Skrivet: Från mitten av februari till början av mars
1884.
Publicerat: I tidningen Der Sozialdemokrat nr 11, den 13 mars 1884.
Källa: Marx Engels Werke bd XXI, s. 16-24; "Marx und
die »Neue Rheinische Zeitung» 1848-49".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
I följande artikel beskriver Engels den proletära revolutionens taktik och dess särdrag, under perioden för den borgerligt demokratiska revolutionen 1848-49. Han visar på den historiska betydelsen av massornas revolutionära kamp och vikten av en korrekt taktisk ledning för denna kamp. Han betonar att det proletära partiet bör sträva efter en omsorgsfull kombination av de allmänt demokratiska och de proletära uppgifterna. Engels ger ett exempel på Marx' taktik 1848-49 och uppmanar de tyska socialdemokraterna att kämpa för arbetarklassens ledande roll i den allmänna demokratiska rörelsen, att hävda proletariatets klassintressen, att inte påverkas av småborgerliga illusioner och att kraftfullt avslöja de härskande klassernas försök att bedra proletariatet med falska löften.
Vid Februarirevolutionens[1] utbrott bestod det tyska "kommunistpartiet" som vi kallade det, bara av en liten kärna; Kommunistiska förbundet, vilket var organiserat som ett hemligt propagandasällskap. Förbundet var hemligt bara därför att det vid den tiden inte existerade någon församlings- eller föreningsfrihet i Tyskland. Förutom arbetarföreningarna utomlands från vilka det rekryterade medlemmar, hade förbundet omkring 30 kommuner eller avdelningar inom landet och dessutom enskilda medlemmar på många platser. Men denna oansenliga kampstyrka hade en ledare av första rang, Marx, och tack vare honom ett taktiskt och principiellt program som än idag har sitt fulla värde, nämligen det Kommunistiska Manifestet.
Det är i första hand den taktiska delen av programmet som berör oss här. Denna del slog generellt fast att:
"Kommunisterna bildar inte ett separat parti i motsatsställning till andra arbetarpartier.
De har inga intressen skilda från och oberoende av proletariatet som helhet.
De sätter inte upp några egna sekteristiska principer för att gestalta och forma den proletära rörelsen.
Kommunisterna skiljer sig från andra arbetarpartier bara genom att: 1) I proletariatets nationella kamp i respektive länder föra fram och trycka på hela proletariatets gemensamma intressen, oberoende av nationalitet. 2) I de olika stadier som arbetarklassens kamp mot bourgeoisin måste genomgå, representerar de alltid och överallt rörelsens intressen som helhet.
Kommunisterna är därför i praktiken den mest avancerade och beslutsamma delen av arbetarpartierna i alla länder, den del som för alla andra framåt. I teorin, å andra sidan, har de framför massan av proletariatet fördelen att klart kunna förstå handlingslinjen, förutsättningarna, och det slutliga målet för den proletära rörelsen."
För det tyska partiet slog programmet särskilt fast att:
"I Tyskland kämpar det kommunistiska partiet gemensamt med bourgeoisin så snart denna uppträder revolutionärt, mot den absoluta monarkin, den feodala jordegendomen och småborgerskapet.
Men det försummar icke ett ögonblick att hos arbetarna utveckla ett så klart medvetande som möjligt om den fientliga motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat, så att de tyska arbetarna omedelbart kan vända de sociala och politiska förhållandena, som bourgeoisins herravälde måste medföra, mot bourgeoisin själv, så att i Tyskland kampen mot bourgeoisin genast börjar, sedan de reaktionära klasserna störtats.
Kommunisterna riktar sin huvuduppmärksamhet på Tyskland, emedan Tyskland står inför en borgerlig revolution", etc. (Manifestet, del IV).
Ett taktiskt program har aldrig rättfärdigat sig själv så väl som detta. Det utgavs inför revolutionen och motsvarade denna revolutions krav. Närhelst sedan dess ett arbetarparti har avvikit från programmet, har avvikelsen straffat sig själv och idag, efter nästan fyrtio år, tjänar det som vägledning för alla beslutsamma och klassmedvetna arbetarpartier i Europa, från Madrid till S:t Petersburg.
