Översättning: Kenth-Åke Andersson, 1972
Inskriven och konverterad till HTML: swYck, 2000
Texten tagen från Bokförlaget Röda Rummets 2:a svenska upplaga ifrån 1983
Inledning till den första (ryska) upplagan
Inledning till den första ryska upplagan
1. Den påtvingade karaktären av detta arbete och dess
målsättning
2. Den permanenta revolutionen är inte ett 'språng' av
proletariatet; utan nationens rekonstruktion under proletariat ledarskap
3. De tre elementen i den 'demokratiska diktaturen':
klasser, uppgifter och politisk mekanism
4. Hur såg teorin om den permanenta revolutionen ut i
praktiken?
5. Realiserades någonsin den 'demokratiska diktaturen'
i vårt land? I så fall när?
6. Om att hoppa över historiska stadier
7. Vad betyder parollen om demokratisk diktatur för orienten
i dag?
8. Från marxism till pacifism
9. Epilog
10. Vad är den permanenta revolutionen?
Grundläggande teser
Noter
ÖVERSÄTTARENS ANMÄRKNING
Denna översättning av Trotskijs "Permanenta revolutionen" är utförd med den tyska översättningen av Alexandra Ramm, vilken utkom 1929 och auktoriserats av Trotskij. Som komplement har jag använt en amerikansk översättning av John G. Wright (1965), vilken utförts från det ryska originalet. Trotskijs hänvisningar till Lenins samlade skrifter gäller en ryska utgåva. För att underlätta studium av texten har jag i noter hänvisat till den senaste utgåvan av Lenins Collected Works (Progress Publishers, Moscow 1966) Göteborg den 28.5.72 K.Å.Å.
INLEDNING TILL DEN FÖRSTA (RYSKA) UPPLAGAN
Denna bok behandlar en fråga som är intimt sammanlänkad med
de tre ryska revolutionernas historia. Men inte enbart denna historia. Denna
fråga har under de senaste åren spelat en enorm roll i den inre kampen inom
Sovjetunionens kommunistiska parti; den fördes sedan ut till den Kommunistiska
Internationalen, spelade en avgörande roll i den kinesiska revolutionens utveckling
och avgjorde ett stort antal av de viktigaste besluten i frågor som rörde den
revolutionära kampen i Orienten. Det gäller teorin om den "permanenta revolutionen",
vilken enligt de läror som propageras av leninismens epigoner (Zinovjev, Stalin,
Bucharin etc.) representerar "trotskismens" arvsynd.
Frågan om den permanenta revolutionen aktualiserades än en gång 1924 efter långt
uppehåll och till synes helt oväntat. Det fanns ingen politisk orsak till detta;
det var ju en fråga om åsiktsskillnader som tillhörde det avlägsna förflutna.
Men det fanns viktiga psykologiska motiv. Gruppen av s.k. "gamla bolsjeviker"
som hade inlett kampen mot mig ställde sig i motsatsställning till mig just
som "bolsjevismens gamla garde". Men ett stort hinder på deras väg var året
1917. Hur viktigt det föregående skedet av ideologisk kamp och förberedelse
än må ha varit , fann denna förberedelseperiod sitt högsta och mest kategoriska
prov i Oktoberrevolutionen, och detta gäller inte bara partiet i dess helhet,
utan även olika individer. Inte en enda av epigonerna klarade detta prov. Undantagslöst
intog de vid Februarirevolutionen 1917 en vulgär position som demokratiska vänstermän.
Inte en enda av dem höjde parollen om arbetarnas kamp för makten. De betraktade
alla vägen mot en socialistisk revolution som absurd eller - än värre - som
"trotskism". I denna anda ledde de partiet fram till dess Lenin anlände från
utlandet och publicerade sina berömda "Aprilteser". Därefter försökte Kamenev,
som redan befann sig i direkt kamp mot Lenin, öppet bilda en demokratisk fraktion
inom bolsjevismen. Senare vann han anslutning av Zinovjev, som anlänt tillsammans
med Lenin. Stalin, som var djupt komprometterad genom sin socialpatriotiska
position, gick åt sidan. Han gav partiet en chans att glömma hans miserabla
artiklar och tal från de avgörande marsveckorna och gled gradvis över till Lenins
position. Därför restes frågan automatiskt: Vad har dessa ledande "gamla bolsjeviker"
fått från leninismen när inte en enda av dem självständigt kunde använda partiets
teoretiska och praktiska erfarenheter vid ett mycket viktigt och mycket kritiskt
ögonblick i historien? Uppmärksamheten måste till varje pris dras från denna
fråga och ersättas av en annan. För att uppnå detta mål, beslöt man att rikta
elden mot den permanenta revolutionen. Mina motståndare förutsåg naturligtvis
inte att de genom att skapa en konstgjord axel i kampen omärkligt skulle tvingas
röra sig kring denna och skapa sig en ny världssyn.
I sina grundläggande drag formulerades teorin om den permanenta revolutionen av mig strax innan 1905 års
avgörande händelser. Ryssland närmade sig den borgerliga revolutionen. Ingen
i de ryska socialdemokraterna led (vi kallade oss alla för socialdemokrater
vid denna tid) tvivlade på att vi närmade oss en borgerlig revolution, dvs.
en revolution som skapades genom motsättningen mellan produktivkrafternas utveckling
i det kapitalistiska samhället och de föråldrade kast- och statsrelationerna
från slav- och medeltiden. I kampen mot narodnikerna och anarkister tvingades
jag själv ägna inte så få tal och artiklar under denna tid åt den marxistiska
analysen av den borgerliga karaktären i den förestående revolutionen.
Men den
borgerliga karaktären i revolutionen kunde inte i förväg besvara frågan om vilka
klasser som skulle lösa den demokratiska revolutionens uppgifter och vilka de
ömsesidiga relationerna skulle vara mellan dess klasser. Det var just på denna
punkt som de grundläggande strategiska problemen började.
Plechanov, Axelrod,
Zasulitj, Martov och i deras efterföljd de ryska mensjevikerna, tog som sin
utgångspunkt tanken att den liberala bourgeoisin var den naturliga kandidaten
till makten och följaktligen skulle den ha den ledande rollen i den borgerliga
revolutionen. Enligt detta schema tilldelades proletariatets parti rollen som
en vänsterflygel inom den demokratiska fronten: socialdemokraterna skulle stödja
den liberala bourgeoisin mot reaktionen och samtidigt försvara proletariatets
intressen mot den liberala bourgeoisin. Med andra ord: mensjevikerna såg först
och främst den borgerliga revolutionen som en liberal-konstitutionell reform.
Lenin ställde frågan på ett helt annat sätt. För Lenin innebar befrielsen av
det borgerliga samhällets produktionskrafter från träldomens fjättrar först
och främst en radikal lösning på jordbruksfrågan i den betydelsen att den jordägande
klassen totalt skulle tillintetgöras och jorden revolutionärt omfördelas. Oskiljaktigt
förenat med detta var monarkins krossande. Lenin angrep jordbruksfrågan, som
utgjorde det vitala intresset för den överväldigande majoriteten av befolkningen
och samtidigt utgjorde den kapitalistiska marknadens grundläggande problem,
med en verkligt revolutionär djärvhet. Eftersom den liberala bourgeoisin, som
står mot arbetaren som en fiende, genom otaliga band är nära sammanknuten med
den jordägande klassen, kan böndernas sanna demokratiska frigörelse endast ske
genom ett revolutionärt samarbete mellan arbetarna och bönderna. Enligt Lenin
ledde deras genensamma uppror emot det gamla samhället - under förutsättning
att det lyckades - till upprättandet av "proletariatets och bondeståndets demokratiska
diktatur".
Denna formel upprepas nu i Kommunistiska Internationalen som en slags
överhistorisk dogm, utan några försök att analysera det senaste kvartseklets
levande historiska erfarenheter - som om vi inte hade varit vittnen till och
deltagare i 1905 års revolution, Februarirevolutionen 1917 och slutligen Oktoberrevolutionen.
Men en sådan historisk analys är desto nödvändigare eftersom det aldrig i historien
upprättats någon regim som kan kallas för "proletariatets och bondeståndets
demokratiska diktatur".
1905 var denna fråga för Lenin en strategisk hypotes,
som ännu måste verifieras av klasskampens verkliga gång. Parollen om proletariatets
och bondeståndets demokratiska diktatur hade i stort sett en avsiktlig algebraisk[1]
karaktär. Lenin löste inte på förhand frågan om vilka politiska relationer som
skulle råda mellan deltagarna i den tänkta demokratiska diktaturen, dvs. proletariatet
och bondeståndet. Han uteslöt inte möjligheten att bönderna skulle representeras
i revolutionen genom ett självständigt parti - ett parti som var självständigt
i dubbel bemärkelse: inte bara i förhållande till bourgeoisin utan även i förhållande
till proletariatet, och samtidigt förmöget att fullborda den demokratiska revolutionen
i allians med proletariatet i kamp mot den liberala bourgeoisin. Lenin räknade
t.o.m. med möjligheten - som vi strax skall se - att det revolutionära bondepartiet
skulle utgöra majoriteten i den demokratiska diktaturens regering.
I frågan
om jordbruksrevolutionens avgörande betydelse för vår borgerliga revolution
var jag - åtminstone från hösten 1902, dvs. tiden för min första landsflykt
- en lärjunge till Lenin. Att den agrara revolutionen, och följaktligen hela
den demokratiska revolutionen endast kunde förverkligas genom att arbetarna
och bönderna gjorde gemensam sak i kamp mot den liberala bourgeoisin var för
mig - tvärtemot alla meningslösa sagor som berättats under senare år - utom
all diskussion. Likväl gick jag mor parollen "proletariatets och bondeståndets
demokratiska diktatur", ty jag såg dess brist i det faktum att den lämnade frågan
öppen om vilken klass som skulle dominera diktaturen. Jag försökte bevisa att
bönderna trots sin enorma sociala och revolutionära tyngd inte kunde skapa ett
självständigt parti och ännu mindre koncentrera den revolutionära makten i sina
händer. I de gamla revolutionerna - från den tyska reformationen på 1500-talet
och t.o.m. dessförinnan - understödde bönderna genom sina uppror en av fraktionerna
inom stadsbourgeoisin, och säkrade ofta dess seger. På samma sätt kunde bönderna
också i vår försenade borgerliga revolution vid kampens höjdpunkt ge ett liknande
stöd till proletariatet och hjälpa det att komma till makten. Av detta drog
jag slutsatsen att vår borgerliga revolution endast kunde lösa sina uppgifter
radikalt om proletariatet med hjälp av de många miljoner bönder visade sig förmöget
att koncentrera den revolutionära diktaturen i sin egna händer. Vilket socialt
innehåll skulle denna diktatur ha? För det första, skulle den tvingas genomföra
jordbruksrevolutionen och statens demokratiska omformning. Med andra ord: proletariatets
diktatur skulle bli instrument för att lösa den historiskt försenade borgerliga
revolutionens uppgifter. Men detta skulle inte räcka. Efter att ha nått makten
skulle proletariatet tvingas att allt djupare inkräkta på förhållandena för
den privata äganderätten i allmänhet, dvs. slå in på den socialistiska åtgärdernas
väg.
"Men tror du verkligen", invände Stalin, Rykov och alla de andra molotovianerna
dussintals gånger mellan 1905 och 1917, "att Ryssland är moget för den socialistiska
revolutionen?" På detta svarade jag: Nej, det gör jag inte. Men världsekonomin
som helhet, och främst den europeiska ekonomin är helt och fullt mogen för den
socialistiska revolutionen. Huruvida proletariatets diktatur i Ryssland leder
till socialism eller inte, i vilken takt och genom vilka stadier, beror på hur
det går för den europeiska kapitalismen och för världskapitalismen.
Detta var
de grundläggande dragen i teorin om den permanenta revolutionen vid dess tillkomst
i början av 1905. Sedan dess har tre revolutioner ägt rum. Det ryska proletariatet
nådde makten på bondeupprorets mäktiga våg. Proletariatets diktatur blev ett
faktum i Ryssland tidigare än i något av de ojämförligt mer utvecklade länderna
i världen. 1924, dvs. sju år efter det att den historiska prognosen i teorin
om den permanenta revolutionen med sällspord kraft bekräftats, inledde epigonerna
frenetiska angrepp på min teori, plockade fram isolerade meningar och polemiska
genmälen ur mina gamla verk som jag då totalt hade glömt bort.
Det är lämpligt
att här påminna om att den första ryska revolutionen bröt ut mer än ett halvsekel
efter vågen av borgerliga revolutioner i Europa och 35 år efter Pariskommunens
episodiska uppror. Europa hade haft tid att avvänjas från revolutioner. Ryssland
hade överhuvudtaget inte upplevt någon. Alla revolutionens problem måste formuleras
på nytt. Det är inte svårt att förstå hur många okända storheter som den framtida
revolutionen innehöll för oss vid denna tid. De olika grupperingarnas paroller
var alla, var och en på sitt sätt, en arbetshypotes. Man måste ha en total oförmåga
för historisk prognos och en absolut brist på förståelse för dess metoder för
att nu, i efterhand, betrakta analyser och värderingar från 1905 som om de skrivits
igår. Jag har ofta sagt till mig själv och till mina vänner: jag tvivlar inte
på att mina prognoser från 1905 innehöll många brister som inte är svåra att
visa fram nu, efteråt. Men såg mina kritiker bättre och längre? Eftersom jag
inte hade läst om mina arbeten på länge, var jag i förväg hågad att se bristerna
i dem som allvarligare och viktigare än de verkligen var. Jag var övertygad
om detta 1928, då den politiska ledighet som påtvingats mig genom exilen i Alma-Ata,
gav mig tillfälle att med pennan i hand, läsa om mina gamla arbeten om den permanenta
revolutionen. Jag hoppas att även läsaren kommer att bli övertygad om detta
av det följande. Det är dock nödvändigt att inom ramen för denna introduktion
presentera en så exakt karakteristik som möjligt av beståndsdelarna i teorin
om den permanenta revolutionen och de viktigaste invändningarna mot den. Dispyten
har vidgats och fördjupats i sådan grad att den nu omfattar i huvudsak alla
de viktigaste frågorna i den världsrevolutionära rörelsen.
Den permanenta revolutionen
i den mening Marx lade i begreppet betyder en revolution som inte kompromissar
med någon form av klasstyre, som inte stannar upp vid det demokratiska stadiet
utan går över i ett socialistiskt system, och bekämpar reaktionen utifrån, dvs.
en revolution, vars successiva utveckling har sina rötter i det föregående,
och som endast kan sluta genom en fullständig likvidering av klassamhället.
För att skingra det kaos som har skapats kring teorin om den permanenta revolutionen
är det nödvändigt att urskilja tre tankelinjer som förenas i denna teori.
För
det första omfattar den problemet med övergången från den demokratiska revolutionen
till den socialistiska. Detta är i huvudsak teorins historiska ursprung. Begreppet
om den permanenta revolutionen framställdes av de stora kommunisterna i mitten
av 1800-talet, av Marx och hans meningsfränder, i opposition mot den demokratiska
ideologin, som, vilket vi alla vet, hävdar att genom upprättandet av en "rationell"
eller demokratisk stat kan alla frågor lösas fredligt på en reformistisk eller
evolutionär väg. Marx betraktade den borgerliga revolutionen 1848 som ett direkt
förebud till den proletära revolutionen. Marx "misstog sig". Likväl var hans
misstag av en faktisk och inte en metodologisk karaktär. Revolutionen 1848 utvecklades
inte till en socialistisk revolution. Men det var just därför som den inte heller
lyckades skapa en demokrati. Vad gäller den tyska revolutionen 1918 var den
ingen demokratisk uppfyllelse av den borgerliga revolutionen; den var en proletär
revolution som halshöggs av socialdemokraterna, eller mera exakt: den var en
borgerlig kontrarevolution, vilken tvingades bevara sina pseudodemokratiska
former även efter det att proletariatet besegrats.
"Vulgärmarxismen" har skapat
ett historisk utvecklingsmönster enligt vilket varje borgerligt samhälle förr
eller senare erhåller en demokratisk regim, varefter proletariatet, under demokratins
villkor gradvis organiserar sig och utbildas för socialismen. Den egentliga
förändringen till socialismen har framställts olika: de direkta reformisterna
ser denna förändring så att demokratin via reformer får ett socialistiskt innehåll
(Jaurés), de formella evolutionisterna erkänner oundvikligheten av att använda
revolutionärt våld i övergången till socialism (Guesde). Men både den förra
och den senare riktningen ser demokratin och socialismen för alla folk och i
alla länder, som två stadier i samhällsutvecklingen, vilka inte bara är helt
olika utan helt skilda åt i tiden. Denna syn dominerade också hos ryska marxister,
som 1905 tillhörde vänsterflygeln inom Andra Internationalen. Plechanov, den
ryska marxismens briljanta stamfader, ansåg att tanken på proletariatets diktatur
var självbedrägeri i det samtida Ryssland. Samma ståndpunkt försvarades inte
bara av mensjevikerna, utan också av den överväldigande majoriteten av de ledande
bolsjevikerna, särskilt de nuvarande partiledarna, vilka på den tiden undantagslöst
var revolutionära demokrater, för vilka den socialistiska revolutionens problem,
inte bara 1905 utan också strax före 1917, inte var annat än en avlägsen framtids
vaga musik.
Teorin om den permanenta revolutionen skapades 1905 och gick ut
i kamp mot dessa idéer och stämningar. Den påpekade att de efterblivna borgerliga
nationernas demokratiska uppgifter i vår epok direkt ledde fram till proletariatets
diktatur och att proletariatets diktatur sätter de socialistiska uppgifterna
på dagordningen. Detta var teorins centrala tanke. Den traditionella synen var
den att vägen till proletariatets diktatur gick via en lång period av demokrati,
men teorin om den permanenta revolutionen fastslog det faktum att för de efterblivna
länder går vägen till demokrati via proletariatets diktatur. Demokrati är sålunda
inte en regim som fortsätter att existera i decennier, utan den blir bara ett
direkt förebud för den socialistiska revolutionen. De är fastkedjade i varandra.
Mellan de demokratiska revolutionen och den socialistiska uppbyggnaden av samhället
råder det sålunda ett permanent tillstånd av revolutionär utveckling.
Teorins
andra aspekt gäller den socialistiska revolutionen som sådan. Under en oändligt
lång tid och under ständiga inre konflikter genomgår alla sociala relationer
en förändring. Samhället håller på att ömsa skinn. Varje steg i utvecklingen
är beroende av det föregående. Denna process bibehåller av nödvändighet en politisk
karaktär, dvs. den utvecklas genom kollisioner mellan olika grupper i det samhälle
som är statt i förändring. Utbrott av inbördeskrig och interventioner omväxlar
med perioder av "fredliga" reformer. Omvälvningen inom ekonomin, tekniken, vetenskapen,
familjen, moralen och vardagslivet utvecklas under en komplicerad växelverkan,
vilket gör att samhället inte kan uppnå ett tillstånd av jämvikt. I detta ligger
den socialistiska revolutionens permanenta karaktär som sådan.
Den tredje aspekten
på teorin om den permanenta revolutionen har att göra med den socialistiska
revolutionens internationella karaktär, vilken i sin tur beror på ekonomins
nuvarande tillstånd och mänsklighetens sociala struktur. Internationalismen
är ingen abstrakt princip, utan en teoretisk och politisk återspegling av världsekonomins
karaktär, av produktivkrafternas internationella utveckling, och av klasskampen
i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen inleds på en nationell bas
- men den kan inte fullbordas på endast denna bas. Att bibehålla den proletära
revolutionen inom en nationell ram kan endast vara ett provisoriskt tillstånd,
även om detta, vilket Sovjetunionens erfarenhet visar, kan få en lång varaktighet.
Inom en isolerad proletär diktatur kommer de inre och yttre motsättningarna
att växa fram sida vid sida med de framsteg som görs. Om den proletära staten
förblir isolerad, då måste den slutligen bli ett offer för dessa motsättningar.
Den enda lösningen ligger i att de utveckla ländernas proletariat vinner en
seger. Sedd ur denna synvinkel blir den nationella revolutionen aldrig ett avslutat
helt, den är bara en länk i den internationella kedjan. Den internationella
revolutionen har en permanent karaktär, trots en temporär ebb och tillfälliga
motgångar.
Epigonerna för en kamp - om än inte med samma klarhet - mot alla
tre aspekterna i teorin den permanenta revolutionen. Och hur kunde det vara
annorlunda, när det är frågan om tre sammanlänkade delar som bildar ett helt?
Epigonerna skiljer mekaniskt demokratin från den socialistiska revolutionen.
De skiljer den nationella socialistiska revolutionen från den internationella.
De anser i huvudsak att maktens erövring inom en nationell ram inte är revolutionens
begynnelseakt, utan den sista processen; efter den följer en reformperiod vilken
leder till det nationella socialistiska samhället. 1905 ansåg de inte ens att
proletariatet kunde ta makten i Ryssland förrän det skett i Västeuropa. 1917
predikade de den oberoende demokratiska revolutionen i Ryssland och avvisade
med förakt proletariatets diktatur. 1925-27 förespråkade de nationell revolution
i Kina under den nationella bourgeoisins ledning. Följaktligen förde de fram
parollen om arbetarnas och böndernas diktatur i direkt opposition till parollen
om proletariatets diktatur. De förkunnade möjligheten av att bygga upp ett isolerat
och obundet socialistiskt samhälle i Sovjetunionen. Världsrevolutionen blev
för dem, inte ett oundgängligt villkor för seger, utan endast en fördelaktig
tillfällighet.
Denna djupa brytning med marxismen nåddes av epigonerna i deras
permanenta kamp mot teorin om den permanenta revolutionen.
Kampen, som började
som ett konstgjort upplivande av historiska minnen och en förfalskning av ett
avlägset förflutet, ledde till en fullständig omvandling av världsåskådningen
hos revolutionens härskande skikt. Vi har redan upprepade gånger förklarat att
den omvärdering som utfördes under inflytande från sovjetbyråkratins alltmer
konservativa sociala behov, stävade efter nationell ordning och slutligen krävde
att den fullbordade revolutionen, som tillförsäkrat byråkratin privilegierade
positioner, nu skulle anses som tillräcklig för ett fredligt uppbygge av socialismen.
Vi skall inte här återvända till detta tema. Det räcker med att noterna att
byråkratin är djupt medveten om sambandet mellan dess materiella och ideologiska
positioner och teorin om nationell socialism. Detta uttrycks just nu tydligast
av att den stalinistiska apparaten under trycket från motsättningar som den
inte förutsåg, nu drivs åt vänster med all kraft och utdelar hårda slag mot
sina högerinspiratörer från igår. Byråkraternas fientlighet mot dess marxistiska
opposition, vars slagord och argument den nu i all hast lånar, har som bekant
inte minskat det minsta. Av de oppositionsmän som begär återinträde i partiet
för att stödja kursen mot industrialisering etc. krävs först och främst en fördömelse
av teorin om den permanenta revolutionen och ett erkännande, om än endast indirekt,
av teorin om socialism i ett land. Genom detta avslöjar den stalinistiska byråkratin
den rent taktiska karaktären i sin vänstervridning under bibehållande av sin
nationalreformistiska strategiska grundvalar. Vi behöver inte förklara vad detta
betyder: i politik som i krig är taktiken i det långa loppet underordnad strategin.
Frågan har för länge sedan gått utöver ramarna för en kamp mot "trotskismen".
Genom att gradvis utökas, omfattar den idag bokstavligt talat alla problem i
den revolutionära världsåskådningen. Antingen permanent revolution eller socialism
i ett land - detta alternativ berör i lika mån alla Sovjetunionens inre problem,
utsikterna för revolutionen i Orienten, och slutligen hela Kommunistiska Internationalens
framtid.
Det föreliggande arbetet undersöker inte denna fråga ur alla dess aspekter;
det är onödigt att upprepa vad som redan sagts i andra arbeten. I Kritik av
Kommunistiska Internationalens Programförslag[2] har jag sökt att teoretiskt
klargöra den nationella socialismens ekonomiska och politiska ohållbarhet. Kominterns
teoretiker tiger om detta, som om de hade munnen full av vatten. Det är kanhända
det enda som återstår dem att göra. I denna bok rekapitulerar jag först och
främst teorin om den permanenta revolutionen så som den formulerades 1905 med
hänsyn till den ryska revolutionens inre problem. Jag visar hur min position
verkligen skilde sig från Lenins och hur och varför den sammanföll med Lenins
ståndpunkt i varje avgörande situation. Slutligen söker jag visa den avgörande
betydelsen av denna fråga för proletariatet i de efterblivna länderna och därigenom
för Kommunistiska Internationalen som helhet.
Vilka anklagelser har förts fram
mot teorin om den permanenta revolutionen av epigonerna? Om vi utesluter de
oräkneliga motsägelserna hos mina kritiker, kan deras samlade och i sanning
omfattande skrifter återföras till följande slutsatser:
1. Trotskij förbisåg
skillnaden mellan den borgerliga revolutionen och den socialistiska. Redan 1905
ansåg han att proletariatet i Ryssland stod inför den socialistiska revolutionens
uppgifter.
2. Trotskij förbisåg fullständigt jordbruksfrågan. Bönderna existerade
inte för honom. Han beskrev revolutionen som en kamp mellan proletariatet och
tsarismen.
3. Trotskij trodde inte att världsbourgeoisin i det långa loppet
skulle tolerera existensen av det ryska proletariatets diktatur och betraktade
dess fall som oundvikligt, såvida inte proletariatet i Västerlandet tog makten
inom en snar tidsrymd och kom till vår assistans. Därigenom underskattar Trotskij
det tryck det västerländska proletariatet kunde utöva på sin egen bourgeoisi.
4. Trotskij tror överhuvudtaget inte på det ryska proletariatets styrka, på
dess förmåga att självständigt bygga socialismen, och det är därför han har
satt sitt hopp - och fortsätter att sätta sitt hopp - till den internationella
revolutionen.
Dessa motiv går inte bara igen i Zinovjevs, Stalins, Bucharins
och de andras otaliga skrifter och tal, utan de formuleras också i de mest auktoritära
resolutionerna från Sovjetunionens Kommunistiska Parti och Kommunistiska Internationalen.
Och trots detta måste man säga att de baseras på en blandning av okunnighet
och ohederlighet.
De första två påståendena från kritikerna är, som senare skall
visas, falska helt igenom. Nej, jag utgick just från revolutionens borgerligt-demokratiska
karaktär och kom till slutsatsen att djupet i jordbrukskrisen kunde ge makten
åt proletariatet i det efterblivna Ryssland. Ja det var just denna tanke som
jag försvarade strax före 1905 års revolution. Det vara just denna tanke som
uttrycktes i själva beskrivningen av revolutionen som "permanent" dvs. en oavbruten
revolution - som direkt går över från sitt borgerliga stadium till det socialistiska.
För att uttrycka samma tanke använde Lenin senare det utmärkta uttrycket att
den borgerliga revolutionen växte över i en socialistisk. Begreppet "växa över"
ställdes av Stalin senare (1924) mot den permanenta revolutionen, vilken han
presenterade som ett direkt språng från autokratins rike till socialismens himmel.
Denna olycksalige "teoretiker" brydde sig inte ens om att ställa sig frågan:
vad kan det vara för mening i revolutionens permanens om det bara var frågan
om ett enkelt språng?
Vad gäller den tredje anklagelsen dikterades den av epigonernas
kortlivade tro på möjligheten att neutralisera den imperialistiska bourgeoisin
för obegränsad tid med hjälp av ett "förnuftigt" organiserat tryck från proletariatet.
Under åren 1924-27 var detta Stalins centrala tanke. Den anglo-ryska kommittén
var dess frukt. Besvikelsen över möjligheten att binda världsbourgeoisins händer
och fötter med hjälp av Purcell, Radic, LaFollette och Chiang Kai-shek ledde
till en akut ångestparoxysm inför den omedelbara krigsfaran. Komintern genomgår
fortfarande denna period.
Den fjärde invändningen mot teorin om den permanenta
revolutionen säger helt enkelt att jag 1905 inte försvarade den ståndpunkt om
socialism i ett land som Stalin först funderade ut för den sovjetiska byråkratin
1924. Denna anklagelse är ren historisk kuriosa. Man kan ju faktiskt tro att
mina opponenter - i den mån de överhuvudtaget tänkte politiskt 1905 - var av
den åsikten att Ryssland var moget för en självständig socialistisk revolution.
Men självklart förtröttades de aldrig 1905-17 anklaga mig för utopism därför
att jag räknade med möjligheten att det ryska proletariatet kunde komma till
makten före proletariatet i Västeuropa. Kamenev och Rykov anklagade Lenin för
utopism 1917, och därmed sade de rent ut att den socialistiska revolutionen
först måste äga rum i Storbritannien och de andra industrialiserade länderna,
innan det kunde bli Rysslands tur. Samma ståndpunkt försvarades av Stalin fram
till den 4 april 1917. Endast gradvis och med största svårighet antog han den
leninistiska parollen om proletariatets diktatur i motsättning till den demokratiska
diktaturen. Våran 1924 upprepade Stalin fortfarande vad andra redan hade sagt
före honom: sett som separat enhet, är Ryssland inte moget för en socialistisk
uppbyggnad. Hösten 1924 upptäckte Stalin under sin kamp emot teorin om den permanenta
revolutionen, för första gången möjligheten att bygga en isolerad socialism
i Ryssland. Först då började de röda professorerna att samla citat för Stalins
räkning, vilka bevisade att Trotskij 1905 - hur fruktansvärt! - hade trott att
Ryssland endast kunde nå socialismen med hjälp från proletariatet i Västerlandet.
Om man skulle ta den ideologiska kampen från ett kvarts sekel, skära den i småbitar,
blanda dem i en mortel och sedan låta en blind att sätta ihop bitarna igen,
skulle man knappast kunna få en värre teoretisk och historisk gallimatias än
vad epigonerna nu föder sina läsare och åhörare med.
För att belysa sambandet
mellan gårdagens problem och dagens, måste man här påminna - om än bara i generella
drag - om vad Kominterns ledarskap, dvs. Stalin och Bucharin utfört i Kina.
Under förevändningen att Kina stod inför en nationell revolution, tilldelade
man 1924 den kinesiska bourgeoisin den ledande rollen. Den nationella bourgeoisins
parti, Kuomintang, erkändes officiellt som det ledande partiet. Inte ens de
ryska mensjevikerna gick 1905 så långt i förhållande till Kadeterna (den liberala
bourgeoisins parti).
Men Kominterns ledarskap nöjde sig inte med detta. Det
tvingade det kinesiska kommunistpartiet att gå in i Kuomintang och underkasta
sig dess disciplin. Genom särskilda telegram från Stalin tvingades de kinesiska
kommunisterna att kväva jordbruksrörelsen. De arbetare och bönder som gjorde
uppror förbjöds att skapa sina egna sovjeter för att inte stöta bort Chiang
Kai-shek, som Stalin försvarade gentemot oppositionsmännen som en "pålitlig
allierad", vid ett partimöte i Moskva i början av april 1927, dvs. några dagar
före den kontrarevolutionära statskuppen i Shanghai.
Kommunistpartiets officiella
underkastelse under det borgerliga ledarskapet, och det officiella förbudet
att bilda sovjeter (Stalin och Bucharin lärde ut att Kuomintang "tog sovjeternas
plats") var ett värre och större förräderi mot marxismen än alla mensjevikernas
gärningar under åren 1905 till 1917.
Efter Chiang Kai-sheks statskupp i april
1917, lämnade en vänsterflygel under Wang Ching-weis ledarskap temporärt Kuomintang.
Wang Ching-wei hyllades omedelbart i Pravda som en pålitlig allierad. I själva
verket stod Wang Ching-wei i samma förhållande till Chiang Kai-shek som Kerenskij
till Miljukov, med den skillnaden att i Kina förenades Miljukov och Kornilov
i samma person, Chiang Kai-shek.
Efter april 1927 beordrades det kinesiska partiet
att gå in i "Vänster"-Kuomintang och underkasta sig den kinesiske Kerenskijs
disciplin istället för att gå i öppen kamp mot honom. Den "pålitlige" Wang Ching-wei
krossade kommunistpartiet och, tillsammans med det, arbetarnas och böndernas
rörelse på minst lika brutalt sätt som Chiang Kai-shek, vilken Stalin hade förklarat
vara en pålitliga allierad.
Om mensjevikerna stödde Miljukov 1905 och efterår,
gick de dock aldrig in i liberalernas parti. Om mensjevikerna gick samman med
Kerenskij 1917, bibehöll de likväl sin egen organisation. Stalins politik i
Kina var en ondskefull karikatyr till och med av mensjevismen. Så såg den första
och viktigaste perioden ut.
När dess oundvikliga frukter slagit ut i blom -
totalt sammanbrott för arbetar- och bonderörelsen, demoralisering och sammanbrott
för kommunistpartiet - gav Komintern en ny order: "Vänster om!" och krävde omedelbart
väpnat uppror från arbetarnas och böndernas sida. Ända tills igår fungerade
det unga, söndertrampade och förkrympta kommunistpartiet fortfarande som det
femte hjulet under Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis vagn och saknade följaktligen
den minsta självständiga politiska erfarenhet. Nu beordrades detta parti att
leda arbetarna och bönderna - som Komintern ända tills igår hade tvingat in
under Kuomintangs fana - i ett väpnat uppror mot samma Kuomintang, vilket under
tiden hunnit koncentrera makten och armén i sina händer. Under loppet av 24
timmar improviserades en fiktiv sovjet i Kanton fram. Det väpnade upproret,
som planerats inför öppnandet av Sovjetunionens kommunistiska partis 15:e kongress
uttryckte på en gång de mest medvetna kinesiska arbetarnas heroism och Kominternledarnas
kriminella beteende. Mindre äventyr föregick och följde efter Kantonupproret.
Detta var det andra kapitlet i Kominterns kinesiska strategi. Den kan karakteriseras
som en mycket ondskefull karikatyr av bolsjevismen.
Den liberal-opportunistiska
såväl som det adventuristiska kapitlet tilldelade det kinesiska kommunistpartiet
så hårda slag att det inte kommer att repa sig från detta på många år än.
Kominterns
sjätte kongress gjorde upp facit över detta arbete. Den gav ett odelat stöd.
Det är knappast förvånande, ty kongressen sammankallades för detta ändamål.
För framtiden förde kongressen fram slagordet "proletariatets och bondeståndets
demokratiska diktatur". Hur denna diktatur skulle skilja sig från Höger- och
VänsterKuomintangs diktatur å ena sidan, och proletariatets diktatur å den andra
förklarades inte för de kinesiska kommunisterna. Det var inte heller möjligt
att göra detta.
Genom att proklamera den demokratiska diktaturen, fördömde den
sjätte kongressen samtidig demokratiska slagord såsom otillåtna (Konstituerande
Församling, allmän rösträtt, press- och församlingsfrihet etc. etc.) och avväpnade
därigenom det kinesiska kommunistpartiet som stod ansikte mot ansikte med en
militär oligarkisk diktatur. Under en lång period mobiliserade de ryska bolsjevikerna
arbetarna och bönderna kring demokratiska slagord. Dessa spelade 1917 en stor
roll. Först efter det att sovjetmakten kommit till och oförsonligen och mitt
inför ögonen på hela folket, kommit i politisk motsatsställning till den konstitutionella
församlingen likviderade vårt parti den formella, dvs. borgerliga demokratins
institutioner och slagor och ersatte den med en verklig sovjetdemokrati, dvs.
proletär demokrati.
Kominterns sjätte kongress, under Stalins och Bucharins
ledarskap, ställde allt på huvudet. Samtidigt som den å ena sidan föreskrev
slagordet "demokratisk" och inte "proletär" diktatur för partiet, förbjöd den
utnyttjandet av demokratiska slagord för att förbereda denna diktatur. Det kinesiska
kommunistpartiet var inte bara avväpnat utan också avklätt. Som tröst fick det
därför lov att under kontrarevolutionens obegränsade dominans använda slagordet
om sovjeter, vilket hade varit i bann alltsedan revolutionens uppsving. En mycket
populär hjälte i ryska folkvisor sjunger bröllopssånger på begravningar och
begravningshymner vid bröllop. Överallt får han prygel. Om det bara gällde att
ge Kominterns nuvarande ledare ett rapp med riset, kunde man kanske låta saken
bero. Men det gäller mycket större saker. Det är frågan om proletariatets framtid.
Kominterns taktik utgjorde ett omedvetet, men desto säkrare organiserat sabotage
av den kinesiska revolutionen. Detta sabotage utfördes utan några som helst
risker, ty Kominterns högermensjevikpolitik 1924-27 täcktes över med bolsjevismens
hela auktoritet, och skyddades samtidigt av Vänsteroppositionens kritik av sovjetmakten
genom dess mäktiga förtryckarorgan.
Som resultat fick vi ett fulländigt experiment
i stalinsk strategi som ändå från början stod i strid mot den permanenta revolutionen.
Det var därför helt naturligt att den stalinske teoretiker som främst förespråkade
det kinesiska kommunistpartiets underordnande under det nationelltborgerliga
Kuomintang skulle vara Martinov. Samma Martinov var den främst mensjevikiske
kritikern av teorin om den permanenta revolutionen från 1905 ända till 1923,
det år då han började sin historiska mission inom bolsjevismens led. I det första
kapitlet sägs det nödvändigaste om detta arbetes ursprung. I Alma-Ata förberedde
jag i lugn och ro en teoretisk polemik mot epigonerna. Teorin om den permanenta
revolutionen skulle uppta en viktig plats i denna bok. Medan jag arbetade, erhöll
jag ett manuskript av Radek, vars syfte var att ställa den permanenta revolutionen
mot Lenins strategiska linje. Detta tillsynes plötsliga utfall var en nödvändighet
för Radek eftersom han själv var över ögonen inblandad i Stalins kinesiska politik.
Radek försvarade (tillsammans med Zinovjev) kommunistpartiets underordnande
under Kuomintang inte endast för Chiang Kai-sheks statskupp utan även efteråt.
För att motivera proletariatets förslavande under bourgeoisin, visade Radek
naturligtvis på nödvändigheten av en allians med bondeståndet och mitt "underskattande"
av denna nödvändighet. I Stalins fotspår försvarade han även den mensjevikiska
politiken med hjälp av en bolsjevikisk fraseologi. Genom parollen om proletariatets
och bondeståndets demokratiska diktatur sökte Radek i Stalins fotspår än en
gång täcka över det faktum att det kinesiska proletariatet i spetsen för bondemassorna
avhållits från en självständig kamp för makten. När jag avslöjade denna ideologiska
maskerad tvingades Radek ta betäckning bakom Lenincitat och söka visa att min
kamp mot opportunismen i själva verket berodde på skillnaden mellan teorin om
den permanenta revolutionen och leninismen. Det advokatmässiga försvaret för
det egna syndafallet, förvandlade Radek till en anklagelseakt mot den permanenta
revolutionen. Detta tjänade honom endast som en brygga till kapitulationen.
Jag har desto större anledning att tro detta som Radek för några år sedan planerade
att skriva en pamflett i försvar av den permanenta revolutionen. Likväl skyndade
jag mig inte att avföra Radek ur rullorna. Jag försökte att besvara hans artikel
uppriktigt och kategoriskt utan att fördenskull skära av en reträttväg. Jag
trycker mitt svar till Radek precis så som det skrevs, och begränsar mig till
några få förklarande noter och stilistiska korrigeringar. Radeks artikel publicerades
inte i pressen och jag tror inte att den kommer att publiceras, ty i den form
den skrev 1928 kunde den inte passera den stalinistiska censuren. Också för
Radek själv skulle denna artikel vara direkt ödesdiger i dag, ty den skulle
ge en klar bild av hans ideologiska utveckling, som alltför mycket påminner
om "utvecklingen" hos en man som kastar sig ut från ett sjuvåningshus.
Detta
arbetes tillkomst förklarar tillräckligt varför Radek intar en större plats
i det än som egentligen tillkommer honom. Radek tänkte inte ut ett enda argument
mot teorin om den permanenta revolutionen. Han steg endast fram som epigonernas
epigon. Läsaren ombeds därför i Radek inte bara se Radek, utan också representanten
för en viss kår, till vilken han erhöll medlemskort genom att avskudda sig marxismen.
Om Radek personligen skulle tycka att alltför många skärvor fallit på hans lott,
bör han genom egen försorg överlämna dem till deras rätta adressater. Det är
firmans privata affär. För min del har jag inga invändningar. L. TROTSKIJ Prinkipo
30 nov. 1929
INLEDNING TILL DEN TYSKA UPPLAGAN
Idag, då denna bok förbereds för tryckning på tyska, följer
hela den tänkande delen av världens arbetarklass, och, i en viss mening, hela
den "civiliserade" mänskligheten med särskilt stort intresse den ekonomiska
omvälvning och de skakningar som nu sker i det forna tsaristiska imperiet. Den
största uppmärksamheten dras i detta sammanhang till frågan om kollektiviseringen
av böndernas egendom. Och det med rätta. På detta område antar brytningen med
det förflutna en särskilt våldsam karaktär. Men en korrekt värdering av kollektiviseringen
är otänkbar utan en allmän teori om den socialistiska revolutionen. Och härvid
- och på ett mycket högre plan - kan vi övertyga oss än en gång om att det inom
den marxistiska teorins område inte finns någonting som kan undgå att ingripa
i det praktiska handlandet. Även de mest avlägsna och till synes mest "abstrakta"
meningsskiljaktigheterna kommer förr eller senare, om de förs till slutet att
uttryckas i praktiken, och praktiken låter inte ett enda teoretiskt misstag
ske ostraffat.
Kollektiviseringen av böndernas egendom är naturligtvis en absolut
nödvändighet och grundläggande del av den socialistiska omvandlingen av samhället.
Men kollektiviseringens omfattning och tempo avgörs inte endast av regeringens
vilja, utan i sista hand av de ekonomiska faktorerna: genom omfattningen av
landets ekonomiska nivå, genom samspelet mellan industri och jordbruket och
följaktligen genom de tekniska resurserna i själva jordbruket.
