Originalets titel: Le programme de transition.
Översättning: Peter Sahlberg (från franska). Publicerad med tillstånd av Bokförlaget Röda Rummet
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: En annan översättning (se kommentar nedan) finns i pdf-format på www.marxistarkiv.se – direktlänk
Detta är den första svenska utgåvan av "Övergångsprogrammet", som baserades på franskt original och som 1969 publicerades som nr 2 i serien Röda häften
av René Coeckelberghs Partisanförlag. 1977 kom en ny, mer omfattande utgåva (baserad på amerikanskt original), som - förutom en nyöversättning av själva programmet - innehöll kompletterande dokument, bl a utdrag ur de diskussioner som ledande medlemmar i det amerikanska Socialist Workers Party (Socialistiska Arbetarpartiet) hade fört med Trotskij om övergångsprogrammet. Det är denna utvidgade version som finns på webbplatsen marxistarkiv.se.
Det första marxistiska övergångsprogrammet återfinns i det Kommunistiska partiets Manifest från 1848, i senare delen av kapitlet "Proletärer och Kommunister". Detta program, som är uppställt i 10 punkter, avser både att förena arbetarna i kampen för erövrandet av makten, och att ligga till grund för politiken efter maktövertagandet. De program som framställdes av de stora arbetarpartierna under andra hälften av 1800-talet, av vilka det mest kända är Erfurtprogrammet av år 1891, bestod däremot av två olika delar utan något dialektiskt samband: å ena sidan ett maximiprogram, som uttryckte kravet på ett socialistiskt samhälle i en obestämd framtid, och å den andra ett minimiprogram som rörde dagskraven inom ramen för det kapitalistiska samhället, ty frågan om proletariatets erövrande av makten kunde inte ställas som ett näraliggande mål, under denna epok av kapitalistisk utveckling och expansion i världsmåttstock.
I och med att kapitalismen gick in i sin imperialistiska fas i början av 1900-talet, ställdes åter frågan om makten på dagordningen; 1905 års ryska revolution blev den första och mest slående påminnelsen om detta. 1917 framställde bolsjevikerna något som i realiteten var ett övergångsprogram, även om denna term inte användes (det återfinns såväl i Aprilteserna som i Lenins broschyr "den förestående katastrofen och sättet att komma över den"). 1918 tillkännagav Rosa Luxemburg i sin programförklaring vid grundandet av det tyska kommunistiska partiet, efter att som den första ha insett faran av att skilja ut två icke förbundna delar av programmet och med hänvisning just till det ovannämnda avsnittet av Manifestet och till Erfurt programmet, att det var nödvändigt att återgå till Manifestets problematik:
"Vårt program står i medveten motsatsställning till det synsätt som hittills legat till grund för Erfurtprogrammet, i medveten motsatsställning till skiljandet mellan de omedelbara, så kallade minimikraven för den ekonomiska och politiska kampen, och det långsiktiga socialistiska målet, maximikravet. I medveten motsatsställning mot detta framlägger vi resultatet av de 70 senaste årens utveckling och framförallt dess direkta produkt: världskriget, och säger: för oss existerar inte ett minimiprogram och ett maximiprogram; socialismen är odelbar; socialismen, det är det minimum som vi idag måste förverkliga."
Efter att ha konstituerat sig som organisation och vidtagit åtgärder för att utestänga reformistiska och centristiska strömningar under de två första Världskongresserna, förde den kommunistiska Internationalen fram begreppet "övergångsprogram" vid de 3:e och 4:e Världskongresserna (1921 och 1922) i följande termer:
"Istället för reformisternas och centristernas minimiprogram, sätter den kommunistiska Internationalen upp kampen för proletariatets konkreta behov, för ett system av krav, som i sin helhet krossar bourgeoisins makt, organiserar proletariatet och framställer etapperna i kampen för proletariatets diktatur och där varje särskilt krav uttrycker ett behov från de breda massornas sida även om dessa massor ännu inte medvetet ställt sig på den proletära diktaturens mark." (3:e kongressen 1921, tes om taktiken).
"I de nationella sektionernas program måste nödvändigheten av kampen för övergångskrav motiveras klart och tydligt; reservationerna för förhållanden mellan dessa krav och de konkreta förhållandena i tid och rum bör nämnas.
Den teoretiska grundvalen för alla övergångs- och delkrav måste ovillkorligen formuleras i det allmänna programmet. Den 4:e kongressen uttalar sig lika bestämt mot försöket att framställa införandet av övergångskrav i programmet som opportunism, som mot varje försök att förflacka eller ersätta de grundläggande revolutionära målsättningarna med delkrav.
I det allmänna programmet bör de grundläggande historiska situationer, mellan vilka de nationella sektionernas övergångskrav grupperar sig, klart framställas i enlighet med de olika ländernas väsentliga skillnader ifråga om ekonomisk och politisk struktur, som exempelvis i fallet England a ena sidan och Indien å den andra, osv ..." (4:e Kongressen, Resolution om den Kommunistiska Internationalens program).
Men i takt med stalinismens konsolidering övergav den kommunistiska Internationalen alltmer själva tanken på ett övergångsprogram. Efter en sick-sack mellan ultravänsterpolitik och högerglidningar, stabiliserades dess linje i form av en klart högeropportunistisk politik (Folkfronter, Nationella fronter), där man samarbetade eller sökte få till stånd samarbete med delar av bourgeoisin inom ramen för det kapitalistiska systemet. De kommunistiska partierna återgick de facto till minimiprogrammets ide. Det kunde inte längre bli tal om ett system av krav, som artikulerades för att utveckla och höja klasskampen utifrån övergångs- och delkrav i riktning mot en arbetarregering.
Det blev den IV:e Internationalen som, ifråga om övergångsprogrammet och i en mängd andra frågor, bevarade och utvecklade teorierna från den Kommunistiska Internationalens fyra första kongresser. Efter en rad förberedande utkast från olika nationella sektioner (Det franska Kommunistiska Förbundet, den belgiska sektionen osv ...) antog den IV:e Internationalens konstituerande kongress år 1938 det dokument som i den trotskistiska rörelsens historia blivit känt under namnet Övergångsprogrammet. Det är detta program som vi nu publicerar för första gången i en svensk utgåva.
Detta program är inte vad man skulle kunna kalla IV:e Internationalens grundläggande program; det senare utgörs av samtliga erfarenheter från kampen för socialismen alltsedan arbetarrörelsens ursprung. Ett sådant program har aldrig sammanställts i form av ett särskilt dokument. Det utgörs framförallt av de marxistiska klassikernas lärdomar, den kommunistiska Internationalens första fyra kongresser, den sovjetiska och internationella Vänsteroppositionens grundläggande dokument och den IV:e Internationalens Kongressdokument. I detta historiska sammanhang utgör Övergångsprogrammet en del i IV:e Internationalens grundläggande program. Och det kan betraktas som den politiskt sett viktigaste delen i detta program, i den meningen att det med utgångspunkt från de samlade erfarenheterna i det grundläggande programmet, formulerar ett politiskt program avsett att mobilisera massorna i aktioner som utgår från deras medvetenhetsnivå vid ett givet tillfälle, och leder dem, via ett uppfostrande arbete under loppet av dessa aktioner, till den högsta nivån, vilket för dem till erövrandet av makten.
Övergångsprogrammet vilar alltså på två grundläggande element: 1) en situation där det kapitalistiska samhället har förlorat sin stabilitet i historisk mening (inte nödvändigtvis i varje givet läge eller i varje land) och där kampen för erövrandet av makten har blivit huvuduppgiften i denna historiska period; 2) en sammanhängande kedja av paroller, knutna till de internationella och nationella konjunkturella förhållandena där en viss kombination av krav avser att transformera massornas kamp till dess högsta politiska nivå.
Detta programs nyckelelement utgörs just av de sammanlänkade kravens höjdpunkt, som för att vara effektivt måste motsvara massrörelsens inre utvecklingsdynamik: den sammanhängande kedjan av krav bör leda fram till parollen arbetar- och bonderegering eller arbetarregering. Även på denna punkt har IV:e Internationalen återupptagit och berikat lärdomarna från den kommunistiska Internationalens 3:e och 4:e kongresser i och med att denna paroll inte används som synonym till proletariatets diktatur, utan som formel för en övergångsregering motsvarande de givna villkoren vad gäller massornas grad av organisation och medvetenhet. Ett program som saknar perspektivet om de arbetande massornas regering, vilken inte vidtar antikapitalistiska åtgärder, är inte ett övergångsprogram.
Även på en annan punkt innebär programmet från 1938 ett berikande i förhållande till den kommunistiska Internationalen: den stalinistiska degenereringen i Sovjetunionen har ställt frågan om den politiska revolutionen mot den byråkratiska makten och övergångsprogrammet från 1938 innehåller en avdelning om denna kamp med paroller, vars konjunkturella aspekt Trotskij uttryckte på följande sätt i Den Förrådda Revolutionen:
"Denna revolutions program är beroende av det ögonblick då revolutionen utbryter, på den nivå som landet har uppnått, och i hög grad på den internationella situationen."
Övergångsprogrammet som skrevs på tröskeln till andra världskriget, fick sin mest slående verifiering några år senare, strax efter kriget. Alla de stora striderna i Europa omedelbart efter kriget återspeglade i sin utveckling övergångsprogrammets inre logik och paroller; men arbetarklassen stod i de flesta fall under inflytande av stalinistiska partier som inte ville störta kapitalismen på grund av Kremls avtal med imperialisterna i Yalta, Teheran och Potsdam. Dessa strider leddes alltså inte i riktning mot inrättandet av arbetarregeringar och misslyckades. Den koloniala revolutionen har vidare verifierat den del av programmet som rör de koloniserade ländernas uppror mot de imperialistiska metropolerna. De polska och ungerska massornas aktioner 1956 och de tjeckiska massornas 1968 har slutligen bidragit med att verifiera de väsentliga linjerna från programavsnittet om Sovjetunionen (som ju var den enda arbetarstaten vid tiden för programmets tillkomst).
Denna tredubbla verifikation är i och för sig tillräcklig för att inse betydelsen och värdet av detta dokument. Det är idag lika giltigt, på villkor, naturligtvis, att man genomför de justeringar som krävs av de senaste årens utveckling.
Vi är förvissade om att publicerandet av detta program på svenska, kommer att innebära ett vapen i kampen på flera sätt för dem som nu vänder sig till trotskismen och den IV:e Internationalen. De kommer att finna ett dokument som klargör hur IV:e Internationalen, som skapades efter mångårig kamp från den trotskistiska rörelsens sida för försvaret av den revolutionära marxismens teoretiska och politiska lärdomar, har formulerat sin vilja att kämpa för arbetarrörelsens ledning genom att applicera dessa lärdomar på den nuvarande epokens konkreta förhållanden. Mot den ständiga godtyckligheten och förlikningen; mot de rigida lönestoppen och de ineffektiva prisstoppen; mot respekten för den kapitalistiska egendomen; mot förstatliganden som inte förändrar industrins struktur utan bidrar till inflationen; mot alla bedrägerier som arbetarna tvingas bekosta; mot allt detta ställer Övergångsprogrammet strejken med dess strejkvakter och arbetarmilisen; den rörliga löneskalan och masskommittéernas priskontroll, exproprieringen av utsugarna, ekonomins reorganisering och planering under ARBETARKONTROLLEN.
Detta dokument förblir än idag i hög grad giltigt, mer än trettio år efter det att det skrevs, och detta trots de omfattande förskjutningar och förändringar som ägt rum under dessa år.
Den världspolitiska situationen i sin helhet karaktäriseras framför allt av den historiska krisen inom proletariatets ledning.
Den proletära revolutionens ekonomiska förutsättning har redan nått den högsta utvecklingsnivå som är möjlig under kapitalismen. Mänsklighetens produktivkrafter har stagnerat. Nya uppfinningar och nya tekniska framsteg leder inte längre till en ökning av det materiella välståndet. Konjunkturkriserna, till följd av hela det kapitalistiska systemets sociala kris, ålägger massorna allt större umbäranden och lidanden. En växande arbetslöshet fördjupar, i sin tur, statens finansiella kris och undergräver de instabila monetära systemen. Regeringar, demokratiska såväl som fascistiska, går från den ena bankrutten till den andra.
Bourgeoisin själv ser ingen utväg. I de länder där den redan sett sig tvungen att lägga sista slanten på det fascistiska kortet, där marscherar den nu med slutna ögon mot en ekonomisk och militär katastrof. I de historiskt privilegierade länderna, dvs där bourgeoisin ännu en tid kan unna sig demokratins lyx och betala med tidigare ackumulerat kapital (Storbritannien, Frankrike, USA, o.a.). där, i sin tur, befinner sig alla kapitalets traditionella partier i en situation av förvirring, på väg över i en total viljeförlamning. Trots den pretentiösa beslutsamhet med vilken "New Deal" skyltade under sin första period, så representerar den ingenting annat än en särskild form av förvirring, som endast är möjlig i ett land där bourgeoisin har kunnat ackumulera omätliga rikedomar. Den nuvarande krisen, som ännu långt ifrån har nått sin topp, har dock redan kunnat visa att "New Deal-politiken" i USA, liksom Folkfrontspolitiken I Frankrike, inte erbjuder någon väg ut ur den ekonomiska återvändsgränden.
Tablån över internationella relationer ser inte bättre ut. Under det växande trycket av kapitalismens inre slitningar har de imperialistiska motsättningarna nått den nivå, där olika konflikter och blodiga utbrott (Etiopien, Spanien, Fjärran Östern, Centraleuropa) oundvikligen kom mer att växa ut till en världsbrand. Bourgeoisin är givetvis väl medveten om det dödliga hot mot dess dominans, som ett nytt krig skulle utgöra. Men den är i nuvarande situation oändligt mycket mindre förmögen att avvärja kriget än vid tiden före 1914.