Februarihändelserna i Paris påskyndade den förestående tyska revolutionen och mildrade därigenom dess karaktär. Den tyska bourgeoisin segrade i kölvattnet av de franska arbetarnas revolution, istället för att segra i kraft av sin egen styrka. Innan den slutgiltigt hade störtat sina gamla motståndare - den absoluta monarkin, den feodala jordegendomen, byråkratin och det fega småborgerskapet - var den tvungen att möta en ny fiende, proletariatet. Emellertid visade sig genast effekterna av de ekonomiska förutsättningarna, som var klart underlägsna Frankrikes och Englands.
Den tyska bourgeoisin, som helt nyligen börjat etablera storindustri, hade varken styrkan eller modet att tillkämpa sig ovillkorligt herravälde i staten, det var inte heller någon tvingande nödvändighet. Proletariatet, som var outvecklat i samma mån och framvuxet i totalt intellektuellt slaveri, var oorganiserat och ännu inte ens förmöget till självständig organisering. Och det hade bara en svag känsla av den djupa motsättningen mellan sina intressen och bourgeoisins. Fastän proletariatet i själva verket var dess hotande motståndare, förblev det, å andra sidan, dess politiska bihang. Skrämda, inte av vad det tyska proletariatet var, utan vad det hotade att bli och vad det franska proletariatet redan var, såg bourgeoisin sin enda räddning i något slags kompromiss, även den mest fega, med monarkin och adeln. Då proletariatet ännu var obekant med sin historiska uppgift, fick massan av proletariatet till en början ta på sig rollen som bourgeoisins pådrivande yttersta vänster. Den tyska arbetarklassen var i första hand tvungen att tillkämpa sig de rättigheter som var oundgängliga för dess självständiga organisering av ett klassens parti: pressfrihet, förenings- och församlingsfrihet. Det vill säga rättigheter som bourgeoisin, för sin egen skull, borde ha kämpat för men som den nu i sin rädsla började ifrågasätta, speciellt gällande arbetarklassen. De några hundra kommunisterna i förbundet försvann i den oerhörda massan som plötsligt hade kastats in i rörelsen. Sålunda uppträdde i början det tyska proletariatet på den politiska arenan som ett utomordentligt demokratiskt parti.
På så sätt blev vår målsättning med Neue Rheinische Zeitung fastslagen genom händelsernas gång. Det kunde bara bli demokratin, men bara den demokrati som på varje punkt framhävde den specifika proletära karaktären som tidningen ännu inte kunde skriva in i sitt program. Om vi inte ville ta upp rörelsen och ansluta oss till dess mest avancerade, dess verkligt proletära del och föra den framåt, så fanns det inget annat kvar för oss att göra än att predika kommunism i ett litet provinsiellt blad och att bilda en liten sekt istället för ett stort aktionsparti. Men vi var redan förlorade för rollen som den ropande i öknen; vi hade studerat utopisterna alldeles för noga för det, och det var inte heller därför vi hade formulerat vårt program.
När vi anlände till Köln hade det gjorts förberedelser, dels av demokraterna och dels av kommunisterna, för en stor tidning. Det var önskvärt att göra den till en rent lokal Kölntidning och bannlysa oss från Berlin. Men efter tjugofyra timmar, speciellt tack vare Marx, hade vi tagit kommandot och tidningen blev vår, mot den eftergiften att uppta Heinrich Bürgers i redaktionen. Han skrev sedan bara en artikel (i nr 2) och aldrig någon mer.
Det var just Köln och inte Berlin vi skulle bege oss till. För det första så var Köln centrum i Rhenlandet, som hade genomgått Franska revolutionen och därigenom tillförts de moderna lagstiftande idéerna i Code Napoléon[2], och som dessutom hade utvecklat den viktigaste storindustrin och som i alla avseenden var den mest utvecklade delen av Tyskland. Det samtida Berlin kände vi alltför väl av egen erfarenhet: Med dess nykläckta bourgeoisi, dess krypande, inställsamma småborgerskap, stort i orden men litet på jorden, och den ännu helt omedvetna massan av arbetare, mängden av byråkrater, adel och annat hovpatrask; hela dess anda av "kunglig huvudstad". Avgörande var emellertid att i Berlin var den eländiga preussiska Landrecht förhärskande och politiska mål handlades av professionella polisdomare; i Rhenlandet däremot rådde Code Napoléon, som inte erkänner åtal mot pressen, därför att det förutsätter censur. Vid icke politiska förseelser, utan endast brott, dömde en jury, (i Berlin, efter revolutionen, dömdes den unge Schlöffel till ett års fängelse för en struntsak), och i Rhenlandet rådde dessutom förutsättningslös pressfrihet - som vi också använde till sista droppen.
