Från Fjärde Internationalen nr 3/1974.
Den följande artikeln av Leo Trotskij – som först publicerades som ett appendix till Trotskijs Stalinbiografi – behandlar motsättningarna i den ryska socialdemokratiska rörelsen om den ryska revolutionens karaktär och den strategi och taktik arbetarrörelsen måste följa i densamma.
Vad har detta att göra med oss? Är det inte ett meningslöst rotande i gamla soptunnor? NEJ! Frågan är högaktuell, eftersom vi ännu i dag återfinner motsvarande linjer i den s k vänstern. Särskilt i den maoistiska rörelsen är olika varianter av den mensjevikiska linjen vanliga.
Givetvis ställer inte dagens maoister upp och försvarar mensjevikerna i Ryssland. Så dumma är de inte. I stället säger man sig försvara Lenins ståndpunkt, samtidigt som man i praktiken förespråkar en mensjevikisk tvåstadieteori (först borgerligt demokratisk och sedan socialistisk revolution) för revolutionerna i de efterblivna länderna. (Ibland f ö också i de industrialiserade länderna om där rader fascism eller öppen borgerlig diktatur).
När dagens maoister förespråkar en mensjevikisk linje i dessa länder utnyttjar och förstorar man svagheterna i Lenins teori om den ryska revolutionen före 1917. Lenin hade nämligen inte någon klar och helgjuten uppfattning om vilken karaktär den kommande ryska revolutionen skulle komma att få. I Lenins skrifter före 1917 finns åtskilliga avsnitt som ser revolutionen i stadier åtskilda från varandra i tiden. (Se t.ex. Lenins: ”Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen”) Det var först i och med sina april-teser 1917 som Lenin slutgiltigt fastslog, att t o m lösandet av den borgerligt-demokratiska revolutionens uppgifter (fr a en radikal jordreform) krävde upprättandet av proletariatets diktatur, d v s att den borgerligt-demokratiska och proletära revolutionen sammanflätades till en enda permanent revolution utan att ske i åtskilda stadier. (Se Trotskijs artikel nedan.)
Detta har kamrater maoister inte förstått. De tycks tro att Lenin från det han började sin politiska bana hade allt klart för sig och att nästan varje ord i hans skrifter är Sanningen. Ibland får man faktiskt en känsla av att Lenin i maoistisk tappning egentligen borde ha kunnat slå sig till ro efter 1905 och enbart citera sig själv resten av sitt liv.
Uppfattningen att Lenins tänkande är problemfritt och motsägelselöst är givetvis felaktig. Lenin utvecklade och förfinade sina teorier efterhand, precis som alla andra stora marxister (Marx, Engels, Trotskij osv) Detta borde egentligen vara en självklarhet eftersom det enbart är övernaturliga väsen som kan vara allvetande och felfria. Och sådana väsen tillhör inte – eller borde inte tillhöra – marxisternas verklighetsuppfattning.
När det gäller karaktären av Lenins teoretiska ofullkomligheter vid analyserna av den kommande ryska revolutionen, så behöver vi inte i detta förord utreda dessa i detalj, de behandlas i Trotskijartikeln och kan studeras närmare i den litteraturförteckning som avslutar förordet. Däremot kan det vara av intresse att ett slag dröja vid maoisternas stadieteorier, som påstås grunda sig på Lenins ståndpunkter.
De mer belästa maoisterna vet att Lenin ansåg bourgeoisin vara motståndare till även den borgerligt-demokratiska revolutionen, i Ryssland. Den ryska liberala bourgeoisin i Ryssland var bara intresserad av reformer. Det var just på denna punkt som Lenin och bolsjevikerna på ett avgörande sätt skilde sig från mensjevikerna. Dessa menade att den liberala bourgeoisin var revolutionär och att proletariatet inte fick skrämma bort denna allierade genom att vara alltför radikal.
Lenin avvisade denna mensjevikernas uppfattning bestämt. Han visade övertygande, att det endast fanns två klasser som den kommande ryska revolutionen måste bygga på: proletariatet och bönderna. Dessa två klasser måste föra kamp mot bourgeoisin och genomföra revolutionen mot dess vilja. Därför måste proletariatet isolera bourgeoisin och själv ställa sig i spetsen för den borgerligt-demokratiska revolutionen.
