Originalets titel: "Über Methode und Aufgaben einer analytischen Sozialpsychologie".
Publicerat: i Zeitschrift für Sozialforschung, bd 1, 1932.
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Psykoanalysen är en naturvetenskaplig materialistisk psykologi. Den har påvisat driftsimpulser och behov som drives av psykologiskt förankrade men icke direkt iakttagbara "drifter". Driftsimpulserna och behoven fungerar som motor till mänskligt beteende. Psykoanalysen har visat att den medvetna själsverksamheten bara är en liten sektor av själslivet, att många avgörande motorer för själslig aktivitet inte är medvetna för mänskan. Den har speciellt avslöjat privata och kollektiva ideologier såsom varande uttryck för bestämda driftsförankrade önskningar och behov, och den har även upptäckt dolda och rationaliserade driftsyttringar i moraliska och ideella motiv.[1]
Helt motsvarande den populära indelningen av drifterna i hunger och kärlek antog Freud först två grupper av drifter, vilka tjänstgör som det mänskliga själslivets motorer: självbevarelsedrifter och sexualdrifter.[2] Han kallade den i sexualdrifterna inneboende energin libido. Själsliga reaktioner som drives av denna energi kallade han libidinösa. Med sexualdrift menade Freud, med en berättigad utvidgning av den vedertagna användningen av detta begrepp, alla analogt med de genitala impulserna, fysiskt betingade och på kroppsdelar (erogena zoner) vidhäftande spänningar som fordrar lustskapande utlösningar.
Som själsverksamhetens huvudprincip antar Freud "lustprincipen", en tendens till maximalt lustalstrande upplösning av driftsspänningar. Denna "lustprincip" modifieras av "realitetsprincipen", som under inflytande av iakttagelser om verkligheten fordrar försiktighet eller uppskov av lust för att undvika större olust eller för att vinna större framtida lust.
Freud menar att egenarten i en mänskas specifika driftsstruktur är betingad av två faktorer: den nedärvda konstitutionen och upplevelserna, framför allt i mänskans tidiga barndom. Han utgår ifrån att den nedärvda konstitutionen och upplevelserna bildar en "kompletterande serie" och att den specifika och analytiska uppgiften är utforskningen av upplevelsernas inflytande på den givna driftskonstitutionen. Den analytiska metoden är alltså helt historisk: den fordrar förståelse av driftsstrukturen utifrån levnadsödet. Denna metod är giltig såväl för den friskes som den sjukes - den neurotiska personlighetens - själsliv. Det som skiljer den neurotiska mänskan från den "normala", är det faktum att den "normales" driftsstruktur har anpassats optimalt till hans verkliga livsförhållanden, medan neurotikerns driftsutveckling har stött på vissa hinder som förhindrar en tillräcklig anpassning till verkligheten.
För att helt klarlägga sexualdriftens anpassning om modifiering till verkligheten, är det nödvändigt att påvisa vissa egenskaper hos sexualdrifterna, egenskaper som just skiljer dem från självbevarelsedrifterna.
Sexualdrifterna är, i motsats till självbevarelsedrifterna, uppskjutbara, medan de senare är av imperativisk natur, d.v.s. ett icketillfredsställande medför döden, eller är själsligt absolut outhärdig. Detta faktum för med sig att självbevarelsedrifterna har ett primat framför sexualdrifterna; icke i den meningen att de i och för sig spelar en större roll, men så att de i händelse av en konflikt är mera påträngande. De är alltså så länge de är otillfredsställda starkare. Med detta är nära förknippat att sexualdrifternas yttringar är bortträngbara, medan de önskningar som kommer från självbevarelsedrifterna inte kan försvinna ur medvetandet och deponeras i det undermedvetna. Ytterligare en viktig skillnad mellan de båda driftgrupperna, är att sexualdrifterna kan sublimeras, d.v.s. att en jagprestation av tillfredsställande karaktär kan träda istället för en direkt sexuell tillfredsställelse. Hos självbevarelsedrifterna är sådana sublimeringar ej möjliga. Vidare är det av särskild vikt att självbevarelsedrifternas tillfredsställelse alltid fordrar verkliga medel, men att tillfredsställelse av sexualdrifterna ofta kan försiggå i fantasier utan användning av reella medel. Konkret talat betyder detta: mänskornas hunger kan bara tillfredsställas med bröd, men deras önskan att bli älskade kan tillfredsställas med en fantasi om en god älskande gud, och deras sadistiska tendenser kan tillfredsställas i blodiga folkskådespel.
Väsentligt är till slut att sexualdrifternas olika yttringsformer - återigen i motsats till självbevarelsedrifterna - i hög grad är utbytbara och förskjutbara. Då en driftsyttring icke blir tillfredsställd kan den ersättas av en annan vars tillfredsställelse - på inre eller yttre grunder - är möjlig. Denna möjlighet till förvandling och utbyte inom sexualdrifterna är en av nycklarna till förståelse av det neurotiska såväl som det friska själslivet och den är en bit av kärnan i den psykoanalytiska teorin. Den är emellertid också ett socialt faktum av högsta betydelse. Den tillåter att just de tillfredsställelser bjudes massorna och accepteras av dem, som av sociala skäl står till förfogande resp. är önskvärda för den härskande klassen.[3]
Sammanfattningsvis finner vi alltså att sexualdrifterna på grund av sin möjlighet att skjutas upp, bortträngas, sublimeras och förvandlas har en mycket mer elastisk och smidig karaktär än självbevarelsedrifterna.[4] Det faktum att sexualdrifterna är smidigare och kan förvandlas betyder emellertid inte att de i längden kan förbli otillfredsställda. Det finns inte bara ett fysiskt utan även ett psykiskt existensminimum, d.v.s. ett nödvändigt minimum av sexualdrifternas tillfredsställelse.
Det faktum att ett fenomen behandlas i sociologin betyder på intet sätt att det inte också kan vara objekt för psykoanalysen (lika lite som det är riktigt att något som undersöks ur fysikalisk synvinkel inte också skulle få undersökas ur kemisk). Det betyder bara att det blott i den utsträckning som psykiska fakta spelar en roll för fenomenet blir ett objekt för psykologin och speciellt för socialpsykologin, som har att fastställa det psykiska fenomenets sociala bakgrund och funktioner. Tesen att psykologin bara skulle ha att göra med det enskilda och sociologin med samhället är falsk. Ty lika väl som psykologin alltid har att göra med en församhälleligad individ, lika mycket har sociologin att göra med en myckenhet av enskilda, vars själsliga struktur och mekanismer sociologin måste ta hänsyn till. Det kommer senare att talas om vilken betydelse psykiska fakta har hos just sociala fenomen, och att just här den metodiska platsen finns för en socialpsykologi.
Den sociologi med vilken psykoanalysen tycks ha de flesta beröringspunkter men också de flesta motsatser är den historiska materialismen. De flesta beröringspunkterna - ty de är båda materialistiska vetenskaper. De utgår inte från "ideér", utan från jordiskt liv, från behov. De berör varandra speciellt i sin gemensamma uppfattning om medvetandet, vilket tycks dem mindre vara en motor för mänskligt beteende än en spegelbild av andra hemliga krafter. Men här, i frågan efter dessa egentliga faktorer som bestämmer det medvetna, tycks en oförsonlig motsättning bestå. Den historiska materialismen ser i medvetandet ett uttryck för socialt varande; psykoanalysen ser där ett uttryck för det omedvetna, för drifterna.
De här karakteriserade skillnaderna mellan självbevarelsedrifterna och sexualdrifterna betyder bara att sexualdrifterna i högre grad kan anpassa sig till tillfredsställelsemöjligheterna, d.v.s. reella levnadsförhållanden. Sexualdrifterna utvecklas inom ramen för denna anpassning och bara hos neurotiska individer föreligger störningar i anpassningsförmågan. Psykoanalysen har påvisat just denna sexualdriftens förmåga till modifiering, har förstått att abstrahera individens driftsstruktur ur levnadsödet resp. urskilja de medfödda driftsanlagens påverkan på detta. Biologiska faktas, drifternas, aktiva och passiva anpassning till sociala fakta är psykoanalysens kärnuppfattning, och varje personlighetspsykologisk undersökning utgår från denna grunduppfattning.