Allt prat om att de historiska förutsättningarna för den socialistiska revolutionen ännu inte skulle vara "mogna", är ingenting annat än ett utslag av okunnighet eller medvetet bedrägeri. De objektiva förutsättningarna för den proletära revolutionen är inte bara mogna – de har till och med börjat ruttna. Utan social revolution, och detta inom nästkommande historiska period, så hotas hela den mänskliga civilisationen av en katastrof. Allt beror på proletariatet, dvs framför allt på dess revolutionära avantgarde. Denna mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris.
Den borgerliga ekonomin och den borgerliga staten, bourgeoisins politik och dess internationella relationer har drabbats av den djupa sociala kris som karaktäriserar samhällets förrevolutionära situation. Det främsta hindret för den förrevolutionära situationens omvandling till en revolutionär situation är den opportunism som kännetecknar proletariatets ledning; denna lednings småborgerliga feghet inför storbourgeoisin, med vilken den till och med under dess dödskamp upprätthåller förrädiska förbindelser.
I alla länder har proletariatet gripits av djup oro. Miljoner människor kommer ständigt på nytt till den revolutionära rörelsen. Men varje gång stöts de tillbaka av dess egna konservativa, byråkratiska apparater.
Det spanska proletariatet har sedan april 1934 gjort en serie heroiska försök att gripa makten och ta över ledningen för samhällets utveckling. Men dess egna partier – socialdemokrater, stalinister, anarkister, P.O.U.M. – agerade var och en på sitt sätt i rollen som bromsare och förberedde därmed Francos seger.
I Frankrike visade den häftiga vågen av strejker och fabriksockupationer, särskilt i juni 1963, att proletariatet var helt redo att störta det kapitalistiska systemet. Men de ledande organisationerna – socialistiska, stalinistiska och syndikalistiska – lyckades åtminstone temporärt avleda och dämma upp den revolutionära flodvågen.
Den helt unika våg av strejker med fabriksockupationer och den häpnadsväckande snabbhet med vilken industriarbetarnas fackliga organisationer (C.I.O.) växte i USA, är helt odiskutabla uttryck för de nordamerikanska arbetarnas instinktiva strävan att själva resa sig till nivån av de uppgifter, som historien har ålagt dem. Men även här gör de ledande politiska organisationerna, inklusive den nyligen skapade C.I.O., allt vad de kan för att hålla tillbaka och förlama massornas revolutionära tryck.
Den Kommunistiska Internationalens definitiva steg över i den borgerliga sidans tjänst, dess cyniskt kontrarevolutionära roll över hela världen – speciellt i Spanien, Frankrike, USA och andra "demokratiska" länder – har skapat ytterligare exceptionella svårigheter för världsproletariatet. I Oktoberrevolutionens namn dömer "Folkfrontens" försonlighetspolitik arbetarklassen till vanmakt och bereder väg för fascismen.
"Folkfronter" på ena sidan – fascism på den andra; dessa är imperialismens sista politiska resurser i kampen mot den proletära revolutionen. Men i det historiska perspektivet är dessa båda resurser ingenting annat än fiktioner. Kapitalismens förfall fortsätter, såväl i den frygiska mössans tecken i Frankrike som i swastikans i Tyskland. Endast bourgeoisins störtande kan erbjuda en utväg.
Massornas orientering bestäms dels av den ruttnande kapitalismens objektiva villkor, dels av de gamla arbetarorganisationernas förrädarpolitik. Av dessa två faktorer är givetvis den första den avgörande: historiens lagar är starkare än de byråkratiska apparaterna. Vilka socialförrädarnas olika metoder än är – från Léon Blums "sociala" lagstiftning till Stalins rättsliga förfalskningar – så kommer det inte att lyckas dem att bryta ner proletariatets revolutionära vilja. Deras desperata försök att bromsa historiens hjul kommer med tiden att i allt högre grad visa massorna att krisen inom proletariatets ledning – som blivit den mänskliga civilisationens kris – endast kan lösas av IV Internationalen.
Den strategiska uppgiften under nästkommande period – en förrevolutionär period av agitation, propaganda och organisationsarbete – består i att övervinna motsättningen mellan den mognad som kännetecknar revolutionens objektiva villkor och den bristande mognaden hos proletariatet och dess avantgarde (den gamla generationens förvirring och modfälldhet, den ungas brist på erfarenhet). Massorna behöver i sin dagliga kamp hjälp med att finna förbindelsen mellan sina aktuella krav och den sociala revolutionens program. Denna förbindelse bör bestå i ett system av ÖVERGÅNGSKRAV, som utgår från arbetarmassornas nuvarande villkor och deras nuvarande medvetenhet, och som undantagslöst leder fram till samma slutsats: proletariatets erövring av makten.
Den klassiska socialdemokratin, som utvecklade sin aktivitet under den progressiva kapitalismens epok, delade sitt program i två av varandra oberoende delar: minimalprogrammet, som begränsade sig till reformer inom det borgerliga samhällets ram; och maximalprogrammet, som i en obestämd framtid lovade att ersätta kapitalismen med socialismen. Mellan minimalprogram och maximalprogram fanns ingen förbindelse. Socialdemokratin hade inget behov av en sådan förbindelse, ty om socialism talar den endast vid högtidliga tillfällen.
Den kommunistiska Internationalen har slagits in på socialdemokratins väg i den ruttnande kapitalismens epok, då det inte längre kan vara fråga om systematiska sociala reformer eller om en höjning av massornas levnadsstandard; bourgeoisin tar varje gång med den högra handen dubbelt så mycket som den gav med den vänstra (skatter, tullavgifter, inflation, "deflation", höga levnadskostnader, arbetslöshet, polisiära strejkförordningar etc ...); varje uppriktigt krav från proletariatet, och även varje progressivt krav från småbourgeoisin, sträcker sig oundvikligen utöver den kapitalistiska äganderättens och den borgerliga statens gränser.
IV Internationalens strategiska uppgift är inte att reformera kapitalismen utan att störta den. Dess politiska mål är proletariatets erövring av makten och bourgeoisins expropriering.
Det är emellertid otänkbart att lösa denna strategiska uppgift utan att ägna den största uppmärksamhet åt alla taktiska frågor, även de små och partiella.
Samtliga sektorer av proletariatet, alla dess skikt, yrkeskategorier och grupper bör dras in i den revolutionära rörelsen. Vad som utmärker den nuvarande epoken är inte att den befriar det revolutionära partiet frän det prosaiska vardagsarbetet, utan att den gör det möjligt att oupplösligt sammanlänka detta arbete med revolutionens uppgifter.
IV Internationalen förkastar icke det gamla minimalprogrammets krav i den mån de bevarat någon livskraft. Den försvarar outröttligt arbetarnas demokratiska rättigheter och sociala landvinningar. Men den utför detta vardagsarbete inom ramen för ett korrekt och realistiskt, dvs revolutionärt perspektiv. I samma utsträckning som massornas gamla, partiella minimalkrav kolliderar med den förfallande kapitalismens destruktiva och förnedrande tendenser – och detta sker för jämnan – framlägger IV Internationalen ett system av ÖVERGÅNGSKRAV, vars tendens är att allt mera öppet och beslutsamt rikta sig mot den borgerliga regimens grundvalar. Det gamla "minimalprogrammet" överflyglas ständigt av ÖVERGÅNGSPROGRAMMET, vars uppgift är en systematisk mobilisering av massorna för den proletära revolutionen.
Under den sönderfallande kapitalismens villkor fortsätter massorna att leva de förtrycktas eländiga liv, mer än någonsin hotade av risken att försättas i djupaste fattigdom. Även om de inte kan förbättra eller öka sin lott, är de tvungna att försvara den. Det finns här varken utrymme för, eller behov av att räkna upp de olika partiella krav som dagligen förs fram med utgångspunkt i konkreta förhållanden – nationella, lokala, fackliga. Men två grundläggande ekonomiska plågor, vilka sammanfattar kapitalismens tilltagande absurditet, dvs arbetslöshet och höga levnadskostnader, kräver allmänna paroller och kampmetoder.
IV Internationalen förklarar oförsonligt krig mot kapitalisternas politik – och även deras agenters, reformisterna, politik som i stor utsträckning syftar till att på arbetarnas skuldror lägga militarismens hela börda; kriserna, det monetära systemets oordning och alla andra plågor härrörande från kapitalismens dödskamp. IV Internationalen kräver ARBETE och VÄRDIGA LEVNADSFÖRHÅLLANDEN åt alla.
Vare sig inflation eller stabilisering kan tjäna som paroller åt proletariatet, ty dessa är de två ändarna på en och samma käpp. Prisstegringarna, som i och med det annalkande kriget kommer att anta än mer ohämmade former, kan endast bekämpas under parollen RÖRLIG LÖNESKALA. Detta innebär att kollektiva avtal skall säkra en automatisk ökning av löner i förhållande till prisstegringen på konsumtionsvaror.
Inför hotet om sin egen degeneration kan proletariatet inte tillåta att en växande sektor bland arbetarna förvandlas till kroniskt arbetslösa understödstagare som lever på spillningen från det sönderfallande samhället. Rätten till arbete är den enda verkliga rättighet som arbetaren kan ha i ett samhälle som bygger på exploatering. Men denna rättighet berövas honom varje dag. Det är dags att mot arbetslösheten, såväl "struktur"- som "konjunkturbetingad", föra fram parollen om ARBETSTIDENS FÖRÄNDERLIGHET. Fackföreningar och andra massorganisationer bör förena de som har arbete med de arbetslösa i ömsesidiga solidaritetsåtaganden. På denna basis skulle sedan allt tillgängligt arbete delas upp i förhållande till det givna antalet arbetare och i förhållande till hur arbetsveckans längd definieras. Genomsnittslönen per arbetare förblir densamma som för den gamla arbetsveckan. Lönerna följer, med en fixerad minimigräns, prisernas rörelser. Något annat program för den nuvarande övergångsperioden kan inte accepteras.
Kapitalägarna och deras advokater kommer att bevisa "det omöjliga i att förverkliga" dessa krav. Småkapitalisterna, i synnerhet de som är på väg att ruineras, kommer i sin tur att hänvisa till sina räkenskapsböcker. Arbetarna tillbakavisar kategoriskt dessa argument och referenser. Det är här inte fråga om en "normal" kollision mellan motsatta materiella intressen. Det är fråga om att förhindra proletariatets förfall, demoralisering och undergång. Det gäller livet eller döden för den enda kreativa, progressiva klassen – och därigenom hela mänsklighetens framtid. Om nu kapitalismen är oförmögen att tillfredsställa de krav som ofrånkomligen uppstår ur de missförhållanden den själv har skapat, då måste den gå under. "Möjligheten" eller "omöjligheten" att realisera kraven är i detta fall en fråga om maktförhållanden och kan endast lösas genom kamp. Vilka dess omedelbara praktiska resultat än blir, sa är det genom denna kamp som arbetarna bäst kommer att förstå nödvändigheten av att likvidera det kapitalistiska slaveriet.
I kampen för de partiella kraven, och för övergångskraven, har arbetarna mer än någonsin behov av massorganisationer, i synnerhet fackföreningar. Den fackliga rörelsens tillväxt i Frankrike och USA är det bästa svaret till den passiva, doktrinära ultravänster som förkunnar att fackföreningarna har "gjort sitt".
I kampens alla former står bolsjevik-leninisterna i frontlinjen, även när kampen inskränker sig till att gälla arbetarklassens mest blygsamma materiella intressen eller demokratiska rättigheter. De deltar aktivt i de fackliga massrörelserna – för att stärka dem och för att höja deras kampanda. De för en kompromisslös kamp mot varje försök att ställa den fackliga rörelsen under den borgerliga statens kontroll och att binda proletariatet vid "obligatorisk skiljedom" och andra former av polisiära ingrepp – inte bara "fascistiska" utan även "demokratiska". Det är endast på basis av detta arbete som det inom den fackliga rörelsen är möjligt att effektivt bekämpa den reformistiska byråkratin, inklusive stalinisterna. De sekteristiska försöken att bilda eller upprätthålla små "revolutionära" fackföreningar som en andra upplaga av partiet, uttrycker egentligen ett förnekande av kampen om arbetarklassens ledning. Det är här nödvändigt att fastställa en orubblig princip: en kapitulationistisk självisolering utanför de fackliga massorganisationerna – liktydig med förräderi mot revolutionen – är oförenlig med medlemskap i IV Internationalen.
Samtidigt tillbakavisar och fördömer IV Internationalen med bestämdhet varje form av facklig fetischism, vilken kännetecknar såväl trade-unionister som syndikalister.
(a) Fackföreningar erbjuder inte, och kan i linje med sina uppgifter, sammansättning och former för rekrytering, inte erbjuda ett fullständigt revolutionärt program; därför kan de inte heller ersätta partiet. Bildandet av nationella revolutionära partier som sektioner av IV Internationalen, är den centrala uppgiften under övergångsperioden.
(b) Fackföreningar, även de starkaste, omfattar inte mer än 20-25 % av arbetarklassen, och dessa procent utgöres dessutom av arbetarklassens mest kvalificerade och högst betalda skikt. Den mer förtryckta majoriteten av arbetarklassen dras endast sporadiskt in i kampen, och detta under stunder av exceptionellt uppsving för arbetarrörelsen. I dessa situationer är det nödvändigt att skapa organisationer ad hoc, som omfattar hela den kämpande massan: STREJKKOMMITTÉER, FABRIKSKOMMITTÉER och slutligen SOVJETER.
