I detta kapitel presenterar jag några grundläggande principer eller, om man så vill, en skissartad modell för socialistiskt självstyre. Ett kort bokkapitel måste utelämna viktiga frågor och kan inte behandla en rad detaljer. Det är alltså inte fråga om något färdigt "program". Varje läsare finner säkert något av sina favoritproblem otillräckligt behandlat eller inte alls behandlat.
Några texter med utförligare diskussioner förtjänar därför att nämnas. Pannekoeks Workers' Councils samt Solidaritypamfletten Workers' Councils and the economics of a self-managed society (i svensk översättning: Arbetarråden) har till stor del legat till grund för detta kapitel. I synnerhet den senare, i sin tur en fri och kommenterad översättning av P. Chalieus Sur le Contenu du Socialisme innehåller en mängd värdefulla resonemang. Vidare vill jag nämna Yvon Bourdets La Délivrance de Promethée, Daniel Chauveys Autogestion (vars synpunkter tyvärr inte kunnat behandlas i denna bok), Karl Korschs socialiseringsuppsatser i Schriften zur Sozialisierung samt Frans Severins Arbetarnas övertagande av produktionen. I den anarkistiska och syndikalistiska traditionen, vari Severins text ingår, finns sannolikt en stor rikedom på synpunkter.[1]
Den presenterade modellen är inte konkret i den meningen att jag tillämpat den på något bestämt samhälle vid någon bestämd tidpunkt. Den gör anspråk på tillämplighet främst för industriellt utvecklade samhällen inte minst av Sveriges typ. För att ge den mer konkret innehåll måste den naturligtvis knytas till en analys av arbetets och produktionens innehåll och karaktär, vetenskapens funktion i produktionen o.s.v. Den faktiska produktion som försiggår i ett land vid en viss tidpunkt är av betydelse för den konkreta utformningen av socialistiskt självstyre. I denna mening finns det en materiell bas för dess utformning. Denna bas besitter en viss tröghet som inte bara hänger samman med produktionsanläggningarnas fysiska existens och utformning utan också med råvarutillgångar, geografi, handelsförbindelser o.s.v.
Modellen pekar på en struktur med vissa sociala relationer och framför allt vissa institutioner för beslut om produktion och samhälle, som bör föreligga för att samhället skall kunna kvalificera som socialistiskt. Det finns detaljfrågor och även mer omfattande frågor - t.ex. beträffande produktionens innehåll - som inte kan eller inte bör besvaras i förväg. Utformandet i förväg av en plan som är fullständig eller näst intill fullständig skulle dels strida mot de värden som det socialistiska systemet avses förverkliga, dels innebära en form av utopism. Det hindrar inte att man på många områden kunde undersöka möjliga alternativ som i ett påbörjat socialistiskt system kunde framställas som förslag att prövas eller förkastas. En stor del av den aktuella samhällsdebatten gäller just sådana alternativ: Diskussionen om stadsplanering och om trafikpolitik är två exempel.
Bakom kravet på en i sina detaljer närmast fullständig framtidsbild av det socialistiska samhället ligger inte sällan föreställningen att det måste finnas ett för socialismen säreget sätt att utforma varje detalj i samhällslivet. Det är en orimlig förutsättning. På en rad punkter kommer naturligtvis inga egentliga förändringar att ske inom överskådlig tid. På en mängd områden är det oklart vad en socialistisk form skulle innebära.
Föreställningen att det måste finnas en säregen socialistisk lösning åtminstone på varje problem uppammas av socialistiska militanter själva. Inte sällan bedrivs en kritik av kapitalismen som tycks ha till underförstådd förutsättning att varje missförhållande inom ramen för detta system också beror på karaktären hos just detta system. Omvänt är de underförstådda anspråken för socialismen oerhörda. Som kapitalismens negation skall den betyda slutet på alla dessa missförhållanden. Det är dock inte egendomligt att potentiella bundsförvanter tvekar då dessa anspråk inte sällan förenas med en näst intill fullständig tystnad om hur svårigheterna skall lösas. En sådan överbudspolitik från vänstern innebär troligen ett stöd åt den borgerliga ideologin: Dess relativa trovärdighet ökar - och med all rätt.
Också det socialistiska samhället kommer att ställas inför en mängd svårigheter. Också det socialistiska samhället kommer att ställas inför prioriteringar där mycket gott får offras för annat. Poängen med alternativet är att det på en rad avgörande punkter innebär en avsevärd förändring till det bättre. Poängen med modellen är att den försöker ge ett svar på hur det socialistiska systemet i stort skall organiseras så att det verkligen fungerar bättre. Att kräva besked om denna organisation betraktar jag följaktligen inte som "en fel ställd fråga".
Nu invänder man ibland från socialistiskt håll att en rådssocialistisk modell är alltför torftig eller alltför allmän. Denna invändning kan vara riktig eller oriktig. Den kan däremot inte förenas med vilka andra ståndpunkter som helst. Invändningen förutsätter att det är meningsfullt att utarbeta sådana framtidsmodeller. Den kan därför inte framställas tillsammans med anklagelsen för utopism. Det skorrar också om den som menar modellen vara för allmän själv anammat en socialistisk strategi som bara i allmänna ordalag talar om att det framtida samhället skall utgöra en proletariatets diktatur med en proletär stat som slår tillbaka kontrarevolutionen och fostrar arbetarna till socialism.
Inledningsvis skall jag formulera tre huvudpunkter som ligger i grunden för det som här kallas rådssystemet.
1. Det socialistiska systemet skall utgöra en social struktur, därmed en beslutsstruktur, utan exploatering och härskande över människor.
2. Den socialistiska revolutionen skall innebära en revolution av arbets- och produktionsordningen.
3. Socialisering av produktionsmedel får inte förväxlas med förstatligande eller nationalisering.
Till dessa punkter skall jag ge några kommentarer i de närmast följande avsnitten.
Det väsentliga i denna punkt koncentreras i social struktur och beslutsstruktur. Själva den sociala ordningen, förhållandena mellan människor, institutioner för beslutsfattande skall så långt möjligt utgöra en adekvat form för människornas medvetna gestaltande av sina levnadsvillkor. I denna mening upphör de att vara objekt för "blinda" ekonomiska lagar eller för andra människors kalkylerande eller härskande.
Avsaknaden av härskande kan inte fattas som frånvaro av alla former av auktoritet eller ledning i alla situationer. Det rådssocialistiska systemet förutsätter t.ex. inte att alla former av expertkompetens skall försvinna. Men det försöker ange vilka befogenheter som rimligtvis hör till en sådan expertkompetens och vilka som inte gör det. Att endast specialutbildade kan utreda vilka konsekvenserna blir av olika åtgärder inom ett visst område ger dem ingen speciell kompetens att välja mellan alternativen.
Detsamma gäller ledning till exempel i samband med arbete. Komplexa uppgifter kan kräva att någon koordinerar aktiviteter. Ibland har man liknat detta vid en symfoniorkesters arbete under ledning av en dirigent. Men det kan vara en missvisande bild - i varje fall om man använder den för att rättfärdiga enmannaledning av arbetet. Ur det rådssocialistiska perspektivet kan vi, för att brodera på bilden, notera att vad som skall spelas är föremål för kollektivt beslut. Det finns vidare olika sorters musik. Det finns smågrupper, som inte behöver dirigent. De spelar tillsammans på grundval av den gemensamt satta uppgiften, sitt kunnande, med eller utan underlag av noter. Det finns också kollektiv improvisation. Även för symfonikerna återstår att välja dirigent. Ingenting säger att dirigenten måste välja instrumentering, tempo etc.
Redan Bakunin skilde på former av auktoritet och auktoritetsutövande; socialt nödvändigt eller berättigat å ena sidan, illegitimt härskande å den andra.[2]
I artikeln "Om auktoriteten" från 1872-1873 polemiserar Engels mot vissa italienska anarkister. Han avvisar deras distinktion mellan auktoritet och uppdrag som rent språklig. Vidare säger han att
"om autonomisterna nöjde sig med att säga att framtidens sociala organisation endast och allenast kommer att begränsa auktoriteten till de gränser som produktionsbetingelserna gör oundgängliga, då kunde man komma överens med dem."[3]
Detta borde väl vara förenligt med Bakunins distinktion mellan legitima och illegitima former av auktoritet. Men mot bakgrund av motsättningarna inom Första Internationalen mellan just marxister och anarkister, finns det anledning att fråga sig om inte Engels medvetet eller omedvetet döljer en motsättning i sak. Innan man ur rådssocialistiskt perspektiv instämmer med honom bör man därför tillfoga att produktionsbetingelser inte bara bestäms av t.ex. tekniska möjligheter, utan också av produktionens sociala organisation. Det är visserligen sant att man inte kan ordna produktionen hur som helst, men det är också sant att auktoritetens gränser, givet vissa produktionstekniska möjligheter, varierar med dess sociala organisation.[3a]
Det är inte förvånande att man från borgerligt håll på olika sätt blandar samman expertkompetens och beslutsmakt. Man skapar inte sällan en rationell grund för denna sammanblandning genom att inte ge icke-experter tillräcklig insyn i samhällets planeringsarbete. Mer beklämmande - om än inte förvånande - är att samma tendens uppträder bland vänsterorganisationer. Inte sällan gör man samma sammanblandningar och avvisar tanken att folkmajoriteten skulle vara förmögen att fatta beslut om sitt eget liv. Samhällets styrande blir en ny typ av teoretiska experters välde.
Med utgångspunkt från Lenins och Trotskijs åtgärder och uttalanden från 20-talet förhärligas den diktatoriska enmannaledningen liksom arbetsformer som bara innebär ett maximalt utnyttjande av kapitalismens utsugningsbefrämjande metoder - nu för att i socialismens namn ytterligare "utveckla produktivkrafterna".
Det är knappast självklart att det i Sovjet på 20-talet var riktigt att försöka utforma arbetet i industrin efter mönster från den tyska kapitalismen, att införa tidsstudier och ackord, acceptera Taylorismen o.s.v. Men Lenin och Trotskij kunde i varje fall anföra starkare eller svagare skäl för detta: Låg ekonomisk-industriell utvecklingsgrad, en desorganiserad, illa fungerande produktion på grund av kriget o.s.v.[4] Det är en helt annan sak att upphöja detta till mönster för det socialistiska systemets arbetsformer.
I den första punkten ovan talas det om en social struktur utan exploatering och härskande över människor. Det kan förefalla egendomligt att se strukturen som sådan som exploaterande eller icke exploaterande. Till en viss del är emellertid detta berättigat. Det kapitalistiska systemet kan till exempel sägas vara till sin struktur exploaterande genom att en klass förfogar över produktionsmedlen, bestämmer över arbetet, produktionen, användningen av merprodukterna o.s.v. Systemet som sådant innebär alltså en form av exploatering, en bestämd form av illegitima auktoritetsförhållanden.
Å andra sidan menar jag inte att rådssystemet som sådant utgör någon absolut garanti mot exploatering, mot att vissa grupper får mer makt o.s.v. Det utgör en struktur som möjliggör att självstyret kan förverkligas. Det betyder därför inte att formen är oväsentlig. Ty vissa former innebär redan som sådana en ojämn maktfördelning och är därför från början inadekvata.[5]
Ett demagogiskt argument mot rådssystemet tar just fasta på att strukturen (eller formen) inte kan utgöra någon garanti mot exploatering (ett visst innehåll). Om argumentet grundas på en radikalt spontanistisk - det blir vad det blir - eller antiutopisk syn, så kan det vara berättigat. Men argumentet brukar i stället komma från sådana som förespråkar någon form av "socialistiskt" elitstyre. Argumentet används demagogiskt på så sätt att man försöker få åhöraren att acceptera en falsk tes, genom att utnyttja en sann. Den falska tesen består i att den rådssocialistiska formen bör avvisas till förmån för en annan form, eftersom ingen form kan garantera något bestämt innehåll. Men om det verkligen vore fråga om garantier av absolut karaktär, så drabbar naturligtvis argumentet alla modeller. Den som argumenterar har då inte själv något skäl att förespråka sin egen modell.
I praktiken blir det naturligtvis fråga om antaganden om sannolikheter och möjligheter att förverkliga vissa "innehåll". Om någon på ovan beskrivet sätt vänder garantiargumentet endast mot rådsmodellen finns det anledning att fråga vilka överväganden kritikern söker få oss att avstå från. Under angivna förhållanden måste garantiargumentet misstänkas för att vara ideologiskt i Marx negativa mening, d.v.s. ett argument som vänder blickarna från maktfrågor i samband med kritikerns egen modell.
