Ur Fjärde Internationalen 6 (1/1972)
I ett brev till Förbundet Kommunist daterat den 13 december 1971, presenterade vi ett förslag till gemensamma, organiserade politiska diskussioner mellan RMF och FK. Vårt syfte med detta initiativ var att försöka skapa en grundval för politiska klargöranden mellan RMF och FK, framför allt utifrån två, för hela den revolutionära rörelsen avgörande frågor: den kinesiska revolutionens utveckling och den internationella samordningen av kampen – uppbygget av Internationalen.
Antingen det nu är postverket som felat eller FK som slängt brevet i papperskorgen, så har vi fram till i dag inte fått något som helst svar, vare sig positivt eller negativt, på vårt förslag.
För att om möjligt få igång en diskussion med (och om) Förbundet Kommunist publicerar vi i detta nummer av Fjärde Internationalen ett bidrag från en kamrat i RMF som framför allt försöker ge en helhetskaraktäristik av FK, dess utrymme på den politiska scenen, politik och ideologi. Vi ser inte detta som någon "definitiv" uppgörelse med FK – någon sådan är idag vare sig möjlig eller önskvärd när det gäller en så "icke-definitiv", en så obestämbar, eklektisk och ofärdig organisation (i den meningen att den innehåller stora möjligheter till ett flertal olika utvecklingar). Det är i stället viktigt att fortsätta diskussionen och att i kritiken ta fasta på de olika utvecklingstendenser, referenser och strömningar som samexisterar inom FK:s minst sagt oklara programmatiska ramar.
Det som mer än något annat bestämt FK:s teoretiskt-politiska bas är det historiskt givna kraftfält som den ”revolutionära vänstern” utgjorde under de allra sista åren av sextiotalet. FK kan med fördel ses som en effekt av det särskilda och ojämna styrkeförhållande som rådde mellan detta kraftfälts olika poler.
FK framgick ur VUF, VPK:s gamla ungdomsförbund, vilket under intryck av den allmänna ungdomsradikaliseringen under senare hälften av sextiotalet alltmer glidit bort från fadershuset. Vad som till en början förenade VUF i denna vandring var alltså kritiken av reformismen och ”den moderna revisionismen”. Det stod strax klart att VUF var på väg att organisatoriskt och politiskt bryta med VPK och någon betydelsefull fraktion till försvar för VPK gjorde sig aldrig hörd.
I detta läge ställdes på sin spets frågan om ett alternativ organisering. För kamraterna inom VUF blev det fråga om att blicka ut över det revolutionära fältet och se sig om efter alternativ. Att ett sådant skulle produceras ur egen skalle var från början uteslutet, p,g.a. den begränsade erfarenheten och teoretiska mognaden. Och vad fann de?
Två poler kunde urskiljas till att börja med: för det första den maostalinistiska, eller stalinistiska blott och bart, representerad av det inom den svenska yttersta vänstern dominerande
KFML och KFMLr[1]. Till denna pol drogs också oemotståndligt majoriteten av VUF-kadern, inte minst småbyråkraterna i VUF-apparaten. KFML utövade på många en smått magisk dragningskraft, och i den historiska och programmatiska vilsenhet man befann sig, blev de ett lätt byte, om inte för KFML som organisation, så för stalinismen som tradition. Det visar sig att viljan till särskild organisatorisk identitet är mycket seg inom den yttersta vänstern under nuvarande historiska betingelser, en identitet, alltså, som har svårt att hävda ett verkligt eget ansikte ifråga om teori och politik, men som skaffar sig en eller annan ”särskildhet”, ett eller annat ”drag” och på så sätt söker upprätthålla en egen existens. Denna stalinistiska fraktion är idag MLK, ibland kallad ”den intelligentaste bland ml-grupperna”.
Emellertid upptogs inte den revolutionära scenen enbart av ekot från de stalinistiska källarvalven i form av KFML:s monotona monologer. En ny kraft, också den förankrad i den historiska rörelsen, började göra sin stämma hörd. Det var trotskisterna, som utan tradition i Sverige, och försenade i sin entré på den politiska scenen, otvivelaktigt utgjorde den andra ”mini”-polen i Sverige. De var också en del av en internationell organisation, den Fjärde Internationalen, som i en rad länder hade en styrka som kvantitativt stod över eller var jämförbar med KFML:s. I Sverige förkroppsligades denna tradition, naturligtvis med de brister som sig bör, av Bolsjevikgruppen från Lund och Revolutionära Marxister, sedan januari 1971 förenade i Revolutionära Marxisters Förbund, RMF.
Denna pol riktade en skarp kritik, inte bara mot reformismen, utan också, och fr.a. mot de maostalinistiska grupperna. Den kritiserade deras ideologiska fundament, ”empiriodogmatismen” [2], de tog avstånd ifrån uppsplittringen av det revolutionära programmet i en minimidel och en maximidel och bekände sig till en kvalitativt annorlunda övergångsstrategi[3]. Den ville en förening av den leninistiska organisationsteorin med Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. Genom sina internationella förbindelser och utblickar kunde den också utarbeta en radikal kritik av KFML:s politik på universitetet och sätta in kampen på universitetet i en ”dialektik mellan olika arbetsområden”.[4] Den närde slutligen inga som helst illusioner om de kinesiska kommunisternas förmåga att utgöra eller bygga upp en ny revolutionär International, eller överhuvud fungera som en enhetlig pol.[5]
Stalinisterna var inte i samma grad som förut herrar på täppan. Dessutom hade svallvågorna från den internationella strejkvågen nått Sverige på allvar genom gruvarbetarstrejken, vilket på ett slående sätt, också för vissa i de egna leden, avslöjat ml-arnas impotens i praktiken. Den historiska konjunkturen mot verkade m.a.o. VUF:s totala uppgång i stalinismen. I detta läge fick rm-polen och särskilt Bolsjevikgruppen otvivelaktigt ett starkt inflytande på en inte obetydlig del av VUF-kadern, samtidigt som dess numerära och organisatoriska svaghet omöjliggjorde en anslutning rätt och slätt. Till detta resonemang måste vidare läggas att rm-arna till följd av stalinismens dominans utsatts för ett permanent förtal av traditionellt stalinistmärke – också innan de fanns till som organiserad pol – varför en stark antitrotskistisk ideologi med sina giftångor påtagligt kom att skymma sikten för de på vandring stadda militanterna i VUF.
