Skrivet: Mellan oktober 1872 och mars 1873.
Publicerat: I "Almanacco Repubblicano by l'anno 1874"
Källa: Marx Engels Werke bd XVIII, s. 305-308; "Von der
Autorität".
Översättning: Jonas Holmgren
Några socialister har på sistone inlett ett regelrätt korståg mot vad de kallar auktoritetsprincipen. De behöver bara säga, att den och den handlingen är auktoritär, för att fördöma den. Detta summariska tillvägagångssätt drivs i ett sådant missbruk, att det är nödvändigt att se lite närmare på frågan. Auktoritet, i den bemärkelse av ordet det här rör sig om, betyder å ena sidan en främmande viljas överordning över vår; å andra sidan underordning. Då nu dessa två ord har en dålig klang och då det förhållande de uttrycker är oangenäm för den underordnade parten, är frågan om det inte finns något sätt att avvara den; om vi inte - under de nuvarande samhällsförhållandena - kan skapa ett annat socialt system, under vilket denna auktoritet inte längre ges något utrymme och följaktligen måste försvinna.
Då vi undersöker de ekonomiska - industriella och jordbruksekonomiska - förhållandena, som utgör det nuvarande borgerliga samhällets bas, så konstaterar vi, att de har en tendens till att mer och mer ersätta den isolerade verksamheten med individernas kombinerade verksamhet. I stället för de isolerade producenternas små verkstäder har vi fått den moderna industrin med stora fabriker och verkstäder, i vilka hundratals av arbetare övervakar komplicerade ångdrivna maskiner; ekipagen och vagnarna på de stora landsvägarna har ersatts av järnvägen, och de små skonarna och segel-feluckerna av ångbåtar. Även jordbruket läggs gradvis under maskinernas och ångans herravälde, som sakta men säkert ersätter de små ägarna med storkapitalister, som odlar väldiga arealer med hjälp av lönearbetare.
Överallt avlöses individernas oavhängiga verksamhet av kombinerade operationer, av komplicerade, inbördes avhängiga processer. Men när man nämner kombinerad verksamhet, talar man om organisation. Frågan är alltså, om organisation är möjlig utan auktoritet.
Låt oss anta, att en social revolution avsatt de kapitalister, vars auktoritet för närvarande bestämmer rikedomens produktion och cirkulation. Låt oss vidare anta - för att se saken från auktoritetsfiendernas ståndpunkt - att jorden och arbetsinstrumenten blivit de arbetares kollektiva egendom, som brukar dem. Kommer auktoriteten då att ha förintats, eller har den endast ändrat form? Låt oss betrakta saken.
Vi tar ett bomullsspinneri som exempel. Bomullen måste genomlöpa minst sex på varandra följande moment, innan den är förvandlad till garn, moment som för det mesta försiggår i olika salar. För att hålla maskinerna i gång behöver man dessutom ingenjörer, som övervakar ångmaskinen; mekaniker, som utför de löpande reparationerna; ett antal tempoarbetare, som transporterar produkterna från den ena salen till den andra etc. Alla dessa arbetare, män, kvinnor och barn, måste börja och sluta sitt arbete vid en tidpunkt, som ångans auktoritet bestämmer, och ångan bryr sig inte det minsta om individuell autonomi. Arbetarna måste alltså först och främst bli ense om arbetstiden; så snart den fastslagits, måste alla undantagslöst rätta sig efter den. Vidare uppkommer det ständigt i varje sal och i varje ögonblick, detaljfrågor beträffande produktionsmålen, materialens fördelning etc., frågor, som måste lösas omgående om inte hela produktionen ögonblickligen skall avstanna. Det här spelar ingen roll, huruvida frågorna löses genom att en delegat i ledningen för varje arbetsgren träffar en uppgörelse, eller - om detta är möjligt - genom majoritetsbeslut; den enskilda personens vilja måste alltid underordna sig beslutet; d.v.s. frågorna löses auktoritärt. Den mekaniska automatiken i en stor fabrik är långt mera tyrannisk än de små kapitalister, som sysselsätter arbetare, någonsin har varit. Åtminstone vad arbetstiden beträffar skulle man över ingången till dessa fabriker skriva: Lasciate ogni autonomia, voi che entrate![1]
Då människan genom vetenskapens och uppfinnarens hjälp gjort sig till herre över naturkrafterna, så hämnas de genom att - i samma grad som de ställer sig i människans tjänst -, tvinga henne att underkasta sig en sannskyldig despoti, som är oberoende av all social organisation. Att vilja avskaffa auktoriteten i storindustrin innebär att vilja avskaffa själva industrin; att tillintetgöra ångspinnerierna för att gå tillbaka till spinnrocken.