Freud ägnade sig ursprungligen - och senare övervägande - åt individens psykologi. Men efter det att man i drifterna en gång hade upptäckt motiven för mänskligt beteende och i det omedvetna den hemliga källan för ideologier och beteendemönster, var det ofrånkomligt att de analytiska författarna gjorde försöket att gå från individens problem till samhällets, från personlighetspsykologin till socialpsykologin. Försöket måste göras att med psykoanalysens medel finna den fördolda meningen i och orsaken till de i samhällslivet så uppenbart irrationella beteendemönster som yttrar sig i religion och i folkliga seder, men också i politik och uppfostran. Naturligtvis måste därmed svårigheter uppstå som man kunde undvika, så länge man inskränkte sig till personlighetspsykologins område.
Men dessa svårigheter ändrar ingenting i att frågeställningen är en fullständigt korrekt, legitim vetenskaplig konsekvens av psykoanalysens utgångsposition. Om den i driftslivet, i det omedvetna har funnit nyckeln till förståelsen av mänskligt beteende, så måste den också vara berättigad och i stånd att säga något väsentligt om bakgrunden till socialt beteende. Ty också "samhället" består av enskilda levande individer som inte kan vara underkastade andra psykologiska lagar än dem som psykoanalysen upptäckt hos individen.
Det tycks oss därför också vara felaktigt att som W. Reich reservera psykoanalysen för personlighetspsykologin och principiellt bestrida dess användbarhet för sociala fenomen såsom politik, klassmedvetande etc.[5] Den oavvisliga frågan uppstår om dessa båda teser motsäger varandra och, om inte, hur de förhåller sig till varandra och slutligen, om och varför användningen av psykoanalytiska metoder berikar den historiska materialismen.
Innan vi övergår till diskussionen av denna fråga, synes det oss nödvändigt att tala om vilka förutsättningar psykoanalysen för med sig för en tillämpning på sociala problemställningar.[6]
Freud antog aldrig den isolerade, ur sitt sociala sammanhang lösta människan som objekt för psykologin. "Individualpsykologin är visserligen inställd på den enskilda mänskan, på vilka vägar hon söker tillfredsställa sina driftsyttringar, men den kommer därvid endast sällan, under vissa undantagsbetingelser i det läget att den bortser från den enskildes förhållande till andra individer. I den enskildes själsliv kommer helt regelbundet den andre in som förebild, som objekt, som hjälpare och som motståndare och individualpsykologin är då från första början också samtidigt socialpsykologi i denna utvidgade men absolut berättigade mening."[7]
Emellertid gjorde Freud också grundligen slut på illusionen om en socialpsykologi vars objekt är en grupp som sådan, "samhället" eller en social uppenbarelse med en motsvarande "massjäl" eller "samhällssjäl". Han utgår istället alltid från att varje grupp bara består av individer och att endast individen som sådan kan vara subjekt för psykiska egenskaper.[8] Ej heller antog Freud en "social drift". Det som betecknas som en sådan är för honom "ingen ursprunglig eller odelbar drift"; han ser "början till dess bildning i en smärre krets, som t.ex. familjen". Konsekvensen av hans uppfattningar blir att de sociala egenskaperna, deras uppkomst, deras förstärkning och försvagning beror på bestämda omvärldsförhållandens inflytande på driftsstrukturen.
Är det alltid Freud enbart mänskan i samhället, mänskan i sin sociala situation som är psykologins objekt, så spelar för honom också, vilket vi redan påpekat, omvärlden och mänskans levnadsvillkor den avgörande rollen för hennes själsliga utveckling, liksom för den teoretiska förståelsen av den. Freud insåg visst drifternas biologisk-fysiologiska grundval, men han bevisade just i hur stor grad dessa drifter är modifierbara och att omvärlden, den sociala realiteten är den modifierande faktorn.
Psykoanalysen tycks därmed äga alla förutsättningar att göra sin metod användbar även för socialpsykologiska undersökningar och avveckla alla konflikter med sociologin. Den frågar efter för medlemmarna i en grupp gemensamma drag, och den försöker förklara gemensamma förhållningssätt med gemensamma levnadsöden. Dessa levnadsöden är emellertid inte - och ju större grupper, i desto mindre grad - tillfälliga och personliga, utan de är identiska med just denna grupps socioekonomiska situation. Analytisk socialpsykologi betyder alltså: att förstå en grupps driftsstruktur, den libidinösa, till stor del omedvetna hållningen, utifrån dess socioekonomiska struktur. Men här tycks en invändning vara på plats. Psykoanalysen förklarar driftsutvecklingen just ur de första barndomsårens levnadsöden, alltså en period då mänskan ännu knappast har med "samhället" att göra, utan nästan uteslutande lever i familjens krets. Hur ska alltså, enligt psykoanalytisk uppfattning, de socioekonomiska förhållandena kunna vinna så stor betydelse? Det rör sig här bara om ett skenproblem. Visserligen utgår de första avgörande intrycken på det uppväxande barnet från familjen, men familjens hela struktur, alla typiska emotionsförhållanden inom den, alla därigenom företrädda uppfostringsideal är å sin sida själva betingade av familjens sociala och klassmässiga bakgrund, av den sociala struktur ur vilken de växer fram. (Emotionsförhållandet mellan t.ex. far och son är helt annorlunda i en familj i det borgerliga, patriarkaliska samhället än i en "familj" i ett matriarkaliskt samhälle.) Familjen är det medium genom vilket samhället resp. klassen präglar barnet och därmed den vuxne med sin specifika struktur; familjen är samhällets psykologiska agent.
De hittillsvarande psykoanalytiska arbeten som försöker använda psykoanalysen på sociologiska problem, motsvarar till övervägande del inte de krav som måste ställas på en analytisk socialpsykologi.[9] Felet börjar vid bedömningen av familjens funktion. Man såg visserligen att den enskilde bara kan förstås som församhälleligad varelse, man upptäckte att det är barnets relationer till familjens olika medlemmar som avgörande bestämmer dess driftsutveckling, men man ignorerade nästan helt att familjen i sin tur i hela sin psykologiska och sociala struktur, med sina specifika uppfostringsmål och affektiva inställningar är en produkt av en bestämd klasstruktur, att den faktiskt bara är en psykologisk agent för det samhälle och den klass ur vilken den växer fram. Man hade hittat nyckeln för hur samhällets psykologiska påverkan på barnet ska förstås, men man insåg den inte. Hur kunde detta ske? De psykoanalytiska forskarna behärskades här av en fördom som de delade med alla andra borgerliga forskare - också de progressiva - nämligen antagandet att det borgerligt-kapitalistiska samhället är absolut; den mer eller mindre klart medvetna föreställningen att det "normala" samhället och de psykiska fakta som kan finnas i det skulle vara typiska för "samhället" överhuvudtaget.
Men det fanns dessutom en speciell orsak till att särskilt de analytiska författarna gjorde detta fel. Objektet för deras undersökningar var ju i första hand sjuka och friska medlemmar av det moderna borgerliga samhället, till och med övervägande av den borgerliga klassen.[10] Hos dessa var alltså den av familjestrukturen betingande bakgrunden lika resp. konstant.
Det som avgjorde och skilde levnadsödet var alltså på denna allmänna grund baserade individuella och, ur samhällelig synvinkel sett, tillfälliga händelser. De psykiska drag som uppstår ur ett samhälle som är baserat på klasstänkande och klassunderordning, ett förvärvsliv grundat på uppnående efter "rationella metoder" etc. var gemensamma för alla undersökningsobjekt. Det som skilde dem åt var om någon hade en översträng far som han som barn var överdrivet rädd för, en annan hade en något äldre syster som fick hela hans kärlek eller en tredje en mor, som band honom så starkt till sig att han senare aldrig kunde uppge denna libidinösa bindning. Visst var dessa personliga öden av största vikt för den individuella utvecklingen, och med undanröjandet av de själsliga svårigheter som hade vuxit fram ur dessa öden hade analysen som terapi fullgjort sina skyldigheter, d.v.s. de hade gjort patienten till en till den bestående samhälleliga verkligheten anpassad människa. Längre gick inte analysens terapeutiska mål - och behövde ej heller gå längre; längre gick emellertid ej heller den teoretiska insikten. Mera fordrades inte för analysens huvudsakliga arbetsområde, personlighetspsykologin. Ty bortseendet från de samhälleliga strukturer som betingade familjestrukturen var i samband med personlighetspsykologin en praktiskt taget irrelevant felkälla.