Industrialiseringen
är drivkraften för hela den moderna kulturen och på detta sätt den enda tänkbara
basen för socialismen. Under de förhållanden som råder i Sovjetunionen, innebär
industrialisering i första hand ett stärkande av den bas som gör proletariatet
till den härskande klassen. Samtidigt skapar den de materiella och tekniska
premisserna för jordbrukets kollektivisering. Dessa två processers tempo är
beroende av varandra. Proletariatet strävar efter högsta tänkbara tempo för
dessa processer i den utsträckning som de kan skydda det nya samhället i födelse
från yttre faror, och samtidigt skapa en grund fören systematisk förbättring
av den materiella nivån för de arbetande massorna.
Men det tempo som kan uppnås
är begränsat av landets allmänna materiella och kulturella nivå, av relationerna
mellan stad och by och av massornas mest omedelbara behov, dessa massor som
är villiga att offra det närvarande för framtiden endast till en viss punkt.
Det högsta tempot, dvs. det bästa och mest fördelaktiga, är inte endast det
som befordrar den hastigaste tillväxten av industrin och kollektiviseringen
vid en viss tidpunkt, utan också det som säkrar den samhälleliga regimens nödvändiga
stabilitet, dvs. som först och främst stärker alliansen mellan arbetarna och
bönderna, och därigenom förbereder möjligheten för framtida framgångar.
Utifrån
detta perspektiv är det allmänna historiska kriterium av avgörande betydelse
enligt vilket parti- och statsledningen genom sin planering leder den ekonomiska
utvecklingen. Här är två huvudsakliga varianter möjliga: a) den kurs som skisserats
ovan för ett ekonomiskt stärkande av den proletära diktaturen i ett land till
dess vi sett framtida segrar för den proletära världsrevolutionen (Den ryska
vänsteroppositionens ståndpunkt); och b) kursen mot uppbygget av ett isolerat
nationellt socialistiskt samhälle, och detta "så snart som möjligt" (den nuvarande,
officiella ståndpunkten).
Detta är två fullständigt olika, och i sista hand
direkt motsatta uppfattningar om socialismen. Av dessa följer i grunden skiljaktiga
linjer, i fråga om strategi och taktik.
Inom ramen för detta förord kan vi inte
i detalj behandla frågan om att bygga socialismen i ett land. Vi har behandlat
denna fråga i ett flertal artiklar, särskilt Kritik av Kominterns programförslag.
Här skall vi begränsa oss till de grundläggande elementen i denna fråga. Låt
oss först påminna oss om att teorin om socialism i ett land först formulerades
av Stalin på hösten 1924, i total motsägelse inte bara mot marxismens traditioner
och Lenins skola, utan t.o.m. till vad Stalin själv hade skrivit på våren samma
år. Ur principiellt perspektiv, är den stalinska "skolans" brott med marxismen
vad gäller frågan om det socialistiska uppbygget, inte mindre viktigt och mindre
drastiskt än t.ex. den tyska socialdemokratins brott med marxismen vad gäller
frågan om krig och patriotism på hösten 1914, dvs. exakt tio år innan den stalinska
omsvängningen. Denna jämförelse dras inte för ro skull. Stalins "misstag", liksom
den tyska socialdemokratins "misstag" är den nationella socialismen.
Marxismen
utgår från världsekonomin, men inte som en summa av skilda nationella delar,
utan som en mäktig och självständig realitet som har skapats genom den internationella
arbetsfördelningen och världsmarknaden, och som i vår epok av nödvändighet dominerar
över de nationella marknaderna. Det kapitalistiska samhällets produktivkrafter
har för länge sedan vuxit över de nationella gränserna. Det imperialistiska
kriget (1914-18) var ett uttryck för detta faktum. I fråga om produktionsteknik
måste det socialistiska samhället representera ett högre stadium än kapitalismen.
Att inrikta sig på byggandet av ett nationellt isolerat socialistiskt samhälle
innebär, trots alla framgående framgångar, att dra produktivkrafterna bakåt
jämfört med kapitalismen. Att oberoende av de geografiska, kulturella och historiska
villkoren för landets utveckling - vilken är en del av världsenheten - söka
förverkliga en i sig själv avstängd proportionalitet av alla ekonomins grenar
inom en nationell ram, innebär att man vägleds av en reaktionär utopi. Om denna
teoris förkunnare och anhängare likafullt deltar i den internationella revolutionära
kampen (med vilken framgång är en annan fråga) är det därför att de som hopplösa
eklektiker mekaniskt kombinerar abstrakt internationalism med reaktionärt utopisk
nationell socialism. Kronan på verket på denna eklekticism är det program som
Komintern antog sin sjätte kongress.
För att i all åskådlighet visa ett av de
teoretiska misstag som ligger under det nationellt socialistiska begreppet kan
vi inte göra bättre än citera ett nyligen publicerat tal av Stalin, vilket behandlar
det amerikanska kommunismens inre problem.[1]
"Det vore fel", säger Stalin i sin argumentation mot en av de amerikanska fraktionerna,
"att ignorera de specifika säregenheterna inom den amerikanska kapitalismen.
Kommunistpartiet måste ta hänsyn till dem i sitt arbete. Men det vore felaktigare
att basera kommunistpartiernas aktiviteter på dessa specifika säregenheter,
ty grunden för varje kommunistpartis handlande, inkl. det amerikanska kommunistpartiet,
måste vara kapitalismens allmänna drag, vilka är desamma för alla länder, och
inte de specifika dragen i ett visst land. Det är just på detta som kommunistpartiernas
internationalism beror. De specifika dragen kompletterar endast de allmänna."
(Bolsjevik nr 1 1930, s.8 Vår kurs.)
Dessa rader kunde inte vara tydligare.
Under täckmantel av ett ekonomiskt rättfärdigande för internationalismen, presenterar
Stalin i själva verket ett rättfärdigande för nationell socialism. Det är fel
att säga att världsekonomin helt enkelt endast skulle vara en summa av likartade
nationella delar. Det är fel att säga att de specifika dragen "endast kompletterar
de allmänna", ungefär som vårta i ett ansikte. I själva verket representerar
de nationella säregenheterna en originell kombination av världsprocessens grundläggande
drivkrafter. Denna originalitet kan vara av avgörande betydelse för den revolutionära
strategin under flera år. Det räcker att erinra om att proletariatet i ett efterblivit
land har kommit till makten många år före proletariatet i de utvecklade länderna.
Denna historiska lärdom visar att, trots vad Stalin säger, är det absolut fel
att basera kommunistpartiernas aktivitet på några "allmänna drag", dvs. på en
abstrakt sorts nationell kapitalism. Det är också fullständigt felaktigt att
hävda att på detta beror "kommunistpartiernas internationalism". I själva verket
beror den på nationalstatens otillräcklighet, vilken för länge sedan har överlevt
sig själv och förvandlats till en broms på produktivkrafternas utveckling. Den
nationella kapitalismen kan inte ens förstås, än mindre omstörtas utom som en
del av världsekonomin.
De olika ländernas ekonomiska säregenheter är inte på
något sätt av underordnad karaktär: det räcker att jämföra England och Indien,
USA och Brasilien. Men den nationella ekonomins specifika drag utgör - oberoende
av deras storlek - en integrerad del och blir i allt högre grad en aktiv substans
av den s.k. världsekonomin och endast på denna grund kan kommunistpartierna
i sista hand bygga sin internationalism.
Stalins karakteristik av de nationella
säregenheterna som ett simpelt "komplement" till de allmänna dragen, står i
skriande - och ändå ingen tillfällig - motsägelse till den Stalinska förståelsen
(dvs. brist på förståelse) för lagen om kapitalismens ojämna utveckling.
Denna
lag har, som alla känner till, proklamerats av Stalin som den mest grundläggande,
viktigaste och mest universella av alla lagar. Med hjälp av lagen om ojämna
utvecklingen - som han har förvandlat till en tom abstraktion - försöker Stalin
lösa alla livets gåtor. Men det märkliga är han inte ens märker att just den
nationella säregenheten inte är någonting annat än den mest generella produkten
av den historiska utvecklingens ojämnhet, dess slutmål, så att säga. Det är
endast nödvändigt att korrekt förstå denna ojämnhet, att se den i dess fulla
sammanhang, och att utsträcka den till det förkapitalistiska förflutna. Den
snabbare eller långsammare utvecklingen av produktivkrafterna; den utsträckta
eller sammandragna karaktären i hela historiska epoker - t.ex. medeltiden, gillesystemet,
den upplysta absolutismen, parlamentarismen; den ojämna utvecklingen mellan
olika grenar av kulturen - allt detta bildar basen i dessa nationella "säregenheter".
Säregenheten i en nationellt social typ är en kristallisering av ojämnheten
i dess bildande.
Oktoberrevolutionen kom som den viktigaste manifestationen
av den historiska processens ojämnhet. Teorin om den permanenta revolutionen
som gav en prognos av Oktoberrevolutionen vilade blott och bart på lagen om
den ojämna utvecklingen, men inte i dess abstrakta form, utan i dess materiella
kristallisering av Rysslands sociala och politiska säregenhet.
Stalin har inte
dragit fram lagen om den ojämna utvecklingen för att i tid förutse proletariatets
maktövertagande i ett efterblivet land, utan för att post factum, 1924, pracka
på det redan segerrika proletariatet uppgiften att bygga upp ett nationellt,
socialistiskt samhälle. Men det är just här som lagen om den ojämna utvecklingen
inte kan användas, ty den ersätter eller upphäver inte världsekonomins lagar;
tvärtom är den underordnad dem.
Genom att förvandla lagen om den ojämna utvecklingen
till en fetisch, förklarar Stalin att den är en tillräcklig bas för nationell
socialism, inte som en typ gemensam för alla länder, utan som ett undantag,
något messianskt, rent ryskt. Det är enligt Stalin möjligt att bygga upp ett
självständigt socialistiskt samhälle enbart i Ryssland. Genom detta höjer han
Rysslands nationella säregenheter över såväl de "allmänna dragen" av varje kapitalistisk
nation, som över världsekonomin helhet. Det är just här som de ödesdigra bristerna
i hela Stalins konception börjar. Sovjetunionens säregenheter skulle vara så
märkliga att de möjliggör uppbygget av dess egen socialism inom dess egna gränser
oberoende av vad som händer resten av mänskligheten. Vad gäller andra länder,
vilka inte fått del av denna messianska insegel är deras säregenheter endast
"kompletterande" till de allmänna dragen, endast en vårta i ansiktet. "Det vore
fel", undervisar Stalin, "att basera de kommunistiska partiernas aktiviteter
på dessa specifika drag." Denna moral gäller för det amerikanska kommunistpartiet,
för det brittiska, det sydafrikanska och det serbiska, men - inte för det ryska,
vars aktivitet inte baseras på de "allmänna dragen" utan just på "säregenheterna".
Ur detta härstammar Kominterns heltigenom dualistiska strategi: medan Sovjetunionen
"likviderar klasserna" och bygger socialismen, tvingas proletariatet i alla
andra länder, fullständigt oberoende av existerande nationella förhållanden,
att bedriva sin likformiga aktivitet enligt kalendern (första augusti, sjätte
mars etc.) Den messianska nationalismen kompletteras med den byråkratiskt abstrakta
internationalismen. Denna dualism genomlöper hela Kominterns program, och berövar
det varje principiell betydelse.
Om vi tar Storbritannien och Indien som två
poler i den kapitalistiska typen, då tvingas vi säga att internationalismen
för det brittiska och indiska proletariatet inte alls beror på likmässigheten
i fråga om förhållanden, uppgifter och metoder, utan på deras odelbara beroende
av varandra. Framgångar för befrielserörelsen i Indien förutsätter en revolutionär
rörelse i Storbritannien och vice versa. Varken i Indien eller Englans är det
möjligt att bygga ett självständigt socialistiskt samhälle. Båda måste ingå
som delar i en större helhet. På detta och endast på detta beror den marxistiska
internationalismens oskakbara grund.
Helt nyligen lade Pravda (den 8 mars 1930)
på nytt fram Stalins olycksaliga teori om att "socialismen, som en social-ekonomisk
formation" dvs., som ett bestämt system av produktionsförhållanden, fullständigt
kan förverkligas "i nationell skala i Sovjetunionen." Något annat är emellertid
"socialismens slutgiltiga seger i betydelsen av en garanti mot den kapitalistiska
inringningen" - en sådan seger för socialismen "kräver i själva verket seger
för den proletära revolutionen i flera utvecklade länder." Vilken avgrundsmässigt
förfall för det teoretiska tänkandet har inte krävts för att sådan tarvlig skolastik
med en min av lärdom skall läggas fram i det ledande organet för Lenins parti!
Om vi för en minut antar möjligheten att förverkliga socialismen som ett fulländat
socialt system inom Sovjetunionens isolerade ramar, då skulle detta vara "den
slutgiltiga segern" - ty hur skulle man då kunna tala om en möjlig intervention?
Den socialistiska ordningen förutsätter en hög nivå av teknologi, en hög kultur
och hög solidaritet hos befolkningen. Eftersom Sovjetunionen då det socialistiska
uppbygget fullbordas måste antas ha en befolkning mellan 200 och 250 miljoner,
då frågar vi: vilken kapitalistisk intervention skulle man ens kunna tala om?
Vilket kapitalistiskt land, eller koalition av länder, skulle våga tänka på
intervention under dessa omständigheter? Den enda tänkbara interventionen skulle
kunna ske från Sovjetunionens sida. Men skulle den behövas? Knappast. Exemplet
med ett efterblivet land som under loppet av några "femårsplaner" med egna krafter
förmådde bygga upp ett starkt socialistiskt samhälle skulle innebära ett dödande
slag för världskapitalismen och reducera kostnaderna för proletariatets världsrevolution
till ett minimum, ja t.o.m. till nollpunkten. Detta innebär att den Stalinska
konceptionen i själva verket leder till en likvidering av Kommunistiska Internationalen.
Och verkligen, vad vore dess historiska betydelse, om socialismens framtid bestämdes
av högsta tänkbara auktoritet - Sovjetunionens statsplanekommission? Kominterns
uppgift vore isåfall densamma som för de notoriska "Sovjetunionens vänner",
dvs. att skydda det socialistiska uppbygget från intervention, alltså i huvudsak
att spela rollen av gränsvakter.
Den redan nämnda artikeln försöker bevisa riktigheten
i den Stalinska konceptionen med hjälp av de senaste och färskaste ekonomiska
argument: ..."just nu", säger Pravda, "när produktionsförhållanden av socialistisk
typ slår allt djupare rot inte endast inom industrin utan också inom jordbruket
genom framväxten av statsägda bruk, genom den gigantiska framgången, kvantitativt
och kvalitativt, för kollektivjordbruken och genom likvideringen av kulakerna
som klass på basis av en fullständig kollektivisering, visas särskilt tydligt
den totala bankrutten för den trotskistisk-zinovjevska teorin om nederlag, som
i huvudsak inneburit ett 'mensjevikiskt förnekande av Oktoberrevolutionens legitimitet'
(Stalin)". (Pravda, 8 mars 1930)
Detta är förvisso anmärkningsvärda rader, och
inte endast för att deras hala ton täcker över en fullständig tankeförvirring.
I gott sällskap med Stalin, anklagar författaren av Pravda-artikeln den "trotskistiska"
konceptionen för att "förneka Oktoberrevolutionens legitimitet". Men det var
just på basis av denna konception, dvs. teorin om den permanenta revolutionen,
som författaren till dessa rader förutsade Oktoberrevolutionens oundviklighet,
tretton år innan den ägde rum. Och Stalin? Till och med efter Februarirevolutionen,
dvs. sju-åtta månader innan Oktoberrevolutionen, framträdde han som en revolutionär
vulgär-demokrat. Det krävdes Lenins ankomst till Petrograd (3 april 1917) och
hans oförsonliga kamp mot de egenkära "gamla bolsjevikerna" som Lenin förhånade
vi denna tid, för att Stalin försiktigt och ljudlöst skulle glida över från
den demokratiska ståndpunkten till den socialistiska. Detta Stalins inre "överväxande"
som förresten aldrig var en total process, ägde i vilket fall inte rum förrän
12 år efter det att vi lagt fram bevis för "legitimiteten" i att den ryska arbetarklassen
tog makten före den proletära revolutionen i Väst.
Men då vi utarbetade den
teoretiska prognosen för Oktoberrevolutionen trodde vi inte ett ögonblick att
det ryska proletariatet genom att erövra statsmakten skulle kunna utesluta det
forna tsaristiska imperiet från världsekonomins sfär. Vi marxister känner och
förstår betydelsen av statsmakten. Den är inte alls en passiv återspegling av
ekonomiska processer, som de socialdemokratiska lakejerna till den borgerliga
staten faktiskt påstår. Makten kan ha en jättelik betydelse, reaktionär såväl
som progressiv, beroende på vilken klass som har makten i sina händer. Men statsmakten
är likväl instrument för den överstrukturella ordningen. Det faktum att makten
fick över från tsarismen och bourgeoisin till proletariatet innebär inte att
vare sig världsekonomins lagar eller dess processer avskaffas. Förvisso för
en viss tid försvagades de ekonomiska banden mellan Sovjetunionen och världsmarknaden
efter Oktoberrevolutionen. Med det vore ett grovt misstag att generalisera utifrån
ett fenomen som endast var ett kort stadium i en dialektisk process. Den internationella
arbetsfördelningen och de moderna produktivkrafternas övernationella karaktär
bibehåller inte endast deras betydelse, utan ökar den tiofalt för Sovjetunionens
ekonomiska uppgång.
Varje efterblivet land som är integrerat med kapitalismen
har genomgått olika stadier av minskat eller ökat beroende av andra kapitalistiska
länder. Men i allmänhet går den kapitalistiska utvecklingens tendens mot en
jättelik tillväxt av världsbanden, vilket uttrycks i den växande volymen för
utrikeshandeln, inkl. kapitalexporten. Storbritanniens beroende av Indien har
naturligtvis en kvalitativt annorlunda karaktär än Indiens beroende av Storbritannien.
Men denna skillnad beror i sista hand på skillnaden i utvecklingsnivån mellan
produktivkrafterna, och inte alls på graden av ekonomiskt självständighet. Indien
är en koloni; Storbritannien en metropol. Men om Storbritannien idag vore underkastad
en ekonomisk blockad skulle den gå under snabbare än Indien under en liknande
blockad. Detta är för övrigt en av de mest övertygande illustrationerna till
världsekonomins realitet.
Den kapitalistiska utvecklingen - inte i de abstrakta
formuleringarna i andra volymen av Kapitalet, vilka bibehåller all sin betydelse
som ett stadium i analysen, utan i den historiska verkligheten - ägde rum och
kunde endast äga rum genom en systematisk expansion av dess egen bas. Genom
sin egen utveckling, och följaktligen i kampen mot sina egna inre motsättningar,
vänder sig varje nationell kapitalism i allt högre grad till den "yttre marknadens"
reserver, dvs. till världsekonomins reserver. Den okontrollerbara expansion
som växer fram ut kapitalismens ständiga kriser utgör en progressiv kraft till
dess den förvandlas till en ödesdiger kraft för kapitalismen.
Förutom kapitalismens
inre motsättningar, ärvde Oktoberrevolutionen från det gamla Ryssland motsättningar
som inte är mindre djupa: mellan kapitalismen som helhet och förkapitalistiska
produktionssätt. Dessa motsättningar hade (och har fortfarande) en reell karaktär,
dvs. de förkroppsligas i en materiell relation mellan stad och land, de förefinns
i de säregna proportionerna - eller brist på proportioner - mellan industrigrenar
och i den nationella ekonomin som helhet etc. Några av rötterna i dessa motsättningar
ligger direkt i landets geografiska och demografiska förhållanden, dvs. de skapas
genom överflöd eller brist på en eller annan naturtillgång, genom den historiska
fördelningen av befolkningsmassorna etc. Sovjetekonomins styrka ligger i nationaliseringen
av produktionsmedlen och i deras planmässiga utnyttjande. Sovjetekonomins svaghet
ligger, förutom i efterblivenheten som ärvts från det förflutna, i dess nuvarande
post-revolutionära isolering, dvs. i dess oförmåga att få tillgång till världsekonomins
resurser, inte endast på en socialistisk utan även på en kapitalistisk bas,
dvs. i form av normala internationella krediter och "finansiering" i allmänhet,
vilken spelar en avgörande roll för efterblivna länder. Motsättningarna mellan
Sovjetunionens kapitalistiska och förkapitalistiska förflutna försvinner inte
av sig själva. Tvärtom, återupplivas de efter år av nedgång och förstörelse:
de återuppväcks och växer i styrka samtidigt med sovjetekonomins tillväxt, och
för att övervinna dem eller endast mildra dem, kräver de vid varje steg tillgång
till världsekonomins resurser.
För att förstå vad som händer i det stora området
som Oktoberrevolutionen väckt till nytt liva, är det nödvändigt att ta hänsyn
till de gamla motsättningarna som återväckts av de ekonomiska framgångarna och
att till dem lägga en ny och mäktigare motsättning: mellan sovjetindustrins
koncentrerade karaktär, vilken öppnar möjligheten till oöverträffade tempon
för industrialiseringen, och sovjetekonomins isolering, vilken utesluter möjligheten
av ett normalt utnyttjande av världsekonomins reserver. Denna nya motsättning
som trycker på de gamla leder till att stora svårigheter uppstår vid sidan av
de enorma framgångarna. Dessa finner sitt mest omedelbara och betungande uttryck,
som dagligen erfars av varje arbetare och bonde, i det faktum att de arbetande
massornas förhållanden inte håller jämna steg med ekonomins uppgång utan t.o.m.
förvärras för närvarande p.g.a. försörjningssvårigheter. Sovjetekonomins skarpa
kriser är en påminnelse om att de produktivkrafter som skapats av kapitalismen
inte är anpassade till nationella marknader, och kan bli socialistiskt koordinerade
och harmoniserade endast på internationell måttstock. Eller för att uttrycka
det på ett annat sätt: sovjetekonomins kriser är inte bara växtsvårigheter,
en sorts barnsjukdom, utan något mycket betydelsefullare - nämligen världsmarknadens
tillrättavisningar, samma världsmarknad som vi för att använda Lenins ord, "är
underordnade, som vi är bundna till och vilken vi inte kan undfly". (Tal vid
11. partikongressen, 27 mars 1922).
Ur detta följer emellertid inte alls ett
förnekande av Oktoberrevolutionens "legitimitet", en slutsats som stinker äcklig
småborgerlighet. Det internationella proletariatets maktövertagande kan inte
vara en enda, samtidig akt. Den politiska överbyggnaden - och en revolution
är en del av "överbyggnaden" - har sin egen dialektik, som mäktigt griper in
i världsekonomins processer, men inte upphäver dess djupgående lagar. Oktoberrevolutionen
är "legitim" som första stadiet i världsrevolutionen, vilken oundvikligen sträcker
sig över decennier. Intervallen mellan det första och det andra stadiet har
visat sig vara avsevärt längre än vi väntade oss. Likväl förblir det endast
en intervall, och denna har inte alls förvandlats till en självständig epok
för byggandet av ett nationellt socialistiskt samhälle.
Utifrån de två revolutionsbegreppen
stammar två ledande linjer för de (sovjetiska) ekonomiska frågorna. De första
snabba ekonomiska framgångarna, som var totalt oväntade för Stalin, inspirerade
honom på hösten 1924 till teorin om socialism i ett land, som en kulmen på det
praktiska perspektivet av en isolerad nationell ekonomi. Det var just under
denna period som Bucharin lade fram sin berömda formulering: skyddad från världsekonomin
genom utrikesmonopolet, skulle vi vara i en position att bygga socialismen "om
än i sköldpaddstakt". Detta var den gemensamma formeln för centristernas (Stalins)
block med högern (Bucharin). Redan vid denna tid lade Stalin outtröttligen fram
tanken att tempot i vår industrialisering var vår "egen affär, och inte hade
någon som helst relation till världsekonomin. En sådan nationell trångsynthet
kunde naturligtvis inte vara länge, ty den återspeglade det första, mycket korta
stadiet i det ekonomiska uppsvinget, vilket naturligtvis återskapade vårt beroende
av världsmarknaden. Det internationella beroendets första chocker, fullständigt
oväntade för de nationella socialisterna, utlöste en oro som under nästa stadium
övergick i panik. Vi måste vinna ekonomisk "självständighet" så snabbt som möjligt
med hjälp av snabbast tänkbara tempo i industrialisering och kollektivisering!
- dvs. den förvandling som ägt rum i den nationella socialistiska ekonomins
politiken under de två senaste åren. Kryppolitiken ersattes över hela linjen
med adventurism. Men den teoretiska basen förblev densamma: den nationellt socialistiska
konceptionen.
De grundläggande svårigheterna beror, som vi ovan visat, på den
objektiva situationen, först och främst på Sovjetunionens isolering. Vi skall
inte här undersöka i vilken utsträckning denna objektiva situation är en produkt
av ledarskapets subjektiva misstag (den falska politiken i Tyskland 1923, i
Bulgarien och Estland 1924, i Storbritannien och Polen 1926, i Kina 1925-27,
den nuvarande felaktiga strategin under "tredje perioden" etc. etc.). Men de
skarpaste ekonomiska konvulsionerna i Sovjetunionen skapas av det faktum att
det nuvarande ledarskapet söker göra en dygd av nödvändigheten, och utifrån
arbetarstatens politiska isolering skriva ihop ett program om ett ekonomiskt
isolerat socialistiskt samhälle. Detta har gett upphov till ett försök till
total socialistisk kollektivisering av bondejordbruken på basis av förkapitalistiska
inventarier - ett mycket farligt äventyr som hotar att underminera själva möjligheten
till samarbete mellan proletariatet och bönderna.
Märkligt nog, just när detta
har visat sig i all skärpa, har Bucharin, gårdagens sköldpaddeteoretiker, komponerat
en hymn till dagens "skenande galopp" av industrialisering och kollektivisering.
Man kan frukta att denna hymn också den en dag kommer att förklaras vara den
största händelse. Ty redan är det nya melodier i luften. Under påverkan av den
ekonomiska verklighetens motstånd, har Stalin tvingats slå till reträtt. Nu
är faran den att gårdagens adventuristiska offensiv, som dikterades av panikkänslor,
skall förvandlas till en panikslagen reträtt. Sådana kastningar i stadier beror
obevekligen på karaktären hos den nationella socialismen.
Ett realistiskt program
för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå "självständighet"
från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle
"på kort tid". Uppgiften kan inte bestå att uppnå ett abstrakt maximitempo,
utan det optimala, dvs. det bästa tempot, de som följer ur förhållandena för
den egna ekonomin och för världsekonomin, stärker proletariatets ställning,
förbereder de elementen för det framtida internationella socialistiska samhället,
och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard
och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden.
Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs. till dess
den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från
dess nuvarande isolerade ställning.
Några av de tankegångar som vi uttryckt
här har vi utvecklat i större detalj i andra arbeten, särskilt i Kritik av Kominterns
programförslag. Under den närmaste framtiden hoppas jag publicera en broschyr
som värderar det nuvarande stadiet i Sovjetunionens ekonomiska utveckling. Jag
är tvungen att be de läsare som söker en närmare bekantskap med den permanenta
revolutionens problem idag att vända sig till dessa arbeten. Men de argument
som förts fram ovan är, hoppas vi, tillräckliga för att avslöja den fulla innebörden
i den principiella strid som förts under de senaste åren om de två teorierna:
socialism i ett land mot permanent revolution. Redan denna aktuella betydelse
för frågan rättfärdigar det faktum att vi här för utländska läsare presenterar
en bok som i stort ägnas en kritisk reproduktion av de förrevolutionära prognoserna
och teoretiska diskussionerna bland de ryska marxisterna. Naturligtvis kunde
vi ha valt en annan form för att ställa de frågor som intresserar oss. Men denna
form har inte valts av författaren, och har inte valts genom hans fria vilja.
Den påtvingades honom, delvis genom motståndarens vilja och delvis genom själva
den politiska utvecklingen. Också matematikens sanningar, den mest abstrakta
av alla vetenskaper, kan bäst studeras i samband med dess idéhistoria. Detta
gäller än mer de konkreta, dvs. historiskt bestämda sanningarna i den marxistiska
politiken. Historien om framväxten och utvecklingen av revolutionens prognoser
under de förhållanden som rådde i det förrevolutionära Ryssland kommer, tror
vi, att få läsaren att bättre och mer konkret förstå innebörden i de revolutionära
uppgifterna för världsproletariatet än en skolastisk och pedantisk framställning
av dessa politiska tankar, utan sammanhang med de kampförhållanden som framfödde
dem.
Olika grupperingar inom det tyska kommunistpartiet har kommit till toppen
- eller kämpat för det - genom att visa sina kvalifikationer för ledarskapet
via kritiska övningar mot den permanenta revolutionen. Men hela denna litteratur,
som utgår ifrån Maslov, Thalheimer & Co., befinner sig på en så ledsam nivå
att de inte ens utgör grund för ett kritiskt svar. Thälmann, Rammele och de
andra nuvarande, utnämnda ledarna har fört ner frågan på en lägre nivå. Alla
dessa kritiker har endast lyckats visa att de inte ens kan nå upp till frågans
tröskel. Av detta skäl har jag lämnat dem - under tröskeln. Den som är intresserad
av Maslovs, Thalheimers och de övrigas teoretiska kritik, kan efter läsningen
av denna bok plocka fram deras skrifter för att själv övertyga sig om att okunnigheten
och ohederligheten hos dessa författare. Detta kommer så att säga bli en biprodukt
av det arbete jag nu erbjuder läsaren. L. TROTSKIJ 29 mars 1930
1. DEN PÅTVINGADE KARAKTÄREN AV DETTA ARBETE OCH DESS MÅLSÄTTNING
Partiets teoretiska behov under höger-centerblockets ledning
har under de sex senaste åren tillfredsställts genom anti-trotskismen, den enda
produkt som funnits tillgänglig i obegränsade kvantiteter och för fri distribution.
Stalin engagerade sig i den "teoretiska" debatten första gången 1914 med de
odödliga artiklarna mot den permanenta revolutionen. Till och med Molotov utnämndes
till "ledare" i denna dopfunt. Förfalskningarna kom i gång. För några dagar
sedan råkade jag se en annons om publiceringen på tyska av Lenins skrifter från
1917. Detta är en ovärderlig gåva till den medvetna tyska arbetarklassen. Men
man kan redan nu tänka sig vilken mängd förfalskningar det kommer att bli i
texten och än mer i noterna. Det räcker att påpeka att överst i innehållsförteckningen
står Lenins brev till Kollontaj i New York. Varför det? Endast för att dessa
brev innehåller hätska anmärkningar mot mig, baserade på totalt felaktig information
från Kollontaj, som gav sin medfödda mensjevism utlopp i en hysterisk ultra-vänsterlinje
under denna tid. I den ryska upplagan tvingades epigonerna påpeka, om än endast
tvetydigt, att Lenin fått felaktiga upplysningar. Men man kan anta att den tyska
upplagan inte ens kommer att innehålla en undvikande reservation. Vi kanske
också skall tillägga att i samma brev från Lenin till Kollontaj finns det våldsamma
angrepp på Bucharin, som Kollontaj då samarbetade med. Men denna del av breven
har hemlighållits för närvarande. De kommer endast att publiceras i det ögonblick
en öppen kampanj inleds mot Bucharin. Vi kommer inte att behöva vänta länge
på detta.[1] Å andra sidan finns det ett stort
antal värdefulla dokument, artiklar och tal av Lenin, liksom protokoll, brev
etc. som göms undan endast av det skälet att de har riktats mot Stalin & Co.
och sålunda underminerar legenden om trotskismen. När det gäller de tre ryska
revolutionernas historia, likaväl som partiets egen historia, har inte ett enda
fält lämnats obefläckat: teorin, fakta, traditionerna, Lenins arv - allt har
offrats i "kampen mot trotskismen", vilken uppfanns och organiserades efter
Lenins sjukdom som en personlig kamp mot Trotskij, och som senare utvecklades
till en kamp mot marxismen.
Än en gång har det bekräftats att vad som vid första
ögonkastet kan tyckas var onödigt upprivande av gamla dispyter ofta tillfredställer
ett dolt socialt behov för dagen, ett behov som i sig inte följer den gamla
dispytens gränser. Kampen mot den "gamla trotskismen" var i själva verket en
kampanj mot Oktobertraditionerna, vilka hade blivit alltmer hämmande och outhärdliga
för den nya byråkratin. De började kalla allting de ville bli av med för "trotskism".
På detta sätt blev kampen mot trotskismen gradvis uttryck för en teoretisk och
politisk reaktion bland breda icke-proletära, och delvis också bland proletära
kretsar, och återspeglingen av denna reaktion inom partiet. Särskilt sprang
den karikerade och historiskt förvrängda motsatsställningen mellan den permanenta
revolutionen och Lenins linje för "allians med bönderna" fram färdigvuxen 1923.
Den steg fram under perioden för en social, politisk och partimässig reaktion,
som dess mest fulländade uttryck, som den organiska antagonismen mellan byråkratin
och småborgaren och världsrevolutionen med dess "permanenta" störningar, som
ett uttryck för en småborgerlig och byråkratisk längtan efter lugn och ordning.
Den ilskna hetsen mot den permanenta revolutionen hade i sin tur endast som
syfte att bereda marken för teorin om socialism i ett land, dvs. för senaste
varianten på temat nationell socialism. I sig bevisar naturligtvis dessa nya
sociala rörelser för kampen mot "trotskismen" ingenting vare sig för eller mot
det korrekta i teorin om den permanenta revolutionen. Men utan en förståelse
för dessa dolda rötter, måste kontroversen oundvikligen få en torr, akademisk
karaktär.
Under de senaste åren har jag inte haft möjlighet att slita mig ifrån
de nya problemen och återvända till gamla frågor som hör samman med 1905 års
revolution, såtillvida som dessa frågor först och främst gäller mitt förflutna
och på ett konstgjort sätt utnyttjades mot det. Att göra en analys av de gamla
åsiktsdifferenserna och särskilt av mina forna misstag i sammanhang med den
historiska bakgrunden - en analys som måste vara så genomarbetad att dessa kontroverser
och misstag vore obegripliga för den nya generationen - för att inte tala om
de gamlingar som nu upplever en ny politisk andra barndom - detta skulle kräva
en hel volym för sig. Det tycktes mig monstruöst att slösa bort både min egen
och andras tid på detta, när ständigt nya frågor av enorm betydelse stod på
dagordningen: den tyska revolutionens uppgifter, frågan om Storbritanniens framtid,
frågan om samspelet mellan Amerika och Europa, de problem som förs fram av den
engelska arbetarklassens strejker, den kinesiska revolutionens uppgifter och
sist men inte minst, våra egna inre ekonomiska och socio-politiska motsättningar
och uppgifter - allt detta räcker, tror jag, för att rättfärdiga att jag ständigt
lade undan mitt historiskt-polemiska arbete om den permanenta revolutionen.
Men det sociala medvetandet avskyr luckor. Under de senaste åren har detta teoretiska
vakuum, som sagt, fyllts med anti-trotskismens smörja. Epigonerna, partireaktionens
filosofer och mellanhänder, sänkte sig allt lägre, de gick i skola hos den dumme
mensjeviken Martinov, trampade ner Lenin, vältrade sig i träsket och kallade
allt detta för kamp mot trotskismen. Under alla dessa år har de inte lyckats
producera ett enda seriöst eller viktigt arbete som man kan nämna högt utan
att rodna; de har inte frambragt en enda politisk värdering som har bevarat
sin aktualitet, inte en enda prognos som bekräftats av händelserna, inte en
enda självständig paroll som har fört oss framåt på ideologins område. Ingenting
annat än skräp och beställningsarbeten har de fått fram.
Stalins Leninismens
problem är en kodifiering av denna ideologiska smörja, en officiell handbok
för trångsyntheten, en analogi av numrerade banaliteter (jag gör mitt bästa
att finna de mest moderata beskrivningarna). Zinovjevs Leninismen är ... zinovjevsk
leninism, varken mer eller mindre. Zinovjev handlar nästan efter Luthers principer.
Men då Luther sade: "Här står jag och kan inte annat", där säger Zinovjev: "Här
står jag ... men jag kan annat också". Att befatta sig med dessa epigonismens
teoretiska produkter är lika outhärdligt, men med denna känsla av att kvävas
av mjuk bomull, medan Stalins Problem ger en känsla av att ha halsen full av
finmalen svinborst. Dessa båda böcker är var och en på sitt sätt en bild av
och kronan på verket under den ideologiska reaktionens epok.
Genom att mala
sönder och stuva om frågor - från höger till vänster, uppifrån och ner, framifrån
eller bakifrån - till trotskism, har epigonerna slutligen lyckats göra varje
världshändelse direkt eller indirekt beroende av hur Trotskij uppfattade den
permanenta revolutionen 1905. Legenden om "trotskismen", proppfull av förfalskningar,
har i viss mån blivit en faktor i den samtida historien. Och samtidigt som höger-centerlinjen
under de senaste åren komprometterat sig på varje kontinent genom bankrutter
av historiska mått, är kampen mot den centristiska ideologin inom Komintern
idag redan otänkbar, eller åtminstone mycket svår, utan en värdering av de gamla
dispyterna och prognoserna som startade 1905.
Marxismens och följaktligen leninismens,
återuppväckande inom partiet är otänkbar utan en polemisk autodafé av epigonernas
skriverier, utan en obarmhärtig teoretisk avrättning av partiapparatens vaktmästare.[2]
Det är verkligen inte svårt att skriva en sådan bok. Alla dess ingredienser
finns redan. Men det är också plågsamt att skriva en sådan bok, just därför
att man, för att citera den stora satirikern Saltykov, måste stiga ned i "ABC-utdunstningarnas"
område och under avsevärd tid inandas denna föga ambrosiska luft. Likväl har
arbetet blivit omöjligt att skjuta upp längre, ty det är på kampen mot den permanenta
revolutionen som försvaret av den opportunistiska linjen vad gäller den asiatiska
frågan är uppbyggd, dvs. en fråga som gäller den större delen av mänskligheten.
Jag skulle just ge mig in i detta knappast hänförande arbete med en teoretisk
polemik mot Zinovjev och Stalin, och hade reserverat de ryska klassikerna för
vilopauserna (också dykare måste gå upp till ytan då och då för att få lite
frisk luft) när en artikel av Radek helt oväntat dök upp och började cirkulera,
och vilken ägnades den "djupare" motsatsställningen mellan den permanenta revolutionens
teori och Lenins syn på detta ämne. Först ville jag bara lägga Radeks alster
åt sidan, för att inte distraheras från den kombination av mjuk bomull och finmalen
svinborst som ödet lagt fram för mig. Men ett antal brev från goda vänner tvang
mig att läsa Radeks verk med större uppmärksamhet, och jag kom till följande
slutsats: för en mindre krets människor som tänker självständigt och inte på
kommando, och som samvetsgrant studerar marxismen, är Radeks verk farligare
än den officiella litteraturen - liksom opportunismens politik är farligare
ju mer den kamoufleras och ju större personlig auktoritet den får. Radek är
en av mina närmaste vänner. Detta har vistats med all tydlighet av de senaste
händelserna. Men under de senaste månaderna har olika kamrater med missmod följt
Radeks utveckling: hans överflyttning från vänsterflygeln (oppositionen) till
högerflygeln. De av oss som är Radeks nära vänner känner till att hans briljanta
politiska och litterära gåvor, som kombineras med en sällsynt impulsivitet och
sensibilitet är kvaliteter som utgör en värdefull källa till initiativ och kritik
under det kollektiva arbetets villkor, men som också kan producera helt andra
resultat under isoleringens villkor. Radeks senaste arbete - sett i samband
med några av hans handlingar under de senaste åren - leder fram till uppfattningen
att Radek har förlorat sin kompass, eller snarare att hans kompass påverkats
av en kraftig magnetisk störning. Radeks arbete är inte på något sätt en tillfällig
djupdykning i det förflutna. Nej, det är ett obearbetat men inte desto mindre
farligt bidrag till den officiella kursen med all dess teoretiska mytologi.
Den ovannämnda politiska funktion hos den nuvarande kampen mot "trotskismen"
innebär naturligtvis inte på något att intern kritik inom Oppositionen - vilken
tog form som en marxistisk stödjepunkt mot den ideologiska och politiska reaktionen
- skulle vara otillåten, minst av allt kritik av mina gamla differenser gentemot
Lenin. Tvärtom kan ett sådant klargörande arbete endast vara fruktfullt. Men
här vore det i alla fall ett samvetsgrants bevarande av det historiska perspektivet,
en seriös undersökning av källorna och en belysning av de förflutna differenserna
i ljuset av den nuvarande kampen, en absolut nödvändighet. Av detta finns det
inte ett spår hos Radek. Som om han vore omedveten om vad han gör, kommer han
omedelbart i takt med kampen mot "trotskismen" att utnyttja inte endast ensidigt
valda citat, utan också de oerhört falska officiella uttolkningarna av dem.
Där han skenbart tar avstånd från den officiella kampanjen, sker det på ett
så tvetydigt sätt att han i verkligheten ger den sitt stöd som ett "opartiskt"
vittne. Som så ofta händer då man förfaller ideologiskt, innehåller Radeks senaste
verk inte ett spår av hans politiska skarpsinne och hans litterära begåvning.
Det är ett verk utan perspektiv, utan djup, ett arbete på citatens nivå, och
just därför - ett platt arbete.
Ur vilket politiskt behov skapades det? Ut de
åsiktsskillnader som uppstod mellan Radek och den överväldigande majoriteten
av oppositionen på frågan om den kinesiska revolutionen. Man hör visserligen,
det är sant, enskilda som säger att meningsskiljaktigheterna om Kina "inte är
relevanta idag" (Preobrasjenskij). Men dessa invändningar förtjänar inte ens
en allvarlig begrundan. Hela bolsjevismen växte fram och stärktes genom kritiken
och assimileringen av 1905 års erfarenheter, i all deras friskhet, medan dessa
erfarenheter ännu var en omedelbar erfarenhet för den första generationen bolsjeviker.