(c) Såsom organisationer för proletariatets toppskikt, utvecklar fackföreningarna starka tendenser till en kompromisspolitik gentemot den borgerligt demokratiska regimen. Om detta vittnar all historisk erfarenhet, inklusive det färska exemplet med de anarkosyndikalistiska fackföreningarna i Spanien. I perioder av skärpt klasskamp försöker de fackliga ledarapparaterna göra sig till herrar över massrörelsen för att tämja den. Detta inträffar redan vid mindre strejker men i synnerhet vid masstrejker med ockupation av fabriker, vilka rubbar den borgerliga äganderättens principer. Vid krig eller revolution, då bourgeoisins situation blir speciellt svår, tillträder vanligen de fackliga ledarna borgerliga ministerposter.
Därför bör IV Internationalens sektioner alltid sträva efter att inte bara förnya de fackliga apparaterna – genom att i kritiska situationer djärvt och beslutsamt föra fram nya militanta ledare, som istället för rutinfunktionärer och karriärister tar upp kampen – utan också att i varje möjligt fall skapa oberoende kamporganisationer, som bättre svarar mot uppgifterna under masskampen mot det borgerliga samhället, och även, om det är nödvändigt, utan att låta sig hejdas inför en öppen brytning med fackföreningarnas konservativa apparater. Om det är brottsligt att vända ryggen ät massorganisationerna för att i stället ägna sig åt sekteristiska påhitt, sa är det inte mindre brottsligt att stillatigande betrakta hur massornas revolutionära rörelse ställs under kontroll av de öppet reaktionära eller maskerat konservativa ("progressiva") byråkratiska klickarna. Fackföreningen är inget mäl i sig – den är bara ett av medlen att utnyttja på vägen mot den proletära revolutionen.
Arbetarrörelsen utvecklas under övergångsperioden inte regelbundet och likformigt utan feberaktigt och explosivt. Paroller såväl som organisationsformer bör underordnas denna karaktär hos rörelsen. Ledningen bör sky rutinen som pesten och uppmärksamt följa massornas egna initiativ.
Strejker med fabriksockupationer, en av dessa initiativs senaste manifestationer, överskrider den normala kapitalistiska regimens gränser. Oberoende av de strejkandes krav riktar företagsockupationen ett slag mot den kapitalistiska äganderätten. Varje strejk med ockupation ställer i praktiken frågan om vem som är herre över fabriken: kapitalisten eller arbetarna.
Om ockupationen ställer denna fråga tillfälligt, så ger FABRIKSKOMMITTÉN ett organiserat uttryck åt samma fråga. Vald av alla arbetare och tjänstemän i företaget skapar fabrikskommittén omedelbart en motvikt mot administrationens vilja.
Mot den kritik, som reformisterna riktar mot företagare av den s.k. "patriarkaliska" sorten – sådana som Ford och vilka man skiljer från "bra" och "demokratiska" exploatörer – ställer vi parollen om fabrikskommittéer som centra för kampen mot såväl den första som den andra sorten.
Fackföreningsbyråkraterna kommer, som en allmän regel, att opponera sig mot skapandet av fabrikskommittéer, lika väl som de opponerar sig mot varje djärvt steg som tas i riktning mot massornas mobilisering. Men ju större omfattning rörelsen får, desto lättare blir det att bryta ner byråkraternas motstånd. Vid företag där samtliga arbetare redan i "lugna tider" omfattas av ett fackligt organ (closed shop), kommer Kommittén att formellt sammanfalla med detta men samtidigt förändra dess sammansättning och utvidga dess funktioner. Men kommittéernas största betydelse ligger däri att de kommer att utgöra den främsta samlande kraften för de skikt bland arbetarna som fackföreningarna i allmänhet inte når. Det är just ur dessa de hårdast exploaterade skikten, som revolutionens mest hängivna trupper stiger fram.
Från den stund då fabrikskommittén framträder etableras i själva verket en MAKTDUALISM. Till själva sitt väsen är denna av övergångskaraktär, ty den innefattar två oförenliga regimer: den kapitalistiska och den proletära. Fabrikskommittéernas grundläggande betydelse ligger just däri att de inleder en förrevolutionär – om inte direkt revolutionär – övergångsperiod mellan den borgerliga och den proletära regimen. Att propagandan för fabrikskommittéer varken är förhastad eller artificiell framgår bäst av den våg av fabriksockupationer som svept över ett antal länder. Nya vågor av detta slag är oundvikliga inom en nära framtid. Det är nödvändigt att i tid starta en kampanj för fabrikskommittéer för att inte låta sig överrumplas.
Den liberala kapitalismen, grundad på fri handel och konkurrens, tillhör sedan länge det förgångna. Dess ersättare, monopolkapitalismen, har på intet sätt reducerat marknadsekonomins anarki, utan tvärt om givit den en särskilt krampaktig karaktär. Nödvändigheten av någon "kontroll" över ekonomin, av statlig "ledning" eller "planering", erkänns för närvarande – åtminstone i ord – av nästan alla borgerliga och småborgerliga idéströmningar, från fascismen till socialdemokratin. För fascisterna rör det sig framför allt om en "planerad" plundring av folket för militära syften. Socialdemokraterna försöker tömma. anarkins ocean med den byråkratiska "planeringens" sked. Ingenjörer och professorer försöker bli teknokrater. De demokratiska regeringarnas försynta "regleringsförsök" strandar dock på ett oöverstigligt hinder: storkapitalets sabotage.
Det verkliga förhållandet mellan exploatörerna och de demokratiska "kontrollanterna" illustreras bäst av det faktum att herrar "reformatörer", gripna av helig vördnad, hejdar sig på tröskeln till trusterna och deras "produktions- och affärshemligheter". Här råder "icke-inblandningens" princip. Räkenskaperna mellan den enskilde kapitalisten och samhället är kapitalistens hemlighet: här har samhället ingenting att skaffa. "Affärshemligheten" rättfärdigas fortfarande, som på den liberala kapitalismens tid, med "konkurrensintressen". I själva verket har trusterna inga hemligheter för varandra. Den nuvarande epokens affärshemlighet är monopolkapitalets ständiga komplott mot samhället. Alla försök att begränsa den absolutism som "cheferna av Guds nåde" utövar, förblir ömkliga farser så länge de privata ägarna av de sociala produktionsmedlen har möjlighet att inför såväl producenter som konsumenter dölja exploateringens, utplundringens och bedrägeriets mekanism. Upphävandet av "affärshemligheten" är det första steget mot en verklig kontroll av industrin.
Arbetarna har inte mindre rätt än kapitalisterna att känna till företagets, trustens, industrins, hela den nationella ekonomins "hemligheter". Bankerna, den tunga industrin och transportväsendet bör i första hand, centraliserade, ställas under observation.
Arbetarkontrollens första uppgifter består i att med utgångspunkt i det enskilda företaget klarlägga vilka samhällets inkomster och utgifter är: att fastställa den enskilde kapitalistens och alla exploatörers sammanlagda verkliga andel i nationalinkomsten, att avslöja bankernas och trusternas manipulationer och skurkstreck, att slutligen inför hela samhället avslöja det fruktansvärda slöseri med mänskligt arbete, som är resultatet av kapitalismens anarki och renodlade profitjakt.
Inte någon av den borgerliga statens funktionärer kan genomföra denna uppgift, vilka maktmedel han än utrustas med. Hela världen bevittnade president Roosevelts och konseljpresident Léon Blums maktlöshet inför de "60" respektive "200 familjernas" komplotter. För att bryta exploatörernas motstånd krävs proletariatets tryck. Fabrikskommittéerna, och endast dessa, kan säkra en verklig kontroll över produktionen; de inkallar specialister – inte som "teknokrater" utan som konsulter som på ett uppriktigt sätt är hängivna folket: bokhållare, statistiker, ingenjörer, vetenskapsmän etc .. .
Kampen mot arbetslösheten är ogenomförbar utan en omfattande och djärv organisering av ALLMÄNNA ARBETEN. Men dessa allmänna arbeten kan inte få en varaktig och progressiv innebörd för vare sig samhället eller de arbetslösa själva, om de inte ingår som en del av en generalplan som utarbetas för att täcka ett visst antal år. Inom ramen för en sådan plan skulle arbetarna kräva att arbetet, i samhällets intresse, återupptas i de privata företag som lades ned till följd av krisen. Arbetarkontrollen kommer i dessa fall att ersättas av arbetarnas direkta administration.
Utformningen av även den mest elementära ekonomiska plan – med hänsyn till arbetarnas och icke-exploatörernas intressen – är otänkbar utan arbetarkontroll, utan att arbetarna tränger in i den kapitalistiska ekonomins alla öppna och dolda sektorer. Kommittéerna vid de olika företagen bör vid samordnade konferenser välja trustkommittéer, industrikommittéer, kommittéer för ekonomiska regioner och slutligen för hela den nationella industrin. På detta sätt kommer arbetarkontrollen att bli PLANEKONOMINS SKOLA. Genom arbetarkontrollens erfarenhet förbereder sig proletariatet på att överta den direkta ledningen av den nationella industrin, när den stunden är inne.
Det finns kapitalister (framför allt av mindre- och medelformat) som ibland själva erbjuder sig att öppna sina räkenskapsböcker – men framför allt för att demonstrera att lönerna måste sänkas. Åt dessa kapitalister kommer arbetarna att svara, att vad som intresserar dem är inte enskilda bankruttörers eller halvbankruttörers solvens utan samtliga exploatörers solvens. Arbetarna varken kan eller vill anpassa sin levnadsstandard till sådana kapitalisters intressen, vilka själva blivit offer för sitt eget system. Uppgiften är att rekonstruera hela produktions- och fördelningssystemet enligt förnuftigare och värdigare principer. Om upphävandet av affärshemligheten är det nödvändiga villkoret för arbetarkontrollen, så är denna kontroll själv det första steget på vägen mot en socialistiskt ledd ekonomi.
Det socialistiska expropriationsprogrammet, dvs för bourgeoisins politiska störtande och för likvideringen av dess ekonomiska dominans, bör under den nuvarande övergångsperioden på intet sätt under olika förevändningar utgöra ett hinder för att föra fram kravet på expropriation av vissa branscher inom industrin som är av vitalt intresse för nationens existens; eller av bourgeoisins mest parasiterande grupper.
Mot herrar demokraters jämmerliga predikan till förman för de "60 familjernas" diktatur i USA, eller de "200 familjernas" diktatur i Frankrike, ställer vi sålunda kravet på expropriation av dessa 60 eller 200 kapitalistiska feodalherrar.
På samma sätt kräver vi expropriation av de bolag som har monopol på krigsindustrin, järnvägarna, de viktigaste råvarukällorna, etc .. .
Skillnaden mellan dessa krav och den reformistiska parollen om "nationalisering" ligger däri att:
(1) vi tillbakavisar ersättning;
(2) vi gör massorna uppmärksamma mot Folkfrontens demagoger, som i ord för fram "nationaliseringen" men i handling förblir kapitalets agenter;
(3) vi uppmanar massorna att endast lita på deras egen revolutionära styrka;
(4) vi för samman expropriationsproblemet med frågan om arbetarnas och böndernas maktövertagande.
Nödvändigheten av att föra fram parollen om expropriation i den dagliga agitationen, naturligtvis i begränsad form – och inte bara i propagandan i dess mer omfattande form – dikteras av det faktum att industrins olika branscher befinner sig på olika nivåer av utveckling, innehar olika ställning i det samhälleliga livet och passerar olika stadier i klasskampen. Endast proletariatets allmänna revolutionära uppsving kan sätta den fullständiga expropriationen av bourgeoisin på dagordningen. Målet för övergångskraven är att förbereda proletariatet för denna uppgift.
Imperialism innebär dominans över finanskapitalet. Sida vid sida med konsortier och truster, och ofta ovanför dessa, koncentrerar bankerna den reella ekonomiska makten i sina händer. I sin struktur uttrycker bankerna i koncentrerad form hela den moderna kapitalismens struktur: de kombinerar tendenserna till monopol med tendenserna till anarki. De organiserar teknologins mirakler, gigantiska företag, mäktiga truster; och de organiserar även de höga levnadskostnaderna, kriserna och arbetslösheten. Det är omöjligt att ta ett enda seriöst steg framåt i kampen mot monopolistiskt godtycke och kapitalistisk anarki, om man låter kommandot över bankerna förbli i storfinansiärernas händer.
För att skapa ett enhetligt system för investeringar och krediter i enlighet med en rationell plan som motsvarar hela nationens intresse, måste man inordna samtliga banker i en enda nationell institution. Endast expropriationen av de privata bankerna och koncentrationen av hela kreditsystemet i händerna på staten kan åt denna säkerställa de verkligt nödvändiga, dvs. materiella – inte fiktiva och byråkratiska – resurserna för den ekonomiska planeringen.
Expropriationen av bankerna innebär inte i något fall expropriation av små bankdepositioner. Tvärtom, för småspararna kan den ENHETLIGA STATSBANKEN skapa betydligt mer fördelaktiga villkor än vad privatbankerna någonsin kunde. På samma sätt är det endast statsbanken som skulle kunna erbjuda fördelaktiga kreditvillkor åt bönder, hantverkare och småhandlare. Men ännu viktigare är att hela ekonomin – framför allt den tunga industrin och transportväsendet – genom att stå under ledningen av en enda samlad finansiell stab, kan tjäna industriarbetarnas och alla andra arbetares vitala intressen.