Förhållandet var helt annorlunda om man övergick från personlighetspsykologiska till socialpsykologiska undersökningar. Det som i det förra fallet var ett praktiskt sett irrelevant slarv, måste i det senare fallet bli en för hela arbetet ödesdiger felkälla.
När man en gång uppfattade det borgerliga samhällets struktur och dess patriarkaliska familj såsom varande "normal", när man i det personlighetspsykologiska arbetet hade lärt sig att förstå de individuella differenserna ur de i sig tillfälliga traumata, började man på motsvarande sätt också att betrakta de olika socialpsykologiska fenomenen ur samma trauma-synvinkel, alltså som sociala tillfälligheter. Nödvändigtvis måste man på denna väg ge upp den egentliga analytiska metoden. Eftersom man inte bekymrade sig om olikheter i "levnadsödet", d.v.s. den ekonomiskt-sociala situationen i andra samhällsformationer, och följaktligen ej heller försökte att förstå människans psykiska struktur ur hennes sociala, blev man tvungen att, i stället för att analysera, analogisera, d.v.s. man behandlade mänskligheten eller ett särskilt samhälle som en individ, man överförde de specifika mekanismer som man hade funnit hos mänskan av idag på alla möjliga samhällsformationer och "förklarade" sedan deras psykiska struktur i analogi med dessa fenomen, framförallt av sjuklig art, som man typiskt nog fann hos mänskan i det egna samhället.
Vid detta analogiserande bortsåg man från en synpunkt som direkt hört till fundamenten för den analytiska personlighetspsykologin, nämligen att neurosen, vare sig det nu är det neurotiska symptomet eller det neurotiska karaktärsdraget, är resultat av att en "onormal" individs driftsstruktur saknar anpassning till den honom givna verkligheten; men att det hos massorna, alltså "friska", just föreligger förmågan till anpassning, d.v.s. att redan på grund av detta masspsykologiska fenomen överhuvudtaget inte kan förstås i analogi med neurotiska. Masspsykologiska fenomen kan endast förstås som resultatet av driftsstrukturens anpassning till den samhälleliga verkligheten, men ofta som en från den bestående samhälleliga verkligheten mer eller mindre starkt avvikande anpassning.
Det mest markanta exemplet på detta tillvägagångssätt är väl absolutgörandet av "oidipuskomplexet" (hatet mot fadern som härrör ur rivaliteten om modern) till en allmänmänsklig mekanism, fastän jämförande sociologiska och antropologiska undersökningar övertygande visar att denna specifika känsloinställning är typisk för familjen i det patriarkaliska samhället och inte har allmänmänsklig karaktär. Oidipuskomplexet absolutgörande leder till att man baserar hela mänsklighetens utveckling på fadershatets mekanism och de därav resulterade reaktionerna[11] utan att de undersökta gruppernas materiella levnadsprocess beaktas.
Om Freuds geniala blick även vid en sociologiskt felaktig utgångspunkt upptäckte något fruktbart och betydelsefullt,[12] så måste denna felkälla hos andra analytiska författare i sociologins och speciellt den marxistiska samhällsvetenskapens ögon leda analysen till direkt komprometterande resultat.
Men det vore fel att lasta psykoanalysen som sådan för detta. Tvärtom, just den psykoanalytiska personlighetspsykologins klassiska metod behövde bara konsekvent tillämpas i socialpsykologin för att leda till helt oantastliga resultat. Felet låg inte i den psykoanalytiska metoden utan i att psykoanalytiska författare slutade att använda den på ett konsekvent och konkret sätt, när de istället för individer undersökte samhälle, grupper, klasser, kort sagt sociala fenomen.
Här behövs en kompletterande anmärkning. Vi har i centrum för vår framställning placerat driftsapparatens modifierbarhet genom utveckling av yttre, d.v.s. sociala, faktorer. Man får emellertid inte bortse från att driftsapparaten, kvantitativt såväl som kvalitativt, har vissa psykologiskt och biologiskt betingade gränser för sin modifierbarhet och att den bara inom dessa gränser påverkas av sociala faktorer. Men till följd av den lagrade energimängden är driftsapparaten själv en synnerligen aktiv kraft som i sin tur tenderar att ändra livsvillkoren i överensstämmelse med driftsmålen.[13] I växelspelet av påverkan mellan de psykiska impulserna och de ekonomiska villkoren har de senare ett primat. Inte i den meningen att de skulle vara det starkare motivet - denna frågeställning skulle röra ett skenproblem därför att det inte alls rör sig om kvantitativt jämförbara "motiv" på samma nivå - men ett primat i den meningen att tillfredsställelsen av en stor del av behoven, speciellt de mest trängande, självbevarelsebehoven, är bundna till den materiella produktionen, och att den ekonomiska utommänskliga verkligheten är långt mindre modifierbar än den mänskliga driftsapparaten, speciellt då sexualdrifterna. En konsekvent tillämpning av den analytiska personlighetspsykologins metod på sociala fenomen ger följande socialpsykologiska metod: de socialpsykologiska fenomenen skall uppfattas som processer i driftsapparatens aktiva och passiva anpassning till den socioekonomiska situationen. Driftsapparaten själv är - i vissa grundläggande avseenden - biologiskt given, men till stor del modifierbar, de ekonomiska villkoren har rollen som primärt formande faktorer. Familjen är det väsentliga medium genom vilket den ekonomiska situationen utövar sitt formande inflytande på den enskildes psyke. Socialpsykologin skall förklara gemensamma - socialt relevanta - psykiska förhållningssätt och ideologier - och särskilt deras omedvetna rötter - utifrån de ekonomiska villkorens inverkan på libidinösa strävanden. Även om socialpsykologins metod skulle stå i god samklang med såväl den freudska personlighetspsykologins metod som med den materialistiska historieuppfattningens krav, uppstår svårigheter när den analytiska metoden konfronteras med en felaktig, vida utbredd interpretation av den marxistiska teorin: uppfattningen av den historiska materialismen som psykologisk teori och speciellt som ekonomistisk psykologi.
Om det verkligen är så som Bertrand Russell menar,[14] att Marx såg (som avgörande motiv för mänskligt handlande) att "göra pengar" och Freud såg kärleken, då skulle förvisso de båda vetenskaperna vara oförenliga så som Russell tror. Men om den av Russell citerade dagsländan verkligen kunde tänka teoretiskt skulle den, istället för det i hennes mun lagda svaret, förklara att Russell helt och hållet missförstår såväl psykoanalysen som marxismen, att psykoanalysen just undersöker biologiska faktorers, drifternas, anpassning till sociala faktorer, och att marxismen överhuvudtaget inte är någon psykologisk teori. Russell är inte den ende som missförstår båda teorierna så, han befinner sig härvidlag i sällskap med en rad teoretiker och utbredda uppfattningar.
Särskilt tydligt och drastiskt företräds denna uppfattning av den materialistiska historieuppfattningen som en ekonomistisk psykologi av Hendrik de Man. Han säger[15]: Marx själv formulerade som bekant aldrig sin motivlära. Han skrev inte ens vad som ska förstås med klass; döden avbröt hans sista verk när han höll på att ägna sig åt detta. Det finns dock inget tvivel om de grundåskådningar från vilka han utgick; dessa bekräftas också utan definition som tyst förutsättning genom sin ständiga tillämpning i såväl hans vetenskapliga som hans politiska verksamhet. Varje ekonomisk lärosats och varje politisk-strategisk mening hos Marx beror på den förutsättningen att de mänskliga viljemotiven, varigenom det samhälleliga framåtskridandet försiggår, i första hand är dikterade av det ekonomiska intresset. Samma tanke skulle den moderna socialpsykologins språk uttrycka som bestämning av samhälleligt beteende genom förvärvsdriften, d.v.s. driften att tillägna sig materiella värden. Om Marx själv ansåg att denna eller liknande formler var överflödiga, så kan detta enkelt förklaras av att deras innehåll ansågs vara självklart för hela hans samtida nationalekonomi.