Hur kunde det vara annorlunda? Och från vilken annan händelse skulle den nya
generationen av proletära revolutionärer lära idag om inte från de färska, ännu
varma erfarenheterna från den kinesiska revolutionen, som fortfarande blöder
ur öppna sår? Endast torra pedanter kan "skjuta upp" frågan om den kinesiska
revolutionen för att "studera" den senare under lugn och ro. Detta är desto
ovärdigare för bolsjevik-leninister, ty revolutionerna i Asiens länder har ännu
inte flyttats från dagordningen och deras frist är ännu inte kände för någon.
Efter det att Radek antagit en falsk position kring den kinesiska revolutionens
problem, söker han i efterhand rättfärdiga denna position genom att ensidig
och förvrängd presentation av mina gamla åsiktsdifferens med Lenin. Och det
är här som Radek tvingas låna vapen ur en annans arsenal och navigera utan kompass
i främmande farvatten.
Radek är min vän, men än dyrare är sanningen för mig.
Jag tvingas än en gång lägga mera vidsträckta arbeten om revolutionens problem
åt sidan för att svara Radek. Frågor har rests som är alltför viktiga att ignorera,
och de har rests rakt på sak. Jag har en trefaldig svårighet att övervinna här;:
mångfalden och variationen i Radeks misstag, överflödet av litterära och historiska
fakta som sträcker sig över 23 år (1905-28) och som motsäger Radek; och för
det tredje, den korta tid jag kan ägna detta arbete, ty Sovjetunionens ekonomiska
problem tränger sig alltmer i förgrunden.
Alla dessa omständigheter bestämmer
karaktären på det nuvarande arbetet. Detta verk uttömmer inte frågan. Mycket
återstår att säga - f.ö. därför att det är en fortsättning på andra verk, först
och främst Kritik av Kommunistiska Internationalens Programförslag. Högar av
det faktamaterial som jag samlat kring denna fråga måste förbli outnyttjat -
i avvaktan på att jag kan skriva en planerad bok mot epigonerna, dvs. mot reaktionsperiodens
ideologi.
Radeks verk om den permanenta revolutionen vilar på följande slutsats:
"Den nya sektionen i partiet (Oppositionen) hotas av faran att tendenser skall
uppstå som kommer att slita sönder bandet mellan den proletära revolutionen
och dess allierade - bönderna."
Först och främst förvånas man över det faktum
att denna slutsats om en "ny" sektion av partiet anförs under andra halvan av
1928 som en ny slutsats. Vi har redan hört den ständigt upprepas ända sedan
hösten 1923. Men hur rättfärdigar Radek att han gått över till den dominerande
officiella tesen? Än en gång, på det gamla sättet: han återvänder till teorin
om den permanenta revolutionen. Under åren 1924-25 tänkte Radek mer än en gång
skriva en pamflett som skulle bevisa att teorin om den permanenta revolutionen
och Lenins paroll om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur sedd
i historiskt perspektiv - dvs. i ljuset av erfarenheterna från våra tre revolutioner
- inte på något sätt kunde ställas mot varandra, utan tvärtom var i huvudsak
desamma. Men efter att nu ha undersökt frågan "på nytt" - som han uttrycker
det till en vän - har Radek nått slutsatsen att den gamla teorin om den permanenta
revolutionen hotar den "nya" sektionen av partiet med ingenting mer eller mindre
än risken för en brytning med bönderna.
Men hur "undersökte" Radek denna fråga?
Han ger oss lite information om detta:
"Vi har inte de formuleringar till hands
som Trotskij presenterade 1904 i ett förord till Marx´ Inbördeskriget i Frankrike
och 1905 i Vår revolution."
Årtalen är inte korrekta, men vi dröjer inte vid
det. Poängen är den att det enda verk där jag lade fram mina ståndpunkter mer
eller mindre systematiskt angående revolutionens utveckling är i en ganska lång
artikel, Resultat och framtidsutsikter (i Vår revolution, Petersburg 1905, sidorna
224-86).[3] Artikeln i Rosa Luxemburgs och
Tyszkos polska tidning (1906) som Radek hänvisar till, men dessvärre tolkar
på samma sätt som Kamenev, har inga krav på fullständighet eller slutenhet.
Teoretiskt baseras detta verk på den ovannämnda boken Vår revolution. Ingen
skall tvingas att läsa den boken idag. Sedan dess har så stora händelser inträffat
och vi har lärt oss så mycket från dessa händelser att jag, för att säga sanningen,
känner avsky för epigonernas sätt att betrakta nya historiska problem, inte
i ljuset av den levande erfarenheten från de revolutioner vi redan genomfört,
utan huvudsakligen i ljuset av citat som endast rör de förutsägelser vi gjorde
om vad som då var framtida revolutioner. Med detta vill jag naturligtvis inte
beröva Radek rätten att behandla frågan också ur historiskt-litterär synvinkel.
Men i så fall måste det ske på ett ordentligt sätt. Radek försöker belysa den
permanenta revolutionens teori och dess öde under nästan ett kvartssekel och
anmärker i förbigående att han inte har just de dokument "till hands" där jag
lägger fram denna teori.
Jag vill påpeka att Lenin, vilket har blivit särskilt
klart för mig när jag nu läser om hans gamla artiklar, aldrig läste mitt ovannämnda
grundläggande verk. Detta förklaras troligen inte bara av det faktum att Vår
revolution som gavs ut 1906, omedelbart konfiskerades och att vi allesammans
strax därefter gick i landsflykt, utan också möjligen av det faktum att 2/3
av boken bestod av omtryck av gamla artiklar. Jag hörde senare från många kamrater
att de inte hade läst boken därför att de trodde att den uteslutande bestod
av omtryck. I vilket fall: de få spridda polemiska anmärkningar Lenin för om
den permanenta revolutionen baseras nästan uteslutande på Parvus´ proklamation
Ingen tsar! som var fullständigt okänd för mig; och på Lenins interna dispyter
med Bucharin och andra. Lenin har aldrig analyserat eller citerat - inte ens
i förbigående - Resultat och framtidsutsikter, och i vissa av de invändningar
Lenin gör om den permanenta revolutionen hade uppenbarligen ingen relevans;
de visar direkt att han aldrig läste detta arbete.[4]
Men det vore dumdristigt att anta att Lenins "leninism" just skulle bestå i
detta. Det tycks emellertid vara Radeks åsikt. I vilket fall, visar Radeks artikel
som jag skall undersöka här, att han inte endast inte hade mina grundläggande
verk "till hans", utan också att han aldrig ens läst dem. Om han gjort det,
var det bra länge sedan, för Oktoberrevolutionen. I alla fall har han inte lyckats
dra sig mycket till minnes av dem.
Men frågan är inte slut med detta, 1905 och
1909 var det tillåtet och t.o.m. oundvikligt att polemisera över individuella
artiklar som då var i svang och t.o.m. över enstaka meningar i isolerade artiklar
- särskilt under splittringen. Men idag är det otillåtet för en revolutionär
marxist som i efterhand vill undersöka denna enorma historiska period att inte
ställa sig själv frågan: Hur tillämpades formuleringarna under diskussion i
praxis? Hur tolkades de och omvandlades i handling? Vilken taktik blev följden?
Hade Radek brytt sig om att titta igenom bara de två böckerna Vår revolution
(andra delen av mina Samlade) skulle han inte behövt skriva sitt verk; i alla
fall skulle han ha strukit långa passager med svepande påståenden. Åtminstone
hoppas jag han skulle ha gjort det. Från dessa två böcker skulle Radek för det
första ha lärt sig att i min politiska aktivitet innebar den permanenta revolutionen
inte alls att man skulle hoppa över revolutionens demokratiska stadium eller
något av dess specifika steg. Han skulle ha kunnat övertyga sig om att jag -
fastän jag levde i Ryssland illegalt under hela 1905, utan någon kontakt med
emigranterna - formulerade revolutionens efterföljande stadier på exakt samma
sätt som Lenin; han skulle ha kunnat lära sig att de grundläggande appeller
till bönderna, som gavs ut från bolsjevikernas centraltryckeri 1905 skrevs av
mig; att Novaja Zjizn (Det nya livet), som redigerades av Lenin i en ledare
bestämt försvarade min artikel om den permanenta revolutionen, vilken publicerades
i Natjalo (Starten); att Lenin försvarade de politiska beslut som fattades av
Sovjeten som skrivits av mig, och som jag i nio fall av tio presenterade; att
jag efter nederlaget i december, då jag satt i fängelse, skrev en broschyr om
taktiken där jag påpekade att förbindelsen mellan den proletära offensiven och
den agrara revolutionen var den centrala strategiska uppgiften; att Lenin lät
publicera denna pamflett genom det bolsjevikiska förlaget Novaja Volna (Den
nya vägen) och genom Knuniants informerade mig om sitt starka instämmande; att
Lenin vid kongressen i London 1907 talade om min "solidaritet" med bolsjevismen
när det gällde synen på bönderna och den liberala bourgeoisin. Inget av detta
existerar för Radek; uppenbarligen hade han inte heller detta "till hands".
Hur står det till med Radek i förhållande till Lenins verk? Inte bättre, eller
i varje fall inte mycket bättre. Radek begränsar sig till de citat där Lenin
vände sig mot mig men ofta siktade på andra (t.ex. på Bucharin och Radek; en
direkt hänvisning i detta kan man faktiskt finna hos Radek). Radek kunde inte
uppbringa ett enda nytt citat mot mig; han nyttjade helt enkelt den färdigbredda
citatsamlingen som nästan varje medborgare i Sovjetunionen numera har "till
hands". Radek har endast lagt till några citat där Lenin för anarkisterna och
social-revolutionärerna klargjorde elementära sanningar och skillnaden mellan
en borgerlig republik och socialismen - och därefter beskriver Radek det som
om dessa citat hade varit riktade mot mig. Otroligt, men sant!
Radek undviker
fullständigt de gamla deklarationerna där Lenin mycket försiktigt och mycket
sparsamt men med desto större tyngd erkände min solidaritet med bolsjevismen
angående revolutionens grundläggande frågor. Här får man inte ett ögonblick
glömma att Lenin gjorde detta vid en tidpunkt då jag inte tillhörde den bolsjevikiska
fraktionen och då Lenin attackerade mig obarmhärtigt (och med rätta) för min
konciliationism - inte för den permanenta revolutionen, om vilken han begränsade
sig tillfälliga invändningar - utan för min konciliationism, för min vilja att
hoppas på en utveckling åt vänster av mensjevikerna. Lenin var mycket mer engagerad
i kampen mot konciliationismen än i "rättvisan" i isolerade polemiska slag mot
"försonaren" Trotskij.
1924 skrev Stalin mot mig och som ett försvar för Zinovjevs
hållning i oktober 1917:
"Kamrat Trotskij förstår inte Lenins brev (om Zinovjev - L.T.), dess betydelse och avsikt. Lenin gick ibland medvetet för långt, ställde fram misstag som möjligen kunde begås, och kritiserade dem i förväg med avsikten att varna partiet och skydda det mot misstag. Ibland kunde han t.o.m. förstora en 'bagatell' och 'göra berg av småsten' i samma pedagogiska syfte ... Men att ur sådana brev från Lenin (och han skrev en stor mängd sådan brev) härleda existensen av 'tragiska' missförstånd och basunera ut dem för hela världen, - det innebär att inte förstå Lenins brev, det innebär att inte förstå Lenin." (J. Stalin, Trotskism eller Leninism, 1924).
Tanken är här lite grovt formulerad - "stilen
är mannen" - men själva innehållet är riktigt, även om det minst av allt gäller
för dispyterna under Oktoberperioden, som inte alls var "småsten". Men om Lenin
brukade tillgripa "pedagogiska" överdrifter och förebyggande polemik gentemot
de närmaste medlemmarna i sin egen fraktion, då gjorde han så än mer gentemot
en individ som vid den tiden stod utanför bolsjevikernas fraktion, och som predikade
konciliationism. Det föll aldrig Radek in att införa detta nödvändiga korrektiv
i de gamla citaten.
I förordet till 1922 års upplaga av Året 1905 skrev jag
att min förutsägelse om att upprätta proletariatets diktatur i Ryssland innan
det skett i de utvecklade länderna i verkligheten verifierades 12 år senare.
Radek, som inte har alltför noggranna lärare, framställer saken som om jag hade
ställt denna prognos emot Lenins strategiska linje. Men i förordet kan man klart
se att jag behandlade de grundläggande drag som sammanföll med bolsjevismens
strategiska linje. När jag i en fotnot talar om partiets "omsadling" i början
av 1917, är det sannerligen inte i den betydelsen att Lenin skulle ha sett partiets
tidigare utveckling som "felaktig" utan snarare i att Lenin kom till Ryssland
- om än försenad, dock tillräckligt tidig för att säkra revolutionens framgång
- för att lära partiet att befria sig från den föråldrade parollen om "demokratisk
diktatur", som Stalinisterna, Kameneviterna, Rykoviterna, Molotovarna och alla
de andra fortfarande klängde sig fast vid. När Kameneviterna blir indignerade
över att "omsadlingen" överhuvudtaget nämns är detta förståeligt, ty den företogs
gentemot just dem. Men Radek? Han blev inte indignerad förrän 1928, dvs. först
efter det att han själv hade börjat bekämpa den nödvändiga "omsadlingen" för
det kinesiska kommunistpartiet.
Låt mig erinra Radek om att mina böcker, Året
1905 (med det kriminella förordet) och Oktoberrevolutionen under Lenins livstid
var de grundläggande historiska läroböckerna om de två revolutionerna. På den
tiden gick de ut i otaliga upplagor på ryska likväl som på främmande språk.[5]
Aldrig fick jag då höra av någon att mina böcker innebar en motsatsställning
mellan två linjer, ty vid den tiden - innan epigonernas revisionistiska omsadling
- lät ingen sunt tänkande partimedlem erfarenheterna från Oktober underordnas
gamla citat, utan betraktade istället gamla citat i Oktoberrevolutionens ljus.
I samband med detta finns det ytterligare ett ämne som Radek missbrukar på ett
otillåtet sätt: Trotskij erkände - säger han - att Lenin hade rätt. Naturligtvis
gjorde han det. Och i detta erkännande fanns det inte ett vitten diplomati.
Jag tänkte då på hela Lenins historiska väg, hela hans teoretiska position,
hans strategi, hans uppbygge av partiet. Men detta erkännande gäller verkligen
inte varje polemiskt citat - som dessutom idag missbrukas för syften som är
direkt fientliga mot leninismen. 1926, då vi hade ett block med Zinovjev varnade
Radek mig: Zinovjev behövde min deklaration om att Lenin hade rätt för att kunna
dölja det faktum att han, Zinovjev, hade fel gentemot mig. Naturligtvis förstod
jag detta mycket väl. Och därför förklarade jag vid K.I.E.K.:s (Kommunistiska
Internationalens exekutivkommitté) sjunde plenum att jag avsåg Lenins och partiets
historiska rätt, men inte på något sätt mina nuvarande kritikers rätt att täcka
över sig med citat plockade från Lenin. Tyvärr måste jag idag låta dessa ord
även gälla för Radek.
Med avseende på den permanenta revolutionen talade jag
endast om teorins brister, vilka var oundvikliga eftersom det var fråga om en
förutsägelse. Vi K.I.E.K.:s sjunde plenum betonade Bucharin med rätta att Trotskij
inte avsvor sig denna teori i dess helhet. Om "bristerna" skall jag tala i ett
annat, mer omfattande verk, där jag skall försöka presentera de tre revolutionernas
erfarenheter och deras tillämpning på Kominterns senare utveckling särskilt
i Asien. Men för att inte lämna rum för missförstånd, önskar jag här i korthet:
trots alla sina brister är teorin om den permanenta revolutionen, också i den
form den presenterades i mina första verk, främst Resultat och framtidsutsikter
(1906) oerhört mer genomträngd av marxismens anda och följaktligen närmare Lenins
och bolsjevikpartiets historiska linje än inte bara stalinisternas och bucharinisternas
retrospektiva vishet utan också Radeks senaste verk.
Därigenom vill jag inte
alls säga att mitt revolutionsbegrepp följer en och samma osvikliga linje i
alla mina skrifter. Jag har inte sysselsatt mig med att leta upp gamla citat
- jag tvingades endast göra så nu under partireaktionens och epigonismens period
- utan jag försökte, med bra eller dåligt resultat, att analysera livets verkliga
processer. Under de tolv åren (1905-1917) av min revolutionära, journalistiska
aktivitet, finns det också artiklar där de tillfälliga omständigheter och konjunkturella
polemiska överdrifter som är oundvikliga i kampen träder i förgrunden på bekostnad
av den strategiska linjen. Man kan sålunda finna artiklar där jag uttryckte
tvivel på den framtida revolutionära rollen för bönderna som helhet, som ett
stånd, och i samband med detta, särskilt under det imperialistiska kriget, vägrade
beteckna den framtida ryska revolutionen som "nationell", eftersom jag uppfattade
denna beteckning som tvetydig. Men man får inte glömma att de historiska processer
som intresserar oss, inkl. frågan om bönderna, är mycket tydligare nu när de
har fullbordats än de var under den tid när de befann sig i utveckling. Låt
mig också anmärka att Lenin - som aldrig en sekund förlorade siktet på bondefrågan
i all dess enorma historiska storlek, och som lärt oss allt detta - ansåg det
osäkert t.o.m. efter Februarirevolutionen om vi skulle lyckas slita loss bönderna
från bourgeoisin och få dem att slå följe med proletariatet. Jag vill i största
allmänhet påpeka för mina kritiker att det är mycket lättare att under en timme
gräva fram formella motsägelser i en annan persons tidningsartiklar från ett
kvarts sekel, än det är att själv - om endast för ett år - bevara enheten i
den grundläggande linjen.
Det återstår bara att i dessa inledande rader nämna
en annan, fullständigt rituell invändning: om teorin om den permanenta revolutionen
- säger Radek - hade varit riktig, skulle Trotskij ha samlat en stor fraktion
på denna bas. Men det hände inte. Alltså ... var teorin falsk.
Detta Radeks
argument, sedd som en allmän teori, innehåller inte ett spår dialektik. Utifrån
detta skulle man kunna dra slutsatsen att Oppositionens ståndpunkt om den kinesiska
revolutionen eller Marx´ åsikt om den brittiska politiken vore falska; att Kominterns
ståndpunkt gentemot reformisterna i USA, Österrike och - om man så önskar -
i alla länder, är falsk.
Om Radeks argument inte tas i dess allmänna "historiskt-filosofiska"
form, utan endast som tillämpbar på frågan under diskussion, då träffar den
Radek själv. Argumentet hade haft ett uns förnuft om jag haft den ståndpunkten
- eller vad som är viktigare: om händelseutvecklingen hade visat - att den permanenta
revolutionens linje motsäger bolsjevismens strategiska linje, står i konflikt med den och alltmer avviker från den: endast då skulle det funnits plats för
två fraktioner. Men detta är ju just vad Radek vill bevisa. Jag visar tvärtom
att trots alla fraktionella polemiska överdrifter och konjunkturella tillspetsningar
av frågan, var den grundläggande strategiska linjen en och densamma. Varifrån
skulle då en andra fraktion ha kommit? I själva verket visade det sig att jag
arbetade tillsammans med bolsjevikerna under den första revolutionen och senare
försvarade detta samarbete i den internationella pressen gentemot de mensjevikiska
renegaternas kritik. I revolutionen 1917 kämpade jag tillsammans med Lenin mot
de "gamla bolsjevikernas" demokratiska opportunism, dessa som idag drivits fram
av den reaktionära vågen och som hetsar mot den permanenta revolutionen.
Slutligen:
jag försökte aldrig skapa en gruppering på basis av den permanenta revolutionens
idé. Min ställning inom partiet var konciliationistisk och när jag ibland strävade
efter att bilda fraktioner, var det just på denna bas. Min konciliationism härrörde
ur en viss socialrevolutionär fatalism. Jag trodde att klasskampens logik skulle
tvinga de två fraktionerna att följa samma revolutionära linje. Den stora historiska
betydelsen av Lenins politik var fortfarande oklar för mig vid denna tid, hans
politik av oförsonlig ideologisk avgränsning och , när nödvändigt, splittring,
för att härda och stärka kärnan i det verkliga revolutionära partiet. 1911 skrev
Lenin om detta:
"Konciliationismen är summan av stämningar, strävanden och ståndpunkter som är oupplösligt förenade med själva innehållet i den historiska uppgift som det ryska socialdemokratiska partiet ställdes inför under den kontrarevolutionära epoken 1908-11. Därunder föll ett antal socialdemokrater, som utgick från helt olika förutsättningar, in i konciliationismen. Trotskij uttryckte konciliationismen mera konsekvent än någon annan. Han var troligen den enda som försökte ge denna tendens en teoretisk grund." (Bd. XI, del 2, s. 371)[6]
Genom att sträva efter enhet till varje pris, idealiserade jag ofrivilligt och
oundvikligen centristiska tendenser inom mensjevismen. Trots att jag gjorde
tre episodiska försök, lyckades jag inte nå fram till några gemensamma ståndpunkter
med mensjevikerna, och detta var i själva verket inte heller möjligt. Men samtidigt
förde den konciliationistiska linjen mig till än skarpare konflikt med bolsjevismen,
eftersom Lenin, till skillnad från mensjevikerna, obarmhärtigt avvisade konciliationismen
och var tvungen att göra detta. Det är uppenbart att ingen fraktion kunde skapas
på konciliationismens plattform.
Av detta kan man lära sig: det är otillåtet
och ödesdigert att bryta eller försvaga en politisk linje för att uppnå en vulgär
konciliationism; det är otillåtet att försköna centrismen när dess sick-sackkurs
går åt vänster; det är otillåtet att i jakten på centrismens trollyktor överdriva
åsiktsdifferenserna med de verkliga revolutionära meningsfränderna. Detta är
de verkliga lärdomarna av Trotskijs misstag. Dess lärdomar är mycket viktiga.
De bevarar sin fulla kraft än idag och det är just därför Radek borde begrunda
dem.
Med den ideologiska cynism som är så typisk för honom, sade Stalin vid
ett tillfälle:
"Trotskij måste veta att Lenin ända in i slutet av sitt liv bekämpade
teorin om den permanenta revolutionen. Men det bekymrar inte Trotskij." (Pravda,
nr 262, 12 nov. 1926) [7]
Detta är en grov
och illojal, dvs. äkta stalinistisk karikatyr av verkligheten. I ett av sina
budskap till utländska kommunister, förklarade Lenin att åsiktsdifferenser bland
kommunister är någonting helt annat än meningsskiljaktigheter med socialdemokraterna.
Sådana åsiktsdifferenser hade också bolsjevismen, sade han, genomgått i det
förflutna. Men "... i den stund den grep makten och skapade sovjetrepubliken,
visade sig bolsjevismen vara enad och den drog till sig alla de bästa och närstående
strömningarna i den socialistiska teorin ..." (Bd. XVI, s.333)[8]
Vilka närstående strömningar inom den socialistiska teorin tänkte Lenin på när
han skrev dessa rader? Martinov eller Kuusinen? Eller Cachin, Thälmann och Smeral?
Var det dessa som tycktes honom vara "de bästa och närstående strömningarna"?
Vilken annan tendens stod bolsjevikerna närmast än den jag representerade i
alla grundläggande frågor inkl. bondefrågan? Till och med Rosa Luxemburg tog
till en början avstånd från den bolsjevikiska regeringens jordbrukspolitik.
Men för mig fanns det inte någon som helst tvekan. Jag satt vid samma bord som
Lenin när han med pennan i högsta hugg skisserade jordbrukslagarna. Och vårt
meningsutbyte bestod knappt i mer än ett dussin korta anmärkningar, vars innebörd
var ungefär följande: det steg vi skall ta är motsägelsefullt, men historiskt
sett är det absolut oundvikligt; under den proletära diktaturens regim och sedd
ur världsrevolutionens perspektiv kommer motsägelserna att korrigeras - vi behöver
endast tid. Om en grundläggande antagonism i bondefrågan existerade mellan teorin
om den permanenta revolutionen och Lenins dialektik, hur förklarar Radek då
det faktum att jag utan att ge avkall på mina grundläggande ståndpunkter om
revolutionen, inte snubblade det minsta över bondefrågan 1917, vilket majoriteten
i det bolsjevikiska ledarskapet gjorde vid den tiden? Hur förklarar Radek det
faktum att efter Februarirevolutionen anpassade sig anti-trotskismens nuvarande
teoretiker och politiker - Zinovjev, Kamenev, Stalin, Rykov, Molotov etc. etc.
- till sista man till den vulgärtdemokratiska och inte den proletära ståndpunkten?
Och visar inte denna Lenins slutvärdering över forna åsiktsskillnader, att han
i vilket fall inte såg två oförsonliga strategiska linjer?
Än mer anmärkningsvärt
i detta fall är Lenins tal till Petrogradkommitténs session den 1 (14) november
1917.[9] Där diskuterades frågan om man skulle
kompromissa med mensjevikerna och socialist-revolutionärerna. De som då stödde
en koalition försökte också där - mycket blygsamt, det är sant - att antyda
att detta vara "trotskism". Vad svarade Lenin?
"Kompromiss? Jag kan inte ta detta tal på allvar. Trotskij har redan för längesedan förklarat att enighet är omöjligt. Trotskij förstod detta - och sedan dess har det inte funnits en bättre bolsjevik."
Det var inte den permanenta revolutionen, utan konciliationismen
som i Lenins ögon skilde mig från bolsjevismen. För att bli den "bästa bolsjeviken"
behövde jag endast, som vi ser, förstå det omöjliga i att nå en överrenskommelse
med mensjevismen.
Men hur skall man förklara den abrupta omkastningen i Radeks
syn på frågan om den permanenta revolutionen? Jag tror att jag kan ge åtminstone
ett element i förklaringen. 1916 stödde Radek som vi kan lära av hans egen artikel,
"den permanenta revolutionen"; men han stödde Bucharins tolkning av den, enligt
vilken den borgerliga revolutionen i Ryssland redan fullbordats - inte endast
bourgeoisins revolutionära roll, och inte endast den historiska betydelsen av
parollen om demokratisk diktatur, utan den borgerliga revolutionen själv - och
proletariatet måste därför ta makten under en rent socialistisk fana. Uppenbarligen
tolkade Radek min dåvarande ståndpunkt på det bucharinska sättet; i annat fall
kunde han inte på samma gång deklarera sin solidaritet med både Bucharin och
mig. Detta förklarar f.ö. också varför Lenin polemiserade mot Bucharin och Radek,
som han samarbetade med, och lät dem dyka upp under pseudonymen Trotskij. (Radek
medger själv detta i sin artikel) Jag minns också att M.N. Pokrovskij, en anhängare
till Bucharin och en oförtröttlig konstruktör av historiska scheman som han
mycket skickligt framställde som marxism, genom sin problematiska "solidaritet"
skrämde mig i de samtal jag hade med honom om denna fråga i Paris. (Inom politiken
var och förblir Pokrovskij en anti-kadet, som han fullt ärligt anser vara bolsjevism.)
1924-25 levde Radek uppenbarligen fortfarande på de ideologiska smulorna av
sin bucharinska ståndpunkt från 1916, vilken han fortfarande trodde var min.
När han helt riktigt desillusionerades genom sin hopplösa ståndpunkt, genomgick
Radek - på basis av ett ytligt studium av Lenins skrifter - vad som ofta händer
i sådana fall: en 180 graders svängning över huvudet på mig. Detta är mycket
troligt, eftersom det är så typiskt. Sålunda tillskriver mig Bucharin som 1923-25
vände ut och in på sig själv, dvs. förvandlades från en ultra-vänsterman till
opportunism, ständigt sitt eget ideologiska förflutna, som han kallar för "trotskism".
Under kampanjens första period när jag fortfarande tvingade mig att då och då
läsa Bucharins alster, frågade jag mig själv ofta: var har han nu fått detta
ifrån? - men sedan listade jag ut att han tittat efter i sin egen dagbok. Och
nu tror jag att samma psykologiska grund finns i botten också på Radeks omvändelse
från den permanenta revolutionens Paulus till dess Saulus. Jag vill inte insistera
på denna hypotes. Men jag kan inte finna någon annan förklaring.
I vilket fall,
som fransmännen säger: vinet är upphällt, nu måste det drickas. Vi tvingas nu
göra en exkursion i de gamla citatens skattkammare. Jag har reducerat deras
antal så mycket som möjligt. Likväl finns det ett stort antal. Men må det tjäna
som min ursäkt att jag hela tiden strävar efter att i mitt vältrande bland dessa
gamla citat hela tiden söka finna trådar som sammanbinder dem med dagens brännande
problem.
Radek skriver:
"Det grundläggande drag som skiljer den tankehärva som kallas den "permanenta revolutionens" teori och taktik (obs! också taktiken - L.T.) från Lenins teori ligger i dess sammanblandning av den borgerliga revolutionens stadium med den socialistiska revolutionens."
Sammanknuten med denna grundläggande
anklagelse, eller som en konsekvens av den, finns andra, inte mindre allvarliga
anklagelser: Trotskij förstod inte att "under Rysslands förhållanden är en socialistisk
revolution en omöjlighet"; och ur detta följer av sig själv att han vill "hoppa
över den demokratiska diktaturen." Trotskij "förnekade" böndernas roll, och
det är här som "den gemensamma grunden finns mellan Trotskij och mensjevikerna".
Som sagt: allt detta skall genom de indirekta indiciernas metod bevisa att min
ståndpunkt om den kinesiska revolutionens grundläggande frågor är felaktig.
Det är sant: så länge det gäller den formella litterära sidan kan Radek då och
då hänvisa till Lenin. Och det gör han verkligen; alla har ju numera dessa citat
"till hands". Men som jag strax skall visa, hade dessa Lenins förebråelser gentemot
mig en rent tillfällig karaktär och var dessutom felaktiga, dvs. de karakteriserade
inte min verkliga ståndpunkt 1905. I Lenins skrifter finns det helt annorlunda,
direkt motsatta och oändligt mycket mer grundade anmärkningar om min attityd
gentemot revolutionens grundläggande frågor. Radek har inte ens gjort ett försöka
att sammanknyta Lenins olika och direkt motsatta anmärkningar, och belysa dessa
polemiska motsägelser genom en jämförelse med mina verkliga åsikter.[1]
1906 publicerade Lenin med ett eget förord, en artikel av Kautsky om den ryska
revolutionens drivkrafter. Utan att känna till detta, översatte jag också Kautskys
artikel i fängelset, försåg den med ett förord och lade in den i min bok Till
partiets försvar. Både Lenin och jag uttryckte vår fullständiga samstämmighet
med Kautskys analys. Som svar på Plechanovs fråga: är vår revolution borgerlig
eller socialistisk? svarade Kautsky att den inte längre är borgerlig men inte
heller socialistisk, dvs. den representerar en övergångsform från den ena till
den andra. I detta sammanhang skrev Lenin i sitt förord:
"Är vår revolution borgerlig eller socialistisk till sin allmänna karaktär? Detta är en gammal schablon, säger Kautsky. Det är inte så frågan bör behandlas, det är inte en marxistisk frågeställning. Revolutionen i Ryssland är inte borgerlig, ty bourgeoisin är inte en av drivkrafterna i den nuvarande revolutionära rörelsen i Ryssland. Men inte heller är revolutionen i Ryssland socialistisk." (VII, s. 82)[2]
Likväl kan man finna inte så få ställen hos Lenin, skrivna både före och efter
detta förord, där han kategoriskt kallar den ryska revolutionen borgerlig. Är
detta en motsägelse? Om man ser på Lenin med hjälp av de metoder "trotskismens"
nuvarande kritiker använder, kan man utan större besvär finna dussintals och
hundratals sådana "motsägelser", vilka för den seriöse och samvetsgranne läsaren
klargörs genom olika sätta att närma sig frågan vid olika tidpunkter, vilket
inte alls river sönder den grundläggande enheten i Lenins syn.
Å andra sidan
förnekade jag aldrig revolutionens borgerliga karaktär vad gällde dess omedelbara
historiska uppgifter, utan vad gällde dess drivkrafter och dess perspektiv.
Mitt grundläggande arbete från denna tid (1905-06) om den permanenta revolutionen
börjar med följande mening:
"Revolutionen i Ryssland kom oväntat för alla utom för socialdemokraterna. Marxismen förutsade för länge sedan oundvikligheterna i den ryska revolutionen, vilken måste bryta ut som en konsekvens av konflikten mellan den kapitalistiska utvecklingen och den mumifierade absolutismens krafter. ... Genom att kalla den en borgerlig revolution, pekade marxismen på att revolutionens omedelbara objektiva uppgifter bestod i att skapa 'normala förhållanden' för det borgerliga samhällets utveckling i dess helhet.
Marxismen visade sig ha rätt, och detta tarvar nu varken diskussion eller bevis. Marxisterna konfronteras nu med en uppgift av helt annat slag: att upptäcka den framtida revolutionens 'möjligheter' genom en analys av dess inre mekanism ... Den ryska revolutionen har en mycket säregen karaktär vilket beror på den säregna tendensen i hela vår sociala och historiska utveckling, och detta i sin tur öppnar helt nya historiska framtidsutsikter för oss." (Vår revolution, 1906, artikeln "Resultat och framtidsutsikter", s. 224)[3]
"Den allmänna sociologiska termen borgerlig revolution löser inte på något sätt de politiskt- taktiska problemen, motsättningarna och svårigheterna, som mekanismen i en given borgerlig revolution kastar fram." (Ibid, s. 249)[4] Sålunda förnekade jag inte den borgerliga karaktären hos den revolution som stod på dagordningen, och jag blandade inte samman demokrati och socialism. Men jag sökte visa att i vårt land kunde den borgerliga revolutionens klassdialektik föra proletariatet till makten och att utan dess diktatur kunde inte dess demokratiska uppgifter lösas. I samma artikel (1905-06) skrev jag:
"Proletariatet växer och blir starkare genom kapitalismens tillväxt. I denna betydelse är kapitalismens utveckling också proletariatets väg mot diktaturen. Men dagen och tidpunkten när makten övergår i proletariatets händer beror inte direkt på produktivkrafternas utvecklingsnivå utan på relationerna i klasskampen, på den internationella situationen och slutligen på ett antal subjektiva faktorer: arbetarnas traditioner, initiativförmåga och beredvillighet att kämpa.
Det är omöjligt för arbetarna att komma till makten i ett ekonomiskt efterblivet land tidigare än i ett utvecklat land ... Att hävda att proletariatets diktatur på något sätt skulle vara automatiskt beroende av ett lands tekniska utveckling och resurser är en fördom hos den 'ekonomiska' materialismen, förenklad till en absurditet. Detta synsätt har ingenting gemensamt med marxismen.
Enligt vår åsikt, kommer den ryska revolutionen att skapa villkor, där makten kan övergå i arbetarnas händer - och i en händelse av en seger för revolutionen måste detta ske - innan den borgerliga liberalismens politiker har fått någon möjlighet att visa fram hela sin regeringstalang." (Ibid, s. 245)[5]
Dessa rader innehåller en polemik mot den "vulgär-marxism" som inte endast fanns 1905-06, utan som också angav tonen vid den konferens bolsjevikerna höll i mars 1917 innan Lenin kommit tillbaka, och som fann sitt krassaste uttryck i Rykovs tal vid Aprilkonferensen. Vid Kominterns sjätte kongress utgjorde denna pseudo-marxism, dvs. det småborgerliga "sunda förnuftet" fördärvat av skolastisk, den "vetenskapliga" basen i Kuusinens och många, många andras tal. Och detta tio år efter Oktoberrevolutionen! Eftersom jag inte har möjlighet att här lägga fram hela tankekedjan i "Resultat och framtidsutsikter" skulle jag vilja lägga till ytterligare ett övergripande citat från min artikeln i Natjalo (1905):
"Vår liberala bourgeoisi stiger fram som en kontrarevolutionär kraft till och med före revolutionens höjdpunkt. Vid varje kritiskt ögonblick visar våra intellektuella demokrater endast sin impotens. Bönderna som helhet representerar en elementär kraft i upproret. De kan ställas i revolutionens tjänst endast genom en kraft som tar statsmakten i sina händer. Arbetarklassens ställning som revolutionens förtrupp, den direkta förbindelse som upprättas mellan den och den revolutionära landsbygden; den attraktion den utövar på armén - allt detta tvingar den oundvikligen mot makten. Revolutionens fullständiga seger innebär proletariatets seger. Detta i sin tur innebär att revolutionen får en oavbruten karaktär." (Vår revolution, s.172)
Perspektiven för proletariatets diktatur växer här konsekvent fram just ur den borgerligt-demokratiska revolutionen - i motsättning mot allt Radek skriver och tycker. Det är just därför revolutionen kallas - permanent (oavbruten). Men proletariatets diktatur kommer inte efter den demokratiska revolutionens fullbordan, som Radek vill ha det. Om detta vore fallet, skulle den helt enkelt vara omöjlig i Ryssland, ty i ett efterblivet land kan det numeriskt svaga proletariatet inte ta makten om böndernas problem har lösts under det föregående stadiet. Nej, proletariatets diktatur syntes trolig och t.o.m. oundviklig på basis av den borgerliga revolutionen just därför att det inte fanns någon annan makt och något annat sätt att lösa jordbruksrevolutionens uppgifter. Men just detta öppnar perspektivet för en demokratisk revolution som växer över i en socialistisk.
"Själva det faktum att proletariatets representanter träder in i regeringen, inte som en maktlös gisslan, utan som den ledande kraften, förstör gränslinjen mellan maximi- och minimiprogrammet, dvs. den ställer kollektivismen på dagordningen. Den punkt där proletariatet kommer att hejdas i sin frammarsch i denna riktning beror på styrkeförhållandena, men inte alls på det proletära partiets ursprungliga intentioner. Av detta skäl kan det inte vara tal om någon speciell form av proletariatets diktatur inom den borgerliga revolutionen, om den demokratiska proletära diktaturen (eller proletariatets och böndernas diktatur). Arbetarklassen kan inte besvara den demokratiska karaktären i sin diktatur utan att avstå från att överskrida gränserna i sitt demokratiska program... När proletariatet väl en gång har tagit makten, kommer det att kämpa ändå till slutet. Medan ett av vapnen i denna kamp för att upprätthålla och konsolidera makten kommer att vara agitation och organisation, särskilt på landsbygden, är ett annat vapen kollektivismens politik. Kollektivismen kommer inte endast att bli den oundvikliga vägen framåt från den position som partiet kommer att få genom sin maktutövning, utan även ett medel för att besvara denna position med proletariatets stöd." (Resultat och framtidsutsikter, s.258)[6]
Låt oss gå vidare:
"Vi känner ett klassiskt exempel" - skrev jag 1908 mot mensjeviken Tjerevanin - "med en revolution där villkoren för den kapitalistiska bourgeoisins styre förbereddes genom den segerrika sanscullotternas terroristiska diktatur. Det var under en epok när majoriteten av stadsbefolkningen bestod av småborgare av hantverks- och butiksägartyp. De följde jakobinernas ledarskap. Majoriteten av stadsbefolkningen i Ryssland består idag av industriproletärer. Redan denna jämförelse pekar på möjligheten av en historisk situation där den "borgerliga" revolutionens seger kommer att visa sig möjlig endast genom att den revolutionära makten grips av proletariatet. Upphör revolutionen därigenom att vara borgerlig? Ja och nej. Detta beror inte på den formella etiketten utan på händelsernas fortsatta utveckling. Om proletariatet störtas genom en koalition av de borgerliga klasserna, bland annat av de bönder det har befriat, då kommer revolutionen att återta sin begränsade borgerliga karaktär. Men skulle proletariatet visa sig förmöget och finna det möjligt att sätta i rörelse alla redskapen i sitt politiska styre för att bryta igenom den ryska revolutionens nationella ramar, då kommer den senare att bli prologen till den världssocialistiska eran. Frågan 'vilket stadium kommer den ryska revolutionen att uppnå?' tillåter naturligtvis endast ett villkorligt svar. Endast en sak är absolut och otvivelaktigt klar: själva karakteriseringen av den ryska revolutionen som borgerlig säger oss ingenting om typen för dess inre utveckling och innebär inte på något sätt att proletariatet måste anpassa sin taktik efter den borgerliga demokratins uppförande och se den som enda legala aspiranten till statsmakten." (Trotskij, Året 1905, s. 263)
Ur samma artikel:
"Vår revolution som är en borgerlig revolution vad gäller dess omedelbara uppgifter som den vuxit fram ur, känner som en konsekvens av den oerhörda klassdifferentieringen bland industribefolkningen, inte till någon borgerlig klass som kan ställa sig i ledningen för folkmassorna genom att kombinera sin egen sociala tyngd och politiska erfarenhet med deras revolutionära energi. De förtryckta arbetar- och bondemassorna, som lämnas åt sig själva måste i den hårda skola som heter obarmhärtigheta konflikter och grymma nederlag själva skapa de nödvändiga politiska och organisatoriska förutsättningarna för sin seger. Ingen annan väg är öppen för dem." (Trotskij, Året 1905, s. 267-8)
Ytterligare ett citat från "Resultat och framtidsutsikter" måste plockas fram för att belysa den våldsamma angripna punkten - bönderna. I ett särskilt kapitel, Proletariatet vid makten och bönderna, sades följande:
"Proletariatet måste för att konsolidera sin makt vidga revolutionens bas. Många sektioner av arbetarmassorna, särskilt på landsbygden, kommer att dras in i revolutionen och bli politiskt organiserade först efter det att revolutionens avantgarde, stadsproletariatet, står vid maktens roder. Revolutionär agitation och organisation kommer sedan att utföras med hjälp av statens resurser. Själva den lagstiftande makten kommer att bli ett mäktigt instrument för att revolutionera massorna ... Följaktligen är böndernas mest elementära revolutionära intressen - t.o.m. bondeskapet i helhet, som stånd - sammanknutna med hela revolutionens öde, dvs. med proletariatets öde.