Betyder betonandet av den sociala strukturen att rådssocialismen bortser från andra sidor av samhällslivet, kulturella, ideologiska, psykologiska o.s.v.? Så är inte fallet. Det har redan tidigare framgått att den lägger stor vikt på den ideologiska - och därmed på den psykologiska - sidan. Betonandet av den sociala strukturen och i synnerhet ekonomins eller produktionens utformning innebär inte ett avvisande av andra sidor. Men den förra sidan ses som grundläggande. Det innebär också ett accepterande av den sociologiska lärdom som inte minst marxismen betonat, att de bästa avsikter förvrängs, de bästa personligheter korrumperas, om de verkar i en social struktur som strider mot dessa avsikter. Omvänt: en social struktur kan tillåta eller uppmuntra bestämda sidor i människors personlighet. Så brukar ju marxister i kritik mot borgerliga kritiker hävda att konkurrensmentalitet och privategoism inte är i mänskligheten inneboende egenskaper utan sannolika, om inte nödvändiga, konsekvenser av det kapitalistiska systemet. Dess grundläggande socialekonomiska struktur baseras på agerande utifrån sådana motiv och uppmuntrar eller skapar dem därför.
Det egendomliga är nu att just marxister inte sällan när det kommer till det revolutionära partiets eller den socialistiska statens problem på denna punkt gör en helomvändning. Det är personer och personers egenskaper som betraktas som avgörande faktorer. När Victor Serge 1921 skriver om behovet av en stark förtrycksapparat för den revolutionära statens kamp mot inre fiender, så är det viktigaste hindret mot missbruk att "de mest medvetna, samvetsgranna männen med ofelbar karaktär" ägnar sig åt det. Serge behandlar här en fråga om sociala strukturer och institutioner som om det vore fråga om tillfälliga problem som kan klaras av med rätt personuppsättning.[6][7]
En likartad tendens finns i Lenins byråkratikritik. Under sina sista levnadsår såg denne med stigande oro hur Sovjetstaten byråkratiserades och partiet fjärmades från folket. Som botemedel angav han vid skilda tillfällen tre typer av åtgärder: tillsättande av kontrollkommissioner, införande av fler arbetare i samhällsorganen, personbyten på viktiga poster.
Dessa i och för sig rimliga åtgärder förefaller i stort ha varit verkningslösa, om inte negativa.[8] Kontrollkommissionerna förstärkte den byråkratiska apparaten, de nytillkomna arbetarna tenderade att slukas av apparaten och bli dess redskap i stället för att "friskt blod" tillfördes.
Personbytena gäller framför allt Lenins anmärkningar om Stalin. I brev till kongressen den 24:e december 1922 påpekar Lenin att kvaliteterna hos Stalin och Trotskij är sådana att det är bäddat för konflikt. Kamrat Stalin sägs ha "i sina händer koncentrerat en obegränsad makt och jag är inte övertygad att han alltid kommer att bruka den med tillräcklig klokhet". Den 4 januari 1923 gör Lenin ett tillägg där han karakteriserar Stalin som "alltför brutal" och nämner att någon annan bör sättas på hans post.[9]
Inte sällan framhålls Lenins klokhet och framsynthet i denna fråga. Frågan är dock om inte Lenins byråkratikritik liksom hans kritik av Stalin huvudsakligen säger någonting om Lenins goda avsikter. Kritikens historiska effekt har dessutom delvis blivit att fungera som alibi för underlåtenhet att kritiskt granska det sovjetiska systemet, det system, grundlagt under Lenin, som utgör en god grogrund för byråkratin och som möjliggör att en enskild persons egenskaper kan få så stor historisk betydelse. En sådan analys kan naturligtvis utmynna i olika hypoteser om de "yttersta" orsakerna eller betydelsen av olika faktorer: till exempel att revolutionen i grunden var en säregen typ av borgerlig revolution eller att partiformen och den sociala strukturen bäddade för de berörda problemen. Dessa hypoteser är för övrigt fullt förenliga med varandra.
(Jag vill naturligtvis inte med detta hävda att Lenin generellt skulle ha underlåtit att företa strukturella analyser - det vore löjligt - eller att avsaknaden av strukturella åtgärder inte ibland kan ha berott på omöjligheten att åstadkomma sådana. Det finns emellertid skäl att tro att Lenin i viss mån kom att bli det nya systemets ideolog i ordets negativa marxistiska mening. Den art av argument som han använde mot den s.k. arbetaroppositionen, liksom mot de västeuropeiska vänsterkommunisternas avvisande av en rysk strategi för Europa, är tecken på att han kanske blev sitt eget systems och sin egen doktrins fånge.)[10]
Att förändringen innesluter arbetsordningen ända nere "på verkstadsgolvet" har framgått av det föregående. Här skall jag bara lägga till några punkter.
När Karl Korsch i uppsatsen "Das sozialistische und das syndikalistische Sozialisierungsprogramm" vill dra en skiljelinje mellan syndikalismens och marxismens program så gör han ett stort nummer av att storindustrin kräver allas underordnande under en enhetlig vilja. Han apostroferar här Lenin och säger att de arbetande under arbetet skall underordnas ledaren i viljelöst beroende.[11] Argumentet är helt i linje med Engels "Om auktoriteten", som jag berört ovan.
Men dessa argument utifrån produktionens och teknikens krav är - i varje fall idag - på sin höjd halvsanningar. För det första har man redan i den moderna kapitalistiska industrin börjat experimentera med självverksamhet i smågrupper - bland annat av krassa vinst- och effektivitetsskäl! För det andra är det klart att ett viljelöst underordnande under ledarens direktiv skulle innebära ett sammanbrott av arbetsprocessen, försåvitt inte ledaren var utrustad med gudomlig förmåga. Inte heller kapitalismen fungerar på grund av arbetarnas absoluta underordnande, utan på grundval av en viss - ibland självpåtagen och ibland mycket stor - autonomi i arbetsprocessen.[12] Ett använt militant kampvapen innebär just att till punkt och pricka följa alla regler och alla order, men inte göra någonting därutöver. Resultat: arbetet lamslås.
Den kapitalistiska arbetsprocessen pendlar mellan å ena sidan försöken att dominera arbetarna helt vid arbetet genom att analysera och i detalj föreskriva arbetets nödvändiga moment, genom att konstruera maskiner som reducerar arbetarnas initiativ, å andra sidan den omvända och i många fall nödvändiga tendensen till en hög grad av autonomi för arbetaren på många avgörande punkter. Givetvis varierar proportionerna mellan dessa element med olika typer av arbete.[13]
Men här vill jag knyta an med en tredje kritisk anmärkning beträffande den typ av resonemang som Engels och Korsch för. Den tycks ha till förutsättning att det finns en och endast en möjlig teknologi som man måste underordna sig. Men som Solidaritypamfletten om arbetarråd och självstyrd ekonomi påpekar: det finns ingen kapitalistisk kemi eller fysik som sådan, men det finns en kapitalistisk teknologi, om man med det menar att i det spektrum av tekniker som är möjliga vid en viss tidpunkt så väljs en som svarar mot kapitalistiska profitintressen.
Här uppträder inte sällan en marxistiskt inspirerad form av produktivkrafts- eller teknologimetafysik, som gör produktivkrafterna eller teknologin till krafter som växer helt oberoende av sociala sammanhang och som människorna helt måste böja sig för. Inte sällan kombineras detta med den ytterst tvivelaktiga synen att det är på grund av olika former av exploatering som den ekonomisk-tekniska utvecklingen kan äga rum. Engels kommer på denna grund ytterst nära ett försvar för slaveriet (det är progressivt).[14]
Förstatligande eller nationalisering är inte den primära socialistiska uppgiften. Detta trots att förstatligandet kan innebära en mängd förbättringar för de arbetande.
Förstatligande innebär bibehållandet av ett politiskt maktcentrum som avsöndrar sig och reser sig över det övriga samhället. Vi får en alienerad makt för att tala med Marx och Proudhon. De ekonomisk-politiska besluten tenderar då att koncentreras på några få händer - proportionellt sett. De arbetande blir inte subjekt i sitt eget samhälle.
Det är följaktligen inte heller tillräckligt att insistera på distinktionen mellan formellt förstatligande och reellt förstatligande.[15] Man måste också beakta skillnaden mellan förstatligande och församhälleligande eller socialisering.
Allmänt kan det sägas att uteslutandet av denna distinktion tenderar att förenas med en syn på revolutionen som ett politiskt maktövertagande samt med en avvisande eller oklar hållning till strukturprincipen under punkt 1, liksom principen om arbetsordningen under 2.
Rådssystemet har sin bas i lokala grupper med någon form av naturlig, organisk sammanhållning. Det maximala uppnåendet av direkt demokrati förutsätter fysisk närhet mellan individerna, men också att de vistas i en gemensam miljö och har kännedom om problem som skall behandlas genom sin dagliga verksamhet. Exakt vilka enheter som är att föredra i varje sammanhang kan diskuteras. Jag är dock enig med Pannekoek och Charlier att arbetsplatsen är en rimlig grundläggande enhet. Det kan gälla industrier av olika storlek, administration o.s.v. Det blir inte geografiskt läge som bildar grunden för enheterna.
Men de små enheterna kräver någon form av förenande, varför representationsformer inte kan undvaras. Följande "arbetsfördelning" kan därför skisseras (efter Solidaritypamfletten):
| Möjlig sammansättning och procedur | Föreslagna funktioner |
|---|---|
| Fabriksråden | |
| 1. Delegater från olika verkstäder, avdelningar, kontor i ett givet företag (t.ex. 1 delegat pr 100 eller 200 arbetare). | Koordinering mellan enheterna, upprätthållande av relationer med andra ekonomiska organisationer i samma industri (vertikalt samarbete) eller samma trakt (horisontellt samarbete), upprätthållande av relationer med "yttervärlden", beslut hur man skall uppnå produktionsmål, givet tillgängliga medel, arbetsorganisering i varje verkstad eller avdelning, så småningom förändringar i produktionens struktur. |
| 2. Alla delegater valda och direkt återkalleliga av dem de representerar. | |
| 3. Flesta delegater förblir på sina arbeten. (Roterande minoritet kan tillförsäkra viss kontinuitet.) | |
| 4. Möts 1 eller 2 halvdagar per vecka. | |
| Generalförsamling | |
| 1. Alla som arbetar i ett givet företag. | Beslutar om frågor som skall underställas fabriksrådet för vidare utarbetande, förbättrar, förkastar, eller återremitterar allt utom rutinfrågor till rådet, väljer delegater till Delegerades Centralråd. |
| 2. Högsta beslutsorgan för alla problem som gäller företaget som helhet. | |
| 3. Möts regelbundet (t.ex. 2 dagar i månaden) eller oftare om ett visst antal arbetare, delegater eller verkstäder så önskar. | |
Delegerades centralråd, som inom sig kan välja ett Centralråd, kan bestämmas på följande sätt:
| Sammansatt av återkalleliga delegater valda av givna företags (samt landskommuners och professionella gruppers) generalförsamlingar. | |
| Flertalet delegater förblir i arbete. (Roterande minoritet kan tillförsäkra viss kontinuitet.) | |
| Möts två dagar i veckan eller en vecka i månaden. | |
| Rapporterar tillbaka regelbundet till sina generalförsamlingar (till exempel en gång i månaden). | |
| Väljer eget råd (eller utgör roterande centralråd i sig självt). |
Detta system (som mer ingående beskrivs och diskuteras i Solidaritypamfletten) är ett försök att tillfredsställa å ena sidan kravet på maximalt självbestämmande i den minsta enheten, å andra sidan kravet på central planering.
Rådssystemet förutsätter, som sagts flera gånger tidigare, en förändring av själva arbetssituationen. Förmannens kommando och de underordnades lydnad ersätts av samarbete mellan jämlikar i syfte att trygga en gemensamt beslutad produktion. Det betyder också att hot om avskedande eller friställning inte blir den avgörande drivkraften för att stanna vid arbetet. I stället inträder solidariteten som motiv.
Det finns naturligtvis inte anledning att tro att konflikter mellan den enskilde och kollektivet elimineras, att solidariteten i alla lägen är en fullständig självklarhet. Men samtidigt som man måste varna för att idyllisera rådssystemet så måste man också varna för att dra direkta slutsatser från dagens situation. Om vi betraktar dagens arbetsliv är det svårt att föreställa sig denna solidaritet. Men man glömmer då lätt att rådssystemet innebär att arbetarna inte längre styrs av en utifrån kommande makt. I vissa aspekter försvinner den alienation inför arbetet som Marx talar om. Det är inte Kapitalets yttre makt som dominerar människornas liv. Man beslutar själv i frågor som angår ens vardagliga liv. Alla är på sätt och vis experter: det gäller den egna arbetssituationen. Inom mycket vidare gränser än tidigare känner man sina medbeslutande genom direktkontakt.