Det som Hendrik de Man anser vara en "tyst förutsättning för marxismen", tyst därför att det var en självklar föreställning för alla samtida (läs: borgerliga) nationalekonomer, är inte alls Marx' uppfattning. Det finns ju också andra områden, där han inte delade sina samtida teoretikers uppfattningar.
Ej heller Bernstein är, om än mindre uttryckligt, långt borta från denna psykologistiska interpretation, när han vill göra en sorts äreräddning av den historiska materialismen genom följande anmärkning[16]: "Ekonomisk historieuppfattning behöver inte betyda att bara ekonomiska motiv erkännes utan bara att ekonomin är den alltid avgörande kraften för de stora historiska rörelserna."
Bakom denna suddiga formulering döljer sig uppfattningen av marxismen som en ekonomistisk psykologi som av Bernstein renas och förbättras i idealistisk mening.[17] Tanken att "förvärvsdriften" skulle vara det väsentliga och enda motivet för mänskligt handlande, är en liberalismens tanke. Den används från borgerligt håll å ena sidan som psykologiskt argument mot möjligheten att förverkliga socialismen[18]; å andra sidan interpreterades marxismen av sina småborgerliga anhängare i termer av denna ekonomistiska psykologi. I själva verket är den historiska materialismen långt ifrån en psykologisk teori. Den har bara några, mycket få, psykologiska förutsättningar.
För det första den, att det är mänskorna som gör sin historia, för det andra, att det är behoven som motiverar mänskligt handlande och kännande (hunger och kärlek), och vidare att dessa behov stegras under loppet av den samhälleliga utvecklingen och att denna behovsstegring är ett villkor för den ökade ekonomiska verksamheten.[19]
Den ekonomiska faktorn spelar i samband med psykologin i den historiska materialismen bara en roll i så måtto som de mänskliga behoven - och främst behoven av självbevarelse - till stor del finner sin tillfredsställelse genom produktion av varor, alltså i så måtto som drivkraften till produktion finns i behoven. Marx och Engels betonade visserligen att behovet av självbevarelse står framför alla andra, men de yttrade sig inte i detalj om de olika drifternas och behovens kvalitet. Men helt säkert ansåg de aldrig att "förvärvsdriften", alltså behovet som går ut på förvärvandet i sig, förvärvandet som självändamål, var det enda eller väsentligaste behovet. Det är bara ett naivt absolutgörande av ett psykiskt drag som i det kapitalistiska samhället har uppnått en oerhörd styrka när man deklarerar förvärvsdriften med denna styrka och utprägling som allmänmänsklig. Allra minst av Marx och Engels kan en sådan upphöjning av borgerligt-kapitalistiska drag till allmänmänskliga förväntas. De visste mycket väl vilken ställning inom sociologin som tillkommer psykologin, men de var inga psykologer och ville inte heller vara det genom att utöver dessa allmänna hänvisningar göra närmare uttalanden om den mänskliga driftsvärldens innehåll och mekanismer. De hade inte heller, bortsett från vissa icke föraktliga försök i den franska upplysningslitteraturen (framförallt Helvetius), tillgång till någon vetenskaplig materialistisk psykologi. Först psykoanalysen levererade denna psykologi och visade att "förvärvsdriften" visserligen spelar en viktig, men vid sidan om andra (genitala, sadistiska, narcissistiska m.fl.) behov ingalunda någon framträdande roll i mänskans själsliv. Särskilt kan psykoanalysen påvisa att "förvärvsdriften" till stor del inte alls har som grundorsak behovet att förvärva eller äga, utan att den själv bara är ett uttryck för narcissistiska behov, önskan att finna erkännande hos sig själv och andra. Det är klart att de narcissistiska behoven måste leda till en utomordentlig intensifiering av ägandebehovet i ett samhälle som ger den besuttne, den rike, största möjliga erkänsla och beundran medan i ett samhälle där ägandet inte är basen för socialt anseende utan denna bas utgörs av för helheten viktiga prestationer, samma narcissistiska impulser inte yttrar sig som "förvärvsdrift" utan som "driften" till socialt viktiga prestationer. Eftersom de narcissistiska behoven hör till de elementäraste och mäktigaste själsliga strävandena, är det speciellt viktigt att uppfatta att målen och därmed de konkreta innehållen i narcissistiska strävanden är avhängiga av ett samhälles bestämda strukturer, och att därför "förvärvsdrifterna" till stor del får sin imponerande roll tack vare den höga uppskattning ägandet har i det borgerliga samhället.
Om det alltså i den materialistiska historieuppfattningen talas om ekonomiska orsaker, så avses - bortsett från den just anförda betydelsen - inte ekonomi som subjektivt psykologiskt motiv utan som objektivt villkor för mänsklig levnadsaktivitet. Allt mänskligt agerande, tillfredsställelsen av alla behov är beroende av de befintliga naturliga ekonomiska villkorens egenart, och det är dessa villkor som föreskriver hur det mänskliga livet kommer att utformas. För Marx kan mänskornas medvetande vara förstås utifrån deras samhälleliga vara, från deras jordiska, reella och av produktivkrafternas tillstånd betingade liv. "Produktionen av idéer och föreställningar, kort sagt av medvetande är från första början omedelbart sammanflätad med den materiella verksamheten och med den materiella kommunikationen mellan människorna - med det verkliga livets språk. Föreställningarna, tänkandet, den andliga kommunikationen mellan människor framstår här ännu som direkta resultat av deras materiella förhållanden. Detsamma gäller om den andliga produktion, som tar sig uttryck i politikens, lagarnas, moralens, religionens och metafysikens språk. Människorna är producenter av sina föreställningar, idéer o.s.v., men människorna innebär de verkliga, verksamma människorna som betingas av en bestämd utveckling av produktivkrafterna och av den därtill svarande kommunikationen i vidaste mening. Medvetandet kan aldrig vara något annat än det medvetna varat, och människans vara är hennes verkliga livsprocess. När människorna och deras villkor i all ideologi ställs på huvudet som i en camera obscura, så uppstår detta fenomen lika naturligt ur deras naturliga livsprocess som fenomenet att föremålen hamnar upp och ner på näthinnan är en omedelbar följd av ögats fysiska egenskaper."[20]
Den historiska materialismen uppfattar den historiska processen som en process av mänskans aktiva och passiva anpassning till de henne omgivande naturliga villkoren. "Arbetet är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sitt förhållande till naturen. Människan uppträder själv som en naturmakt gentemot naturmaterialet."[21] Mänskan och naturen är de båda poler som inverkar på varandra och växelvis förändrar och betingar varandra. Den historiska processen är alltid bunden vid händelser baserade på naturvillkor utanför mänskan, och vid hennes egen beskaffenhet. Fastän Marx just utgick från hur oerhört mycket mänskan i den samhälleliga processen förändrar naturen och sig själv, betonade han alltid att alla förändringar är bundna till de naturliga villkoren. Just detta skiljer hans ståndpunkt från vissa idealistiska positioner som tilltror den mänskliga viljan oinskränkt makt.
Marx och Engels säger i sin Den tyska ideologin[22]: "De förutsättningar, som vi skall utgå ifrån, är inte tillfälliga och inte några dogmer; det är verkliga förutsättningar, som man bara kan komma ifrån i sin inbillning. Vi börjar med människorna av kött och blod, med deras handlingar och deras materiella levnadsbetingelser, såväl sådana som formats av naturen som sådana de själva skapat genom sin aktivitet. Dessa utgångspunkter kan som synes konstateras på rent empirisk väg.
Den första förutsättningen för all mänsklig historia är naturligtvis existensen av levande mänskliga individer. Det första sakförhållande som kan fastställas är således dessa individers fysiska egenskaper och deras därav betingade förhållande till den övriga naturen. Vi kan givetvis inte här gå in på människornas fysiologiska beskaffenhet eller på den omgivande naturens geologiska, orohydrografiska, klimatiska och andra egenskaper. All historieskrivning måste utgå från dessa naturliga förhållanden och från deras omgestaltning under historiens lopp genom den mänskliga aktiviteten."
Hur framstår nu, efter borttagande av de grövsta missförstånden, relationen mellan psykoanalys och historisk materialism?