Men BANKERNAS FÖRSTATLIGANDE kommer inte att ge dessa fördelaktiga resultat, om inte själva statsmakten helt övergår från exploatörernas händer till arbetarnas.
Strejker med ockupation av fabrikerna innebär ett mycket allvarligt budskap från massorna, inte bara till bourgeoisin utan även till arbetarorganisationerna, däribland IV Internationalen. 1919-20 ockuperade de italienska arbetarna företagen på eget initiativ och signalerade därmed för sina "ledare" den sociala revolutionens början. "Ledarna" uppmärksammade inte denna signal. Resultatet blev fascismens seger.
Strejk med ockupation enligt den italienska modellen är dock ännu inte fabrikens erövring, men väl ett avgörande steg i den riktningen. Den nuvarande krisen kan på ett avgörande sätt skärpa klasskampen och påskynda upplösningen. Man bör emellertid inte tro att en revolutionär situation uppstår i ett enda slag. I verkligheten kommer dess annalkande att markeras av en hel serie konvulsioner. Uppgiften för IV Internationalens sektioner är att hjälpa proletariatets avantgarde att förstå vår epoks allmänna karaktär och rytm samt att i tid befrukta massornas kamp med allt beslutsammare paroller och organisatoriska stridsförberedelser.
Skärpningen av proletariatets kamp medför en skärpning av kapitalets motståndsmetoder. Nya vågor av strejker med ockupationer kommer ofelbart att framkalla energiska motåtgärder från bourgeoisins sida. Förberedelser för dessa pågår i trusternas generalstaber. Ve de revolutionära organisationerna och proletariatet om de ånyo låter sig överrumplas!
Bourgeoisin nöjer sig ingalunda med den officiella polisen och armén. I USA underhåller den till och med under "lugna" perioder militariserade avdelningar av strejkbrytare och privatknektar i fabrikerna; till detta måste man numera även räkna de amerikanska nazistgängen. Den franska bourgeoisin mobiliserade vid första tecknet på fara fascisternas halvlegala och illegala styrkor, ända in i den officiella armén. Så snart de engelska arbetarna på nytt ökar trycket, kommer fascistligorna att i dubbla, tredubbla, tiodubbla antal dra ut i ett blodigt korståg mot arbetarna. Bourgeoisin håller sig klart informerad om att klasskampen i den nuvarande epoken oundvikligen tenderar till att övergå i inbördeskrig. Kapitalets magnater och lakejer har lärt sig mycket mer av exemplen från Italien, Tyskland, Österrike och Spanien än proletariatets officiella ledare.
Den II och III Internationalens politiker, såväl som de fackliga byråkraterna, blundar avsiktligt inför bourgeoisins privatarmé; ty annars skulle de inte ens för ett dygn kunna bevara alliansen med bourgeoisin. Reformisterna inpräntar systematiskt den idén hos arbetarna, att den heliga demokratin bäst bevaras om bourgeoisin står beväpnad till tänderna och arbetarna förblir obeväpnade.
Det är IV Internationalens plikt att en gång för alla göra slut på denna slavpolitik. De småborgerliga demokraterna – inklusive socialdemokrater, stalinister och anarkister – skriker allt högre om kamp mot fascismen ju mer de med sin feghet i själva verket kapitulerar inför den. Framgångsrikt motstånd mot fascistbanden kan endast bjudas av beväpnade arbetaravdelningar som känner att miljontals arbetare står bakom dem. Kampen mot fascismen börjar inte på en liberal tidningsredaktion utan i fabriken, och den slutar på gatorna. Strejkbrytarna och privatpoliserna i fabrikerna utgör grundcellerna i fascismens armé. STREJKVAKTERNA utgör grundcellerna i proletariatets armé. Det är härifrån man måste utgå. Vid varje strejk och varje demonstration bör man propagera för skapandet av ARBETARNAS SJÄLVFÖRSVARSGRUPPER. Denna paroll måste infogas i programmet för fackföreningarnas revolutionära flygel. Självförsvarsgrupper bör bildas överallt där det är möjligt (med början i ungdomsorganisationerna) och tränas i vapnens bruk.
Massrörelsens nya våg bör inte bara utnyttjas till att öka antalet stridsgrupper, utan även till att sluta dem samman – kvartersvis, stadsvis, regionsvis. Arbetarnas legitima hat mot strejkbrytarna och de fascistiska gangsterbanden bör få ett organiserat uttryck. Det är nödvändigt att föra fram parollen om ARBETARMILISEN som den enda seriösa garantin för arbetarorganisationernas, arbetarmötenas och arbetarpressens okränkbarhet.
Endast genom systematiskt, konstant, outtröttligt och modigt arbete i agitationen och propagandan, i ständig kontakt med massans egna erfarenheter, är det möjligt att utrota den invanda fogligheten och passiviteten ur dess medvetande, att utbilda heroiska stridsgrupper som kan bli exempel för alla arbetare, att diskreditera fascismen i småbourgeoisins ögon och att bana väg för proletariatets erövring av makten.
Engels definierade staten som en avdelning beväpnade människor. PROLETARIATETS BEVÄPNING är ett ofrånkomligt element i dess befrielsekamp. Om proletariatet vill, så kommer det att finna vägar och medel för att beväpna sig. Ledningen, även på detta område, tillfaller naturligt IV Internationalens sektioner.
Jordbruksarbetaren är på landsbygden industriarbetarens broder och kompanjon. De utgör två delar av en och samma klass. Deras intressen är oskiljaktiga. Industriarbetarens program för övergångskraven är, med smärre förändringar, även jordbruksproletariatets program.
Bönderna (arrendatorer) representerar en annan klass: de är landsbygdens småbourgeoisi. Småbourgeoisin utgörs av olika skikt, allt ifrån halvproletärer och upp till exploatörer. I enlighet med detta är det industriproletariatets politiska uppgift att föra ut klasskampen på landsbygden: det är endast på detta sätt som industriarbetaren kan skilja sina allierade från sina fiender.
Särdragen i varje lands nationella utveckling får sina mest levande uttryck i böndernas och till en del i den urbana småbourgeoisins (hantverkare och småhandlare) situation. Dessa klasser, oavsett deras numerära styrka, representerar kvarlevandet av pre-kapitalistiska produktionsformer. Åt bönderna (arrendatorer) och den urbana småbourgeoisin bör IV Internationalens sektioner i så konkreta former som möjligt utarbeta program för övergångskraven som svarar mot förhållandena i varje land. De avancerade arbetarna bör lära sig att ge klara och konkreta svar på de frågor som deras framtida allierade ställer.
Då bonden förblir en "oberoende" småproducent, har han behov av förmånliga krediter; av överkomliga priser på jordbruksmaskiner och gödningsmedel; av goda transportförhållanden och av en väl organiserad marknad för sina jordbruksprodukter. Men bankerna, trusterna och handelsmännen utpressar bonden från alla håll. Endast bönderna själva, och med hjälp av arbetarna, kan hejda denna utplundring. Det är nödvändigt att etablera KOMMITTÉER FÖR SMÅBRUKARE som tillsammans med arbetarkommittéerna och kommittéerna för bankanställda tar kontrollen över de transport-, kredit- och handelssystem som berör jordbruket.
Genom att lögnaktigt framställa arbetarnas anspråk som "överdrivna", förvandlar storbourgeoisin på ett skickligt sätt frågan om VARUPRISERNA till en sprängkil att slå in mellan arbetare och bönder och mellan arbetarna och städernas småbourgeoisi. Bonden, hantverkaren och småhandlaren kan inte –till skillnad från industriarbetaren, tjänstemannen och ämbetsmannen – kräva en löneökning motsvarande prisstegringen. Den officiella byråkratiska kampen mot de höga levnadskostnaderna tjänar inget annat syfte än att lura massorna. Men bönderna, hantverkarna och småhandlarna måste, i egenskap av konsumenter, hand i hand med arbetarna aktivt ingripa i prispolitiken. På kapitalistens klagan över produktions-, transport- och handelskostnader svarar konsumenten: "Visa oss er bokföring, vi kräver kontroll över prissättningen." Organen för denna kontroll bör vara KOMMITTÉER FÖR PRISÖVERVAKNING, bestående av delegater från fabriker, fackföreningar,
kooperativer, bondeorganisationer, städernas småfolk, husmödrar, etc. På detta sätt kan arbetarna visa bönderna, att den verkliga orsaken till de höga priserna inte är höga löner utan kapitalistens otillbörliga profiter och den kapitalistiska anarkins merkostnader.
Programmet för jordens NATIONALISERING och JORDBRUKETS KOLLEKTIVISERING bör vara så konstruerat att det med skärpa utesluter expropriation av småbönder eller tvångskollektivisering av dessa. Bonden förblir ägare till sin jordlott så länge som han finner det möjligt eller nödvändigt. För att i bondens ögon rehabilitera det socialistiska programmet är det nödvändigt att skoningslöst avslöja de stalinistiska kollektiviseringsmetoderna, vilka dikterades av byråkratins och inte av arbetarnas och böndernas intressen.
Exproprieringen av expropriatörerna innebär inte heller en tvångsmässig konfiskering av hantverkares och småbutiksägares egendom. Tvärtom så kan arbetarkontrollen över banker och truster – och i ännu högre grad, nationaliseringen av dessa företag – skapa ojämförligt mer förmånliga kredit-, uppköps- och försäljningsvillkor för städernas småbourgeoisi än någonsin under monopolens oinskränkta dominans. Beroendet av det privata kapitalet ersätts med beroendet av staten, vilken kommer att vara desto mer uppmärksam mot sina små medarbetare och agenter ju hårdare arbetarna själva håller staten i sina händer.
De exploaterade böndernas praktiska deltagande i kontrollen av olika sektorer av ekonomin kommer att göra det möjligt för dem att själva besluta om, och i så fall när och i vilken grad, det är lämpligt att gå över till ett kollektivt brukande av jorden. Industriarbetarna förpliktar sig att på alla sätt erbjuda bönderna sin samverkan på denna väg: genom fackföreningarna, fabrikskommittéerna och framför allt genom arbetare- och bonderegeringen.
Denna allians som proletariatet föreslår städernas och landsbygdens exploaterade skikt – inte "medelklassen" i allmänhet – mot alla exploatörer, inklusive de inom "medelklassen", kan inte baseras på tvång, utan endast på en fri överenskommelse som sedan konsolideras i en särskild "pakt". Denna pakt är just det program som formulerar övergångskraven, ett av båda parter frivilligt antaget program.
Det hotande världskriget dominerar världssituationen och följaktligen även de olika ländernas inre politiska liv. Den annalkande katastrofen har redan försatt mänsklighetens massor i oro.
Andra Internationalen upprepar sitt förräderi från 1914 med så mycket större övertygelse som den "Kommunistiska" Internationalen numera spelar första fiolen i chauvinismens ensemble. Sedan krigsfaran antagit konkreta former, har stalinisterna gått om de borgerliga och småborgerliga pacifisterna och blivit de främsta förespråkarna för det påstådda "nationella försvaret". Den revolutionära kampen mot kriget åvilar således helt IV Internationalen.
Bolsjevik-leninisternas politik i denna fråga har formulerats i Internationella Sekretariatets programteser ("Fjärde Internationalen och kriget", 1:a maj 1934), vilka ännu i dag bevarar hela sitt värde. Det revolutionära partiets framgång under den kommande perioden beror framförallt på dess politik i fråga om kriget. En korrekt politik innefattar två element: en kompromisslös attityd gentemot imperialismen och dess krig samt konsten att stödja sig på massornas egna erfarenheter.
Bourgeoisin och dess agenter bedrar folket i frågan om kriget – mer än i någon annan fråga – med abstraktioner, allmänna formuleringar, patetiska fraser: "neutralitet", "kollektiv säkerhet", "rustning för fredens försvar", "nationellt försvar", "kamp mot fascismen" osv, osv. Alla dess formuleringar går i sista hand ut på att avgörandet om kriget, dvs om folkens öde, bör förbli i händerna på imperialisterna och deras regeringar, diplomater och generalstaber med alla deras intriger och komplotter mot folken.
IV Internationalen tillbakavisar med indignation alla dessa abstraktioner. som för demokraterna spelar samma roll som "ära", "blod" och "ras" för fascisterna. Men indignation räcker inte. Det är nödvändigt att hjälpa massorna att avslöja verkligheten bakom dessa bedrägliga abstraktioner genom att tillhandahålla riktiga kriterier, paroller och övergångskrav.
"AVRUSTNING"? Men vad det gäller är att veta vem som avrustar och vem som avrustas. Den enda avrustning som kan förekomma eller hejda kriget är bourgeoisins avrustning genom arbetarnas försorg. Men för att avväpna bourgeoisin måste arbetarna själva vara beväpnade.
"NEUTRALITET"? Men proletariatet är på intet sätt neutralt i ett krig mellan Japan och Kina eller mellan Tyskland och Sovjetunionen. Innebär detta försvar av Kina och Sovjetunionen? Givetvis. men inte genom förmedling av imperialisterna, vilka syftar till att strypa såväl Kina som Sovjetunionen.
"FÖRSVAR AV FOSTERLANDET"? Men bakom denna abstraktion avser bourgeoisin försvaret av sina profiter och sin utplundring. Vi är beredda att försvara vart fosterland mot utländska kapitalister, förutsatt att vi först binder våra egna kapitalister till händer och fötter och hindrar dem från att attackera andras fosterland; förutsatt att arbetarna och bönderna i vårt eget land blir dess verkliga herrar; förutsatt att landets rikedomar överförs från en liten minoritets händer till folkets händer; förutsatt att armén, från att ha varit exploatörernas instrument, blir de exploaterades instrument.