Bristen i Lenins ståndpunkt bestod i att han före 1917 inte hade klart för sig karaktären av den regering, dvs det konkreta förhållandet mellan proletariat och bönder, som skulle komma att bli resultatet av en sådan revolution och vad detta skulle få för konsekvenser för sambandet mellan den borgerligt demokratiska och proletära revolutionen.[1]
Det var på denna punkt som Trotskij var överlägsen Lenin före 1917. Efter detta år rådde det inga motsättningar mellan Lenin och Trotskij på denna punkt. Trotskijs klassiska verk om den permanenta revolutionen – Resultat och framtidsutsikter och samlingsverket Året 1905 – publicerades också av Kommunistiska Internationalen på åtskilliga språk som det officiella uttrycket för den ryska revolutionens karaktär och drivkrafter. [2]
Maoisterna kan inte föreställa sig att Lenin före 1917 kanske var oklar på den ryska revolutionens innehåll. Men inte nog med det. De har inte ens dragit de riktiga slutsatserna utifrån Lenins analyser före 1917. Den avgörande punkten på vilken mensjevikerna och Lenin skilde sig var synen på bourgeoisins roll. Mensjevikerna menade att den var progressiv, medan Lenin betraktade den som en icke-revolutionär kraft.
Denna avgörande punkt har maoisterna glömt bort, då de analyserar revolutionen i de efterblivna länderna. I stället ser man allianser med den ”nationella bourgeoisin” som en nödvändighet för revolutionen i dessa länder. Därför förespråkar man ”enhetsfronter” mellan nationella bourgeoisin å ena sidan och arbetare och bönder å den andra, ”enhetsfronter” som – för att inte borgarna skall skrämmas bort – strikt måste hållas inom för bourgeoisin acceptabla ramar.
Detta är den maoistiska teorins teoretiska bas. Utifrån denna har olika varianter av tvåstadieteorier för revolutionen i ”tredje världen” och i kampen mot olika öppna borgerliga diktaturer utvecklats. Vissa av dessa teorier är ”höger”, andra ”vänster”.
Vänstervarianterna av denna stadieteori understryker kraftigt att proletariatet måste stå i ledningen för revolutionen, att nationella bourgeoisin är en mycket vacklande och förrädisk allierad, samt att den ”nydemokratiska revolutionen” efter att ha löst de borgerligt demokratiska uppgifterna måste slå in på den socialistiska omvandlingens väg utan att passera något kapitalistiskt utvecklingsstadium. Denna vänstervariant av ”tvåstadieteorin” har vissa likheter med den permanenta revolutionen. Skiljelinjen står dock att finna i att alla stadieteorier mekaniskt förutsätter att de borgerligt-demokratiska uppgifterna först måste lösas, innan den proletära diktaturen upprättas och de socialistiska åtgärderna vidtas, medan den permanenta revolutionen påvisar revolutionens permanens, d v s att revolutionen inte genomgår sådana skarpa stadier utan att den ena revolutionen växer över i den andra och att de olika stadierna sammanflätas med varandra under loppet av den revolutionära processen. Både de borgerligt demokratiska och socialistiska uppgifterna löses under proletär diktatur.
Som Trotskij påpekar i sin artikel betyder detta inte att den borgerligt demokratiska revolutionen ”hoppas över”. Tvärtom måste frågor som en radikal jordreform för att bryta ner resterna av feodalism på landsbygden genomföras – och detta är en aspekt av den borgerligt-demokratiska revolutionen. Men den permanenta revolutionens teori understryker att en sådan genomgripande reform är omöjlig att genomföra annat än under proletariatets diktatur, dvs att slutförandet av den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter kräver att revolutionens går utöver den borgerliga revolutionens ramar. Den ryska revolutionens konkreta förlopp visade med all önskvärd tydlighet riktigheten i denna tes. Den borgerligt demokratiska revolutionen slutfördes inte förrän efter det proletariatet gripit makten i oktober 1917. Oktoberrevolutionen möjliggjordes faktiskt just därför att den borgerliga regering som kom till makten i februari 1917 visade sig vara oförmögen att genomföra de borgerligt demokratiska uppgifterna.
Det grundläggande felet med varje stadieteori för revolutionen i de efterblivna länderna är att den betyder att arbetarklassens revolutionära kraft hålls tillbaka. Ty enligt stadieteorierna kan inte den socialistiska revolutionen påbörjas förrän den borgerligt-demokratiska slutförts. Detta betyder i sin tur att det program som gäller i det första stadiet endast kan vara ett borgerligt-demokratiskt program. Varje krav och kamp som går utöver detta program ses som ”splittrande” av den ”nationella fronten” eller vad man kallar den.