Proletariatet vid makten kommer att framstå för bönderna som den klass som har befriat dem. Proletariatets dominans kommer inte bara att betyda demokratisk jämlikhet, fritt självstyre, att hela skattebördan överförs på de rika klasserna, att den stående armén ersätts med ett väpnat folk och att de påtvungna klerikala avgifterna avskaffas, utan även att alla de revolutionära förändringarna (exproprieringar) i jordens ägandeförhållanden som bönderna genomför, erkänns. Proletariatet kommer att låta dessa förändringar vara utgångspunkten för fortsatta statliga åtgärder inom jordbruket.
Under sådana förhållanden kommer de ryska bönderna under den första och svåraste perioden i revolutionen att vara intresserade av att den proletära regimen (arbetardemokratin) upprätthålls i ännu högre grad än de franska bönderna var intresserade av att upprätthålla Napoleon Bonapartes militära regim, som med bajonetternas styrka garanterade okränkbarheten för de nya egendomsägarna....
Men är det inte möjligt att bönderna kommer att tränga undan proletariatet och ta dess plats? Detta är omöjligt. All historisk erfarenhet talar emot detta antagande. Den historiska erfarenheten visar att bönderna är absolut oförmögna att spela en självständig politisk roll." (s. 251)[7]
Detta skrevs inte 1929, inte heller 1924, utan 1905. Verkar det som om jag "ignorerat
bönderna"? Jag bara frågar. Var nånstans kan man se att jag skulle ha "hoppat
över" bondefrågan? Är det inte på tiden, kära vänner, att ni visar lite större
anständighet?
Låt oss nu se hur det står till med Stalins anständighet i denna
fråga. Med anledning av mina New York-artiklar om Februarirevolutionen 1917,
som i allt väsentligt sammanfaller med Lenins Genève-artiklar, skriver denna
partireaktionens teoretiker:
"... Trotskijs brev 'liknar inte alls' Lenins brev varken i andemeningen eller i slutsatserna, ty de återspeglar helt och fullt Trotskijs antibolsjevikiska paroll 'Ingen tsar, utan en arbetarregering', en paroll som implicerar en revolution utan bönderna." (Tal till partifraktionen i fackföreningarnas centralkommitté, 19 nov. 1924)[8]
Anmärkningsvärda är förvisso dessa ord om Trotskijs påstådda "anti-bolsjevikiska paroll": "Ingen tsar - utan en arbetarregering". Enligt Stalin skulle den bolsjevikiska parollen alltså vara: "Ingen arbetarregering, utan en tsar". Vi skall senare tala om denna Trotskijs påstådda "paroll". Men låt oss först höra en annan storhet bland tidens härskande andar, en som kanske är mindre illitterat, men som för länge sedan sagt farväl till varje teoretiskt samvete - jag talar om Lunatjarskij:
"1905 framförde Lev. Davidovitj Trotskij tanken: proletariatet måste vara isolerat (!) och inte stödja bourgeoisin, ty det vore opportunism; men det vore mycket svårt för proletariatet att ensamt genomföra revolutionen, ty proletariatet uppgick vid denna tid till endast 7-8% av den totala befolkningen och segern kunde inte vinnas med en så liten kader. Lev Davidovitj beslöt då att proletariatet måste skapa en permanent revolution i Ryssland, dvs. kämpa för största tänkbara resultat till dess gnistorna från denna brand skulle få hela världens enorma krutlager att explodera." (Vlast Sovjetov / Sovjeternas makt / nr 7, 1927, "Till karakteristiken av Oktoberrevolutionen" av A. Lunatjarskij, s. 10)
Proletariatet måste "förbli isolerat" till dess gnistorna får hela krutmagasinet att explodera
... Hur vackert många folkkommissarier skriver som för tillfället inte är "isolerade"
trots den hotande positionen för deras egna små huvuden. Men vi skall inte vara
för hårda mot Lunatjarskij; till var och en efter förmåga. I sista hand är hans
slammiga absurditeter inte mer huvudlösa än många andras.
Men hur, enligt Trotskij,
måste "proletariatet förbli isolerat"? Låt oss titta på detta citat från min
pamflett mot Struve (1906). Vid denna tid prisade för övrigt Lunatjarskij detta
verk måttlöst. I det kapitel som behandlar sovjeten, hävdar det att medan de
borgerliga partierna "fullständigt ställde sig vid sidan om" de vaknande massorna
"koncentrerades det politiska livet kring arbetarnas sovjet. Den småborgerliga stadsbefolkningens attityd gentemot sovjeten (1905) var uttalat sympatisk, om än inte särskilt medveten. Alla förtryckta och förödmjukade sökte skydd under dess vingar. Sovjetens popularitet spred sig långt utanför stadens portar. Den erhöll 'petitioner' från bönder som led under orättvisor, bonderesolutioner strömmade till sovjeten, delegationer från byarna kom på besök. Här, just här, koncentrerades nationens tankar och sympatier, från den verkliga och inte den förfalskade demokratiska nationen." (Vår revolution, s. 199)
I alla dessa citat
- deras antal kan utan besvär ökas två, tre, jag tio gånger - beskrivs den permanenta
revolutionen som en revolution som sammanmänger de förtryckta massorna i staden
och på landet kring proletariatets organiserat i sovjeterna; som en nationell
revolution som höjer proletariatet till makten och därigenom öppnar möjligheten
för en demokratisk revolution som växer över i en socialistisk.
Den permanenta
revolutionen är inte ett isolerat språng från proletariatets sida; snarare är
det fråga om att rekonstruera nationen under proletariatets ledarskap. Det var
så jag med början 1905 tänkte mig och tolkade den permanenta revolutionens perspektiv.
Radek har också fel angående Parvus[9] - vars
syn på den ryska revolutionen 1905 låg nära min egen, utan att dock vara identisk
med den - när han upprepar den stereotypa frasen om Parvus' "språng" från en
tsaristisk regering till en socialdemokratisk.
Radek motsäger i själva verket
sig själv när han i en annan del av sin artikel visar - visserligen i förbigående
men ändock helt korrekt - på vilka punkter min syn på revolutionen i verkligheten
skilde sig från Parvus'. Parvus hyste inte åsikten att en arbetarregering i
Ryssland kunde framskrida mot en socialistisk revolution, dvs. att den genom
sitt uppfyllande av de demokratiska uppgifterna kunde växa över i en socialistisk
diktatur. Som visas av de citat Radek själv ger från 1905, begränsade Parvus
arbetarregeringens uppgifter till de demokratiska kraven. Var finns då språnget
till socialismen? Vad Parvus redan vid den tiden tänkte på var upprättandet
av en arbetarregering efter den "australiska" modellen, som en konsekvens av
revolutionen. Parvus ställde också efter Oktoberrevolutionen Australien mot
Ryssland, vid en tidpunkt då han själv redan hade slutit upp på socialreformismens
yttersta högerflygel. Bucharin hävdade i detta sammanhang att Parvus hade "uppfunnit"
Australien efteråt för att täcka över sina gamla synder om den permanenta revolutionen.
Men det stämmer inte. Också 1905 såg Parvus i proletariatets erövring av makten
endast vägen till demokratin och inte till socialismen, dvs. han tillskrev proletariatet
endast den roll som den i själva verket spelade i Ryssland under Oktoberrevolutionens
första 8-10 månader. Som ett vidare perspektiv pekade Parvus också då på den
australiska demokratin, dvs. på en regering där arbetarpartiet verkligen styrde
men inte härskade, och utförde sina reformistiska krav endast som ett komplement
till bourgeoisins program. Genom ödets ironi bestod höger-centerblockets grundläggande
tendens 1923-28 just i att dra proletariatets diktatur närmare en arbetardemokrati
av australisk modell, dvs. dra den närmare Parvus' prognos. Det blir än klarare
när man erinrar sig att de ryska småborgerliga "socialisterna" under två eller
tre decennier ständigt beskrev Australien i den ryska pressen som ett arbetar-
och bondeland som avskilt från yttervärlden genom höga tullar utvecklade en
"socialistisk" lagstiftning och på så sätt byggde socialismen i ett land. Radek
skulle ha handlat rätt om han ställt denna sida av frågan i förgrunden istället
för att upprepa sagor om mitt fantastiska språng över demokratin.
3. DE TRE ELEMENTEN I DEN 'DEMOKRATISKA DIKTATUREN': KLASSER, UPPGIFTER OCH POLITISK MEKANISM.
Skillnaden mellan den "permanenta" och den leninistiska ståndpunkten
uttrycktes politiskt i motsatsställningen mellan parollen om proletariatets
diktatur stödd av bönderna, och parollen om proletariatets och bondeståndets
demokratiska diktatur. Dispyten gällde inte huruvida det borgerligt-demokratiska
stadiet kunde hoppas över eller inte, och inte heller huruvida en allians mellan
arbetarna och bönderna var nödvändig - det gällde den politiska mekanismen i
samarbetet mellan proletariatet och bönderna i den demokratiska revolutionen.
Alltför förmätet - för att inte säga lättsinnigt - är Radeks påstående att endast
människor "som inte tänkt igenom marxismens och leninismens komplexa metod"
kan ställa frågan om den demokratiska diktaturens partipolitiska uttryck, medan
däremot Lenin påstås ha reducerat hela frågan till ett samarbete mellan två
klasser i de objektiva historiska uppgifterna. Nej, så är det absolut inte.
Om vi i den givna frågan abstraherar oss från revolutionens subjektiva faktor:
partierna och deras program - den politiska och organisatoriska formen för samarbetet
mellan proletariatet och bönderna - då försvinner också alla åsiktsskillnader
inte bara mellan Lenin och mig, som markerade två nyanser inom samma revolutionära
flygel, utan vad som är mycket värre, också åsiktsskillnaderna mellan bolsjevismen
och mensjevismen och slutligen, skillnaden mellan den ryska revolutionen 1905
och revolutionen 1848 och t.o.m. 1789, i den mån proletariatet kan nämnas i
förhållande till den senare. Alla borgerliga revolutioner baserades på samarbete
mellan de förtryckta massorna i staden och på landet. Det var just detta som
gav revolutionerna i större eller mindre grad en nationell karaktär, dvs. de
omfattade hela folket.
Den teoretiska likaväl som den politiska dispyten mellan
oss gällde inte samarbetet mellan arbetarna och bönderna i sig, utan programmet
för detta samarbete, dessa partiformer och politiska metoder. I de gamla revolutionerna
"samarbetade" arbetarna och bönderna under överseende av den liberala bourgeoisin
eller dess småborgerliga demokratiska flygel. Kommunistiska Internationalen
upprepade de gamla revolutionernas erfarenhet i en ny historisk situation genom
att göra allt för att underordna de kinesiska arbetarna och bönderna under nationalliberalen
Chiang Kai-sheks och senare "demokraten" Wang Ching-weis politiska ledarskap.
Lenin ställde istället frågan om en allians mellan arbetarna och bönderna i
oförsonlig motsättning till den liberala bourgeosin. En sådan allians hade aldrig
förr existerat i historien. Det var fråga - så långt det gällde metodiken -
om ett nytt experiment i samarbetet mellan de förtryckta klasserna i stad och
på land. Därigenom ställdes frågan om de politiska formerna för samarbetet på
ett nytt sätt. Detta har Radek helt enkelt glidit förbi. Därför för han oss
inte bara bort från formeln om permanent revolution, utan också från Lenins
"demokratiska diktatur" - till en tom historisk abstraktion.
Ja, Lenin vägrade
under ett antal år att i förväg avgöra frågan hur arbetarnas och böndernas demokratiska
diktatur och dess partipolitiska och statsmässiga organisation skulle se ut,
och han ställde samarbetet mellan dessa två klasser i förgrunden och i motsättning
till en koalition med den liberala bourgeoisin. Lenin sade: vid ett visst historiskt
stadium framspringer oundvikligen ur hela den objektiva situationen en revolutionär
allians mellan arbetarklassen och bönderna för att lösa den demokratiska revolutionens
uppgifter. Kommer bönderna att ha tid att skapa ett självständigt parti och
förstå nödvändigheten av detta? Kommer detta parti att vara i majoritet eller
i minoritet i diktaturens regering? Vilken specifik vikt kommer de proletära
representanter att ha i den revolutionära regeringen? Ingen av dessa frågor
möjliggör ett svar a priori. "Erfarenheten får visa det." I den mån formuleringen
om den demokratiska diktaturen lämnade frågan om den politiska mekanismen i
alliansen mellan arbetarna och bönderna halvöppen, förblev den i viss mån -
utan att på något sätt förvandlas till Radeks torra abstraktioner - en algebraisk
formulering, som tillät oerhört olika politiska tolkningar för framtiden.
Dessutom
var Lenin själv inte alls av den åsikten att frågan skulle lösas genom diktaturens
klassbasis och dess objektiva mål. Den subjektiva faktorns betydelse - målen,
den medvetna metoden, partiet - förstod Lenin väl och han lärde oss detta. Och
därför avvisade Lenin inte alls ett approximativt hypotetiskt svar på frågan:'
vilka politiska former kan den första självständiga alliansen i historien mellan
arbetarna och bönderna anta' Men Lenins sätt att närma sig denna fråga under
olika epoker var långt ifrån en och densamma. Lenins tänkande får inte ses dogmatiskt,
utan historiskt. Lenin förde inte med sig några färdiga budord från Sinaiberget,:
han tillverkade idéer och slagord i klasskampens smältdegel, anpassade dem till
verkligheten, gjorde dem konkreta och preciserade och fyllde dem vid olika tillfällen
med olika innehåll. Men denna sida av frågan, som senare fick en bestämd karaktär
och förde bolsjevikpartiet till randen av en splittring i början av 1917, har
inte alls undersökts av Radek. Han låtsades helt enkelt inte om den.
Men det
är ett faktum att Lenin inte alltid karakteriserade de möjliga partipolitiska
uttrycken och regeringsformerna för alliansen mellan de två klasserna på samma
sätt, och att han samtidigt avstod från att binda partiet genom dessa hypotetiska
tolkningar. Varför denna försiktighet? Orsaken står att finna i det faktum att
denna algebraiska formulering innehåller en kvantitet som är enormt betydelsefull,
men politiskt sett oerhört obestämd: bönderna.
Jag skall endast citera några
få exempel på Lenins tolkning av den demokratiska diktaturen, med reservation
att en allsidig presentation av utvecklingen av Lenins tänkande kring denna
fråga egentligen kräver en separat studie.
När han utvecklade tanken att proletariatet
och bönderna skulle vara diktaturens bas, skrev Lenin i mars 1905:
"Och en sådan sammansättning av den sociala basen i en tänkbar och önskvärde revolutionärt- demokratisk diktatur kommer naturligtvis att få sin återspegling i den revolutionära regeringens sammansättning. En sådan sammansättning innebär oundvikligen deltagande av och t.o.m. dominans för de mest olikartade representanter för den revolutionära demokratin i en sådan regering." (bd. VI, s. 132. Min kursiv.)[1]
I dessa ord antyder Lenin inte bara klassbasen, utan skisserar också på en bestämd
regeringsform för diktaturen med en tänkbar dominans för representanterna för
den småborgerliga demokratin.
1907 skrev Lenin:
"För att bli segerrik måste den 'böndernas agrar revolution' ni herrar talar om, i sig, som en bonderevolution, ta över den centrala makten i hela staten." (bd. IX, s. 539)[2]
Denna formulering går t.o.m. längre. Den kan förstås i den betydelsen att den revolutionära makten koncentreras i böndernas händer. Men denna formulering omfattar i den långt mera utsträckta tolkning som den får genom själva utvecklingens gång, också Oktoberrevolutionen som förde proletariatet till makten som bonderevolutionens "agent". Detta är de yttersta polerna i de tänkbara tolkningarna av formuleringen om proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur. Det är troligt att i denna algebraiska karaktär låg i viss mån och till en viss punkt dess starka sida, men denna innehöll också dess risker, vilka visade sig nog så starka efter Februari (revolutionen) och som i Kina ledde till katastrof.
I juli 1905 skrev Lenin:
"Ingen talar om partiets maktövertagande - vi talar endast om deltagarskap, och såvitt möjligt ett ledande deltagarskap i revolutionen..." (bd. VI, s. 278)[3]
I december 1906 ansåg Lenin det möjligt att hålla med Kautsky i frågan om partiets maktövertagande:
"Kautsky anser det inte bara 'som mycket troligt att segern kommer att tillfalla det socialdemokratiska partiet under revolutionens gång utan förklarar att det är socialdemokraternas uppgift 'att hos sina anhängare inprägla tron på en säker seger, ty man kan inte kämpa med framgång om man avvisar segern på förhand'." (bd. VIII, s. 58)[4]
Skillnaden
mellan dessa två tolkningar som Lenin själv gett är inte mindre än den som finns
mellan Lenins formuleringar och mina egna. Vi skall se detta än tydligare längre
fram. Här vill vi ställa frågan: varför dess motsägelser hos Lenin? De återspeglar
en och samma "okända faktor" i revolutionens politiska formel: bönderna. Det
var inte för inte som de radikala tänkarna ständigt kallade bönderna för den
ryska historiens sfinx. Frågan om den revolutionära diktaturens natur är - antingen
Radek vill det eller inte - oskiljaktigt sammanknuten med frågan om möjligheten
av ett revolutionärt bondeparti som är fientligt mot den liberala bourgeoisin
och oberoende av proletariatet. Den avgörande betydelsen av den senare frågan
är inte svår att förstå. Om bönderna kunde skapa sitt eget självständiga parti
i den demokratiska diktaturens epok, då kunde den demokratiska diktaturen förverkligas
i sin sannaste och mest direkta betydelse, och frågan om den revolutionära minoritetens
deltagande i den revolutionära regeringen skulle ha en förvisso viktig, men
underordnad betydelse. Fallet blir helt annorlunda om vi utgår från det faktum
att bönderna på grund av sin tvetydiga klasskaraktär och heterogeniteten i sin
sociala sammansättning, varken kan driva en självständig politik eller ha ett
oberoende parti, utan i den revolutionära epoken tvingas välja mellan bourgeoisins
politik och proletariatets. Endast denna värdering av böndernas politiska natur
öppnar perspektivet mot en proletariatets diktatur som växer fram direkt ur
den demokratiska revolutionen. I detta ligger det naturligtvis ingen "förnekelse",
"försummelse" eller "underskattning" av bönderna. Utan bondefrågans avgörande
betydelse för hela samhällets liv och utan det djupa och jättelika svepet i
bonderevolutionen kan man inte ens tala om en proletär diktatur i Ryssland.
Men det faktum att den agrara revolutionen skapade villkoren för proletariatets
diktatur berodde på böndernas oförmåga att med sin egen styrka och under sitt
eget ledarskap lösa sina egna historiska problem. Under de nuvarande förhållandena
i de borgerliga länderna - till och med i de efterblivna, i den mån dessa redan
gått in i den kapitalistiska industrins epok och bundits samman till en enhet
genom järnvägarna och telegraferna - gäller detta inte bara Ryssland utan också
Kina och Indien. Bönderna kan i än mindre grad spela en ledande - eller ens
en självständig politisk - roll än under de gamla borgerliga revolutionernas
epok. Det faktum att jag ständigt och ihärdigt hävdade denna tanke som bildar
en av de viktigaste beståndsdelarna i teorin om den permanenta revolutionen,
utgjorde en fullständigt felaktig, och i huvudsak absolut ogrundad förevändning
att anklaga mig för att underskatta bönderna.
Vilken syn hade Lenin på frågan
om ett bondeparti? För att besvara frågan skulle man behöva göra en särskild
studie över utvecklingen i Lenins syn på den ryska revolutionen under perioden
1905-1917. Jag skall begränsa mig till två citat:
1907 skrev Lenin:
"Det är möjligt ... att det objektiva svårigheterna för en politisk förening av småbourgeoisin kommer att hindra bildandet av ett sådant parti och under lång tid lämna bondedemokratin i det nuvarande tillståndet av en svampaktig, oformlig, grötig, Trudovik[5]-liknande massa." (bd. VIII, s. 494)[6]
1909 uttryckte Lenin sig om samma ämne på ett annat sätt:
"Det är ingen tvekan om att en revolution som når en så ... hög grad av utveckling som den revolutionära diktaturen, kommer att skapa ett mera fast format och mäktigare revolutionärt bondeparti. Att bedöma saken annorlunda vore att anta att det hos en fullvuxen människa skulle finnas vissa väsentliga organ som bevarar en embryonal storlek, form och utveckling." (bd. XI, del 1, s. 130)[7]
Bekräftades detta
antagande? Nej, det gjorde det inte. Men det är just detta som tvingade Lenin
att fram till dess att historien bekräftade tesen, ge ett algebraiskt svar på
frågan om den revolutionära regeringen. Naturligtvis ställde Lenin aldrig denna
hypotetiska formulering ovanför verkligheten. Kampen för proletariatets självständiga
politiska parti utgör det huvudsakliga innehållet i hans liv. De beklagansvärda
epigonerna slutade emellertid i sin jakt på ett bondeparti med att låta de kinesiska
arbetarna underordnas Kuomintang, med att strypa kommunismen i Indien i hägnet
av ett "Arbetar- och Bondeparti", med den farliga friktionen av en Bondeinternational,
med maskeraden om Förbundet mot Imperialismen osv.
Det härskande officiella
tänkandet gör inget försök att begrunda de motsägelser hos Lenin som jag pekat
på ovan, vilka delvis är på ytan och skenbara, delvis verkliga, men vilka alltid
beror på själva frågeställningen. Nu då det bland oss uppstått ett särskilt
släkte av "röda" professorer som skiljer sig från de gamla reaktionära professorerna
inte genom en starkare ryggrad, utan endast genom en djupare okunnighet, rensas
och rakas Lenin professoriskt från alla motsägelser, dvs. från själva dynamiken
i sitt tänkande; standardiserade citat träs upp på olika trådar, och sedan prånglas
den ena eller andra serien ut, beroende på "dagens behov".
Man får inte för
ett ögonblick glömma att revolutionens problem i ett "jungfruligt" land blev
akut efter en historisk intervall, efter en lång reaktionär epok i Europa och
i hela världen, och av den anledningen innehöll många okända faktorer. Genom
formuleringen om "arbetarnas och bondeståndets demokratiska diktatur", uttryckte
Lenin säregenheterna i de ryska sociala förhållandena. Han gav olika tolkningar
av denna formulering, men avvisade den inte förrän han i grunden genomträngt
säregenheterna i den ryska revolutionen. Vari låg då denna säregenhet?
Agrarfrågans
jättelika roll och bondefrågan i allmänhet, som grunden eller basen för alla
andra problem, och det stora antalet av bondeintellektuella, och sådana som
sympatiserade med bönderna, med Narodnik-ideologin, med deras "anti-kapitalistiska"
traditioner och deras revolutionära temperament - allt detta innebar i sin helhet
att om ett anti-borgerligt bondeparti överhuvudtaget var möjligt någonstans,
var det just precis och först och främst i Ryssland.
Och som ett faktum: i försöken
att skapa ett bondeparti, eller ett arbetar- och bondeparti - till skillnad
från ett liberalt eller ett proletärt parti - försöktes varje tänkbar politisk
variant i Ryssland, illegal likaväl som parlamentarisk och t.o.m. en kombination
av dessa två: Zemlja i Volja (Land och Frihet), Narodnaja Volja (Folkviljan),
Tjernij Peredel (Svart omfördelning), de legala Narodnitjestvo (Populisterna),
Socialist-revolutionärerna, Folksocialisterna, Trudovikerna, Vänstersocialist-revolutionärerna etc., etc. Under ett halvt århundrade hade vi de facto ett jättelikt laboratorium
för att skapa ett "anti-kapitalistiskt" bondeparti med en självständig hållning
gentemot det proletära partiet. Det största omfånget uppnådde, som vi alla känner
till experimentet med det socialist-revolutionära partiet, vilket under en tid
1917 i själva verket utgjorde ett parti för den överväldigande majoriteten av
bönderna. Men vad hände? Detta parti utnyttjade endast sin position för att
fullständigt förråda bönderna till den liberala bourgeoisin. Socialist-revolutionärerna
gick i koalition med ententens imperialister och förde tillsammans med dem en
väpnad kamp mot det ryska proletariatet.
Detta verkligt klassiska exempel visar
att småborgerliga partier stödda på bönderna fortfarande kan uppnå något som
liknar en självständig politik under den period i historien när andrahandsfrågor
står på dagordningen; men när samhällets revolutionära kris ställer den grundläggande
frågan om egendomen på dagordningen, blir det småborgerliga "bondepartiet" automatiskt
ett verktyg i bourgeoisins händer mot proletariatet.
Om mina forna åsiktsskillnader
med Lenin inte analyseras på den nivå som kännetecknas av citat slitna ur det
och det året, månaden eller dagen, utan ses i sitt rätta historiska perspektiv,
då blir det helt klart att dispyten, åtminstone från min sida sett, inte gällde
huruvida en allians mellan proletariatet och bönderna krävdes för att lösa de
demokratiska uppgifterna eller inte, utan om vilken partipolitisk och statsmässig
form proletariatets och böndernas revolutionära samarbete kunde anta, och vilka
konsekvenser detta skulle få för revolutionens fortsatta utveckling. Jag talar
naturligtvis om min egen ståndpunkt i denna dispyt, inte om den Bucharin eller
Radek intog vid den tiden. Den får de själva svara för. Hur nära formuleringen
om "den permanenta revolutionen" låg Lenins formulering illustreras på ett åskådligt
sätt av följande jämförelse. Under sommaren 1905, dvs. före generalstrejken
i oktober och upproret i Moskva i december, skrev jag i ett förord till ett
av Lassalles tal:
"Det är uppenbart att proletariatet, liksom bourgeoisin på sin tid, uppfyller sin mission med stöd av bönderna och av städernas småbourgeoisi. Proletariatet leder landsbygden, drar in den i rörelsen, intresserar den för en framgång för sina planer. Men proletariatet förblir oundvikligen ledaren. Detta är inte ‘proletariatets och bondeståndets diktatur’ utan proletariatets diktatur stödd av bönderna." (L. Trotskij, Året 1905, s. 281)[8]
Jämför nu dessa ord skrivna 1905 och citerade av mig i den polska artikeln 1909 med följande ord från Lenin, likaså skrivna 1909, strax efter det partikonferensen under påverkan från Rosa Luxemburg hade antagit formuleringen "proletariatets diktatur stödd av bönderna" istället för den gamla bolsjevikiska formuleringen. Till mensjeviken som talade om den radikala förändringen i Lenins ståndpunkt, svarade denne:
"Den formulering som bolsjevikerna här har valt betyder följande: proletariatet som leder bönderna bakom sig.[9]
... Är det inte uppenbart att idén bakom alla dessa formuleringar är en och densamma? Är det inte uppenbart att denna tanke uttrycker just proletariatets och böndernas diktatur - att ‘formuleringen’ om proletariatet stött av bönderna, helt och hållet står inom ramarna för denna samma proletariatets och bondeståndets diktatur?" (bd. XI, del 1, s. 219 och 224, kursiv. av mig)[10]
Lenin ger här den "algebraiska" formuleringen en tolkning som utesluter varje
tanke på ett självständigt bondeparti och än mer dess dominerande roll i den
revolutionära regeringen: proletariatet leder bönderna, proletariatet stöds
av bönderna, följaktligen koncentreras den revolutionära makten i händerna på
proletariatets parti. Men detta är just det centrala i teorin om den permanenta
revolutionen.
Idag, dvs. efter det historiska prov som ägt rum, är det väsentliga
man kan säga om de gamla åsiktsskillnaderna i frågan om diktaturen följande:
Samtidigt som Lenin alltid utgick ifrån proletariatets ledande roll, betonade
och utvecklade han på varje sätt nödvändigheten av ett revolutionärt-demokratiskt
samarbete mellan arbetarna och bönderna - och lärde oss detta. Jag å min sida
utgick från detta samarbete, betonade på varje sätt nödvändigheten av proletärt
ledarskap inte bara i blocket utan också i den regering som kunde kallas samman
för att leda detta block. Ingen annan skillnad kan läsas in i frågan.
Låt oss
i samband med detta ta fram två citat: ett är från "Resultat och framtidsutsikter",
vilket Stalin och Zinovjev utnyttjade för att visa antagonismen mellan min ståndpunkt
och Lenins, det andra från en polemisk artikel som Lenin riktade mot mig, och
som Radek nyttjar för samma ändamål. Här är det första citatet:
"Men proletariatets deltagande i en regering är också objektivt troligast och tillåtet endast då det är dominerande och ledande. Man kan naturligtvis beskriva en sådan regering som proletariatets och böndernas diktatur, eller t.o.m. som en koalitionsregering mellan arbetarklassen och småbourgeoisin, men frågan kvarstår likafullt: vem skall ha hegemonin i själva regeringen, och därigenom i landet? Och när vi talar om en arbetarregering svarar vi härigenom att hegemonin måste tillhöra arbetarklassen." (Vår revolution, 1906, s. 250)[11]
Zinovjev
grät bittra tårar (1925!) över att jag (1905!) hade ställt bönderna och intelligentsian
på samma plan. Han fick inte ut någonting annat ur citatet ovan. Hänvisningen
på intelligentsian berodde på de förhållanden som då rådde, där intelligentsian
politiskt sett spelade en helt annorlunda roll än den spelar idag. Endast rent
intellektuella organisationer talade vid denna tid i böndernas namn; socialist-revolutionärerna
byggde officiellt sitt parti på denna "triad": proletariatet, bönderna, intelligentsian;
mensjevikerna hissade - som jag uttryckte det vid denna tid - upp varje radikal
intellektuell i tårna för att visa den borgerliga demokratiska uppblomstringen.
Vid denna tid uttalade jag mig hundratals gånger om de intellektuellas oförmåga
som en "självständig" social gruppering och om de revolutionära böndernas avgörande
betydelse. Men när allt kommer omkring diskuterar vi inte nu en enstaka polemisk
fras, som jag inte tänker försvara. Citatens innebörd är följande: att jag fullständigt
accepterar det leninistiska innehållet i den demokratiska diktaturen och endast
kräver en mer preciserad definition av dess politiska mekanism, dvs. att den
sorts koalition skulle uteslutas där proletariatet endast skulle vara en gisslan
hos en småborgerlig majoritet.
Låt oss nu undersöka Lenins artikel från 1916,
vilken, som Radek själv påpekar, "formellt sett riktades mot Trotskij, men i
själva verket drabbade Bucharin, Pjatakov, den som skriver dessa rader (dvs.
Radek) och ett antal andra kamrater". Detta är ett mycket värdefullt medgivande,
som fullständigt bekräftar mitt intryck vid den tiden att Lenin endast ytligt
sett riktade sin polemik mot mig, ty innehållet, som jag senare skall visa,
träffade i själva verket inte alls mig. Denna artikel innehåller (på två rader)
just denna anklagelse om mitt påstådda "förnekande av bönderna" som senare blev
huvudargument för epigonerna och deras lärjungar. Artikelns "kärna" - för att
använda Radeks uttryck - är följande stycke:
"Trotskij har inte tagit hänsyn till", säger Lenin och citerar mina egna ord, "att proletariatet bakom sig drar de icke-proletära massorna i byn för att konfiskera godsherrarnas rikedomar och störta monarkin kommer detta att utgöra den 'nationella revolutionens' fullbordan, och att detta i Ryssland just kommer att vara proletariatets och böndernas revolutionärt demokratiska diktatur." (Bd. XIII, s. 214)[12]
Att Lenin inte riktade denna förebråelse om att förneka bönderna till "rätt
adress" utan i själva verket avsåg Bucharin och Radek som verkligen försökte
hoppa över revolutionens demokratiska stadium, det är helt klart, inte bara
från det som sagts tidigare i detta verk utan också från det citat som Radek
själv lägger fram och helt rätt kallar för "kärnan" i Lenins artikel. I själva
verket citerar Lenin direkt min artikel när han säger att endast en självständig
och djärv politik från proletariatets sida kan dra med sig de "icke-proletära
massorna i byn för att konfiskera godsherrarnas rikedomar och störta monarkin"
etc. - och sedan lägger Lenin till: "Trotskij har inte tagit hänsyn till - att
detta är just vad som menas med den revolutionärt demokratiska diktaturen."
Med andra ord: Lenin bekräftar här och intygar s.a.s. att Trotskij i själva
verket accepterar det verkliga innehållet i den bolsjevikiska formuleringen
(arbetarnas och böndernas samarbete och de demokratiska uppgifterna i detta
samarbete), men vägrar att erkänna att detta är just vad den demokratiska diktaturen,
den nationella revolutionens fullbordan, kommer att innebära. Av detta följer
att dispyten i denna ytligt sett "skarpa" polemiska artikel inte inbegriper
programmet för revolutionens nästa stadium och dess klassmässiga drivkrafter,
utan just de politiska styrkeförhållandena, diktaturens politiska och partimässiga
karaktär. Om polemiska missförstånd på grund av oklarheten i själva processen
och delvis på grund av fraktionsmässiga överdrifter, var begripliga och oundvikliga
vid denna tid, är det fullständigt obegripligt hur Radek förmåtts föra in sådan
förvirring i frågan i efterhand.
Min polemik med Lenin handlade i huvudsak om
möjligheten för böndernas självständighet (och grad av självständighet) i revolutionen,
särskilt om möjligheten för ett självständigt bondeparti. I denna polemik anklagade
jag Lenin för att överskatta böndernas självständiga roll. Lenin anklagade mig
för att underskatta böndernas revolutionära roll. Detta berodde på själva polemikens
logik. Men är det inte klandervärt att någon idag, två decennier senare, utnyttjar
dessa citat, sliter dem ur sitt samband med partirelationerna vid denna tid
och ger varje polemisk överdrift eller tillfälligt missförstånd en absolut betydelse,
istället för att med hjälp av den stora revolutionära erfarenhet vi har haft
frilägga själva kärnan i åsiktsskillnaderna och vad som var den verkliga och
inte den verbala vidden i dessa skillnader?
Då jag tvingar begränsa mig i valet
av citat, skall jag här hänvisa till de översiktliga teser om revolutionens
stadier som Lenin lade fram och som skrevs i slutet av 1905 men som publicerades
först 1926 i femte volymen av Lenins valda verk (s. 450)[13] Jag minns att alla oppositionsmän, inkl. Radek, betraktade publiceringen av
dessa teser som den bästa tänkbara gåvan till Oppositionen, ty Lenin visade
sig i dessa teser vara skyldig till "trotskism" enligt de paragrafer som fanns
i den stalinska lagsamlingen. De viktigaste punkterna i den resolution från
K.I.E.K.:s 7. plenum som fördömer trotskismen tycks medvetet riktas mot Lenins
grundläggande teser. Stalinisterna gnisslade tänder av vrede över denna publicering.
Redaktören för denna volym av Valda verk, Kamenev, sade direkt till mig med
den inte särskilt generande "godmodigheten" som är karakteristisk för honom
att om ett block mellan oss inte vore i förberedelse skulle han inte under några
som helst omständigheter ha tillåtet att detta dokument publicerats. I en uppsats
av Kostrsjeva i "Bolsjevik" förfalskades slutligen dessa teser på ett bedrägligt
sätt just för att bespara Lenin anklagelsen om "trotskism" i sin attityd gentemot
bönderna, som helhet och medelbonden i synnerhet.
Som ett tillägg citerar jag
här Lenins egen värdering av åsiktsskillnaden gentemot mig, vilken han gjorde
1909:
"Kamrat Trotskij medger här 'att representanter för den demokratiska befolkningen skall delta i arbetarregeringen', dvs. han garanterar en regering av representanter för proletariatet och bondeståndet. Under vilka förhållanden proletariatets deltagande i den revolutionära regeringen är tillåten - är en annan fråga, och i denna fråga kommer bolsjevikerna troligen inte att vara eniga med vare sig Trotskij eller de polska socialdemokraterna. Frågan om de revolutionära klassernas diktatur kan emellertid inte reduceras till en fråga om 'majoritet' i den eller den revolutionära regeringen, eller till de förhållanden under vilka socialdemokraternas deltagande i den eller den regeringen är tillåten." (bd. XI, del 1, s. 229. Min kursiv)[14]
I detta citat från Lenin
bekräftas det än en gång att Trotskij accepterar en regering med representanter
för proletariatet och bönderna, och sålunda inte "hoppar över" de senare. Lenin
betonar vidare att frågan om diktaturen inte kan reduceras till frågan om majoritet
i regeringen. Det står utom all diskussion. Vad det först och främst gäller
här är proletariatets och böndernas samverkan och följaktligen det proletära
avantgardets kamp mot den liberala eller "nationella" bourgeoisin om inflytande
över bönderna. Men samtidigt som frågan om arbetarnas och böndernas revolutionära
diktatur inte kan reduceras till frågan om majoritet i regeringen, stiger denna
fråga likväl efter revolutionens seger fram som den avgörande frågan. Som vi
sett för Lenin en försiktig reservation (mot alla eventualiteter): om frågan
om partiets deltagande i den revolutionära regeringen skulle komma upp, då kommer
det kanske att uppstå skillnader med Trotskij och de polska kamraterna om villkoren
för detta deltagande. Det gällde därför en tänkbar åsiktsskillnad i den mån
som Lenin ansåg det teoretiskt tillåtet att proletariatets representanter deltog
som minoritet i den demokratiska regeringen. Händelseförloppet visade dock att
inga skillnader uppstod mellan oss. I november 1917 blossade en bitter strid
upp i partiets ledarskikt om frågan om koalitionsregering med socialist-revolutionärerna
och mensjevikerna. Lenin invände inte i princip mot en koalition på sovjeternas
bas, men krävde kategoriskt att den bolsjevikiska majoriteten skulle säkerställas.
Jag stod helt enig med Lenin.
Låt oss nu höra vart Radek egentligen vill komma
med hela frågan om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur:
"Vari", frågar han, "visade sig den gamla bolsjevikiska teorin från 1905 vara i grunden riktig? I det faktum att petrogradarbetarnas och böndernas enade aktion (soldaterna i Petrogradgarnisonen) störtade tsarismen (1917 - L.T.).
När allt kommer omkring,
förutser formuleringen från 1905 i sina grunddrag endast klassrelationerna,
och inte en konkret politisk institution." Vänta nu en sekund! Om jag betecknade
den gamla leninistiska formuleringen som "algebraisk" ansåg jag det därför inte
tillåtet att reducera den till en tom banalitet som Radek så tanklöst gör. "Den
grundläggande saken inträffade: proletariatet och bönderna störtade tillsammans
tsarismen." Men denna "grundläggande sak" förverkligades utan undantag i alla
segerrika eller halv-segerrika revolutioner. Tsarer, feodalfurstar och präster
har alltid fått känna på proletärernas knytnävar eller proletärernas föregångare,
plebejerna och bönderna. Detta hände så tidigt som under 1500-talet i Tyskland
och t.o.m. tidigare. I Kina var det också arbetarna och bönderna som slog ned
"militaristerna". Vad har detta med den demokratiska revolutionen att göra?
En sådan diktatur steg aldrig upp i de gamla revolutionerna, och inte heller
i den kinesiska revolutionen. Varför inte? Därför att på arbetarnas och böndernas
rygg - de som gjorde grovjobbet i revolutionen - satt bourgeoisin. Radek har
"abstraherat" sig själv så våldsamt från "politiska institutioner" att han har
glömt den mest "grundläggande saken" i en revolution; nämligen: vem leder den
och griper makten? En revolution är trots allt den kamp om makten. Den är en
politisk kamp som klasserna inte för med tomma händer, utan med hjälp av "politiska
institutioner" (partier etc.).
"Människor som inte tänkt igenom den marxistiska
och leninistiska metodens komplexitet" dundrar Radek mot oss arma syndare, "har
följande uppfattning: hela saken måste oundvikligen sluta med en gemensam regering
av arbetare och bönder; några anser t.o.m. att detta oundvikligen måste sluta
med en koalitionsregering av arbetar- och bondepartierna."
Vilka idioter är
inte dessa "några"! Och vad anser Radek själv? Anser han inte att en segerrik
revolution måste ledas till upprättandet av en ny regering eller att denna nya
regering måste återspegla och säkra ett bestämt styrkeförhållande mellan de
revolutionära klasserna? Radek har fördjupat det "sociologiska" problemet till
den grad att ingenting blir kvar utom ett verbalt skal.
Hur otillåtet det är
att abstrahera sig från frågan om de politiska formerna för samarbetet mellan
arbetarna och bönderna, visas bäst för oss genom följande ord från ett föredrag
som samme Radek höll inför den Kommunistiska Akademin i mars 1927:
"För ett år sedan, skrev jag en artikel i Pravda om denna (Kanton)-regering och betecknade den som en bonde- och arbetarregering. Kamraterna inom redaktionen antog att det var ett slarvfel från min sida och ändrade det till en arbetar- och bonderegering. Jag protesterade inte mot detta, utan lät det stå kvar: en arbetar- och bonderegering."