Det är nödvändigt att omforma dessa grundläggande idéer till mer särskilda och konkreta idéer, som motsvarar händelsernas utveckling och massornas medvetandenivå. Dessutom är det nödvändigt att strikt skilja diplomatens, professorns och journalistens pacifism från timmermannens, jordbruksarbetarens och tvätterskans pacifism. I det förra faller är pacifismen en täckmantel för imperialismen. I det senare fallet är den ett uttryck för misstroende mot imperialismen.
När småbonden och arbetaren talar om "försvaret av fosterlandet" talar de om försvaret av sina hem, sina familjer och andras familjer – mot fiendens invasion, mot bomber och giftgaser. Kapitalisten och hans journalist menar med "försvaret av fosterlandet" erövringen av kolonier och marknader samt ökningen av den "nationella" andelen i världsinkomsterna genom utplundring. Den borgerliga pacifismen och patriotismen är genomgående lögner. I de förtrycktas pacifism, och även patriotism, finns det element som återspeglar dels hatet mot det destruktiva kriget, dels ett fasthållande vid sådant som man uppfattar som sitt eget bästa – element med vilka vi måste kunna handskas för att dra de nödvändiga revolutionära slutsatserna. Det är nödvändigt att kunna ställa dessa två former av pacifism och patriotism i ett antagonistiskt motsatsförhållande till varandra.
Utifrån dessa synpunkter stöder IV Internationalen alla krav, även otillräckliga, som i någon mån kan aktivera massorna politiskt, väcka deras kritik och stärka deras kontroll över bourgeoisins intriger.
Det är i denna aspekt som t.ex. vår amerikanska sektion – samtidigt som den kritiserar det – stöder förslaget om en folkomröstning i frågan om krigsförklaringen. Ingen demokratisk reform, och detta står helt klart, kan i och för sig hindra ledarna från att sätta igång ett krig när de så önskar. Det är nödvändigt att öppet visa detta. Men vilka massornas illusioner än är i fråga om den föreslagna folkomröstningen, så återspeglar detta krav arbetarnas och böndernas misstro mot bourgeoisins regering och parlament. Utan att vare sig understödja eller skona illusionerna, måste man av alla krafter stödja de förtrycktas progressiva misstro mot förtryckarna. Ju större rörelsen bakom folkomröstningen blir, desto mer kommer de borgerliga pacifisterna att dra sig undan den; desto mer kommer den "Kommunistiska" Internationalens förrädare att diskrediteras; desto mer levande kommer arbetarnas misstro mot imperialisterna att bli.
Ur denna synpunkt är det också nödvändigt att föra fram kravet på rösträtt för män och kvinnor från och med arton års ålder. Den som i morgon kallas ut till att dö för fosterlandet, bör i dag ha rätt att göra sin röst hörd. Kampen mot kriget bör framför allt innebära UNGDOMENS REVOLUTIONÄRA MOBILISERING.
Krigsfrågans alla aspekter måste belysas, framför allt den att kriget är någonting som i en given stund kommer att konfrontera massorna.
Kriget är ett gigantiskt affärsföretag, i synnerhet för krigsindustrin. Det är därför som de "200 familjerna" är de största fosterlandsvännerna och krigshetsarna. Arbetarnas kontroll över krigsindustrin är det första steget i kampen mot krigsfabrikörerna.
Mot reformisternas paroll: skatt på rustningsprofiterna, ställer vi parollen: KONFISKERING AV RUSTNINGSPROFITERNA och EXPROPRIATION AV FÖRETAG SOM SPEKULERAR I KRIG. Där krigsindustrin, som i Frankrike, är "nationaliserad", bevarar parollen om arbetarkontroll sitt fulla värde: proletariatet har lika lite förtroende för den borgerliga staten som för den enskilde borgaren.
Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga regeringen!
Inte ett rustningsprogram, men ett program för allmännyttiga arbeten!
Arbetarorganisationernas fullständiga oberoende från militärens och polisens kontroll!
En gång för alla måste vi rycka folkens öde ur händerna på den glupska och obarmhärtiga imperialistiska klicken, som intrigerar bakom folkens rygg. I enlighet med detta kräver vi:
- Totalt avskaffande av den diplomatiska sekretessen;
- alla fördrag och överenskommelser ska vara tillgängliga för varje arbetare och bonde;
- Militär träning och beväpning av arbetare och bönder under arbetar- och bondekommittéernas direkta kontroll;
- Skapandet av militärskolor för utbildning av officerare ur arbetarleden, direkt valda av arbetarnas egna organisationer;
- Ersättning av den stående armén med en folkmilis, organiskt förenad med fabriker, gruvor, farmer, osv.
Det imperialistiska kriget är en förlängning och breddning av bourgeoisins utplundringspolitik; proletariatets kamp mot kriget är en förlängning och breddning av dess klasskamp. Krigets ankomst förändrar visserligen situationen och till en del även klasskampens metoder, men varken dess mäl eller grundläggande inriktning.
Den imperialistiska bourgeoisin dominerar världen. Därför kommer nästa krig att till sin grundläggande karaktär vara ett imperialistiskt krig. Det grundläggande innehållet i det internationella proletariatets politik kommer därför att vara kampen mot imperialismen och dess krig. Kampens grundläggande princip kommer att vara: "Huvudfienden finns i vart EGET land" eller "Vår egen (imperialistiska) regerings nederlag är det mindre onda".
Men inte alla länder i världen är imperialistiska. Tvärtom, flertalet länder är imperialismens offer. Vissa koloniala och halvkoloniala länder kommer utan tvivel att försöka utnyttja kriget till att kasta av sig slaveriets ok. För deras del kommer kriget inte att vara ett imperialistiskt krig utan ett befrielsekrig. Det internationella proletariatets plikt blir att hjälpa de förtryckta länderna i kriget mot förtryckarna. Samma plikt gäller gentemot Sovjetunionen och gentemot varje annan arbetarstat som kan uppstå före eller under kriget. Varje imperialistisk regerings nederlag mot en arbetarstat eller ett kolonialland är det mindre onda.
Arbetarna i ett imperialistiskt land kan emellertid inte hjälpa ett antiimperialistiskt land genom sin regerings förmedling, vilka de diplomatiska och militära relationerna mellan de båda länderna än må vara vid en given tidpunkt. Om de båda länderna befinner sig i tillfällig (och i grunden osäker) allians, så förblir det imperialistiska landets proletariat i klassmotsättning till sin egen regering och stöder i stället sina icke-imperialistiska "allierade" med hjälp av de egna metoderna, dvs den internationella klasskampens metoder (agitation för arbetarstaten och koloniallandet, men inte bara mot deras fiender utan även mot deras förrädiska allierade; bojkott och strejk i vissa fall, avståndstagande frän bojkott och strejk i andra fall, osv).
Genom att stödja ett kolonialland eller Sovjetunionen solidariserar sig proletariatet på intet sätt med koloniallandets borgerliga regering eller med Sovjetunionens thermidorianska byråkrati. Tvärtom bevarar det sitt fullständiga politiska oberoende gentemot såväl den ena som den andra. Genom att stödja ett rättfärdigt och progressivt krig vinner det revolutionära proletariatet arbetarnas sympatier i kolonierna och i Sovjetunionen, stärker därmed IV Internationalens auktoritet och inflytande och kan på så vis på ett bättre sätt hjälpa till att störta den borgerliga regimen i det koloniserade landet och den reaktionära byråkratin i Sovjetunionen.
Vid krigets början kommer IV Internationalens sektioner ofrånkomligen att känna sig isolerade: varje krig överrumplar folkmassorna och driver dem i armarna på statsapparaten. Internationalisterna måste gå mot strömmen. Men det nya krigets förstörelse och lidanden, som från dess första månader vida överträffar de blodiga fasorna från 1914-18, kommer snart att få massorna att nyktra till. Deras missnöje och upprorsanda kommer språngvis att öka. IV Internationalens sektioner kommer att stå i spetsen för de revolutionära strömningen. Programmet för övergångskraven kommer att bli brinnande aktuellt. Frågan om hur proletariatet skall gripa makten kommer att ställas i hela dess omfattning.
Innan kapitalismen tömmer vår atmosfär eller fyller den med blod, kommer den att förgifta den med folk- och rashatets dunster. För närvarande är antisemitismen en av den döende kapitalismens mest elakartade krampryckningar.
Obarmhärtigt avslöjande av alla rasfördomar, av alla former för nationell arrogans och chauvinism, i synnerhet av antisemitismen, utgör det främsta skolningsarbetet i kampen mot imperialismen och bör som sådant ingå i det dagliga arbetet hos IV Internationalens alla sektioner. Vår grundläggande paroll förblir: "Proletärer i alla länder, förena er!"
Formuleringen "arbetar- och bonderegering" dök för första gången upp 1917 i bolsjevikernas agitation och antogs definitivt efter Oktoberrevolutionen. Vid detta tillfälle fungerade formuleringen endast som en populär benämning på proletariatets diktatur, vilken redan hade etablerats. Betydelsen av denna benämning låg framför allt däri, att den framhävde Widén om ALLIANSEN MELLAN PROLETARIATET OCH BONDEKLASSEN baserad på sovjetmakten.
När epigonerna i den Kommunistiska Internationalen försökte återuppliva den av historien begravda formuleringen "arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur", så gav de åt formuleringen "arbetar- och bonderegering" ett helt annat, rent "demokratiskt", dvs borgerligt innehåll, därigenom att de ställde den mot proletariatets diktatur. Bolsjevik-leninisterna tillbakavisar med bestämdhet parollen om "arbetar- och bonderegering" i dess demokratiska och borgerliga uttolkning. De hävdade, och de hävdar alltjämt, att om proletariatets parti vägrar att gå utöver den borgerliga demokratins ramar, så blir dess allians med medelklassen ingenting annat än ett stöd för kapitalet – så som fallet var med Mensjevikerna och Socialrevolutionärerna 1917, med det Kinesiska Kommunistpartiet 1925-27 och så som nu är fallet med "folkfronterna" i Spanien, Frankrike och andra länder.
Från april till september 1917 krävde bolsjevikerna att socialrevolutionärerna och mensjevikerna skulle bryta sina förbindelser med den liberala bourgeoisin och ta makten i sina egna händer. På dessa villkor utlovade bolsjevikerna sin revolutionära hjälp åt mensjevikerna och socialrevolutionärerna – arbetarnas och böndernas småborgerliga representanter – mot bourgeoisin.
Men samtidigt vägrade de kategoriskt att gå in i mensjevikernas och socialrevolutionärernas regering eller att ta något politiskt ansvar för den. Om mensjevikerna och socialrevolutionärerna verkligen hade brutit med de liberala kadetterna och den utländska imperialismen, så hade den "arbetar- och bonderegering" de skapat endast kunnat påskynda och förenkla upprättandet av proletariatets diktatur. Men det var just på grund av detta som den småborgerliga demokratins toppar med all kraft motsatte sig etablerandet av deras egen makt. Den ryska erfarenheten visade, och erfarenheterna från Spanien och Frankrike bekräftar ånyo, att den småborgerliga demokratins partier (socialrevolutionärer, socialdemokrater, stalinister, anarkister) är oförmögna att skapa en arbetar- och bonderegering, dvs en av bourgeoisin oberoende regering.
Icke desto mindre hade de krav som bolsjevikerna riktade till mensjevikerna och socialrevolutionärerna: "Bryt med bourgeoisin, tag makten i egna händer! " ett oerhört skolande värde för massorna. Mensjevikernas och socialrevolutionärernas obstinata vägran att gripa makten, vilket framstod i all sin tragik under dagarna i juli, dömde dem definitivt i folkets medvetande och förberedde därmed bolsjevikernas seger.
IV Internationalens centrala uppgift består i att befria proletariatet från den gamla ledningen vars konservatism står i en total motsättning till den sönderfallande kapitalismens katastrofala situation, och som utgör det främsta hindret för den historiska utvecklingen. Den huvudsakliga anklagelse som IV Internationalen riktar mot proletariatets traditionella organisationer är, att de inte vill skilja sig från bourgeoisins halvt förruttnade politik.
De krav som under dessa förhållanden systematiskt riktas till den gamla ledningen: "Bryt med bourgeoisin, tag makten!" är ett utomordentligt viktigt instrument för att avslöja den förrädiska karaktären hos partierna och organisationerna inom Andra och Tredje Internationalen, såväl som inom Amsterdaminternationalen.
Parollen "arbetar- och bonderegering" använder vi endast med den innebörd som den hade för bolsjevikerna 1917, dvs som anti-borgerlig och anti-kapitalistisk paroll. Men däremot aldrig med den "demokratiska" innebörd som epigonerna senare har givit den – samtidigt som de förvandlar den från ett steg på vägen mot den socialistiska revolutionen till det främsta hindret på denna väg.
Av samtliga de partier och organisationer som stöder sig på arbetare och bönder och talar i deras namn kräver vi, att de bryter politiskt med bourgeoisin och träder in i kampen för arbetar- och bondemakten. I denna kamp lovar vi dem ett fullständigt stöd mot den kapitalistiska reaktionen. Samtidigt utvecklar vi en outtröttlig agitation kring de olika övergångskrav som, enligt vår mening, bör utgöra "arbetar- och bonderegeringens" program.
