraft, skatt på stora förmögenheter.” [112]
I valplattformen från 1973 finner vi också att samhällsfonderna redan existerar och därför inte behöver upprättas – fondfrågan är redan löst:
”AP-fonderna sätts in för att skapa och utveckla statliga basindustrier.” [113]
”Motmakten” finns redan – det är bara att gripa den.
VPK glömmer bara att kapitalägarna inte stillatigande kommer att se på när dessa reformer börjar genomdrivas och att SAP inte står på arbetarnas sida när åtgärderna står i motsättning till marknadsekonomin.
Varför har nu VPK skrivit ihop ett eget fondförslag? Det beror inte på att man här tror sig ha funnit ”de vises sten”, lösningen på frågan hur socialismen skall uppnås. Anledningen är helt enkelt den att VPK vill ha ett eget förslag att lägga fram i riksdagen vid sidan av SAP. På kongressen uttryckte en del ombud oro över att man i en eventuell folkomröstning skulle hamna på samma sida som moderaterna.
Fonderna är bara årets gimmick.
I sitt programutkast inför Gotha-kongressen 1875 kopierade den tyska socialdemokratin många av den då framlidne Ferdinand Lassalles idéer. Lassalle (1825- 1864) trodde att det var möjligt att bana väg för socialismen med hjälp av Bismarck och den tyska staten. I programutkastet skrev man:
”För att bana väg för lösandet av den sociala frågan kräver Tysklands Arbetarparti att det upprättas kooperativa produktionsföretag med statlig hjälp under det arbetande folkets kontroll. Kooperativa produktionsföretag bör upprättas för industri och jordbruk i en sådan omfattning att det ur dem uppstår totalarbetets socialistiska organisation.”
I sina ”randanmärkningar” skriver Marx upprört:
”I stället för den existerande klasskampen sätts en tidningsskrivarfras, ”den sociala frågan”, för vars ”lösande” man ”banar väg”. I stället för att uppstå ur samhällets revolutionära omvandlingsprocess, ”uppstår” ”totalarbetets socialistiska organisation” ur den ”statliga hjälp” som staten ger de kooperativa produktionsföretagen, vilka staten, inte arbetarna, ”upprättar”. Det är Lassalles fantasi värdigt, att ett nytt samhälle kan byggas med statliga lån lika väl som en ny järnväg! På grund av en gnutta skamkänsla ställs ”den statliga hjälpen” under ”det arbetande folkets ”kontroll.”
Efter ytterligare kommentarer avslutar han:
”Att arbetarna vill skapa betingelser för en kooperativ produktion i en social skala (dvs klassmässig och därför internationell, KS) och först och främst nationell skala, i sitt eget land, betyder bara att de arbetar för att omstörta de nuvarande produktionsbetingelserna, och det har ingenting gemensamt med bildandet av statsunderstödda kooperativa föreningar. Men vad de nuvarande kooperativa föreningarna beträffar, så har de värde endast om de är arbetarnas oberoende verk, och varken är beskyddade av regeringarna eller borgarna.” [114]
VPK kanske invänder nu att deras fondförslag inte bygger på statligt ägande. De skall visserligen upprättas på beslut av staten, men styrelsen skall utses i mer eller mindre allmänna val. På så sätt skiljer de sig från ATP-fonderna. vilka ju formellt tillhör den arbetande befolkningen, men i praktiken förvaltas av staten. Det betyder dock bara att VPK tar steget från statssocialisten Lassalle, som alltså ville bygga socialismen med hjälp av den tyska staten, till hantverkarfilosofen Proudhon, som inte ville bygga socialismen alls, Proudhon ville bara ersätta den moderna kapitalismens drivkrafter (och vad Marx kallade den utvidgade reproduktionen) med det småborgerliga samhällets idylliska tillvaro (eller dess ”enkla reproduktion”). Hans idealsamhälle innebar att företagen liksom jordbruket skulle skötas och ägas av arbetarkollektiv, kooperativa företag. Som stöd för kooperativens utveckling skulle en gemensam s.k. Folkbank skapas.[115] En gemensam fond, om man så vill.
När liknande idéer dök upp i Sovjet efter revolutionen i samband med nationaliseringarnas inledande förklarade Lenin i ett tal till folkkommissariernas råd i mars 1918:
”Jag håller helt och fullt med kamrat Trutovsky att de tendenser och ansträngningar som vi hört talas om här står i fullständig motsättning till arbetar- och bonderegeringens mål och att de inte har någonting gemensamt med socialismen. Socialismens mål är att omvandla alla produktionsmedel till hela folkets egendom och det betyder ingalunda att fartygen förvandlas till varvsarbetarnas egendom eller att bankerna skall tillhöra banktjänstemännen. Om människor tar sådana eländiga förslag på allvar måste vi upphäva nationaliseringarna, eftersom hela saken är befängd. Uppgiften, socialismens mål, som vi ser den, är att omvandla jorden och industrin till Sovjetrepublikens egendom. Bönderna tilldelas jord på villkor att de handhar den på rätt sätt. Om transportarbetarna utmed floderna erhåller fartyg, då är det på villkor att de sköter dem som vore det deras egendom.” [116]
I sitt Samtal om demokrati och socialism antyder VPK att man har ett annat perspektiv i tankarna:
”Vi menar inte att staten skall ta hand om allt, som du säger. Snarare skulle ett socialistiskt Sverige grunda sig på andra samhälleliga ägandeformer än statligt ägande. Vi kan tänka oss kollektivt eller kooperativt ägande och självförvaltning av företagen. Troligen skulle heller inte alla företag övergå i samhällets ägo. En ganska stor del av de små företagen och kanske en stor del av de mellanstora företagen skulle under överskådlig tid förbli i privat ägo.” [117]
Men hur skall man kunna upprätta (ens) en nationell planekonomi om arbetarna äger sina företag och fattar sina egna beslut oberoende av andra företag och samhället i sin helhet? Ett ”arbetarkooperativ” är inte ”samhällelig” utan privat egendom. En ”socialism” som inte upphäver privategendomen är ingen socialism – i marxistisk bemärkelse.
Naturligtvis har VPK rätt i att en arbetarregering som upprättas för att leda omvandlingen av marknadsekonomin till en planekonomi, inte omgående förstatligar alla småföretag. Den omedelbara uppgiften är att säkra nationaliseringarna av storföretagen. Hur det exakta förloppet kommer att se ut kan vi naturligtvis inte spå om i dag.
VPKs program har dock ett inslag som man inte övertagit från SAP utan från stalinbyråkratin i Kreml: den byråkratiska nationalismen – eller med Kommunistiska Manifestets ord, den reaktionära drömmen om ”den gamla och nationella självtillräckligheten och avskildheten”.
Bland målsättningarna för ”den socialistiska strategins inriktning på en behovsinriktad produktion för nationell utveckling, regional balans, långsiktig resurshushållning och värnande av miljöintressena” finner vi bl a.
”Val av produktionsinriktning och resursutnyttjande med sikte på en internationell arbetsfördelning som bekämpar världssvälten, stöder den antiimperialistiska frigörelsen och fördelar resurser rättvist mellan världens folk.” [118]
Det låter ju förnuftigt.