Radek ansåg sålunda i mars 1927 (inte 1905) att det kunde finnas en bonde- och arbetarregering i motsats till en arbetar- och bonderegering. Detta begrep inte redaktionen för Pravda. Jag måste erkänna att inte heller jag kan begripa det. Vi vet vad en arbetar- och bonderegering är. Men vad är en bonde- och arbetarregering, i kontrast till och i motsats till en arbetar- och bonderegering? Var vänlig och förklara denna mystiska omkastning av adjektiven. Här står vi vid själva frågans kärna. 1926 trodde Radek att Chiang Kai-sheks Kantonregering var en bonde- och arbetarregering. 1927 upprepade han samma formulering. Men i själva verket visade den sig vara en borgerlig regering, som utnyttjade arbetarnas och böndernas revolutionära kamp och sedan dränkte dem i blod. Hur skall detta misstag förklaras? Misstog sig Radek helt enkelt? På långt håll är det lätt att ta miste. Men varför då inte säga det: jag förstod inte, kunde inte se, jag gjorde ett misstag. Men nej, detta är inte ett faktiskt misstag, beroende på bristande information, utan snarare - vilket nu är klart - ett djupgående principiellt misstag. Bonde- och arbetarregeringen, som motsats till arbetar- och bonderegeringen, är ingenting annat än Kuomintang. Det kan inte innebära någonting annat. Om bönderna inte följer proletariatet, följer de bourgeoisin. Jag tror att denna fråga tillräckligt klargjorts i min kritik av Stalin-fraktionens teori om ett "två-klassigt arbetar- och bondeparti" (Se Kominterns programförslag: En kritik av dess grunddrag). Kantons "bonde- och arbetarregering" som motsats till en arbetar- och bonderegering är också det enda tänkbara uttrycket för att i dagens kinesiska politik beteckna den "demokratiska diktaturen" i motsats till den proletära diktaturen: med andra ord, förkroppsligandet av den stalinistiska Kuomintangpolitiken i motsats till den bolsjevikiska politik som Kommunistiska Internationalen gett etiketten "trotskistisk".
4. HUR SÅG TEORIN OM DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN UT I PRAKTIKEN?
I sin kritik av vår teori lägger Radek som vi redan sett till
också "den taktik som härleds ur den". Detta är ett mycket viktigt tillägg.
Den officiella kritiken av "trotskismen" på denna punkt begränsade sig klokt
nog till teorin ... Men för Radek räcker inte detta. Han för striden mot en
bestämd (bolsjevikisk) taktisk linje i fråga om Kina. Han söker misskreditera
denna linje genom teorin om den permanenta revolutionen, och för att lyckas
i sitt uppstå måste han visa eller åtminstone låtsas att någon redan visat,
att en felaktig taktik i det förflutna har kunnat härledas ur denna teori. Här
missleder Radek direkt sina läsare. Det är möjligt att han själv är obekant
med revolutionens historia, i vilken han för övrigt aldrig tog aktiv del. Men
uppenbarligen har han inte gjort det minsta försök att undersöka frågan genom
dokument. Likväl finns de viktigaste av dessa i andra bandet av mina Samlade
Verk. De kan kontrolleras av alla som kan läsa.
Och låt mig därför informera
Radek: under praktiskt taget alla stadier i den första revolutionen rådde det
fullständig överrensstämmelse mellan Lenin och mig när det gällde att värdera
revolutionens styrkor och dess aktuella uppgifter, trots det faktum att jag
tillbringade hela 1905 illegalt i Ryssland och 1906 i fängelse. Jag tvingas
här begränsa mig till ett minimum av bevis och dokumentation.
I en artikel skriven
i februari och tryckt i mars 1905, dvs. två-tre månader innan den första bolsjevikiska
kongressen (som i historien betecknas som den tredje partikongressen), skrev
jag:
"Den bittra striden mellan folket och tsaren, som inte känner någon annan tanke än segern; det nationella upproret som en höjdpunkt i denna strid; den provisoriska regeringen som en revolutionär kulmen i folkets seger över sin sekelgamla fiende; avväpningen av den tsaristiska reaktionen och folkets beväpning genom den provisoriska regeringen; sammankallandet av Konstituerande Församling på basis av allmän, lika, direkt och hemlig rösträtt - detta är de objektiva stadierna i revolutionen." (Samlade Verk, band II, del 1, s. 232)
Det räcker
att jämföra dessa ord med resolutionerna från bolsjevikkongressen i maj 1905
för att man skall tvingas erkänna att man formulering är i fullständig solidaritet
med bolsjevikerna om de grundläggande taktiska problemen.
Men det är inte allt.
I samklang med denna artikel formulerade jag i Petersburg, i samråd med Krassin,
de teser om den provisoriska regeringen som publicerades illegalt vid denna
tid. Krassin försvarade dem vid bolsjevikkongressen. Följande ord från Lenin
visar hur mycket han uppskattade dem:
"Jag delar fullständigt kamrat Krassins åsikter. Det är naturligt att jag som skribent uppmärksammar frågans litterära formulering. Kampmålens betydelse har visats på ett korrekt sätt av kamrat Krassin, och jag stöder honom fullständigt. Man kan inte kämpa utan att erkänna att man måste erövra de positioner man strider för ..." (bd. VI, s. 180)[1]
Den överväldigande delen av Krassins utförliga förslag, till vilket jag hänvisar
läsaren, inneslöts i kongressresolutionen. Att jag var författare till detta
förslag bevisas av en anteckning Krassin gjort och som jag fortfarande har i
min ägo. Hela denna episod i partiets historia är väl känd för Kamenev och andra.
Frågan om bönderna, frågan om att dra bönderna närmare arbetarsovjeterna, att
samordna Bondeförbundets arbete, upptog mer och mer av Petersburgssovjetens
uppmärksamhet för varje dag som gick. Är Radek måhända medveten om att sovjetens
ledarskap åvilade mig? Här är en av de hundratals formuleringar jag skrev vid
denna tid om revolutionens taktiska uppgifter:
"Proletariatet skapar stadsomfattande 'sovjeter' som leder kampaktioner för stadsbefolkningen, och ställer frågan om en kampallians mellan armén och bönderna på dagordningen." (Natjalo, n 4 17/30 nov. 1905)
Det är tråkigt och till och med pinsamt - det erkänner jag - att utnyttja citat som bevisar att jag inte ens talade om ett "språng" från autokratin till socialismen. Men det kan inte hjälpas. Jag skrev ex.vis följande i februari 1906 om den Konstituerande Församlingens uppgifter, utan att på något sätt ställa denna i motsats till sovjeterna - vilket Radek nu gör i Stalins fotspår angående Kina för att med en ultra-vänsterkvast sopa bort alla spår av gårdagens opportunistiska politik:
"Det befriade folket kommer att sammankalla den konstituerande församlingen genom sin egen makt. Den konstituerade församlingens uppgifter kommer att vara jättelika. Den måste bygga upp staten på demokratiska principer, dvs. på principerna om folkets absoluta överhöghet. Dess plikt är att organisera en folkmilis, genomföra en omfattande jordreform, och införa åttatimmarsdagen och en progressiv inkomstskatt." (Samlade Verk, band II, del 1, s. 340).
Och här är vad jag skrev 1905 i en agitatorisk pamflett till frågan om socialismens "omedelbara! införande:
"Är det möjligt att omedelbart införa socialismen i Ryssland? Nej, vår landsbygd är alltför efterbliven och omedveten. Det finns ännu alltför få verkliga socialister bland bönderna. Vi måste först störta autokratin, som håller massan av folket i mörker. Landsbygdens fattiga måste befrias från alla skulder; den progressiva inkomstskatten och allmän utbildning måste införas; slutligen måste landsbygdens proletariat och halvproletariat förenas med stadsproletariatet i en enda socialdemokratisk armé. Endast denna armé kan genomföra den stora socialistiska revolutionen." (Samlade Verk, band II, del 1, s. 228).
Av detta följer att jag faktiskt skilde mellan revolutionens demokratiska och socialistiska stadier långt innan Radek och Stalins och Thälmanns ledband började läxa upp mig i detta ämne. För 22 år sedan skrev jag:
"När tanken på den oavbrutna revolutionen formulerades inom den socialistiska pressen - en tanke som förband likvideringen av absolutismen och feodalismen med en socialistisk revolution, under växande sociala konflikter, uppror från nya sektioner av massan, oavbrutna attacker av proletariatet på de härskande klassernas ekonomiska och politiska privilegier - höjde vår 'progressiva' press ett enhälligt vrål av indignation." (Vår revolution, 1906, s. 258)[2]
Först och främst skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på den definition av
den oavbrutna revolutionen som finns i dessa ord: den förbinder likvideringen
av de medeltida förhållandena med den socialistiska revolutionen genom ett antal
skärpta sociala konflikter. Var finns då språnget? Var nånstans ignorerar jag
det demokratiska stadiet? Och när allt kommer omkring: var det inte detta som
händer 1917?
Det är för övrigt anmärkningsvärt att det tjut som höjdes i den
'progressiva' pressen 1905 om den oavbrutna revolutionen inte på något vis kan
jämföras med de föga progressiva tjuten från de nutida litteratörerna som intervenerat
i frågan först efter ett uppehåll på 25 år.
Vilken attityd intog då bolsjevikfraktionens
ledande organ, Novaja Zjizn publicerad under Lenins vaksamma redaktörsöga, när
jag ställde frågan om den permanenta revolutionen i pressen? Denna fråga saknar
väl inte intresse? Gentemot en artikel i den "radikala" borgerliga tidningen Nasja Zjizn (Vårt Liv) som försökte sätta upp de mer "rationella" ståndpunkterna
hos Lenin mot Trotskijs "permanenta revolution", svarade bolsjevikernas Novaja
Zjizn (27 nov. 1905) följande:
"Detta onödiga antagande är naturligtvis rent nonsens. Kamrat Trotskij sade att den proletära revolutionen utan att stanna vid sitt första stadium kan fortsätta sin utveckling och knuffa undan exploatörerna; Lenin påpekade å andra sidan att den politiska revolutionen endast är ett första steg. 'Nasja Zjizns' författare vill se en motsättning i detta ... Hela missförståndet härrör för det första ur den skräck som griper 'Nasja Zjizn' när namnet social revolution uttalas; för det andra ur tidningens önskan att upptäcka någon sorts skarp och pikant åsiktsskillnad bland socialdemokraterna, och för det tredje i kamrat Trotskijs bildspråk, 'i ett enda slag'. I nr 10 av Natjalo uttrycker kamrat Trotskij sin tankegång på ett otvetydigt sätt:
'Revolutionens fullständiga seger innebär proletariatets seger' skriver kamrat Trotskij. 'Men denna seger innebär i sin tur revolutionens oavbrutna karaktär. Proletariatet förverkligar de grundläggande demokratiska uppgifterna, och själva logiken i dess omedelbara kamp för att konsolidera sitt politiska styre ställer i ett visst ögonblick proletariatet inför rent socialistiska problem. Mellan maximi- och minimiprogrammet upprättas en revolutionär kontinuitet. Det är inte fråga om ett enda 'slag' eller en enda dag eller månad, utan om en hel historisk epok. Det vore absurt att söka bestämma dess utsträckning i förväg'."
Enbart denna hänvisning uttömmer
ämnet för denna pamflett. Vilket avvisande av hela den efterföljande kritiken
från epigonernas sida kunde vara klarare, mera precist och mer obestridligt
än den vederläggning som finns i min artikel, vilken citeras så välvilligt i
Lenins Novaja Zjizn? Min artikel förklarade att det segerrika proletariatet
i själva processen med att uppfylla de demokratiska uppgifterna, genom själva
logiken i sin ställning oundvikligen vid ett visst stadium skulle konfronteras
med rent socialistiska problem. Det är just här som kontinuiteten mellan minimi-
och maximiprogrammet ligger, vilken oundvikligen härrör ur proletariatets diktatur.
Det är inte ett enda slag, inte ett språng - det förklarade jag för mina kritiker
i det småborgerliga läget vid denna tid - det är en hel historisk epok, och
Lenins Novaja Zjizn anslöt sig fullständigt till detta perspektiv. Än viktigare,
hoppas jag, är det faktum att det verifierades genom själva utvecklingens förlopp
och år 1917 definitivt visade sig vara en korrekt förutsägelse.
Med undantag
för de småborgerliga demokraterna i Nasja Zjizn var det huvudsakligen mensjevikerna
som 1905 och särskilt 1906 - efter revolutionens nederlag - som talade om det
fantastiska "språnget" från demokrati till socialism. Bland mensjevikerna var
det särskilt Martinov och framlidne Jordanskij som utmärkte sig på detta område.
Båda två blev senare för övrigt ståndaktiga stalinister. För det mensjevikiska
författare som sökte hänga "språnget till socialismen" kring min hals, analyserade
jag i en särskild artikel 1906 i detalj och i populär stil, inte endast misstaget
utan och idiotin i ett sådant påstående. Jag skulle idag kunna trycka om denna
artikel nästan oavkortad mot epigonernas kritik. Men det räcker kanske med att
säga att artikeln summeras i följande ord:
"Jag förstår fullständigt - låt mig försäkra min recensent (Jordanskij) det - att ett publicistiskt språng över ett politiskt hinder inte är detsamma som att besegra det i praktiken." (Samlade Verk, band II, del 1, s. 454)
Kanske räcker det? Om inte, kan jag fortsätta,
så att kritiker som Radek inte kan säga att de inte hade det material "till
hands" som de bedömer så ridderligt.
Vår taktik, en liten broschyr som jag skrev
i fängelset 1906 och som omedelbart publicerades av Lenin, innehåller följande
karakteristiska slutord:
"Proletariatet kan finna stöd i byarnas uppror, och i städerna, i det politiska livets centra, kan det fullständigt genomföra den sak det fått förmånen att påbörja. Genom att stödja sig på böndernas styrka och genom att leda dem, kommer proletariatet inte bara att tilldela reaktionen ett slutgiltigt slag, utan det vet också hur det skall säkra revolutionens seger." (Samlade Verk, band II, del 1, s. 448)
Låter detta som en försummelse av bönderna? I samma pamflett utvecklas för övrigt följande tanke:
"Vår taktik, som beräknas på revolutionens oupphörliga utveckling, får naturligtvis inte bortse från de oundvikliga eller de möjliga eller ens de tänkbara faserna och stadierna i den revolutionära rörelsen." (Samlade Verk, band II, del 1, s. 436).
Låter detta
som ett fantastiskt språng?
I min artikel, Lärdomar av den första sovjeten (1906)
beskriver jag perspektiven för revolutionens framtida utveckling (eller, som
det senare visade sig, för den nya revolutionen) på följande sätt:
"Historien upprepar sig inte - och den nya sovjeten kommer inte än en gång att behöva genomgå de femtio dagarnas händelser (oktober till december 1905), istället kan den imorgon låna dess handlingsprogram från denna period. Detta program är fullständigt klart. Revolutionärt samarbete med armén, med bönderna, och med de lägsta och mest plebejiska skikten inom stadens småbourgeoisi. Absolutismens avskaffande. Förstörelse av dess materiella organisation: delvis genom reorganisation och delvis genom en omedelbar upplösning av armén; den byråkratiska polisapparatens krossande. Åtta timmars arbetsdag. Befolkningens, särskilt proletariatets, beväpning. Sovjeternas förvandling till organ för det revolutionära urbana självstyret. Skapandet av bondedeputerades sovjeter (bondekommittéer) som organ för den agrara revolutionen på landsbygden. Organisering av val till den konstituerande församlingen, och en valstrid på basis av ett bestämt handlingsprogram för folkets representanter." (Samlade Verk, band II, del 2, s. 206)
Ser detta ut som ett hopp över den agrara
revolutionen, eller underskattning av bondefrågan i allmänhet? Ser detta ut
som om jag vore blind för revolutionens demokratiska uppgifter? Nej, inte alls.
Men vad liknar då Radeks politiska frihandsteckning? Ingenting alls.
Storsint,
men mycket tvetydigt, drar Radek en linje mellan min ståndpunkt 1905 - vilken
han f.ö. förvränger - och mensjevikernas position, utan att veta att han själv
upprepar 3/4 av den mensjevikiska kritiken; även om Trotskij förvisso utnyttjade
samma metoder som mensjevikerna, var - förklarar Radek jesuitiskt - hans målsättning
en annan. Genom denna subjektiva formulering misskrediterar Radek fullständigt
sitt eget sätt att närma sig frågan. Till och med Lassalle visste att ändamålet
beror på medlen och i sista hand bestäms av dem. Han skrev t.o.m. en pjäs på
detta tema (Frans von Sickingen). Men vari skulle likheten mellan mina medel
och mensjevikernas egentligen bestå? Attityden till bönderna. Som bevis anför
Radek tre polemiska rader ur den ovan citerade Lenin-artikeln från 1916, samtidigt
som han emellertid i förbigående observerar att Lenin här i själva verket polemiserar
mot Bucharin och mot självaste Radek, även om han använder namnet Trotskij.
Förutom detta citat från Lenin som, vilket vi redan sett, avvisas av hela innehållet
i Lenins artikel, hänvisar Radek till - Trotskij själv. Efter att ha framställt
tomheten i den mensjevikiska konceptionen frågade jag i min artikel 1916: Om
det inte är den liberala bourgeoisin som tar ledningen, vem gör det då? Ni mensjeviker
tror ju när allt kommer omkring inte på böndernas självständiga politiska roll.
Så nu fick Radek då fast mig! Trotskij "höll med" mensjevikerna om böndernas
roll. Mensjevikerna ansåg det otillåtet att "avvisa" den liberala bourgeoisin
på bekostnad av en tveksam och opålitlig allians med bönderna. Detta var mensjevikernas
"metod"; medan min bestod i att skjuta den liberala bourgeoisin åt sidan och
kämpa för ledarskapet över de revolutionära bönderna. I denna fundamentala fråga
fanns det ingen skillnad mellan mig och Lenin. Och när jag under striden med
mensjevikerna sade till dem: "Ni är i vilket fall inte villiga att medge bönderna
en ledande roll" betyder detta inte att jag var överens med mensjevikernas metod,
som Radek försöker insinuera, utan endast en framställning av alternativen:
antingen den liberala plutokratins diktatur eller proletariatets diktatur.
Samma
fullständigt korrekta argument som jag 1916 lade fram emot mensjevikerna, vilket
Radek nu illojalt söker utnyttja mot mig, hade jag också använt nio år tidigare
vid kongressen 1907 i London, där jag försvarade bolsjevikernas teser om attityden
gentemot icke-proletära partier. Jag citerar här den centrala delen av mitt
tal i London, vilket under revolutionens första år ofta trycktes om i antologier
och läroböcker som ett uttryck för den bolsjevikiska attityden gentemot klasser
och partier i revolutionen. Här är vad jag sade i detta tal, som innehåller
en kortfattad framställning av teorin om den permanenta revolutionen.
"För de mensjevikiska kamraterna framstår deras åsikter som ytterst komplicerade. Jag har ständigt hört anklagelser från dem att min syn på den ryska revolutionens utveckling är förenklad. Och likväl: trots den enorma oformlighet, som är en av formerna för denna komplexitet - och kanske just på grund av denna oformlighet - utgör mensjevikernas ståndpunkter i själva verket ett mycket enkelt mönster som t.o.m. hr Miljukov bör kunna förstå.
I en efterskrift till den nyligen publicerade boken 'Hur förlöpte valen till den andra statsduman?' skriver den ideologiska ledaren för Kadetpartiet följande: 'Vad gäller vänstergrupperna i ordets trängre betydelse, dvs. de socialistiska och revolutionära grupperna, är en överrenskommelse med dem svårare. Men också här finns det återigen, om än inte några bestämda positiva orsaker, så åtminstone några mycket tungt vägande negativa skäl som i viss mån kan underlätta en överrenskommelse med oss. Deras mål är - att kritisera och misskreditera oss; enbart av det skälet är det nödvändigt att vi är närvarande och handlar. Som vi vet, är den revolution som nu sker för socialisterna, inte bara i Ryssland utan över hela världen en borgerlig och inte en socialistisk revolution. Det är en revolution som skall fullbordas genom den borgerliga demokratin. Att överskrida denna demokrati ... det är något som ingen socialist i världen är beredd att göra, och om landet har sänt dem till duman i så stort antal är det förvisso inte för att nu förverkliga socialismen eller för att med egna händer genomföra nödvändiga 'borgerliga' reformer ... Det vore oändligt mycket fördelaktigare för dem att låta oss spela rollen av parlamentariker än att själva kompromettera sig i denna roll.'
Som vi ser, för Miljukov oss omedelbart till problemets inre. Citatet ger alla de viktigaste elementen i den mensjevikiska attityden gentemot revolutionen och förhållandet mellan borgerlig och socialistisk demokrati.
'Den revolution som sker är en borgerlig och inte en socialistisk revolution' - det är den första och viktigaste punkten. Den borgerliga revolutionen 'måste genomföras av den borgerliga demokratin' - det är den andra punkten. Den socialistiska demokratin kan inte genomföra borgerliga reformer med egna händer, dess roll förblir att vara en opposition: 'Kritisera och misskreditera'. Och slutligen, som den fjärde punkten: för att socialisterna skall kunna förbli i opposition 'är det nödvändigt att vi (dvs. den borgerliga demokratin) är närvarande och handlar.'
Men om 'vi' inte är närvarande? Och om det inte finns någon borgerlig demokrati som kan marschera i spetsen för den borgerliga revolutionen? Då måste den uppfinnas. Det är just denna slutsats mensjevikerna kommer fram till. Den skapar borgerlig demokrati, dess attribut och historia ur egen fatabur.
Som materialister måste vi först och främst fråga efter den borgerliga demokratins sociala bas: på vilka skikt och klasser kan den vila? Storbourgeoisin kan avfärdas som en revolutionär kraft - vi är alla överens om det. Till och med vid den Stora Franska Revolutionen /1789/ som var en nationell revolution i bredaste betydelse, spelade vissa industriägare i Lyons en kontrarevolutionär roll. Men man berättar för oss att mellanbourgeoisin och särskilt småbourgeoisin kan vara den borgerliga revolutionens ledande kraft. Men vad representerar denna småbourgeoisi?
Jakobinerna baserade sig på stadsdemokratin, som hade vuxit fram ur hantverksgillena. Småmästare, gesäller och den nära förbundna stadsbefolkningen utgjorde armén av revolutionära sanscullotter, kärnan i det ledande partiet, Berget. Det var just denna kompakta massa av stadsbefolkningen, som hade gått igenom hantverksgillenas långa historiska skola, som bar hela revolutionens börda på sin rygg. Revolutionens objektiva mål var skapandet av 'normala' villkor för den kapitalistiska exploateringen. Men den historiska processens sociala mekanik ledde till att betingelserna för den borgerliga dominansen skapades genom 'mobben', gatans demokrati, sanscullotterna. Deras terroristiska diktatur rensade det borgerliga samhället från den gamla smörjan och sedan, efter det att den hade störtat den småborgerliga demokratins diktatur, kom bourgeoisin till makten.
Nu frågar jag - förvisso inte för första gången - vilken social klass i vårt land kan resa upp den revolutionära borgerliga demokratin, ge den makten och ge den möjligheten att utföra jättelika uppgifter, om proletariatet förblir i opposition? Detta är den centrala frågan, och jag ställer den än en gång till mensjevikerna.
Det är sant att det i vårt land finns stora massor av revolutionära bönder. Men de mensjevikiska kamraterna vet lika väl som jag att bönderna, oberoende av hur revolutionära de är, inte kan spela en själständig, än mindre en ledande politisk roll. Bönderna kan utan tvekan visa sig vara en enorm kraft i revolutionens tjänst; men det vore ovärdigt en marxist att tro att ett bondeparti kan ställa sig i ledningen för en borgerlig revolution, och genom eget initiativ befria landets produktivkrafter från de ålderdomliga fjättrarna. Staden besitter hegemonin i det moderna samhället och endast staden kan anta rollen som den borgerliga revolutionens ledare.[3]
Var finns nu i vårt land den urbana demokrati som skulle kunna leda nationen bakom sig? Kamrat Martinov har redan sökt den upprepade gånger med förstoringsglas i handen. Han upptäckte skollärare i Saratov, advokater i Petersburg och statistiker i Moskva. Liksom alla sina meningsfränder vägra han dock att se att industriproletariatet i den ryska revolutionen erövrat just den mark som upptogs av sanscullotternas halvproletära hantverksdemokrati i slutet av 1700-talet. Jag ber kamraterna uppmärksamma detta grundläggande faktum.
Vår storindustri växte inte organiskt fram ur hantverken. Våra städers ekonomiska historia känner inte till någon period av gillen. Den kapitalistiska industrin i vårt land växte fram under direkt och omedelbart tryck från europeiskt kapital. Det fick i sin hand en jord som i huvudsak var jungfrulig, primitiv utan att möta något motstånd från hantverkskulturen. Det utländska kapitalet flödade in i vårt land genom statslånens kanaler och genom det privata initiativets rör. Det samlade kring sig en armé av industriproletärer och hindrade uppkomsten och utvecklingen av hantverk. Som ett resultat av denna process visade sig hos oss huvudstyrkan i städerna, i den borgerliga revolutionens ögonblick, vara ett industriproletariat av extremt högt utvecklad social typ. Detta är ett faktum. Det kan inte ifrågasättas, och måste tas som bas för våra revolutionära taktiska slutsatser. Om de mensjevikiska kamraterna tror på en seger för revolutionen, eller om de bara erkänner möjligheten av en sådan seger, kan de inte ifrågasätta det faktum att det i vårt land inte finns någon annan historisk pretendent till den revolutionära makten än proletariatet. Liksom den småborgerliga urbana demokratin under den Stora Franska Revolutionen ställde sig i ledningen för den revolutionära nationen, på samma sätt måste proletariatet - som är den enda revolutionära demokratin i våra städer - finna stöd i bondemassorna och gripa makten - om revolutionen överhuvudtaget skall ha några möjligheter till seger.
En regering som direkt stödjer sig på proletariatet och genom det på de revolutionära bönderna, innebär dock inte ännu en socialistisk diktatur. Jag skall inte här behandla de fortsatta utsikterna för en proletär regering. Det kan tänkas att proletariatet måste falla, liksom den jakobinska demokratin gjorde det för att lämna plats för bourgeoisins styre. Jag vill bara hävda en enda sak: om den revolutionära rörelsen i vårt land, som Plechanov förutsade, triumferar som en arbetarrörelse, då är revolutionens seger endast möjlig som proletariatets revolutionära seger - annars är den helt omöjlig.
Jag insisterar mycket hårdnackat på denna slutsats. Om man antar att de sociala antagonismerna mellan proletariatet och bondemassorna kommer att hindra proletariatet från att ställa sig i ledningen för de senare, och att proletariatet av sig självt inte är starkt nog för att säkra segern - då måste man av nödvändighet dra den slutsatsen att det överhuvudtaget inte finns någon seger i sikte för vår revolution. Under sådana förhållanden blir ett avtal mellan den liberala bourgeoisin och den gamla makten ett naturligt resultat av revolutionen. Detta är en variant vars möjlighet inte på något sätt kan förnekas. Men uppenbarligen beror denna variant på revolutionens nederlag, och härrör ur dess inre svaghet. I huvudsak leder mensjevikernas hela analys - framförallt deras värdering av proletariatet och dess möjliga relationer till bönderna - obevekligen till revolutionär pessimism.
Men de låtsas envetet inte om detta och föder revolutionär optimism på basis av - borgerlig demokrati.
Ur detta härrör deras attityd gentemot Kadeterna. För dem är Kadeterna en symbol för den borgerliga demokratin, medan den borgerliga demokratin är den naturliga pretendenten till den revolutionära makten ... På vad baserar ni då er tro att Kadeterna kommer att resa sig och stå upprätta? På den politiska utvecklingens fakta? Nej, på er egen schematik. För att 'genomföra revolutionen till slutet' behöver ni den borgerliga urbana demokratin, ni letar energiskt efter den, och finns bara Kadeter. Och gentemot dem föder ni en förvånansvärd optimism, ni klär upp dem, ni vill tvinga dem att spela en skapande roll, en roll som de inte vill spela, inte kan spela och inte kommer att spela. På min grundläggande fråga - jag har framställt den gång på gång - har jag inte hört ett enda svar. Ni har ingen prognos för revolutionen. Er politik saknar de stora perspektiven. Och i samband med detta: er attityd till de borgerliga partierna formuleras i ordalag som kongressen borde minnas: 'alltefter omständigheterna'. Proletariatet antas inte föra en systematisk kamp för inflytande över folkets massor, antas inte bestämma sina taktiska steg i enlighet med en enda ledande tanke, nämligen att kring sig ena alla arbetande och förtryckta och bli deras banérförare och ledare." (Protokoll och resolutioner från femte partikongressen, s. 180-5)
Detta tal, som kortfattat summerar alla mina artiklar, tal och handlingar
från 1905 och 1906, vann fullständigt gillande från bolsjevikerna, för att inte
tala om Rosa Luxemburg och Tuszko (på basis av detta tal upprättade vi bättre
relationer vilka ledde till mitt samarbete i den polska tidskriften).
Lenin,
som inte förlät mig min koncilianta hållning gentemot mensjevikerna - och det
med rätta - uttalade sig om mitt tal med en medvetet betonad reservation. Här
är vad han sade:
"Jag önskar bara påpeka att Trotskij i sin lilla bok Till partiets försvar[4] offentligt uttryckt sin solidaritet med Kautsky, som skrivit om den ekonomiska intressegemenskapen mellan proletariatet och bönderna i den nuvarande revolutionen i Ryssland. Trotskij erkände det antagliga och nödvändiga i ett vänsterblock (med bönderna - L.T.) mot den liberala bourgeoisin. Dessa fakta räcker för mig för att erkänna att Trotskij har närmat sig vår syn. Oberoende av frågan om den 'oavbrutna revolutionen' finns det här en solidaritet mellan oss om de grundläggande punkterna i fråga om förhållandet till de borgerliga partierna." (Bd. VIII, s. 400)[5]
Lenin ägnade
sig i sitt tal inte åt en allmän värdering av teorin om den permanenta revolutionen,
eftersom också jag i mitt tal inte utvecklat de fortsatta perspektiven för proletariatets
diktatur. Han hade uppenbarligen inte läst mitt grundläggande arbete i frågan,
annars kunde han inte tala om att jag "närmade" mig bolsjevikernas syn som om
detta vore en nyhet, ty talet i London var endast en förtätad version av mina
arbeten från 1905-06. Lenin uttryckte sig mycket reserverat, eftersom jag stod
utanför den bolsjevikiska fraktionen. Trots detta - eller snarare: tack vare
detta - lämnar hans ord inget utrymme för falska tolkningar: Lenin upprättade
"solidaritet mellan oss om de grundläggande punkterna i frågan" om förhållandet
till bönderna och den liberala bourgeoisin. Denna solidaritet gäller inte mina mål, som Radek på ett befängt sätt hävdar, utan just metoden. Vad gäller perspektivet
av den demokratiska revolutionens överväxande i en socialistisk är det just
här som Lenin reserverar sig "oberoende av frågan om den 'oavbrutna revolutionen'".
Vad innebär denna reservation? Det är tydligt att Lenin inte på något sätt identifierar
den permanenta revolutionen med en underskattning av bönderna eller ett språng
över den agrara revolutionen, såsom den okunniga och samvetslösa epigonerna
gör. Lenins tanke är följande: hur långt vår revolution kommer att gå, om proletariatet
kan komma till makten tidigare i vårt land än i Europa och vilka perspektiv
detta i så fall öppnar för socialismen - denna fråga berör jag inte nu; men
i den grundläggande frågan om proletariatets attityd till bönderna och den liberala
bourgeoisin "finns det solidaritet mellan oss".
Vi har sett ovan hur den bolsjevikiska Novaja Zjizn reagerade på teorin om den permanenta revolutionen praktiskt taget
vid dess födelse, dvs. så tidigt som 1905. Låt oss påminna om hur redaktörerna
för Lenins Samlade Skrifter uttryckte sig om teorin efter 1917. I noterna (not
79) till vol. XIV, del 2, s. 481, hävdas det:
"Till och med före 1905 års revolution förde han (Trotskij) fram den märkliga och nu särskilt anmärkningsvärda teorin om den permanenta revolutionen, där han hävdade att den borgerliga revolutionen från 1905 skulle övergå direkt i en socialistisk revolution, och utgöra den första i en serie av nationella revolutioner."
Jag medger att detta inte alls
är ett erkännande av det korrekta i allt som jag skrivit om den permanenta revolutionen.
Men i vilket fall är det ett erkännande av det felaktiga i det Radek skriver
om den: "Den borgerliga revolutionen skulle övergå direkt i en socialistisk
revolution" - men detta är ju just teorin om att växa över i och inte hoppa
över; ur detta härrör en realistisk och inte en adventuristisk taktik. Och vad
menas med orden "nu särskilt anmärkningsvärda teori om den permanenta revolutionen"?
De innebär att Oktoberrevolutionen hade kastat nytt ljus över de aspekter av
teorin som tidigare hade varit i dunkel för många och helt enkelt hade verkat
"otroliga". Andra delen av vol. XIV av Lenins "Samlade Verk" publicerades medan
författaren levde. Tusentals och åter tusentals partimedlemmar läste denna not.
Och ingen förklarade att den var falsk förrän 1924. Och Radek kom inte på det
förrän - år 1928.
Men eftersom Radek inte bara talar om teorin utan också om
taktiken, återstår fortfarande det viktigaste argumentet mot honom. Det är karaktären
av mitt praktiska handlande i revolutionerna 1905 och 1917. Mitt arbete i Petersburgsovjeten
1905 sammanföll med det slutliga utarbetandet av dessa mina ståndpunkter om
revolutionens natur vilka epigonerna nu underkastar en oavbruten spärreld. Hur
kunde sådan påstått felaktiga ståndpunkter undgå att på något sätt återspeglas
i mitt politiska handlande, vilket utfördes inför allas ögon och som dagligen
återgavs i pressen? Men om det antas att en sådan falsk teori återspeglades
i min politik, varför förblev då de som nu är konsuler tysta vid denna tid?
Och vad som är ännu viktigare: varför försvarade Lenin vid denna tid mycket
energiskt Petersburgssovjetens linje, såväl vid revolutionens höjdpunkt som
efter dess nederlag?
Samma frågor, bara i ännu skarpare form, gäller revolutionen
1917. I ett antal artiklar jag skrev i New York värderade jag Februarirevolutionen
utifrån perspektivet av teorin om den permanenta revolutionen. Alla dessa artiklar
finns nu åter i tryck. Mina taktiska slutsatser sammanföll fullständigt med
de slutsatser Lenin samtidigt drog i Genève, och var följaktligen i samma oförsonliga
motsättning till de slutsatser som drogs av Kamenev, Stalin och de andra epigonerna.
Då jag anlände till Petrograd, frågade ingen mig om jag tog avstånd från mina
"misstag" om den permanenta revolutionen. Inte heller fanns det någon som kunde
fråga. Stalin smög förvirrat omkring i vrårna och hade bara en önskan: att partiet
så snabbt som möjligt skulle glömma den politik han hade förespråkat före Lenins
ankomst. Jaroslavskij var ännu inte kontrollkommissionens ordförande; tillsammans
med mensjevikerna, tillsammans med Ordsjonikidze och andra publicerade han en
trivial halvliberal tidning i Jakutsk. Kamenev anklagade Lenin för trotskism
och förklarade när han mötte mig: "Nu är det din tur att fira triumfer". Just
inför Oktoberrevolutionen, skrev jag i bolsjevikernas ledande tidskrift om den
permanenta revolutionens framtid. Det föll aldrig någon in att gå emot mig.
Min solidaritet med Lenin visade sig vara fullständig och ovillkorlig. Vad vill
då mina kritiker, bl.a. Radek, säga? Att jag själv fullständigt hade missförstått
den teori som jag förespråkade, och att jag i de mest kritiska historiska perioderna
handlade i direkt motsats till denna teori, och detta med rätta? Är det inte
enklare att anta att mina kritiker missförstått den permanenta revolutionen,
liksom så mycket annat? Ty om man antar att dessa senkomna kritiker kan analysera
inte bara sina egna idéer utan också andras så bra, hur skall man då förklara
att alla utan undantag intog en så ömklig position i 1917 års revolution, och
för alltid kastat dynga på sig själva under den kinesiska revolutionen?
Men
är allt kommer omkring; någon läsare kanske plötsligt erinrar sig: Hur stod
det då till med den viktigaste parollen: "Ingen tsar - utan en arbetarregering?"
I vissa kretsar anses detta argument vara avgörande. Trotskijs förskräckliga
paroll "Ingen Tsar!" genomgår alla kritiska skrifter om den permanenta revolutionen;
hos vissa framstår den som det slutgiltiga, viktigaste och avgörande argumentet;
hos andra som en färdig hamn för slaka tankar och segel.
Denna kritik når naturligtvis
sitt största djup hos ignoransens och illojalitetens "mästare"[6],
när han i sin oförlikneliga Leninismens problem säger:
"Vi skall inte uppehålla oss vid (nej, verkligen inte! - L.T.) Trotskijs inställning 1905, då han 'helt enkelt' glömde att bönderna utgör en revolutionär kraft och ställde parollen 'ingen tsar, utan en arbetarregering', d.v.s. parollen om en revolution utan bönderna." (Stalin, Leninismens problem, ry. uppl. s. 174-75)[7]
Trots sin nästan hopplösa position inför denna förintande kritik, som inte vill
"uppehålla sig vid" frågan, skulle jag likväl vilja visa på några förmildrande
omständigheter. Det finns några. Jag ber er lyssna.
Även om en av mina artiklar
från 1905 skulle ha innehållit en tvetydig eller olämplig paroll som kunde missförstås,
så borde den idag, dvs. 23 år senare, inte ses isolerad utan snarare sättas
in i sitt sammanhang med mina andra skrifter i samma ämne, och vad som är viktigare:
i samband med mitt politiska agerande i händelserna. Det är otillåtet att bara
ge läsaren själva namnet på ett arbete de inte känner till (lika litet som mina
kritiker) och sedan ge detta namn en innebörd som är diametralt motsatt allting
jag skrev och gjorde.
Men det är kanhända inte överflödigt att tillägga - O
mina kritiker! - att jag aldrig någonsin skrev eller uttalade eller föreslog
en paroll som "Ingen tsar - utan en arbetaregering"! Till grund för mina domares
huvudargument ligger, förutom allting annat, ett fasansfullt faktiskt misstag.
Fakta i målet är att en proklamation betitlad "Ingen tsar - utan en arbetarregering"
skrevs och publicerades utomlands 1905 av Parvus. Jag hade vid denna tid redan
länge levt illegalt i Petersburg och hade ingenting att göra med denna pamflett
vare sig i idéer eller i handling. Jag hörde talas om den mycket senare från
polemiska artiklar. Jag hade aldrig anledning eller tillfälle att uttala mig
om den. Vad gäller proklamationen har jag (lika litet som alla mina kritiker)
varken sett eller läst den. Detta är den faktiska sidan i denna märkliga historia.
Jag är ledsen att jag måste beröva alla dessa Thälmanns och Semards detta mycket
portabla och övertygande argument. Men fakta är starkare än mina mänskliga känslor.
Men det är inte allt. Slumpen har sammanfört händelserna så, att samtidigt som
Parvus utomlands publicerade detta cirkulär "Ingen tsar - utan en arbetarregering!"
som jag inte kände till, dök en proklamation skriven av mig illegalt upp i Petersburg
med titeln: "Varken tsar eller Zemtsi, utan folket!"[8]
Denna titel som ständigt upprepas i flygbladets text som en paroll som omfattar
både arbetare och bönder kunde nästan ha sammanställts för att i folklig form
avvisa de senare påståendena om ett språng över det demokratiska stadie i revolutionen.
Appellen är tryckt i Mina Samlade verk (band II, del 1, s. 256). Där finns också
mina publikationer, publicerade av bolsjevikernas centralkommitté, till dessa
bönder, som, för att använda Stalins fyndiga uttryck, jag "helt enkelt glömde".
Men inte ens detta är allt. Bara för en kort tid sedan skrev den värderande
Rafes, en teoretiker och ledare för den kinesiska revolutionen, i det teoretiska
organet för Sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté om samma förskräckliga
paroll som Trotskij rest under året 1917. Inte 1905, utan 1917! För mensjeviken
Rafes finns det i vilket fall en ursäkt - fram till 1900 var han Petljuras "minister"
och hur kunde han då, upptagen som han var över kampen mot bolsjevikerna, följa
med vad som hände i Oktoberrevolutionens läger! Nåväl, men redaktionen för centralkommitténs
organ? Man bara undrar. Men en idioti mer eller mindre...
"Men hur är det möjligt?"
utropar en samvetsgrann läsare som fötts upp av de senaste åren trams. "Har
vi inte fått lära oss i hundratals och tusentals böcker och artiklar..."?
Jo,
vänner, fått lära er! och det är just därför ni måste lära om. Detta är priset
för en reaktionsperiod. Man kan inte göra något åt det. Historien följer inte
en rät linje. Den har temporärt gått in i Stalins återvändsgränd.
5. REALISERADES NÅGONSIN 'DEN DEMOKRATISKA DIKTATUREN' I VÅRT LAND? I SÅ FALL, NÄR?
Radek hänvisar till Lenin och påstår att den demokratiska diktaturen förverkligades i form av maktdualismen under Kerenskij-perioden. Ja, tillfälligtvis - och än mer: villkorligt - ställde Lenin frågan på detta sätt; det medger jag. "Tillfälligtvis"? Radek blir indignerad och anklagar mig för att angripa en av de mest grundläggande tankarna hos Lenin. Men Radek är arg endast därför att han vet med sig att han har fel. I Lärdomar av Oktober som Radek likaså efter fyra års försening underkastar en kritik, tolkade jag Lenins ord om den demokratiska diktaturens "förverkligande" på följande sätt:
"En demokratisk arbetar- och bondekoalition kunde endast ta formen som en omogen maktstruktur som inte kunde uppnå verklig makt - den kunde endast ta form som en tendens och inte som ett konkret faktum." (Samlade Verk, vol. III, del 1, s. XXI)
Med hänsyn till denna tolkning skriver Radek: "En sådan tolkning av innehållet i
en av de mest framstående teoretiska kapitlen i Lenins verk är fullständigt
värdelös." Dessa ord följs av en patetisk åkallan av bolsjevismens traditioner,
och slutligen kommer sammanfattningen: "Dessa frågor är alltför viktiga för
att man skall få besvara dem genom en hänvisning till vad Lenin tillfälligtvis
sade."