VUF:s undergång kom så i form av en ”historisk kongress” vid midsommar 1970. Kongressen uttryckte på ett slående sätt de ovan förda resonemangen. Mellan den stalinistiska majoriteten och en mycket liten, men desto mer framsynt rm-minoritet, formerade sig en vad man i rådande ism-inflation skulle kunna kalla för en ”antistalinistisk center”. Stalinisterna bildade MLK, rm-arna gick till Bolsjevikgruppen och den antistalinistiska centern bildade Förbundet Kommunist på en plattform som i sin bristande enhetlighet och ideologiska ursprungsförfalskning skulle bli avgörande för FK:s senare politik. Vi skall se hur.
Låt oss från början slå fast att det för FK aldrig varit fråga om att ”ifrågasätta allt”, ställa sig helt fri från alla den kommunistiska rörelsens traditioner. FK bekänner sig utan tvekan till ”marxismen-leninismen” och nödvändigheten av att bygga ett kommunistiskt parti; och man ser sig uppenbarligen som en strömning inom den kommunistiska rörelsen. Det går alltså inte att från FK:s sida utslunga anklagelser för att andra grupper låter sig infogas i bestämda traditioner. Det är nödvändigt att också visa varför den ena eller andra traditionen är ofruktbar och förstockad.
I den konkreta historiska situationen i Sverige sommaren och hösten 1970 var det egentliga problemet för FK, när det gällde att finna en teoretisk-politisk plattform, följande. Å ena sidan var det, av historiskt-sociala skäl, nödvändigt att förkasta stalinismen utan att förkasta maoismen och KKP:s politik. Å andra sidan var det nödvändigt att göra en genomgripande kritik av stalinismen teoretiskt, politiskt och organisatoriskt utan att ens antyda ett samband med den belastade trotskistiska traditionen och dess levande uttryck idag, Fjärde Internationalen: ”I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.” [6] Om FI sägs i samma dokument bl.a.: ”På grund av bristande studier och analys kan vi för närvarande emellertid inte bedöma 4:e internationalen i dess helhet. Vi kommer därför med det snaraste (min kursiv, OM) att göra en grundlig analys av dennas teori och politik, som ett led i vårt arbete att göra en helhetsbedömning av den trotskistiska rörelsen”.[7] Ett och ett halvt år senare lyser denna ”grundliga analys” fortfarande med sin frånvaro!. Med den påtagliga vilja och det sociala behov som FK hela tiden har haft att avgränsa sig mot Fjärde Internationalen, anar vi något som möjligen svagt kan liknas vid en ideologisk blockering (o fasa!) bakom ett dylikt dröjsmål. Men tillbaks till ordningen!
Vad blev det av FK:s plattform, dess syn på historien, de strategiska begreppen, den historiska och dialektiska materialismen? Kanske en intressant och nyskapande syntes? En frigörelse från de döda släktledens tradition som ”trycker som en mara på de levandes hjärna”?[8] Vi ser oss tyvärr nödsakade att hävda att ”den nyskapande syntesen” mer liknar en variant av italiensk sallad, modell tutti frutti!
Ett genomgående drag i FK:s artiklar om ”den vetenskapliga socialismen”, strategin och arbetarrörelsens historia är att man använder analyser och resonemang dels som om de vore egna upptäckter, dels genom att uppge felaktig källbeteckning. Det enda skälet till ett sådant förfarande måste vara en vilja att använda sig av dessa analyser och resonemang utan att behöva dra de politiska och organisatoriska konsekvenserna av dem, något som skulle kunna få icke önskvärda effekter i det givna historiska läget. Vi ska något se hur det går till.
FK gör ett mycket stort nummer av den ”teoretiska brytningen” med stalinismen. Det är fr.a. två ting man anklagar stalinismen för. Dels är det deras empiriodogmatism[9], dels deras oförmåga att göra en distinktion mellan vetenskap och ideologi. Som förebilder i detta arbete nämns Lenin och Mao, trots att det fr.a. är Althusserskolan som hjälpt FK på traven i deras kritik. Det finns uppenbarligen inte heller någonting teoretiskt i kritiken som går utöver uppgörelsen med empirodogmatismen i Bolsjevik 1. Naturligtvis är det positivt att FK har tagit upp denna kritik, som i många stycken är riktig, men varför segla under falsk flagg? Varför inte öppet redogöra för bakgrunden? Sådant har i nio fall av tio en betydligt mer ”materiell” förklaring!
Nu vill vi i anslutning till detta för det första nämna att brytningen med empiriodogmatismen och distinktionen mellan vetenskap och ideologi trots allt inte är någon större nyhet i den kommunistiska rörelsen. Ett ”omvandlande” teoretiskt arbete har utmärkt den revolutionära marxismen alltsedan Marx och distinktionen mellan vetenskap och ideologi finns i ”i praktisk form” i Vad bör göras? Det är stalinismens dominans i Sverige i KFML:s skepnad som nödvändiggjort kritiken på nytt. Även om FK också pekar på Vad bör göras?, så är det i den althusserska ”stilen” man gör det och undgår m.a.o. inte dennes ”teoretiskhet” och pedanteri.
För det andra: Brytningen mellan vetenskap och ideologi och vetenskapens dominans i organisationen är inte ett faktum som låter sig proklameras! Det måste visas i de analyser man gör och i den politik som förs och här kan vi knappast tillstå att FK lyckats lika bra som i den ”teoretiska” teorin! Vi kommer tillbaka till detta.
Det stora väsen man gör av denna teoretiska diskussion med så få hänvisningar har uppenbarligen till funktion att skyla över ett magert politiskt innehåll, att skapa alibi för att ”vänta” med en rad obehagliga ställningstaganden och att framstå som intressanta och nyskapande i största allmänhet. Det är att göra sig betydligt märkvärdigare än man är!