När vi så lägger fondbroschyren åt sidan och slår upp riktlinjerna för den ”framtida industrialiseringspolitiken” finner vi emellertid att ”programmet för 100000 nya industrijobb på tio år”, ingalunda är inriktad på en internationell arbetsfördelning utan ”i huvudsak är byggt på den svenska marknadens behov”.[119]
Vi har redan hört Lars Werner betona ”självständigheten gentemot det internationella kapitalet” och kampen mot ”utländska intressens uppköp av svenska företag”, dvs införsel i landet av utländskt kapital. I broschyren om arbete och social rättvisa läser vi att ”mycket kapital förs ut ur landet”. ”Vad svenska arbetare slitit ihop används av svenska kapitalister till att plundra andra folk och nationer på deras arbetskraft och naturtillgångar”. (VPK glömmer i hastigheten att en stor del av den ”svenska” industriarbetarklassen är ”utländsk”, dvs utgörs av invandrare. Man glömmer också att utlandsinvesteringar och handel bara är två former för ett och samma rofferi, och att man – om man på kapitalismens grund vill stoppa denna internationella utplundring – måste avskaffa alla internationella förbindelser, inklusive lån och handel.
”Hundradagarprogrammet” kräver också ”hårda restriktioner mot utlandsinvesteringar”.
Huvudinriktningen på investeringsplanen bör enligt VPK vara: förnyelse av transportsystemet, integrerad produktion med ökad återvinning av olika ' insatsvaror och energi, utveckling av den svenska dataindustrin, bl a för övergång till elektroniska vapen inom ett nytt försvar, som är ”både bättre och billigare” satsning på nya energislag, ökat industri- och bostadsbyggande svensk tillverkning av arbetsredskap och verktyg, produktion för den offentliga sektorn, dämpning av import på livsmedel och ökad förädling av inhemska livsmedel samt viss begränsning av tekoimporten.
”Våra viktigaste exportmarknader” har nämligen ”problem som liknar Sveriges”. ”Vi (VPK) anser” därför
”att en lönsam export inte kan ske om den svenska industrin inte har en rejäl hemmamarknad att avsätta sina basprodukter på”.[120]
Hur kan man påstå att protektionism — tullskydd och andra handelshinder till skydd för inhemsk industri – och importsubstitution – ersättande av importerade varor med produktion av inhemska motsvarigheter – är en ”inriktning med sikte på en internationell arbetsfördelning som bekämpar världssvälten? Tror VPK att om Sverige importerar mindre livsmedel, då kommer dessa varor att finna sin väg till hungrande i Afrika eller Asien? Kommer en minskad textilimport att gynna de redan utarmade textilarbetarna i Sydostasien? Leder det inte i själva verket till att arbetslösheten sprider sig och nöden ökar? Kommer övergången till elektroniska vapen inom det svenska försvaret att gynna den antiimperialistiska frigörelsen? På vilket sätt innebär en ”lönsam svensk export” ett bidrag till en rättvisare fördelning mellan världens folk? Innebär inte ”konkurrenskraft” just att utländska produkter slås ut och att arbetslöshet och minskade inkomster drabbar arbetare i andra länder? Är det kanske så att det är Sverige som har en orättvist liten andel av världens resurser? Ja, någon annan slutsats kan man inte dra av VPKs program.
Detta är kapitalistisk politik värdig en konservativ borgarregering i ett halvkolonialt land. Det har ingenting med socialism, internationalism eller arbetarpolitik att göra. Det ställer svenska arbetare mot arbetare i andra länder och underkastar arbetarklassen i Sverige de svenska kapitalisterna.
Men Sverige är inget halvkolonialt land vars ekonomi domineras av utländska, imperialistiska makter. Sverige är – som VPK själv uttrycker det i sitt partiprogram – ”en liten men hungrig imperialistisk stat”.
”Produktion och kapital koncentreras. Storföretagen blir allt mera dominerande.” ”För att öka sina profiter jagar de svenska storbolagen efter en större andel av världsmarknaden. De exporterar kapital och flyttar fabriker och produktion till andra länder. Svenskt kapital sammanflätas med kapital från andra imperialistiska länder. Svensk och utländsk storfinans går samman för att gemensamt plundra folken i Västeuropa, Asien, Afrika och Amerika.” [121]
Nu får vi veta hur VPK vill bemöta detta. Felet är inte – som man kan få intryck av i det citerade programmet – att svensk industri jagar profiter och en större del av världsmarknaden. Felet är att det inte är tillräckligt svenskt. Bryt upp kapitalsammanflätningen. Ut med utländskt kapital ur landet. Stoppa utförseln av svenskt kapital. Skydda svensk industri genom att skydda den inhemska produktionen från utländska handelsvaror. Eftersom de svenska storbolagen inte kan expandera på världsmarknaden utan en expanderande inhemsk marknad bör den stöttas och byggas upp innan bolagen på nytt ger sig ut i konkurrensen.
”Vissa undantag med extremt exportberoende företag finns, som kanske kan 'leva' på exporten”, medger VPK. Vi förmodar att VPK har i tankarna ”undantag” som Volvo, Electrolux, Saab-Scania, Asea, SKF, LM Eriksson, Skånska Cement, Swedish Match, Alfa Laval, Gränges, Svenska Varv, SSAB, Boliden, Stora Kopparberg m.fl. av de över trettio storföretag som har en export som omsätter mer än en miljard om året. Deras antal är kanske litet men det rör sig dock om grundvalarna för svensk industri.
Som kronan på verket skall storfinansen bekämpas genom att arbetarrörelsen bidrar till skapandet av ”samhällsfonder” – ett nytt ”arbetarvänligt” finanskapital.
Om SAPs försök att föra landet ur krisen genom att förvalta kapitalet i samarbete med ”storfinansen” är reaktionärt – då är VPKs ansträngningar att förvalta kapitalet mot storfinansen ultrareaktionärt.
I sin kritik av den tyska socialdemokratins Gothaprogram som influerats av ”stats”-socialisten Lassalle skriver Karl Marx:
”Och till vad reducerar Tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan 'kommer att vara den internationella folkförbrödningen' – en från det borgerliga Frihets- och Fredsförbundet lånad fras, och som skall tjäna som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödring, i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. Om den tyska arbetarklassens internationella funktioner alltså inte ett ord! (...) I själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt långt efter frihandelspartiet. Också detta påstår att målet för dess strävan är ”den internationella folkförbrödringen”. Men det gör också något for att handeln skall bli internationell och nöjer sig ingalunda med medvetandet om – att alla folk bedriver handel hemma hos sig.” [122]
VPK tycks rent av vilja förhindra den internationella handel som ändå pågår.
Det är inte första gången som VPK försöker vinna ökat inflytande inom arbetarklassen genom att stjäla socialdemokratins program. När Komintern upplöstes 1943, som en eftergift från Stalinregimen i förhållande till sina allierade i kriget, stod VPK/SKP plötsligt utan program. På den 12:e kongressen i maj 1944 antog partiet det då nyss offentliggjorda socialdemokratiska handlingsprogrammet – Arbetarrörelsens efterkrigsprogram – som sitt eget. Detta skedde utan prut och vidare spisning. VPK/SKP övervägde till och med att ansluta sig till SAPs nya principprogram, men när socialdemokraterna kommit fram till en slutgiltig version beslöt ”kommunisterna” att i stället anta egenhändigt utformade grundsatser. SAPs principer gick ”för långt” åt höger.