Sålunda började vi den 1 juni 1848 med ett mycket begränsat aktiekapital av vilket bara en liten del var inbetalt, och aktieägarna var minst sagt opålitliga. Hälften av dem övergav oss omedelbart efter att första numret kommit ut och vid slutet av månaden hade vi inte längre några alls.
Den redaktionella sammansättningen var helt enkelt Marx' envälde. En stor daglig tidning, som måste vara färdig på en bestämd tidpunkt kan inte föra en konsekvent politik med någon annan sammansättning. Dessutom, Marx' envälde som var helt följdriktigt, var oomstritt och beredvilligt accepterat av oss alla. Det var i första hand hans klarsyn och orubblighet som gjorde denna tidning till den mest berömda tyska tidningen under revolutionens år.
Neue Rheinische Zeitungs politiska program bestod huvudsakligen av två punkter:
En enda, odelbar, demokratisk tysk republik och krig mot Ryssland, vilket innefattade återupprättandet av Polen.
Den småborgerliga demokratin var vid den tiden delad i två fraktioner: den nordtyska, som inte hade något emot att samarbeta med en demokratisk preussisk kejsare, och den sydtyska, då nästan endast Baden, som ville omvandla Tyskland till en federativ republik efter schweizisk modell. Vi bekämpade båda fraktionerna. Proletariatets intressen förbjöd lika väl preussificeringen av Tyskland som förevigandet av dess uppdelning i småstater. Dessa intressen gjorde det slutgiltiga enandet av Tyskland till en nation absolut nödvändigt. Detta var det enda som kunde tillhandahålla det slagfält, befriat från alla traditionella små hinder, där proletariatet och bourgeoisin kunde mäta sin styrka. Men proletariatets intressen förbjöd likaledes ett återupprättande av Preussens maktställning. Den preussiska staten med hela dess system, dess tradition och dess dynasti var precis den allvarliga inhemska motståndare som revolutionen i Tyskland måste störta, och dessutom, kunde Preussen bara ena Tyskland genom att slita det i stycken och utesluta det tyska Österrike. Upplösning av Preussen och upplösning av den österrikiska staten, och verklig förening i en tysk republik - något annat revolutionärt omedelbart program kunde vi inte ha. Detta kunde genomföras endast genom krig med Ryssland. Jag skall komma tillbaka till denna punkt senare.
För övrigt var tidningens ton på intet sätt högtidlig, allvarsam eller förvirrande. Vi hade helt och hållet föraktliga motståndare och behandlade dem alla med yttersta förakt. Den sammansvärjande monarkin, kamarillan, adeln, Kreuz-Zeitung,[3] hela reaktionen, över vilka kälkborgarna var moraliskt upprörda - behandlade vi bara med löje och förakt. Inte bara dem utan också de nya idolerna som framträdde på scenen efter revolutionen: Mars-ministrarna[4], Frankfurt- och Berlinförsamlingarna[5], och både deras höger och vänster. Det första numret började med en artikel som förlöjligade Frankfurtparlamentets innehållslöshet, meningslösheten i deras mångordiga tal och fegt flödande resolutioner. Det kostade oss hälften av aktieägarna. Frankfurtparlamentet var inte ens en diskussionsklubb, nästan inga debatter förekom där, utan för det mesta bara förberedda akademiska föreläsningar, och resolutioner antogs vilka var menade att inspirera de tyska kälkborgarna, men som inga andra brydde sig om.
Berlin-parlamentet hade större betydelse. Det stod emot en verklig makt, det debatterade inte och drev igenom resolutioner i luften. Följaktligen behandlades det mer ingående. Men också där blev idolerna på vänsterkanten, Schulze-Delitzsch, Behrends, Elsner, Stein, etc., attackerade lika skarpt som de i Frankfurt, deras obeslutsamhet, tveksamhet och småaktighet blev obarmhärtigt avslöjad, och det bevisades hur de steg för steg kompromissade sig fram till förräderi mot revolutionen. Detta framkallade naturligtvis en rysning hos den demokratiska småbourgeoisin, som ju bara framställt dessa idoler för sitt eget bruk. För oss innebar denna rysning bara ett tecken på att vi slagit huvudet på spiken.