När det sedan gäller att förankra sig i en mer politisk tradition verkställs en märklig operation. Det gäller här att ge ett innehåll åt avsikten att ”bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser”. Detta sker i en artikel i ett av Kommunists många dubbelnummer, nr 2, som kallats ”KKP och stalinismen, några synpunkter”. Denna artikel är ett utmärkt exempel på hur man använder sig av Trotskijs analyser för att göra KKP till ett alltigenom antistalinistiskt parti, förutom att det är ”den världskommunistiska rörelsens ledande revolutionära kraft” [10] (nåja, artikeln skrevs ju före Ceylon och Bangladesh ...). Först vill den anonyme författaren visa att KKP i stalinismen ser ”dogmatism, personkult, avsteg från marxismen-leninismens grundläggande principer, mekanisk materialism, fjärmande från massorna, kränkande av demokratisk centralism i stat och parti, subjektivism, ensidighet, maktmissbruk, stormaktschauvinism, nedbrytande av den socialistiska rättsordningen” o.s.v. o.s.v.![11] Tyvärr förklarar inte författaren varför KKP alltid envisats med att hävda att Stalin ”var 70% bra och 30% dålig”. Detta passar inte in i schemat om KKP:s fullständiga ”brytning med stalinismen”. Vidare går författaren in på uppbygget av socialismen i Sovjetunionen och kritiserar detta för att det under Stalin skett på basis av teorin om socialismen i ett land: ”ett utslag av reaktion mot den revolutionära leninismens internationalism och realism”.[12] Vidare hävdas att Stalin begick misstaget att inte se Sovjetstaten som en ”övergångsstat” [13] och att han felaktigt hävdade att ”kommunismens första fas, socialismen” [14] redan förverkligats i Sovjet på trettiotalet. Författaren menar att Stalin inte tillgodosåg behovet av ”permanent revolution” [15], o.s.v. Istället för att ärligt klargöra för läsaren att denna inte oävna analys av Stalins misstag är en direkt kalkering av Trotskijs analyser i Den permanenta revolutionen, Den förrådda revolutionen, Tredje Internationalen efter Lenin o.s.v. o.s.v., och att Trotskij och hans kamrater bokstavligen gav sina liv för denna analys. Om allt detta inte så mycket som ett ord. Tystnaden talar ett desto tydligare språk. Istället försöker författaren visa att Mao är upphovsmannen till den permanenta revolutionens teori[16] och att KKP:s ”brott” lett till ”ett vidareutvecklande av marxismen-leninismen”.[17] KKP sägs dessutom ha fattat att alla sociala motsättningar ej är antagonistiska, att klasskampen fortsätter under socialismen, att ”nationerna också har starkt differentierade drag” [18] (och ej endast ”fundamentala lagar”) och att motsättningarna har en ”säregenhet”.[19] OK låt oss säga att allt detta är riktigt, (men vi har svårt att helhjärtat instämma efter Palestina, Ceylon, Pakistan, Sudan mm. mm.), men vem kan överhuvudtaget göra anspråk på att kalla sig marxist om han ej fattat dessa grundläggande marxistiska ”sanningar”? Detta är sannerligen inte något vidareutvecklande av marxismen-leninismen utan marxistiskt allmängods!
Ett annat exempel på ideologisering ifråga om vissa grundläggande analyser av arbetarrörelsens historia ges bl.a. i Kommunist nr 4/5. Här redogörs för en syn på Komintern, där folkfrontsperioden (fr.a. efter 1935) analyseras som en perfid av högeropportunistiska eftergifter åt sossar och liberaler[20]. Samtidigt analyseras perioden efter VIe Världskongressen som ”Kominterns Vänsteristiska Period”.[21] Denna syn har man kommit fram till med hjälp av ”den marxistiska vetenskapen”.[22] Det är onödigt att återigen visa att detta är Trotskijs välkända analys och kritik av Kominterns ”sicksack”, framställd i en lång rad skrifter från slutet av tjugotalet och fram till 1940. Istället för att i den av FK så omhuldade vetenskapens namn omtala detta och dra de därav följande slutsatserna kommer man i det aktuella numret med en rad fula småhugg mot Trotskij. Trotskijs analys av världsläget i övergångsprogrammet jämställs med KFMLr:s[23], ”det är en ekonomism av samma slag som den som låg bakom Trotskijs övergångsprogram”. Vidare anklagas trotskisterna för att använda begreppet stalinism ”som en fras utan konkret innehåll”.[24] Slutligen anklagas Trotskij med hjälp av ett citat från 1915 för att vara mensjevik, en teknik som är synnerligen välbekant för de stalinister FK säger sig vilja bekämpa. Trotskij gick inte in i Bolsjevikpartiet förrän 1917 och trotskisterna har alltid erkänt att så länge Trotskij var mensjevik hade han en mensjevikisk syn på partiet! Att hävda att Trotskij var ekonomist är faktiskt en relativt ovanlig angreppspunkt. Och att tala om en ekonomisk kris och anlägga ett visst ”katastrof”-perspektiv strax efter den Stora Krisen och på tröskeln till det andra världskriget är knappast en särdeles allvarlig avvikelse. Det ekonomiska och KFMLr-liknande uppkommer om man försöker att applicera övergångsprogrammets bokstav på dagens situation, något som vissa ”trotskistiska” sekter ägnar sig åt (de s.k. lambertisterna i Frankrike fr.a.). För detta har de utsatts för en förödande kritik från Fjärde Internationalen.[25] Det är i kampen för att upprätta en egen, från trotskismen skild ”antistalinistisk” identitet, FK tvingas tillgripa liknande metoder.
Vad som i övrigt görs ett mycket stort nummer av är ”upptäckten” att det gäller att ”omvandla den tradeunionistiska kampen till en revolutionär kamp”. Denna, för FK unika?, princip finns att tillgå sida upp och sida ned i de flesta sammanhang i FK:s långa och ibland inte så helt konkreta publikationer. Det är fråga om en traditionell, principiell, revolutionärt marxistisk kritik av den ”ekonomistiska” avvikelsen, eller snarare, den ”avvikelse” som istället för ett övergångsprogram uppställer ett program, uppsplittrat i en minimidel och en maximidel. På detta principiella plan har FK naturligtvis sällskap av alla revolutionärer från Lenin till Alain Krivine, inklusive Gramsci, Trotskij, Rosa Luxemburg, o.s.v. o.s.v. Det var det stalinistiska Komintern som bröt mot de fyra första kongresserna inom Tredje Internationalen och återinförde Andra Internationalens klyvning i maximi- och minimidelar. F.ö. finns en behandling av detta problemkomplex på det teoretiska planet i Bolsjevik 2 i min artikel Om Strategin.