Den gången jäste det inom arbetarklassen. På hösten 1944 sades arbetsavtalen upp. VPK/SKP vann en stor seger i andrakammarvalen, då man erhöll drygt tio procent av rösterna. I februari 1945 utbröt metallstrejken som varade i fem månader. Socialdemokraternas ”efterkrigsprogram” var bland annat en eftergift för de mer radikala tongångarna bland arbetarna. Utan att ifrågasätta marknadsekonomin talar man om ”planhushållning” och en rad i och för sig eftersträvansvärda reformer.
VPK/SKP hade just startat sin nya tidskrift – Vår tid.
När Sven Linderot introducerade tidskriften skrev han att
”samverkan mellan socialdemokrater och kommunister nu är nödvändigare än någonsin för att likvidera fascismens och reaktionens inflytande i vårt land och för att lägga grundvalen för en verklig vänsterpolitik (efterkrigsprogrammet)”,
men han tillade:
”För den som känner läget inom arbetarrörelsen är det uppenbart att kommunistiska partiet för att uppnå denna samverkan i dag får kompromissa med socialdemokratin om relativt blygsamma ekonomiska och socialreformatoriska förslag”.[123]
Under rubriken, ”Inför 1945 års riksdag” skrev Hilding Hagberg några sidor längre fram om perspektivet för den kommunistiska riksdagspolitiken: för det första gällde det att ”verka för att koalitionen med storfinansens företrädare brytes, en självständig arbetarpolitik med stöd av progressiva vänsterborgerliga krafter (Folkpartiet, KS) genomföres och en utjämning av motsättningarna inom arbetarrörelsen åstadkommes”, för det andra att ”en snar förbättring av de arbetandes ekonomiska läge” kommer till stånd och för det tredje att ”en fast grund lägges för efterkrigsprogrammets förverkligande”.[124]
I februarinumret förklarade Gunnar Öhman i ledaren att den samverkan kommunisterna eftersträvade ”inte enbart fick ta sig uttryck i platoniska förklaringar om enighet kring programmets bärande grundlinjer, utan i gemensam kamp för programmets genomförande”.[125]
I en presentation av ”Beveridge-planen” – en brittisk motsvarighet till arbetarrörelsens efterkrigsprogram – skrev C H Hermansson i marsnumret:
”Vilken part har nu rätt i sina anspråk, är Beveridge liberal eller socialdemokrat? Svaret är bådadera och ingetdera. Vad Beveridge föreslår är en långtgående planering av samhällsekonomin i syfte att säkerställa kontinuerlig full sysselsättning. Hans grundtanke är uppgörandet av ett program på lång sikt för planerade utgifter, som vägleddes av hänsyn till det samhälleligt nödvändigaste och möjliggör på samma gång stabilitet och utveckling inom ekonomin. (. . .) Han menar att finansministern måste föreslå offentliga utgifter tillräckligt stora för att tillsammans med de privata utgifterna åstadkomma så hög efterfrågan, att den fulla sysselsättningen blir ett faktum.”
Hermansson avslutar sin artikel – efter att ha konstaterat att Keynes teori ligger till grund för resonemanget – med orden:
”Vi måste (. ..) hålla klart för oss, att det inte existerar någon motsättning mellan revolutionärt handlande och huvudlinjen i Beveridges' program eller Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, att förverkligandet av dessa huvudlinjer tvärtom endast till en del kan ske inom det kapitalistiska samhällets ram och så småningom måste leda över till en socialistisk samhällsomvandling”.[126]
Beveridge-planen och Arbetarrörelsens efterkrigsprogram ledde emellertid inte till en socialistisk samhällsomvandling. De ledde till en stabiliserad kapitalistisk ekonomi.
I en tid när SAP överger stimulanspolitiken till förmån för en åtstramningspolitik tänker sig VPK upprepa SAPs konststycke från det förgångna. Men alla förutsättningar för denna politik har gått under i krisen:
• Den traditionella stimulanspolitiken har skapat en allt kraftigare inflation. Att ytterligare spä på inflationen innebär fortsatta reallönesänkningar för arbetarklassen.
• Stimulanspolitiken och en framgångsrik kamp mot åtstramningen leder till förvärrad lönsamhetskris inom det privata näringslivet, allra helst om beskattningen skall öka. Det leder till minskade investeringar och stimulerar spekulationsekonomin.
• Stimulanspolitiken hade framgång tack vare ett utvecklat klassamarbete mellan socialdemokratin och arbetsgivarna inom ramen för en expanderande kapitalistisk ekonomi och ett för svenska storföretag gynnsamt läge på världsmarknaden. I dag tar såväl kapitalägarna som socialdemokraterna avstånd från denna strategi och världsmarknaden krymper. Därmed saknas alla politiska och ekonomiska förutsättningar. Även om reformanhängarna skulle segra för en tid inom SAP skulle politiken snart falla i spillror på grund av krisens djup och att kapitalet med nödvändighet måste gå på offensiv för att öka lönsamheten. Anledningen till SAPs anpassning till åtstramningen är inte bristande vilja utan tvärtom förståelse för vad den kapitalistiska marknaden kräver.
Uppgifterna för socialisterna under dessa omständigheter är inte att hitta på ”trovärdiga” reformprogram. VPKs reformstrategi är bara ”realistisk” i så måtto att den i huvudet kombinerar arbetskraft, produktionsresurser och konfiskerat kapital. Men för att förverkliga detta program krävs
• antingen en socialdemokrati som inte är kapitalistisk och en ”storfinans” som kapitulerar utan strid. Ingetdera gives och även om det gavs skulle resultatet av dessa reformer på kapitalistisk grund inte leda till betydande lättnader för arbetarna, eftersom välfärden vilar på världsmarknadens läge och där råder en allt djupare kris.
• eller en arbetarklass som avskaffar kapitalismen och upprättar en planekonomi. Men makten kommer först, den ekonomiska planen därefter. En sak är att visa på möjligheten av en kombination av tillgångar, en annan sak är att åstadkomma denna kombination i det verkliga livet. Samhället har råd med reformer, men inte kapitalet och det är kapitalet som härskar över samhället.
Om vi inte omedelbart kan genomdriva lösningen på krisen genom upprättandet av socialismen i internationell skala och inte ens kan slå ett avgörande slag i vårt eget land mot imperialismen genom att avskaffa privategendomen här – då återstår det att bygga upp motståndet mot kapitalets härjningar och mildra dess omedelbara konsekvenser, begränsa förödelsen och i denna kamp stärka arbetarklassens självförtroende och förankra insikten om de verkliga sammanhangen i klassamhället.
Uppgiften för ett socialistiskt parti är inte att hitta på ”genvägar” eller kapitalistiska ”alternativ” till den för ögonblicket ogenomförbara arbetarrevolutionen.