Systemet syns förutsätta att enskilda är villiga att aktivt delta i diskussioner om centrala frågor. Också på denna punkt kan bilden förefalla idylliserad. Men också här kan man, samtidigt som man varnar för överoptimism, varna för falska generaliseringar från nuet.
Den idag ofta uppenbara motviljan mot deltagande i diskussioner rörande olika sociala frågor hänger säkert ofta samman med medvetenheten att dessa diskussioners betydelse för besluten i praktiken inte sällan är minimala. Man är övertygad om att de avgörande besluten för det mesta fattas någon annanstans. Det visar sig ibland att de redan är fattade innan diskussionen äger rum. Inte sällan är sociala organs formella kompetensområde obestämt. Det kan resultera i osäkerhet vid diskussionerna eller i att dessa till inte så liten del upptas av försök att fastställa kompetensområdet. På den sista punkten utgör försöken med institutionsdemokrati vid de svenska universiteten ett exempel.
Motviljan mot att delta i demokratiska beslutsdiskussioner kan alltså hänga samman med erfarenhet av skendemokrati. Därtill kommer naturligtvis ovanan vid självstyre. Det finns ett psykologiskt begynnelsemotstånd.
Dessa psykologiska hinder kommer också att drabba rådssystemet. Det finns dock större möjligheter att övervinna dessa genom att erfarenheten av skendemokrati kan ersättas med erfarenhet av verklig demokrati. Rådssystemet kan därmed inte göra anspråk på att i ett slag lösa dessa problem. Det gör däremot anspråk på att rymma större möjligheter att förverkliga demokratiskt deltagande i besluten.
Det är uppenbart att rådssystemet förutsätter en effektiv informationsspridning. Avsikten är ju inte att människorna skall besluta utifrån fördomar, falska föreställningar eller fragmentarisk kunskap om faktiska förhållanden. Människorna skall, som det heter i Solidaritypamfletten, själva dominera arbete och samhälleliga institutioner utifrån full kännedom om relevanta fakta i alla väsentliga frågor.
Som påpekas i pamfletten är detta inte möjligt i en borgerlig demokrati, inte minst därför att data om ekonomiska och politiska förhållanden inte är tillgängliga för människor i gemen.
En av huvudfunktionerna för de centrala organen blir att samla, analysera och sprida information, som kommer från lokala grupper. På denna nivå kommer också den ekonomiska planen att utarbetas.
Betyder detta att man på denna nivå kommer att fatta beslut för de lägre nivåerna? Nej, för det första baseras planen på information och beslut på lägre nivåer, för det andra är den vald bland alternativa planer som i sin tur är baserade på alternativ på lägre nivå. Den förutsätter inte heller en detaljerad låsning på varje nivå, utan anger vissa allmänna ramar.
En sådan helhetsplan liksom möjligheter att välja mellan olika procedurer för produktion på lägre nivå möjliggörs bland annat genom moderna tekniker att formulera ekonomiska alternativ eller produktionsalternativ samt att få snabba svar på frågor genom datatekniken. För att formulera det enkelt: man kan utgående från vissa förutsättningar i form av produktionsresurser (råmaterial, maskiner o.s.v.) och vissa mål (att vilja ha en viss produkt t.ex.) bestämma slutresultatet. Genom att variera olika faktorer kan man se konsekvensen av olika prioriteringar, det må gälla mängden produkter, typ av produkter, arbetsform, arbetstid o.s.v.[16]
På detta sätt kan mycket sammansatta frågor om ekonomin formuleras i enkla alternativ som möjliggör för var och en att välinformerat ta ställning. Alla kan delta vid besluten om de avgörande frågorna, som i Solidaritypamfletten sammanfattas så här:
"Den avgörande frågan i en socialistisk ekonomi är den, där samhället som helhet bestämmer vad det vill ha (d.v.s. de yttersta målen i planen). Detta beslut gäller två grundläggande frågor. Givet vissa 'utgångsvillkor', hur mycket tid skall samhället anslå åt produktion? Och hur mycket av totalprodukten vill det se förlagt till privat konsumtion, allmän konsumtion och till investeringar?"[17]
Den typ av tekniker som det här är fråga om används redan av kapitalistiska företag i syfte att minska de ekonomiska riskerna för det egna företaget. Dess rent formella rationalitet eller effektivitet är given. Men i rådssystemet kommer den att användas för samhället, inte för en särskild grupp. Dess effektivitet blir maximal genom att ekonomin inte förutsätter kapitalismens antagonismen
En rationell styrning av ekonomin på detta sätt förutsätter särskilda organ som har till uppgift att ta upp information, analysera och behandla den, presentera modellalternativ, modifiera dem o.s.v. i en oändlig process. Detta i sin tur förutsätter professionella experter. Ty med att folket förstår och behärskar sina egna samhälleliga institutioner kan inte rimligen menas att alla skall behärska till exempel datateknik.
Kommer inte dessa experter att utnyttja sin kunskap för att skaffa sig maktpositioner? Att kräva privilegier av olika slag i utbyte för sina tjänster?
Jag vill inte avvisa möjligheten att detta kan bli ett problem. Erfarenheter från Jugoslavien tyder på detta.[18] Hur tillämpliga dessa erfarenheter är på ett rådssystem kan dock diskuteras, då självstyrelsesystemet i Jugoslavien på ett säreget sätt infogats i en étatistisk, partidominerad struktur.
Men jag vill också peka på några underförstådda förutsättningar, som ofta finns med när man gör frågan om experterna till en central invändning mot rådssystemet.
För det första finns den fullständigt ogrundade förutsättningen att alla experter skulle vara rådssystemets fiender. Varför? Om man vill hänvisa till deras position idag i produktionsprocessen så blir det svårt att försvara denna förutsättning. Många av dessa experter befinner sig i en position, som gentemot Kapitalet liknar den vanlige arbetarens. Deras klassläge eller konkreta arbetssituation talar inte entydigt för deras antisocialism. Händelserna i Frankrike 1968 har till och med fått marxistiska teoretiker att tala om vissa professionella grupper, tekniker o.s.v. som en ny arbetarklass.[19] Men man behöver inte göra en sådan förutsättning för att konstatera att olika högutbildade professionella historiskt inte alls i sin helhet fungerat som något slags kapitalets lakejer.
För det andra förutsätter man ibland att experter och professionella inom rådssystemet måste utgöra ett så litet skikt av befolkningen att de har möjlighet att öva utpressning med sitt kunnande. Kopplat till detta är tanken att deras kunskaper skulle vara så exklusiva att de aldrig löper någon risk att förlora sina poster i det ögonblick de använder dem för att skaffa sig privilegier. Här tycker jag att bevisbördan bör falla på den som hävdar något sådant.
Denna invändning förefaller starkt präglad av föreställningar, som uppammats inom vårt nuvarande system. En sådan är den att det bara skulle vara en liten grupp individer som har de nödvändiga, genetiskt givna förutsättningarna för att tillägna sig den aktuella kunskapen. Ett otal studier av den s.k. begåvningsreserven visar att detta är en myt. Den smala rekryteringen till skiktet av professionella experter är effekter av en social struktur. Den återspeglar inte något naturgivet begåvningsunderlag.
(Sådana myter är till gagn för ett exploateringssystem. Sanningen att inte alla klarar av alla uppgifter förvandlas till osanningen att det bara är en ytterst liten grupp, en elit, som klarar av vissa viktiga tekniska eller samhälleliga uppgifter samt att detta är oberoende av de faktiska möjligheter som ges. Så uppträder denna tes i samband med våra egna ledande kapitalister. Än idag kan det heta att Wallenbergs faktiskt inte bara är kapitalister, utan duktiga företagsledare och att denna släkt därför gjort vårt samhälle ovärderliga tjänster. Det kan vara sant, men graden av duktighet är i själva verket nästan omöjlig att bedöma, dels därför att vi saknar jämförelsematerial, dels därför att vi inte har insyn i bankens drivande och följaktligen inte vet om de beslut som fattas verkligen hör till de bästa bland de möjliga. Men dessutom har vi ju alla skäl att förmoda att en mängd andra personer hade kunnat driva dessa företag lika bra, om de fått lämplig utbildning och möjligheter att lära sig genom erfarenhet.)
Den marxist-leninistiska ideologin har en stark tendens att underblåsa denna typ av föreställning. Den försvarar förvisso inte kapitaliststyre och grundar sig inte heller på genetiska argument. Men den tenderar att betona den exklusiva rollen hos experterna på marxism-leninism samt folkets oförmåga att styra sig självt utan kompetent ledning. Trots all historisk erfarenhet som pekar på det ohållbara i argumentet[20] slår här ofta borgerligheten och marxist-leninisterna följe. Det är för övrigt uppenbart att problemet med de professionella experterna inte alls löses i den marxist-leninistiska modellen. Problemet förskjuts till att gälla partieliten som har exklusiva befogenheter och en ideologisk legitimering av dessa, som gör den till ett mycket större problem än de "tekniska" experterna i rådssystemet.
För det tredje syns man på samma sätt som i fråga om solidaritet och medbestämmande generalisera väl enkelt från förhållanden i det kapitalistiska systemet när det gäller individers motiv för att handla. Som redan tidigare påpekats uppammas viljan att skaffa sig privilegier inom kapitalismen. Det kan förklaras på olika sätt i olika sammanhang: som en nödvändig förutsättning för att utöva vissa aktiviteter (att hålla sig kvar på marknaden till exempel), som konformitet till vissa allmänna sociala spelregler eller som en strävan att skapa trygghetsgarantier för sig själv och de närmaste i ett system där man aldrig går helt säker för att bli utslagen.
Det kunde naturligtvis vara möjligt att det funnes något slags grundläggande asocial egoism som kännetecknade den mänskliga arten. Den marxistiska teorins historiska relativisering av olika mänskliga motiv är ju en hypotes som, om den också fortsättningsvis skall kunna göra anspråk på något slags vetenskaplighet, måste revideras om erfarenheter strider mot den.[21] Tyvärr används den ofta som en dogm (eller en sanning a priori) till exempel vid kritiken av vissa etologiska forskningsresultat. Blotta faktum att vissa rön strider mot marxistiska föreställningar är ibland nog för att ge dem etiketten falska (jag menar därmed inte att alla frågor av denna karaktär enbart är beroende av empiriska rön).
Redan anarkisten Krapotkin visade i boken Ömsesidig hjälp från 1902 det problematiska i etologiskt grundade antaganden om en sådan asocialitet. Den samtida etologin ger heller inte något entydigt stöd för en sådan hypotes. Det kan knappast vara rimligt att grunda en samhällsmodell på den.[22]
Om vi hade goda skäl att anta en väsentlig asocial egoism hos människor så ger detta inte automatiskt skäl att föredra en viss modell för socialism framför en annan. Inte heller utesluts möjligheten att förverkliga sociala system som i mindre grad än de nuvarande präglas av sådan egoism. Att graden av solidaritet, jämlikhet o.s.v. kan variera inom olika system kan vi redan på goda grunder påstå. En hypotes av det berörda slaget kunde därför endast ange vissa yttre gränser för "det goda livets" möjlighet.
Det här skisserade systemet bör i enlighet med klassisk terminologi betraktas som socialistiskt, ej kommunistiskt. Det innebär att det är ett system som vilar på knapphetens grund: den klassiska kommunistiska maximen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov kan inte förverkligas.[1*] Systemet står inför fördelningsproblem. Det innebär också att någon form av lönesystem måste behållas.
Lönesystemet i rådssamhället bör bygga på principen om likalön (en princip, som tillsammans med andra jämlikhetsidéer av Stalin stämplades som småborgerlig). Denna princip bör inte ses som en möjlig eller sannolik konsekvens av beslut fattade inom systemets ram utan bör vara en av dess förutsättningar.
Löneskillnader baserade på skillnader i produktivitet eller professionella kvalifikationer låter sig inte rättfärdigas i detta system. De negativa effekterna av att stimulera produktiviteten med sådana medel är väl kända. Professionell utbildning blir en samhällelig angelägenhet, varför något slags "återbetalning" (jfr tanken om "livslön") för förlorade inkomster under utbildningstiden inte blir aktuella.
I princip blir arbetstimmar värdemätare i samband med fastställande av olika varors pris och lönernas storlek. Om man med detta menar att systemet fortsätter att vara borgerligt, så är det borgerligt.