Är det möjligt att de traditionella arbetarorganisationerna kan skapa en sådan "arbetar- och bonderegering"? Tidigare erfarenheter visar, som vi redan påpekat, att detta är minst sagt osannolikt. Men det är fel att i förväg bortse frän den teoretiska möjligheten av detta. Under inverkan av en kombination av olika exceptionella omständigheter (krig, nederlag, finanskrasch, revolutionärt masstryck, osv) skulle småborgerliga partier, inklusive stalinisterna, kunna gå mycket längre mot en brytning med bourgeoisin än vad de själva egentligen önskar. En sak står dock utanför allt tvivel: även om denna föga troliga variant någon gång någonstans skulle förverkligas så utgör den ingenting mer än en kort episod på vägen mot en verklig proletariatets diktatur.
Det är dock onödigt att förlora sig i gissningar. Agitationen under parollen "arbetar- och bonderegering" bevarar under alla omständigheter ett enormt skolningsvärde. Och detta är inte en slump: denna allmänna paroll är helt i linje med den politiska utvecklingen under vår nuvarande epok (de gamla borgerliga partiernas bankrutt och sönderfall, demokratins misslyckande, fascismens framväxt, arbetarnas växande krav på en mer aktiv och offensiv politik). Det är därför som vart och ett av våra övergångskrav bör leda till en och samma politiska slutsats: arbetarna bör bryta med alla bourgeoisins traditionella partier för att tillsammans med bönderna etablera sin egen makt.
Det är omöjligt att förutsäga vilka de konkreta etapperna blir i massornas revolutionära mobilisering. IV Internationalens sektioner bör kritiskt orientera sig vid varje ny etapp, föra fram sådana paroller som stöder arbetarnas strävan efter en oberoende politik; som utvecklar klasskaraktären i denna politik, krossar reformisternas och pacifisternas illusioner, stärker banden mellan massorna och deras avantgarde och förbereder det revolutionära övertagandet av makten.
Fabrikskommittéerna utgör, som framhållits, ett maktdualismens element i fabrikerna. Därför är deras existens endast tänkbar vid ett växande tryck från massorna. Detsamma gäller för massans grupperingar i kampen mot kriget, för prisövervakningskommittéerna och för alla andra nya centra för rörelsen, vilkas framträdande vittnar om att klasskampen har överskridit ramarna för proletariatets traditionella organisationer.
Men dessa nya organ och centra kommer snart att uppleva sin egen otillräcklighet och bristen på sammanhang. Inget av övergångskraven kan helt förverkligas så länge den borgerliga regimen kvarstår. Men allt eftersom den sociala krisen fördjupas så ökar inte bara massornas lidanden, utan även deras otålighet, deras beslutsamhet och deras offensiva anda. Ständigt nya skikt av förtryckta kommer att höja sina huvuden och föra fram sina krav. Miljoner arbetande människor, som de reformistiska ledarna aldrig har tänkt på, kommer att knacka på arbetarorganisationernas portar. De arbetslösa kommer att ansluta sig till rörelsen. Lantarbetare, ruinerade och halvruinerade bönder, städernas bottenskikt, arbetarkvinnor, husmödrar, proletariserade intellektuella – alla kommer att söka en organisationsform och en ledning.
Hur ska de olika kraven och kampformerna samordnas, om det så bara gällde en enda stad? Historien har redan svarat på denna fråga: i sovjeter, vilka förenar representanter för alla de grupper som deltar i striden. Ingen har hittills föreslagit någon annan organisationsform, och det är tvivelaktigt om någon annan kan uppfinnas. Sovjeterna är inte bundna av något på förhand formulerat program. De öppnar sina portar för alla exploaterade. Genom dessa portar passerar representanterna för de skikt som dragits in i den framvällande kampen. Organisationen vidgas med rörelsen och förnyas ständigt av den. Alla politiska tendenser inom proletariatet kan på den vidaste demokratiska bas kämpa om ledningen inom sovjeten. Det är därför som parollen om sovjeterna utgör kronan på programmet med övergångskraven.
Sovjeterna kan inte födas förrän massrörelsen inträder i ett öppet revolutionärt skede. Som det centrum kring vilket miljontals arbetare förenar sig i sin kamp mot exploatörerna blir sovjeterna först de lokala myndigheternas och sedan regeringens motståndare och rivaler. Om fabrikskommittén skapar element av maktdualism i fabrikerna, så inleder sovjeterna en period av maktdualism i landet.
Maktdualismen utgör i sin tur övergångsperiodens kulmen. Två regimer, den borgerliga och den proletära, står antagonistiska mot varandra. Sammanstötningen mellan dem är oundviklig. Av dess utgång beror samhällets öde. Vid revolutionens nederlag: bourgeoisins fascistiska diktatur. Vid dess seger: sovjetmakt, dvs proletariatets diktatur och samhällets sociala rekonstruktion.
De koloniala och halvkoloniala länderna är till sin natur efterblivna länder. Men dessa efterblivna länder existerar under villkoren av imperialismens globala dominans. Det är därför som deras utveckling har en kombinerad karaktär; den förenar de mest primitiva ekonomiska former med teknikens och den kapitalistiska civilisationens senaste uttryck. Det är detta förhållande som bestämmer proletariatets politik i de efterblivna länderna: det måste kombinera kampen för de mest elementära uppgifterna, såsom nationellt oberoende och borgerlig demokrati, med den socialistiska kampen mot världsimperialismen. De demokratiska kraven, övergångskraven och den socialistiska revolutionens krav är i denna kamp inte separerade av historiska epoker, utan följer som en direkt fortsättning ur varandra. Det kinesiska proletariatet hade knappt börjat organisera fackföreningar förrän de såg sig tvungna att börja förbereda sovjeterna. I denna mening är detta program fullt tillämpbart på de koloniala och halvkoloniala länderna, åtminstone i de fall där proletariatet redan har styrkan att föra en oberoende politik.
De koloniala och halvkoloniala ländernas centrala problem är dels den AGRARA REVOLUTIONEN, dvs likvidationen av det feodala arvet, dels det NATIONELLA OBEROENDET, dvs befrielsen frän det imperialistiska oket. Dessa två uppgifter hänger intimt samman.
Det är omöjligt att rätt och slätt tillbakavisa det demokratiska programmet – det är massorna själva som i sin kamp måste avancera utöver detta program. Parollen om en NATIONALFÖRSAMLING (eller konstituerande församling) är helt relevant i länder .som Kina eller Indien. Denna paroll måste oupplösligt sammankopplas med frågan om den nationella frigörelsen och agrarreformen. Först av allt måste arbetarna beväpnas med detta demokratiska program, ty endast de kan väcka och samla bönderna. På basis av det revolutionära demokratiska programmet måste arbetarna ställas mot den "nationella" bourgeoisin. Vid ett visst skede av massornas mobilisering under den revolutionära demokratiska parollen kan och bör sovjeterna framträda. Deras historiska roll i varje given period, i synnerhet deras förhållande till Nationalförsamlingen, bestäms av proletariatets politiska nivå, av dess förbindelser med bondeklassen och av det proletära partiets politiska karaktär. Förr eller senare bör sovjeterna störta den borgerliga demokratin. Endast dessa kan föra den demokratiska revolutionen till sitt slut för att där inleda den socialistiska revolutionens era.
Den specifika vikten hos de enskilda demokratiska kraven och övergångskraven i proletariatets kamp; deras ömsesidiga förbindelse och deras ordningsföljd bestäms av varje efterblivet lands egna särdrag och förhållanden, speciellt graden av efterblivenhet. Men den revolutionära utvecklingens generella inriktning bestämmes av den PERMANENTA REVOLUTIONENS formel, med den innebörd som tre ryska revolutioner (1905, februari 1917, oktober 1917) definitivt gav den.
Den "Kommunistiska" Internationalen (K.I.) har försett de efterblivna länderna med ett klassiskt exempel på hur det är möjligt att ruinera en kraftfull och lovande revolution. Under den stormiga massresningen i Kina 1925-27 undlät K.I. att föra fram parollen om en Nationalförsamling, samtidigt som den förbjöd bildandet av sovjeter. Kuomintangs borgerliga parti skulle, enligt Stalins plan, "ersätta" såväl nationalförsamlingen som sovjeterna. Efter det att massorna krossats av Kuomintang organiserade K.I.. en karikatyr av en sovjet i Kanton. Efter Kantonupprorets oundvikliga sammanbrott övergick K.I. till partisankrig och bondesovjeter med industriproletariatet försatt i total passivitet. Väl inne i återvändsgränden utnyttjade K.I. det Kinesisk–Japanska kriget och likviderade "Sovjetkina" i ett enda svep genom att ställa inte bara böndernas "Röda Armé" utan även det s.k. "kommunistiska" partiet under Kuomintangs, dvs bourgeoisins, ledning.
Efter att ha förrått den internationella proletära revolutionen till förmån för vänskapen med de demokratiska slaverianhängarna, kunde Komintern inte undvika att också förråda de koloniala folkens befrielsekamp. Dessutom med en cynism som inte ens II Internationalen tidigare kunnat prestera. En av folkfronternas och det "nationella försvarets" politiska uppgifter är att förvandla miljontals människor i kolonierna till den "demokratiska" imperialismens kanonmat. Den fana under vilken de koloniala och halvkoloniala folken, dvs mer än halva mänskligheten, för sin befrielsekamp har definitivt satts i IV Internationalens händer.
Den tid då K.I :s strateger förklarade att Hitlers seger endast var ett steg på vägen mot Thälmanns seger är nu en avlägsen tid. Thälmann har nu suttit i Hitlers fängelser i mer än fem år. Mussolini har i mer än sexton år hållit Italien i fascismens bojor. Under alla dessa år har partierna inom såväl II som III Internationalen varit oförmögna inte bara att initiera en massrörelse utan även att skapa en seriös illegal organisation som i någon mån skulle kunna jämföras med de ryska revolutionära partierna under tsarismen.
Det finns ingen som helst anledning att förklara dessa misslyckanden med att referera till den fascistiska ideologins styrka. Mussolini har aldrig haft någon egentlig ideologi och Hitlers "ideologi" har aldrig tagits på allvar av arbetarna. De befolkningsskikt som i ett visst skede berusades av fascismen, dvs framför allt medelklassen, har haft god tid på sig att nyktra till. Men även om en viss opinion finns – begränsad till vissa såväl protestantiska som katolska klerikala kretsar – så beror inte detta på styrkan i de mer eller mindre förvridna och lekmannamässiga "teorierna" om "rasen" och "blodet", utan på det totala sammanbrottet för demokratins, socialdemokratins och Kominterns ideologier.
Efter Pariskommunens krossande härskade en total reaktion i omkring åtta år. Efter den ryska revolutionens nederlag 1905, förblev arbetarmassorna i dvala under nästan lika lång tid. Men i båda dessa fall rörde det sig om fysiska nederlag orsakade av de rådande styrkeförhållandena. I Ryssland dessutom om ett nästan jungfruligt proletariat. Den bolsjevikinka fraktionen hade vid denna tid inte ens tre år bakom sig. Situationen i Tyskland var helt annorlunda: där hörde ledningen hemma i starka partier av vilka det ena hade existerat i sjuttio år, det andra i ungefär femton. Båda dessa partier, som hade miljontals väljare bakom sig, drabbades av moralisk förlamning inför kampen och kapitulerade utan strid. Någon liknande katastrof kan historien inte uppvisa. Det tyska proletariatet krossades inte av fienden under strid: det krossades av de egna partiernas feghet, undfallenhet och förräderi. Det är inte förvånande att proletariatet tappade tron på allt det som det sedan tre generationer hade vant sig vid att tro på. Till detta kommer sedan att Hitlers seger, i sin tur, stärkte Mussolinis ställning.
Det revolutionära arbetets ordentliga misslyckande i Italien och Tyskland är ingenting annat än resultatet av socialdemokratins och Kominterns kriminella politik. För att uträtta ett illegalt arbete krävs inte bara massornas sympati utan även entusiasm inför historiskt bankrutta organisationer! Flertalet av de emigrerade ledarna är in till märg och ben demoraliserade agenter, antingen för Kreml eller GPU; eller före detta socialdemokratiska ministrar som drömmer om att arbetarna, genom något slags mirakel, skall återinsätta dem på deras förlorade poster. Kan man överhuvud taget föreställa sig dessa gentlemän som den kommande anti-fascistiska revolutionens ledare?
Händelserna på världsarenan – krossandet av de österrikiska arbetarna, den spanska revolutionens nederlag, sovjetstatens degeneration – har inte kunnat gynna ett revolutionärt uppsving i Italien och Tyskland. Eftersom de italienska och tyska arbetarna för sin politiska information är beroende av radion, kan man med stor visshet påstå att sändningarna från Moskva, vilka kombinerar den thermidorianska lögnen med dumhet och fräckhet, har blivit en betydande faktor i arbetarnas demoralisering i de totalitära staterna. I detta som i andra förhållanden agerar Stalin som Goebbels assistent.
Men de klassantagonismer som ledde till fascismens seger fortsätter att verka även under den fascistiska dominansen och undergräver denna bit för bit. Massorna blir allt mer missnöjda. Hundratals, tusentals hängivna arbetare fortsätter trots allt det revolutionära förberedelsearbetet. En ung generation, som inte själv har upplevt de storslagna traditionernas och förhoppningarnas sammanbrott, träder nu fram. Revolutionens molekylära förberedelsearbete fortgår oavbrutet under den totalitära regimens stenläggning. Men för att den dolda energin skall kunna överföras i en öppen rörelse måste proletariatets avantgarde finna nya perspektiv, ett nytt program, en ny obefläckad fana.