Tyvärr håller man sig envist kvar på denna ytterst allmänna nivå – ”att omvandla den tradeunionistiska kampen...” – och vidareutvecklar aldrig detta mot en teori om arbetarkontrollens möjligheter i det neokapitalistiska samhället, möjligheter som enligt vår uppfattning blir större för varje dag. Istället uttalar man sig i allmänt skeptiska ordalag t.ex. i en intervju med Karl Ljungkvist, 27, i nr 2 av Röda Arbetet, ”organ för klassmedveten arbetarrörelse”: ”Kalle” säger angående trotskisterna: ”En av deras svagheter är att de tar upp krav på reformer på ett sådant sätt att de tenderar åt reformism. Man kan ju ta exemplet med ‘arbetarkontroll över produktionen’ det finns alltid en risk för att företagen tar upp kraven själva – men de menar då givetvis att det behövs fler företagsnämnder och ‘självstyrande grupper’”. Den risken fanns för det första också när Tredje Internationalens tredje kongress 1923 tog upp samma slags krav och risken finns överhuvud för att den revolutionära processen leds in på avvägar genom att reformister och borgare söker kanalisera rörelsen och göra vissa krav innehållslösa. Det är en del av den revolutionära processens dynamik. Att försöka undvika denna risk genom från kanalisering kemiskt fria krav eller liknande skulle resultera i den mest befängda purism, ja vara liktydig med ett upphörande av all levande, ingripande konkret revolutionär verksamhet. Dessutom vet Kalle, om han läser Fjärde Internationalens press och publikationer att arbetarkontrollen i olika former, alla övergångskrav, ständigt ställs i uttalad motsatsställning till reformismen, att de är infogade i en strategi för nedbrytandet av den kapitalistiska statsapparaten och upprättandet av en på arbetarråd byggd ny demokratisk statsbildning. Denna ängslan för ”risken” att missuppfattas och strävan efter den ”rena” omvandlingen av den ”borgerliga spontana kampen”[26] till en revolutionär kamp är ett grundläggande karaktärsdrag hos FK och vi skall se det i en rad andra sammanhang i det följande.
Men låt oss först söka sammanfatta denna genomgång av de centrala elementen i FK:s grundläggande plattform. Denna låter sig beskrivas som ett hopplock av i stort följande element:
Althusserskolans syn på förhållandet vetenskap/ideologi och kunskapsproduktionen, i hög grad förmedlad av Bolsjevik 1.
En vilja att ”bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser” (obs att FK talar om ”avvikelser” istället för om stalinismen rätt och slätt). I det väsentliga verkställs denna operation genom a) ett ideologiskt sätt att låta Mao stå för Trotskijs grundläggande uppfattningar, b) ett framhållande av att Mao och KKP står för vissa elementära marxistiska uppfattningar (motsättningarnas säregenhet m.m.).
Ett ”puristiskt” synsätt på ”omvandlandet av den spontana kampens borgerliga karaktär till en revolutionär kamp”.
Långt ifrån att utgöra en genomtänkt ny syntes, en vidareutveckling av ”marxismen-leninismen” o.s.v., är denna plattform en effekt av ett visst ojämnt styrkeläge i den svenska ”yttersta vänstern” 1969-70, där den grundläggande svårigheten var att radikalt bryta med stalinismen utan att för den skull ansluta sig till ”trotskismen”, som var alltför baktalad av stalinisterna och alltför numerärt och organisatoriskt svag för att utöva en tillräcklig dragningskraft på VUF-folket och andra. De materiella, objektiva sociala krafterna bestämmer följaktligen det – ideologiska! – medvetandet hos FK, som i sitt uppbygge av den grundläggande plattformen knappast kan sägas till fullo ha inhämtat och smält läromästaren Althussers distinktion mellan vetenskap och ideologi!
Var och en förstår vid närmare eftertanke hur skör en så pass oenhetlig och uppkonstruerad plattform måste vara, hur sårbar för den materiella verkligheten med dess krav på obehagliga STÄLLNINGSTAGANDEN och verkliga konkretiseringar den måste bli. Denna situation har fått effekter i två skenbart motsatta men i verkligheten komplementära riktningar. För det första har det i FK utbildats en betydande ”teoretiskhet” och purism, ett pedanteri som ibland kan vara mycket prövande, ett drag som f.ö. delas av flera andra studentdominerade rörelser på kontinenten. För det andra en sorts kritik-frihetsideologi, en aura av öppenhet, sökande, vilja till nytt och en oupphörligt återkommande försäkran om att ”det här är naturligtvis bara preliminärt”, ”i vårt kommande nr ska vi komma med en ganska omfattande genomgång av det där, faktiskt...”, ”vi är inte de enda kommunisterna” o.s.v. Dessa olika ideologier, som är knutna till den opreciserade plattformen, har till objektiv funktion att skydda Förbundet Kommunist mot den obehagliga verklighetens påtryckningar, ge dem en relativt behaglig och ansvarsfri tillvaro och skjuta upp, skjuta upp, skjuta upp centrala ställningstaganden. Att hela denna struktur får allvarliga konsekvenser på FK:s kapacitet som revolutionär ledande kraft behöver inte sägas.
Vi skall nu se hur ”teoretiskheten”, ”purismen” verkar i några centrala frågor.
Politiska felaktigheter brukar vanligen kunna avläsas i uppfattningen av förhållandet mellan avantgardet/förtruppen och massorna. Det rör sig om en snedvridning av synen på detta förhållande, som kan gå från den yttersta spontanism och kult av ”den självständiga masskampen” till den mest slutna sekteristiska elituppfattning. Vi vill inte påstå att FK befinner sig i någon av dessa ytterlighetspoler. Däremot förefaller det oss ovedersägligt att FK har en helt klar tendens till ”puristisk” eller ”elitistisk” syn på detta förhållande, vilket dels sammanhänger med ett skolastiskt tillägnande av Althusser och Lenin vad gäller distinktionen vetenskap och ideologi och tesen om att avantgardet för in socialismen ”utifrån” till massorna, dels är den en effekt av deras sociala isolering nationellt och internationellt.
I Resolution om Arbetsplatsarbetet, antagen vid en nationell konferens i maj 1971 och veterligen fortfarande gällande, i dokument Till kritiken av PSF, utgiven av FK/Lund den 20.11.71 och i olika nr av Kommunist (t.ex. nr 3) visar sig denna snedvridning av förhållandet avantgarde/ massor på följande sätt.
För det första en underskattning gränsande till misstro mot den ”spontana kampen”, ”den allmänna masskampen”. Enligt FK är all spontan kamp som inte omvandlas av en revolutionär grupp (av FK:s typ?) en borgerlig kamp: ”kamp för aktuella dagskrav på en tradeunionistisk grundval stärker inte arbetarklassen. Tvärtom stärker denna kamp den borgerliga ideologin inom arbetarklassen”.[27] Hela den nya vågen av vilda strejker i Sverige uppfattas uppenbarligen av FK som ”dominerad av den borgerliga ideologin” o.s.v. och skulle m.a.o. ha stärkt den borgerliga ideologin inom arbetarklassen och försvagat denna! Nu menar FK visserligen att trots frånvaron av FK:s införande av socialismen i den borgerliga spontana kampen, så har ”denna kamp fört med sig att i stora kretsar en viss skepsis spritt sig mot SAP/LO”.[28] I FK:s kinesiska mur mellan massor och avantgarde, spontan kamp och revolutionär kamp, blir den historiska vändpunkten i Sverige i och med 69/70 års spontana arbetarkamp (liksom får man förmoda de franska arbetarnas i maj 68, de italienskas hösten 69 – de leddes ju ej av ett på den vetenskapliga marxismen grundat revolutionärt medvetande) förvandlad till spridandet ”av en viss skepsis”! För vår del är vi övertygade om att en viss skepsis redan i decennier existerat gentemot SAP/LO bland mycket stora delar av den svenska arbetarklassen! FK förstår inte heller någonting av det brott med hela den borgerligt demokratiska legalismen som ligger i själva de vilda strejkernas karaktär av ”vildhet”, d.v.s. deras brott med ”apparaterna”, förhandlingssverige, de etablerade reglerna på arbetsmarknaden o.s.v.. De nya strejkvågorna har inneburit ovärderliga erfarenheter för en ny generation kampberedda arbetare, givit konkreta exempel på nya organisationsformer (strejkkommittéer, stormöten o.s.v.) och framskapat ett nytt arbetaravantgarde.