Vi gick på samma sätt ut mot illusionen, som ivrigt spreds av småborgerskapet, att revolutionen hade avslutats i och med Marsdagarna och att det nu bara var att skörda frukterna av den. För oss kunde Februari- och Marsrevolutionerna ha haft en riktig revolutions kännetecken om de bara inte hade utgjort slutet av, utan tvärtom startpunkten för en långvarig revolutionär rörelse, i vilken, som i den stora franska revolutionen, folket skulle utvecklats än mer genom sin egen kamp och partierna skulle blivit mer och mer skarpt urskiljbara tills de helt sammanfallit med de stora klasserna, bourgeoisin, småbourgeoisin och proletariatet, och i vilken de enskilda styrkepositionerna skulle vunnits av proletariatet en efter en i en serie av slag. Följaktligen motsatte vi oss överallt också den demokratiska småbourgeoisin när den försökte skyla över sin klassmotsättning till proletariatet med favoritfrasen: trots allt så vill vi samma sak; alla skiljaktigheter beror blott på missförstånd. Men ju mindre vi tillät småbourgeoisin att missförstå vår proletära demokrati, desto tamare och mer eftergiven blev den mot oss. Ju skarpare och kraftfullare den bekämpas, desto villigare drar den sig undan och desto fler eftergifter gör den till arbetarpartiet. Det har vi blivit övertygade om.
Slutligen avslöjade vi de olika så kallade Nationella Församlingarnas parlamentariska kretinism[6] (som Marx kallade det). Dessa herrar hade låtit alla möjligheter till makt glida dem ur händerna, delvis låtit dem återgå igen till regeringarna. I Berlin, liksom i Frankfurt, stod sida vid sida på nytt förstärkta reaktionära regeringar och maktlösa församlingar, vilka icke dess mindre inbillade sig att deras maktlösa uttalanden skulle skaka världen i dess grunder. Detta efterblivna självbedrägeri var förhärskande även inom den yttersta vänstern. Vi sade dem rent ut att deras parlamentariska seger skulle sammanfalla med deras verkliga nederlag.
Och så hände både i Berlin och Frankfurt. När "vänstern" erhöll majoritet upplöste regeringen hela församlingen; den kunde göra så därför att församlingen hade förverkat allt folkets förtroende.
När jag senare läste Bougearts bok om Marat, fann jag att vi på mer än ett sätt omedvetet hade imiterat den stora förebilden, den ursprungliga "Ami du Peuple"[7] (inte den som förfalskades av rojalisterna) och att hela det utbrott av raseri och hela den förfalskning av historien, som genom nästan ett århundrade bara gett en förvrängd bild av Marat, uteslutande beroende på det faktum att Marat obarmhärtigt dragit undan slöjan på den tidens idoler, Lafayette, Bailly och andra, att han avslöjat dem som redan fullfjädrade förrädare av revolutionen; och att han, som vi, inte ville att revolutionen skulle förklaras avslutad, utan varaktigt fortsättande.
Vi deklarerade öppet att de som tillhörde den riktning vi representerade kunde inträda i kampen för uppnåendet av våra verkliga partisyften bara när de mest extrema av de officiella partier som fanns i Tyskland tog över statsrodret; till vilka vi då skulle vara i opposition.
Händelsernas gång förde med sig att förutom att driva gäck med våra tyska motståndare förekom det också häftiga utbrott. Parisarbetarnas uppror i juni 1848[8] fann oss på vår post. Från första skottet var vi förutsättningslöst på upprorsmakarnas sida. Efter deras nederlag hyllade Marx de besegrade i en av sina kraftfullaste artiklar.[9]
Sedan övergav våra återstående aktieägare oss. Men vi kunde glädja oss åt att vara den enda tidningen i Tyskland, och nästan i Europa, som höll det kuvade proletariatets fana högt, vid en tidpunkt då bourgeoisin och småbourgeoisin i alla länder överöste de besegrade med en storm av förtal.
Vår utrikespolitik var enkel: att företräda alla revolutionära folk, och att uppmana till ett allmänt krig av det revolutionära Europa mot den europeiska reaktionens mäktiga fästning - Ryssland. Från den 24 februari[10] och framåt stod det klart för oss att revolutionen endast hade en verkligt överväldigande fiende, Ryssland, och att ju mer rörelsen blev alleuropeisk desto mer tvingad blev denne fiende att inträda i kampen. Händelserna i Wien, Milano och Berlin var på väg att fördröja den ryska attacken, men det slutgiltiga utbrottet närmade sig ju närmare revolutionen kom Ryssland. Men om det lyckades att få Tyskland att börja krig mot Ryssland, så skulle det vara slut på Habsburgarna och Hohenzollrarna och revolutionen skulle segra över hela linjen.