Här ligger den främsta svårigheten. Det är ytterligt svårt för arbetarna i fascistiska länder att orientera sig mot ett nytt program. Ett program verifieras av erfarenheten. Och det är just massrörelsens erfarenheter som saknas i länder under en totalitär despotism. Troligtvis krävs en verklig proletär framgång i något av de "demokratiska" länderna för att ge en impuls åt den revolutionära rörelsen inom det fascistiska territoriet. En ekonomisk eller militär katastrof kan få samma verkan. Det är nödvändigt att nu utföra ett propagandistiskt förberedelsearbete, vilket först senare kan ge något större resultat.
För närvarande kan man med säkerhet fastslå att när den revolutionära rörelsen i de fascistiska länderna väl en gång bryter fram, så kommer den omedelbart att få en kolossal omfattning och den kommer inte att nöja sig med något försök att återuppliva Weimarliket.
Det är härifrån som den outplånliga skiljelinjen mellan IV Internationalen och de gamla partierna utgår – dessa gamla partier som nu genomlever sin bankrutt. "Folkfronten" i emigration är en av de mest olycksbringande och förrädiska varianterna av folkfrontspolitiken som över huvud taget är möjlig. Den innebär framför allt en kraftlös och nostalgisk föreställning om en koalition med den liberala bourgeoisi som inte existerar. Om denna koalition hade nått några framgångar, skulle dessa enbart innebära en ny serie av nederlag för proletariatet – så som skedde i t.ex. Spanien. Därför är det obarmhärtiga avslöjandet av Folkfrontens teori och praktik ett första villkor för den revolutionära kampen mot fascismen.
Detta innebär givetvis inte att IV Internationalen förkastar de demokratiska parollerna. Tvärtom – de kan spela en oerhört betydelsefull roll. Men de "demokratiska" formuleringarna (pressfrihet, församlingsfrihet, etc) innebär för oss ingenting annat än tillfälliga eller episodiska paroller för proletariatets oberoende rörelse – inte några slags demokratiska lösnäsor som bourgeoisins agenter fäster runt nacken på proletariatet (Spanien!). Så snart rörelsen antar en masskaraktär, kommer de demokratiska parollerna att inordnas bland övergångskraven: fabrikskommittéer kommer antagligen att upprättas innan de gamla uvarna hinner ut ur sina kanslier för att organisera fackföreningar; sovjeter kommer att breda ut sig över Tyskland innan någon ny konstituerande församling hinner samlas i Weimar. Samma gäller för Italien och alla de andra totalitära och halvtotalitära staterna.
Fascismen har störtat dessa länder i politiskt barbari. Men den har inte förändrat själva deras karaktär. Fascismen är finanskapitalets instrument och inte några feodalherrars egendom. Det revolutionära programmet måste bygga på klasskampens dialektik, vilken gäller även i de fascistiska staterna, och inte på några förskrämda bankruttörers psykologi. IV Internationalen tillbakavisar med förakt den politiska maskeradens metoder, vilka tvingade stalinisterna – "Tredje periodens " gamla hjältar – att i tur och ordning uppträda bakom olika masker: katolikers, protestanters, judars, tyska nationalisters, liberalers. Och detta endast för att dölja sina egna föga attraktiva ansikten. IV Internationalen uppträder alltid och överallt under egen fana. Den framställer öppet sitt program för proletariatet i de fascistiska länderna. Redan nu är medvetna arbetare över hela världen övertygade om att störtandet av Mussolini, Hitler och deras agenter endast kan ske under IV Internationalens ledning.
Sovjetunionen har ur Oktoberrevolutionen framgått som en arbetarstat. Produktionsmedlens förstatligande, som är en nödvändig förutsättning för en socialistisk utveckling, har öppnat möjligheterna till en snabb tillväxt av produktivkrafterna. Samtidigt undergår den isolerade arbetarstatens apparat en fullkomlig degeneration och förvandlas från ett arbetarklassens instrument till ett instrument för byråkratiskt våld mot arbetarklassen samt, i allt högre grad, till ett instrument för ekonomiskt sabotage. Byråkratiseringen av en efterbliven och isolerad arbetarstat och byråkratins förvandling till en allsmäktig privilegierad kast utgör den mest övertygande vederläggningen – inte bara i teorin utan även i praktiken – av teorin om socialismen i ett enda land.
Regimen i Sovjetunionen rymmer således farliga motsättningar. Men den förblir en regim för en DEGENERERAD ARBETARSTAT. Sådan är den sociala diagnosen.
Den politiska prognosen är av alternativ art: antingen förvandlas byråkratin mer och mer till världsbourgeoisins organ inom arbetarstaten, omstörtar de nya egendomsförhållandena och kastar landet tillbaka i kapitalismen; eller också krossar arbetarklassen byråkratin och öppnar vägen mot socialismen.
För IV Internationalens sektioner kom Moskvaprocesserna inte som någon överraskning, inte heller uppfattades de som ett resultat av Kremldiktatorns personliga egenskap, utan som Thermidorens legitima avkomma. Dessa processer växte fram ur olösliga slitningar inom byråkratin, vilka i sin tur återspeglade motsättningarna mellan denna och folket, såväl som ökande motsättningar inom "folket" självt. Den blodiga "spöklikheten" hos dessa processer visar klart styrkan i dessa motsättningar och pekar även fram mot deras lösning.
Offentliga uttalanden av tidigare Kreml representanter i utlandet som vägrat återvända till Moskva visar, att det inom byråkratin finns alla nyanser av politiskt tänkande – från en sann bolsjevism (I. Reiss) till en komplett fascism (T. Butenko). De revolutionära elementen inom byråkratin, som endast utgör en liten minoritet, företräder, om än passivt, proletariatets socialistiska intressen. De fascistiska, allmänt kontrarevolutionära elementen, vars antal oavbrutet stiger, uttrycker allt mer konsekvent världsimperialismens intressen. Dessa kandidater till compradorrollen anser, inte helt obefogat, att det nya ledande skiktet endast kan säkra sin privilegierade ställning genom att tillbakavisa nationaliseringen, kollektiviseringen och monopolet på utrikeshandeln – och detta gör de i namn av att assimilera "västvärldens civilisation", dvs kapitalismen. Mellan dessa båda poler ligger diverse mer eller mindre vaga tendenser av mensjevikisk, socialrevolutionär eller liberal karaktär, samtliga på drift mot den borgerliga demokratin.
Även inom själva det s.k. "klasslösa" samhället finns det otvivelaktigt samma slags grupperingar som inom byråkratin. Men dessa är inte så distinkta och står dessutom i omvända proportioner: medvetna kapitalistiska tendenser kännetecknar endast en liten minoritet av befolkningen, framför allt kolschosbefolkningens gynnade skikt. Men detta skikt har en bred bas i de småborgerliga tendenser till individuell ackumulation, vilket skapar den allmänna misären och som medvetet uppmuntras av byråkratin.
Västvärldens småborgerliga demokrater, som ännu i går accepterade Moskvaprocesserna, upprepar i dag enträget att "i Sovjetunionen finns det varken någon trotskism eller några trotskister". De förklarar emellertid inte varför alla utrensningar sker i namn av kamp mot denna fara. Om man med "trotskism" menar ett utarbetat program eller ännu hellre en organisation, då är "trotskismen" utan tvekan oerhört svag i Sovjetunionen. Men dess okuvliga kraft består i att den inte bara uttrycker den revolutionära traditionen, utan även själva arbetarklassens nuvarande opposition. Arbetarnas sociala hat mot byråkratin – det är just detta som i Kremlklickens ögon utgör "trotskismen". De hyser en djup och befogad fruktan för mötet mellan arbetarnas pyrande revolt och IV Internationalens organisation.
Utrensningen av den gamla bolsjevikgenerationen liksom av revolutionära kretsar i den medelålders och unga generationen har bidragit till att ytterligare förskjuta den politiska jämvikten till förmån för den borgerliga högerflygeln, byråkratin och dess allierade ute i landet. Från detta håll, dvs från högern, kan man under den kommande perioden vänta allt mer beslutsamma försök att revidera Sovjetunionens socialistiska struktur och föra den närmare den "västerländska civilisationen", framför allt i dess fascistiska skepnad.
Detta perspektiv ställer konkret frågan om "försvaret av Sovjetunionen". Om den borgerligt fascistiska grupperingen, "Butenkofraktionen", i morgon skulle börja kampen för ett maktövertagande, så skulle "Reissfraktionen" otvivelaktigt ställa sig på andra sidan barrikaderna. Även om denna fraktion för ögonblicket skulle stå allierad med Stalin, så skulle den på intet sätt försvara denna bonapartistiska klick – dess försvar skulle gälla Sovjetunionens sociala bas, dvs den frän kapitalisterna till staten överförda egendomen. Om "Butenkofraktionen" skulle visa sig vara allierad med Hitler, så skulle "Reissfraktionen" försvara Sovjetunionen mot militär intervention, såväl inom landet som internationellt. Varje annan handlingslinje skulle vara ett förräderi.
Även om man inte i förväg kan förneka möjligheten, i vissa strikt bestämda situationer, av en "enhetsfront" med byråkratins thermidorianska delar mot en öppet kontrarevolutionär och kapitalistisk offensiv, så förblir ändå den huvudsakliga politiska uppgiften inom Sovjetunionen STÖRTANDET AV SJÄLVA DEN THERMIDORIANSKA BYRÅKRATIN. Varje ny dag under dess dominans innebär en ytterligare rubbning av ekonomins socialistiska element vilket i sin tur ökar möjligheterna för kapitalismens återupprättande. Det är på detta sätt som även den "Kommunistiska" Internationalen – den stalinistiska klickens agent och medbrottsling – agerar när den trampar ner den spanska revolutionen och demoraliserar det internationella proletariatet.
På samma sätt som i de fascistiska länderna, ligger byråkratins styrka inte i dess egen kropp utan i massornas modlöshet, i deras brist på ett nytt perspektiv. På samma sätt som i de fascistiska länderna, från vilka Stalins politiska apparat inte skiljer sig i något större avseende, så är för närvarande i Sovjetunionen endast ett förberedande propagandistiskt arbete möjligt. På samma sätt som i de fascistiska länderna, måste den revolutionära impulsen till de sovjetiska arbetarna komma utifrån. Kampen mot Komintern på det internationella planet är för närvarande den viktigaste delen av kampen mot den stalinistiska diktaturen. Många tecken tyder på att Kominterns upplösning – och Komintern har inte något direkt stöd i GPU – föregår den bonapartistiska klickens och hela byråkratins fall.
Det nya revolutionära uppsvinget i Sovjetunionen kommer utan tvivel att börja under parollen: KAMP MOT DE SOCIALA SKILLNADERNA OCH DET POLITISKA FÖRTRYCKET. Ned med byråkratins privilegier! Ned med stachanovismen! Ned med sovjetaristokratin, dess grader och utmärkelser! Utjämning av lönerna för alla former av arbete!
Kampen för fackföreningarnas och fabrikskommittéernas frihet samt för mötes- och pressfriheten kommer att utvecklas till en kamp för SOVJETDEMOKRATIN, dess återfödelse och uppblomstring.
Byråkratin har ersatt sovjeterna, i deras egenskap av klassorgan, med fiktiva allmänna val i Hitlers och Goebbels' stil Sovjeterna bör inte bara få tillbaka sin fria demokratiska form utan även sitt klassinnehåll. På samma sätt som tidigare bourgeoisin och kulakerna vägrades tillträde till sovjeterna bör nu BYRÅKRATIN OCH DEN NYA ARISTOKRATIN FÖRJAGAS FRÅN SOVJETERNA. I sovjeterna finns endast plats för arbetarnas, kolschosmedlemmarnas, böndernas och de röda soldaternas representanter.
Sovjeternas demokratisering är otänkbar utan SOVJETPARTIERNAS LEGALISERING. Arbetarna och bönderna kommer själva genom fri röstning att visa vilka partier som är sovjetpartier.
REVISION AV DEN EKONOMISKA PLANERINGEN från toppen till basen med hänsyn till producenternas och konsumenternas intressen! Fabrikskommittéerna bör återta kontrollen över produktionen. Den demokratiskt organiserade konsumentkooperationen bör kontrollera produkternas kvalitet och pris.
REORGANISATION AV KOLSCHOSERNA i överensstämmelse med kolschosmedlemmarnas vilja och i enlighet med deras intresse!
Byråkratins konservativa internationella politik bör ersättas av den proletära internationalismens politik. Kremls hela diplomatiska korrespondens bör publiceras. NER MED DEN HEMLIGA DIPLOMATIN!
Alla de politiska processer som iscensattes av thermidorbyråkratin bör revideras i full offentlighet och under full insyn. De som framställt förfalskade bevis bör få sitt rättmätiga straff.
Det är omöjligt att förverkliga detta program utan att störta byråkratin, som håller sig kvar vid makten med våld och förfalskningar. Endast de förtryckta massornas segerrika revolutionära resning kan återskapa sovjetregimen och säkra dess väg framåt mot socialismen. Endast IV Internationalens parti är i stånd att leda de sovjetiska massorna till resning.
Ned med Kain Stalins bonapartistiska klick!
Leve sovjetdemokratin!
Leve den internationella socialistiska revolutionen!
Den politik som Léon Blums parti förde i Frankrike visar ånyo att reformisterna är oförmögna att lära ens någonting av historiens mest tragiska erfarenheter. Den franska socialdemokratin kopierar underdånigt den tyska socialdemokratins politik och är även på väg mot samma katastrof. Under ett tiotal år har II Internationalen brett ut sig i de borgerligt demokratiska kretsarna, blivit ett med dessa oupplösligt förbundet parti och ruttnar nu bort i deras sällskap.