Psykoanalysen kan på en alldeles bestämd punkt berika den historiska materialismens helhetsuppfattning, nämligen i den omfattande insikten om en verksam faktor i den samhälleliga processen, beskaffenheten av mänskan själv, hennes "natur". Den placerar mänskans driftsapparat i den rad av naturliga villkor som själva modifierar, men i vars natur också finns gränserna för modifierbarheten. Mänskans driftsapparat är ett av de "naturliga" villkor som tillhör den samhälleliga processens bas. Men inte driftsapparaten "i allmänhet" i sin biologiska "urform". Som sådan uppträder den aldrig i verkligheten utan alltid i en bestämd, just av den samhälleliga processen förändrad form. Det mänskliga psyket, resp. dess rötter, de libidinösa krafterna, hör till basen, men de är inte själva basen som en psykologisk interpretation menar, och det mänskliga psyket är också alltid ett av den samhälleliga processen modifierat psyke. Den historiska materialismen kräver en psykologi, d.v.s. en vetenskap om mänskornas själsliga egenskaper. Först psykoanalysen har levererat en psykologi som är användbar för den historiska materialismen.
Denna komplettering är särskilt viktig på grund av följande: Marx och Engels konstaterade att allt ideologiskt skeende är beroende av den ekonomiska basen; de såg i det andliga "det i människohuvudet omsatta materiella". Visst kunde den historiska materialismen i många fall ge rätta svar utan alla psykologiska förutsättningar. Men ändå bara antingen där ideologin har en mer eller mindre målrationell karaktär med avseende på vissa klassmål, eller där det rör sig om att företaga den riktiga tillordningen mellan ekonomisk bas och ideologisk överbyggnad men utan att förklara hur vägen går från ekonomi till det mänskliga huvudet eller hjärtat.[23] Men hur omsättningen av det materiella till mänskohuvudet gick till, därom varken kunde eller ville - i brist på en användbar psykologi - Marx och Engels ge något svar. Psykoanalysen kan visa att ideologierna är produkter av bestämda önskningar, driftsyttringar, intressen och behov som själva till stor del inte uppträder medvetet, utan som "rationalisering" i ideologins form; men att dessa driftsyttringar själva å ena sidan växer fram på grundval av biologiskt betingade drifter men dock så att de i sin kvantitet och sitt innehåll är präglade av individens resp. hans klass' socioekonomiska situation. Om, som Marx säger, människorna är sina ideologiers producenter så kan just den analytiska socialpsykologin beskriva och förklara egenarten hos den process varigenom ideologierna produceras, och formen för samverkan mellan "naturliga" och samhälleliga faktorer i denna process. Psykoanalysen kan alltså visa hur den ekonomiska situationen via driftslivet omsättes till ideologi. Därvid ska särskilt betonas att denna "ämnesomsättning" mellan driftsvärld och omvärld leder till att människan som sådan förändras, precis som "arbetet" förändrar den utommänskliga naturen. Riktningen hos dessa förändringar kan bara antydas här. De ligger framförallt i det hos Freud ofta betonade växandet av jag-organisationen och den därmed förbundna tillväxten av sublimeringsförmågan.[24]
Psykoanalysen tillåter oss alltså att se ideologibildningen som en sorts "arbetsprocess", som en situation hos ämnesomsättningen mellan mänska och natur, varvid särarten består i att "naturen" i detta fall ligger inom och inte utom mänskan.
Psykoanalysen kan samtidigt ge upplysning om ideologierna och idéernas verkningssätt på samhället. Den kan visa att en "idés" verkan väsentligen beror på dess omedvetna och till bestämda driftstendenser appellerande innehåll, d.v.s. att det är formen och styrkan hos samhällets eller klassens libidinösa resonans som bestämmer över ideologiernas sociala verkan.
Om det så synes vara klart att den psykoanalytiska socialpsykologin har sin plats inom den historiska materialismen på en alldeles bestämd punkt, så ska här hänvisas till några punkter på vilka den omedelbart är i stånd att eliminera vissa svårigheter.
Till att börja med kan den historiska materialismen klarare bemöta vissa invändningar. När det påpekades vilken roll i historien ideella moment som frihetsvilja, kärlek till den grupp man tillhör etc. spelar, så kunde den historiska materialismen väl avböja denna frågeställning såsom varande psykologisk och inskränka sig till att påvisa de historiska händelsernas objektiva ekonomiska betingelser. Men man var inte i stånd till att svara klart på av vilken art och härstamning nu dessa - som psykiska pådrivningsmedel uppenbarligen mycket verksamma - mänskliga krafter är, och hur de skall inordnas i den samhälleliga processen. Psykoanalysen kan visa att det rationaliserade uttrycket av driftsartade libidinösa behov bara kan förstås från den socioekonomiska situationens inflytande på den givna driftsstrukturen hos den grupp som producerar ideologin resp. det bakomliggande behovet. Det är alltså möjligt för psykoanalysen att reducera även de sublimerade ideella motivationerna till sin jordiska libidinösa kärna, utan att därvid vara tvungen att se de ekonomiska behoven som de allena viktiga.
Den historiska materialismens brist på en adekvat psykologi ledde till att vissa av dess företrädare ställde upp en privat, rent idealistisk psykologi. Ett typiskt exempel - ännu mera typiskt är öppet idealistiska författare som Bernstein - är Kautsky. Han antar att det finns en hos människan medfödd "social drift"! Han beskriver relationen mellan denna sociala drift och de sociala förhållandena som följer: "Allt efter styrkan och svagheten hos hennes sociala drift kommer mänskan att mera vara benägen för det onda eller det goda. Inte desto mindre är detta beroende av hennes levnadsvillkor i samhället."[25] Det är klart att denna medfödda sociala drift inte är någonting annat än mänskans medfödda moraliska princip och att den kautskyska ståndpunkten bara i uttryckssättet skiljer sig från en idealistisk etik.[26]
De marxistiska författarna emellertid, som inte har gjort vändningen till en idealistisk psykologi och etik, skänker dock psykologin överhuvudtaget föga beaktande.[27] Nu är det visserligen riktigt - till vilket hänvisades ovan - att den samhälleliga processen också kan förstås utan psykologi men med kännedom om de ekonomiska, och av dessa beroende, sociala krafterna. Men då det inte är de samhälleliga lagarna som handlar utan levande mänskor, d.v.s. då de ekonomiska och sociala nödvändigheterna inte bara gör sig gällande genom det mänskliga rationella tänkandets medium utan framför allt genom den mänskliga driftsapparaten, dess libidinösa krafter, ger sig följande: för det första är den mänskliga driftsvärlden en naturkraft, som liksom andra (markens fruktbarhet, bevattning etc.) omedelbart hör till den samhälleliga processens bas och utgör en viktig faktor som under inflytande av den samhälleliga processen förändras och om vilken kännedom är nödvändig för den fullständiga förståelsen av den samhälleliga processen; vidare att ideologiernas produktion och verkningssätt bara riktigt kan förstås med kännedom om driftsapparatens funktion; slutligen att det uppstår vissa brytningar då de ekonomiskt betingade faktorerna träffar på detta medium, driftsvärlden, d.v.s. att den sociala processen p.g.a. driftsstrukturens egenart, framförallt i sitt tempo försiggår annorlunda - snabbare eller långsammare - än det kan förväntas då man teoretiskt bortser från den psykiska faktorn. Man erhåller alltså genom att använda psykoanalysen inom den historiska materialismen en metodisk förfining, en utvidgad kännedom om de i den samhälleliga processen verksamma krafterna, en ännu större säkerhet såväl i förståelsen av historiska skeenden som i prognosen av framtida samhälleliga händelser och speciellt den fullkomliga förståelsen av ideologierna.
Graden av fruktbarhet hos en psykoanalytisk socialpsykologi beror naturligtvis på den grad av betydelse som de libidinösa krafterna har i den samhälleliga processen. En blott tillnärmelsevis fullständig undersökning skulle gå långt utanför ramen för denna uppsats. Vi nöjer oss därför på denna punkt med några antydande grundläggande anmärkningar.