Det är ju inte lättare att genomdriva VPKs nationella kapitalism än att upphäva det privata ägandet av produktionsmedlen. Tvärtom.
Uppgiften består i att tålmodigt förklara socialismens omedelbara nödvändighet och innebörd, inte bara dess objektiva möjlighet!, och vilka åtgärder som är nödvändiga för att bryta kapitalets makt (inte bara ”storfinansens”) och hur den nödvändiga styrkan måste byggas upp. Av arbetarna själva.
Arbetarintressenas företrädare stöder naturligtvis varje enskild reform som en kapitalistisk regering – socialdemokratisk eller borgerlig – förelägger de folkvalda församlingarna, i den mån dessa reformer gynnar arbetarklassen. Men ett socialistiskt arbetarparti kan inte eftersträva ett politiskt block med ett kapitalistiskt arbetarparti på kapitalismens grundval.
Det är fullständigt otillåtet och oförlåtligt att dölja socialdemokratins kapitalistiska karaktär, ledningens sociala hemvist och intressen, dess mål och metoder. Det är ju att bedraga arbetarna.
Däremot är det inte bara möjligt utan en plikt att sluta överenskommelser om enhet i praktisk handling med varje tänkbar arbetarorganisation i kampen mot kapitalet eller mot enskilda arbetarfientliga attacker.
Socialistiska Partiet skulle kunna rösta för de allra flesta av de förslag VPK framlägger i sitt ”hundradagarsprogram” – och kräva att de genomförs av vilken regering som än må inneha makten.
Men som grundval för en ”vänsterregering”, en regering som utger sig för att representera arbetarbefolkningen, är programmet fullständigt skandalöst!
När socialister talar om plattformen för en regering som skall handla i arbetarnas intresse, en regering som socialister kan ställa sig solidarisk med eller delta i. måste de framlägga den nödvändiga politiken, de åtgärder som måste genomföras för att hävda arbetarintressena och ta landet ur krisen. Att istället försöka finna en minsta gemensam nämnare med socialdemokratins regeringsprogram – som avser att rädda kapitalismen – och till detta foga några reformkrav, kan inte ange någon ärlig väg ur krisen. Istället bedrar det arbetarväljarna.
Att framställa en arbetarregerings nödvändiga åtgärdsprogram kräver en kritisk granskning och uppgörelse med den socialdemokratiska kapitalistiska politikens grundpelare.
I vår mot den socialdemokratiska politiken riktade skrift, Rättvis åtstramning, visar vi att SAPs krisprogram i korthet föreslår följande:
• Sänk inflationen – med tillfälligt prisstopp, sänkta lönekrav och uppskrivning av kronan mot utländsk inflation, samt
• Stopp för utökning av offentliga sektorn
• Gigantisk överföring av pengar från skattebetalarna till nya former av industristöd
• Löfte om god tillgång till billig och välutbildad arbetskraft
• Fritt fram för högre vinster
• Arbetarna tar sitt ansvar och betalar krisen med sänkta löner och höjda skatter mot att en del av övervinster i företagen går till fonder.[127]
Om ett samarbete kring SAPs efterkrigsprogram innebar en kapitulation med skenet i behåll – programmet var dock ett program för förbättringar för arbetarna – så innebär ett samarbete med SAP kring ”Framtid för Sverige” en politisk katastrof. Så mycket har VPK insett. Därför låtsas man som om SAP egentligen har ett annat program i bakfickan. Men något sådant finns inte.
Socialdemokratins stöd för krav som gynnar arbetarintressena är alltid avhängigt å ena sidan av i vilken mån sådana krav låter sig förenas med socialdemokratins samlade kapitalistiska politik; och, å den andra sidan, av (om kraven står i motsättning till denna politik) om rörelsen och stämningarna i klassen är så omfattande att man trots allt ser sig nödd och tvungen att ta till sig kravet. Om möjligt förvränger man det först, tömmer det på sitt innehåll och kombinerar det med åtgärder som neutraliserar dess för kapitalismen skadliga effekter.
På detta finns det otaliga exempel. Karensdagama som balanseras med en momshöjning är bara ett.
I ett läge där socialdemokratin utgör regeringsparti bygger socialisterna sitt inflytande, inte på vågmästarpolitik i riksdagen, utan på mobiliseringar av arbetaropinionen och aktioner ute på arbetsplatserna och i samhället. De socialistiska representanternas uppgift är inte att ersätta den socialistiska politiken med allehanda karameller utkastade bland ledamöterna i kammaren i hopp om att en eller annan skall falla nån sugen socialdemokrat eller rent av borgare i smaken; förslag som vare sig svarar mot arbetarnas behov eller går att genomdriva och därmed inte förflyttar fram arbetarnas positioner en millimeter. ”Sank momsen med en tredjedel.”
Men socialistisk riksdagspolitik måste byggas på raka besked och en ärlig beskrivning av verkligheten – inte smarta manövrer i korridorerna eller vädjanden till motståndarna.
Utgångspunkten i socialisternas taktik är just den grundläggande insikten om SAPs dubbla karaktär som ett borgerligt arbetarparti. Tar man bara fasta på endast den ena av det kluvna janusansiktets två profiler har man redan förlorat striden. Drivkrafterna bakom SAPs politik är borgerliga men dess beroende av arbetarklassen gör det möjligt att tvinga den till eftergifter. Arbetarna måste förstå både att man måste tvinga SAP att göra eftergifter och att det är möjligt att tvinga partiet till eftergifter, men att SAP förblir rotat i det kapitalistiska samhället och att man därför på ett visst stadium nödsakas överskrida de gränser SAP ställt upp.
”Det måste alltid finnas en växelverkan mellan vad som kan beslutas och den rörelse som både inspireras och får ny skjuts genom fattade beslut och som sen går vidare och ställer krav på nya beslut”,
säger Bo Hammar i Ny Dag.[128]
Det låter ju klokt.
Men vad kan beslutas och hur byggs en rörelse?
Är det lättare att få arbetare att aktivera sig kring kravet ”bort med moms på baslivsmedel” än kravet på matmomsens fullständiga avskaffande? Ja, säger VPK, ty arbetare måste tro att kraven skall kunna genomföras om de skall ta strid.
Men vad är det som gör det ena eller andra kravet mer ”realistiskt”? Är det ”reformutrymmet” – eller mängden arbetare som ställer sig bakom kravet? Det senare naturligtvis. Är det alltså inte partiets uppgift att förklara detta samband?
Om det är styrkan i arbetaropinionen och beredskapen att ta strid som avgör regeringens manöverutrymme och kravens genomdrivande, då blir det poänglöst att slänga än ”mycket radikala” än mycket menlösa paroller omkring sig som tändstickor i hopp om att det skall ta fyr någonstans.
Socialisterna kan inte ta sin utgångspunkt i ”reformutrymmet”, SAPs eventuella ”förhandlingsberedskap”, än mindre det allmänna läget i riksdagen utan bara i de omedelbara arbetarbehoven. Socialisternas uppgift i krisen är att förklara att arbetarnas situation förvärras allt mer, så länge man inte gör aktivt motstånd och att detta motstånd bara kan vinna varaktig framgång om privategendomen upphävs och en socialistisk planhushållning upprättas.
