Se även den engelska utgåvan.
Käre herr Mehring!
Inte förrän i dag har jag fått möjlighet att tacka för Er vänlighet att sända mig Ert verk om "Lessing-legenden". I mitt svar ville jag inte endast bekräfta att jag mottagit boken. Min avsikt var att även skriva litet utförligare om dess innehåll - därav förseningen.
Jag skall börja från slutet och först dröja vid Er artikel om den historiska materialismen. Det förefaller mig som om Ni lyckats presentera huvuddragen på ett ypperligt sätt, som måste övertyga alla läsare som inte har förutfattade meningar i denna sak. Skall jag anmärka på någonting, får det väl bli det faktum att Ni överdrivit min egen betydelse, även om man räknar in alla de upptäckter som jag möjligen så småningom kunde ha gjort på egen hand - men som Marx med sin snabbare uppfattningsförmåga och sitt betydligt vidare perspektiv hann göra långt före mig. När man har den stora förmånen att i fyrtio års tid samarbeta med en man som Marx, kan det ofta te sig som om man själv inte riktigt erhåller det erkännande man tycker sig förtjäna. Men om sedan den större tänkaren går bort, blir den överlevande kamraten i gengäld lätt överskattad, och just detta tycks nu ha blivit fallet för min del. Allt detta kommer historien att korrigera på ett rättvist sätt, när man väl har lagt näsan i vädret och inte längre behöver bekymra sig om den saken.
För övrigt är det endast en detalj jag finner otillfredsställande; här rör det sig emellertid om en svaghet som Marx och jag är medskyldiga till, eftersom vi i våra skriverier aldrig uttryckte oss med tillräcklig enträgenhet på denna punkt. Vi var nämligen alla tvungna att först och främst betona hur juridiska, politiska och på andra sätt ideologiska föreställningar - och handlingar som dessa föreställningar lett fram till - kan förklaras med hjälp av grundläggande ekonomiska fakta. För det sakliga innehållets skull försummade vi dock att ta upp de formella detaljerna: de olika sätt på vilka dessa föreställningar etc. kommit till. Detta har gett våra motståndare ett kärkommet tillfälle att missförstå och förvränga vad vi sagt - fallet Paul Barth är här rätt typiskt.
Uppbyggandet av ett ideologiskt system är visserligen en medveten tankeprocess, men det rör sig knappast om någon total medvetenhet hos den så kallade tänkaren. De verkliga drivkrafterna förblir obekanta för honom; annars skulle det helt enkelt inte röra sig om något ideologiskt tänkande. Vad han tror sig uppfatta är alltså falska eller skenbara drivkrafter. Eftersom det är fråga om en tankeprocess, härleder han såväl innehållet som formen från det rena tänkandet - antingen hans eget eller hans föregångares. Vad han arbetar med är enbart tankematerial, som han utan närmare granskning accepterar som resultat av tänkande - utan att söka efter något mer avlägset, gentemot tanken fristående ursprung. Detta är en självklar sak för honom, eftersom allt handlande förmedlas genom tänkandet och därför för honom också ter sig som uppbyggt på en grund av tänkande.
Den historiske ideologen (med historisk menas här att han tillhör någon av de sfärer - politiska, juridiska, filosofiska, teologiska etc. - som har med samhället och inte enbart med naturen att göra) besitter inom varje vetenskapsområde ett material, som självständigt format sig genom tidigare generationers tänkande och som haft sin självständiga utvecklingsgång via hjärnorna i denna generationskedja. Yttre fakta från det ena eller det andra området kan visserligen medverka vid avgörandet av denna utveckling, men den underförstådda förutsättningen går ut på att också dessa fakta egentligen bara är frukter av en tankeprocess, så vi befinner oss alltjämt inom tänkandets område, som tydligen med framgång kunnat smälta till och med de hårdaste fakta.
Det är framför allt denna skenbart självständiga historia - för författningar, lagsystem och alla olika former av ideologiska föreställningar - som förvirrar så många människor. Om Luther och Calvin "övervinner" den officiella katolska religionen, eller om Hegel "övervinner" Fichte och Kant, eller om Rousseau med sitt republikanska Contrat social "övervinner" den konstitutionelle Montesquieu - då är allt detta ting som stannar inom den teologiska, filosofiska eller politiska vetenskapen, representerar särskilda stadier i dessa tankeområdens historia och aldrig kommer utanför tänkandets sfär. Och eftersom bourgeoisien skapat en föreställning om den kapitalistiska produktionens evighet och slutgiltighet, kan till och med fysiokraternas och Adam Smiths seger över merkantilismen uppfattas som en seger för tanken; inte som tänkandets återspegling av förändrade ekonomiska villkor utan som den äntligen uppnådda riktiga uppfattningen om de hela tiden rådande förhållandena - om Rikard Lejonhjärta och Filip August haft vett att införa frihandel i stället för att slösa bort sina krafter på korståg, skulle vi alltså ha förskonats från femhundra års dumhet och elände.
Denna syn på saken - jag har här endast kunnat ge en antydan om den - har vi nog förbisett i orättvist hög grad. Det är den gamla historien: till en början försummas alltid formen för innehållets skull. Det har som sagt hänt även mig, och misstaget har vanligen inte gått upp för mig förrän långt efteråt. Därför är det mig fjärran att på något sätt vilja förebrå Er för detta - i min egenskap av medskyldig är jag sannerligen inte den rätte att göra något sådant - men jag vill ändå göra Er uppmärksam på denna faktor.
