Publicerat: I "New York Tribune", den 27 juni 1852.
Källa: Marx Engels Werke bd 8, s. 85-88; "Revolution
und Konterrevolution in Deutschland".
Översättning: Sven Vallmark
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vi kommer nu till det sista kapitlet i den tyska revolutionens historia, nationalförsamlingens konflikt med de skilda staternas regeringar, särskilt Preussens, och Syd- och Västtysklands resning och slutliga underkuvande genom Preussen.
Vi har redan sett nationalförsamlingen i Frankfurt i arbete. Vi har sett hur den trakterades med sparkar av Österrike och med skällsord av Preussen och hur de mindre staterna vägrade den lydnad. Vi har sett hur den hölls för narr av sin egen vanmäktiga central-"regering", som i sin tur lät dra sig vid näsan av varje furste. Till slut antog dock tingen en för denna svaga, vacklande och menlösa lagstiftande församling hotfull gestalt. Vare sig man ville det eller inte måste man bekväma sig till den slutsatsen, att "den upphöjda tyska enhetstanken hotades i sitt förverkligande", vilket betydde varken mer eller mindre än att församlingen i Frankfurt med allt vad den hade uträttat och alltjämt ville uträtta högst sannolikt skulle komma att gå upp i rök. Därför tog den på fullt allvar itu med arbetet att så snabbt som möjligt fullborda sitt stora verk, "riksförfattningen".
Men därvid dök en svårighet upp. Av vilket slag skulle den exekutiva makten vara? Ett exekutivt utskott? Nej, det skulle innebära att göra Tyskland till republik, tänkte de i sin vishet. En "president"? Det skulle medföra samma resultat. Alltså måste man åter gräva fram den gamla tyska kejsarvärdigheten. Men - när naturligtvis en furste skulle komma att bli kejsare - vem skulle det bli? Naturligtvis ingen av dei minorum gentium[1] av Reuss-Greiz-Schleiz-Lobenstein-Ebersdorf till Bayern. Det hade varken Österrike eller Preussen gått med på. Endast Österrike eller Preussen kunde komma i fråga. Men vem av dem? Det råder inget tvivel om att om omständigheterna i övrigt hade varit gynnsammare, så skulle den upphöjda församlingen ännu i dag ha suttit och diskuterat detta viktiga dilemma utan att komma till något beslut, om inte den österrikiska regeringen hade huggit av den gordiska knuten och besparat den mödan.
Österrike visste mycket väl att från det ögonblick då det inför Europa åter kunde uppträda som herre över alla sina provinser, som stark europeisk stormakt, skulle redan den politiska tyngdkraftens lag bringa resten av Tyskland inom dess maktsfär, utan att det fördenskull behövde den auktoritet, som en av församlingen i Frankfurt tillerkänd kejsarkrona kunde förläna. Österrike var mycket starkare, mycket friare i sina rörelser, sedan det hade skakat av sig den maktlösa tyska kejsarkronan, en krona som hade varit till hinder för dess egen självständiga politik utan att foga ett jota till dess makt, vare sig inom eller utom Tyskland. Och antag att Österrike skulle nödgas dra sig tillbaka ur Italien och Ungern, då skulle det vara ute med dess makt också i Tyskland, och det skulle aldrig mer kunna göra anspråk på en krona, som glidit det ur händerna, när det ännu var i besittning av sin fulla makt. Därför förklarade sig Österrike genast vara emot varje återupprättande av kejsardömet och begärde rentut att man skulle återupprätta den tyska förbundsdagen som den enda tyska centralregering, vilken nämnts och erkänts i fördragen av år 1815. Och den 4 maj 1849 utfärdade det den författning, som syftade till ingenting annat än att förklara Österrike för en odelbar, centraliserad, självständig monarki, helt skild till och med från det Tyskland, som församlingen i Frankfurt åter ville upprätta.
Denna öppna krigsförklaring lämnade i själva verket de högvisa herrarna i Frankfurt inget annat val än att utesluta Österrike ur Tyskland och att av återstoden av detta land skapa ett slags lower empire[2], ett "Lilltyskland", vars tämligen luggslitna kejsarmantel skulle läggas över Hans Majestät Konungens av Preussen skuldror. Det var, som man erinrar sig, återupplivandet av en gammal plan, som sex, åtta år tidigare hade kläckts av ett sällskap syd- och mellantyska liberala doktrinärer, som såg en Guds skickelse i de nedsättande omständigheter, under vilka man nu åter plockade fram deras gamla snillefoster som "det nyaste schackdraget" till fosterlandets räddning.
