Texten är hämtad ur det nummer av den västtyska tidskriften Merkur, vari uppsatsen först publicerades, september 1968. Översättning Birgitta Sandberg.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Hans Mayer (1907-2001) hörde till den andligt vitala krets av intellektuella som, sedan fascismen störtats, bidrog till att bygga upp en socialistisk kultur i Östtyskland. Han fick en litteraturhistorisk professur vid Karl Marx-Universität i Leipzig, kollega med män som filosofen Ernst Bloch och romanisten Werner Krauss; från hans institution kom en jämn ström av viktiga marxistiska undersökningar, som antyder vilken positiv roll han spelade inte minst som handledare åt yngre forskare. Efter 1956 blev han emellertid föremål för allt häftigare angrepp från dogmatikerna. I början av 60-talet blev situationen så ohållbar, att han (1962) fann det nödvändigt att lämna sitt hemland. Därefter var han huvudsakligen verksam i Västtyskland.
I sina betraktelser kring narcissismen - d.v.s. "mänsklighetens egenkärlek" (som han själv förtydligar termen) - kommer Sigmund Freud in på "de tre svåra kränkningar" denna egenkärlek till dags dato tillfogats av "den vetenskapliga forskningen". Den första förlusten för självkänslan är knuten till Kopernikus' namn och verk. Planeten Jorden utgjorde efter honom inte längre universums medelpunkt. Människans egenkärlek blev - enligt Freuds terminologi - "kosmologiskt kränkt".
Nästa trauma uppkom då vetenskapen vederlade uppfattningen att människan skulle inta en särställning bland jordens varelser. Freud skildrar förloppet på följande sätt:
"Samtidigt som människan utvecklade sin kultur, gjorde hon sig till herre över sina medvarelser bland djuren. Hon nöjde sig emellertid inte med detta herravälde, utan sökte dessutom åstadkomma en klyfta mellan sitt eget väsen och djurens väsen. Hon frånkände djuren allt förnuft och lade sig för egen del till med en odödlig själ, varvid hon åberopade en högre, gudomlig härkomst, som skulle rättfärdiga att hon klippte av föreningsbanden med djurvärlden. Observera, att denna förhävelse är något främmande för såväl det lilla barnet som urmänniskan. Den är frukten av en senare, mera förmäten utveckling."
Freud anknyter - med all rätt - denna nya kränkning till Darwins forskararbete och kallar darwinismen för den andra, biologiska kränkningen av människans narcissism.
Den tredje kränkningen ansåg sig Freud själv ha åstadkommit med sin djuppsykologi. Psykoanalysen söker, enligt hans egen förklaring, upplysa jaget om det rätta sakförhållandet.
"Men de båda upptäckterna, dels att vi inte helt kan behärska sexualdriften, dels att det som sker i själen sker omedvetet och blir tillgängligt för och underkastat jaget endast genom en ofullständig, icke tillförlitlig varseblivning är liktydiga med påståendet, att jaget inte längre är herre i sitt eget hus. Tillsammans bildar de den tredje kränkningen av egenkärleken, och denna kränkning kallar jag den psykologiska kränkningen. Det är då också lätt att förstå, varför jaget hårdnackat vägrar acceptera och tro på psykoanalysen."
Freud tillfogar emellertid genast, att psykoanalysen måste förstås som en fortsättning av tidigare stora filosofers avslöjanden. Han nämner Schopenhauer, "vars omedvetna 'vilja' är detsamma som psykoanalysens själsliga drifter". Den som erkänner Schopenhauer, har emellertid samtidigt tagit avstånd från Hegel. Därför är det inte särskilt egendomligt, att Freud uppenbarligen aldrig kom på idén att tyda också Karl Marx' verk som ett angrepp mot människans egenkärlek, d.v.s. mot en antropologisk narcissism. Freuds naturvetenskapliga tankegångar kunde omöjligt smältas samman med Hegels och Marx' historiskt-filosofiska metod. Men man vågar ändå beteckna marxismen som en destruktiv, på en gång revolutionerande och revolterande forskningsprestation.
Vad är det då som gör den marxistiska läran så omvälvande och så "kränkande" i jämförelse med tidigare tankebanor? I sitt minnestal vid vännens och mästarens grav (mars 1883) underströk Friedrich Engels, vilken central betydelse man måste tillmäta den historiska materialismen, mervärdesteorin och den vetenskapliga grundvalen för en socialistisk samhällspraxis. Denna indelning har bibehållits, efter mönster från den sovjetryska undervisningen i marxism och leninism: man skiljer mellan historisk och dialektisk materialism, kritik av den politiska ekonomin och socialismens teori och praktik.