Viss kompensation för arbete under speciellt krävande förutsättningar - stora riskmoment t.ex. - är rimlig.[23] Men denna kompensation bör i första hand ske genom minskning av arbetstiden. Det bör också bli en viktig uppgift för teknologin i rådssystemet att inrikta en stor del av sina ansträngningar på att avlägsna eller förändra sådana arbetsuppgifter eller moment av arbetsuppgifter.
Valfriheten i fråga om arbetstid kommer nödvändigtvis att begränsas genom någon form av rambestämmelse. Det gäller både för individer och för kollektiv eller produktionsenheter. Fördelaktigare produktionsbetingelser i en länk i en produktionskedja skall inte innebära sociala eller personliga fördelar för dem som arbetar där. Till en viss del kan man naturligtvis tillämpa olika former av arbetsrotation, men det vore utopiskt att tänka sig ett fullständigt roterande samhälle.
Med de nämnda förutsättningarna kunde man tänka sig ett ökat socialt tryck mot dem som av den ena eller andra anledningen inte vill arbeta under stipulerad minimitid. I det nuvarande systemet får den som "faller ur" i stor utsträckning stå sitt eget kast, medan han här saboterar kollektivets solidariska arbete.
Här får man skilja på dem som mer eller mindre frivilligt tidvis drar sig ur produktionen och dem som på grund av sjukdom eller olika former av handikapp har speciella svårigheter. De förra utgör inte någon majoritet i det nuvarande systemet. För de flesta borde rådssamhället ge långt större möjligheter att uppleva sitt liv som meningsfullt. För de flesta innebär det knappast några frihetsinskränkningar.
Beträffande den andra kategorin - sjuka eller handikappade, socialt, psykiskt, fysiskt - kunde man frukta en negativ utveckling. Den kunde yttra sig dels i överdriven misstänksamhet gentemot dem som av olika skäl säger sig oförhindrade att arbeta, dels i en tendens att olika handikappade i ännu större utsträckning än nu kom att framstå som ett slags utanförstående lägre kast.
Det vore allvarligt. Ty ett viktigt mått på ett systems förmänskligande är den grad till vilken det formar levnadsbetingelserna så att människor med olika handikapp så långt möjligt kan delta i det sociala livet på samma sätt som andra. Det innebär dels att särskilda arrangemang görs med avseende på den fysiska miljön (specialutrustade bostäder t.ex.), dels att man möjliggör deltagande i arbetslivet i mesta möjliga mån. Det senare kan bland annat innebära en sänkning av arbetstakten med en minskning av produktivitetstakten som följd (att ökningen av arbetsstyrkan skulle kompensera detta verkar inte troligt).
Det finns, såvitt jag vet, mycket litet historiska erfarenheter på den här punkten. De spridda och fragmentariska uppgifter som finns ger dock inte anledning till pessimism. I de spanska kommunerna där likalön infördes vidtogs i varje fall en rad åtgärder för att garantera allas trygghet på det sociala planet.
Det sägs nu ibland att genomförande av likalön är omöjligt under socialismens första faser. Först efter det att folket länge fostrats under socialism kan en sådan princip införas.
Det spanska exemplet talar för att det är möjligt att införa likalönsprincip. Men dessutom menar jag för det första att riskerna med att inte tillämpa den är ytterligt stora, för det andra att man har anledning att betrakta invändningarna mot den med misstänksamhet med tanke på de funktioner de haft historiskt.
Invändningen mot att acceptera löneskillnader är ganska trivial: av vilka skäl tror man att det är mer sannolikt att dessa långsamt skall försvinna än att de kommer att befästas och tillta? I analysen av kapitalismen framhåller man inte sällan att lönedifferentieringen i smått (inom ett företag) och i stort (samhällets lönehierarkier) i själva verket är ett av kapitalismens kampvapen: arbetarna inom enskilda företag formar skikt med specifika intressen vilket minskar den inbördes solidariteten. Kategorier i samhället med gemensamma intressen gentemot kapitalet förhindras att se dessa i sin kamp för att behålla de egna privilegierna. I denna mening föder ojämlikhet ojämlikhet.
Historiskt är det också svårt att motivera. Sovjet är ett gott exempel. Redan under de första åren efter revolutionen blev privilegiehierarkierna alltmer framträdande. Det gällde dels löner, dels sådant som tillgång till bostäder, rekreationsmöjligheter o.s.v. De sociala kategorier som gynnades var de borgerliga experterna och de höga partifunktionärerna. De förra utgjorde verkligen ett problem då de i det "lågt utvecklade" Sovjet befann sig i en position där deras förfogande över kunskap var ett maktmedel. För partimedlemmarna sökte Lenin införa lönetak så att skillnaden mellan dem och den övriga befolkningen inte skulle bli alltför stor.
Mot slutet av 20-talet minskade partitaket alltmer i betydelse för att formellt avskaffas i februari 1932. Privilegierna minskade inte, utan ökade. Dels minskade arbetarnas reallöner, utan att motsvarande skedde för de högre partifunktionärerna. Förutom möjligheten att handla i särskilda affärer, äta på särskilda restauranger, fick de tillgång till särskilda sjukhus, fria vilohem o.s.v. samt erhöll vid olika tillfällen påkostade gåvor.
När ransoneringen upphörde 1935 minskade inte privilegierna. Tvärtom tillkom nya möjligheter. Ett sådant var att en högre funktionär kunde ha flera poster där han samtidigt fick full lön. Politbyrån och Stalin själv utgjorde inga undantag när det gällde att skaffa sig privilegier.[24]
Det är knappast märkligt att Stalin avvisade tal om jämlikhet och likalön som småborgerliga idéer. Ur marxistiskt perspektiv borde det vara uppenbart att det här är fråga om ideologi i den negativa meningen, d.v.s. hävdandet av idéer och principer vars huvudsakliga funktion är att rättfärdiga en ojämn fördelning av makt och privilegier. Desto märkligare är det när sådana principer idag anammas av stalinister eller när det sägs att huvudtendensen i politiken under Stalin ändå var socialistisk.
Bevisbördan bör i frågan om likalön ligga på dem som antar att väsentliga löneskillnader är någonting som tenderar att dö bort.[25] Till dess att starka skäl anförts för detta antagande bör argumenten mot likalön falla under misstanke att vara ideologiska, d.v.s. vara del i en strategi som har funktionen att upprätta en ny form av exploateringssystem.
I fråga om löneskillnader bör rådssocialismens strategi vara maximalistisk. Om det innebär ökade svårigheter att vinna människor för dess sak - något som jag inte finner självklart - så bör denna svårighet tas. Det är inte bättre att börja bygga det nya systemet under betingelser, som gör dess undergång mycket sannolik.
Den generella planen bestämmer proportionen mellan vad som skall åtgå för privat konsumtion, allmän konsumtion och investeringar. Den detaljerade utformningen av varuproduktionen får - i varje fall över tid - bestämmas på ett mer flexibelt sätt genom efterfrågan. Man bör då minnas att den sneda inriktning av produktionen, som nu förekommer på grund av den ojämna lönefördelningen, inte är möjlig.
Hur kan det nu bli en ömsesidig anpassning mellan tillgång och efterfrågan och hur kan konsumentbehov göra sig gällande, frågar man i Solidarity-pamfletten:
"För det första måste det råda jämvikt i helheten. Den totala fördelade summan under en given period (som 'löner' och andra förmåner) måste vara lika i värde (kvantitet X pris) med de konsumtionsvaror som görs tillgängliga under denna period. Ett 'erfarenhetsgrundat' begynnelsebeslut måste fattas, som i varje fall ger ett skelett för konsumtionsmönstret. Detta första beslut skulle bygga på traditionellt 'kända' statistiska data, men i full kunskap om det faktum att dessa måste modifieras i hög grad genom hänsyn till en hel serie nya faktorer (sådant som likalönen till exempel). Lager med varor utöver vad som antas konsumerat under en given period måste till att börja med kalkyleras med.
Tre 'korrektions'-processer träder i kraft, med resultat att varje klyfta mellan förutsedd och verklig efterfrågan demonstreras och åtgärdas:
a. Tillgängliga lager ökar eller minskar.
b. Beroende på om reservlagren ökar eller minskar (d.v.s. beroende på om efterfrågan under- eller överskattats) skulle det bli en begynnande prisstegring eller prissänkning för olika varor. Skälen för dessa tillfälliga prisfluktuationer måste förklaras för alla.
c. Det skulle samtidigt vidtas ögonblickliga modifikationer i producerandet av konsumtionsvaror, till den nivå där (när lagren återupprättats) varuproduktionen svarade mot efterfrågan. I det ögonblicket skulle försäljningspriset igen bli lika med varans 'normala' pris."[26]
Konsekvensen blir att de organ som sysslar med att analysera och föreslå ekonomiska planer kontinuerligt måste arbeta för att ta hänsyn till nytillkommande faktorer, vare sig det gäller konsumtionsmönstret eller till exempel nya tekniska möjligheter eller oväntade svårigheter. Man påpekar därför i Solidarity-pamfletten att ryska siffror (om de inte vore falska från början) som visar att man år efter år uppfyllt femårsplanerna till 100 % innebär någonting negativt med avseende på den ryska ekonomin eller det ryska samhället. Om dessa siffror vore riktiga så skulle under en femårsperiod ingenting ha hänt i landet, inga nya idéer ha fötts i någons huvud (eller också, tillägger man, skulle det innebära att Stalin i sin visdom hade förutsett alla sådana möjligheter och i förväg räknat med dem i planen).
Då jag här accepterat ett visst mått av vad man kunde kalla central korrigering av marknad, priser, löner torde vissa av de problem som brukar diskuteras i samband med ett självstyrt system med marknadsmekanismer, sådant som olika former av producentkollektivs eller konsumentkollektivs egoism, minska. Jag vill dock här hänvisa dels till de källor som nämnts inledningsvis, dels till en diskussion i tidningen Arbetaren om en tänkbar "motsättning" i den syndikalistiska ideologin (problemet med producentgruppers maximala autonomi kontra jämlikhetskraven).[27]
Det är en rad sidor av det rådssocialistiska systemet som här inte behandlats. Avslutningsvis skall jag ytligt beröra tre andra frågor: förhållandet till bönder och arbetande i olika serviceyrken, organisationen av socialvård, hälsovård och dylikt samt frågan om beväpning.
Solidaritypamfletten om arbetarråden påpekar att vänstern traditionellt haft en tendens att se bönderna som ett allvarligt hinder i den socialistiska revolutionen. De tilldelas olika egenskaper beroende på deras ställning i produktionen: förkärlek till privat egendom (den egna torvan), reaktionärt politiskt tänkande. Trotskij hävdar till och med i Kommunismen och terrorn att "bondeklassen har inte anlag för historisk abstraktion" (s. 152).
Men bondeproblemet förefaller till en inte obetydlig del bygga på generaliseringar från dels situationen i Ryssland vid revolutionen, dels förhållanden i de s.k. satellitländerna från mitten av 1940-talet och framåt. Men:
"1921 var det fråga om ett jordbruk, som inte var beroende av resten av nationalekonomin för sina väsentliga produktionsmedel, och som sju år av krig och inbördeskrig hade tvingat klara sig helt själv. Partiet krävde av detta jordbruk att leverera sina produkter till städerna utan att erbjuda någonting i stället. Det som hände 1932 i Ryssland (och efter 1945 i satellitländerna) var ett absolut hälsosamt motstånd från böndernas sida mot att den byråkratiska staten genom tvångskollektivisering tvingade på dem en ohygglig utsugning."[28]
För det första är situationen i ett industriellt utvecklat samhälle helt olik den beskrivna. För det andra finns det nu historiska exempel på att bondeklassen långtifrån kan beskrivas som genomgående reaktionär. Här kan nämnas de spanska kommunerna under inbördeskriget[29] och erfarenheter gjorda i Kina.
Det rådssocialistiska systemet skulle uppmuntra bönderna att organisera sig i landskommuner, som skulle motsvara ett företag inom den totala sociala organisationen. Även bönderna skulle därför i sista hand representeras genom någon form av råd som förde deras talan i förhållande till det övriga samhället.
När det gäller arbetande inom olika serviceyrken får man också tänka sig att dessa finge gruppera sig i någon form av kooperativer som dels ansvarade inför det övriga samhället för medlemmarnas verksamhet, dels kunde formulera politiska krav. Ett kooperativ med hantverkare eller småföretagare utgör, som det påpekas i Solidaritypamfletten, visserligen en sämre social enhet än arbetarråden och landskommunerna. Det kan vara fråga om yrkesmän som arbetar och lever åtskilda från varandra och har en smal intressegemenskap.