Det kommer naturligtvis att dröja innan breda lager inom arbetarklassen' kommer till insikt om detta och sätter socialismen på dagordningen. Medlet för att utveckla kampen är dock att alltid utgå från och aldrig överge de arbetandes behov, oavsett ”reformutrymmet”. I takt med att krisen utvecklas kommer dessa behov allt mer i motsättning till vad som är ”realistisk” kapitalistisk politik.
VPK ställer inga andra uppgifter för arbetarklassen än att stödja VPKs reformprogram, som ständigt anpassas till det kapitalistiska reformutrymmet SAP och kapitalismen som system. I övrigt får arbetarna försvara sig bäst man kan genom att ”aktivera sig fackligt”. Till råga på eländet har partiet inte ett ord att säga i dagens propaganda om det avgörande hinder som möter i den fackliga aktiveringen, nämligen den socialdemokratiska byråkratin (varvid inte avses varje enskild funktionär), en byråkrati som stryper den fackliga demokratin och passiviserar medlemmarna, väl medveten om att aktiviteter som inte står under dess kontroll ställer till bekymmer för klassamarbetet.
Vi skall avslutningsvis illustrera detta med fallet Attila Dömötör, en stridbar facklig aktivist och medlem av VPK. Två gånger hade han valts med stor majoritet till ordförande för Grafiskas avd 35 på Esselte Well i Jönköping. Den 13 april 1982 avstängdes han på obestämd tid från alla fackliga uppdrag av Grafiskas förbundsstyrelse. När han med 80 procents stöd valdes till ordförande avgick hela den fackliga styrelsen utom en ärlig socialdemokrat. Den fackliga aktiviteten ökade dock och det gick utmärkt att ersätta de socialdemokratiska funktionärer som avgått. En dag fick Dömötör av misstag ett brev i sin hand, ett brev från företagets tekniska chef som var ställt till Grafiskas ombudsman. Det inleds med ordet ”broder” och i brevet angriper han ”vårt gemensamma sorgebarn Attila Dömötör”. Chefen skriver:
”Jag vill icke sticka under stol med att det är mycket stora samarbetssvårigheter mellan honom och företaget, detta då företrätt av undertecknad. Jag tycker nu måttet är rågat, när han vid senaste sammankomsten påstod, att nepotism (svågerpolitik, KS) varit vägledande vid tillsättandet av arbetsledare.”
Hela saken kom ut till offentligheten utan Dömötörs förskyllan. Han anklagades utan bevis för att ha lämnat ut brevet till pressen och därmed handlat illojalt. På den grundvalen avstängdes han alltså från sina fackliga uppdrag, trots att medlemmarna protesterat.
Till historien hör att VPKs stöd till Dömötör inskränkte sig till en artikel i Ny Dag.[129]
Om man skall föra en framgångsrik kamp för socialismen måste man börja med att säga sanningen om socialdemokratin och den fackliga byråkratins roll i industrin och den offentliga sektorn. VPKs knäfall inför den socialdemokratiska apparaten är en orsak bland flera till att svensk arbetarklass finner det lönlöst att kämpa. Man ser ännu inget trovärdigt parti som kan organisera och vägleda kampen för ett nytt samhälle fritt från kapitalägare, enväldiga chefer och självsvåldiga fackliga ombudsmän. VPK står i vägen för socialismens förankring.
I den internationella politiken vill VPK att Sverige skall förbli ett neutralt land och rent av förstärka sin neutralitet. En stat kan dock aldrig vara neutral i klasskampen. Det är betecknande för VPK:s nationalism att man i sitt hundradagarsprogram inte finner utrymme för en enda internationell solidaritetsåtgärd, inget stöd till befrielsekampen i mellanamerika, inget stöd åt Solidarnosc, inga garantier för flyktingar som jagas av den svenska polisen för att kastas ut ur landet, inte ens, som vi noterat, rösträtt för invandrare i Riksdagsval.
VPK har fullständigt övergivit marxismens syn på krigets uppkomst och drivkrafter. Kvar finns bara tjänstemännens och löntagarnas rädsla och förvirring. Kapprustningen och spänningarna mellan ”stormakterna” – förhållandet mellan USA och Sovjet – är enligt VPK:s partipropaganda inte längre uttryck för klasskampen utan kort och gott ”farligt”. Man hävdar rent av att ”frågan om krig eller fred alltmer beror på en historisk tillfällighet – på slumpen”. För att understryka detta hänvisar man till ”skottet i Sarajevo” 1914 och säger att nånting liknande kan hända igen, en ”ny världsbrand” kan startas av ”slumpen”. Därmed har man sagt att också första världskriget var ett verk av denna ”slump”. Att VPK inte längre är ett instrument för den sovjetiska diplomatin framgår av kraven på båda militärblockens upplösning – ”vi känner ingen trygghet och ingen frihet genom att sälla oss till någon av stormakterna”. VPK tycker inte längre att det alltid är så ”meningsfullt” att diskutera ”skuldfrågorna”. Även om det ”ytterst” är kapitalismen som drivit fram ”de stora rustningarna”, så tilldelar partiet Sovjet ett ”medansvar”, i sin resolution från 1981 års kongress. Eftersom socialismen enligt VPK inte är internationell utan nationell och de existerande ”socialistiska länderna” (läs byråkratierna) bevisligen brukat våld också i umgänget sinsemellan så överger VPK också slutsatserna av den insikt man aldrig omfattat, nämligen att den socialistiska världen innebär ett definitivt slut på militarism och krig. Man strök vid senaste kongressen tesen att ”socialism innebär fred och frihet från utsugning”. I stället står nu att socialismen ”skapar förutsättningar” för frihet från fred och utsugning. Kampen för fred blir därmed inte längre så mycket en fråga om praktisk omvälvning utan om moralisk upprustning. Fredsrörelsens förening med socialismen förlorar sin materiella grundval. Medlemmarna avväpnas ideologiskt i debatten med kapitalismens företrädare. Fredskämpen reduceras till en kamp för ett kärnvapenfritt Europa och för ”totalt kärnvapenförbud, upplösning av militärblocken och allmän avrustning”. I väntan på detta skall Sverige alltså nedrusta, i betydelsen förbilliga och förbättra den svenska imperialismens militärapparat.
VPKs insats för freden i Sverige är inte ett avståndstagande från den imperialistiska statsapparatens ryggrad, polis och militär, utan ett omformande av militären. 16,5 miljarder till försvaret vill partiet 1982 anslå. Men man vill ändra användandet av dessa miljarder. Man vill ha en övergång till ett robotbaserat försvar, till ”elektroniska vapen inom ett nytt försvar som är både bättre och billigare”. Man vill skära ned försvarskostnaderna med några miljoner – inte som ett led i en avveckling, utan på grund av att det enligt VPK går att upprätta ett bättre försvar till en billigare penning. En politik för militären som kan betalas. Man vill inte upplösa borgarklassens säkerhetspolis, men väl själva tillsammans med övriga riksdagspartier ha insyn.
I ord har VPK kedjat sitt öde vid den svenska nationen. I praktiken har man slutit upp bakom den svenska imperialistiska nationalstaten.