Denna politik uppfyllde varje nummer av tidningen till själva den ryska invasionen av Ungern, vilken helt och fullt bekräftade våra förutsägelser och avgjorde revolutionens nederlag.
På våren 1849 när den avgörande striden kom närmare, blev tidningens språk mer våldsamt och hetsigt för varje nummer. Wilhelm Wolff påminde de schlesiska bönderna i "Den schlesiska miljarden" (åtta artiklar),[11] om hur de när de befriades från de feodala pålagorna blivit lurade på pengar och jord av jordägarna med hjälp av regeringen, och han krävde tusen miljoner thaler i kompensation.
Vid samma tid, i april, publicerades Marx' uppsats Lönearbete och kapital[12] i form av en serie ledarartiklar som klart pekade ut vår politiks sociala mål. Varje nummer, varje specialnummer, pekade på den stora strid som förbereddes, på skärpningen av motsättningarna i Frankrike, Italien, Tyskland och Ungern. Särskilt specialnumren i april och maj innehöll många upprop till folket att hålla sig beredda för direkt aktion.
"Utifrån, genom hela riket", uttrycktes förundran över att vi fortsatte vårt arbete så obekymrat mitt inne i en första klassens preussisk fästning, mitt framför ögonen på en garnison på 8.000 man och högvakten; men på grund av de åtta gevären med bajonetter och 250 skarpa patroner på redaktionen, och sättarnas röda jakobinermössor, ansågs också vårt hus av officerarna som en fästning, vilken inte var möjlig att erövra med en ren tankeövning.
Den 18 maj 1849 kom till sist smällen.
Upproret slogs ner i Dresden och Elberfeld, i Iserlohn var det inringat; Rhenlandet och Westphalen vimlade av bajonetter vilka, efter att ha fullbordat våldtäkten på det preussiska Rhenlandet var menade att riktas mot Palatinatet och Baden. Då till sist vågade regeringen försöket att komma oss in på livet. Halva redaktionen åtalades, andra halvan riskerade att utvisas som icke-preussare. Intet kunde göras åt det, så länge som en hel armékår stod bakom regeringen. Vi var tvungna att överge vår fästning, men vi retirerade med vår tross och våra vapen, med flygande fanor och klingande spel. Fanorna var det sista numret av tidningen, ett rött nummer, i vilket vi varnade Kölnarbetarna för hopplösa statskupper, och uttalade:
"När vi nu ger oss av tackar redaktörerna för Neue Rheinische Zeitung er för den sympati ni visat dem. Deras sista ord kommer alltid och överallt att vara: Arbetarklassens befrielse!"
Sålunda slutade Neue Rheinische Zeitung sin bana kort innan den fullföljt sitt första år. Börjande nästan utan finansiella medel - det lilla som lovats den förlorades till den, som vi sa - hade den uppnått en upplaga på nästan 5.000 i september. Belägringstillståndet i Köln stoppade upp den; i mitten på oktober var den tvungen att börja från början igen. Men i maj 1849, när den var indragen, hade den redan 6.000 prenumeranter igen, medan "Kölnische";[13] vid den tiden, enligt egna uppgifter, inte hade mer än 9.000. Ingen tysk tidning, dessförinnan eller senare, har någonsin haft samma makt och inflytande eller haft förmågan att elda de proletära massorna så effektivt som Neue Rheinische Zeitung.
Och det framför allt tack vare Marx.
När smällen kom skingrades redaktionen. Marx begav sig till Paris där upplösningen, som då förbereddes där, ägde rum den 13 juni 1849,[14] Wilhelm Wolff tog nu sin plats i Frankfurtparlamentet - nu när församlingen var tvungen att välja mellan att upplösas ovanifrån eller att ansluta sig till revolutionen; och jag reste till Palatinatet och blev adjutant i Willichs frivilligkår.
F. Engels
[1] Syftar på 1848 års revolution i Frankrike.