Sammanfattningsvis citerar jag igen Solidaritypamfletten:
"När vi diskuterar människor med dessa olika yrken måste vi upprepa vad vi sa om bönderna - nämligen att vi inte har någon erfarenhet om vad deras attityd till ett socialistiskt samhälle kan vara. Till att börja med, och till en viss punkt, kommer de otvivelaktigt att förbli 'bundna till egendom'. Men till vilken punkt? Allt vi vet är hur de reagerade när stalinismen försökte tvinga dem med våld in i ett koncentrationsläger. Ett samhälle som gav dem självständighet i egna affärer, som fredligt och förnuftigt sökte föra in dem i det samhälleliga livets övergripande mönster, som gav dem ett levande exempel på demokratisk självstyrelse och som gav dem positiv hjälp om de ville fortsätta mot socialisering, skulle säkert få en annan klang i deras öron och ha ett annat inflytande på deras utveckling än en utsugande och totalitär byråkrati, som genom alla sina lagar återinförde deras 'bundenhet till egendom' och drev dem tillbaka århundraden" (s. 71).
Statsapparaten i det utvecklade kapitalistiska samhället har inte bara en rad repressiva funktioner. Många av de områden den samordnar är socialt nyttiga: det gäller till exempel utbildning och hälsovård. Till en viss del kommer sådana uppgifter att falla under råden på lägre nivå. Men det är också klart att en rad sådana funktioner inte kan utövas inom ramen för ett regelrätt arbetarråd med t.ex. "valda och återkalleliga" delegater.
De socialt nyttiga regeringsdepartementen kan därför kvarstå i ett socialistiskt system. De kan då organiseras industriellt. Detta skulle innebära att de blir företag med en ställning som varje annat företag, att deras funktioner blir att verkställa det som beslutas i de överordnade representativa organen, att organiserandet av arbetet sker genom råd som bildas inom dessa arbetsplatser.[30]
Det förtjänar att påpekas på nytt att rådssystemet inte avskaffar alla problem snabbt och okomplicerat eller att det i ett slag undanröjer de risker för byråkratiproblem som hänger samman med en långtgående uppdelning på olika representativa organ, råd, kommittéer och dylikt. Ett utvecklat industrisamhälle ställs inför en myriad av problem där det knappast är rimligt att tänka sig att de grundläggande arbetarråden har möjlighet att ta upp alla till diskussion. Hur skall till exempel åldringsvården utformas? Barnavården? O.s.v.
Det säger sig självt att sådana frågor kommer att kräva särskilda organ, om än tillfälliga, som utreder behov, önskemål från de berörda (t.ex. de äldre), konsekvenser av olika alternativ o.s.v. Studiet av den statliga och kommunala verksamheten inom det kapitalistiska samhället kan här ge information både om svårigheter och möjligheter i ett rådssocialistiskt system.
Enligt Engels och Lenin (se vidare kapitel 7) kännetecknas den borgerliga staten bland annat av en offentlig våldsmakt, d.v.s. polismakt och stående armé. Det socialistiska samhället upplöser denna våldsmakt. Armén som består av "specialiserade band med beväpnade män" ersätts av det beväpnade folket. Detta har inte skett i de nu existerande stater som benämns socialistiska. Det hävdas att deras offentliga våldsmakt skall användas under en övergångsperiod för att avvärja inre angrepp mot det socialistiska systemet. I praktiken förefaller effekten ha blivit en annan: armén har kommit att bära upp ett privilegierat skikt och blivit ett medel för en ny exploaterande klass att försvara sina egna intressen gentemot den arbetande befolkningens. Det är svårt att se att dess funktion varit en annan än den som antas tillfalla den i den borgerliga staten.
Jag har mött invändningen mot rådssystemet att det skulle innebära ineffektivitet i produktionen. Just den långt drivna demokratin i beslutsformerna skulle innebära en så trög apparat att effektiviteten minskade. Det har också sagts att det kan bli en minskad produktivitet genom att de arbetande kortar ned arbetstiden, anslår mer medel till löner o.s.v.
Påståendet om rådssystemets produktionseffektivitet är svårt att säga någonting bestämt om, då vi saknar empiriskt underlag att generalisera från. I "Problèmes de l'autogestion" hävdar Albert Meister med stöd i jugoslaviska erfarenheter att en sådan effektivitetsminskning kan förekomma. Han pekar emellertid också på den motsägelsefyllda situation i vilken den jugoslaviska självstyrelsen befinner sig. Den är inskriven i ett étatistiskt system där perioder med auktoritär kontroll uppifrån av arbetarna omväxlar med fria.
Beträffande apparaten för beslutsfattande tror jag att man lätt överdriver svårigheterna. Som jag redan tidigare påpekat kan en sådan ta avancerad teknik till sin hjälp. De nya kommunikationsmedlen, däribland televisionen, tillåter smidig och god kontakt mellan olika representativa organ. Jämfört med kapitalismen finns ju här också en öppenhet vad gäller samhällets angelägenheter som starkt kan effektivisera beslutsfattandet. Det är inte heller fallet att varje beslut ideligen kräver omprövning eller att varje val sker mellan en oändlig mängd alternativ. De alternativ och argument som praktiskt kommer ifråga kan ofta reduceras till ett mindre antal.
Beträffande de eventuella besluten att arbeta och producera mindre, så bör det sägas att motsvarande hinder uppträder i det kapitalistiska systemet - här dock inte i form av rationella beslut utan som maskning, obstruktion, strejk o.s.v. Marxistiska kritiker framhåller inte sällan arbetsinsatsens låga kvalitet inom kapitalismen på grund av att arbetet är utifrån påtvingat av kapitalet. I konsekvensens namn borde man då anta att det rådssocialistiska systemet avlägsnar sådana hinder och frigör skapande kraft hos samhällsmedlemmarna.
Kapitalismens problem är bland annat att den måste fungera under ett hotande motstånd från de arbetande. Men detta gäller också det centraliserade planstyrda systemet av Sovjets typ. Det är lätt att glömma bort att arbetarkamp förts också i de "socialistiska" länderna. Förutom de större revolutionära resningar som tidigare nämnts kan nämnas DDR 1953 eller varför inte nu senast Polen. I Ryssland och Kina har förekommit strejker av större eller mindre omfattning.[31] Man kan naturligtvis välja den lätta vägen undan detta genom att raskt förklara att dessa strejker är kontrarevolutionära. Man bör för övrigt minnas att för det första strejker i dessa länder innebär något mycket allvarligt med tanke på den starka repressiva apparat som man står inför, för det andra att dessa länders officiella organ inte sätter en ära i att förmedla denna typ av nyheter till den övriga världen.
I Arbetarnas övertagande av produktionen påpekar Frans Severin hur enögd viss kritik mot syndikalismen är på denna punkt. Man hävdar att en decentraliserad ekonomi, med marknad och viss fri lönebildning, kommer att innebära att det ena arbetarägda företaget genom sin prissättning skörtar upp det andra.[32] Egennyttan kommer att råda. Bland många andra av Severins invändningar förtjänar denna att nämnas: vad hindrar arbetarna i det hårt centralstyrda plansystemet att göra detsamma?
"De kunde visserligen icke genom prishöjningar skörta upp sina medmänniskor, men de kunde för den av staten bestämda lönen leverera litet eller dåligt arbete, med ett ord sabotera. Det vore precis detsamma som en prishöjning.
Vad vill nu staten företa mot dylikt sabotage? Skall den månne sända en armé med gevär och kulsprutor mot de saboterande? Aldrig någonsin har socialdemokratin (Severin avser här den klassiska marxistiska ideologin) upplyst om vilka medel staten hade till sitt förfogande mot en antisocial grupp, och dock måste den ju förutsätta att sådana grupper finns i lika mängd som nu, eftersom den icke väntar någon bättre moral av människorna under ett socialistiskt samhälle än i det nuvarande" (s. 14-15).
Det är intressant att notera just idén om en stående drivkraft för individerna: asocial egoism. Denna tanke ligger i själva verket bakom många av de resonemang som pläderar för en étatistisk modell.
Ännu intressantare är kanske att detta skrevs 1920. Sedan dess har det bekräftats av utvecklingen i stater av sovjettyp. Två typer av "mekanismer" har utvecklats för att möta problemet. Den första är uppkomsten av ett privilegiesystem, som fått en ideologisk legitimering. Men detta privilegiesystem har sin bas i partiet. Det andra är en repressiv apparat, som upprätthåller detta privilegiesystem.
Motsvarigheten till det som Severin talar om är nuförtiden välkända: sabotage, förfalskande av produktionsresultat o.s.v. E. Smolar beskriver i Conflict between Power and Competence in Poland in the Sixties mycket belysande systemet med att på olika sätt dölja t.ex. de produktiva möjligheterna i en fabrik. Avsikten är att ha reserver för den händelse partidirektiven uppifrån om det förväntade produktionsresultatet plötsligt skulle ändras (s. 53 ff.). Sådana direktiv, grundade på orealistiska förväntningar, har fabriksledarna drabbats av tidigare. Så det gäller att gardera sig.
De problem som här uppstår kan knappast bedömas som mindre allvarliga än dem som skulle kunna uppstå i t.ex. en syndikalistiskt utformad ekonomi. Smolar menar sig också kunna generalisera sin beskrivning till system av sovjettyp, d.v.s. de existerande s.k. folkdemokratierna som mer eller mindre modellerats efter Sovjets mönster.
Invändningen mot olika former av självstyresystem har ofta den underförstådda förutsättningen att en mycket stark centralisering innebär ökad produktions- eller ekonomisk effektivitet. Detta är en hörnpelare i den klassiska leninismen (jämför kapitlet om Lenins Staten och revolutionen i denna bok). I den över hela världen lästa Kommunismens ABCD av N. Bucharin och E. Preobrazjenskij, som avsågs ge en allmän och lättfattlig framställning av den marxistiska teorin, talar författarna om att målet är "Produktionens proletära centralisation i världsmått". (Del 2 s. 159 cit. ur E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen kap. 4, s. 9.)
Denna idé håller många marxist-leninister fast vid ännu idag. Emellertid finns det nu en ganska stor mängd sociologisk erfarenhet som pekar på att en långt driven centralisering inte alls leder till maximal effektivitet.[33] Dess starka negativa effekter, dysfunktioner i sociologiskt språkbruk, demonstreras synnerligen väl i Smolars ovan nämnda framställning. Smolars analys pekar på att det är det centraliserade systemet av sovjettyp som givit upphov till en rad av problemen i den polska ekonomin. Botemedlet är därför inte ökad kontroll uppifrån. Däremot framställer Smolar hypotesen att en centraliserad partistyrning verkligen kan vara effektiv under en fas av s.k. primitiv ackumulation.
Från marxistiskt håll sägs det ofta att kapitalismens avskaffande innebär avskaffandet av en rad hinder för den fulla utvecklingen av produktivkrafterna. Försåvitt man inte - på för mig obekanta grunder - hävdar att avlägsnandet av dessa hinder endast är möjligt om man inför politisk-ekonomisk styrning av Sovjets typ, så är det svårt att se varför inte en sådan utveckling också skulle komma ett rådssocialistiskt system till godo.
Som ytterligare exempel på hämmande faktorer i det kapitalistiska systemet, vilka med all sannolikhet försvinner i det socialistiska systemet, kan nämnas vad man kunde kalla överflödig produktion.
Idag produceras och distribueras en oerhörd mängd märken av vissa varor. Bruksfunktion och egenskaper hos de olika märkena är näst intill identiska (ofta helt identiska så när som på förpackningen). Tänk på tvål och tandkräm t.ex. Man behöver inte omfatta ett ideal om en allmän varuproduktion utan märkesvariationer för att kunna konstatera att här finns en mängd resurser, som utnyttjas på ett fullständigt meningslöst sätt.
Det är svårt att säga någonting bestämt om produktionens effektivitet i det rådssocialistiska systemet, dels, som nämnts, därför att vi saknar empirisk erfarenhet, dels därför att det är oklart mot vad denna effektivitet skall mätas. Men så länge invändningen inte går ut på att rådssocialismen kommer att innebära en oerhört drastisk sänkning av den allmänna levnadsstandarden - något som jag aldrig hört påstås - så finns det viktigaste motargumentet i effektivitetsfrågan inte på den här punkten.