Staten är väsentligen en avskild grupp människor i samhället med uppgiften att i sista hand med våld försvara – inte nationens utan den härskande klassens intressen och makt. Med motiveringen att den härskande klassens medlemmar inte är trovärdiga anhängare av nationens intressen och demokratin vill VPK reformera staten.
Det som en gång utgjorde själva kärnan i kommunisternas brott med socialdemokratin under det första världskriget 1914, var den senares uppslutning bakom den inhemska borgarklassens statsapparat, när man röstade för krigskrediter och därmed det praktiska förräderiet mot arbetarklassens internationalism. Denna hävdar ju att arbetarklassen är ”en och odelbar” och att inga nationella intressen står högre än den internationella arbetarklassens samlade intressen.
VPK står idag inte längre på den kommunistiska ståndpunkten från 1914 utan på den socialdemokratiska.
Roten till detta brott med det klassiska kommunistiska eller leninistiska programmet är dock en annan.
Socialdemokratins övergivande av arbetarklassens internationalism byggde på partiernas inväxande i det kapitalistiska samhället och hade klassamarbetet med storkapitalet som drivkraft vid sidan av den byråkrati som växte fram i de mäktiga apparaterna. VPK har inte en motsvarande förankring i svensk fackföreningsrörelse eller i den svenska statsapparatens övre instanser. Därmed saknar VPK också en bas för klassamarbetet med storkapitalet. Den funktionen har SAP monopol på.
Nationalismens grepp om VPK har i stället sina rötter i den sovjetiska byråkratin och den stalinistiska världsbild som Komintern under Stalin inympade i sina lydpartier runt om på jordklotet.
Den stalinistiska ideologin kombinerade dogmen om en nationell socialism – ”socialism i ett land” – med dogmen om att Sovjetunionens intressen (i själva verket sovjetbyråkratins) gick före allt annat i klasskampen.
Socialism i ett Ryssland gick före socialism i ett Sverige.
I takt med att den världsstalinistiska rörelsen uppluckrats och i och med uppkomsten av nya ”socialistiska” länder, härden senare dogmen förlorat i betydelse (förnekats). Nationalismen har alltmer kommit i förgrunden för de så kallade ”kommunistiska” partierna.
Nationalismen förstärktes inom partierna under trycket från socialdemokratins och borgerlighetens ständiga ifrågasättande av kommunisternas nationella och demokratiska trovärdighet – mot bakgrund av dessas ”utländska lojalitetsband”. Upplösningen av den Kommunistiska Internationalen 1943 och utvecklingen inför och under kriget ökade drastiskt det ideologiska trycket på de stalinistiska partierna. Dessa omvandlades alltmer till patriotiska organisationer som stöpte sina medlemmar till fosterländska tennsoldater.
I vissa länder, där socialdemokratin var betydligt svagare än i vårt land, kunde dessutom kommunistpartierna bygga upp en byråkrati och ett inflytande i staten och fackföreningsapparaterna på ett sätt som liknar SAPs och den tyska socialdemokratins utveckling.
I Sverige har VPK inte kunnat tilltvinga sig ett sådant utrymme. VPK bärs emellertid i ökande utsträckning upp av tjänstemän och löntagare inom den offentliga sektorns sociala grenar – inte av chefstjänstemän och verkliga makthavare – och av ”fria” yrkesutövare av skilda slag.
VPKs nationalism blir en attraktiv politik för många löntagare inom den offentliga sektorn som tar avstånd från SAPs allt intimare samarbete med det kollektiviserade arbetets fiender. Tron på statens roll som en hjälpgumma ovanför klasserna finner en materiell kraft bland dessa löntagargrupper.
VPK är exempelvis för att staten reglerar invandringen av arbetare, ty denna reglering tror partiet sker i motsättning till kapitalintressena. Man förespråkar också ökade anslag till invandrarverket.
Detta uttrycker dock inte arbetarnas intressen utan den ”kommunistiska” tjänstemannens illusioner om möjligheterna att utföra ett progressivt arbete i och genom staten. Tjänstemannen ser hur många goda gärningar han skulle kunna utföra om bara anslagen ökade, om bara resurser ställdes till förfogande. Han ser inte att dessa goda gärningar trots allt i en helhet som upprätthåller borgerlighetens välde i samhället. Han ser bara sin del.
Invandrarverket i likhet med andra repressiva myndigheter är en del i det kapitalistiska systemets väktarkår och måste bekämpas i sin helhet. Det innebär naturligtvis inte att en enskild tjänsteman under givna förutsättningar skall förhålla sig passiv. Var och en som vill företräda socialismen måste självklart göra vad som går för att i varje konkret situation gynna arbetarintressena och de förtrycktas sak.
Inför valet 1979 sammanfattade vi några punkter de viktigaste skälen till att ärliga socialister måste förkasta VPK:
• ”VPK representerar inte den internationella arbetarrörelsens intressen och behov – därmed inte heller den svenska;
• VPK bygger inte sitt parti i och genom arbetarklassens självständiga aktivitet och på kollektivets styrka – utan i och genom sin parlamentariska praktik;
• VPK sluter upp bakom den kapitalistiska klasstaten;
• VPK anpassar sig praktiskt och politiskt såväl till SAP i parlamentet som till den fackliga apparatens reaktionära byråkrati och kapitalismens gränser;
• VPK vägrar att bryta med de parasiter som berövar arbetarklassen i Sovjet, Kina och Östeuropa de mest elementära rättigheter;
Vänsterpartiet kommunisterna kan inte ge medvetna arbetare den vägledning som krävs för att upprätta den socialistiska arbetarrepubliken som ett led i kampen för den socialistiska världsrepubliken.”