III Internationalen har slagit in på den reformistiska vägen i en tid då kapitalismens kriser definitivt har satt den proletära revolutionen på dagordningen. Kominterns nuvarande politik i Spanien och Kina – en politik som består i att krypa på knä för den "demokratiska" och "nationella" bourgeoisin – visar, att inte heller Komintern numera kan lära sig något eller ändra sig. Byråkratin, som i Sovjetunionen blivit en reaktionär kraft, kan inte spela en revolutionär roll på världsarenan.
Anarko-syndikalismen har i allmänhet genomgått samma utveckling. I Frankrike har Léon Jouhaux' fackliga byråkrati sedan länge varit en bourgeoisins agentur inom arbetarklassen. I Spanien tappade anarko-syndikalismen sin revolutionära fasad när revolutionen väl inträdde; den gick i stället in som femte hjulet under den borgerliga demokratins vagn.
De centristiska mittenorganisationerna grupperade kring Londonbyrån är ingenting annat än "vänsteraccesoarer" till socialdemokratin och Komintern. De har visat sin fullständiga oförmåga att orientera sig i en historisk situation och dra de revolutionära slutsatserna ur denna. De fann sitt högsta uttryck i det spanska POUM som under revolutionära förhållanden befanns helt oförmögen att föra en revolutionär politik.
De tragiska nederlag som världsproletariatet lidit under en följd av år har dömt de officiella organisationerna till en allt djupare konservatism och samtidigt fört ut de småborgerliga "revolutionärerna" på jakt efter "nya vägar". Som alltid under perioder av reaktion och nedgång dyker det upp allsköns magiker och charlataner, som önskar revidera hela den revolutionära idéströmningen. I stället för att lära av det förgångna "korrigerar" de det förgångna. Några upptäcker marxismens inkonsistens, andra förklarar bolsjevismens misslyckande. Några ger den revolutionära doktrinen ansvaret för de misstag och brott som dess förrädare begått. Andra svär över medicinen därför att den inte garanterar omedelbar bättring och hälsa. De djärvaste lovar att finna ett universalmedel och rekommenderar, i väntan på detta, klasskampens avstannande. Många av dessa den nya moralens profeter ägnar sig åt att återskapa arbetarrörelsen med hjälp av etisk homeopati. Majoriteten av dessa apostlar har själva blivit moraliska invalider utan att någonsin ha satt sin fot på slagfältet. Sålunda erbjudes proletariatet, under sken av nya uppenbarelser, föråldrade recept, sedan länge begravda i den förmarxistiska socialismens arkiv.
IV Internationalen förklarar oförsonligt krig mot II och III Internationalens, mot Amsterdaminternationalens och mot den anarko-syndikalistiska internationalens byråkratier, såväl som mot deras centristiska satelliter; mot reformismen utan reformer; mot den med GPU allierade demokratismen; mot pacifismen utan fred; mot anarkismen i bourgeoisins tjänst; mot de "revolutionärer" som hyser en dödlig fruktan för revolutionen. Ingen av dessa organisationer står i framtidens tjänst – de är i stället ruttnande kvarlevor av det förgångna. Krigens och revolutionernas epok kommer att rasera dem till grunden.
IV Internationalen varken söker eller uppfinner något universalmedel. Den står helt på marxismens grund – den enda revolutionära doktrin som gör det möjligt att förstå verkligheten, att förstå nederlagens orsaker och att medvetet förbereda segern. IV Internationalen fortsätter traditionen från Bolsjevismen, som för första gången visade proletariatet hur makten kan erövras. IV Internationalen föser magiker, charlataner och efterhängsna moralpredikanter åt sidan. I ett samhälle som bygger på exploatering är den socialistiska revolutionens moral den högsta moralen. Goda är de handlingar och medel som höjer arbetarklassens medvetenhet, dess förtröstan i den egna styrkan, dess offervilja i kampen. Oacceptabla är de metoder som hos de förtryckta ingjuter fruktan och ödmjukhet inför förtryckarna; som undertrycker deras protest- och revoltanda eller som ersätter massornas vilja med ledarnas vilja, övertygelse med tvång, analysen av verkligheten med demagogi och förfalskningar. Detta gör socialdemokratin (som har prostituerat marxismen) och stalinismen (som är bolsjevismens antites) till den proletära revolutionens och moralens dödsfiender.
Se verkligheten i ansiktet; sök inte minsta motståndets väg; nämn saker vid dess rätta namn; säg sanningen till massorna; hur bitter den än är; frukta inte svårigheterna; var trogen de små såväl som de stora sakerna; våga, när handlingens stund kommer – sådana är reglerna för IV Internationalen. Den har visat att den kan gå mot strömmen. Nästa historiska våg kommer att föra den fram i täten.
Under inflytande av de historiskt proletära organisationernas förräderi och urartning uppstår och förfaller olika sekteristiska grupper och formeringar i periferin kring IV Internationalen. Dessa grupper har som grundläggande kännetecken en vägran att kämpa för såväl de partiella kraven som övergångskraven, dvs för de intressen och elementära behov som massorna har i sin nuvarande situation. Att förbereda revolutionen innebär för sekteristerna att övertyga sig själva om socialismens överlägsenhet. De förordar att vända ryggen åt de "gamla" fackföreningarna, dvs åt tiotals millioner arbetare – som om de skulle leva utanför den verkliga klasskampens villkor! De ställer sig likgiltiga till den interna kampen i de reformistiska organisationerna – som om man kunde erövra massorna utan att ingripa i denna kamp! De vägrar att i praktiken skilja på den borgerliga demokratin och fascismen – som om massorna inte kunde känna denna skillnad vid varje steg!
Sekteristerna kan inte skilja mer än två färger åt: vitt och svart. För att inte fresta sig själva förenklar de verkligheten. De vägrar att skilja på de två läger som kämpar i Spanien av den anledningen att båda lägren har en borgerlig karaktär. Av samma anledning anser de att man bör förhålla sig neutral i kriget mellan Japan och Kina. De förnekar den principiella skillnaden mellan Sovjetunionen och de borgerliga staterna. På grund av den sovjetiska byråkratins reaktionära politik vägrar de att mot imperialismen försvara de egendomsförhållanden, som Oktoberrevolutionen skapat.
Då de är oförmögna att nå massorna, anklagar de gärna dessa för att inte kunna höja sig till de revolutionära idéernas höjder.
Någon förbindelse i form av övergångskrav har dessa sterila profeter inget behov av, ty de har inte för avsikt att ta sig över till den andra sidan. De står och stampar på samma fläck och nöjer sig med att upprepa ständigt samma tomma abstraktioner. Politiska händelser är för dem ett tillfälle att göra kommentarer – inte att agera. Eftersom sekteristerna, liksom alla övriga bluffmakare och mirakelmän, vid varje steg hamnar bakom verkligheten, så lever de i ett tillstånd av ständig irritation, gnatar oavbrutet över "ordning" och "metoder" och snärjer in sig i futtiga intriger. I de egna kretsarna praktiserar de vanligtvis en despotisk ordning. Sekterismens politiska förnedring tjänar inget annat syfte än att, som en skugga, komplettera opportunismens politiska förnedring, utan att öppna något som helst revolutionärt perspektiv. I den politiska praktiken förenar sig sekteristerna från alla läger med opportunisterna, särskilt centristerna, för att motarbeta marxismen.
Majoriteten av dylika sekteristiska grupper och klickar vilka lever på smulorna från IV Internationalens bord, lever ett "oberoende" organisatoriskt liv, med stora pretentioner men med små chanser att lyckas. Bolsjevik-leninisterna kan lugnt och utan att spilla någon tid lämna dessa grupper åt sig själva.
Men sekteristiska tendenser finns även i våra egna led och har där en nedbrytande inverkan på vissa sektioners arbete. Det är något vi inte kan hållas med en enda dag till. En korrekt politik gentemot fackföreningar är ett grundläggande villkor för anslutning till IV Internationalen. Den som inte söker eller finner massrörelsens väg, den är ingen kraft utan enbart en barlast för partiet. Ett program utarbetas inte för en redaktion, en läsesal eller en diskussionsklubb utan för miljoner människors revolutionära handling. Att rensa ut sekterism och oförbätterliga sekterister ur IV Internationalens egna led är en första förutsättning för revolutionära framgångar.
Den spanska revolutionens nederlag, förorsakad av dess ledare; Folkfrontens snöpliga konkurs i Frankrike och avslöjandet av Moskvas juridiska bedrägerier – tillsammans har dessa tre faktorer riktat ett avgörande slag mot Komintern och samtidigt allvarligt skadat dess allierade: socialdemokraterna och anarko-syndikalisterna. Detta innebär givetvis inte att medlemmarna i dessa organisationer omedelbart kommer att vända sig till IV Internationalen. Den äldre generationen, som lidit en rad fruktansvärda nederlag, kommer till stora delar att lämna stridslinjen. Dessutom har IV Internationalen inga som helst ambitioner på att vara en tillflyktsort för invalidiserade revolutionärer, desillusionerade byråkrater och karriärister. Tvärtom – för att hos oss förhindra en tillströmning av sådana småborgerliga element som för närvarande dominerar de gamla organisationernas apparater är det nödvändigt att vidtaga strikta preventiva åtgärder: en lång föregående prövotid för dem som inte är arbetare, i synnerhet för gamla partibyråkrater; förbud för dessa att under de första tre åren inneha ansvarsfulla poster inom partiet, etc. Inom IV Internationalen finns inget, och kommer aldrig att finnas något, utrymme för karriärism – denna de gamla internationalernas cancer. Endast de som har för avsikt att leva för rörelsen, och inte av eller på den, kan vinna inträde hos oss. De revolutionära arbetarna bör känna sig som herrar. För dem står vår organisations portar på vid gavel.
Givetvis finns det bland de arbetare som en gång stod i främsta ledet många, som nu är trötta och desillusionerade. De kommer, åtminstone under den närmaste perioden, att stå kvar i bakgrunden. När ett program eller en organisation har tjänat ut, då har också den generation som bar dessa på sina skuldror tjänat ut. Rörelsens förnyelse sker genom ungdomen, fri från ansvar för det förgångna. IV Internationalen fäster stor vikt vid proletariatets unga generation. Hela dess politik strävar till att inspirera ungdomens tro på den egna styrkan och framtiden. Endast ungdomens friska entusiasm och offensiva anda kan säkra kampens inledande framgångar; endast ungdomen kan få den äldre generationens bästa element att åter beträda revolutionens väg. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.
På grund av själva deras karaktär, koncentrerar alla opportunistiska organisationer uppmärksamheten på arbetarklassens översta skikt och ignorerar därmed såväl ungdomen som de arbetande kvinnorna. Dessutom så faller den kapitalistiska nedgångens tyngsta slag på kvinnorna, såväl i deras egenskap av lönearbetare som av husmödrar. IV Internationalen bör söka stöd i arbetarklassens mest förtryckta skikt och därför helt följdriktigt bland de arbetande kvinnorna. Här kommer dessa att finna outsinliga källor av hängivenhet, oegennytta och offervilja.
NER MED BYRÅKRATIN OCH KARRIÄRISMEN! FRAM FÖR UNGDOMEN! FRAM FÖR DE ARBETANDE KVINNORNA! Dessa paroller står skrivna på IV Internationalens fana.
Skeptiker frågar: är ögonblicket inne för att skapa en ny international? Det är omöjligt, säger de, att artificiellt skapa en international; endast stora händelser kan få den att framträda, osv. Alla dessa invändningar visar bara att skeptiker inte duger till att skapa en ny international. I allmänhet duger de inte till någonting.
IV Internationalen har redan framträtt ur stora händelser: proletariatets största nederlag i historien. Orsaken till dessa nederlag är den gamla ledningens degenerering och förräderi. Men klasskampen tål inga avbrott. Liksom Andra Internationalen är Tredje Internationalen död för revolutionen – leve IV Internationalen!
Men skeptikerna tystnar inte: men bör den proklameras redan nu? IV Internationalen, svarar vi, behöver inte proklameras. DEN EXISTERAR OCH DEN KÄMPAR. Är den svag? Ja, dess led är glesa ty den är ännu helt ung. Det rör sig för närvarande bara om kadrer. Men dessa kadrer är den kommande revolutionens enda säkerhet – utanför dessa finns ingen revolutionär rörelse som förtjänar namnet av en sådan. Om vår International ännu är numerärt svag, så är dess doktrin, program, dess tradition och ojämförliga kaderskolning dess styrka. Låt den som i dag inte inser detta förbli vid sidan av. I morgon kommer det att framstå desto klarare.
IV Internationalen är redan i dag ett välförtjänt föremål för stalinisters, socialdemokraters, borgerliga liberalers och fascisters hat. Den varken har eller kan ha en plats i någon som helst folkfront. Den motsätter sig kompromisslöst alla med bourgeoisin lierade politiska grupperingar. Dess uppgift är att störta kapitalets dominans. Dess mål är socialismen. Dess metod är den proletära revolutionen.
Utan inre demokrati finns ingen revolutionär skolning. Utan disciplin finns ingen revolutionär handling. IV Internationalens inre struktur grundar sig på den demokratiska centralismens principer: total frihet i diskussioner, total enighet i handling.
Den mänskliga civilisationens nuvarande kris är det proletära ledarskapets kris. De avancerade arbetare som förenats kring IV Internationalen visar sin klass vägen ut ur krisen. De erbjuder den ett program, grundat på erfarenheten av proletariatets och alla förtrycktas befrielsekamp. De erbjuder den en fana utan några fläckar.
Arbetare, män och kvinnor, i alla länder – slut upp under IV Internationalens fana, er kommande segers fana!