Församlingen slutförde alltså i februari och mars 1849 debatten om riksförfattningen jämte de medborgerliga rättigheterna och riksvallagen, dock inte utan att på ett mycket stort antal punkter se sig nödsakad till koncessioner, ena dagen till det konservativa eller rättare sagt reaktionära partiet, andra dagen till de mer radikala grupperna i församlingen. Det var ett uppenbart faktum att ledningen av församlingen, som tidigare hade legat i händerna på högern och högercentrum (de konservativa och reaktionära), så småningom, låt vara långsamt, övergick till vänstern inom huset, till demokraterna. Den rätt tvivelaktiga ställning som de österrikiska deputerade intog i en församling, som hade uteslutit deras hemland ur Tyskland men i vilken de ändå skulle sitta kvar och rösta, gynnade denna jämviktsförskjutning inom församlingen. Detta gjorde att vänstercentrum och vänstern med hjälp av de österrikiska rösterna redan i slutet av februari mycket ofta befann sig i majoritet, medan andra dagar den konservativa gruppen bland österrikarna för ro skull röstade med högern och därigenom åter fällde utslaget till förmån för den andra sidan. Den ville genom dessa plötsliga soubresauts[3] bringa församlingen i vanrykte, vilket likväl var alldeles onödigt, eftersom folkets massa för länge sedan var helt övertygad om den totala ihåligheten och betydelselösheten i allt som kom från Frankfurt. Man kan lätt föreställa sig hurdan den författning var, som kom till under ett sådant hoppande hit och dit.
Församlingens vänster - denna elit och denna det revolutionära Tysklands stolthet, så som den såg sig själv - var formligen berusad av de stackars fattiga framgångar, som den lyckades hemföra, tack vare välviljan, eller rättare sagt illviljan hos en handfull österrikiska politiker, som handlade på den österrikiska despotismens uppdrag och i dess intresse. Varje gång församlingen i Frankfurt sanktionerade ett förslag, förkunnade dessa demokrater, att de hade räddat fosterland och folk, om förslaget så bara på det mest avlägsna sätt erinrade om deras egna, ingalunda klart uppdragna grundsatser och antogs i en homeopatiskt uttunnad form. Dessa arma dumhuvuden hade så föga vant sig vid något sådant som framgång under sin mestadels rätt obemärkta levnad att de faktiskt trodde, att deras stackars tillägg, som gick igenom med två eller tre rösters övervikt, skulle komma att förändra Europas anlete. Alltsedan begynnelsen av sin parlamentariska bana hade de mer än någon annan fraktion inom församlingen infekterats av den parlamentariska kretinismens obotliga farsot, en sjukdom som fyller sina offer med den upphöjda övertygelsen att hela världen, dess förflutna och dess framtid, styres och bestämmes genom röstövervikten hos just den grupp inom representationen, som har äran att räkna dem till sina medlemmar, och att allt som finns utanför parlamentslokalens väggar - krig, revolution, järnvägsbyggen, koloniserandet av hela nya kontinenter, kaliforniska guldfynd, centralamerikanska kanaler, ryska arméer och vad som i övrigt kan göra anspråk på att inverka på mänsklighetens öden -, att allt detta är ett intet jämfört med de omätligt viktiga tilldragelser, som sammanhänger med den undantagslöst betydelsefulla fråga, som den höga församlingen just ägnar sin uppmärksamhet. Genom att det lyckades det demokratiska partiet i församlingen att smuggla in ett par av sina trollformler i "riksförfattningen" kände det sig sedan förpliktat att ta författningen i försvar, trots att den på varje väsentlig punkt riktade ett slag direkt i ansiktet på dess egna, ofta förkunnade principer. Och när denna bastard till sist övergavs av sina huvudtillskyndare och testamenterades åt demokraterna, tog dessa emot arvet och höll tappert fast vid denna monarkiska författning, också när de råkade i motsättning till allt, som deras egna republikanska principer nu förkunnade.
Man måste dock medge att denna motsägelse blott var skenbar. Riksförfattningens obestämda, motsägelsefulla och omogna karaktär återspeglade troget dessa herrar demokraters omogna, förvirrade och varandra motsägande politiska idéer. Och även om deras egna tal och skrifter - i den mån de kunde skriva - inte utgjorde tillräckliga bevis för detta, så skulle deras handlingar komma att göra det. Ty förnuftiga människor emellan förstås det av sig självt, att man bedömer en människa inte efter hennes ord utan efter hennes gärningar, inte efter vad hon föreger sig vara utan efter vad hon gör och verkligen är. Och de handlingar som dessa den tyska demokratins hjältar givit prov på talar, som vi ytterligare kommer att se längre fram, tillräckligt högt för sig själva. Emellertid antogs slutligen riksförfattningen med allt vad därtill hörde. Och den 28 mars valdes Konungen av Preussen med 290 avgivna röster, 248 nedlagda och omkring 200 frånvarande till kejsare av Tyskland (minus Österrike). Historiens ironi var fullkomlig. Den kejsarfars[4], som Friedrich Wilhelm IV tre dagar efter revolutionen den 18 mars 1848 uppförde på det häpna Berlins gator i ett tillstånd, som annorstädes skulle ha fallit under nykterhetslagen, denna motbjudande fars sanktionerades alltjämt ett år senare av den församling som föregavs företräda hela Tyskland. Detta var alltså den tyska revolutionens resultat!
[1] de mindre gudarna
[2] Lower empire - syftar på det senromerska riket, framför allt dess östromerska del som omfattade de asiatiska och afrikanska provinserna.
[3] språng
[4] Enligt Engels, preusserkungen Friedrich Wilhelm IV:s ritt genom Berlins gator 21/3 1848. Kungen hade satt på sig en svart-rött-gyllene ärmbindel (det tyska enhetstecknet) och utgav sig för att vara "den tyska frihetens och enhetens företrädare".