Det finns ingenting i VPK:s praktik eller skrifter och dokument som publicerats sedan 1979 som föranleder oss att revidera dessa ståndpunkter. Tvärtom. De bekräftas ständigt på nytt. I denna artikel har vi funnit att VPK visserligen:
1) erkänner att regimerna och partierna i Sovjet och Östeuropa berövar arbetarklassen sina demokratiska rättigheter,
2) att dessa slår ned arbetarnas kamp för sina rättigheter med våld,
3) att det faktum att dessa rättigheter inte finns hotar socialismens grundvalar, dvs att det existerar en verklig motsättning mellan inskränkt demokrati och planering av ekonomin, men
4) att VPK detta till trots upprätthåller och vill öka samarbetet med de regimer och partier som undergräver socialismen, mördar arbetare och fängslar dess företrädare när de slåss för klassens intressen, att VPK bekänner en grundläggande solidaritet med arbetarnas fiender,
5) att detta bottnar i VPK:s ursprung som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och att uppbrottet från en tillvaro som ett mekaniskt instrument för den sovjetiska diplomatin inte inneburit ett uppbrott från den stalinistiska världsbilden och den grundmurade solidariteten med partiets forna uppdragsgivare,
6) att man trots anspråken på att vilja diskutera stalinismens orsaker, är notoriskt oförmögen att finna några materiella grunder för konflikterna i de ”socialistiska länderna” och mellan dem,
7) att man därför vägrar att ta ställning i dessa konflikter, och istället uppmanar arbetarna att samarbeta med sina motståndare,
8) att man därmed inte har någon lösning på konflikterna, ingen väg framåt som kan förena arbetarna i dessa länder med de svenska arbetarna,
9) att det faktum att man saknar ett program för den politiska revolutionen i de ”socialistiska länderna” också innebär att man saknar ett program för hur svenska arbetare skall förhindra en byråkratisk urartning av den socialistiska revolutionen här,
10) att VPK förhåller sig till svensk socialdemokrati på ett sätt som liknar partiets solidaritet med ”kommunistpartierna” i Sovjet och Östeuropa,
11) att detta bottnar i samma frånvaro av förståelse för drivkrafterna bakom SAP, dess inväxande i det kapitalistiska systemet,
12) att VPK därmed fungerar som SAPs svans i politiken och
13) att VPK:s politik är en reformpolitik på kapitalismens grund,
14) att talet om att socialismen är en objektiv möjlighet bara döljer partiets uppfattning att man inte ser socialismen som en omedelbar nödvändighet och att man förespeglar arbetarna att problemen kan lösas med bevarad kapitalism, även om vissa grupper i samhället berövas makt och privilegier, att VPK alltså inte ställer socialismen som en omedelbar uppgift,
15) att VPK inte utgår från arbetarnas behov när man formulerar sina krav utan från SAPs politik och det egna partiets behov av en ”realistisk” framtoning i kampen om riksdagsmandaten, det är varken ”arbetarpolitik” eller ”socialism”,
16) att VPK:s ekonomiska program är ett program för en nationell kapitalistisk ekonomi, som förberedelse för en nationell ”socialistisk” ekonomi, oberörd av de ekonomiska och politiska stormarna bortom rikets gränser, en dröm för hantverkare, självägande lantbrukare och lägre tjänstemän, men inte ett perspektiv för arbetarklassen.
Ett nederlag för VPK i riksdagsvalet 1982 skulle visserligen vara beklagligt i så måtto som det utgjorde beviset för att svensk arbetarrörelse tvekar ideologiskt. Majoriteten av Sveriges arbetare betraktar inte VPK:s konkreta politik utan ser partiet kort och gott som ett socialistiskt parti till vänster om SAP. Men ett nederlag skulle framför allt uttrycka VPK:s oförmåga att efter drygt sextio års praktik ens vinna fler arbetarväljare än de borgerliga partierna. VPK:s osäkra läge inför valet visar bara att partiet är politiskt bankrutt och inte kan framträda som ett alternativ. VPK är inte heller ett socialistiskt alternativ. Det som håller många arbetare passiva idag är just upplevelsen av att det inte existerar något parti som ger uttryck för arbetarnas verkliga intressen och behov.
Det är hög tid att de medlemmar i VPK som strävar efter en socialistisk omvälvning gör en grundlig översyn av den farkost man satt sig i. Man kommer att finna att bräderna är genomruttna och att partiet fylls med smutsigt vatten från tusen läckor. VPK klarar inte en seglats på klasskampens stormiga farleder.
Det går inte att lappa detta politiska vrakgods.
[1] Uppgifterna hämtade från mandatkommissionernas rapporter i Kongressböckerna från 1975 och 1978 samt stencil utdelad på 1981 års kongress.
[2] Se t ex Göte Kildéns rapport från VPK:s 25e kongress 1978 i Internationalen nr 2/78, s 7-10. En redogörelse för handhavandet av det ”demokratiska manifest” som aldrig antogs 1978 återfinns i Internationalen nr 5/78 där dokumentet återfinns i sin helhet, s 16. Det dokument som antogs 1981 finns publicerat i Bo Hammars broschyr. Från förnyelse till militärstyre, 1982 (hädanefter Hammar 82). Kravet på ”strejkrätt” infördes i partiets principprogram, punkt 4. Förslaget ställdes av partistyrelsen och återfinns i kongresshäfte nr l (dagordning, mm) s 2. Kravet har funnits med i VPK:s handlingsprogram.
[3] Ett samtal om demokrati och socialism, broschyr publicerad av VPK 1982. s 19 (hädanefter Ett samtal 82).
[4] Ett samtal 82, s 25.
[5] Ibid. s 21.
[6] Herlitz. För demokrati och socialism, 1981. Citerat efter stencil utdelad på 26e kongressen, s 4.
[7] Ett samtal 82, s 25.
[8] Ibid. s 22.
[9] Ibid. s 25.
[10] Kongresshäfte 3. 1981 (motioner), s 241 -2.
[11] Kongresshäfte 4. 1981 (partistyrelsens yttranden), s 73.
[12] Citerat efter stencil utdelad på 26e kongressen.
[13] Ett samtal 82, s 21-22.
[14] Ibid. s 22.
[15] Ibid. s 22.
[16] Ibid. s 21.
[17] Ibid. s 23, jmf Hammar 82, s 28.
[18] Ett samtal 82. s 22.
[19] Ibid. s 21.
[20] Ibid. s 21.
[21] Ibid. s 19-21.
[22] Ibid. s 24.
[23] Kongressboken 1975, s 264-67.
[24] Kongresshäfte 4 1981, s 70-71, jmf även Kongressboken 1978, s 196.
[25] Kongresshäfte 4. 1981, s 71. Partistyrelsen svarar här VPK Södra, Göteborg som i motion G 14 (Kongresshäfte 3, s 231) ville ha en diskussion om stadgarnas skrivning: att partiet ”.. . utvecklar relationer med andra kommunistiska och arbetarpartier på grundval av ideologisk gemenskap, solidaritet, jämställdhet och icke inblandning,” paragraf 1 om Partiet, sjunde stycket.
[26] Ibid. s 71.
[27] Hammar 82, s 3.
[28] Ibid. s 11 och 5.
[29] Bidrag till Partihistoria. brev 5, 1972, VPK, s 41.
[30] Kongresshäfte 4, 1981, s 73 (svar till motion G 26, se Kongresshäfte 3 1981,s 242).
[31] Hammar 82, s 8.
[32] Ibid. s 8. Komintern är förkortning för Kommunistiska Internationalen (1919-43).
[33] Ibid. s 10. Kominform är förkortning för Kommunistiska Informationsbyrån (l947- 56). Den upplöstes strax efter sovjetiska kommunistpartiets 20e partikongress, där Chrusjtjov höll sitt berömda tal om Stalinkulten.
[34] Ibid. s 10.
[35] Ibid. s 17-18.
[36] Bidrag till Partihistoria, brev 5, 1972, VPK, s 42.
[37] Hammar 82, s 5.
[38] Samtliga uttalandena återfinns i Hammar 82, s 21 - 30.
[39] Hammar 82, s 4.
[40] Ibid. s 15.
[41] Ett samtal 82, s 21.
[42] Ibid. s 18.
[43] Ibid. s 24.
[44] Ibid. s 24.
[45] Hammar 82, s 15.
[46] Marx & Engels, Kommunistiska Manifestet 1848, Arbetarkultur 1968, s 29.
[47] Svenska Dagbladet 80-09-06 (Mika Larsson).
[48] Hammar 82. s 12.
[49] Lenin, Collected Works (CW) bd 32, s 48.