Genom detta vill Radek skapa intrycket att jag behandlar "en av de mest
framstående" idéerna hos Lenin på ett vårdslöst sätt. Men Radek kastar sin indignation
och sitt patos på hälleberget. Det vore bättre om han sökte förstå. Min framställning
i Lärdomar av Oktober berodde inte - även om den var mycket sammanträngd - på
en plötslig inspiration på basis av citat tagna i andra hand, utan på en verklig,
noggrann studie i Lenins skrifter. Den återger det viktiga i Lenins tanke i
denna fråga, medan Radeks pratsjuka framställning, trots rikedomen på citat,
inte återger ett enda levande stycke av Lenins tanke.
Varför använde jag mig
av det inskränkande ordet "tillfälligtvis"? Därför att detta var hur frågan
verkligen ställdes. Hänvisningar till det faktum att den demokratiska diktaturen
"förverkligades" i form av maktdualismen ("i en viss form och till en viss punkt")
gjordes av Lenin endast under perioden mellan april och oktober 1917, dvs. innan
den demokratiska revolutionen verkligen ägde rum. Radek vare sig märkte, förstod
eller värderade detta. I kampen mot de nuvarande epigonerna, talade Lenin utomordentligt
villkorligt om den demokratiska diktaturens "förverkligande". Han gjorde det
inte för att ge en historisk karakteristik av maktdualismens period - i så fall
vore det ju rent nonsens - utan för att argumentera emot dem som ville ha en
andra, förbättrad upplaga av den självständiga demokratiska diktaturen. Lenins
ord betydde endast att det inte finns och inte kan finnas någon demokratisk
diktatur utanför dubbelmaktens bedrövliga missfall, och att det just därför
var nödvändigt att "ge partiet nya vapen", dvs. byta paroller. Att påstå att
mensjevikernas och socialistrevolutionärernas koalition som hetsade mot bolsjevikerna,
utgjorde ett "förverkligande" av den bolsjevikiska parollen - detta innebar
antingen att man förvandlar svart till vitt eller också att man helt har tappat
förståndet.
Med hänsyn till mensjevikerna kunde man anföra ett argument som
till en viss del skulle vara analogt med Lenins argument mot Kamenev: "Ni väntar
på att bourgeoisin skall uppfylla en 'progressiv' mission i revolutionen? Denna
mission har redan förverkligats: den politiska roll som spelas av Rodtjanko,
Gutjkov och Miljukov är det maximum som bourgeoisin kan ge, liksom kerenskijadismen
är det maximum av den demokratiska revolutionen som kunde förverkligas som ett
självständigt stadium."
Ofrånkomliga anatomiska drag - rudiment - visar att
våra förfäder hade svans. Dessa drag räcker för att bekräfta djurvärldens genetiska
enhet. Men, för att säga det rakt ut: människan har inte svans. Lenin visade
Kamenev den demokratiska diktaturens rudiment i maktdualismens regim, och varnade
honom för att inget nytt organ skulle kunna växa fram ur dessa rudiment. Och
vi fullbordade den demokratiska diktaturen djupare, mer bestämt, renare än vad
som gjorts någon annanstans.
Radek borde reflektera över det faktum att om den
demokratiska diktaturen verkligen hade förverkligats under perioden från februari
till april, skulle t.o.m. Molotov ha erkänt det. Partiet och klassen förstod
den demokratiska diktaturen som en regim som obarmhärtigt skulle förstöra den
gamla monarkiska statsapparaten och fullständigt likvidera godsherrarnas jordegendomar.
Men av detta syntes inte ett spår under Kerenskij-perioden. För bolsjevikpartiet
gällde frågan emellertid ett sant förverkligande av de revolutionära uppgifterna och inte upptäckten av vissa sociologiska och historiska 'rudiment'. För att
upplysa sina motståndare teoretiskt ställde Lenin dessa drag som saknade utvecklingsmöjlighet
i blixtbelysning - och det var allt han gjorde i denna fråga. Radek försöker
emellertid på allvar övertyga oss om att under maktdualismens, dvs. maktlöshetens
period, existerade "diktaturen" och den demokratiska revolutionen fullbordades.
Det var bara det, ser ni, att det var en sådan "demokratisk revolution" som
endast genier som Lenin kunde se. Man just detta innebär att den inte förverkligades.
Den verkliga demokratiska revolutionen är nämligen någonting som varje illitterat
bonde i Ryssland eller i Kina skulle känna igen. Men vad gäller de morfologiska
dragen är detta mycket svårare. Till exempel: trots den lärdom som flödar från
Kamenev är det omöjligt att få Radek att slutligen erkänna att den demokratiska
diktaturen likaså "förverkligades" i Kina i Lenins betydelse (genom Kuomintang),
och att den förverkligades fullständigt och i mera avslutad form än genom maktdualismens
institutioner i vårt land. Endast hopplösa våp kan förvänta sig en andra och
förbättrad upplaga av "demokratin" i Kina.
Om den demokratiska diktaturen endast
hade förverkligats i vårt land i form av Kerenskijadismen - som spelade rollen
av springpojke till Lloyd George och Clemenceau - då skulle vi tvingas säga
att historien på ett grymt sätt har lekt med bolsjevismens strategiska paroller.
Lyckligtvis är det inte så. Den bolsjevikiska parollen förverkligades - men
inte som en morfologisk antydan, utan som största historiska realitet. Men den
förverkligades inte före, utan efter Oktober. Bondekriget, för att använda Marx´
ord, stödde proletariatets diktatur. Samarbetet mellan de två klasserna förverkligades
genom Oktober i jättelik skala. I den stunden kände och förstod varje okunnig
bonde, även utan Lenins kommentarer, att den bolsjevikiska parollen hade väckts
till liv. Och Lenin själv värderade Oktoberrevolutionen - dess första stadium
- som ett sant förverkligande av den demokratiska revolutionen, och därigenom
också som det verkliga, om än förändrade, förkroppsligandet av bolsjevikernas
strategiska paroll. Hela Lenin måste tas i beaktande. Och först och främst:
Lenin efter Oktober, då han gjorde överblickar och värderade händelserna från
en högre belägen utsiktspost. Slutligen måste Lenin ses ur ett leninistiskt
perspektiv, och inte ur ett epigoniskt.
Frågan om revolutionens klasskaraktär
och dess "överväxande" underkastar Lenin (efter Oktober) en analys i sin bok
om Kautsky. Här är en av de passager som Radek borde begrunda:
"Ja, vår revolution (Oktoberrevolutionen - L.T.) är borgerlig, så länge vi går tillsammans med bondeklassen som helhet. Detta har vi haft fullständigt klart för oss, vi har talat härom hundratals och tusentals gånger sedan år 1905, och aldrig har vi försökt att hoppa över detta nödvändiga stadium i den historiska processen eller att upphäva det genom dekret."
Och vidare:
"Och det gick just så, som vi sagt. Revolutionens förlopp bekräftade riktigheten i vårt resonemang. Först tillsammans med 'alla' bönder mot monarkin, mot godsägarna, mot det medeltida systemet (och så till vida förblir revolutionen borgerlig, borgerligt-demokratisk). Sedan tillsammans med fattigbönderna, tillsammans med halvproletariatet, tillsammans med alla exploaterade mot kapitalismen, därigenom mot landsbygdens rika, kulakerna och spekulanterna - och så till vida blir revolutionen socialistisk. (bd. XV, s. 508)[1]
Så talade Lenin - inte "tillfälligtvis"
utan alltid, eller mera precist: beständigt - då han gav en avslutad och generaliserad
och fullständig värdering av revolutionen, inklusive Oktober. "Saker och ting
har skett just som vi förutsade". Den borgerligt-demokratiska revolutionen förverkligades
som en koalition mellan arbetare och bönder. Under Kerenskijs period? Nej, under den första perioden efter Oktober. Är det sant? Förvisso. Men som vi nu vet,
den förverkligades inte i form av den demokratisk diktatur, utan i form av proletariatets
diktatur. Därigenom försvann också nödvändigheten av den gamla algebraiska formuleringen.
Om Lenins villkorliga argument mot Kamenev 1917 och den fullbordade leninska
karakteristiken av Oktoberrevolutionen under de efterföljande åren okritiskt
ställs mot varandra, då följer att två demokratiska revolutioner "förverkligades"
i Ryssland. Det är en för mycket, särskilt som den andra skiljs från den första
genom proletariatets väpnade uppror.
Kontrastera nu det citat som just givits
från Lenins bok "Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky" med det ställe
i min "Resultat och framtidsutsikter", där (i kapitlet "Den proletära regimen")
diktaturens första stadium och perspektiven för dess fortsatta utveckling skisseras:
"Proletariatet kommer att tvingas föra ut klasskampen i byarna och på detta sätt förstöra den intressegemenskap som otvivelaktigt kommer att finnas bland bönderna, om än inom relativt trånga gränser. Från första stunden av sitt maktövertagande, kommer proletariatet att tvingas söka stöd i antagonismen mellan de fattiga och rika i byarna, mellan jordbruksproletariatet och jordbruksbourgeoisin." (Vår Revolution 1906, s. 255)[2]
Hur föga detta
liknar en "förnekelse" av bönderna från min sida, och den fullständiga "antagonismen"
mellan de två linjerna, Lenins och min!
Det citat som givits ovan från Lenin
står inte ensamt i hans arbeten. Tvärtom: som alltid hos Lenin blir den nya
formuleringen, vilken belyser händelserna mera ingående, själva axeln i hans
tal och artiklar under en hel period. I mars 1919 sade Lenin:
"I oktober 1917 tog vi makten tillsammans med bönderna som helhet. Detta var en borgerlig revolution, eftersom klasskampen på landsbygden ännu inte hade utvecklats." (bd. XVI, s. 143)[3]
Det följande sades av Lenin vid partikongressen i mars 1919:
"I ett land där proletariatet tvingades ta makten med böndernas hjälp, där det blev proletariatets öde att tjäna som agent för en småborgerlig revolution, var vår revolution fram till skapandet av Fattigböndernas Kommittéer, dvs. fram till sommaren och t.o.m. hösten 1918 i stor utsträckning en borgerlig revolution." (bd. XVI, s. 105)[4]
Dessa ord upprepades ständigt av Lenin i olika variationer och vid olika tillfällen. Men Radek undviker helt enkelt denna grundläggande tanken hos Lenin, denna tanke som är avgörande i kontroversen.
Proletariatet tog makten tillsammans med bönderna
i Oktober, säger Lenin. Endast därigenom var revolutionen en borgerlig revolution.
Är det riktigt? I en viss betydelse, ja. Men detta innebär att den verkliga proletariatets och böndernas demokratiska diktatur, dvs. den som verkligen förstörde
autokratins och slaveriets regim och tog jorden från feodalherrarna, inte ägde
rum före Oktober utan endast efter, den ägde, för att använda Marx´ ord, rum
i form av proletariatets diktatur med stöd från bondekriget - och började sedan,
några månader senare, att växa över i en socialistisk diktatur. Är detta verkligen
så svårbegripligt? Kan man ha olika uppfattningar om denna fråga idag?
Enligt
Radek syndar den "permanenta" teorin genom att blanda samman det borgerliga
stadiet med et socialistiska. Men i verkligheten "sammanblandade" dvs. kombinerade
klassdynamiken dessa två stadier så fullständigt, att vår stackars metafysiker
inte längre kan finna trådarna.
Förvisso kan man hitta många brister och felaktiga
påståenden i Resultat och framtidsutsikter. Men när allt kommer okring skrevs
inte detta arbete 1928, utan avsevärt lång tid före Oktober - före Oktober 1905.
Frågan om brister i teorin om den permanenta revolutionen, eller mera konkret:
i mina argument för denna teori vid denna tid, berörs överhuvudtaget inte av
Radek; ty i sina lärares - epigonernas - fotspår angriper han inte teorins brister
utan dess starka sidor, de som bekräftats av den historiska utvecklingen; han
angriper dem med hjälp av fullständigt falska slutsatser som deducerades fram
ur Lenins formuleringar - vilka Radek inte har studerat noggrant eller ens tänkt
igenom ordentligt.
Detta bollande med gamla citat praktiseras i allmänhet av
hela denna skola av epigoner på ett speciellt sätt, vilket aldrig inbegriper
den verkliga historiska processen. Men då "trotskismens" motståndare tvingas
arbeta med en analys av Oktoberrevolutionens verkliga förlopp och göra det seriöst
och samvetsgrant - vilket händer några av dem då och då - då når de oundvikligen
fram till formuleringar i den teoris anda som de avvisar. Vi finnar tydligen
bevis för detta i de av A. Jakovlevs verk, som behandlar Oktoberrevolutionen.
Det gamla Rysslands klassförhållanden formulerades av denna författare, idag
en stötta för den härskande fraktionen[5] och
onekligen mera beläst än de andra stalinisterna - och förvisso mer än Stalin
- på följande sätt:
"Vi ser en tvåfaldig begränsning i bondeupproret (mars till oktober 1917). Trots att det nådde bondekrigets nivå, övervann upproren inte sin begränsning, bröt inte ner gränserna för de omedelbara uppgifterna att krossa de närboende godsherrarna, förvandlades inte till en organiserad revolutionär rörelse; förlorade inte den karaktär av ett elementärt utbrott som utmärker en bonderörelse.
Om man tar bondeupproret för sig - ett elementärt uppror, begränsat i målsättning till krossandet av de närliggande jordägarna - kunde det inte segra, kunde det inte förstöra statsmakten, som var fientlig mot bönderna, som stödde jordägarna. Därför kan bonderörelsen endast segra om den leds av en motsvarande urban klass ... Detta är orsaken till att den agrara revolutionens öde i sista hand inte avgjordes i de tiotusentals byarna, utan i de hundratals städerna. Endast arbetarklassen, som gav bourgeoisin dess dödsslag i landets centra, kunde föra bondeupproret till seger; endast arbetarklassens seger i staden kunde tvinga ut bonderörelsen ur dess begränsning av en elementär sammanstötning mellan tiotals miljoner bönder och tiotusentals jordägare; endast arbetarklassens seger kunde slutligen lägga grunden för en ny typ av bondeorganisation som förenade fattig- och mellanbönderna, inte med bourgeoisin utan med arbetarklassen. Frågan om bondeupprorets seger var en fråga om arbetarklassens seger i städerna.
Då arbetarna gav bourgeoisins regering ett slutligt slag i Oktober, då löste de därigenom samtidigt frågan om bondeupprorets seger."
Och vidare:
"...Hela frågans kärna är denna: tack vare de historiskt givna förhållandena, gick det borgerliga Ryssland 1917 i allians med jordägarna. Också fraktionerna till vänster inom bourgeoisin, som mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, kunde inte undgå att göra ett avtal till jordägarnas förmån. Däri ligger den viktigaste skillnaden mellan förhållandena för den ryska revolutionen och den franska revolutionen som ägde rum över hundra år tidigare ... Bonderevolutionen kunde 1917 inte segra som en borgerlig revolution (just det! - L.T.). Två vägar stod öppna för den. Antingen nederlag under slagen från bourgeoisins och jordägarnas förenade krafter eller - seger som en rörelse som följde och understödde den proletära revolutionen. Genom att ta över bourgeoisins mission i den Stora Franska Revolutionen, genom att ta över dess uppgift att leda den agrara revolutionen, fick arbetarklassen i Ryssland möjlighet att genomföra en segerrik proletär revolution." (Bonderörelsen 1917, Statliga Förlaget 1927, ss. x-xi, x-xi.)
Vilka är de grundläggande elementen
i Jakovlevs argumentation? Böndernas oförmåga att spela en självständig politisk
roll; den därav följande oundvikligheten i den urbana klassens ledande roll;
den ryska bourgeoisins oförmåga att spela en ledande roll i den agrara revolutionen;
den därav följande oundvikligheten av proletariatets ledande roll; dess maktövertagande
som ledare för den agrara revolutionen; slutligen, proletariatets diktatur som
stöder sig på bondekriget och inleder epoken av socialistiska revolutioner.
Detta förstör in i rötterna den metafysiska frågeställningen om revolutionens
"borgerliga" eller "socialistiska" karaktär. Frågans kärnpunkt låg i det faktum
att agrarfrågan, som utgjorde basen för den borgerliga revolutionen, inte kunde
lösas under bourgeoisins styre. Proletariatets diktatur dök upp på scenen, inte efter fullbordandet av den agrara demokratiska revolutionen utan som en nödvändig
förutsättning för dess fullbordan. Med ett ord: i detta retrospektiva schema
har vi alla de grundläggande elementen i teorin om den permanenta revolutionen
som den formulerades av mig 1905. Hos mig var den en historisk prognos; Jakovlev,
som bygger på förarbeten av en hel stab av unga forskare, gör en balansräkning
för händelserna under de tre revolutionerna 22 år efter den första revolutionen
och 10 år efter Oktoberrevolutionen. Och vad följer? Jakovlev upprepar nästan
ordagrant mina formuleringar från 1905.
Men vilken attityd intar Jakovlev till
teorin om den permanenta revolutionen? Det är en attityd som anstår varje stalinistisk
funktionär som önskar behålla sin post och klättra uppåt. Men hur lyckas då
Jakovlev försona sin värdering av Oktoberrevolutionens drivkrafter med kampen
mot "trotskismen"? Mycket enkelt: han struntar helt i att ens tänka på en sådan
försoning. Likt några av de liberala tsaristiska tjänstemännen som erkände Darwins
teori men samtidigt regelbundet gick till nattvarden, skaffar sig Jakovlev rätten
att då och då uttrycka marxistiska tankegångar genom att delta i den ritualistiska
hetsen mot den permanenta revolutionen. Liknande exempel kunde samlas ihop i
dussintal.
Det återstår att tillägga att Jakovlev inte utförde det ovan citerade
verket om Oktoberrevolutionens historia på eget initiativ, utan på basis av
ett beslut i centralkommittén, som samtidigt gav mig i uppdrag att redigera
Jakovlevs arbete.[6]
Vid den tiden väntade
vi fortfarande på Lenins tillfrisknande, och det föll aldrig någon av epigonerna
in att starta en konstgjorde dispyt om den permanenta revolutionen. I vilket
fall: i min roll som f.d. eller rättare sagt, som den föreslagna redaktören
för Oktoberrevolutionens officiella historia, kan jag med fullständig tillfredsställelse
konstatera att författaren i alla frågor under debatt, medvetet eller omedvetet,
utnyttjade ordagranna formuleringar från mitt förbjudna och kätterska arbete
om den permanenta revolutionen (Resultat och framtidsutsikter).
Den allsidiga
värderingen av den bolsjevikiska parollens historiska öde som Lenin själv gav
visar med säkerhet att skillnaden mellan de två linjerna, den "permanenta" och
Lenins, hade en sekundär och underordnad betydelse; det grundläggande var det
som förenade dem. Och denna grund i de både linjerna, som fullständigt sammansmälte
i Oktoberrevolutionen, står i oförsonlig motsättning inte bara till Stalins
linje i februari-mars (1917) och Kamenevs, Rykovs och Zinovjevs april-oktoberlinje
(1917), inte bara till hela den Kina-politik som förs av Stalin, Bucharin och
Martinov, utan också Radeks nuvarande "Kina-linje".
Och Radek, som bytte värderingssystem
så radikalt mellan 1925 och andra halvan av 1928, söker anklaga mig för att
inte förstå "marxismens och leninismens komplexitet" då kan jag svara: den grundläggande tankegång som jag lade fram för 23 år sedan i "Resultat och framtidsutsikter"
anser jag fullständigt bekräftad av händelseförloppet och just därför i överrensstämmelse
med bolsjevismens strategiska linje.
Särskilt ser jag ingen som helst anledning
att ta tillbaka någonting av vad jag sade 1922 om den permanenta revolutionen
i förordet till min bok Året 1905, som hela partiet läste och studerade i otaliga
upplagor och omtryck medan Lenin levde och som "irriterade" Kamenev först hösten
1924 och Radek först hösten 1928.
"Just under perioden mellan 9 januari och Oktoberstrejken" (sägs det i detta förord) "utvecklade författaren de åsikter som senare fick namnet 'teorin om den permanenta revolutionen'. Detta något ovanliga namn uttryckte tanken att den ryska revolutionen, direkt konfronterad med borgerliga uppgifter, inte kunde stanna vid dem. Revolutionen kunde inte lösa sina omedelbara borgerliga uppgifter på annat sätt än genom att ge proletariatet makten...
Denna värdering bekräftades fullständigt, om än först efter 12 år. Den ryska revolutionen kunde inte leda fram till en borgerligt-demokratisk regim. Den måste överlämna makten till arbetarklassen. Om arbetarklassen fortfarande var för svag för att ta makten 1905, måste den mogna och växa i styrka, inte i den borgerligt-demokratiska republiken utan i 3 junitsarismens illegalitet.[7] (L. Trotskij, Förord till Året 1905, s. 4-5)
Som komplement skulle jag vilja citera en av de skarpaste polemiska bedömningar som jag gjorde av parollen "demokratisk diktatur". 1909 skrev jag i Rosa Luxemburgs polska tidskrift:
"Medan mensjevikerna - som utgår från abstraktionen att 'vår revolution är borgerlig' - kommer till slutsatsen att proletariatets hela taktik måste anpassas till den liberala bourgeoisins uppträdande och låta den gripa statsmakten, når bolsjevikerna - som utgår från samma abstraktion: 'demokratisk' inte 'socialistisk diktatur' - fram till tanken på proletariatets borgerligt-demokratisk självbegränsning, trots att det har statsmakten i sin hand. Skillnaden mellan dem i denna fråga är förvisso mycket viktig: medan mensjevismens anti-revolutionära sida redan idag uttrycks med full kraft, hotar bolsjevismens anti-revolutionära drag att bli en stor fara först i händelse av en seger för revolutionen."
Till denna passage i artikeln, vilken trycktes om i den ryska upplagan av min bok Året 1905, gjorde jag i januari 1922 följande kommentar:
"Som alla känner till, inträffade inte detta, ty under Lenins ledarskap kunde bolsjevismen (dock inte utan en inre strid) fullborda sin ideologiska omsadling i den viktigaste frågan under 1917, dvs. innan maktövertagandet."
Dessa två citat har sedan 1924 utsatts för en fullständig spärreld av kritik.
Nu, efter fyra års fördröjning, har Radek anslutit sig till kritikerna. Likväl:
om man begrundar de citerade raderna noggrant, måste man medge att de innehöll
en viktig prognos och en inte mindre viktig varning. Faktum kvarstår att under
Februarirevolutionen anslöt sig hela det s.k. "gamla gardet" av bolsjeviker
till åsikten om en ren motsatsställning mellan den demokratiska diktaturen och
den socialistiska. Utav Lenins 'algebraiska' formulering gjorde hans närmaste
lärjungar en rent metafysisk konstruktion och ställde den mot revolutionens
verkliga utveckling. Vid en utomordentligt viktig historisk vändpunkt intog
ledarskiktet bland de ryska bolsjevikerna en reaktionär hållning, och om Lenin
inte hade anlänt så lägligt kunde de ha kväst Oktoberrevolutionen under förevändningen
av en kamp mot trotskismen, så som de senare drev kniven i ryggen på den kinesiska
revolutionen. Mycket underdånigt beskriver Radek den felaktiga ståndpunkten
hos hela partiets ledarskikt som en "tillfällighet". Men detta har föga värde
som en marxistisk förklaring av Kamenevs, Zinovjevs, Stalins, Molotovs, Rykovs,
Kalinins, Nogins, Miljutins, Krestinskijs, Frunzes, Jaroslavskijs, Ordsjonikidzes,
Preobrasjenskijs, Smilgas och dussintals andra "gamla bolsjevikers" vulgärdemokratiska
position. Vore det inte mera korrekt att erkänna att den gamla bolsjevikiska
formuleringen innehöll vissa risker? Den politiska utvecklingen fyllde den -
som alltid händer med tvetydiga revolutionära formuleringar - med ett innehåll
fientligt mot den proletära revolutionen. Det är självklart att om Lenin levt
i Ryssland och sett utvecklingen inom partiet dag för dag, särskilt under kriget,
skulle han infört de nödvändiga korrektiven och klargörandena i tid. Tursamt
nog för revolutionen kom han tillbaka i tid, om än något försenad, för att företa
den nödvändiga ideologiska omsadlingen. Proletariatets klassinstinkt och det
revolutionära trycket från partiets bas, förberett genom hela det föregående
arbetet från bolsjevismens sida, gjorde det möjligt för Lenin att i kamp mot
toppskiktet och trots deras motstånd, få över partiets politik i nya spår i
rätt tid.
Följer verkligen av detta att vi idag för Kinas, Indiens och andra
länders del måste acceptera Lenins formulering från 1905 i dess algebraiska
form och att vi måste överlämna arbetet åt de kinesiska och indiska Stalinarna
och Rykoverna (Tang Ping-shan, Roy och andra) att fylla formuleringen med ett
småborgerligt nationaldemokratiskt innehåll - och sedan vänta på den rätta ankomsten
av en Lenin som skall genomföra de nödvändiga korrektiven från 4 april? Men
kan vi säkra ett sådan korrektiv för Kina och Indien? Vore det inte bättre att
i denna formulering introducera de korrigeringar vars nödvändighet har visats
av den historiska erfarenheten såväl i Kina som i Ryssland?
Innebär det ovanstående
att parollen om arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur helt enkelt ses
som "ett misstag"? Numera delas, som vi alla vet, alla en människas tankar och
handlingar in i två kategorier: absolut riktiga, dvs. de som följer den "allmänna
linjen" och absolut felaktiga, dvs. avvikelser från denna linje. Detta hindrar
naturligtvis inte att det som idag förklaras för absolut riktigt, imorgon kan
förklara absolut felaktigt. Men den verkliga tankeutvecklingen kände också,
innan den "allmänna linjen" dök upp, till metoden av ett successivt närmande
till sanningen. Också i enkla aritmetiska divisioner är det nödvändigt att experimentera
genom valet av siffror; man börjar med större eller mindre siffror, och avför
sedan alla utom en av dem genom testning. Då man inom artilleriet skall inringa
målet, kallas metoden för successivt närmande för "gaffling". Lika litet kan
man inom politiken undvika den approximativa metoden. Det gäller bara att i
tid förstå att en miss är en miss, och inför de nödvändiga korrigeringarna i
tid.
Den stora historiska betydelsen av Lenins formulering låg i det faktum
att den under en ny historisk epoks förhållanden, förstod att lösa en av de
viktigaste teoretiska och politiska frågorna, nämligen frågan om den grad av
politiskt oberoende som kunde uppnås av olika småborgerliga grupperingar, framförallt
bondeståndet. Tack vare sin fullständighet, reglade den bolsjevikiska erfarenheten
från 1905-17, dörren mot den "demokratiska diktaturen". Med egen hand skrev
Lenin inskriptionen över denna dörr: Ej ingång - ej utgång. Han formulerade
den i dessa ord: Bonden måste följa antingen borgaren eller arbetaren. Men epigonerna
ignorerar fullständigt denna slutsats som följer av bolsjevismens gamla formulering
och kanoniserar istället en provisorisk hypotes genom att föra in den i programmet.
Det är just detta som epigonernas väsen i stort visar sig.
6. OM ATT HOPPA ÖVER HISTORISKA STADIER
Radek upprepar inte bara några av de officiella kritiska skrivövningarna
från de senaste åren; han förenklar dem också ibland, där så är möjligt. Från
vad han skriver följer att jag inte gör någon som helst distinktion mellan de
borgerliga och socialistiska revolutionerna, mellan Öst och Väst, varken 1905
eller idag. I Stalins efterföljd upplyser Radek mig också om det otillåtna i
att hoppa över historiska stadier.
Frågan måste först och främst ställas: om
det för mig 1905 helt enkelt handlade om en 'socialistisk revolution', varför
trodde jag då att den kunde börja i det efterblivna Ryssland snarare än i det
utvecklade Europa? Av patriotism? Av nationalstolthet? Och, likväl, detta var
ju precis vad som hände. Förstår Radek detta: om den demokratiska revolutionen
hade förverkligats i Ryssland som ett självständigt stadium hade vi idag då
haft proletariatets diktatur? Om detta kom tidigare här än i Väst, var det just
och endast därför att historien kombinerade den borgerliga revolutionens huvudinnehåll
med det första stadiet i den proletära revolutionen - blandade inte samman dem,
utan kombinerade dem organiskt.
Att skilja mellan den borgerliga och den proletära
revolutionen är politiskt ABC. Men efter ABC kommer stavelserna, dvs. en kombination
av bokstäver. Historien skapade just en sådan kombination av de viktigaste bokstäverna
i det borgerliga alfabetet med de första i det socialistiska. Men Radek vill
dra oss tillbaka från de redan fullbordade stavelserna till själva alfabetet.
Sorgligt, men sant.
Det är nonsens att påstå att stadier inte kan överhoppas.
Den levande historiska processen gör alltid språng över isolerade 'stadier',
vilket härrör ur den teoretiska organisationen av utvecklingsprocessen sedd
i stort, dvs. i sin maximala fullständighet. Detsamma krävs av den revolutionära
politiken i det kritiska ögonblicket. Man kan säga att den första distinktionen
mellan en revolutionär och en vulgär evolutioniker ligger i förmågan att erkänna
och utnyttja sådana ögonblick.
Marx´ uppdelning av industrins utveckling i hantverk,
manufaktur och fabriksväsende är del av den politiska ekonomins ABC, eller mera
precis, av den historiskt-ekonomiska teorin. Men i Ryssland kom fabrikerna till
genom ett språng över manufakturens och stadshantverkets epok. Detta tillhör
redan historiens stavelser. En liknande process ägde rum i vårt land vad gäller
klassrelationer och politik. Rysslands moderna historia kan inte förstås om
man inte känner till det marxska schemat över tre stadier: hantverken, manufakturen,
fabriken. Men om man bara känner till detta, förstår man fortfarande ingenting.
Ty faktum är att Rysslands historia - Stalin får inte ta det som en personlig
förolämpning - hoppade över flera stadier. Men också den teoretiska distinktionen
mellan stadierna är nödvändig för Ryssland, ty annars kan man inte förstå varken
vad detta hopp berodde på eller vad det fick för konsekvenser.
Frågan kan också
ses från en annan sida (såsom Lenin tillfälligtvis såg på dubbelmakten), och
man kan då säga att Ryssland genomlöpte alla tre av Marx´ stadier - men de första
två i en extrem sammanträngd, embryonal form. Dessa 'rudiment', hantverkets
och manufakturens stadium - enbart skisserade i punkter så att säga - räcker
för att bekräfta den ekonomiska processens genetiska enhet. Likväl är den kvantitativa
sammandragningen av det två stadierna så stor att den skapade en helt ny kvalitet
i hela nationens sociala struktur. Det mest slående uttrycket för denna nya
'kvalitet' i politiken är Oktoberrevolutionen.
Vad som är allra svårast att
uthärda i denna debatt är Stalins "teoretiserande" med de två glansstycken som
utgör hela hans teoretiska utrustning: 'lagen om den ojämna utvecklingen' och
'man kan inte hoppa över några stadier'. Stalin har ännu inte förstått att hoppet
över stadier (eller ett stadiums för långa kvardröjande) är just det som kallas
för ojämn utveckling. Gentemot teorin om den permanenta revolutionen, ställer
Stalin med oefterhärmligt allvar upp ... lagen om den ojämna utvecklingen. Likväl
vilar hela förutsägelsen att det historiskt efterblivna Ryssland kunde nå den
proletära revolutionen tidigare än det utvecklade Storbritannien just helt och
hållet på lagen om den jämna utvecklingen. Men för att kunna göra denna förutsägelse
måste man förstå den historiska ojämnheten i hela dess dynamiska konkretion,
och inte helt enkelt hålla på att idissla ett citat av Lenin från 1915, vilket
dessutom vrängts ut och in och tolkas av en illitterat.
De historiska 'stadiernas'
dialektik är relativt lätt att förstå under perioder av revolutionär uppgång.
Reaktionära perioder blir däremot helt naturligt epoker för billig evolutionism.
Stalinismen, denna grova ideologiska vulgaritet, partireaktionens värdiga dotter,
har skapat sig en egen kult kring framsteg genom stadier, som en täckmantel
för dess politiska nattfrieri och samlande av småsmulor. Denna reaktionära ideologi
har nu svalt också Radek.
Ett eller annat stadium av den historiska processen
kan under vissa förhållanden visa sig användbart - även om det teoretiskt sett
inte är oundvikligt. Och omvänt kan teoretiskt 'oundvikliga' stadier genom utvecklingens
dynamik trängas samman till en nollpunkt, särskilt under revolutioner, vilka
ju inte för inte kallats för historiens lokomotiv.
I vårt land 'hoppade' proletariatet
exempelvis över den demokratiska parlamentarismens stadium, och gav den Konstituerande
Församlingen enbart ett par timmars livstid, och det till och med bara på historiens
bakgård. Men det kontrarevolutionära stadiet i Kina kan inte på något sätt hoppas
över, liksom i Ryssland de fyra dumornas period inte kunde hoppas över. Det
nuvarande kontra-revolutionära stadiet i Kina var emellertid inte historiskt
sett 'oundvikligt'. Det är ett direkt resultat av Stalins och Bucharins katastrofala
politik, dessa figurer som i historien kommer att kallas för nederlagens organisatörer.
Men opportunismens frukter har blivit en objektiv faktor som kan hindra den
revolutionära processen under lång tid.
Varje försök att hoppa över verkliga,
dvs. objektivt grundade stadier i massornas utveckling, är politisk adventurism.
Så länge majoriteten av arbetarmassorna har förtroende för socialdemokraterna,
eller för, låt oss säga Kuomintang eller fackföreningarna, kan vi inte ställa
dem inför uppgiften att omedelbart störta den borgerliga makten. Massorna måste
vara beredda för detta. Förberedelsen kan visa sig vara ett mycket långt 'stadium'.
Men endast en svanspolitiker kan tro att 'tillsammans med massorna' måste vi
sitta först i högra och sedan i vänstra Kuomintang, eller ingå ett block med
strejkbrytaren Purcell 'till dess massorna desillusionerats av sina ledare'
- som vi under tiden stöttar upp med vår vänskap och ger auktoritet.
Radek kan
knappast ha glömt att många 'dialektiker' karakteriserade kravet på utträde
ur Kuomintang och brytningen med den Anglo-ryska kommittén som ett hopp över
stadier, och dessutom som en brytning med bönderna (Kina) och med de arbetande
massorna (Storbritannien). Radek borde minnas detta desto bättre eftersom han
själv var en av dessa bedrövliga 'dialektiker'. Nu endast fördjupar och generaliserar
han sina opportunistiska misstag.
I april 1919 skrev Lenin i en programmatisk
artikel, "Tredje Internationalen och dess plats i historien":
"Vi misstar oss knappast, om vi säger, att just denna motsägelse mellan Rysslands efterblivenhet och dess 'språng' till demokratins högsta form, över den proletära demokratin, just denna motsägelse var en av orsakerna ... som i västern särskilt försvårar eller fördröjt förståelsen för sovjeternas roll." (bd. XVI, s. 183)[1]
Lenin säger här direkt att Ryssland gjorde ett "språng över den borgerliga demokratin".
Förvisso finns i Lenins uttalande alla de nödvändiga inskränkningarna, om än
endast indirekt: när allt kommer omkring består dialektiken inte i att varje
gång upprepa alla konkreta förhållanden; författaren utgår från att också läsaren
har någonting i huvudet. Språnget över den borgerliga demokratin blir trots
allt bestående och försvårar, enligt Lenins korrekta observation, förståelsen
hos alla dogmatiker och schematiker - inte bara i "västern" utan också i östern
- för sovjeternas roll.
Och så här behandlas frågan i förordet till Året 1905
som nu plötsligt ger Radek sådan huvudvärk:
"Redan 1905 kallade arbetarna i Petersburg sin sovjet för en proletär regering. Denna beteckning gick in i vardagsspråket vid denna tid och sammanföll fullständigt med programmet för arbetarklassens kamp för makten. Men samtidigt ställde vi mot tsarismen ett utarbetat program för den politiska demokratin (allmän rösträtt, republik, milis etc.). Vi kunde inte handla annorlunda. Den politiska demokratin är ett nödvändigt stadium i de arbetande massornas utveckling - med den utomordenligt viktiga reservation att i det ena fallet vara detta stadium i decennier, i ett annat tillåter den revolutionära situationen massorna att befria sig från den politiska demokratins fördomar t.o.m. innan dessa institutioner ens har förverkligats." (Trotskij, Året 1905, s. 7)
Dessa ord, som f.ö. är i fullständig överrensstämmelse med Lenins tankar som jag citerar ovan, förklarar tillräckligt - tror jag - nödvändigheten av att mot Kuomintangs diktatur ställa ett "utarbetat program för den politiska demokratin". Men det är just här som Radek går till vänster. Under det revolutionära uppsvingets epok motsatte han sig att det kinesiska kommunistpartiet gick ur Kuomintang. Under den kontrarevolutionära diktaturens epok motsätter han sig de kinesiska arbetarnas mobilisering genom demokratiska paroller. Det är som att bära päls på sommaren och gå naken på vintern.
7. VAD BETYDER PAROLLEN OM DEMOKRATISK DIKTATUR FÖR ORIENTEN IDAG?
Efter att ha tappat spåret i den stalinska - evolutionära, småborgerliga och icke-revolutionära - synen på historiska 'stadier', försöker nu också Radek att kanonisera parollen om proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur för hela Orienten. Utav denna bolsjevismens "arbetshypotes", som Lenin anpassade till utvecklingen i ett specifikt land, som han ändrade, konkretiserade och vid ett visst stadium kastade åt sidan - bygger Radek upp ett överhistoriskt schema. På denna punkt upprepar han envist följande i sina artiklar:
"Denna teori, likaväl som den taktik som härrör ur den, är tillämpbar på alla länder med en ung kapitalistisk utveckling, där bourgeoisin inte har likviderat det problem som den föregående social- politiska formationen lämnade kvar som ett arv."
Reflektera en stund över denna formulering: är det inte ett högtidligt
rättfärdigande av Kamenevs position 1917? "Likviderade" den ryska bourgeoisin
den demokratiska revolutionens problem eller Februarirevolutionen? Nej, de förblev
olösta, inkl. det viktigaste av dem, jordbruksfrågan. Hur kunde Lenin undgå
att förstå att den gamla parollen ännu var "tillämpbar"? Varför tog han tillbaka
den?
Radek svarade tidigare på denna fråga: därför att den redan hade 'fullbordats'.
Vi har undersökt detta svar. Det är fullständigt ohållbart, och dubbelt ohållbart
i Radeks mun, som anser att kärnan i den gamla leninska parollen inte ligger
i maktens former utan i den faktiska likvideringen av livegenskapen genom samarbetet
mellan proletariatet och bondeståndet. Men det var just detta som kerenskijismen
inte skapade. Av detta följer att Radeks utflykt i det förflutna för att lösa
den mest akuta frågan av idag, den kinesiska frågan, är heltigenom absurd. Det
är inte vad Trotskij förstod eller inte förstod 1905 som skulle ha undersökts,
utan snarare vad Stalin, Molotov och särskilt Rykov och Kamenev inte begrep
i februari-mars 1917 (vilken ställning Radek då intog känner jag inte till).
Ty om man tror att den demokratiska diktaturen 'förverkligades' i en sådan utsträckning
i maktdualismen att den krävde en omedelbar förändring av den centrala parollen,
då måste man erkänna att den 'demokratiska diktaturen' i Kina förverkligades
än mer och än fullständigare genom Kuomintang-regimen, dvs. genom Chiang Kai-sheks
och Wang Ching-weis regimer med Tang Ping-shang som bihang.[1]
Det var därför desto nödvändigare att byta paroller i Kina.
Men är allt kommer
omkring: är 'arvet från de föregående social-politiska formationerna' ännu inte
likviderade i Kina? Nej, de har ännu inte likviderats. Men hade de likviderats
i Ryssland den 4 april 1917, när Lenin gick i kamp mot hela det övre skiktet
av 'gamla bolsjeviker'? Radek hamnar i hopplösa motsägelser, trasslar in sig
och slinter hit och dit. Låt oss i detta sammanhang påpeka att det inte är en
tillfällighet att han använder ett så komplicerat och omskrivande uttryck som
'arv från formationer', varierar det och uppenbarligen undviker den betydligt
klarare termen, 'feodalismens' eller livegenskapens rester'. Varför det? Därför
att Radek så sent som igår förnekade dessa rester mycket bestämt och därigenom
tog bort varje bas för parollen om demokratisk diktatur. I sin rapport till
Kommunistiska Akademin, sade Radek:
"Källorna till den kinesiska revolutionen är inte mindre djupa än källorna till vår revolution 1905. Man kan med säkerhet påstå att alliansen mellan arbetarklassen och bondeståndet kommer att vara starkare där än hos oss 1905, av det enkla skälet att den inte riktas mot två klasser, utan bara mot en, bourgeoisin."
Ja, 'av det enkla skälet'. Men, när proletariatet,
tillsammans med bondeståndet, riktar kampen mot en klass, bourgeoisin - inte
mot feodalismens rester, utan mot bourgeoisin - vad kallas en sådan revolution?
Kanske en demokratisk revolution? Observera att Radek inte sade detta 1905,
inte heller 1909, utan i mars 1927. Hur skulle detta förstås? Mycket enkelt.
I mars 1927 avvek också Radek från högerkursen, men bara i en annan riktning.
I sina teser om den kinesiska frågan, förde Oppositionen in en mycket viktig
korrigering av Radeks dåvarande ensidighet. Men i de ord som just citerats fanns
likväl en kärna sanning: det finns nästan inget stånd av jordägare i Kina, jordägarna
är mycket mer intimt sammanlänkade med kapitalisterna än i det tsaristiska Ryssland,
och jordbruksfrågans tyngd är därför mindre i Kina än i det tsaristiska Ryssland;
men å andra sidan väger frågan om nationell frigörelse mycket tungt. Följaktligen
kan det kinesiska bondeståndets förmåga till självständig revolutionär politisk
kamp för en demokratisk förnyelse av landet förvisso inte vara större än det
ryska bondeståndets. Detta fick bl.a. sitt uttryck i det faktum att varken 1925
eller under de tre åren av revolution i Kina uppstod ett populistiskt parti
som förde fram den agrara revolutionen på sitt banér. Allt detta sammantaget
visar att för Kina, som redan vunnit erfarenheten från 1925-27, utgör formuleringen
om den demokratiska diktaturen en mycket farligare reaktionär snara än för Ryssland
efter Februarirevolutionen.