Om man frågar, genom vilka krafter ett visst samhälle hålles stabilt och genom vilka det skakas, så ser man att det visserligen är de ekonomiska villkoren, de samhälleliga motsättningarna som avgör ett samhälles stabilitet eller förfall, men att den faktor, som på basis av dessa villkor utgör ett oerhört viktigt element i den samhälleliga strukturen, är de i människan verksamma libidinösa tendenserna. Låt oss till att börja med utgå från en relativt stabil samhällelig konstellation. Vad håller mänskorna samman, vad möjliggör vissa solidaritetskänslor, vissa inställningar till under- och överordning? Visst, det är den yttre maktapparaten (alltså polis, justis, militär etc.), som inte låter samhället bryta samman, visst, det är de målrationella, egoistiska intressena som bidrar till formering och stabilitet. Men varken den yttre maktapparaten eller de rationella intressena skulle räcka till för att garantera att samhället fungerar, om inte mänskornas libidinösa krafter, som liksom är kittet utan vilket samhället inte skulle hålla samman, bidrar till produktionen av de stora samhälleliga ideologierna i alla kulturella sfärer.
Låt oss förtydliga detta på en särskilt viktig samhällelig konstellation, på förhållandet mellan klasserna. I den oss bekanta historien härskar en minoritet över en majoritet i samhället. Detta klassherravälde är inte resultat av list och bedrägeri, utan nödvändigt och betingat av samhällets ekonomiska helhetssituation, av produktivkrafternas ställning.
Så synes t.ex. för Necker, "folket, förbannat av äganderättslagar, alltid bara få det allra nödvändigaste för sitt arbete". Lagarna anses vara skyddsåtgärder för de ägande mot de icke ägande. De är, så skriver Linguet, en "sammansvärjning mot den talrika del av människosläktet, mot vilken denna ingenstans och på intet sätt kan finna hjälp".[28]
Upplysningen beskrev och kritiserade beroendeförhållandet, även om den inte såg dess ekonomiska grundval. De facto motsvarar detta konstaterande av en minoritets härskande det historiska förloppet. Men vilka är de faktorer som ger bestånd åt detta beroendeförhållande?
Det är väl i första hand fysiska tvångsmedel, och det är bestämda grupper som har uppdrag att handha dessa medel, men bredvid detta finns också en annan viktig faktor: den libidinösa bindningen, rädsla, kärlek, förtroende, som uppfyller majoritetens själar i deras förhållande till den härskande klassen. Denna själsliga inställning är emellertid inte villkorlig, tillfällig, den är uttryck för mänskornas libidinösa anpassning till de ekonomiskt nödvändiga levnadsvillkoren. Eftersom och så länge dessa nödvändiggör ett minoritetens härskande över majoriteten, anpassar sig också libidon till denna ekonomiska struktur och blir därmed till ett stabiliserande moment för klassförhållandet.
Utöver erkännandet av den libidinösa strukturens ekonomiska betingelse får socialpsykologin emellertid inte glömma att undersöka denna strukturs psykologiska bas; d.v.s. man ska inte bara utforska varför denna libidinösa struktur är nödvändig, utan hur den är psykologiskt möjlig, genom vilka mekanismer den fungerar. Vid undersökningen av rötterna för majoritetens libidinösa bindning till den härskande minoriteten kommer socialpsykologin att finna att denna bindning är en upprepning, resp. en fortsättning av den själsliga hållning som dessa vuxna mänskor som barn haft till sina föräldrar, speciellt till sin far (inom den borgerliga familjen). (Men man får inte glömma att detta speciella fader-barn-förhållandet i sin tur är samhälleligt betingat.) Det rör sig om en blandning av beundran, rädsla, tro på faderns kraft, klokhet och goda avsikter, d.v.s. affektivt betingad överskattning av intellektuella och moraliska kvaliteter, som vi finner den hos barnet i förhållande till fadern och hos den vuxne inom det patriarkaliska klassamhället i förhållande till medlemmar av den härskande klassen. Härmed nära förknippade är vissa moraliska principer, som låter den fattige föredra att lida framför att göra "orätt", som låter honom tro att meningen med hans liv är lydnad och pliktfullgörelse i de mäktigas tjänst etc. Också dessa för den sociala stabiliteten så oerhört viktiga etiska föreställningar är produkten av särskilda affektiva, emotionella relationer till dem som skapar och företräder dessa föreställningar. Självfallet är det inte överlåtet till slumpen att avgöra om sådana föreställningar uppstår eller inte. Tvärtom tjänar en stor del av kulturapparaten till att planmässigt och systematiskt skapa den socialt fordrade hållningen. Det är en viktig uppgift för socialpsykologin att visa den roll som hela utbildningsväsendet eller också t.ex. straffjustisen spelar här.[29]
Vi har plockat fram de libidinösa relationerna mellan den härskande minoriteten och den behärskade majoriteten därför att detta förhållande är den sociala såväl som den psykiska kärnan i varje klassamhälle. Men också alla andra relationer inom samhället bär sin speciella libidinösa prägel. T.ex. uppvisar relationerna mellan medlemmarna av samma klass en annan psykisk färgning inom småborgerskapet än inom proletariatet. Den libidinösa relationen till den politiska ledaren är annorlunda strukturerad i förhållande till den proletära ledaren som visserligen leder sin klass men identifierar sig med den och tjänar den och åter annorlunda i förhållande till den som står för massan som den starke mannen, som mäktig, förstorad pater familias och kommenderande ledare.[30]
Motsvarande mångfalden av möjliga libidinösa relationer, finns det faktiskt också de mest skilda arter av känslomässig bindning inom samhället. Deras beskrivning och förklaring är här, om också blott antydningsvis, helt omöjlig. Detta är en analytisk socialpsykologis huvuduppgift. Bara så mycket måste sägas att varje samhälle, liksom det har en bestämd ekonomisk och social, politisk och andlig struktur, också har en för sig helt specifik libidinös struktur. Den libidinösa strukturen är produkten av de socioekonomiska villkorens inverkan på driftstendensen och den i sin tur är ett viktigt bestämmande moment för känslobildningen inom samhällets olika skikt liksom för den "ideologiska överbyggnadens" beskaffenhet. Ett samhälles libidinösa struktur är det medium genom vilket ekonomins inverkan försiggår på de egentligt mänskliga, själsligt-andliga fenomenen.
Självfallet förblir ett samhälles libidinösa struktur lika lite konstant som dess ekonomiska och sociala. Men den har en relativ konstans sålänge samhällsstrukturen är i en viss jämvikt, d.v.s. alltså i den samhälleliga utvecklingens relativt konsoliderade faser. Då motsättningarna inom samhället växer, då en starkare söndring av en viss samhällsform börjar, uppträder också vissa förändringar i samhällets libidinösa struktur; traditionella bindningar, som bevarar samhällets stabilitet, försvinner, traditionella känslohållningar ändrar sig. Libidinösa krafter frigöres till nya användningsområden och förändras därmed i sin sociala funktion. De bidrar nu inte längre till att bevara samhället utan leder till utbyggnad av nya samhällsformationer, de liksom slutar att vara kitt och blir sprängämne.
Låt oss ännu en gång återvända till den i början diskuterade frågeställningen, drifternas förhållanden till levnadsödena, alltså mänskornas yttre livsbetingelser! Vi har sett att den analytiska personlighetspsykologin ser driftsutvecklingen som produkt av driftsstrukturens aktiva och passiva anpassning till livsbetingelserna. Förhållandet mellan samhällets libidinösa struktur och dess ekonomiska villkor är i princip exakt detsamma. Det rör sig om en process av samhällets libidinösa strukturs aktiva och passiva anpassning till de ekonomiska villkoren. Mänskorna, drivna av sina libidinösa impulser, förändrar å sin sida de ekonomiska villkoren, de åstadkommer att nya libidinösa strävanden och tillfredsställelser uppstår o.s.v. Avgörande är att alla förändringar i sista hand går tillbaka på de ekonomiska villkoren, att driftsyttringar och behov förändras och anpassar sig i enlighet med de ekonomiska villkoren, d.v.s. det för tillfället möjliga resp. nödvändiga.
Den analytiska psykologin har utan tvekan en plats inom den historiska materialismens uppfattning. Den undersöker en i relationen samhälle-natur verksam faktor, den mänskliga driftsvärlden, den aktiva och passiva roll som den spelar inom den samhälleliga processen. Den undersöker därmed samtidigt en avgörande faktor som är en förmedlande länk mellan den ekonomiska basen och ideologibildningen. Den analytiska socialpsykologin möjliggör därigenom den fulla förståelsen av den ideologiska överbyggnaden ur den mellan samhälle och natur sig utspelande processen.