[50] Lenin CW bd 33, s 289.
[51] Leon Trotsky Speaks. Pathfinder 1972, s 155-56.
[52] Nyutgåva på Svenska Röda Rummet 1982 under titeln Kampen mot Stalin. Artiklarna behandlar inte minst demokratin i partiet.
[53] Dokumenten kan läsas på svenska, bland annat i antologin Stalin mot Trotskij. Rabén & Sjögren 1971 och Trotskij, Den permanenta revolutionen. Partisanförlaget 1973.
[54] Uppgiften hämtar vi från Dave Frankel i antologin The First Three Internationals. Pathfinder 1974. s 155. Frankels källa är Trotskij.
[55] Conquest, Den stora terrorn. Prisma 1973. s 455 och framåt. För en historik om utrensningarna, se Fjärde Internationalen nr 7/8 1972, s 65-93. [ OBS: Det är felaktigt att Zinovjev och Kamenev förespråkade ”Teorin om socialism i ett land”, se t ex artikeln Om leninismen II, där Zinovjev kritiserar den teorin. Däremot argumenterade bolsjevikledaren Bucharin för ”Socialism i ett land” – Red anm ]
[56] Trotskij, Den förrådda revolutionen. Partisan 1969, s 208.
[57] Mot borgarväldet för en radikal arbetarpolitik, VPK-broschyr 1982, s 13.
[58] Ett samtal 82, s 26.
[59] Partiprogram 1972, s 35 (punkt 29).
[60] Ett samtal 82. s 26. Bland annat i en intervju inför den 26e kongressen ansluter sig såväl Werner som Hermansson till ett pluralistiskt demokratiskt samhällssystem med flera partier. ”C H Hermansson har fått frågan förr om vi, sedan vi hade vunnit makten, skulle lämna den ifrån oss efter ett valnederlag. Svaret är att vi självklart skulle acceptera ett valnederlag, säger Werner.” Till skillnad från oss ser VPK partiet som maktinnehavare, inte arbetarklassen, och Riksdagen som maktens centrum, inte ekonomin, arbetsplatserna. Svenska Dagbladet 81-1 1-16.
[61] Hammar 82, s 5. Jmf partiprogrammet punkt 29.
[62] Ibid. s 5.
[63] Ibid. s 5.
[64] Ibid. s 17.
[65] Ibid. s 30.
[66] Ett samtal 82, s 28.
[67] Hammar 82, s 5.
[68] Socialistisk Debatt nr 5/81, s 7.
[69] Lenin CW bd 32, s 25.
[70] Bidrag till Partihistoria, brev 5, 1972, s 63.
[71] Sverige behöver en ny politik – en socialistisk arbetarpolitik, 1981 (hädanefter Huvuddokumentet 81) – citerat efter stencil utdelad på kongressen.
[72] Huvuddokumentet 81. del III.
[73] För arbete och social rättvisa, 1982, VPK, s 19 (hädanefter För arbete 82).
[74] Ny Dag nr 37, 28/5 1982
[75] För arbete 82, s 21.
[76] Mot borgarväldet för en radikal arbetarpolitik, 1982, VPK, s 6 (hädanefter Mot borgarväldet 82).
[77] Ny Dag nr 37, 28/5 1982
[78] Bidrag till Partihistoria. brev 1 och 2, 1972, s 79.
[79] Ny Dag nr 37, 28/5 1982
[80] Mot borgarväldet 82, s 5.
[81] Organisationsutredning, mars 1980, VPK, s 26-31.
[82] Mot borgarväldet 82, s 8.
[83] Stockholmstidningen 82.04.07
[84] Mot borgarväldet 82, s 6.
[85] Ibid. s 7.
[86] Stockholmstidningen 82.04.07.
[87] Ny Dag nr 37, 28/5 1982
[88] Socialistiskt alternativ. 1967, punkt 26 – i Kongressboken 1967, s 40.
[89] Folkmakt, arbetsprogram för VPK 1969-72, särtryck 1970, s 10 och 17.
[90] Svenska Dagbladet 81.11.16.
[91] Förarbete 82, s 12.
[92] För kvinnofrigörelse och socialism, VPK 1982, s 24.
[93] Folkmakt, 1970, s 8 (under rubriken ”Kamp for människovärdet”).
[94] Socialistisk Debatt nr 9, s 10-11 (under titeln: ”Med VPK för vänsterseger”).
[95] Edgar, Catarina, 6 timmars arbetsdag, VPK 1974, s 22.
[96] Program for 80-talet, VPK 1979.
[97] För arbete 82, s 20.
[98] Program för 80-talet, VPK 1979.
[99] Arbetarrörelsen och fonderna, VPK 1982, s 3 (hädanefter VPKs fondförslag 82), jmf även Lilla FAKTA-serien 7/80 om ”jobben, ägandet och makten” i mellansverige.
[100] För arbete 82, s 2 5-26.
[101] Ny Dag nr 37, 28/5 1982
[102] För arbete 82, s 26.
[103] Hermansson, Sverige behöver en ny politik, 1981, citerat efter stencil utdelad på kongressen.
[104] Program för 80-talet, VPK 1979
[105] Ibid.
[106] VPKs fondförslag 82, s 4.
[107] Ibid. s 5.
[108] Stockholmstidningen 82.04.07.
[109] VPKs fondförslag 82, s 3.
[110] Citerat efter egna anteckningar vid 1981 års kongress, KS.
[111] Stockholmstidningen 82.04.07.
[112] För arbete 82, s 26
[113] Socialistisk Debatt nr 9, s 11-12.
[114] Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet. Oktober 1975, s 29 (Del III).
[115] Det småborgerliga samhällets ”enkla reproduktion” (”reproducera” betyder ungefär ”återskapa”) behandlar Marx i Kapitalets första band, 21 kapitlet. ”Enkel reproduktion är endast en oavbruten upprepning av produktionsprocessen i oförändrad omfattning” – Cavefors 1969, s 498. ”Utvidgad reproduktion” är hopandet av kapital (”kapitalackumulation”) under kapitalistiska produktionsförhållanden, det producerade värdet konsumeras blott till en del, mängden kapital ökar.
En sammanfattning av Proudhons tänkande återfinns bl a i George Woodcock, Anarkismen. Prisma 1964, s 87- l 19.
[116] Lenin, Collected Works vol. 42, s 63-65.
[117] Ett samtal 82, s 25.
[118] VPKs fondförslag 82, s 9.
[119] För arbete 82. s 24.
[120] Ibid. s 24.
[121] Partiprogram 1972. VPK, s 11 och 16.
[122] Karl Marx, Kritik av Gothaprogrammet, Oktober 1975, s 25 (Del I, punkt 5).
[123] Vår tid, nr l 1945, s l -3.
[124] Ibid. s 4-6.
[125] Vår tid, nr 2 1945, s 1-3.
[126] Vår tid, nr 3 1945, s 10-13.
[127] ”Rättvis åtstramning?”. Kommunistiska Arbetarförbundet 1981 (numera Socialistiska Partiet), s 10.
[128] Ny Dag nr 37, 28/5 1982
[129] Internationalen nr 19. 1982.