Ännu en exkursion av Radek, denna gång till ett
än mera avlägset förflutet, blir en lika obarmhärtig bumerang. Denna gång är
det tal om den paroll om permanent revolution som Marx höjde 1850:
"Hos Marx fanns det" skriver Radek, "ingen paroll om demokratisk diktatur, medan den hos Lenin mellan 1905 och 1917 var en politisk axel och utgjorde en beståndsdel i hans syn på revolutionen i alla(?) länder av gryende (?) kapitalistisk utveckling."
Efter att ha baserat sig på några få rader av Lenin, förklarar Radek att denna
åsiktsskillnaden beror på det faktum att den centrala uppgiften i den tyska
revolutionen var nationell enhet, medan den i Ryssland var jordbruksrevolutionen.
Om den kontrast inte görs mekaniskt, och om man har känsla för proportioner
är det riktigt till en viss punkt. Men hur står det då till i Kina? Den specifika
tyngden hos den nationella frågan i Kina, ett halvkolonialt land, är ojämförligt
större i jämförelse med jordbruksfrågan än den var ens i Tyskland 1848-50; ty
i Kina är det samtidigt fråga om enande och frigörelse. Marx formulerade sina
perspektiv om den permanenta revolutionen när alla troner i Tyskland åter stod
fasta, junkrarna höll landet och bourgeoisins ledare endast tolererades i regeringens
förkammare. I Kina har det inte funnits någon monarki sedan 1911, det finns
ingen självständig jordägarklass, det nationellt-borgerliga Kuomintang har makten,
och livegenskapen har så att säga kemiskt sammansmält med den borgerliga exploateringen.
Kontrasten mellan Marx´ och Lenis positioner såsom de läggs fram av Radek talar
sålunda emot parollen om demokratiska diktatur i Kina.
Men Radek tar inte ens
upp Marx´ position på ett seriöst sätt, utan endast lättvindigt, episodiskt
och han begränsar sig till cirkuläret från 1850, där Marx ännu ansåg bondeståndet
vara en naturlig allierad till den småborgerliga stadsbourgeoisin. På den tiden
trodde Mars på ett självständigt stadium för den demokratiska revolutionen i
Tyskland, dvs. ett tillfälligt maktövertagande av de småborgerliga radikalerna
i städerna, men stöd av bondeståndet. Där är pudelns kärna! Men just detta skedde
inte. Och det är ingen tillfällighet. Redan i mitten av förra århundradet, visade
sig den småborgerliga demokratin vara så maktlös att den inte kunde utföra sin
egen självständiga revolution. Och Marx drog lärdom av denna läxa. Den 16 april
1856, dvs. sex år efter det ovannämnda cirkuläret - skrev Marx till Engels:
"Hela saken beror i Tyskland på möjligheten av att som en eftertrupp till den proletära revolutionen hålla en andra upplaga av Bondekriget. Då kommer allt att gå bra."
Dessa märkliga ord, som Radek totalt glömmer bort, utgör en verkligt
dyrbar nyckel till Oktoberrevolutionen, likaväl som till hela det problem som
vi sysslar med här. Hoppade Marx över den agrara revolutionen? Nej, som vi ser
hoppade han inte över den. Ansåg han ett samarbete mellan proletariatet och
bondeståndet nödvändigt för den kommande revolutionen? Ja, det gjorde han. Ansåg
han det möjligt att bondeståndet kunde spela en ledande eller ens bara en självständig
roll i revolutionen? Nej, han medgav inte denna möjlighet. Han utgick från det
faktum att bondeståndet, som misslyckats med att stödja den borgerliga demokratin
i den självständiga demokratiska revolutionen (genom den borgerliga demokratins
misstag, inte bondeståndets) att detta bondestånd skulle kunna stödja proletariatet
i den proletära revolutionen. "Då kommer allt att gå bra." Radek vill uppenbarligen
inte se att det var just detta som hände i Oktober, och inte alls var illa.
Med hänsyn till Kina är det slutsatser som följer av detta helt klara. Dispyten
gäller inte bondeståndets avgörande betydelse som allierad, och inte den agrara
revolutionens stora betydelse, utan om den själständig agrar-demokratisk revolution
är möjlig i Kina eller om 'en andra upplaga av Bondekriget' kan stödja den proletära
diktaturen. Endast så kan frågan ställas. Den som ställer den annorlunda har
ingenting lärt och ingenting förstått, utan förvirrar bara det kinesiska Kommunistpartiet
och för det bort från rätt väg.
För att proletariatet i de orientaliska länderna
skall kunna slå in på vägen till seger, måste Stalins och Martinovs pedantiskt-reaktionära
teori om 'stadier' och 'steg' elimineras redan från början, kastas åt sidan,
brytas sönder och sopas bort med kvasten. Bolsjevismen mognade i kampen mot
denna vulgära evolutionism. Det är inte till en marschväg utstakad a priori
som vi måste anpassa oss, utan till klasskampens verkliga utveckling. Det är
nödvändigt att avvisa Stalins och Kuusinens uppfattning - tanken att man kan
fastställa en successionsordning för länder på olika utvecklingsnivåer genom
att i förväg tilldela dem olika ransoner av revolution. Man måste anpassa sig
till klasskampens verkliga utveckling. En ovärderlig guide till detta är Lenin;
men hela Lenin måste tas i beaktande. Då Lenin 1919, särskilt i samband med
organiseringen av Kommunistiska Internationalen, sammanfattade lärdomarna av
den gångna perioden till en enhet, och gav dem en mer avslutad teoretisk formulering,
tolkade han Kereskijadens och Oktobers erfarenheter på följande sätt: I ett
borgerligt samhälle med redan utveckligad klassantagonism kan det bara finnas
bourgeoisins diktatur - öppen eller dold - eller proletariatets diktatur. Det
kan inte ens vara tal om en övergångsregim. Varje demokrati, varje 'demokratisk
diktatur' (de ironiska citattecknen är Lenins) är endast en slöja för bourgeoisins
styre, som erfarenheten från det mest efterblivna europeiska landet, Ryssland,
visade i den borgerliga revolutionens epok, dvs. den epok som var mest till
fördel för 'demokratins diktatur'. Denna slutsats tog Lenin som bas för sina
teser om demokratin, vilka endast kunde produceras som en summering av erfarenheterna
av Februari- och Oktoberrevolutionerna.
Liksom många andra, skiljer Radek mekaniskt
mellan frågan om demokratin och frågan om demokratisk diktatur. Men den 'demokratiska
diktaturen' kan endast vara en maskerad form av bourgeoisins styre under revolutionen.
Detta har vi lärt oss av erfarenheterna från vår 'maktdualism' 1917 likväl som
från erfarenheterna med Kuomintang i Kina.
Epigonernas hopplöshet uttrycks mest
krasst i det faktum att de t.o.m. nu fortfarande söker ställa den demokratiska
diktaturen i motsats till bourgeoisins diktatur likaväl som till proletariatets
diktatur. Men detta betyder att den demokratiska diktaturen måste ha en övergångskaraktär,
dvs. ha ett småborgerligt innehåll. Proletariatets deltagande i den ändrar ingenting,
ty i naturen finns det ingenting sådant som ett aritmetiskt genomsnitt mellan
olika klasslinjer. Om det varken är bourgeoisins diktatur eller proletariatets,
då följer därav att småbourgeoisin måste spela den bestämmande och avgörande
rollen. Men detta för oss tillbaka till den frågan som besvarats i praktiken
genom de tre ryska och de två kinesiska revolutionerna; är småbourgeoisin idag,
under de villkor som råder under imperialismens världsomfattande dominans, kapabel
att spela en ledande revolutionär roll i kapitalistiska länder, ens när det
är fråga om efterblivna länder som fortfarande står inför uppgiften att lösa
sina demokratiska uppgifter?
Det har funnits epoker då småbourgeoisins lägre
skikt kunde upprätta sin revolutionära diktatur. Det vet vi. Men detta var under
en epok då proletariatet, eller förproletariatet, ännu inte hade skilts från
småbourgeoisin, utan tvärtom i sin outvecklade form utgjorde den kämpande kärnan.
Det är helt annorlunda idag. Vi kan inte tala om småbourgeoisins möjlighet att
styra dagens borgerliga samhälle, inte ens i efterblivna länder, eftersom proletariatet
redan skilt ut sig från småbourgeoisin och ställts i antagonism till storbourgeoisin
på basis av en kapitalistisk utveckling, vilket dömer småbourgeoisin till att
vara en nolla och tvingar bondeståndet till ett politiskt val mellan bourgeoisin
och proletariatet. Varje gång bondeståndet bestämmer sig för ett parti som på
ytan tycks vara småborgerlig, erbjuder den sin rygg som stöd för finanskapitalet.
Medan det under den första ryska revolutionens period, eller under perioden
mellan de första två revolutionerna, fortfarande kunde finnas åsiktsskillnader
om graden av självständighet (men bara om graden!) hos bondeståndet och småbourgeoisin
i den demokratiska revolutionen har denna fråga nu avgjorts genom hela händelseutvecklingen
under de sista tolv åren, och avgjorts en gång för alla.
Den restes på nytt i
praktiken efter Oktober i många länder och i alla möjliga former och kombinationer,
och överallt avgjordes den på samma sätt. En grundläggande erfarenhet, som följer
i Kerenskijadens fotspår, har, som redan nämnts, varit Kuomintang. Men inte
mindre viktig är erfarenheterna från fascismen i Italien, där småbourgeoisin
med vapen i hand tog makten från de gamla borgerliga partierna för att omedelbart
genom sina ledare ge upp den till finansoligarkin. Samma fråga restes i Polen,
där Pilsudskis rörelse direkt riktades mot den reaktionära borgar- och jordägarregeringen
och återspeglade förhoppningar hos de småborgerliga massorna och även hos vida
kretsar av proletariatet. Det var ingen tillfällighet att den gamla polska socialdemokraten,
Warski, av fruktan för att 'underskatta bönderna' identifierade Pilsudskis revolution
med 'arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur'. Det skulle leda oss alltför
långt bort om jag här skulle analysera den bulgariska erfarenheten, dvs. den
skamlöst förvirrade politik som Kolaroverna och Kabatjeverna förde gentemot
Stambuilskijs parti, eller den skändliga erfarenheten från Bonde-Arbetarpartiet
i USA, eller Zinovjevs romans med Radic, eller experimenten med Kommunistpartiet
i Rumänien osv. osv. Några av dessa fakta analyseras i sina huvudsakliga drag
i min Kritik av Kommunistiska Internationalens programförslag. Den grundläggande
slutsatsen av alla dessa erfarenheter bekräftar och förstärker fullständigt
Oktobers lärdomar - nämligen att småbourgeoisin, inkl. bondeståndet, inte kan
spela en ledande roll i moderna, inte ens i efterblivna, borgerliga samhällen,
varken i revolutionära eller reaktionära epoker. Bondeståndet måste antingen
stödja bourgeoisins diktatur eller stötta upp proletariatets diktatur. Övergångsformer
är endast förklädnader för en borgerlig diktatur, som har börjat skaka sönder
eller som kommit på fötterna efter en omskakning (Kerenskijadismen, fascismen,
Pilsudskis regim).
Bönderna kan följa antingen bourgeoisin eller proletariatet.
Men då proletariatet till varje pris försöker marschera med ett bondestånd som
inte vill slå följe, då visar proletariatet sig i själva verket svansa efter
finanskapitalet: arbetarna som Fosterlandets försvarare i Ryssland 1917; arbetarna
- inkl. kommunisterna - i Kuomintang i Kina; arbetarna och delvis även kommunisterna
i PPS[2] 1936 etc.
Den som inte tänkt igenom
detta och som inte förstått händelserna trots dess färska spår, borde helst
inte ge sig in i den revolutionära politiken.
Den grundläggande slutsats Lenin
drog av lärdomarna från Februari- och Oktoberrevolutionerna, och som han drog
uttömmande och begripligt, avvisar fullständigt tanken på den 'demokratiska
diktaturen'. Följande upprepades mer än en gång av Lenin efter 1918:
"Hela den politiska ekonomin, om någon har lärt sig den, hela revolutionens historia, hela den politiska historiska utvecklingen under 1800-talet, lär oss att bönderna följer arbetaren eller borgaren ... Om ni inte förstår varför, skulle jag vilja säga till er ... betrakta utvecklingen under någon av de stora revolutionerna under 1700- och 1800-talen, den politiska historien i vilket land som helst under 1800-talet. De säger varför. Den ekonomiska strukturen i det kapitalistiska samhället är sådan att de härskande krafterna i det endast kan vara kapitalet eller proletariatet som störtar det. Det finns inga andra krafter i den ekonomiska strukturen i detta samhälle." (bd. XVI, s. 217)[3]
Det är inte här frågan om det moderna England eller Tyskland. På basis av lärdomarna
från några av de stora revolutionerna under 1700- och 1800-talet, dvs. av de
borgerliga revolutionerna i efterblivna länder, kommer Lenin till slutsatsen
att endast bourgeoisin eller proletariatets diktatur är möjlig. Det kan inte
finnas en 'demokratisk', dvs. en mellanliggande diktatur.
Radek summerar, som
vi sett, sina teoretiska och historiska exkursioner i den ganska magra aforismen
att den borgerliga revolutionen måste skiljas från den socialdemokratiska. Efter
att ha sänkt sig till detta stadium, sträcker Radek ut ett finger till Kuusinen,
som med hjälp av sin enda resurs, dvs. det 'sunda förnuftet', anser det otroligt
att parollen om proletär diktatur kan höjas både i utvecklade och i efterblivna
länder. Med uppriktigheten hos en man som inte begriper någonting anklagar Kuusinen
Trotskij för att inte ha 'lärt sig någonting' sedan 1905. I Kuusinens efterföljd
blir också Radek ironisk: för Trotskij "består de kinesiska och indiska revolutionernas
säregenhet just i det faktum att de inte på något sätt kan skiljas från revolutionerna
i Västeuropa och därför i sina första steg (?!) måste leda till proletariatets
diktatur".
I detta sammanhang glömmer Radek bort en liten bagatell: Proletariatets
diktatur förverkligades inte i ett västeuropeiskt land utan just i ett efterblivet
östeuropeiskt land. Är det Trotskijs fel att den historiska processen förbisåg
Rysslands 'säregenheter'? Radek glömmer vidare bort att bourgeoisin - mera precist,
finanskapitalet - härskar i alla kapitalistiska länder, trots alla deras olikheter
i utvecklingsnivå, social struktur, traditioner etc. dvs. alla deras 'säregenheter'.
Återigen härstammar denna brist på respekt från den historiska utvecklingen
och inte från Trotskij.
Vari ligger då distinktionen mellan de utvecklade och
de efterblivna länderna? Denna skillnad är stor, men den förblir fortfarande
inom gränserna för en dominans för de kapitalistiska förhållandena. Formerna
och metoderna för bourgeoisins styre skiljer sig mycket mellan olika länder.
Vid ena polen bär dominansen en ren och absolut karaktär: USA. Vid den andra
polen anpassar sig finanskapitalet till de utlevda institutionerna från asiatisk
medeltid genom att underordna dem under sig och tvinga på dem sina egna metoder:
Indien. Men bourgeoisin härskar på båda ställena. Av detta följer att proletariatets
diktatur också kommer att ha en mycket varierad karaktär i fråga om social bas,
politiska former, omedelbara uppgifter och arbetstempo i olika kapitalistiska
länder. Men att leda folkets massor till seger över blocket av imperialister,
feodalherrar och nationell bourgeoisi - detta kan endast göras under proletariatets
revolutionära hegemoni, vilken efter maktövertagandet förvandlas till proletariatets
diktatur.
Radek inbillar sig att han, när han nu har delat in mänskligheten
i två grupper - de som har 'mognat' för socialistisk diktatur - därigenom, till
skillnad från mig, har tagit hänsyn till 'säregenheten' i varje land. I själva
verket har han fört ut en död kliché som endast kan hindra kommunisterna från
ett verkligt studium av säregenheterna i ett givet land. Emellertid kan ett
riktigt system för uppgifterna och handlingarna i ett trovärdigt program för
kampen om inflytande över arbetarna och bondemassorna endast uppstå som en följd
av ett noggrant studium av ett lands verkliga särart, dvs. en levande interpretation
av de olika stegen och stadierna av den historiska utvecklingen i detta land.
Säregenheterna i ett land som inte har fullbordat eller utfört sin demokratiska
revolution är av så stor betydelse att de måste tas som utgångspunkt för ett
program för det proletära avantgardet. Endast på basis av ett sådant nationellt
program kan ett kommunistiskt parti utveckla sin verkliga och framgångsrika
kamp för en majoritet av arbetarklassen och de arbetande i allmänhet mot bourgeoisin
och dess demokratiska agenter.
Möjligheten för framgång i denna kamp bestäms
naturligtvis till stor del av proletariatets roll i landets ekonomi, och följaktligen
av nivån i dess kapitalistiska utveckling. Men detta är inte alls det enda kriteriet.
Inte mindre viktigt är frågan om det existerar ett långtgående och brinnande
"folkproblem" i landet, för vars lösande majoriteten av nationen har intresse
och som för sin lösning kräver de djärvaste revolutionära medel. Bland problem
av detta slag finns jordbruksfrågan och den nationella frågan, i deras olika
kombinationer. Genom den akuta jordbruksfrågan och det outhärdliga nationella
förtrycket i kolonialländerna kan det unga och relativt lilla proletariatet
komma till makten på basis av en nationellt demokratisk revolution före proletariatet
i ett utvecklat land på en rent socialistisk basis. Det kan tyckas som om man
efter Oktober inte längre skulle behöva leda detta i bevis. Men genom dessa
år av reaktion och genom epigonernas teoretiska dekadens har revolutionens grundläggande
begrepp blivit så fräna, så ruttna och så ... kuusinifierade att man var gång
tvingas börja om från början.
Följer av det som redan sagt att alla länder i
världen, på ena eller andra sättet, redan idag är mogna för den socialistiska
revolutionen? Nej, detta är ett falskt, dött, skolastiskt, Stalinistiskt-bucharinskt
sätt att ställa frågan. Världsekonomin i helhet är utan tvekan mogen för socialismen.
Men detta innebär inte att varje land sett separat är moget. Vad skall då hända
med proletariatets diktatur i de olika efterblivna länderna, i Kina, Indien
etc.? På detta svarar vi: historien sker inte i strikt ordning. Ett land kan
bli 'moget' för proletariatets diktatur inte bara innan det är moget för ett
självständigt uppbyggande av socialismen, utan även innan det är moget för långtgående
socialiseringsåtgärder. Man får inte utgå från en förutbestämd harmoni i den
sociala utvecklingen. Lagen om den ojämna utvecklingen är fortfarande i kraft,
trots Stalins ömma teoretiska omfamningar. Denna lag opererar inte bara i förhållandet
mellan länderna, utan också i det ömsesidiga förhållandet mellan olika processer
i ett och samma land. En försoning mellan de ojämna processerna inom ekonomin
och politiken kan endast ske på världsskala. Detta innebär särskilt att frågan
om proletariatets diktatur i Kina inte kan ses enbart inom gränserna för den
kinesiska ekonomin och just den kinesiska politiken.
Det är just här som vi
möter varandra uteslutande ståndpunkter: den internationellt-revolutionära teorin
om den permanenta revolutionen och den nationellt-reformistiska teorin om socialism
i ett land. Varken det efterblivna Kina eller något land i världen kan bygga
socialismen inom sina egna nationella gränser: de högt utvecklade produktivkrafterna
som vuxit utöver de nationella gränserna motsätter sig detta, likaväl som de
krafter som är alltför outvecklade för att ens nationaliseras. Proletariatets
diktatur i Storbritannien skulle t.ex. möta svårigheter och motsättningar, förvisso
av en annan karaktär, men kanske inte lättare att lösa än de som möter proletariatets
diktatur i Kina. Att övervinna dessa motsättningar är i båda fallen endast möjligt
genom den internationella revolutionen. Denna ståndpunkt lämnar inget utrymme
för frågan om Kinas "mognad" eller "omognad" för en socialistisk omvandling.
Vad som här förblir odiskutabelt är att Kinas efterblivenhet gör den proletära
diktaturens uppgifter utomordentligt svåra. Men vi upprepar: historien sker
inte i strikt ordning, och det kinesiska proletariatet har inget val.
Innebär
inte detta åtminstone att varje land, inkl. det mest efterblivna kolonialland
är moget, om inte för socialismen, så åtminstone för proletariatets diktatur?
Nej, det innebär det inte. Vad skall då hända med den demokratiska revolutionen
i allmänhet - och i kolonierna i synnerhet? Var står det skrivet - jag svarar
frågan med en annan fråga - att varje kolonialt land är moget för en omedelbar
lösning av sina nationellt-demokratiska uppgifter? Frågan måste ses från motsatt
håll. Under den imperialistiska epokens förhållanden kan den nationellt-demokratiska
revolutionen endast för till seger då de sociala och politiska förhållandena
i landet är tillräckligt mogna för att föra proletariatet till makten som ledare
för folkets massor. Och om detta ännu inte är fallet? Då kommer kampen för nationell
frigörelse endast att skapa mycket partiella resultat, som direkt riktas mot
de arbetande massorna. 1905 visade sig proletariatet i Ryssland inte vara starkt
nog för att ena bondemassorna kring sig och ta makten. Av just detta skäl stannade
revolutionen på halva vägen och sjönk sedan längre och längre ned. I Kina, där
trots den utomordentligt fördelaktiga situationen, Kommunistiska Internationalens
ledarskap hindrade det kinesiska proletariatet från att kämpa för makten fann
de nationella uppgifterna en dålig, instabil och knapp lösning genom Kuomintangs
regim.
När, och under vilka förhållanden ett kolonialt land kan mogna för en
verkligt revolutionär lösning av sina agrara och nationella problem kan inte
sägas på förhand. Men i vilket fall kan vi idag med full säkerhet hävda att
inte bara Kina, utan också Indien kommer att uppnå an verklig folkdemokrati,
dvs. arbetar- och bondedemokrati endast genom proletariatets diktatur. På vägen
dit kan det fortfarande finnas många stadier, steg och faser. Under trycket
från folkets massor kommer bourgeoisin fortfarande att tvingas gå till vänster,
för att sedan desto obarmhärtigare kasta sig över folket. Perioder av dubbelmakt
är möjliga och troliga. Men vad det inte kommer att finnas, vad det inte kan
finnas, är en genuin demokratisk diktatur som inte är proletariatets diktatur.
En 'självständig' demokratisk diktatur kan endast bli av Kuomintangs typ. dvs.
helt riktad mot arbetarna och bönderna. Vi måste förstå detta från början och
lära massorna det, utan att glömma klassrelationerna bakom abstrakta formler.
Stalin och Bucharin predikade att tack vare imperialismens ok kunde bourgeoisin
genomföra den nationella revolutionen i Kina. Försöket gjordes. Med vilket resultat?
Proletariatet ställdes under bödelns yxa. Sedan sade man: härnäst kommer den
demokratiska diktaturen. Den småborgerliga diktaturen visade sig endast vara
en förklädd diktatur för kapitalet. En tillfällighet? Nej, "Bonden följer antingen
arbetaren eller borgaren". I det första fallet blir resultatet proletariatets
diktatur; i det andra bourgeoisins diktatur. Det kan tyckas som om lärdomen
från Kina är tillräckligt tydlig. "Nej", svarar man oss, "det var bara ett olyckligt
experiment. Vi skall ta om allting från början igen och denna gång verkligen
sätta upp en 'genuin' demokratisk diktatur". "Genom vilka åtgärder?" "På den
sociala grunden av samarbete mellan proletariatet och bönderna". Det är Radek
som presenterar oss det senaste fyndet. Men, om ni tillåter, Kuomintang steg
fram just på basis av detta: arbetarnas och böndernas 'samarbete' - för att
skrapa kastanjerna ur elden för bourgeoisin. Berätta för oss hur den politiska
mekanismen för detta samarbete skall se ut. Med vad skall ni ersätta Kuomintang
med? Vilka partier skall stå vid makten? Visa åtminstone approximativt på dem,
beskriv dem åtminstone! På detta svarar Radek (1928!) att endast totalt förstörda
människor, som inte förstår marxismens komplexitet kan vara intresserade av
en sekundär teknisk fråga som vilken klass som kommer att vara hästen och vem
som blir ryttaren; medan en bolsjevik måste 'abstrahera' sig från den politiska
överbyggnaden och fästa uppmärksamheten vid klassgrunden. Nej, tillåt mig, ni
har redan haft nog tid för skämt. Ni har redan 'abstraherat' tillräckligt. Mer
än tillräckligt! I Kina 'abstraherade' ni er från frågan om hur klassamarbetet
uttrycktes i partierna, ni drog in proletariatet i Kuomintang, ni blev så bedårade
i Kuomintang att ni förlorade förståndet, ni motsatte er våldsamt ett avskiljande
från Kuomintang; ni undvek kampen politiska frågor genom att upprepa abstrakta
formler. Och efter det att bourgeoisin mycket konkret hade krossat proletariatets
huvud, föreslog ni oss: Låt oss försöka en gång till; och låt oss som en lämplig
början 'abstrahera' oss än en gång från frågan om partier och revolutionär makt.
Nej! Detta är dåliga skämt. Vi tillåter inte att vi går baklänges!
All denna
akrobatik presenteras, som vi sett, som en fördel för alliansen mellan arbetarna
och bönderna. Radek varnade Oppositionen för en underskattning av bönderna och
hänvisar till Lenins kamp mot mensjevikerna. Ibland när man ser vad som händer
med citat från Lenin harmas man bittert över dessa förolämpningar mot det mänskliga
tänkandet. Ja, Lenin sade ofta att ett förnekande av bondeståndets revolutionära
roll var karakteristiskt för mensjevikerna. Och det är förvisso sant. Men som
ett tillägg till dessa citat finns också året 1917, då mensjevikerna tillbringade
de åtta månader som skiljer Februari - från Oktoberrevolutionen i ett fast block
med socialistrevolutionärerna. Under den period representerade socialistrevolutionärerna
den överväldigande majoriteten av de bönder som väckts av revolutionen. Tillsammans
med socialistrevolutionärerna kallade mensjevikerna sig för den revolutionära
demokratin och invände mot oss att det var de som baserade sig på alliansen
mellan arbetarna och bönderna (soldaterna). Sålunda: efter Februarirevolutionen
exproprierade mensjevikerna så att säga den bolsjevikiska formuleringen om en
allians mellan arbetarna och bönderna. Bolsjevikerna anklagades av dem för att
vilja splittra det proletära avantgardet från bondeståndet och därigenom förstöra
revolutionen. Med andra ord: mensjevikerna anklagade Lenin för att ignorera,
eller åtminstone, underskatta bönderna.
Den kritik Kamenev, Zinovjev och de
andra riktade mot Lenin var endast ett eko av mensjevikernas kritik. Radeks
nuvarande kritik är i sin tur endast ett sent påtänkt eko av Kamenevs kritik.
Epigonernas politik i Kina, inkl. Radeks politik, är en fortsättning och vidareutveckling
av den mensjevikiska maskeraden 1917. Det faktum att Kommunistpartiet stannade
kvar i Kuomintang försvarades inte bara av Stalin, utan också av Radek, med
samma hänvisning till nödvändigheten av en allians mellan arbetarna och bönderna.
Men när det av en 'tillfällighet' visade sig att Kuomintang var ett borgerligt
parti, upprepades försöket med 'Vänster'-Kuomintang. Resultatet blev detsamma.
Därpå restes abstraktionen demokratisk diktatur, i motsatsställning till proletariatets
diktatur, ovanför denna bedrövliga verklighet som inte uppfyllt de höga förhoppningarna.
En ny upprepning av vad vi redan hade haft, 1917 hörde vi hundratals gånger
från Tseretelli, Dan och de andra: "Vi har redan den revolutionära demokratins
diktatur, men ni driver på mot proletariatets diktatur, dvs. mot ruinen." Förvisso,
människan har dåligt minne. Stalins och Radeks 'revolutionärt-demokratiska diktatur'
skiljer sig inte på något sätt från Tseretellis och Dans 'revolutionära demokratiska
diktatur'. Och trots detta, upprepas denna formel inte bara i alla Kominterns
resolutioner utan har också trängt in i dess program. Det är svårt att tänka
sig en slugare maskerad och samtidigt en mera bitter hämnd från mensjevismens
sida för de förolämpningar den fick utstå från bolsjevismen 1917.
Men revolutionärerna
i Orienten har fortfarande rätt att kräva ett konkret svar på frågan om karaktären
i den 'demokratiska diktaturen', inte baserat på gamla, allmänna citat, utan
på fakta och på politisk erfarenhet. Till frågan: vad är en 'demokratisk diktatur'?
- har Stalin redan upprepade gånger givit den verkligt klassiska repliken: för
Orienten är det ungefär detsamma som 'Lenin såg det med hänsyn till 1905 års
revolution'. Detta har blivit den officiella formuleringen i viss utsträckning.
Den kan återfinnas i de böcker och resolutioner som behandlar Kina, Indien och
Polynesien. Revolutionärerna hänvisas till Lenins 'syn', som gällde framtida
händelser, vilka under tiden för länge sedan har blivit förflutna händelser
och dessutom tolkas Lenins hypotetiska 'syn' så skevt och vint som möjligt,
men aldrig på det sätt som Lenin själv tolkade dem efter händelserna.
"Låt gå"
säger den asiatiska kommunisten, och hänger med huvudet, "vi skall försöka se
det precis som Lenin enligt era ord såg det före revolutionen. Men kan ni inte
säga oss hur denna paroll såg ut i verkligheten? Hur förverkligades den i ert
land?"
"I vårt land förverkligades den i form av Kerenskijaden under dubbelmaktens
epok."
"Kan vi berätta för våra arbetare att parollen om demokratisk diktatur
kommer att förverkligas i vårt land i forma av vår egen nationella kerenskijad?"
"Oj, oj! Inte alls! Ingen arbetare kommer att acceptera en sådan paroll; kerenskijaden
är bourgeoisins tjänare och ett förräderi mot det arbetande folket."
"Men vad
skall vi då säga till våra arbetare?" frågar kommunisten från Orienten förtvivlat.
"Ni måste säga dem", svarar Kuusinen, pliktens man, otåligt, "att den demokratiska
diktaturen är densamma som Lenin förde fram med tanke på den framtida demokratiska
revolutionen".
Om kommunisten från Orienten inte saknar förnuft, kommer han
att säga: "Men förklarade inte Lenin 1918 att den demokratiska diktaturen fick
sitt genuina och sanna förverkligande endast genom Oktoberrevolutionen som upprättade
proletariatets diktatur? Vore det då inte bättre att orientera partiet och arbetarklassen
just mot detta perspektiv?"
"Under inga omständigheter. Försök inte ens tänka
på det. Va, det är ju den per-r-r-manenta r-r-r-revolutionen! Det är Tr-r-r-otskismen!"
Efter denna hårda reprimand blir kommunisten från Orienten blekare än snön på
Himalayas högsta toppar och slutar ställa frågor för att få kunskap. Det som
sker, det sker!
Och konsekvenserna? Vi känner väl till dem: antingen ett föraktfullt
krypande för Chiang Kai-shek eller heroiska äventyr.
Vad som är det mest alarmerande som ett symptom, är ett stycke
i Radeks artikel, vilket visserligen tycks ligga vid sidan av det centrala tema
som intresserar oss, men som samtidigt är intimt uppknutet till detta tema p.g.a.
enhetligheten i Radeks svängning åt centrismens nuvarande teoretiker. Jag syftar
på det något maskerade framstötar han gör gentemot teorin om socialism i ett
land. Man måste dröja kvar vid detta, ty denna "sidolinje" i Radeks misstag
kan under sin fortsatta utveckling överträffa alla de andra åsiktsskillnaderna
och det kan visa sig att dess kvantitet definitivt har förvandlats till kvalitet.
Under sin diskussion om de faror som hotar revolutionen utifrån skriver Radek
att Lenin "... var medveten om det faktum att genom den ekonomiska utvecklingsnivån
i Ryssland 1905 kan denna (proletära) diktatur endast bevaras om det västeuropeiska
proletariatet kommer till dess hjälp". (Min kursiv - L.T.)
Det ena misstaget
efter det andra; framförallt, en mycket grov förvrängning av det historiska
perspektivet. I själva verket sade Lenin, och det mer än en gång, att den demokratiska
diktaturen (och inte alls den proletära) i Ryssland omöjligen skulle kunna bevaras
utan en socialistisk revolution i Europa. Denna tanke går som en röd tråd genom
alla Lenins artiklar och tal vid tiden för partikongressen i Stockholm 1906
(polemiken med Plechanov, frågan om jordens nationalisering, risken för en restaurering
etc.) Under den perioden ställde Lenin överhuvudtaget inte frågan om en proletär
diktatur i Ryssland före den socialistiska revolutionen i Västeuropa. Men det
är inte där som den viktigaste punkten för närvarande ligger. Vad är innebörden
i "genom den ekonomiska utvecklingsnivån i Ryssland 1905"? Och hur står det
till med nivån 1917? Det är på denna skillnad i nivå som teorin om socialism
i ett land har byggts upp. Kominterns program har delat upp hela jordklotet
i delar som har "tillräcklig" nivå för ett självständigt uppbygge av socialismen
och andra som är "otillräckliga"; och därigenom har den skapat en serie hopplösa
återvändsgränder för den revolutionära strategin. Skillnader i ekonomisk nivå
kan otvivelaktigt vara av avgörande betydelse för arbetarklassens politiska
makt. 1905 kunde vi inte nå fram till proletariatets diktatur, lika lite som
vi för den delen kunde nå den demokratiska diktaturen. 1917 upprättade vi proletariatets
diktatur, som svalde den demokratiska diktaturen i en munsbit. Men på den ekonomiska
utvecklingsnivån 1917 liksom på 1905 års nivå kan diktaturen bevaras, och utvecklas
till socialism, endast om det västeuropeiska proletariatet kommer till dess
hjälp i tid. Naturligtvis kan denna "tid" inte beräknas i förväg; den bestäms
under utvecklingens och kampens gång. Gentemot denna grundläggande fråga, som
bestäms av de internationella styrkeförhållandena, vilka har det sista och avgörande
ordet, är skillnaden mellan utvecklingsnivån i Ryssland 1905 och 1917 - hur
viktig den än är i sig - en faktor av sekundär betydelse.
Men Radek nöjer sig
inte med denna tvetydiga hänvisning till skillnaden i nivåer. Efter att ha hänvisat
till det faktum att Lenin såg sambandet mellan revolutionens inre problem och
dess världsproblem (äntligen!) tillägger Radek:
"Men Lenin skärpte inte detta samband mellan upprättandet av den socialistiska diktaturen i Ryssland och hjälpen från det västeuropeiska proletariatet, som det på ett överdrivet sätt tillspetsades av Trotskijs formulering, nämligen att det måste vara statshjälp, dvs. hjälp från det redan segerrika västeuropeiska proletariatet." (Min kursiv - L.T.)
Uppriktigt sagt, trodde jag inte mina ögon när jag läste dessa rader. Av vilken
anledning behövde Radek detta värdelösa vapen ur epigonernas arsenal? Detta
är ju bara en skamlig omtuggning av de stalinska banaliteter som vi brukade
göra narr av. Bortsett från allting annat visar citatet att Radek har en mycket
dålig förståelse för de grundläggande milstolparna i Lenins utveckling. Till
skillnad från Stalin ställde Lenin aldrig trycket från det europeiska proletariatet
på den borgerliga makten i motsatsförhållande till proletariatets maktövertagande;
tvärtom formulerade han frågan om revolutionärt stöd utifrån mycket skarpare
än jag. Under den första revolutionens epok upprepade han outtröttligen att
vi inte skulle kunna uppnå demokrati (inte ens demokrati!) utan en socialistisk
revolution i Europa. Under åren 1917-18 och de efterföljande åren betraktade
och värderade Lenin inte revolutionens framtid på något annat sätt än i samband
med den socialistiska revolutionen som hade inletts i Europa. Han hävdade t.ex.
öppet: "Utan revolutionens seger i Tyskland är vi dödsdömda". Han sade detta
1918, dvs. inte på grundval av den "ekonomiska nivån" 1905; och han tänkte inte
på de framtida decennierna, utan den period som låg omedelbart framför oss;
det var en fråga om år; kanske t.o.m. månader.
Lenin förklarade dussintals gånger:
Om vi har hållit ut "var orsaken ... en särskild kombination av omständigheter
som för en kort tid (för en kort tid!) skyddade oss från den internationella
imperialismen." Och vidare: "Den internationella imperialismen kan inte under
några omständigheter, på några villkor, leva sida vid sida med Sovjetrepubliken
... på detta område är en konflikt oundviklig." Och slutsatsen? Blir det inte
det pacifistiska hoppet om ett "tryck" från proletariatet eller bourgeoisins
"neutralisering"? Nej, sammanfattningen lyder: "Häri ligger den ryska revolutionens
största svårigheter ... nödvändigheten av att kalla fram en internationell revolution."
(bd. XV, s. 126)[1]
När sade och skrev han
det? Inte 1905, när Nikolaus II förhandlade med Vilhelm II om revolutionens
undertryckande och när jag förde fram mina "tillspetsade" formulering, utan
1918, 1919 och de efterföljande åren. Här är vad Lenin sade när han gjorde en
tillbakablick vid Kominterns tredje kongress:
"Det var klart för oss att utan stöd från den internationella världsrevolutionen var en seger för den proletära revolutionen (hos oss - L.T.) en omöjlighet. Före och t.o.m. efter revolutionen trodde vi antingen bryter revolutionen ut i de andra länderna, i de kapitalistiskt mer utvecklade länderna omedelbart, eller åtminstone mycket snart, eller också går vi under. I trots av denna övertygelse, gjorde vi allt som stod i vår makt för att under alla omständigheter bevara sovjetsystemet, vad som än skulle hända, ty vi visste att vi inte bara arbetade för oss själva utan också för den internationella revolutionen. Vi visste detta, vi uttryckte ideligen denna övertygelse före Oktoberrevolutionen, omedelbart efteråt och vid tiden för freden i Brest-Litovsk. Och i stort sett var det riktigt. Men i själva verket utvecklades händelseförloppet på ett annat sätt än vi väntat oss." Protokoll från Kominterns tredje kongress, ry. uppl. s. 354)[2]
Från och med 1921 utvecklades
händelserna längs en annan och krokigare linje än vi hade väntat oss 1917-19
(och inte bara 1905). Men likväl utvecklades den längs linjen av oförsonliga
motsättningar mellan arbetarstaten och den borgerliga världen. En av de två
måste gå under! Arbetarstaten kan bevaras från dödsfaran, inte bara militärt
utan också ekonomiskt, endast genom en segerrik utveckling för den proletära
revolutionen i Väst. Försöken att hitta två ståndpunkter, Lenins och min, i
denna fråga är höjden av teoretiskt snusk. Läs åtminstone Lenin en gång till,
förtala honom inte, föd inte upp oss på fadd stalinsk gröt!
Men förfallet slutar
inte heller här. Efter det att Radek uppfunnit historien om att Lenin ansåg
det tillräckligt med "enkel" (i huvudsak, reformistisk, Purcelliansk) hjälp
från världsproletariatet, medan Trotskij "på ett tillspetsat sätt" bara krävde
statshjälp, dvs. revolutionärt stöd, fortsätter Radek:
"Erfarenheten visade att Lenin också på denna punkt hade rätt. Det europeiska proletariatet kunde ännu inte ta makten, men under interventionen var det starkt nog att hindra världsbourgeoisin från att föra fram starka styrkor mot oss. Därigenom hjälpte det oss att bevara sovjetmakten. Fruktan för arbetarrörelsen tillsammans med motsättningarna inom den kapitalistiska världen var den huvudsakliga kraft som har garanterat fredens upprätthållande under de åtta åren sedan interventionens slut."
Detta avsnitt som måhända inte gnistrar originalitet mot bakgrunden av
de skrivövningar som gjorts av vår tids litterära funktionärer, är likväl anmärkningsvärt
för sin kombination av historiska anakronismer, politisk förvirring och de grövsta
principiella misstag.
Av Radeks ordalag skulle följa att Lenin 1905 i sin pamflett Två taktiker (detta är det enda arbete Radek hänvisar till) förutsade att styrkeförhållandena
mellan staterna och klasserna efter 1917 skulle vara sådana att de för lång
tid framåt uteslöt möjligheten av en omfattande militär intervention mot oss.
I kontrast till detta förutsåg Trotskij 1905 inte den situation som av nödvändighet
måste uppstå efter det imperialistiska kriget, utan räknade bara med den tidens
realiteter, såsom den mäktiga Hohenzollerska armén etc. Detta är förvisso en
monstruös anakronism, som blivit t.o.m. än mer komplicerad genom sina löjliga
inre motsägelser. Ty, enligt Radek, bestod mitt huvudsakliga misstag just i
det faktum att jag förde fram perspektivet för proletariatets diktatur "på 1905
års nivå". Nu blir det andra "misstaget" synligt: jag betraktade inte perspektivet
på proletariatets diktatur som jag förde fram före 1905 års revolution i ljuset
av den internationella situation som uppstod efter 1917. När Stalins vanliga
argument ser ut så här förvånar det oss inte, för vi känner alla hans "utvecklingsnivå"
1917 likaväl som 1928. Men hur har Radek kunnat hamna i sådant sällskap?