Vidare förs ett ytterst snårigt resonemang om att revolutionärerna fr.a. idag måste avstå från att försöka ”utifrån utlösa allmän masskamp”. Dels därför att ”det är svårt att utlösa kamp på detta sätt” och dels därför att, om den trots allt kommer till stånd, man inte kommer att kunna ”omvandla” den. Vi vill för det första inte hålla med om att ”det är svårt att utlösa kamp på detta sätt”. Det är uppenbarligen omöjligt för en smågrupp av dagens kaliber att ”utlösa allmän masskamp”. Det är bara i FK:s snåriga hjärnvindlingar som detta är ett reellt alternativ. Själva tanken att exempelvis FK eller KFMLr sitter hemma i sina krypin och funderar på om man skall välja att utlösa masskamp eller ”bygga celler och fronter” är nog för att inse det absurda i det vid det här laget välbekanta FK:ska pedanteriet. Men det finns en annan och betydligt allvarligare sida av resonemanget. Vad än FK säger, och vi kan tänka oss att man protesterar i högan sky, så innebär deras resonemang om spontaniteten logiskt att en allmän masskamp utan revolutionär ”omvandling” à la FK för mera negativt än positivt med sig och FK ställer också uppbygget av celler (och fronter) i direkt motsatsställning till ”den allmänna masskampen”. För det första: en allmän masskamp i dagens Sverige skulle utan tvekan betyda oändligt mycket mer för det revolutionära medvetandet och socialismen i Sverige än aldrig så många FK-celler. En sådan masskamp skulle bl.a. kunna tänkas föra lite blod, svett och tårar in i FK:s av vetenskap smått förtorkade anlete. Den abstrakta renodlingen av den borgerliga masskampen och det vetenskapliga avantgardet är en produkt av ett socialt sett isolerat tänkande. (Vi får inte glömma att Lenin själv i efterhand kritiserade vissa av de mer kategoriska formuleringarna i Vad Bör Göras). Detta tänkande bäddar för en sekteristisk och avvaktande, utanförstående hållning när nästa stora vilda strejk bryter ut här i landet!
För det andra. FK måste trots allt avgränsa sig mot en totalt avvaktande hållning och man säger sig ämna ”gripa tag i den möjlighet som finns i tradeunionistiska kampsituationer”. Men hur? Jo, genom att revolutionärerna ”förklarar varför kampen inte kan föras vidare med mindre än en brytning sker med lojaliteten med det bestående. Att kampen måste föras i ett revolutionärt perspektiv för att den på kort och lång sikt skall bli framgångsrik”. Detta ger uttryck för att omvandlingen av kampen fr.a. är en fråga om propaganda, avslöjanden av reformisterna och påtalande av nödvändigheten av ett revolutionärt perspektiv. Här saknas totalt den till sist avgörande aspekten av förhållandet avantgarde/massor, nämligen avantgardets konkreta deltagande i kampen genom att inte bara ägna sig åt allmän propaganda utan också ställa paroller, föreslå organisationsformer och praktiskt hjälpa till att genomföra allt detta, åstadkomma att själva kampen får en dynamik som tenderar utöver de borgerliga ramarna eller, om detta är omöjligt till följd av de allmänna styrkeförhållandena, åstadkomma en delseger i delkampen. Det är i ett sådant perspektiv revolutionärerna måste börja arbeta redan nu. Visserligen finns det en brasklapp i arbetsplatsresolutionen om att ”detta får inte uppfattas som vi står utanför och tittar på när en spontan masskamp utbryter på en arbetsplats där vi arbetar (min kurs. OM)...” Men eftersom resolutionen inte ger några anvisningar om hur det skall gå till praktiskt, måste vi helt enkelt tolka det som ett knäfall för spontanismen och ett uttryck för FK:s allmänna amöbaliknande karaktär. Man påstår någonting och förnekar det lite längre fram! Andan i resolutionen är dock klart ”teoricistisk”.
I bl.a. dokumentet Till kritik av PSF framgår FK:s aktuella syn på förhållandet mellan olika arbetsområden i samhället. Det konstaterades där kort och gott att ”strejken i malmfälten betydde studentrörelsens definitiva fall, betydde att klasskampens brännpunkt inte längre befann sig på universiteten utan ute i samhället”.[29] Här ådagaläggs en förvånansvärt mekanisk syn på förhållandet mellan de olika samhällssektorerna. I sin ”rent” strategiska inriktning på uppbygget av den revolutionära organisationen sätter FK helt enkelt likhetstecken mellan å ena sidan det otvivelaktiga faktum att ”klasskampen förskjutits” och å andra sidan det i högsta grad tvivelaktiga att studentrörelsen definitivt fallit. Allt detta som motiv dels för en näst intill total satsning enbart på ”arbetarsektorn” och dels för en skepsis till varje annan form av arbete än ”ideologisk” kamp på universiteten. Det som har ändrats är emellertid icke den strukturella krisen i utbildningssystemet och den därav härrörande objektiva möjligheten till masskamp på universiteten. (Också en rad övriga faktorer såsom anti-imperialistisk kamp, hyror o.s.v. kan naturligtvis bidraga till massrörelser). Det som har ändrats är det samhälleliga sammanhang i vilket en sådan massrörelse äger rum och ingenting annat. Utan tvekan har vi bevittnat en nedgång i kampen på universitetet. Detta är dock en naturlig del i det cykliska förlopp som varje klasskamp beskriver. En rad tecken säger oss dock att kampen kan blossa upp igen inom utbildningssektorn. Vi har internationella exempel från t.ex. Frankrike (stor strejk bland medicinarna och en elevrörelse som vid flera tillfällen stått i förgrunden på den politiska scenen i samhället som helhet), Spanien (medicinarnas oerhört betydelsefulla kamp i Madrid), Sverige (hyreskampen i Umeå – en nationell politisk händelse av stor tendentiell betydelse – och det faktum att PSF[30] – en klart vänsterinriktad front – utan några större ansträngningar trots studentrörelsens ”definitiva fall” kunde säkra en total seger vid deputeradevalen i Lund). Naturligtvis kommer inte kampformerna och särskilt organisationsformerna att bli desamma som under 1968-69, men teorin om den absoluta förskjutningen och studentrörelsens fall kommer gång på gång att skjutas i sank av utvecklingen själv. Vi kan bara tänka på den i hög grad skärpta räntabiliseringspolitik som idag planeras inom U68, och redan nu förbereds. (Strängs utspel vid TCO:s utbildningsdagar förra året o.s.v.) Det är inte otänkbart att denna utbildningspolitik kommer att ge upphov till olika former av masskamp på universitetet inom loppet av år 1972. Vad kommer då FK att göra med sin enbart ideologiska kamp? Konstruera upp en ny ideologi? Oförberedda kasta sig in i den spontana kampen och dra bort militanterna från Celluppbygget?