Det som måste ifrågasättas är i stället själva kriteriet. Kapitalismen kritiseras för sin snäva tekniska rationalitet, för att den i profitens intresse driver på arbetarna - och profiten tenderar att öka med effektiviteten. Den kritiseras för att den tvingar människor att arbeta under nedslitande och riskfyllda förhållanden på kommando av kapitalistens pådrivare. Kapitalismens utstötningsmekanismer påvisas. Olika välståndsmått - bruttonationalprodukten t.ex. - ifrågasätts; de visar ingenting om de "mänskliga" och "sociala" kostnaderna. I den ekonomiska kalkylen kan till och med lidandet framstå som välstånd genom att det framtvingar en produktiv insats i form av t.ex. sjukvård.[34]
När socialister bedriver denna kritik underförstås i allmänhet att socialismen kan råda bot på dessa förhållanden. Kapitalismens omänsklighet blir ett positivt argument för socialismen.
Under sådana förhållanden är det märkligt att frågan om effektivitet i snävt ekonomisk mening kan bli ett avgörande kriterium för bedömningen av ett socialistiskt system.
Denna inkonsekvens vill jag koppla samman med tre förhållanden: 1) försvaret av Sovjet gentemot olika kritiker (och eventuellt dess upphöjande till socialistisk modell); 2) anammandet av en produktivkraftsmetafysik; 3) fixering vid ett idealt framtidstillstånd, kommunismen.
Den första punkten har jag redan tidigare berört i samband med bestämningen av vissa grundprinciper i rådssocialismen. Jag nämnde hur Lenin betraktade den tyska kapitalismen som något av ett mönster för den socialistiska produktionsordningen, hur taylorismen accepterades, hur enmannaledning anbefalldes o.s.v.[35] Trotskij gick så långt att han tämligen oreserverat försvarade militarisering av arbetet.[36] Drill och disciplin skapar enligt Trotskij en effektiv krigsmakt. Om effektiviteten är avgörande kriterium bör då också produktionen ordnas efter militärt mönster. Under Stalintiden antog tvångsutövandet i syfte att öka ekonomins tillväxt som bekant enorma proportioner.
Alla dessa åtgärders riktighet har diskuterats och diskuteras fortfarande. Vilken ståndpunkt man än må inta i frågan, så måste man komma ihåg på vilken grund det över huvud taget är rimligt att försvara dessa åtgärder: Sovjet hade att, som tidigare nämnts, på grund av sin ekonomiska och industriella underutveckling, en av kriget förödd ekonomi, o.s.v., under socialismens namn företa en ackumulation som de västeuropeiska länderna företagit under kapitalismen.
Men i och med att den leninistiska och stalinistiska praktiken kom att utnämnas till socialistisk modell - idag är det lätt att glömma hur länge en rad kommunistpartier världen över fortsatte att försvara varje aktion under Stalin i dess egenskap av aktion i den första socialistiska staten - så tycks även idén om produktionseffektivitet till varje pris ha blivit en hörnsten i många socialisters föreställning om den socialistiska produktionsordningen.
Den andra punkten har jag också tidigare berört. Den innebär att det centrala i socialismen blir utvecklandet av produktivkrafterna fattat som höjande av produktiviteten. Från att ha varit en faktor som utgör en betingelse för socialismens möjlighet blir produktivkrafternas utveckling socialismens mål. Den sociala organisationen, människors mål och syften har bara att ställa sig i detta högre historiska syftes tjänst.[37] Det blir en motsvarighet till vad dramatikern Bertold Brecht talat om: människor som vill göra revolution främst för att visa att dialektiken är riktig.
Principiellt stöd för denna hållning kan man få t.ex. i Lenins Om sovjetmaktens aktuella uppgifter från mars-april 1918. Han skriver:
"I varje socialistisk revolution ... träder oavvisligt den grundläggande uppgiften för skapandet av en högre samhällsform än kapitalismen i förgrunden, nämligen höjandet av arbetsproduktiviteten och i samband därmed (och för detta) en högre organisation av arbetet" (s. 480).
Vidare sägs "en förutsättning för det ekonomiska uppsvinget" vara "höjandet av de arbetandes disciplin, deras arbetsduglighet och iver, arbetets intensitet och förbättrad organisation av detsamma" (s. 481).
Men det är att märka att det som Lenin sedan konkret talar om bland annat är ett säkerställande av storindustrins materiella grundval, utnyttjande av naturrikedomar med hjälp av den moderna teknikens metoder, höjd bildnings- och kulturstandard. Det är alltså saker som en utvecklad kapitalism redan klarat av.
(Lenin själv uttalar sig dock i många sammanhang som om han yttrade sig om principer och åtgärder som gäller generellt för socialismen. Se t.ex. citatet ovan. Den socialism som tecknas i denna skrift kan verkligen göra skäl för Rosa Luxemburgs benämning "barocksocialism". Ett genomgående tema är vikten av den "järnfasta" handen, järnhårda disciplinen och det ovillkorliga underordnandet. För många av dem som vill arbeta för att få slut på det kapitalistiska systemets grymheter och som utan att känna Lenin särskilt väl i original betraktar sig som marxist-leninister tror jag att läsningen av t.ex. Om sovjetmaktens aktuella uppgifter skulle bli en chock. De skulle finna att mycket av det som de ser som inbegreppet av socialism avhånas som småborgerliga griller.)
Den tredje punkten gällde fixeringen vid kommunismen. Denna brukar ibland beskrivas som ett frihetens rike, där fullständigt överflöd råder, där arbetstiden reducerats till ett minimum, där maximen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" kan tillämpas. Som framgår av t.ex. Lenins Staten och revolutionen är detta ett tillstånd, som förutsätter en väldig utveckling av produktivkrafterna. Hur hastigt en utveckling till detta tillstånd kan äga rum det vet vi inte och kan vi inte veta, skriver Lenin (s. 300).
Det är helt klart att det socialistiska system som här skisserats liksom andra tänkbara socialistiska system ligger långt från det kommunistiska idealet. I den mån detta system inte innebär en maximal utveckling av produktivkrafterna kunde det sägas fördröja uppnåendet av kommunismen. Om effektivitet innebär produktivkrafternas maximala utveckling, så är effektivitet lika med ett snabbare närmande till kommunismen.[38]
Om man synar detta resonemang närmare visar det sig problematiskt. Varken effektivitet eller produktivkrafter har givits någon precis bestämning och det är därför svårt att uttala sig om relationen mellan dem. Det finns ingenting som säger att låg grad av självstyre på sikt är effektivare (jämför t.ex. vad som tidigare sagts om självstyrande grupper inom kapitalismen, samt om maskning inom den centralstyrda planekonomin). Men även om vi med säkerhet kunde säga att det rådssocialistiska systemet - jämfört till exempel med ett étatistiskt - verkligen skulle innebära minskad effektivitet och detta i sin tur att produktivkrafterna utvecklades långsammare än som vore möjligt, så räcker det inte som argument mot rådssocialismens system.
Det ideala tillstånd som kommunismen utgör ligger med all sannolikhet långt fram i tiden. Man kan med tanke på dagens globala situation fråga sig om inte redan det rådssocialistiska systemet förutsätter resurser som utgör en lyx, vilken man inte bör kalkylera med. Det kommunistiska idealtillståndet svävar därför verkligen i ett ovisst fjärran. Effektivitetsargumentet innebär då att vi för den hypotetiska utvecklingen mot ett ovisst framtida idealtillstånd skall ersätta ett mänskligare men ineffektivare system med ett omänskligare men effektivare. Och vore det nu så att förutsättningarna för någon form av kommunism kan åstadkommas i en nära framtid, så är det svårt att se att det rådskommunistiska systemet skulle skapa förhållanden som på något allvarligt sätt fördröjer detta. Det bör dessutom i socialt hänseende ha varit en utmärkt skolning för de vanor av social solidaritet som enligt Staten och revolutionen måste nötas in under lång tid.
Marxister anklagas ofta orättvist för att vilja offra nuet för framtiden. När resonemangen förutsätter produktivkraftsmetafysik eller när de innebär en fixering vid ett paradisiskt framtidstillstånd blir denna anklagelse berättigad.[39] (Om denna problematik se också kap. 4 och 5 denna bok.)
Den rådssocialistiska strategin syftar inte mot upprättandet av ett övergångssamhälle, utan mot ett socialistiskt samhälle. Det är inte ett samhälle "mellan tiderna" som skall söka sin motivering i att förbereda ett kommande bättre tillstånd. Det betyder naturligtvis inte att detta system eftersträvar att vara statiskt eller att det framställer sig som fulländat.
På denna punkt skall jag citera ett långt stycke från de sista sidorna av Solidaritypamfletten:
"Det samhälle som vi talar om är inte kommunism, vilket förutsätter total frihet, folkets fullständiga kontroll över alla sina egna verksamheter, frånvaron av varje begränsning, totalt överflöd - och mänskliga varelser av ett helt annat slag.
Det samhälle vi talar om är socialism och socialism är det enda övergångssamhället mellan en utsugarregim och kommunism. Det som inte är socialism (som det här definieras) är inte ett övergångssamhälle, utan ett utsugande samhälle. Vi kan säga att varje utsugande samhälle är ett övergångssamhälle, men en övergång till en annan form av utsugning. Övergången till kommunism är bara möjlig om utsugningen omedelbart avskaffas, annars fortsätter utsugandet och när sig självt. Att avskaffa utsugningen är bara möjligt, när varje åtskilt skikt av ordergivare slutar att finnas till, ty i moderna samhällen är det uppdelningen mellan ordergivare och ordertagare som är roten till utsugningen. Att avskaffa en separat styrelseapparat innebär arbetarstyre i alla delar av samhällets verksamhet. Arbetarstyre är bara möjligt genom nya institutioner som förkroppsligar producenternas direkta demokrati (råden). Arbetarstyret kan bara stärkas och utvidgas så länge, som det angriper främlingskapets djupare rötter på alla områden och främst på arbetsplatsen.
I sin kärna sammanfaller dessa åsikter nära med Marx' idéer om saken. Marx tänkte bara på ett slags övergångssamhälle mellan kapitalism och kommunism som han betydelselöst kallade 'proletariatets diktatur' eller kommunismens 'lägre stadium'. För honom innebar detta samhälle ett slut på utsugningen och på en separat statsapparat.
Dessa elementära sanningar har systematiskt gömts eller förvrängts. Låt oss lämna stalinisterna åt sidan, vars historiska jobb det har varit att visa fram koncentrationsläger, fabriksdirektörernas absoluta makt, tidsstudier och stachanovism som de slutpolerade produkterna av socialism.[40] Samma mystifiering i en mera subtil men precis lika farlig form, har propagerats av trotskisterna och Trotskij själv. De har lyckats uppfinna ett ständigt ökande antal övergångssamhällen, som mer eller mindre lyckligt passar in i varandra. Mellan kapitalism och kommunism fanns det socialism. Men mellan kapitalism och socialism fanns det arbetarstaten. Och mellan kapitalismen och arbetarstaten fanns den 'degenererade arbetarstaten' (eftersom degeneration är en process, fanns det graderingar: degenererad, mycket degenererad, oerhört degenererad o.s.v.). Efter kriget blev vi, enligt trotskisterna, vittne till att en hel serie 'degenererade arbetarstater' (satellitländerna i Östeuropa) föddes. De degenererades utan att de någonsin varit arbetarstater. All denna akrobatik uppfördes för att undvika att medge att Ryssland var ett utsugarsamhälle utan ett spår av socialism i sig, och för att undvika slutsatsen att den ryska revolutionens öde gjorde det tvingande att åter undersöka alla de problem som rör socialismens program och innehåll, proletariatets roll, partiets roll o.s.v.
Idén om ett 'övergångssamhälle' annat än ett socialistiskt samhälle är en mystifiering. Detta är långtifrån att säga att det inte finns problem med övergången. På ett sätt bestäms hela det socialistiska samhället av att dessa problem finns och av folkets försök att lösa dem. Men problem med övergången kommer också att existera i snävare mening. De utgår från de konkreta betingelser som möter revolutionen vid dess början. Revolutionen kanske till exempel bara börjar i ett land, eller i en grupp länder. Som en följd härav måste de motstå påtryckningar av ett mycket annorlunda slag och längd. Å andra sidan, hur snabbt revolutionen än sprids internationellt spelar ett lands inre utveckling en viktig roll när det gäller att låta socialismens principer verka. Till exempel kan jordbruket skapa betydande problem i Frankrike men inte i USA eller England (där det viktigaste problemet skulle bli det som sammanhänger med dess beroende av import av födoämnen). Under vår analys har vi övervägt flera problem av detta slag och hoppas ha visat att det i varje fall fanns lösningar som pekade i socialistisk riktning.