Kort sammanfattning av resultaten av denna undersökning av en psykoanalytisk socialpsykologins metod och uppgift:
Metoden är den klassiska psykoanalysens, d.v.s. överförd till sociala fenomen: förståelsen av de gemensamma, socialt relevanta själsliga hållningarna utifrån processen av driftsapparatens aktiva och passiva anpassning till samhällets ekonomiska livsvillkor.
Den psykoanalytiska socialpsykologins uppgift är i första hand genomforskandet av socialt viktiga libidinösa strävanden, med andra ord, att framställa samhällets libidinösa struktur. Vidare skall socialpsykologin förklara denna libidinösa strukturs uppkomst och dess funktion i den samhälleliga processen. Teorin om hur ideologierna uppstår ur samverkan mellan själslig driftsapparat och socioekonomiska villkor, kommer därvidlag att vara ett särskilt viktigt avsnitt.
[1] "Överjaget" som instans för det pliktmässiga handlandet har enligt Freud känslorelationerna mellan barn och föräldrar att tacka för sin uppkomst och har alltså helt och hållet sin grund i drifterna.
[2] Under intryck av de libidinösa tillsatserna till självbevarelsedrifterna och den särskilda betydelsen hos de destruktiva tendenserna, har Freud modifierat sitt ursprungliga antagande dithän att han bara ställer de livsbevarande (erotiska) drifterna i motsats till förstörelsedriften (dödsdriften). Hur betydelsefull Freuds argumentation utan tvivel är för denna modifikation av hans ursprungliga ståndpunkt, så har den dock otvivelaktigt en mera spekulativ och mindre empirisk karaktär än hans ursprungliga inställning. Det tycks oss bero på en sammanblandning av biologiska fakta och psykologiska tendenser som Freud annars undvikit. Den står också i motsats till Freuds ursprungliga inställning, d.v.s. till uppfattningen av drifterna som primärt åstundande, åtrående, tjänande livstendenserna och anpassande sig till dem. En konsekvens av Freuds uppfattning tycks vara att den mänskliga själsaktiviteten har utvecklat sig under anpassning till livsprocesser och livsnödvändigheter och att drifterna som sådana just är motsatta den biologiska dödsdriften. Diskussionen om antagandet av dödsdriften pågår ännu inom den analytiska vetenskapen. Vi utgår i vår framställning av den psykoanalytiska teorin från Freuds ursprungliga inställning.
[3] En särskild roll spelar uppiskandet och tillfredsställandet av sadistiska tendenser som brukar äga rum när annan driftstillfredsställelse av positiv natur av socioekonomiska orsaker är uteslutna. Sadismen är den stora driftsreservoar, på vilken man brukar gripa tillbaka när man inte har någon annan - eller vanligtvis en dyrbarare - tillfredsställelsemetod att erbjuda och med vars hjälp man samtidigt förintar sin motståndare.
[4] Jfr Freud, Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie. Ges. Schr. V, Leipzig, Wien, Zürich 1924.
[5] "Psykoanalysens egentliga objekt är den församhälleligade mänskans själsliv. Massans själsliv kommer i fråga bara då individuella fenomen kommer till synes i massan (som t.ex. ledarens roll), och vidare såvida den kan förklara sådana yttringar hos massan som rädsla, panik, lydnad o.s.v. utifrån sina erfarenheter av den enskilde individen. Men det tycks som om klassmedvetandet som fenomen knappast är tillgängligt för psykoanalysen, och problem som massrörelser, politik, strejker, som faller under sociologin, kan inte vara föremål för dess metod." ("Dialektischer Materialismus und Psychoanalyse", Unter dem Banner des Marxismus, III, 5, s. 737). Vi betonar den principiella betydelse av detta metodiska problem, skillnaden till den av Reich företrädda ståndpunkten, som han, vilket hans sista arbeten visade, tycks ha modifierat på ett givande sätt. Vi återkommer senare till den mångfaldiga överensstämmelsen med hans utmärkta empiriska socialpsykologiska undersökningar.
[6] Jfr vad gäller det metodiska redogörelserna i Fromm, Die Entwicklung des Christusdogmas, Wien 1931; vidare Bernfeld, "Sozialismus und Psychoanalyse mit Diskussionsbemerkungen von E. Schimmel und B. Lantos", (Der sozialistische Arzt, II, 2/3, 1926); W. Reich, "Dialektischer Materialismus und Psychoanalyse", (Unter dem Banner des Marxismus, III, 5).
[7] Freud, Massenpsychologie und Ich-Analyse, Ges. Schr. VI, s. 261.
[8] Jfr i denna fråga G. Simmels klargörande anmärkningar, Über das Wesen der Sozialpsychologie.
[9] Även om man bortser från vetenskapligt värdelösa försök (som t.ex. de ytliga skrifterna av A. Kolnai som en gång framträdde som psykoanalytiker, t.ex. i "Psychoanalyse der europäischen Politik"), gäller denna kritik sådana författare som Reik, Roheim m.fl., som har behandlat socialpsykologiska temata. Ett undantag utgör S. Bernfeld som särskilt har hänvisat till de sociala betingelserna för alla pedagogiska bemödanden ("Sysiphos oder über die Grenzen der Erziehung"), och framförallt W. Reich, vars uppskattning av familjens roll långtgående överensstämmer med den här utvecklade åsikten. Reich har särskilt utförligt undersökt det viktiga problemet med de samhälleliga betingelserna och sexualmoralens samhälleliga funktioner. Jfr hans "Geschlechtsreife, Enthaltsamkeit, Ehemoral" och den nyss utkomna skriften "Einbruch der Sexualmoral".
[10] Man måste visserligen hos individen skilja de för hela samhället typiska dragen från dem som utmärker klassen, men då hela samhällets psykiska struktur präglar vissa grundläggande drag för de enskilda klasserna, är klassernas speciella drag trots all deras betydelse bara av sekundär vikt i jämförelse med hela samhällets. Just motsägelsen mellan den - åtminstone eftersträvade - relativa enhetligheten i de olika klassernas psykiska struktur och de motsatta strävandena i deras ekonomiska intressen är ett karakteristikum för klassamhället, kamouflerat i ideologier. Ju starkare ett samhälle sönderfaller ekonomiskt, socialt och psykologiskt, ju mer den bindande kraften i hela samhället resp. den i detta härskande klassen försvinner, desto större blir också skillnaden i psykisk struktur för de olika klasserna.
[11] Jfr hans Totem und Tabu.
[12] I Zukunft einer Illusion (1927) avviker Freud från den ståndpunkt som bortser från den samhälleliga realiteten och dess förändring och kommer, i det han inser de ekonomiska villkorens betydelse från den personlighetspsykologiska frågeställningen, hur religion är möjlig (personlighets-)psykologiskt (nämligen som upprepande av den infantila inställningen till fadern), till den socialpsykologiska frågeställningen, varför religion är socialt möjlig och nödvändig. Han finner svaret att religionen behövdes så länge människorna genom sin vanmakt i förhållande till naturen, alltså genom den ringa graden av utveckling av produktivkrafterna, behövde den religiösa illusionen; att den emellertid med teknikens tillväxt, men också med den därmed förknippade processen "att bli vuxen", blir till en överflödig och skadlig illusion. Om förvisso också i denna skrift inte alla socialt relevanta funktioner för religionen berörs, särskilt inte problemet med vissa religionsformers sammanhang med bestämda sociala konstellationer, så är denna Freuds skrift dock den som metodiskt och innehållsmässigt står närmast en materialistisk socialpsykologi. (Det må innehållsmässigt bara erinras om satsen: "Det behöver inte sägas, att en kultur som lämnar ett så stort antal deltagare otillfredsställda och manar till uppror, vare sig har utsikt att hålla sig kvar för alltid eller förtjänar det"!) Freuds bok närmar sig den unge Marx' ståndpunkt, vilken rentav skulle kunna tjäna som motto: "Religionens upphävande som folkets illusoriska lycka är ett krav för dess verkliga lycka. Kravet att uppge illusionerna om ett tillstånd är kravet att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Kritiken av religionen är alltså i sitt innersta kritiken av jämmerdalen, vars helgongloria är religionen." (Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Lit. Nachlaß 1923, bd 1, s. 385.) I sitt nästkommande arbete som behandlar socialpsykologiska problem, Das Unbehagen in der Kultur fortsätter emellertid Freud inte dessa linjer, vare sig innehållsmässigt eller metodiskt.