För oss är det rimligt att särskilt i ett inledande stadium av organisationsuppbygget satsa kraft både på utbildningssektorerna och arbetsplatssektorn. Teorin ”från periferin till centrum” innebär alltså inte en kronologisk stadieteori om först det ena och sedan det andra. Det innebär under nuvarande konkreta förhållanden en stark kvalitativ satsning på arbetarsektorn samtidigt som vi avsätter stor kraft också på att bygga ett arbete på universitet och skolor, som ett medel att säkra en ”ursprunglig ackumulation av kadrer” och förbereda ett ingripande i den kommande masskampen.
Vi skall nu ta upp några effekter av FK:s teoretiska ”renhet” på arbetsplatsarbetet och det antiimperialistiska arbetet. Det visar sig här leda till en typiskt ”vänsteristisk” politik.
FK berömmer sig av att ha lagt fast linjen om att bygga celler på arbetsplatsen. För en kommunistisk organisation är detta något helt fundamentalt och allmängiltigt, varför man förvånar sig över att FK över huvud gör ett nummer av saken. När man däremot kommer till cellens uppgifter blir deras linje kontroversiell. Här har FK uppenbarligen fallit i den traditionella faran, så storslaget beskriven av Lenin i Radikalismen, Kommunismens barnsjukdom, att i sitt uppbygge vilja gå helt utanför det ”reaktionära” facket. Av rent juridiska skäl (klasslagar, överenskommelser mellan fackföreningarna och arbetsköparna)[31] samt p.g.a. ”fackföreningarnas byråkratiska struktur” (hur länge har detta inte varit fallet?) anser FK det inte vara ”möjligt att omvandla fackföreningarna, inte ens de lokala fackklubbarna, till organ för revolutionär kamp” och ”istället för att söka omvandla facket måste vi skapa alternativa organisationsformer”. Låt oss först och främst slå fast: fackföreningen har aldrig varit organ för den revolutionära kampen i meningen maktorgan. Den har varit och är fortfarande organ för den defensiva kampen i första hand. Det är strejkkommittéerna, fabrikskommittéerna, arbetarråden o.s.v., som är de verkliga organen för den revolutionära masskampen. organ som koncentrerar alla arbetares kamp, och ej endast de fackligt anslutna. För det andra uttrycker FK:s ståndpunkt den traditionella radikalistiska oviljan att ”smutsa händerna” i de reaktionära fackföreningarna. Den uttrycker den tidigare påtalade ängslan för att inte omedelbart och fullständigt ”omvandla den spontana kampen”. Vi menar i motsats till FK att det, vid sidan av den strategiska inriktningen att verka för organ av ”kommitté- eller rådstyp under gynnsamma konjunkturer, är nödvändigt att försöka utbilda en revolutionär fackopposition eller tendens. Detta p.g.a. arbetarnas aktuella medvetenhet och revolutionärernas svaghet, p.g.a. att motsatsen vore att överlämna massorna till byråkratins inflytande, att det idag är omöjligt att skapa till facket alternativa organ som kan ta upp kamp för vissa elementära rättigheter. Det är nödvändigt att på alla sätt söka isolera den socialdemokratiska statsanknutna byråkratin och skapa opposition och medvetenhet lokalt. Det är nödvändigt att bryta den socialdemokratiska fraktionens monopol inom organisationer som borde vara arbetarnas massorgan, genom skapandet av en revolutionär tendens som verkar inom och utom facket! Ifråga om facket hamnar FK på samma vänstersekteristiska ståndpunkt som ”enarna”. Och när blev lagar och överenskommelser ett hinder för revolutionärerna? Här förfaller FK till ren borgerlig legalism!
När det gäller FK och den proletära internationalismen blir ”radikalismen” än mer uttalad. För det första talas det i Kommunist nr 2 om en till DFFG alternativ ”front” som ”för förbundets (partiets) politik på ett bestämt område”.[32] I praktiken skulle det innebära en front som tar upp i stort sett allting: Indokina, Västasien, de portugisiska kolonierna i Afrika, Östeuropa o.s.v. Vidare skall ”fronten” ”påvisa att den svenska arbetarklassen har allt att vinna på en enhet med andra länders proletariat och de förtryckta folken...”. Vidare: ”Frontens aktivister behöver endast omfatta ... en riktig analys av imperialismen, medvetenhet om den proletära internationalismen”. Samtidigt skall FK ”självständigt föra ett anti-imperialistiskt arbete”.[33] Vad FK här skisserar är blott och bart en sympatisörsorganisation till FK, d.v.s. något helt annat än ett perspektiv på en anti-imperialistisk massrörelse. Vad som egentligen skiljer ”frontens” arbete från FK:s är svårt att säga, varför det också blir svårt att inse vad det ”självständiga” FK-arbetet skulle vara för något. I själva verket är det en totalt orealistiskt, radikalistiskt och ”teoretisk” tanke att bygga upp en antiimperialistisk front som sysslar med allting.