Men
detta är ännu inte det värsta. Det värsta ligger i det faktum att Radek har
överträtt den gränslinje som skiljer marxismen från opportunismen, den revolutionära
ståndpunkten från den pacifistiska. Det är ingenting mindre än frågan om kampen
mot kriget, dvs. hur och med vilka metoder kan det förhindras eller stoppas:
genom proletariatets tryck på bourgeoisin eller ett inbördeskrig för att störta
bourgeoisin? Radek har oavsiktligt i kontroversen mellan oss fört in ytterligare
en grundläggande fråga för den proletära politiken.
Vill Radek säga att jag
inte bara "underskattar" bönderna utan också proletariatets tryck på bourgeoisin
och endast tar hänsyn till den proletära revolutionen? Det är knappast troligt
att han vill försvara en sådan absurditet, värdig en Thälmann, en Semard eller
en Monmousseau. Vid Kominterns tredje kongress förespråkade ultravänsterflygeln
vid den tiden (Zinovjev, Thalheimer, Thälmann, Bela Kun etc.) en putschistisk
taktik i Väst för att rädda Sovjetunionen. Tillsammans med Lenin förklarade
jag för dem så enkelt som möjligt att det bästa tänkbara stödet de kunde ge
oss vore att systematiskt och på ett planmässigt sätt konsolidera sina positioner
och förbereda sig på ett maktövertagande, istället för att improvisera fram
revolutionära äventyr för vår skull. På den tiden var Radek dessvärre inte på
Lenins och Trotskijs sida, utan på Zinovjevs och Bucharins. Men Radek minns säkert
- i alla fall kan protokollen från tredje kongressen förbättra hans minne -
att kärnan i Lenins och mitt argument just bestod i att angripa ultravänsterns
irrationellt "tillspetsade formulering". Efter det att vi hade förklarat för
dem att en förstärkning av partiet och proletariatets tilltagande tryck är viktiga
faktorer i de inre och internationella relationerna, tillade vi marxister att
"trycket" endast är en funktion av den revolutionära kampen för makt och helt
beroende av utvecklingen för denna kamp. Av denna anledning höll Lenin i slutet
av tredje kongressen ett tal vid en stor sluten session för delegaterna, som
riktades mot tendenserna till passivitet och slö väntan och som slutade med
ungefär följande sens moral: Engagera er inte i några äventyr, men kära vänner,
dröj inte heller, ty med enbart "tryck" kan vi inte klara oss länge.
Radek hänvisar
till det faktum att det europeiska proletariatet inte kunde ta makten efter
kriget, men att det hindrade bourgeoisin från att krossa oss. Jag hade tillfälle
att mer än en gång tala om detta. Likaväl lyckades det europeiska proletariatet
hindra vår förstörelse endast därför att proletariatets tryck sammanföll med
de mycket allvarliga objektiva konsekvenserna av det imperialistiska kriget
och de motsättningar i världsmåttstock som förvärrats av det.
Det är omöjligt
att säga vilket av dessa element som var av mest avgörande: kampen inom det
imperialistiska lägret, det ekonomiska sammanbrottet eller proletariatets tryck;
men frågan kan inte ställas på detta sätt. Att enbart fredligt tryck är otillräckligt
visades alltför klart genom det imperialistiska kriget, som bröt ut i trots
av allt "tryck". Och slutligen och viktigast: om proletariatets tryck under
sovjetrepublikens första, mest kritiska år visade sig vara tillräckligt effektivt
var det endast därför att det för Europas arbetare på den tiden inte var tal
om att utöva tryck, utan om att kämpa för makten - och denna kamp antog oupphörligen
formen av inbördeskrig.
1905 fanns det varken krig eller ekonomiskt sammanbrott
i Europa och kapitalismen och militarismen rasade för fullt. Socialdemokraternas
"tryck" vid denna tid kunde absolut inte hindra Vilhelm II eller Frans Josef
från att marschera in i kungadömet Polen med sina trupper eller från att komma
till tsarens hjälp. Och inte ens 1918 kunde det tyska proletariatets tryck hindra
Hohenzollern från att ockupera de baltiska provinserna och Ukraina, och om han
inte kom så långt som till Moskva var det endast därför att hans militära styrkor
inte räckte till. Varför slöt vi annars Brest Litovskfreden? Hur lätt gårdagens
händelser glöms bort! Lenin nöjde sig inte med att hoppas på proletariatets
"tryck" utan hävdade ideligen att utan en revolution i Tyskland skulle vi med
visshet förgås. Detta var rätt i huvudsak, även om vi fått en längre respit.
Men låt oss inte ha några illusioner: vi har fått en odaterad respit. Vi lever,
som tidigare, under "andningspausens" förhållanden.
En situation där proletariatet
ännu inte kan gripa makten, men likväl hindra bourgeoisin från att utnyttja
sin makt för ett krig, är en situation av instabil klassjämvikt i dess skarpaste
form. Ett jämviktsförhållande kallas instabilt just därför att det inte kan
vara länge. Det måste slå åt ena eller andra hållet. Antingen kommer proletariatet
till makten eller också försvagar bourgeoisin genom en serie slag det revolutionära
trycket tillräckligt för att återfå handlingsfriheten, framför allt vad gäller
frågan om krig och fred.
Endast en reformist kan beskriva proletariatets tryck
på den borgerliga staten som en ständigt ökande faktor och som en garanti mot
interventionen. Det är just ur denna syn som teorin om att bygga socialism i
ett land växte fram, genom världsbourgeoisins neutralisering (Stalin). Liksom
ugglan flyger bort i gryningsljuset, uppstod den stalinska teorin om bourgeoisins
neutralisering genom trycket från proletariatet endast när de förhållanden som
födde denna teori redan hade börjat försvinna.
Medan den felaktigt tolkade erfarenheten
från efterkrigsperioden ledde till det bedrägliga hoppet om att vi kunde fortsätta
utan en revolution från det europeiska proletariatets sida genom att ersätta
den med "stöd" i allmänhet - har världsläget under tiden genomgått stora förändringar.
Proletariatets nederlag har jämnat vägen för en kapitalistisk stabilisering.
Kapitalismens sammanbrott efter kriget har övervunnits. Nya generationer har
vuxit upp som inte känt på den imperialistiska slaktens fasor. Resultatet är
att bourgeoisin nu har större frihet att utnyttja sin krigsmaskin än den hade
för fem eller åtta år sedan.
De arbetande massornas svängning till vänster kommer
i sin fortsatta utveckling onekligen att åter öka trycket på den borgerliga
staten. Men detta är ett tveeggat vapen. Just den växande faran från arbetarklassen
kan vid ett senare stadium driva bourgeoisin till ett avgörande steg för att
visa att den är herre i eget hus, och försöka att förstöra huvudcentrum för
smittan, sovjetrepubliken. Kampen mot kriget bestäms inte av trycket på regeringen
utan genom den revolutionära kampen för makten. Den proletära klasskampens "pacifistiska"
effekter är liksom dess reformistiska effekter endast biprodukter av den revolutionära
kampen för makt; de har endast en relativ styrka och kan lätt förvandlas till
sin motsats, dvs. de kan driva bourgeoisin in på krigets väg. Bourgeoisins fruktan
får arbetarrörelsen, som Radek så ensidigt berör, är alla socialpacifisters
verkliga hopp. Men endast "fruktan" för en revolution avgör ingenting. Revolutionen
bestämmer. Det var av den anledningen som Lenin sade att den enda garantin mot
en monarkistisk restauration 1905 och mot kapitalismens återupprättande 1918
är inte proletariatets tryck utan dess revolutionära seger i Europa. Detta är
det enda rätta sättet att behandla frågan. Trots "andningspausens" långa karaktär
bevarar Lenins formulering än i dag sin fulla giltighet. Jag formulerade också
frågan på samma sätt. 1906 skrev jag i Resultat och framtidsutsikter:
"Det är just denna fruktan för proletariatets revolt som tvingar de borgerliga partierna att samtidigt som de röstar för monstruösa summor till militärutgifter, göra högtidliga deklarationer till förmån för fred, att drömma om en internationell skiljedomstol och t.o.m. om ett Europas Förenta Stater. Dessa beklagansvärda deklarationer kan naturligtvis inte avskaffa vare sig antagonismerna mellan staterna eller de väpnade konflikterna." (Vår Revolution, s. 283)[3]
Sjätte kongressens grundläggande misstag ligger i detta att den för att rädda
Stalin-Bucharins pacifistiska och national-reformistiska perspektiv letade efter
revolutionärt-tekniska recept mot krigsfaran och skilde kampen mot kriget från
kampen för makt.
Sjätte kongressens inspiratörer, dessa skrämda byggare av socialism
i ett land - i huvudsak ängsliga pacifister - gjorde ett försök att förlänga
bourgeoisins "neutralisering" genom intensifierade "påtrycknings"-metoder. Men
eftersom de vet att deras ledarskap hittills i ett antal länder har lett till
revolutionens nederlag och kastat partiets internationella avantgarde långt
tillbaka, försöker de först kasta av sig marxismens "tillspetsade formulering"
som oupplösligen sammanknyter frågan om kriget med frågan om revolutionen. Det
har förvandlat kampen mot kriget till en sak i sig. För att de nationella partierna
inte skall sova över den avgörande timmen, har de proklamerat krigsfaran för
att vara permanent, omöjlig att skjuta upp och omedelbar. Allt som händer i
världen händer för att starta ett krig. Kriget är nu inte längre ett av den
borgerliga regimens instrument; den borgerliga regimen är krigets instrument.
Som följd av detta förvandlas Kommunistiska Internationalens kamp mot kriget
till ett system av ritualistiska formler, som automatiskt upprepas vid varje
tillfälle och förlorar sin effektivitet och dunstar bort. Den stalinska nationella
socialismen tenderar att förvandla Kommunistiska Internationalen till ett hjälpmedel
för "tryck" på bourgeoisin. Det är just denna tendens och inte marxismen som
Radek stöder genom sin ytliga, slampiga och tanklösa kritik. Han har förlorat
kompassen och kommit in i en farliga ström som kan föra honom till helt andra
trakter. Alma-Ata, oktober 1928
Den förutsägelse, eller snarare farhåga, som jag uttryckte
i det föregående kapitlets avslutande rader har, som läsaren säkert känner till,
bekräftats ett par månader senare. Kritiken av den permanenta revolutionen tjänade
Radek endast som en språngbräda för att avskilja sig från Oppositionen. Hela
vår bok bevisar, hoppas vi, att Radeks övergång till Stalins läger inte kom
oväntat för oss. Men också avfall har sin graderingar, sina förfallsnivåer.
I sin självkritik rehabiliterar Radek fullständigt Stalins politik i Kina. Detta
innebär att sänka sig till förräderiets största djup. Det återstår bara för
mig att citera ett utdrag från mitt svar till Radeks, Preobrasjenskijs och Smilgas
syndabekännelser - dessa den politiska cynismens fribrev:
"Som anstår alla med
självaktning har trion naturligtvis inte undgått att ta betäckning bakom kritiken
mot den permanenta revolutionen. Den mest tragiska erfarenheten i hela den nyaste
historien för opportunismens nederlag - den kinesiska revolutionen - söker denna
trio av kapitulanter att avfärda med en billig ed som garanterar att den inte
har något gemensamt med teorin om den permanenta revolutionen.
Radek och Smilga
försvarade envist det kinesiska kommunistpartiets underordnande under det borgerliga
Kuomintang, inte bara fram till Chiang Kai-sheks statskupp utan också efteråt.
Preobrasjenskij mumlade något ohörbart, som han alltid gör när politiska frågor
står på spel. Ett märkligt faktum: alla de inom Oppositionen som försvarade
kommunistpartiets underordnande under Kuomintang visade sig bli kapitulanter.
Inte en enda Oppositionsman som förblev sin fana trogen bär detta märke, som
är ett skammärke. 75 år efter Kommunistiska Manifestets publicering, 25 år efter
bolsjevikpartiets grundande ansåg dessa skumögda "marxister" det möjligt att
försvara att man höll kommunisterna instängda i Kuomintangs bur! I sitt svar
på mina anklagelser sökte Radek redan då, liksom i sitt syndabrev idag, att
skrämma oss med proletariatets "isolering" från bönderna i händelse av att kommunistpartiet
skulle ha dragit sig tillbaka från det borgerliga Kuomintang. Strax dessförinnan
kallade Radek regeringen i Kanton för en bonde- och arbetarregering och hjälpte
därigenom Stalin att maskera proletariatets underordnande under bourgeoisin.
Hur skall man kunna dölja dessa skamliga handlingar, konsekvenser av denna blindhet,
denna stupiditet, detta förräderi mot marxismen? Hur, hur! Jo, genom ett angrepp
på den permanenta revolutionen!
Så tidigt som i februari 1928 anslöt sig Radek,
som redan spanade efter en förevändning till kapitulation, omedelbart till den
resolution om den kinesiska frågan som antogs av Kominterns exekutivkommitté
på dess plenum. Denna resolution brännmärker trotskisterna som likvidatorer
därför att de kallade nederlag för nederlag, och inte vill anse den segerrika
kinesiska kontrarevolutionen som den kinesiska revolutionens högsta stadium.
I denna resolution från februari proklamerades inriktningen på väpnat uppror
och sovjeter. För varje person som inte var fullständigt tömd på politiskt förnuft
och revolutionär erfarenhet, utgjorde denna resolution ett exempel på den avskyvärda
och mest oansvariga form av adventurism. Radek anslöt sig till den. Preobrasjenskij
närmade sig frågan lika fyndigt som Radek, bara från motsatta hållet. Den kinesiska
revolutionen är, skrev han, redan besegrad, och besegrad för lång tid. En ny
revolution kan inte komma på länge än. Är det värt mödan att kivas med centristerna
om Kina? På detta tema sände Preobrasjenskij ut långa epistlar. När jag läste
dem i Alma-Ata kände jag skam. Vad hade dessa människor lärt sig i Lenins skola?
frågade jag mig igen och igen. Preobrasjenskijs premisser var rakt motsatta
Radeks, men likväl blev slutsatsen densamma: båda önskade att Jaroslavskij broderligt
skulle omfamna dem med Mensjinskijs förmedling.[1]
Nej, naturligtvis gjorde de det för revolutionens bästa. De är inte karriärister.
Inte alls. De är helt enkelt hjälplösa, ideologiskt bankrutta individer.
Gentemot
K.I.E.K.:s adventuristiska resolution från februari (1928) ställde jag redan
då en inriktning på en mobilisering av de kinesiska arbetarna med hjälp av demokratiska
paroller, inkl. parollen om en konstituerande församling för Kina. Men här föll
den olyckliga trion i ultravänsterismens grop; det var enkelt och krävde inga
åtgärder. Demokratiska paroller? Aldrig. "Detta är ett grovt misstag ifrån Trotskijs
sida." Bara sovjeter för Kina - varken mer eller mindre! Det är svårt att tänka
sig något vansinnigare än denna - om det nu är rätt ord - ståndpunkt. Parollen
om sovjeter under den borgerliga reaktionens epok - det är joller, dvs. en drift
med sovjeterna. Men inte ens under revolutionens epok, dvs. under epoken för
ett direkt byggande av sovjeter, drog vi tillbaka de demokratiska parollerna.
Vi drog inte tillbaka dem förrän de verkliga sovjeterna, som redan hade tagit
makten, inför massornas ögon kom i kollisionskurs med demokratins verkliga institutioner.
Detta innebär för att använda Lenins ord (och inte Stalins och hans papegojors):
att inte hoppa över det demokratiska stadiet i landets utveckling.
Utan det
demokratiska programmet - konstituerande församling, åttatimmars arbetsdag,
konfiskering av jorden, Kinas nationella självständighet, folkets självbestämmanderätt
- utan detta demokratiska program binds Kina kommunistiska parti, och det tvingas
passivt ge plats för den kinesiska socialdemokratin som med Stalin, Radek &
Cos hjälp kan ta Kommunistpartiets plats.
Sålunda: trots att han följde i Oppositionens
fotspår; missade Radek likväl det viktigaste i den kinesiska revolutionen, ty
han försvarade Kommunistpartiets underordnande under det borgerliga Kuomintang.
Radek missade den kinesiska kontrarevolutionen, och stödde inriktningen på väpnat
uppror efter äventyret i Kanton. Idag hoppar Radek över kontrarevolutionens
period och kampen för demokrati när han viftar bort övergångsperiodens uppgifter
till förmån för en abstrakt idé om sovjeter utanför tid och rymd.
Men i gengäld
lovar Radek att han inte har någonting gemensamt med den permanenta revolutionen.
Det är bra. Det är åtminstone en tröst...
... Stalins och Radeks anti-marxistiska
teori innebär för Kina, Indien och alla andra länder i Orienten, en ny men inte
förbättrad upprepning av Kuomintang-experimentet.
På basis av den ryska och
kinesiska revolutionens erfarenheter, på basis av Marx´ och Lenins läror, testade
i ljuset av dessa revolutioner, hävdar Oppositionen:
Den nya kinesiska revolutionen
kan störta den existerande regimen och överföra makten till folkets massor endast
i form av proletariatets diktatur; "proletariatets och bondeståndets demokratiska
diktatur" i motsatsställning till proletariatets diktatur, vilken leder bönderna
och förverkligar det demokratiska programmet, är en fiktion; ett självbedrägeri
och än värre - en Kerenskijad eller Kuomintangiad.
Mellan Kerenskij och Chiang
Kai-sheks regimer å ena sidan och proletariatets å den andra, finns det ingen
revolutionär övergångsregim och det kan inte heller finnas. Den som påstår något
annat bedrar skamligt arbetarna i Orienten och förbereder nya katastrofer.
Oppositionen
säger till arbetarna i Orienten: efter att ha drivits till bankrutt genom partiets
maskineri, hjälper kapitulanterna nu Stalin att så centrismens säd, att kasta
sand i era ögon, att stoppa igen era öron, att förvirra er. Å ena sidan ställs
ni hjälplösa inför en fullständig borgerlig diktatur genom att ni förbjuds att
engagera er i kampen för demokrati. Å andra sidan tecknar man perspektivet för
någon slags räddande, icke-proletär diktatur och understödjer därmed en ny reinkarnation
av Kuomintang i framtiden, dvs. framtida nederlag för arbetar- och bonderevolutionen.
Sådana predikanter är förrädare. Lär er att misstro dem, arbetare i Orienten;
lär er att förakta dem, lär er att driva ut dem ur era led!..."
10. VAD ÄR DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN? Grundläggande teser.
Jag hoppas att läsaren inte misstycker om jag slutar denna
bok med att - även med risk för upprepning - försöka att kort formulera mina
principiella slutsatser.
1. Teorin om den permanenta revolutionen kräver nu den största uppmärksamhet
från varje marxist, ty klasskampens och den ideologiska stridens utveckling
har nu till fullo höjt denna fråga över nivån av reminiscenser över gamla åsiktsskillnader
bland ryska marxister och förvandlat den till en fråga om karaktären, de inre
sambanden och metoderna i den internationella revolutionen i allmänhet.
2. Med hänsyn till länder med försenad borgerlig utveckling, särskilt de koloniala
och halvkoloniala länderna, innebär teorin om den permanenta revolutionen att
en fullständig och genuin lösning på deras demokratiska uppgifter och frågan
om nationell frigörelse endast är möjlig genom proletariatets diktatur som
ledare för en förslavad nation och framför allt för bondemassorna.
3. Inte bara den agrara, utan också den nationella frågan tilldelar bönderna
- som utgör den överväldigande majoriteten av befolkningen i de efterblivna
länderna - en utomordentlig plats i den demokratiska revolutionen. Utan en allians
mellan proletariatet och bönderna kan den demokratiska revolutionens uppgifter
inte lösas, inte ens ställas på fullt allvar. Men alliansen mellan dessa två
klasser kan endast förverkligas genom en oförsonlig kamp mot den nationellt-liberala
bourgeoisins inflytande.
4. Oberoende av de första episodiska stadierna av revolutionen i de individuella
länderna, är förverkligandet av den revolutionära alliansen mellan proletariatet
och bönderna endast möjlig under det proletära avantgardets politiska ledning,
organiserad i Kommunistpartiet. Detta innebär i sin tur att segern för den demokratiska
revolutionen endast är möjlig genom proletariatets diktatur, att denna baserar
sig på en allians med bönderna och först och främst löser den demokratiska revolutionens
uppgifter.
5. Sedd historiskt uttryckte bolsjevismens gamla paroll - 'proletariatets och
bondeståndets demokratiska diktatur' - just den ovannämnda relationen mellan
proletariatet, bönderna och den liberala bourgeoisin. Den har bekräftats genom
Oktobers erfarenheter. Men Lenins gamla formulering löste inte på förhand frågan
om vilka inbördes relationer som skulle råda mellan proletariatet och bönderna
inom det revolutionära blocket. Med andra ord: formuleringen fick medvetet en
viss algebraisk kvalitet, som man tvingade ersätta med mer precisa aritmetiska
kvantiteter under den historiska erfarenhetens process. Men erfarenheten visade
- och detta under omständigheter som utesluter varje form av misstolkning -
att oberoende av böndernas revolutionära betydelse, kan de likväl inte spela
en självständig roll och än mindre en ledande. Bonden följer antingen arbetaren
eller borgaren. Detta innebär att 'proletariatets och bondeståndets demokratiska
diktatur' endast är möjlig som proletariatets diktatur som leder bondemassorna.
6. En proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur som en regim vilken
genom sitt klassinnehåll skiljer sig från proletariatets diktatur kan endast
förverkligas under förutsättning att ett självständigt revolutionärt
parti kan upprättas, som uttrycker intressena hos bönderna och den småborgerliga
demokratin i allmänhet, dvs. ett parti som kan erövra makten med stöd från proletariatet
och som kan bestämma dess revolutionära program. Som hela den moderna historien
omvittnar - särskilt den ryska erfarenheten under de sista 25 åren - består
ett oöverstigligt hinder på vägen till skapandet av ett bondeparti i småbourgeoisins
brist på ekonomisk och politisk självständighet och dess djupa inre differentiering.
På grund av detta går de övre sektionerna inom småbourgeoisin (bönderna) i alla
avgörande frågor samman med storbourgeoisin, särskilt i krig och revolution;
de lägre sektionerna går samman med proletariatet; mellanskiktet tvingas sålunda
välja mellan två extrema poler. Mellan Kerenskijaden och bolsjevikernas makt,
mellan Kuomintang och proletariatets diktatur finns det inte och kan det inte
finnas något mellanliggande stadium, dvs. ingen arbetarnas och böndernas demokratiska
diktatur.
7. Kominterns försök att tvinga på de orientaliska länderna parollen om proletariatets
och bondeståndets demokratiska diktatur - vilken för länge sedan och definitivt
utdömts av historien - kan endast ha en reaktionär effekt. I den mån denna paroll
ställs mot parollen om proletariatets diktatur bidrar den politiskt till proletariatets
upplösning i de småborgerliga massorna och skapar sålunda de fördelaktigaste
villkoren för den nationella bourgeoisins hegemoni och följaktligen för den
demokratiska revolutionens sammanbrott. Införandet av denna paroll i Kominterns
program är ett direkt förräderi mot marxismen och bolsjevismens oktobertraditioner.
8. Proletariatets diktatur som har kommit till makten som ledare för den demokratiska
revolutionen konfronteras oundvikligen och mycket snabbt med uppgifter vars
förverkligande sammanknyts med djupgående ingrepp i den borgerliga egendomsrätten.
Den demokratiska revolutionen växer direkt över i en socialistisk revolution
och blir därigenom en permanent revolution.
9. Proletariatets maktövertagande innebär inte revolutionens avslutning, utan
endast dess inledning. Det socialistiska uppbygget är endast möjligt på basis
av en klasskamp i nationell och internationell skala. Denna kamp måste under
de förhållanden som råder - med en överväldigande dominans för de kapitalistiska
förhållandena på världsnivå - oundvikligen leda till explosioner, dvs. inom
landet till inbördeskrig och utanför de nationella gränserna till revolutionära
krig. Däri ligger den socialistiska revolutionens permanenta karaktär i sig,
oberoende av om det är ett efterblivet land som är invecklat - som endast i
går fullbordade sin demokratiska revolution - eller ett gammalt kapitalistiskt
land som redan haft en lång epok av demokrati och parlamentarism.
10. Fullbordandet av den socialistiska revolutionen inom nationella gränser
är otänkbart. En av de grundläggande orsakerna till krisen i det borgerliga
samhället är det faktum att de produktivkrafter det skapat inte längre kan sammanjämkas
med nationalstatens ramar. Ur detta följer å ena sidan imperialistiska krig,
å andra sidan utopin om ett borgerligt Europas Förenta Stater. Den socialistiska
revolutionen börjar på nationell nivå, utvecklas på en internationell och fullbordas
i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen blir sålunda en permanent
revolution i en nyare och vidare mening av ordet; den når sin fullbordan endast
i en slutlig seger för det nya samhället på hela vår planet.
11. Ovanstående skiss över utvecklingen av världsrevolutionen eliminerar frågan
om länder som är 'mogna' eller 'omogna' för socialismen i den anda av pedantisk,
död klassifikation som ges i Kominterns nuvarande program. Eftersom kapitalismen
har skapat en världsmarknad, en världsomfattande arbetsdelning och produktivkrafter
i världsmåttstock, har den också förberett världsekonomin som helhet för en
socialistisk omvandling.
Olika länder kommer att genomgå denna process i olika tempo.
Efterblivna länder kan under vissa omständigheter nå fram till proletariatets
diktatur snabbara än utvecklade länder, men de kommer att nå socialismen senare
än dessa.
Ett efterblivet kolonialt eller halvkolonialt land vars proletariat
inte är tillräckligt förberett för att ena bönderna och ta makten kan därigenom
inte för den demokratiska revolutionen till dess slut. Och tvärtom: i ett land
där proletariatet har makten i sina händer som ett resultat av den demokratiska
revolutionen beror det följande ödet för diktaturen och för socialismen i sista
hand inte bara och inte så mycket på de nationella produktivkrafterna som på
utvecklingen för den internationella socialistiska revolutionen.
12. Teorin om socialism i ett land, som växte fram genom reaktionen mot Oktober
är den enda teori som konsekvent och ända till slutet motsätter sig teorin om
den permanenta revolutionen.
Epigonernas försök att under slagen från vår kritik begränsa
tillämpningen av teorin om socialism i ett land enbart till Ryssland, på grund
av dess specifika karakteristika (dess stora vidder, dess naturresurser etc.)
förbättrar inte saken utan gör den bara än värre. Brottet mot den internationalistiska
ståndpunkten leder alltid och oundvikligen till nationell messianism,
dvs. att man tillskriver speciell överlägsenhet och särskilda kvaliteter till
ens eget land, vilket påstås tillåta det att spela en roll som inget annat land
kan spela.
Den världsomfattande arbetsdelningen, den sovjetiska industrins
beroende av den utländska teknologin, de utvecklade europeiska produktivkrafternas
beroende av det asiatiska råmaterialet etc. etc. omöjliggör uppbygget av ett
självständigt socialistiskt samhälle i ett enda land i världen.
13. Stalins och Bucharins teori som går emot hela den ryska revolutionens erfarenheter,
ställer inte bara den demokratiska revolutionen i mekaniska kontrast till den
socialistiska, utan den innebär också ett brott mellan den nationella revolutionen
och den internationella.
Denna teori tvingar på revolutionerna e efterblivna länder
uppgiften att etablera en overklig regim av demokratisk diktatur, som ställs
mot proletariatets diktatur. Därigenom inför denna teori illusioner och fiktioner
i politiken, paralyserar kampen för proletariatet maktövertagande i Orienten
och hindrar den koloniala revolutionens seger.
Själva proletariatets maktövertagande innebär, ur det ståndpunkt
som intas av epigonernas teori, revolutionens fullbordan ("till 9/10" enligt
Stalins formulering) och inledningen av en epok av nationella reformer. Teorin
om kulakens överväxande i socialismen och teorin om världsbourgeoisins "neutralisering"
är följaktligen oskiljaktiga från teorin om socialism i ett land. De står och
faller tillsammans.
Genom teorin om nationell socialism degraderas Kommunistiska
Internationalen till ett understödsvapen som endast kan användas i kampen mot
militär intervention. Kominterns nuvarande politik, dess regim och urvalet av
dess ledande personal motsvarar fullständigt Kommunistiska Internationalens
utnämnande till rollen av hjälptrupp som inte kan lösa självständiga uppgifter.
14. Kominterns program som skapats av Bucharin är heltigenom eklektiskt. Det
gör det hopplösa försöket att försona teorin om socialism i ett land med den
marxistiska internationalismen, vilken emellertid är oskiljaktig från världsrevolutionens
permanenta karaktär. Den kommunistiska Vänsteroppositionens kamp för en korrekt
politik och en sund regim inom Kommunistiska Internationalen är oskiljaktigt
sammanknuten med kampen för ett marxistiskt program. Frågan om programmet är
i sin tur oskiljaktig från frågan om de två ömsesidigt uteslutande teorierna:
teorin om permanent revolution och teorin om socialism i ett land. Frågan om
den permanenta revolutionen har för länge sedan överskridit gränsen för en tillfällig
åsiktsskillnad mellan Lenin och Trotskij, vilken nu lösts av historien. Kampen
står mellan Marx´ och Lenins grundläggande tankar å ena sidan och centristernas
eklekticism å den andra.
INTRODUKTION
1 Algebra räknar
med allmänna storheter (a,b,c...) i motsats till aritmetiken, som nyttjar bestämda
storheter (1,2,3...).
2 Nu i Trotskijs Tredje Internationalen
efter Lenin (under utg. av Partisanförlaget) - Ö.a.
INLEDNING
1 Stalin höll detta
tal den 6 maj 1929; det publicerades första gången i början av 1930, under förhållanden
som gav det en slags "programmatisk" betydelse - L.T. Talet publicerades i The
Communist (USA) i juni 1930. Se W.Z. Foster, History of the C.P.U.S.A., 1952,
s. 273. Talet finns inte med i Stalins samlade skrifter. - Ö.a.
KAPITEL 1
1 Denna förutsägelse har redan slagit in -
L.T.
2 En oöversättlig vits. Det ryska ordet eksekutor
betyder både bödel och vaktmästare. Ö.a.
3 Nyligen utgiven på Partisan-förlaget. (1972)
- Ö.a.
4 1909 citerade Lenin verkligen min Resultat
och framtidsutsikter i en polemik mot Martov. Men det vore inte svårt att bevisa
att han övertog citaten i andra hand, dvs. just från Martov. Detta är det enda
som kan förklara vissa av hans invändningar mot mig, vilka beror på uppenbara
missförstånd. 1919 utgav det statliga förlaget min Resultat och framtidsutsikter
som broschyr. Den anmärkning som finns i den samlade upplagan av Lenins verk,
att teorin om den permanenta revolutionen är särskilt anmärkningsvärd "nu" efter
Oktoberrevolutionen, kan dateras till ungefär samma tid. Läste Lenin min Resultat
och framtidsutsikter 1919 eller bläddrade han åtminstone igenom den? Om detta
kan jag inte säga något bestämt. Jag var då ständigt på resande fot, kom endast
till Moskva på kortare uppehåll, och under mina möten med Lenin under den tiden
- mitt under inbördeskriget - tänkte ingen av oss på fraktionella, teoretiska
reminiscenser. Men A.A. Joffe hade ett samtal med Lenin just vid denna tid om
teorin om den permanenta revolutionen. Joffe berättade om detta samtal i det
avskedsbrev han skrev till mig strax före sitt självmord (Se My Life, New York
s.535, 537). Kan man tolka A.A. Joffes försäkringar så att Lenin 1919 för första
gången lärde känna Resultat och framtidsutsikter och att han erkände det korrekta
i den historiska prognos den innehåller? Här kan jag endast göra psykologiska
förmodanden. Om denna förmodan är övertygande beror på en värdering av kärnan
i själva den diskuterade frågan. A.A. Joffes ord om att Lenin hade bekräftat
min prognos som korrekt, måste naturligtvis vara obegripliga för en människa
som fötts upp på den post-leninistiska epokens teoretiska margarin. Å andra
sidan måste var och en som beaktar utvecklingen av Lenins tänkande i samband
med själva revolutionens utveckling inse att Lenin 1919 måste - inte kunde låta
bli - göra en ny värdering av teorin om den permanenta revolutionen, och en
annan värdering än den han hade uttalat flyktigt, i förbigående och ofta direkt
självmotsägande vid olika tidpunkter före Oktoberrevolutionen, på basis av isolerade
citat, utan att någon gång undersöka mina fullständiga ståndpunkter. För att
bekräfta min prognos som riktig 1919 behövde Lenin inte ställa min ståndpunkt
mot sin egen. Det räckte med att betrakta båda ståndpunkterna i deras historiska
utveckling. Det är inte nödvändigt att här upprepa att det konkreta innehåll
som Lenin gav åt sin formulering om "demokratisk diktatur" och som mindre berodde
på en hypotetisk formulering än på en analys av de verkliga förändringarna i
klassrelationerna - att detta taktiska och organisatoriska innehåll en gång
för alla skrivits in i historien som ett klassiskt exempel på revolutionär realism.
I nästan alla fall - i varje fall i de viktigaste fallen - där jag stod i motsättning
till Lenin taktiskt eller organisatoriskt, var det han som hade rätt. Just därför
var jag inte intresserad av att ta upp min gamla historiska prognos, så länge
som det endast verkade vara en fråga om historiska minnen. Jag tvingades återvända
till denna fråga endast då epigonernas kritik av teorin om den permanenta revolutionen
inte endast började amma upp en teoretisk reaktion i hela Internationalen, utan
också förvandlades till ett medel för att sabotera den kinesiska revolutionen.
- L.T.
5 Oktoberrevolutionen utkom på svenska 1918.
- Ö.a.
6 The New Faction of Conciliators, or the Virtous.
Coll. Works bd 17, s. 258.
7 Stalin, Works, Eng.edn., VIII, s. 350.
8 Lenin, Greetings to the Italian, French and
German Communists, Coll. Works bd 30, s. 5-56.
9 Som bekant tog de omfattande protokollen
från denna historiska session bort ur Jubileumsboken genom en särskild order
från Stalin och än idag hålls de gömda för partiet. - L.T. - Så vitt vi känner
till har detta dokument ännu inte publicerats i Sovjetunionen. Trotskij förde
med sig ett korrektur av detta protokoll vid sin landsflykt, och de bifogades
senare den s.k. "moträttegångens" (1938) material. Protokollet har tydligen
tryckts ytterst få gånger. Tyvärr kan vi endast ge läsaren en relativt svår
källa: protokollet finns i sin helhet i tryck i den franska oppositionens tidskrift
Contre le courant nr 33-34, 10 juli 1929, ss. 14-21. Denna mycket intressanta
tidskrift, som kom ut 1927-29, innehåller en mängd intressant och svåråtkomligt
material från Trotskij under dessa år då han levde i Alma-Ata. Contre le courant
har kommit ut i faksimilutgåva på Masperos förlag (1971) Ö.a.
KAPITEL 2
1 Jag minns att då Bucharin vid K.I.E.K.:s
8. Plenum nyttjade samma citat, ropade jag åt honom: "Men det finns också direkt
motsatta citat hos Lenin." Efter en stunds förvirring, fann Bucharin sig och
svarade: "Det vet jag, det vet jag, men jag tar vad jag behöver, inte vad du
behöver." Där har ni denna teoretikers sinnesnärvaro! - L.T.
2 Förord till Kautskys pamflett "Den ryska
revolutionens drivkrafter och framtidsutsikter." Lenin Coll. Works bd 11, s.
13.
3 Trotskij: Resultat och framtidsutsikter,
Partisan 1972, s. 13.
4 Trotskij, ibid, s. 47.
5 Trotskij, ibid, s. 42-43.
6 Trotskij, ibid, s. 60-61.
7 Trotskij, ibid, s. 50-52.
8 Stalin, Works, Engl. ed. VI, s. 349.
9 Man bör komma ihåg att Parvus vid denna tid
tillhörde den yttersta vänsterflygeln inom den internationella marxismen - L.T.
KAPITEL 3
1 Social Democracy and the Revolutionary Provisional
Government, Lenin, Coll. Works bd 8, s. 291.
2 Political and Tactical Considerations in
Question of the Agragrian Programme. (kap. 4 i broschyren The Agrarian Programme
of the Social Democrats in the Russian Revolution of 1905-07) Coll. Works bd
13, s. 32 sf.
3 The Paris Commune and the Tasks of the Democratic
Dictatorship. Coll Works. Bd. 9, s. 141. Ger endast den avslutande delen av
denna artikel, som trol. inte skrivit resterande (bl.a. ovanstående citat),
men det framgår av sammanhanget att Lenin godkänt artikeln. - Ö.a.
4 The Proletariat and its Ally in the Russian
Revolution, Coll. Works bd 11 s. 373.
5 Trudovikerna var representanter för bönderna
i de fyra dumorna, och vacklade ständigt mellan Kadeterna (Liberalerna) och
socialdemokraterna. - L.T.
6 Revolution and Counter-Revolution, Coll.
Works bd 13, s. 121.
7 The Aim of the Proletarian Struggle in Our
Revolution, Coll. Works bd. 15, s. 374.
8 Detta citat visar - för övrigt bland tusentals
andra - i förbigående sagt att jag hade kännedom om böndernas existens och agrarfrågans
vikt så tidigt som före 1905 års revolution, dvs. en tid innan böndernas betydelse
förklarades för mig av Maslow, Thalheimer, Thälmann, Remmele, Cachin, Monmousseau,
Bela Kun, Pepper, Kuusinen och andra marxistiska sociologer. - L.T.
9 Vid partikonferensen 1909 föreslog Lenin
formuleringen "proletariatet som leder bönderna bakom sig", men anslöt till
slut till den formulering som lades fram av de polska socialdemokraterna, vilka
fick majoriteten vid konferensen gentemot mensjevikerna. - L.T.
10 The Aim of the Proletarian Struggle in
Our Revolution, Coll. Works bd. 15, s. 362 och 368.
11 Trotskij, Resultat och framtidsutsikter
(Partisan 1972), s. 50.
12 Lenin, About the two Lines of the Revolution,
Coll. Works bd. 21, s. 419.
13 "The stages, the Trend and the Prospects
of the Revolution", nu Coll. Works bd. 10, s. 91-92.
14 The Aim of the Proletarian Struggle in
Our Revolution, Coll. Works bd. 15, s. 373 f.
KAPITEL 4
1 Speech at Third Congress of R.S.D.L.P., on
Amendments to Resolution on Revolutionary Provinsional Government. Coll. Works
bd. 8, s. 398. Lenin använde Krassins partipseudonym, Zimin.
2 Trotskij, Resultat och framtidsutsikter (Partisan
1972), s. 62.
3 Håller de nyss påtänkta kritikerna av den
permanenta revolutionen med om detta? Är de beredda att utsträcka denna elementära
tanke till Orientens länder, till Kina, till Indien etc.? Ja eller nej? - L.T.
4 Denna skrift från 1907 finns numera tillgänglig
i tysk översättning. Trotzki, L.: Schriften zur revolutionären Organisation
(Texte des Sozialismus und Anarchismus. Rororo Klassiker 270-273, 19709, s.
135-252. Ö.a.
5 Lenin, London Congress of the R.S.D.L.P.:
Concluding Remarks on the Question of Attitude to Bourgeois Parties. Coll. Works
bd. 12, s. 470.
6 Stalin har i ett tal själv beskrivit sig
som "Revolutionens mästare" - L.T.
7 Stalin, Leninismens problem, sv. uppl. S. 125 f.
8 Zemsti,
dvs. medlemmar av de lokala självstyrande myndigheterna, zemstvo, vilka sattes
upp under det tsaristiska styrets sista period med begränsad makt och dominerad
av den liberala adeln. - Ö.a.
KAPITEL 5
1 Lenin, Den proletära revolutionen och renegaten
Kautsky, Valda verk II:2, s. 111 f.
2 Trotskij, Resultat och framtidsutsikter,
s. 56.
3 Lenin, 8th Congress of the R.C.P., Report
on Work in the Countryside. Coll. Works bd. 29, s. 203.
4 Lenin, 8th Congress of the R.C.P., Report
of the Central Committee. Coll. Works bd. 29, s. 157.
5 Jakovlev utnämndes nyligen till Folkkomissarie
för jordbruket i Sovjetunionen. - L.T.
6 Utdrag från protokollen vid sammanträde med
Centralkommitténs organisatoriska byrå den 22 maj 1922, nr 21: "Att instruera
kamrat Jakovlev … att sammanställa en lärobok om Oktoberrevolutionens historia
under kamrat Trotskijs redaktörskap." L.T.
7 3/16 juni 1907 fullbordades det maktövertagande,
som formellt inledde kontrarevolutionens triumfer.
KAPITEL 6
1 Lenin, Valda verk II:2, s. 203
KAPITEL 7
1 Chiang Kai-sheks är ledare för högerflygeln,
och Wang Ching-wei för vänsterflygeln inom Kuomintang. Tang Ping-shan var kommunistisk
minister, som förde ut Stalins och Bucharins linje i Kina. - L.T.
2 PPS = Polska Socialistpartiet (Dasjinski
& Co) - L.T.
3 Lenin, The Deception of the People by Slogans
of Freedom and Equality, maj 1919. Coll. Works bd 29, sid. 367 f.
KAPITEL 8
1 Lenin, Political Report … 7 mars 1918. Coll.
Works bd. 27, s. 87 ff.
2 Lenin, Coll. Works bd. 32, s. 480 (Talet
hölls 5 juli 1921)
3 Trotskij, Resultat och framtidsutsikter,
Partisan 1972, s. 94.
KAPITEL 9
1 Mensjinskij var vid detta tid chef för GPU;
Jaroslavskij var en av de ledande i partiets centrala kontrollkommitté och särskilt
aktiv i att angripa Oppositionen och utesluta många av dess anhängare från partiet.
Ö.a.