Låt oss, som ett annat exempel, ta järnvägen. Även här är en mängd individers samverkan absolut nödvändig: en samverkan, som måste rätta sig efter tämligen bestämda tider, om det inte skall ske olyckor. Även här är den första betingelsen för arbetet en dominerande vilja, som negligerar varje underordnad vilja. Det spelar därvidlag ingen roll, om denna vilja representeras av en enskild delegat eller av en kommitté, som fått fullmakten att genomföra parternas majoritetsbeslut. I bägge fallen har vi att göra med en utpräglad auktoritet. Ja, vad skulle inte ske med det första avgående tåg, om järnvägstjänstemännens auktoritet över Herrar Passagerare vore avskaffad?
Men nödvändigheten av en auktoritet, och till och med en befallande sådan, ses tydligast på ett skepp i hög sjö. I farans stund är allas liv här beroende av, att samtliga omedelbart och obetingat åtlyder en enskilds vilja.
När jag anför liknande argument mot de mest rabiata av auktoritetsfienderna, så kan de inte ge annat svar än: "Ja, det är sant, men här är det inte frågan om någon auktoritet, utan om ett uppdrag, som vi ger delegaterna!" Dessa herrar tror, att de har ändrat saken, bara de ändrar dess namn. På så sätt gör dessa djupsinniga tänkare narr av världen.
Vi har alltså sett, att å ena sidan en viss auktoritet, oavsett hur den är delegerad, och å andra sidan att en viss underordning, är något som - oberoende av social organisation - påtvingas oss, på samma sätt som de materiella villkor som gäller för produktionen och för cirkulationen av produkter.
Och vi har tillika sett, att storindustrin och storlantbruken obönhörligt lägger allt större del av de materiella produktions- och cirkulationsvillkoren under sig och visar tendenser att alltmer utöka detta auktoritetsfält. Det är följaktligen helt absurt att tala om auktoritetsprincipen som något absolut ont och om autonomiprincipen som något absolut gott. Auktoritet och autonomi är relativa begrepp, vars användningsområden varierar med samhällets olika utvecklingsstadier. Om autonomisterna nöjde sig med att säga, att framtidens samhällsorganisation kommer att medge auktoritet endast inom de gränser, som oundvikligen uppdragas av produktionsförhållandena, så kunde man komma till samförstånd med dem; men de är blinda för alla fakta, som gör auktoriteten nödvändig, och stirrar sig blinda på själva ordet.
Varför nöjer sig auktoritetsfienderna inte med att skrika mot den politiska auktoriteten, mot staten! Alla socialister är ense om, att den politiska staten och med den även den politiska auktoriteten kommer försvinna som en följd av den kommande socialistiska revolutionen, d.v.s. att de offentliga funktionerna kommer förlora sin politiska karaktär och förvandlas till enkla administrativa funktioner, som vakar över de sanna sociala intressena. Men auktoritetsfienderna kräver, att den auktoritära politiska staten avskaffas i ett slag, innan de sociala förhållandena, som framkallat den, är tillintetgjorda. De kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande. Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är avgjort den mest auktoritära sak som finns: det är en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja medelst gevär, bajonetter och kanoner, alltså de mest auktoritära medel man kan tänka sig; och om kampen inte skall vara förgäves, måste det segrande paritet hävda sitt herravälde med hjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Hade Pariskommunen kunnat hålla sig längre än en dag, om den inte hade använt sig av det väpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin? Kan vi inte tvärtom förebrå den, att inte i tillräcklig grad använt sig av den?
Alltså, antingen - eller: antingen vet auktoritetsfienderna inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast förvirring; eller också vet de det, och i så fall förråder de den proletära rörelsen. I båda fallen tjänar de endast reaktionen.
Frederico Engels
[1] Ung. "Ni, som här inträder, avstår från all autonomi!"