Alternativet till DFFG och dess vantolkning av den marxistiska brännpunktsteorin är inte att i en och samma organisation syssla med i stort sett alla områden. En sådan praktik skulle säkert enbart verka uppsplittrande på krafterna inom organisationen. Istället för att i alla sammanhang vilja göra allting samtidigt, som i sådan hög grad utmärker den FK:ska varianten av radikalismen, gäller det att förstå att en kommunistisk organisation för det första måste vara en del av en kommunistisk international; för det andra att den kring sig måste initiera och bygga olika sorters fronter och massrörelser och fraktioner för klart definierade syften, vilka tillsammans skall forma en ”revolutionär helhet” och ingå i en revolutionär strategi för socialismen. I detta sammanhang är det fullkomligt korrekt att verka för Indokinafronter, även om vi som bekant är starkt kritiska mot DFFG:s kombinerade sekterism och räddhågade högeropportunism! Vi kan också tänka oss att ta initiativ till andra fronter för särskilda syften i t.ex. Bangladeshfrågan eller något annat aktuellt område. Slutligen är det nödvändigt för oss att i vårt arbete på de olika sektorerna i Sverige föra in ett internationalistiskt perspektiv. Och här har FK gjort sig skyldig till en av sina värsta synder, vilken går direkt tillbaka på ambivalensen i deras basplattform. FK har uraktlåtit att överhuvud ta ställning till en av de mest centrala världspolitiska frågorna under år 1971, nämligen den markanta högersvängen i KKP:s utrikespolitik, det kontrarevolutionära agerandet i Ceylon och Pakistan m.m. Inte med ett ord har Nixons besök i Peking kommenterats. Ingenting har sagts om hyllningarna till diverse kejsare och kommunistjägare (Iran, Etiopien, Sudan) o.s.v. o.s.v. Jo, Örebro-FK har faktiskt kommit ut med en revolutionärt marxistisk analys av Bangladesh-frågan och en vederbörlig kritik av den kinesiska hållningen, men detta utmärkta dokument drogs strax in av Interimsstyrelsen: Örebro fick inte gå ut innan diskussionen avslutats i förbundet! Observera att detta sker så sent som i januari 1972. De tar sannerligen tid på sig, renhetsivrarna i Förbundet Kommunist! Och vi frågar oss oroligt vad som blir kvar av det stolta begreppet ”proletär internationalism”, om det är till för att pryda sidorna i de teoretiska organen och fylla luften i möteslokalerna istället för att fyllas med ett praktiskt-politiskt innehåll. Det är betecknande att det är ifråga om internationalismen, revolutionärernas klassiska prövosten, som ”radikalismen”, det inkrökt apolitiska och ”rena”, är som mest framträdande hos Förbundet Kommunist.
F.ö. har det naturligtvis inte blivit något praktiskt resultat av föresatsen att bilda en antiimperialistisk front. Man måste ha insett det futila i planen. Istället har man högtidligt deklarerat att man ”lågprioriterat den antiimperialistiska kampen”. Denna lågprioritering, som är ett billigt fikonlöv till skydd för den nakna förvirringen i dessa frågor; har bl.a. lett till en vägran att ställa upp i aktionsenhet med RMF under den internationella Indokinadagen den 6:e november i Göteborg. I Lund tvingades man dock med. 20 december i Malmö däremot, avstod man från att ställa upp i demonstrationståget. Enligt FK är DFFG nu totaldegenererat varför man endast bör sälja sin ”avslöjande” propaganda på gator och torg, istället för att delta i demonstrationer. Våra kamrater förde istället fram paroller om seger åt den indokinesiska revolutionen m.m. i enhetståget och gjorde därmed sin proletärt internationalistiska plikt.
Som komplement till denna ”teoretiskhet” och radikalism i alla de ovan berörda frågorna går nu FK fram med sin välkända ”öppenhet”, sina ”preliminära” ståndpunkter och sitt hävdande att man ej är ensam kallad till partibygget. Som vi sett är denna ”öppenhet” till stor del rent fiktiv och FK kan sägas stå för en bestämd radikalistisk tendens i många frågor. Dock svarar dessa attityder mot bestämda behov inom FK och har sina effekter på ett mer konkret plan.
För det första får det till följd en allmänt anticentralistisk hållning. Organisationen är i princip decentraliserad med stor autonomi för olika avdelningar, men i praktik en toppstyrd, vilket bl.a. visas av indragandet av FK-Örebros revolutionära analys av kampen i Sydasien. Det är helt enkelt en omöjlighet att skapa en effektiv demokratisk centralism på en så oenhetlig basplattform som FK:s! Därför blir det decentralism i ord och toppstyrning i handling!
För det andra ser man uppenbarligen uppbygget som en kamp för att ”vinna fabrik för fabrik”, att lokalt få ett inflytande på det ena stället efter det andra och på så sätt så småningom nå fram till ett riksinflytande. F.ö. är det samma modell som ligger till grund för synen på uppbygget av Internationalen: först väggarna, sedan taket! Detta tar sig uttryck i den ovanligt korkade politiken att bygga upp ambitiösa region tidningar av typ Röda Arbetet (en liknande är enligt uppgift på gång i Göteborg) innan en central rikstidning finns. Hela detta resonemang är uppenbarligen av ”ekonomistisk” typ: det gäller att först vara ‘lokal’ och därefter nationell och internationell: ingenting annat alltså än en traditionell stadieteori av ekonomistiskt märke och ett brott med den leninistiska uppfattningen om allsidiga avslöjanden och övergripande propaganda! Röda Arbetet är varken fågel eller fisk. Å ena sidan saknas en förankring som kan göra den till en genuin lokaltidning, å andra sidan hindrar dess lokala målsättning en ordentlig täckning av riksplanet. För vår del menar vi att man bör kombinera å ena sidan en rikstidning som försöker att göra allsidiga avslöjanden och bl.a. ta upp tendentiella områden till kritik (den ekologiska krisen, regionala problem, kapitalistisk ”planering”, socialismen o.s.v., problem som verkligen kräver en vidareutveckling av marxismen. Var hittar vi f.ö. analyser av dessa frågor hos FK, som försöker ge sken av att vara så ”nydanande”?), en teoretisk tidskrift och lokala, betydligt mer anspråkslösa, blad. Detta ger en annan hushållning med krafterna och skapar också förutsättningar för en nationell närvaro i olika frågor, något som är av avgörande betydelse för upprättandet av ett gynnsamt styrkeförhållande mellan revolutionärerna och deras motståndare, vilka ju i högsta grad verkar på ett ”globalt” plan. Strategin att vinna fabrik för fabrik och skapa en ambitiös tidning för varje region (hur skall man orka med det rent praktiskt?) står sig här slätt.