I vänstervarianterna av tvåstadieteorin blir det ännu mer absurt. Man menar att arbetarklassen måste ”ha ledningen” i detta stadium, samtidigt som detta inte får några konsekvenser för kampens inriktning. Arbetarklassen får inte slåss för sina klassintressen (ty det skulle ju riktas mot den nationella bourgeoisin) utan enbart för fullbordandet av den borgerligt-demokratiska revolutionen, dvs för ett borgerligt program. Arbetarklassen måste således hållas tillbaka, måste pålägga sig själv en självbegränsning, till dess det första stadiet av revolutionen fullbordats. Men klasskampen fungerar inte efter sådana scheman. När arbetarklassen sätter sig i rörelse då kommer den att slåss för sina klassintressen och inte stoppa upp vid kampen för demokrati. Därmed blir stadieteorin en hämsko när väl proletariatet dragits in i kampen. Därmed försvagas också den revolutionära fronten.
Arbetarklassens revolutionära kraft når sitt maximum då arbetarklassen mobiliseras kring sina egna klasskrav. Risken med att förhindra en sådan utveckling är att stora delar av arbetarklassen kommer att hållas utanför den revolutionära kampen. Historiskt har stadieteorin t o m fört med sig att kommunistpartiet med motiveringen att revolutionens ”första stadium” inte fullbordats tvingats ställa sig i ledningen för krossandet av arbetarklassens självständiga klasskamp. (T ex Spanien 1936-39, Frankrike 1936-38 och efter andra världskriget.)
En verklig revolution sker inte i stadier – den är permanent. Hur långt en revolution går bestäms enbart av klasskampens utveckling. Detta gäller oberoende av på vilket program revolutionen startat. I de efterblivna länderna betyder detta, att den borgerligt demokratiska revolutionen (främst jordfrågan) och den proletära revolutionen sammansmälter i en enda process utan några åtskilda stadier. I städerna börjar den socialistiska revolutionen, långt innan den borgerligt demokratiska revolutionen fullbordats på landsbygden.
Den permanenta revolutionen har här bara behandlats i en av sina aspekter: frågan om sambandet mellan den borgerligt-demokratiska revolutionen och den proletära revolutionen i imperialismens epok. Teorin innehåller emellertid även andra aspekter: frågan om revolutionens permanens efter maktövertagandet (den socialistiska omvandlingen) och revolutionens permanens i internationell måttstock (den socialistiska revolutionen kan inte fullbordas förrän den segrat i internationell skala). Dessa aspekter kan studeras närmare i den litteratur som rekommenderas i litteraturlistan.
Trotskij: Resultat och framtidsutsikter (Partisan)
Trotskij: Den permanenta revolutionen (Partisan)
Trotskij: Den permanenta revolutionens epok (Partisan)
På engelska:
Trotsky: 1905 (Penguin)
Trotsky: Problems of The Chinese Revolution (Ann Arbor)
Trotsky: Third International after Lenin (Pathfinder) [Finns nu på svenska: Tredje Internationalen efter Lenin. MF anm]
Trotsky: History of the Russian Revolution (Sphere Library) [Finns på svenska: Ryska revolutionens historia, MF anm]
Till Trotskijs artikel: Vi har försökt ge hänvisningar till förekommande Lenincitat (de som vi hittat). Vi har använt oss av Lenins Valda verk (på svenska, förkortas i texten VV) och den senaste upplagan av Lenins Collected Works (på engelska, förkortas CW)
[1] Efter 1917 omfattade Lenin den permanenta revolutionens teori. För att visa detta skall vi citera några avsnitt ur en artikel som Lenin skrev i oktober 1921: ”Till Oktoberrevolutionens fyraårsdag”:
”Den ryska revolutionens omedelbara och närmaste uppgift var den borgerligt-demokratiska uppgiften: att störta resterna av medeltiden, att helt och hållet göra slut på dem, att rensa Ryssland frän detta barbari, från denna skam, från det som i högsta grad hindrade alt kulturell utveckling och allt framåtskridande i vårt land.
Och vi har rätt att vara stolta över att vi utfört denna rensning betydligt beslutsammare, snabbare, djärvare, framgångsrikare, mera omfattande och djupgående när det gäller inverkan på folkmassorna, på dess djupare skikt, än vad den stora franska revolutionen gjorde för över 125 år sedan.” ...