[2] Med Code Civil (Code Napoléon) menar Engels hela det system av borgerlig lagstiftning representerat av de fem lagtexterna (civilrätt, civil rättegångsordning, kommersiell rätt, brott och brottmål) utfärdade 1804-10 under Napoleon Bonaparte. Dessa lagtexter infördes i de västra och sydvästra delarna av Tyskland ockuperade av Napoleons Frankrike och fortsatte att gälla i Rhenlandet också efter det att det avträddes till Preussen 1815.
[3] Kreuz-Zeitung ("Korstidningen") - kallades den tyska dagstidningen Neue Preussische Zeitung, på grund av det kors (Lantvärnets emblem) som återfanns i huvudet. Tidningen, som utkom i Berlin från juni 1848 till 1939, var organ för den kontrarevolutionära hovklicken och de preussiska junkrarna.
[4] Syftar på ministrarna i den preussiska regering som kom till makten efter revolutionen i mars 1848 - Hansemann, Camphausen, och andra ledande inom den liberala bourgeoisin som förde en förrädisk samförståndspolitik med reaktionärerna.
[5] Syftar på Frankfurtparlamentet, den tyska nationalförsamlingen, som sammankallades efter marsrevolutionen och möttes i Frankfurt am Main den 18 maj 1848. Dess huvuduppgift var att avlägsna den politiska splittringen i Tyskland och att utarbeta en konstitution för hela Tyskland. På grund av den liberala majoritetens feghet och vacklan, och dess vänsters obeslutsamhet och inkonsekvens, kunde inte församlingen ta den högsta makten i sina händer och misslyckades att inta en beslutsam ståndpunkt visavi huvudfrågorna i 1848-49 års revolution i Tyskland. Den 30 maj 1849 var församlingen tvingad att flytta till Stuttgart. Den upplöstes av trupperna den 18 juni 1849.
Berlinförsamlingen sammankallades i maj 1848 för att utarbeta en konstitution "i samförstånd med kronan". Genom att anta denna princip för sin verksamhet, förnekade församlingen därigenom principen om folkets suveränitet; i november flyttades den enligt ett kungligt dekret till Brandenburg och upplöstes sedan under statskuppen i Preussen i december 1848.
[6] Parlamentarisk kretinism - en obotlig sjukdom, en sjukdom "som genomtränger sitt olyckliga offer med den högtidliga övertygelsen att hela världen, dess historia och framtid, styrs och bestäms av en majoritet av röster i den speciella representativa församling som räknar dem som sina medlemmar." (Engels, "Revolution och kontrarevolution i Tyskland")
[7] Bougearts bok Marat, l'Ami du peuple (Marat, folkets vän) utkom i Paris 1865. L'Ami du peuple - tidning utgiven av Marat 12 september 1789 till 14 juli 1793; den utkom under detta namn från 16 september 1789 till 21 september 1792, och var undertecknad: Marat, l'Ami du peuple.
[8] Syftar på Parisarbetarnas hjältemodiga uppror 23-26 juni 1848, vilket undertrycktes av den franska bourgeoisin med yttersta brutalitet. Denna resning var det första stora inbördeskriget mellan proletariatet och bourgeoisin.
[9] "Die Junirevolution", Marx-Engels Gesamtausgabe, del I. Band 7, s. 115-18. Artikelserien finns översatt till engelska under titeln "The June Revolution".
[10] Den 24 februari 1848 störtades Louis Philippe i Frankrike. När tsar Nikolaj I fick meddelandet om den franska februarirevolutionens seger gav han order till krigsministern om partiell mobilisering i Ryssland för att förbereda kampen mot revolutionen i Europa.
[11] Artiklarna publicerades i Neue Rheinische Zeitung från 22 mars till 25 april 1849. Se ex-vis "Till de preussiska böndernas historia".
[12] Se inledningen till "Lönearbete och kapital".
[13] Kölnische Zeitung - tysk dagstidning som började utkomma i Köln 1802; under 1848-49 års revolution och under reaktionen därefter återgav tidningen den preussiska liberala bourgeoisins fega och förrädiska politik; i slutet av 1800-talet knöts den till det Nationalliberala partiet.
[14] Den 13 juni 1849 organiserade det småborgerliga partiet La Montagne (Berget) en fredlig demonstration i Paris i protest mot insättandet av franska trupper för att slå ned revolutionen i Italien. Demonstrationen upplöstes av militären. Många av ledarna i "Berget" arresterades och deporterades eller tvingades emigrera.