Men finns det då ingenting gott hos FK? Naturligtvis finns det det. Den vilja som uppenbarligen finns till djupgående uppgörelse med stalinismen är odelat positiv och innebär ett framsteg för den ”yttersta vänstern” som helhet. Vidare existerar det en del bra material i olika publikationer. I Kommunist nr 3 finns en inte dålig analys av avtalsrörelsen och SACO och ett påbörjande av resonemang kring de s.k. mellanskikten. Vi måste så här i efterhand medge att, när det gäller SACO, man hade en bättre analys än RMF. Den långa artikeln om kapitalackumulationen och kriserna i Kommunist nr 4&5 är också en rimlig sammanställning av olika marxistiska begrepp, även om det är en total orimlighet att hävda att de teorier som där förs fram skulle vara skapade av FK eller att de på något sätt skulle vara nya. En hel del oklarheter och problem finns i artikeln, men utrymmet här ger inte plats för en diskussion. Här måste också påpekas att en del annat material inte kunnat tagas upp till behandling p.g.a. utrymmesskäl. Det gäller bl.a. FK:s syn på soldatarbetet och fascismen. Till detta återkommer vi i annat sammanhang.
Vi har emellertid varit på jakt efter det dominerande inom FK efter dess helhet. Hittills har vi sökt analysera FK:s struktur mot bakgrund av en specifik historisk konjunktur och en bestämd form av oenhetlig basplattform. Vi vore dock dåliga materialister om vi inte också framhöll den sociala sidan av saken. Det är idag ett internationellt faktum att det till följd av bl.a. ”apparaternas” förräderi, den relativa motströmmen för den revolutionära rörelsen och studentrörelsens relativa nedgång finns ett behov av centrism en inom ett icke obetydligt skikt av den radikaliserade ungdomen. FK:s centrism har därför också en tendens att befästas genom den rekrytering som faktiskt pågår på just den uppsättning särskilda egenskaper som är FK:s, med alla allvarliga risker detta medför!
Vad är alltså FK? Den bästa benämning vi kunnat komma på är ”ideologisk grupp” rätt och slätt. Det är en grupp som bedriver en särskild sorts ”antistalinistisk centrism”, där särskilt vacklandet mellan trotskism och maoism är kännetecknande. Den kombinerar en karaktäristisk teoricistisk renhetsivran med federalistiska och decentralistiska tendenser på det organisatoriska planet och inom propagandan. Det är här viktigt att framhålla att FK ej kan betraktas som en sekt av t.ex. KFMLr:s typ. Därtill är gruppen alltför ofärdig, heterogen, ickestabiliserad. Den nuvarande plattformen och politiken kommer med nödvändighet att resultera i smärtsamma slitningar när FK tvingas till vissa ställningstaganden (KKP, Fjärde Internationalen) och ett politiskt agerande i olika frågor. Internationellt finns en tydlig tendens att centristiska grupperingar som tröttnat på en steril radikalism söker sig tillbaka till de stora reformistiska apparaterna, t.ex. de stora KP. I FK:s fall skulle detta innebära en risk för att vissa skikt återgår till VPK vid en kris i organisationen. Vi tror dock allvarligt att vissa grupperingar inom FK förr eller senare kommer att inse sitt reella beroende av de revolutionärt marxistiska analyserna och gå över till Fjärde Internationalen och RMF. Men det finns inget vanskligare än att förutsäga revolutionära organisationers utveckling. Istället vill vi med ordförande Mao till sist rikta en maning till kamraterna i Förbundet Kommunist: Sätt politiken främst!
27.1.1972
[1] KFML och KFMLr beskriver idag på ett nästan övertydligt sätt den av de revolutionära marxisterna analyserade vacklan mellan högeropportunism och vänstersekterism: denna vacklan ligger inneboende i stalinismens väsen.
[2] Se Bolsjevik 1 (på marxistarkiv.se: Utdrag ur Bolsjevik nr 1). Att också Trotskij var teoretiskt medveten om denna ”ideologiska” struktur, framgår exempelvis av hans Third International after Lenin (New York 1970) s. 127 där han med hänvisning till stalinismen inom Komintern talar om ”Blind empirism multiplicerad med pedanteri – sådan är den inriktning som fortfarande väntar på att bli skoningslöst fördömd.” [ boken finns nu i svensk översättning: Tredje Internationalen efter Lenin – Red ]
[3] Se t ex förordet till Mandel: Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre (finns på marxistarkiv.se), Trotskijs övergångsprogram i Röda Häften 2 (på MIA: Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter, och en nyare version på marxistarkiv.se: Övergångsprogrammet), ”Om strategin” i Bolsjevik 2.
[4] Se Bolsjevik 2, Revolutionär Information nr 2.
[5] Detta bekräftas av den europeiska (och nordamerikanska) maoismen som antingen tenderar mot anarkismen eller hamnar i armarna på den stalinistiska traditionen.
[6] Brytningsplattform för minoriteten inom MLK daterad den 11.8.1970, s. 10. (finns på marxistarkiv.se: Brytningsplattform ur MLK)
[7] Ibid. s. 11.
[8] Karl Marx: Louis Bonapartes 18:e Brumaire, s. 12 (Arbetarkultur 1939).
[9] Se Kommunist nr 1: ”Den dogmatiska avvikelsen”, s. 10 och ”Den empiristiska avvikelsen”, s. 12. Se vidare Kommunist nr 6&7 s. 7 och passim. (på marxistarkiv.se: Kommunist nr 1)
[10] Kommunist nr 2, s. 42.
[11] Ibid. s.37.
[12] Ibid. s. 41.
[13] Ibid. s. 38.
[14] Ibid. s. 39.
[15] Ibid. s. 43.
[16] Ibid. s. 42.
[17] Ibid. s. 50.
[18] Ibid. s. 48. Obs. att det Stalincitat som i detta sammanhang återges på s. 47 av en underlig tillfällighet i samma kontext återfinns i Trotsky: The Permanent Revolution & Results and Prospects (Pathfinder Press, New York 1970) s. 147. Slå upp och jämför analyserna!
[19] Ibid. s. 48.
[20] Kommunist 4&5, ss. 6-7.
[21] Ibid. s. 12.
[22] Ibid. s. 24.
[23] Ibid. ss. 13-14.
[24] Ibid. s. 15.
[25] Se Henri Weber: Qu’est-ce que l’AJS? Cahiers Rouges, serie Marx ou Crève nr 5, Paris 1971.
[26] Kommunist nr 3, s. 11.
[27] Ibid. s. 11.
[28] Resolution om Arbetsplatspolitiken s. 1.
[29] Till kritiken av PSF, s.l.
[30] Märkligt nog riktar sig FK:s kritik av PSF fr.a. mot dess påstådda spontanism istället för att belysa de reformistiska risker man löper genom att sätta sig i deputeradepresidiet och andra korporativa organ...
[31] Arbetsplatsresolutionen, s. 2.
[32] Kommunist nr 2, s. 55.
[33] Ibid. s. 70.