Vi har inte varit i stånd att överväga de speciella problem som skulle uppstå om revolutionen förblev isolerad i ett land under en längre tid - och vi kan knappast göra det här. Men vi hoppas att vi visat att det är fel att tro att problem som uppstår av en sådan isolering skulle vara olösliga, att en isolerad arbetarmakt måste dö heroiskt eller degenereras, eller att den som mest kan 'hålla ut' medan man väntar. Det enda sättet att hålla ut är att bygga socialismen, annars har degenerationen redan satt in, och då finns det ingenting att hålla ut för. För arbetarnas makt är uppbyggandet av socialismen från den allra första dagen inte bara möjligt, det är tvingande. Om det inte äger rum har makten som innehas redan upphört att vara arbetarnas makt.
Det program vi har skisserat är ett program för nuet möjligt att förverkliga i varje förhållandevis industrialiserat land. Det beskriver de steg - eller den anda som skall leda stegen - som råden måste vidta från och med de allra första veckorna av sitt makttillträde. Och detta vare sig denna makt har spritt sig till flera länder eller håller sig inom ett. Om vi talade om Albanien var det kanske inte så mycket vi kunde göra. Men om det i morgon dag uppstod arbetarråd, som inte behövde mötas av en främmande invasion, i Frankrike, eller i England eller till och med Polen (liksom igår i Ungern) kunde de bara:
- federera sig till en centralförsamling och förklara sig själva vara den enda makten i landet
- fortsätta med att beväpna arbetarklassen och beordra upplösning av poliskår och stående armé
- kungöra kapitalisternas expropriering, direktörernas avskedande, övertagande av ledningen i fabrikerna av arbetare organiserade i arbetarråd
- kungöra arbetsnormernas upphävande och införande av likalön
- uppmuntra andra kategorier av arbetare att bilda råd och överta ledningen av sina respektive företag
- i synnerhet uppfordra dem som arbetar i regeringsdepartement att bilda råd i syfte att göra departementen till företag som styrs av dem som arbetar där
- uppmuntra bönder och andra självförsörjande delar av befolkningen att gruppera sig i råd och sända representanter till generalförsamlingen
- fortsätta med att organisera en planfabrik och ofördröjligen underställa en provisorisk ekonomisk plan till diskussion av de lokala råden
- anropa arbetare i andra länder och för dem förklara innehållet och meningen med dessa åtgärder."
Innebär inte det rådssocialistiska programmet en form av vad som brukar kallas maximalism? Jo, i förhållande till en rad program för "övergångsstaten" präglas det av maximalism. Men ur rådssocialismens perspektiv kunde man också tala om minimalism. Man anger vissa minimibetingelser som bör eftersträvas för att socialismen alls skall ha någon chans. Minimibetingelser som skall hindra att ett framtida idealtillstånd får motivera ständigt förnyade exploateringsförhållanden under "övergångsperioden".
Det förtjänar också att framhållas att denna maximalism varken bygger på idén att det socialistiska systemet stiger fram fixt och färdigt eller att det inte kommer att kräva en långvarig kamp på många plan. I Workers' Councils betonar Pannekoek detta mycket starkt. Vad gäller staten kan det också vara missvisande att formulera det som om man antingen "direkt avskaffar staten" eller bygger upp ett étatistiskt system. (På denna motsatsställning bygger t.ex. Lenin och Engels sina polemiker mot anarkisterna, som de hävdar vill avskaffa staten "från idag till i morgon".)[41]
Som generell karakteristik är detta inte ens riktigt beträffande anarkisterna som ju betraktas som de mest uttalade representanterna för "den revolutionära otåligheten"[42] (det var inte heller riktigt på Engels och Lenins tid; jämför kap. 7 denna bok). Jag citerar ett av de ledande namnen, Errico Malatesta, ur en artikel från 1923:
"Utbyte av råmaterial och varor, distributionen av födoämnen, järnvägar, post och alla allmänna tjänster som administreras av staten och av privata företag, har organiserats för att tjäna monopolitiska och kapitalistiska intressen, men de tjänar också befolkningens verkliga behov. Vi kan inte bryta sönder dem (och i vilket fall som helst skulle folket i eget intresse, inte tillåta oss) utan att omorganisera dem på ett bättre sätt. Och detta kan inte ske på en dag; som saker och ting nu är har vi inte heller den nödvändiga förmågan att göra det. Vi är därför förtjusta om andra handlar, även sådana med andra kriterier än våra."[43]
En rad invändningar mot den maximalistiska strategin kommer jag indirekt att beröra i samband med diskussionen i kapitel 6 om "Elitpartiet och proletariatets diktatur". Här skall jag dock slutligen beröra några sådana, ganska generella, som kanske kunde kallas materialistiska.
Jag utgår från en presentation av Friedrich Engels "Om auktoriteten", en artikel, som jag flera gånger tidigare berört. I denna presentation från den norska tidskriften Kontrast heter det:
"Denne frigjøringen kan bare skje ved at arbeiderklassen selv tilkjemper seg makten (autoriteten) over produksjonskreftene gjennem en revolusjon, som nettop, som Engels sier, 'er det mest autoritaere som fins'. Å tale om autonomi og absolutt demokrati før de materiella forhold som skaper kapitalens klassautoritet over arbeidet er avskaffet er venstreopportunistisk prat fra folk som har mistet - eller aldri hatt - kontakt med den konkrete virkelighet."[44]
Nu är det inte helt klart mot vem detta stycke riktar sig. Jag har emellertid stött på liknande invändningar mot den rådssocialistiska strategin.
Om här sägs att man inte kan uppnå autonomi och absolut demokrati medan utsugarinstitutioner ännu finns kvar, så är det ingen invändning av intresse i vårt sammanhang. Den utsäger en självklarhet (fast man bör observera att den låser den tänkte meningsmotståndaren genom att tala om demokratin som "absolut").
Om med detta avses att varje organisation före revolutionen måste vara en strukturell återspegling av produktionsordningen i stort, så torde detta vara ett empiriskt tvivelaktigt påstående och för övrigt inte intressant i just detta sammanhang.
Om det avses att det enda som betyder någonting är herraväldet över produktionskrafterna (vad nu detta exakt innebär) så strider onekligen uttalandet mot rådssocialismens idéer. Frågan är om inte argumentet i så fall närmar sig det som jag benämnt produktivkraftsmetafysik.
För att få fram intressantare innebörder skall jag lägga till några citat från Lenins Staten och revolutionen:
"Att samtidigt med klasserna även staten kommer att avskaffas det har marxismen alltid lärt. Det allbekanta stället i Anti-Dühring om 'statens bortdöende' anklagar inte anarkisterna helt enkelt för att vara anhängare av statens bortdöende, utan för att de predikar, att det är möjligt att avskaffa staten 'från idag till i morgon' " (s. 259).
"Det var uteslutande mot ett sådant 'avskaffande' av staten som Marx vände sig då han vederlade anarkisterna! Absolut inte emot att staten kommer att försvinna i och med deras avskaffande ..." (s. 260).
"Vi är inte utopister. Vi 'drömmer' inte om att man genast skall kunna undvara varje slags styrelse, varje slags underordnande. Dessa anarkistiska drömmar, som tar sin grund i bristande förståelse för den proletära diktaturens uppgifter, är helt och hållet främmande för marxismen och tjänar i själva verket endast till att uppskjuta den socialistiska revolutionen, tills människorna förändrats. Nej, vi vill en socialistisk revolution med sådana människor som nu finnes, vilka inte kommer att reda sig utan ett över- och underordnande, utan kontroll 'uppsyningsmän och bokhållare' " (s. 257).
"Men att genast krossa den gamla ämbetsmannaapparaten och genast börja bygga en ny, som gör det möjligt att efterhand omintetgöra allt ämbetsmannavälde, det är inte en utopi, det är Kommunens erfarenhet, det är det revolutionära proletariatets direkta, närmast liggande uppgift" (s. 247).
I kapitel 7 söker jag visa det tvetydiga i Lenins åberopande på Kommunen. Men här gäller det inte detta. Poängen med resonemangen syns vara att det finns materiella gränser för graden av förändring av statsapparatens uppbyggnad och funktion. Man kan försöka sig på några olika möjliga tolkningar av argumentationen, genom att koppla ihop Kontrast-citatet med Lenins uttalanden.
1. Materiella förhållanden kan syfta på de tekniska möjligheterna, tillgång till råvaror o.d. Poängen blir då att autonomi och "absolut demokrati" inte kommer att vara möjlig förrän produktivkrafterna, fattade som samhällelig rikedom eller betingelse för samhällelig rikedom, utvecklats mycket långt. Men det skulle också innebära att det blir fråga om det kommunistiska tillstånd, där enligt Lenin alla moralregler, allt tvång upphör, därför att människorna av vana gör "rätt" mot varandra.
2. Materiella förhållanden kan syfta på olika sociala institutioner, eller samhällsorgan som inte kan avskaffas direkt vid revolutionen med mindre det blir totalt kaos. Dessa kan bära prägel av den gamla produktionsordningen. Man kan också fatta det mycket konkret som att den materiella strukturen i form av stadsplan, byggnadernas utformning o.s.v. kan vara utformade i enlighet med en viss typ av sociala relationer.
3. Materiella förhållanden kan syfta på potentiellt kontrarevolutionära individer, som tillhört de tidigare exploaterande klasserna. I strikt marxistisk mening utgör de knappast längre samma klass, försåvitt de inte innehar samma position eller funktion som tidigare.
4. Materiella förhållanden syftar på den statistiska normalmedborgarens, eller normalproletärens medvetenhet. De vanor, präglingar, som finns från tidigare sätter hinder i vägen för ett "socialistiskt" tänkande och handlande. Arbetarna är inte mogna för socialistiska relationer, för autonomi och "absolut demokrati".
Låt oss då se på dessa punkter en i taget.
Punkt 1. Det är rimligt att en fullständig befrielse från vissa former av tvång, t.ex. det som själva nödvändigheten av produktion ålägger oss, inte är möjlig förrän vissa teknologiska metoder är möjliga. Men av detta följer inte att det är omöjligt att organisera samhälleliga institutioner på ett långt mer demokratiskt sätt. Jämför resonemangen ovan med anledning just av Engels polemik mot "autonomisterna" i "Om auktoriteten".
Punkt 2. Denna punkt tar upp en art av svårighet som jag tidigare diskuterat. Men också anarkister har diskuterat dessa problem. Och att alla svårigheter inte kan lösas på en gång samt att många gamla samhälleliga institutioner inte kan omgestaltas direkt betyder inte att den enda möjligheten är ett system av étatistisk typ.
Punkt 3. Detta argument kommer jag att behandla i kapitel 6. Men för att föregripa: det är inte självklart att en central, hierarkiskt ordnad statsapparat med partiet i toppen bättre försvarar sig mot dessa kontrarevolutionärer än en rådsorganisation. En utspridning av makten kan till och med ha fördelar strategiskt-taktiskt. En rådsorganisation syns i motsats till en repressivt arbetande statsapparat ha vissa möjligheter som övertygande exempel. Erfarenheter från spanska revolutionen och från vissa av de kinesiska folkkommunerna pekar på detta.
Det étatistiska systemet kan också historiskt sägas ha haft en tendens att inom sig själv alstra kontrarevolutionära tendenser.
Punkt 4. Detta är ett argument som kan ha varit rimligt under Lenins tid. Men bortsett från detta så går det att vända till rådssystemets fördel. Det kunde sägas att det bästa sättet att "uppfostra" massorna till socialism är att skapa sociala strukturer eller institutioner som fungerar enligt socialistiska principer. Det är inte självklart att man bäst lär människor att ta sitt liv i sina egna händer genom att hindra dem från att göra det. Problematiken återkommer jag dock till i kapitel 6. I någon mån kommer jag också att beröra den i följande kapitel.
<- Kapitel 1 | Kapitel 3 ->
Innehåll
[1*] Frågan om denna "maxim" kan förverkligas avgörs naturligtvis inte av huruvida det följer logiskt från de förutsättningar som här framlagts. Marx - från vilken denna idé är hämtad - talar om det utvecklingsstadium då den "gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare" (än de gjorde 1875). Se Marx' Kritik av Gothaprogrammet - MIA.
[1] Se t.ex. G. Leval, "Conceptions constructives du socialisme libertaire" i Autogestion 18-19 s. 11-55.
[2] Se kap. 7, avsnitt 9 denna bok.
[3] F. Engels, "Om auktoriteten" s. 47.
[3a] I fråga om Engels är situationen inte helt entydig. K. Papaiouannou citerar i "Le déperissement de l'état" Engels skrift Läget för de arbetande klasserna i England, där denne skall ha skrivit:
"Man säger mig att en sådan strikt disciplin inte är mindre nödvändig i industrin än i armén. Nåväl, det är möjligt; men vad är det i så fall för social ordning, som inte kan överleva utan detta nesliga tyranni" (Papaiouannou s. 270).