Marx kunde emellertid också på alla punkter åberopa arbeten av stora föregångare. Det var den franske upplysningsmannen Henri Linguet, avrättad under revolutionen, som först präglade termerna "klasser" och "klasskamp". Relationerna mellan å ena sidan filosofiska, politiska, ekonomiska och estetiska tankegångar, å andra sidan samhällets struktur, hade under 1700-talet varit föremål för ett flertal undersökningar från den borgerliga upplysningsepokens sida. Hos Voltaire och - framför allt - Montesquieu finner vi undersökningar av samband, som Marx senare skulle kalla det samhälleliga varats inverkan på det sociala medvetandet. Vidare har Marx ständigt och eftertryckligt betonat, att hans egen kritik av den politiska ekonomin samtidigt måste förstås som en vidareutveckling och vederläggning av David Ricardos teorier.
Slutligen måste den marxistiska konceptionen av socialismen eller kommunismen uttryckligen ses som en kvalitativ vidareutveckling av utopiskt-socialistiska tankar från Saint-Simon till Proudhon, något som postulerades redan i Det kommunistiska manifestet och som senare klarlades ytterligare av Friedrich Engels i hans avhandling Socialismens utveckling från utopi till vetenskap.
Ingen av marxismens lärosatser kunde alltså utan vidare uppfattas som en brytning med alla tidigare tänkesätt, eller som någon kränkande revolt mot tidigare tankebanor. Marxismen som helhet betraktad har däremot som bekant visat sig vara en teori, som kunde bli till en materiell makt och en omvälvande samhällspraxis. Det finns två orsaker till detta: å ena sidan Marx' otroliga förmåga att skapa vetenskapliga synteser, å andra sidan hans förmåga att åstadkomma en syntes av samhällsteori och samhällspraxis. Forskningsarbeten, som genomförts under den borgerliga upplysningstiden (på 1700-talet och i början av 1800-talet) av t.ex. Ricardo, Hegel och de utopiska socialisterna, men som på grund av den vetenskapliga arbetsfördelningen skilts åt, fann nu sin jämvikt i en ny, vetenskaplig totalsyn. Och samtidigt åstadkom Marx en förbindelse mellan det dåtida proletariatets ur teoretisk synpunkt svagt underbyggda och på vardagliga reformer inriktade emancipationssträvanden och den "hoppets princip"[1*], som redan länge förkunnats. Helt i konsekvens med detta försåg Ernst Bloch slutkapitlet i sin första stora bok Geist der Utopie [Utopins anda] med rubriken "Karl Marx, döden och apokalypsen". Detta innebar, att marxismen hade upphävt alla dittillsvarande utopier - vilket som bekant inte är detsamma som att hoppets princip skulle ha spelat ut sin roll. Tvärtom såg Marx till att han redan i sina ungdomsskrifter oskiljaktigt förband proletariatets emancipation med upplysningsfilosofin. Den revolutionära teorin kan aldrig bli verklighet utan att proletariatet emanciperas; och arbetarklassen kan aldrig befria sig själv utan att upphäva den borgerliga samhällsordning, som ditintills varit den härskande.
Detta är den kränkning som Marx till en början förmådde utsätta borgerlighetens egenkärlek för. Det har emellertid visat sig, att kränkningen kan ha effekter även efter det att borgerliga produktions- och profitmetoder avskaffats. Det var först i och med proletariatets uppkomst, som Marx fann det möjligt att effektivt övervinna den mänskliga "alienationen". Detta berörs redan i den stora traktaten Die deutsche Ideologie [Den tyska ideologin] (1845), som Marx och Engels gemensamt författat:
"Den sociala makten, d.v.s. den mångfaldigade produktionskraft, som uppkommer då olika individer på grundval av arbetsfördelningen samverkar, synes för dessa individer inte vara någon egen, förenad makt (ty samverkan i sig är inte frivillig, utan naturenlig). Denna makt uppfattas i stället som en främmande utanför liggande kraft, vars väsen och syften de inte känner. Dessa individer kan således inte behärska kraften i fråga; den genomlöper i stället en egendomlig och oberäknelig rad utvecklingsfaser, som inte endast är oberoende av människornas önskemål och ansträngningar, utan rentav är i stånd att dirigera dessa önskemål och ansträngningar. Denna 'alienation', för att tala filosofiskt språk, kan naturligtvis upphävas endast under två praktiska förutsättningar. För att alienationen skall bli till en 'outhärdlig' kraft, en kraft man uppreser sig mot, krävs det, att den påverkar stora människomassor, som principiellt är 'egendomslösa', och på samma gång står i motsättning till en existerande värld, där rikedom och bildning finns. Bådadera förutsätter en kraftig stegring av produktivkraften - en höggradig utveckling av den."