En sak som hänger samman med den är ideologernas helgalna föreställning att de olika ideologiska sfärer som förekommer i historien inte kan tänkas påverka denna, om man frånkänner dem en självständig historisk utveckling. Resonemanget bygger på den vanliga odialektiska uppfattningen att orsak och verkan utgör två motsatta poler; betydelsen av växelverkan räknar man överhuvud taget inte med. Det är nästan som om dessa herrar avsiktligt glömmer bort att en historisk omständighet, som från början egentligen framförts ur ekonomiska krav, också kan få en återverkan på såväl sin omgivning som de faktorer som skapat den. Se exempelvis sid. 475 i Ert verk, där Ni talar om Barths uppfattning om präster och religion! Det gladde mig att läsa Ert omdöme om denne gosse, vars banalitet verkligen överträffar alla förväntningar - och den karlen gör man till historieprofessor i Leipzig! Det måste erkännas att gubben Wachsmuth var en man av helt annat slag. Han var kanske inte heller något ljushuvud, men fakta hade han sinne för.
För övrigt vill jag om boken säga detsamma som jag sade om artiklarna, när de publicerades i "Neue Zeit": här har vi den hittills absolut förnämligaste skildringen av den preussiska statens ursprung. Jag kan gott tillägga att den är den enda skrift där detta ämne behandlats på ett tillfredsställande sätt, med en in i minsta detalj gående redovisning av de olika sammanhangen. Det enda man vill beklaga är att Ni inte haft möjlighet att ta med hela den fortsatta utvecklingen fram till Bismarcks regim. Jag hoppas att detta skall bli möjligt en annan gång, så att Ni kan ge en sammanhängande bild av hela utvecklingen från kurfursten Fredrik Wilhelms till kejsaren Wilhelm I:s dagar. De förberedande undersökningarna har Ni ju till största delen redan klarat av. På något sätt måste skildringen i alla händelser färdigställas, innan det gamla rucklet brakar ihop. Ett avslöjande av de patriotiska legenderna är väl inte precis någon nödvändig förutsättning för att man skall kunna störta den monarki som är klassförtryckets fasad - men det kan tjäna som ett av de effektivaste hjälpmedlen.
Då kommer Ni att i högre grad kunna framställa Preussens lokala historia som en del av Tysklands elände i dess helhet. På just denna punkt delar jag inte helt Er uppfattning, särskilt inte när det gäller orsakerna till Tysklands splittring och den tyska borgerliga revolutionens misslyckande på 1500-talet. När jag börjar omarbeta inledningen till "Bondekriget" - jag hoppas få tillfälle till det nästa vinter - skall jag passa på att ta upp den frågan. De orsaker Ni anger finns nog med i bilden där, men jag vill sätta dem i en annan ordning och komplettera bilden med ytterligare några detaljer.
Vid studiet av Tysklands historia - en enda fortlöpande berättelse om armod och förtvivlan - har jag alltid funnit att endast en jämförelse med motsvarande perioder i Frankrike kan ge en riktig uppfattning om proportionerna, eftersom vad som händer där blir den direkta motsatsen till vad som sker i vårt land. Där upprättades en nationalstat av feodalstatens skingrade rester just vid den tid då vi upplevde vår värsta förfallsperiod. Där fanns en sällsynt objektiv logik under hela händelseförloppet, medan förvirringen hos oss bara tilltog. Utländsk intervention representerades där under medeltiden av den engelska erövraren, som intervenerade mot den nordfranska nationalgruppen till förmån för den provencalska. Krigen mot England motsvarar på sätt och vis det trettioåriga kriget, som emellertid slutade annorlunda. Sedan kom centralmaktens strid mot de burgundiska vasallerna, som stödde sig på utländska besittningar och spelade en roll som påminner om Brandenburg-Preussens - kampen slutade dock med centralmaktens seger, så att nationalstaten kunde upprättas. Precis vid denna tid bröt nationalstaten i vårt land samman (om man nu kan kalla "det tyska kungadömet" inom det heliga romerska imperiet för en nationalstat) och plundrandet av tyskt område satte in i stor skala. Denna jämförelse kan te sig högst förödmjukande för oss tyskar, men just detta gör den så mycket mer instruktiv; och eftersom våra arbetare nu åstadkommit sådana förändringar att Tyskland återfått sin plats i ledningen för den historiska utvecklingen, bör det inte vara så svårt för oss att komma över den förnedring vårt land fått utstå.
Ett annat ytterst karakteristiskt drag i Tysklands utveckling är det faktum att ingen av de båda delstater, som till sist delade det tyska området emellan sig, var helt tysk. De utgjorde bägge kolonier på erövrat slaviskt område: Österrike en bayersk och Brandenburg en sachisk koloni - och sin makt inom Tyskland erhöll de enbart genom att stöda sig på främmande, icke-tyska besittningar: Österrike på Ungern (för att inte nämna Böhmen) och Brandenburg på Preussen. Vid den västra gränsen, där riskerna var störst, förekom ingenting sådant, vid den norra gränsen lät man Tysklands försvar mot Danmark ombesörjas av danskarna själva, och i söder fanns så litet att skydda att gränsvakterna - schweizarna - till och med lyckades frigöra sig från Tyskland!
Men nu har min utläggning kommit in på en mängd saker som egentligen inte har med ämnet att göra. Ni kan emellertid låta allt detta tjäna som bevis för vilken stimulerande effekt Ert verk haft på mig.
Ännu en gång tack och hjärtliga hälsningar från
Er
F. Engels