Det står i skarp kontrast till till exempel Trotskijs utläggningar i Kommunismen och terrorn eller till en rad av Lenins uttalanden. Och oavsett vilka de yttersta orsakerna var så kan man då rimligtvis ställa sig samma fråga beträffande Sovjet redan under Lenin.
[4] För en beskrivning, se t.ex. L. Trotskij, Kommunismen och terrorn s. 173-179.
[6] Från I. Nilssons recension av V. Serge, "Vad varje revolutionär bör veta om repressionen", Arbetaren nr 1 1973 s. 5.
[7] En diskussion av den marxistiska teorins svårigheter att behandla sociala institutioner förs i R. Loureau, L'analyse Institutionelle.
[8] Se kritiken i D. Guérin, Pour une marxisme libertaire och G. Hillman, Selbstkritik des Kommunismus i inledningen.
[9] J.-J. Marie (red.), Les paroles qui ébranlèrent le monde; Anthologie Bolchevique 1917/1924 s. 292-293.
[10] Se t.ex. P. Cardan, Bureaucracy and Revolution.
[11] K. Korsch, a.a. s. 57.
[12] Se Y. Bourdet, La délivrance de Prométhée, kapitel IV och P. Gardan, Modern Capitalism and Revolution.
[13] P. Gardan, a.a. behandlar denna motsättning som en av de centrala i kapitalismen som pekar mot ett revolutionärt övervinnande.
[14] Se H. Fleischer, Marxismus und Geschichte s. 61-62.
[15] Politikon 41/42 s. 9, där C. Bettelheim kritiseras för att stanna vid denna distinktion, när han diskuterar övergångssamhällets problem. Jämför dock kap. 3, avsnitt 9 denna bok.
[16] Se vidare Solidaritypamfletten s. 31-55 samt Y. Bourdet, a.a. s. 191-210.
[17] A.a. s. 32.
[18] J. Goricar, "L'autogestion ouvrière en Yogoslavie".
[19] En rad inlägg i denna diskussion finns samlade i Die Neue Arbeiterklasse.
[21] I Kommunismen och terrorn (s. 195) anger dock Trotskij lättjan som en grundläggande egenskap hos människan. Den får nästan karaktär av ett slags "historiens motor". Ty det är lättjan som driver människan att ständigt revolutionera produktionsmedlen i avsikt att producera mera med mindre ansträngning. Ett sådant synsätt får intressanta konsekvenser för tolkningen av den historiska materialismens teori. Produktionskrafternas utveckling, som ofta anges som grundelementet i den historiska utvecklingen (se H. Fleischer, Marxismus und Geschichte), blir här närmast en konsekvens av ett drag i den mänskliga naturen.
En sådan tanke skulle av många marxister avvisas som klart omarxistisk. Det måste också tilläggas att det är oklart hur starkt Trotskij är beredd att hålla fast vid den. Han använder nämligen argumentet i ett läge där han utsatts för hård kritik och vill försvara tvångsarbete och militarisering av arbetet. Frågan om de mänskliga behovens plats i den marxistiska teorin, liksom den om en filosofisk antropologi (en teori om människans natur) är omtvistad bland marxister. Vissa samtida tolkningar som menar sig vara speciellt marxistiska tar klart avstånd från varje sådan antropologi inom marxismen. Fleischers ovan nämnda bok är på den här punkten givande därför att han i motsats till många andra författare redovisar en rad olika tolkningar och skälen för dem. Frågan visar sig ganska komplicerad.
[22] En vidareutveckling av Krapotkins idéer baserad på samtida etologisk forskning återfinns i R. van Duyns populärt skrivna Budskap från envis tomte.
[23] Detta diskuteras ytterligare i D. Chauvey, a.a.
[24] R. Slagstad skriver i Hvorfor Stalin ikke var en stor revolusjonaer: "Ser vi på lønnsutviklingen, finner vi en liknende usosialistisk utvikling. I 1928 var tjenestemenns gjennomsnittslønn 170 prosent av arbeidernes gjennomsnittslønn, i 1934 var den steget til 192 prosent (altså nesten dobbelt så høj lønn som arbeiderne). Hvordan samsvarer dette trekket med Lenins krav fra Staten og revolusjonen om at ingen tjenestemann skal ha høyere lønn enn den gjennomsnittlige lønn til arbeiderne? Så seint som i 1931 lanserte Stalin kampparolen mot lønnslikhet - han ville avskaffe 'den venstrevride' nivelleringen på arbeidslønningens område. I 1935 kom det såkalte 'Stakanovsystemet' som ble den materielle basis for et arbeideraristokrati" (s. 71).
Om Stachanovismen, se not 40. Voline skriver apropå detta i La révolution inconnue: "Enligt ekonomen E. Yorievskys detaljerade och objektiva kalkyler baserade på Sovjets officiella statistik fanns det på 18 miljoner arbetare 1938 omkring 1 och 1/2 miljon (8 %) före detta arbetare och privilegierade arbetare: super-stachanoviter och stachanoviter o.s.v." (s. 335).
D. Lane, The end of inequality?, menar att perioden 1919-21 var en period av egalitarism i lönehänseende (s. 31). Enligt sovjetekonomen L. Kostin skall lönerelationerna 1925-26 ha varit desamma som i det förrevolutionära Ryssland. "Medan fackföreningarna fastställde minimilöner, som reducerade skillnaderna jämfört med förkrigstiden, har en komparativ studie av Bergson visat att lönerna var proportionellt lika med USA:s 1904" (s. 32). Lane citerar vidare Stalin från början av 30-talet:
"Egalitarismen har sitt ursprung i den individuella bondetypen av mentalitet, dela och dela-lika-psykologin, den primitiva 'kommunismens' psykologi. Egalitarism har ingenting att göra med Marxistisk socialism. Bara människor, som inte känner Marxismen kan ha den primitiva föreställningen att de ryska bolsjevikerna vill samla upp all rikedom och sedan jämlikt fördela den. Det är en föreställning hos människor som inte har någonting gemensamt med marxismen" (s. 32).
"Följaktligen introducerades mycket radikalare skillnader. Vad beträffar förtjänad inkomst har det utvecklats ett liknande mönster av ojämlikhet i löner som i kapitalistiska samhällen" (s. 32).
Lane menar emellertid också att det finns något berättigat i Stalins ovan citerade tanke då marxister haft en tendens att betona klass, ägande och politiska rättigheter i stor utsträckning medan i synnerhet anarkister tryckt på distributiv rättvisa. Jämför dock not 25.
Om löner och privilegiesystem, se också R. Mededev, Let history judge, kap. XV. Privilegiesystemen beskrivs också i E. Varga, Den ryska vägen till socialismen (jämför denna bok kap. 3, avsnitt 14). Systemet med nomenklatura, tjänsteprivilegier, som beskrivs av Varga, får en utförlig skildring för Polens del av E. Smolar, Conflict between power and competence in Poland in the sixties.
Slutligen ett litet påpekande från K. Papaiouannou i "Le déperissement de l'état" (jämför not 3a). I Engels Läget för de arbetande klasserna i England (1844) nämner han ett fabriksreglemente som ett särskilt grymt exempel på tyranni, d.v.s. proletariatets slaveri under borgarna "... från den som anländer tre minuter för sent till fabriken behåller man en kvarts lön och från den som kommer 20 minuter för sent behåller man lön för en fjärdedel av dagen".
I Sovjet och sedan 1950 i Polen kan man ta lönen för en hel dag om man anländer mer än 20 minuter för sent, hävdar Papaiouannou. Han påpekar också hur Marx i Kapitalet talar om den ryska humor som fixerar till 12 antalet dagarbeten medan det preciseras till att innebära 36 dagars effektivt arbete (räknat i produkt). Troudodien, en enhet för mått på arbete i kolchoserna, säger att en arbetsdag för en kolchoschef är en timmes arbete, för en kolchosarbetare 10 timmar. Papaiouannou hänvisar här till Wronskis arbete, Le Troudodien (Paris 1957).
Jag har inte sett någon stalinist bestrida löneskillnaderna och privilegierna. Men jag vill peka på hur man på ett ganska finurligt sätt kan göra Stalinsystemet immunt för kritik: "Borgerskapets hets og opportunistenes forvrengninger når det gjelder spørsmålet om Stalin kan kokes ned til akkurat de samma kildene, nemlig trotskistiske kilder, saerlig slike som bøkene til Isac Deutscher, medlem av Den 4 Internasjonalen, krustjovnistiske kilder, den typen som Krustjov la fram i en hemmelig rapport på den 20. partikongress der en av hovedtesene hans når det gjaldt Stalin, var at Stalin planla den annen verdenskrig på en globus. Og til slutt: De fascistiske, de rå antikommunistiske kildene som danner grunnlaget för slike bøker som Robert Conquests 'Den store terrorn' (S. Knutsen, 'Stalin - en stor revolusjonaer')." Sakdiskussion syns utesluten. Kvar blir inte så mycket mer än alla de källor som inte säger något ofördelaktigt om denna period. En speciellt god källa blir Stalins egna skrifter. Se t.ex. hyllningen till "Stalin som strejkledare" ("En av de bästa strejkledare historien känner till var Josef Stalin") i Marxistiskt Forum 3 1970, s. 37-44, där den enda källan är Stalins skrifter. Att en invändning mot denna ensidighet beträffande källor inte bara är småaktigt "formell" framgår om man jämför MF-artikelns framställning med kap. 25, "How history is made" i D. D. Wolfes Three who made a revolution, som behandlar samma skeenden.
[25] Inte heller Engels tycks se förhållandet mellan klasser och löner som ett ensidigt beroende: "Fördelningen är emellertid inte ett enbart passivt resultat av produktionen och utbytet; den återverkar i sin tur på dem båda. Varje produktionssätt och varje ny form för utbyte hämmas i sin begynnelse inte endast av de gamla formerna och de mot dessa svarande politiska inrättningarna utan också av det gamla fördelningssättet" (Anti-Dühring s. 204).
[26] A. a. s. 55.
[27] B. Thornardsson och B. Strömberg, "En inneboende motsättning i ett syndikalistiskt samhälle", Arbetaren nr 50 1972 samt A. Uisk, "Ingen motsättning i den syndikalistiska ideologin", Arbetaren 1 1973.
[28] A.a. s. 69.
[29] G. Leval, Espagne libertaire ger exempel på detta.
[30] Se Arbetarråden s. 77 ff.
[31] Om strejker i Kina, se G. Reeve, Le tigre de Papier, där också ett försök görs att analysera dem i relation till systemet i stort. Jag utgår här från två kapitel publicerade i Information Correspondance Ouvriers 120 1972.
[32] Rådssystemet som det här skisserats överensstämmer dock ej med Severins syndikalistiska modell.
[33] Se t.ex. M. Croziér, The bureaucratic phenomenon.
[34] Om dessa avigsidor med sådana "välståndsmått", se L. Anneli, Det andra samhället.
[35] Se i synnerhet Om sovjetmaktens aktuella uppgifter och Det stora initiativet.
[36] Kommunismen och terrorn.
[37] Jfr H. Fleischers utläggning om konsekvenserna av den officiella dia(lektiska) mat(erialismen)s historieförklaring s. 45 ff.
[38] Det jag här diskuterar är inte frågan om den teoretiskt mest sofistikerade eller fruktbara bestämningen av begreppet produktivkraft eller frågan om vad Marx "egentligen" menade med begreppet.
[39] P. Cardan menar i History and revolution att den marxistiska teorin själv bär prägel av den "reifikation" som Marx betraktade som säregen för kapitalismen: Den avgörande måttstocken för alla fenomen blir dess penningvärde, produktivitet eller effektivitet.
[40] Stachanovism efter gruvarbetaren Stachanov står för en arbetsform med löpande band-princip, ett privilegiesystem där vissa "mönsterarbetare" får dra upp takten i arbetet för att bevisa att produktionstakten kan höjas. Fungerar alltså som ett privilegie- och utsugningssystem inom kapitalismens ram. Ökar utsugningen, splittrar arbetarna på olika skikt av mer eller mindre privilegierade. Se vidare Voline, La révolution inconnue s. 329- 335.
[41] Se t.ex. kap. om Staten och revolutionen denna bok.
[42] Uttrycket från W. Harich som kritiserat anarkismen under rubriken "Zur Kritik der revolutionären Ungeduld".
[43] V. Richards (red.), Errico Malatesta, His Life & Ideas s. 171.
[44] Kontrast 4 1969 s. 45.
Last updated on: 12.31.2009