”Vi har som ingen annan slutfört den borgerligt demokratiska revolutionen. Vi marscherar fullt målmedvetet, säkert och orubbligt framåt till den socialistiska revolutionen, vetande att den inte är skild från den borgerligt-demokratiska revolutionen av någon kinesisk mur, vetande att endast kampen kommer att avgöra hur långt vi (sist och slutligen) kommer att rycka fram, vilken del av vara segrar vi kommer att säkra oss. Den som lever får se. Men redan nu ser vi att det gjorts oerhört mycket – för ett ruinerat, utpinat, efterblivet land är det oerhört mycket – för samhällets socialistiska omdaning.
Men nog om det borgerligt-demokratiska innehållet i vår revolution. För marxisterna måste det vara begripligt vad detta antyder. Vi skall anföra några åskådliga exempel till belysning.
Revolutionens borgerligt demokratiska innehåll – det innebär att rensa de sociala relationerna (handlingssätten, institutionerna) i landet från medeltiden, från livegenskapsförhållandena, från feodalismen. ...
”Men för att befästa den borgerligt-demokratiska revolutionens vinningar för Rysslands folk måste vi fortsätta att rycka fram och vi gjorde det också. Vi löste den borgerligt demokratiska revolutionens frågor under marschen, i förbifarten, som en biprodukt av värt huvudsakliga och verkliga, vårt proletärt revolutionära, socialistiska arbete. Reformerna är, har vi alltid sagt, en biprodukt av den revolutionära klasskampen. De borgerligt-demokratiska omdaningarna är – så har vi sagt och i handling bevisat – en biprodukt av den proletära dvs den socialistiska revolutionen. På tal om detta så har alla dessa personer. som MacDonald, Kautsky, Hilferding, Martov, Tjernov, Hillquit, Longuet, Turati och de andra hjältarna av ”två och en halv”-marxismen inte kunnat begripa detta förhållande mellan den borgerligt-demokratiska och den proletärt-socialistiska revolutionen. Den förra växer över i den senare. Den senare löser i förbigående den förras frågor. Den senare befäster den förras verk. Det är kampen och endast kampen som avgör, huruvida det -lyckas den senare att växa utöver den förra.
Sovjetsystemet är just en av de åskådliga bekräftelserna på eller yttringarna av att den ena revolutionen växer över i den andra. Sovjetsystemet innebär maximum av demokratism för arbetarna och bönderna och betyder samtidigt en brytning med den borgerliga demokratismen och uppkomsten av en ny världshistorisk typ av demokrati, nämligen den proletära demokratismen eller proletariatets diktatur.” ...
”Denna första seger är ännu ingen slutgiltig seger, och vår Oktoberrevolution vann den under aldrig förr skådade mödor och svårigheter, oerhörda lidanden, en rad väldiga misslyckanden och fel från vår sida. Hur skulle väl ett ensamt efterblivet folk kunna utan misslyckanden och utan fel segra över de imperialistiska krigen som föras av de mäktigaste och mest avancerade länderna i världen! Vi är inte rädda för att erkänna våra fel och vi kommer att betrakta dem med nykter blick för att lära oss hur de skall korrigeras. Men faktum förblir ett faktum: för första gången under århundraden och årtusenden har löftet att ‘svara’ på kriget mellan slavägarna med en revolution av slavarna mot alla slags slavägare fullständigt uppfyllts – och uppfylles trots alla svårigheter.
Vi har börjat detta verk. När, inom vilken tid proletärerna kommer att slutföra detta verk och vilken nations proletärer som kommer att göra det, är ingen väsentlig fråga, Det väsentligaste är att isen är bruten, att banan har öppnats, att vägen utstakats.” (Citerat ur Lenin: Valda verk, band II:2, s 625-632)
[2] I det här sammanhanget kan det vara intressant att citera ett avsnitt ur den upplaga av Lenins samlade verk som utgavs under Lenins livstid. Denna innehöll en kort biografisk skiss över alla viktiga revolutionärer som omnämnts av Lenin. Paragrafen om Trotskij innehåller bl a följande skrivning om hur teorin om den permanenta revolutionen skapades:
”Redan före 1905 års revolution förde han (Trotskij) fram sin originella och numera särskilt berömda teori om den permanenta revolutionen, där han hävdade att 1905 års borgerliga revolution skulle övergå direkt i en socialistisk revolution, som skulle visa sig vara den första i en serie nationella revolutioner” (Lenin: Sobranie Sotjinenij, vol XIV, s 481)
1905 års revolution fullbordades aldrig. Därför växte den heller aldrig över i en socialistisk revolution. Eller tvärtom: den borgerliga revolutionen kunde inte fullbordas just därför att proletariatet inte förmådde gripa makten och påbörja den socialistiska revolutionen. 1917 visade sig Trotskijs analys vara riktig.