[13] Jfr det senare citerade yttrandet av Marx i Kapitalet om behovsstegringen som källa till den vetenskapliga utvecklingen.
[14] I en uppsats som publicerades 1927 i den judiska Forward, "Warum ist die Psychoanalyse populär?" (citerad hos Kautsky, Der historische Materialismus, bd I, s. 340/342) skriver Russell: "Naturligtvis är den (psykoanalysen) helt oförenlig med marxismen. Ty Marx lägger huvudvikten på det ekonomiska motivet, som på sin höjd har samband med självbevarelsen. Psykoanalysen betonar däremot det psykologiska motivet, som hänger samman med självbevarelsen genom fortplantningen. Otvivelaktigt är båda ståndpunkterna ensidiga, båda motiven spelar en roll." Russell talar sedan om dagsländan, som på larvstadiet bara har organ att äta men inte att älska med, medan den som fullt utvecklad insekt (Imago) däremot bara har fortplantningsorgan men inga till näringsupptagande. Den behöver bara fortplantningsorganen då den på detta stadium bara blir levande några timmar. Vad skulle ske, skulle dagsländan bara tänka teoretiskt? Som larv skulle den vara marxist, som imago freudian. Marx, "British Museums bokmal" skulle vara den riktiga representanten för larvfilosofin. Russell själv kände sig mera dragen till Freud, ty "han är inte okänslig för kärlekens glädjeämnen men förstår sig däremot inte på att göra pengar, alltså inte på den ortodoxa ekonomin, som skapats av uttorkade äldre herrar".
[15] Zur Psychologie des Sozialismus, 1927, s. 281.
[16] Die Voraussetzungen des Sozialismus und die Aufgaben der Sozialdemokratie, Stuttgart 1899, s. 13.
[17] Kautsky avvisar redan i början av sin bok Der historische Materialismus den psykoanalytiska tolkningen mycket bestämt, men utvidgar den historiska materialismen genom en rent idealistisk psykologi, genom antagandet av en ursprunglig "social drift".
[18] Som ju överhuvudtaget en stor del av de mot den historiska materialismen riktade angreppen träffar det inte denna utan dess av "vänner" eller motståndare insmugglade specifikt borgerliga tillsatser.
[19] "Liksom vilden måste kämpa med naturen för att tillfredsställa sina behov för att upprätthålla livet och fortplanta sig, måste den civiliserade människan göra detsamma, och hon måste göra det i alla samhällsformer och i alla möjliga produktionssätt. Med sin utveckling utvidgar sig detta naturnödvändigheternas rike emedan behoven stiger; men genast utvidgas produktivkrafterna, som tillfredsställer dessa." Marx, Das Kapital, Hamburg 1922, III. [Se Bohmans mer korrekta översättning - MIA.]
[20] Marx-Engels, första delen av Die deutsche Ideologie, Marx-Engels-Archiv, bd I, s. 239.
[21] Marx, Das Kapital, s. 140.
[22] Jfr i denna fråga Bucharins arbete som särskilt betonar naturmomentet, Die Theorie des historischen Materialismus, 1922, och det arbete av K. A. Wittvogel som särskilt behandlar och förklarar detta problem, "Geopolitik, geographischer Materialismus und Marxismus". (Unter dem Banner des Marxismus III, a.a., s. 237 ff.)
[23] Vad gäller frågan om den ideologiska överbyggnadens väsen, jämför också Engels brev till Mehring (den 14. juli 1893, citerat enligt Duncker, Über historischen Materialismus, Berlin 1930): "Vi har nämligen alla först lagt och måste lägga huvudvikten vid avledandet av de politiska, rättsliga och andra ideologiska föreställningarna och av dessa förmedlade handlingar ur de ekonomiska grundfakta. Därvid har vi då bortsett från den formella sidan till förmån för den innehållsmässiga: det sätt på vilket dessa föreställningar uppstår."
[24] Att det med detta också skulle finnas en tillväxt av överjaget och bortträngningen tycks oss som en inre motsägelse. Jagets tillväxt och sublimeringsmöjligheterna betyder ju just ett bemästrande av drifterna på annat sätt än genom bortträngningen.
[25] A.a., s. 262.
[26] Samma ståndpunkt intar Kautsky, när han bemöter antagandet att den historiska materialismen skulle vara en ekonomisk psykologi på följande sätt: "Skulle den materialistiska historieuppfattningen verkligen påstå att människorna bara påverkas av ekonomiska motiv eller av materiella intressen, då skulle det inte löna sig att vi utförligt sysselsatte oss med den. Då vore den ju bara en förgrovning av den gamla åskådningen, som i egoismen eller i strävan efter lust ser det enda motivet för mänsklig handling. Då hade också Marx och Engels vederlagt sin teori genom sin egen praxis på ett slående sätt, ty det har aldrig funnit två människor som varit mer oegennyttiga och mindre påverkade av materiella motiv än mina båda läromästare" (a.a., s. 6). Här visar sig klart Kautskys idealistiska ståndpunkt. Han märker på intet sätt att ekonomiska motiv strävan efter lust är två helt olika saker, och att också de värdefulla personliga kvalitéerna inte står fria från behov av de mest olika slag.
[27] Bucharin har i sitt verk Theorie des historischen Materialismus ägnat ett särskilt kapitel år psykologins problem. Han förklarar däri fullständigt riktigt att en klass psykologi inte är identisk med dess "intresse", med vilket han åsyftar de reella ekonomiska intressena; att emellertid alltid klassens psykologi måste förstås utifrån sin ekonomisk-sociala roll. Han nämner som exempel situationer där en stämning av förtvivlan griper massorna eller grupper efter ett stort nederlag i klasskampen. "Då är ett sammanhang med klassintresset påvisbart, men detta sammanhang är av egendomlig art: kampen fördes med intressenas dolda drivfjädrar, men nu är de stridandens armé slagen; därav uppstår upplösning, förtvivlan, man börjar hoppas på ett under, man predikar flykt undan människor, blickarna riktar sig upp mot himlen." Bucharin fortsätter sedan: "Vi ser alltså, att vi vid betraktandet av klasspsykologin har att göra med ett återigen komplicerat fenomen, som ingalunda låter sig hänföras till det nakna intresset, men som alltid kan förklaras genom varje konkret miljö som klassen råkat i." Han talar sedan om de ideologiska processerna som om en särskild sorts arbete. Men då han inte förfogar över en motsvarande psykologi kommer han inte längre än till detta konstaterande.
[28] Citerat efter Grünberg i "Verhandlungen des Vereins für Sozialpolitik", Stuttgart 1924, s. 31.
[29] Jfr Fromm, "Zur Psychologie des Verbrechers und der strafenden Gesellschaft", Imago XVIII, s. 12. - Kulturapparaten tjänar inte bara till att styra de libidinösa krafterna (speciellt de pregenitala och partialdrifterna) hos människorna i särskilda, socialt önskvärda riktningar, utan också till att försvaga de libidinösa krafterna så att de inte blir en fara för den sociala stabiliteten. I denna dämpning av de libidinösa krafterna resp. deras återförvisning till det pregenitala området kan man också forma en orsak till vissa samhällens sexualmoral.
[30] Freud har i sin Massenpsychologie und Ich-Analyse just hänvisat till de libidinösa momenten i förhållandet till ledaren. Han har emellertid uppfattat ledaren abstrakt, liksom han uppfattar "massan" abstrakt, d.v.s. utan hänsyn till dess konkreta situation. Därigenom får också framställningen av de psykiska processerna en abstraktion som inte motsvarar verkligheten där det präglas en bestämd sorts relation till ledaren, till det allmänna. Överhuvudtaget blir det avgörande problemet för socialpsykologin, klassernas relationer, ersatt av ett sekundärt, relationerna massa-ledare. Det är dock anmärkningsvärt att Freud i detta arbete konstaterar det borgerliga samhällets tendens till ringaktning av massan och att han inte delar detta.