Redan den unge Marx insåg emellertid, att de sociala förhållanden, som framträdde som alienation, inte kunde avskaffas med hjälp av förefintliga kategorier inom alienationsfilosofin. (Denna insikt återkommer även senare hos Marx, exemplifierad i olika sammanhang.) Den borgerliga emancipationen och upplysningen hade, genom att postulera den uppåtstigande klassen som "mänskligheten", efterlämnat ett system av alienationskategorier som måste förstöras. Dessa kategorier återfinner vi särskilt i texter från den tyska Sturm-und-Drang-perioden, speciellt hos den unge Schiller. Och det är på denna punkt, som Marx levererat den kanske bittraste kränkningen mot sina samtida, mot deras filosofi och deras egenkärlek. Han påvisade nämligen "falskt medvetande" på just de punkter, där samtiden trodde sig vara i besittning av explosiva filosofiska kategorier, som samtidigt ägde vetenskaplig giltighet.
Vad vi avser är principerna om friheten och personligheten. Även här föreligger ett mycket klart - och mycket kränkande - resultat av samarbetet mellan den unge Marx och den unge Engels, nämligen deras bok Die heilige Familie [Den heliga familjen]. Där heter det:
"Motsättningen mellan en demokratiskt representativ stat och ett borgerligt samhälle utgör endast extremfallet av den klassiska motsättningen mellan offentligt samhälle och slaveri. I den moderna världen är varje individ på samma gång delaktig i slaveriet och i det allmänna. Av skenet att döma är det just det borgerliga samhällets slaveri, som är den maximala friheten. Individen förefaller ju där vara fullkomligt oberoende, ty han uppfattar som frihet den otyglade, av allmänna regler och av människor obundna rörelse hans alienerade livselement befinner sig i (egendom, industri, religion etc.) - medan de i själva verket håller honom nere i ohjälpligt, omänskligt slaveri. I stället för privilegiet har vi här fått rätten."
Vi har här som bekant att göra med det s.k. reifikationsproblemet, vars betydelse för den marxistiska filosofin Georg Lukács väl var den förste att penetrera i sin studie Historia och klassmedvetande. I emancipationsstriden presenterar borgerskapet sina krav, som om de vore ett postulat för mänskligheten. Schiller omtalar uppgörelsen mellan den aristokratiska hovvärlden och den borgerliga världen som en antites mellan "mode" och "mänsklighet": det är så Ferdinand von Walther argumenterar i Kabal och kärlek, och det är så man bör förstå människornas broderskap i Lied an die Freude [Till glädjens lov]. Ett av de stora framstegen i människans strävan mot större humanitet, nämligen proklamationen av "1789 års mänskliga och medborgerliga rättigheter" - lägg märke till den egendomliga begreppskonstellationen! - hade aldrig varit möjligt utan att borgerskapets klassintressen på detta sätt gjorts liktydiga med människornas förhoppningssträvanden.
Så mycket större måste ju också Marx' kränkning bli: storsinthet kunde plötsligt tolkas som ett intresse, och därmed som något uteslutbart. Det finns en egenartad passus i de s.k. Anteckningshäftena (Exzerpthefte) som visar på sambandet mellan å ena sidan påstådd strävan för mänsklighetens bästa, å andra sidan reellt penningväsen. Marx driver här polemik mot saint-simonisternas utopiska socialism, enligt vilken kredit- och bankväsendets utveckling helt frejdigt hade tolkats som en bra metod att undanröja skillnaderna mellan människor. Ordet "kredit" hade då fortfarande sin ursprungliga betydelse och associerades till credere, d.v.s. tro och vad därmed sammanhänger. I Marx' polemik mot saint-simonisternas illusioner finner vi åter en anspelning på den nya, högre utvecklade form av alienation, som den borgerliga filosofin fullbordat. Marx säger:
"Men alienationen undanröjs endast skenbart, och endast skenbart finner människorna vägen till sig själva och därmed till sina medmänniskor. I verkligheten blir de offer för en ännu mera infam och extrem alienation, för en avhumanisering, vars rätta element inte längre är varan, metallen, pappret, utan i stället människans moraliska och sociala liv, alla människans inre egenskaper. Denna alienation ger sig sken av att bjuda förtroende människor emellan, men åstadkommer i stället den högsta tänkbara grad av misstroende och främlingskap [...] Människans individualitet och människans moral har därmed blivit handelsvaror, och de utgör därutöver det material, i vilket penningen existerar."
Ovanstående diskussioner hör med till ämnet Karl Marx och litteraturen. Ty det är endast på grundval av ovannämnda sammanhang vi kan nå fram till en produktiv framställning av den växelverkan som existerar mellan å ena sidan Marx och marxisterna, å andra sidan de litterära fenomenen. Om litteraturen, enligt vad marxismen hävdar, måste anses höra till samhällsstrukturens överbyggnad, så följer därav att litterära verk måste vara materiellt präglade av respektive författares sociala erfarenhet och av respektive samhällsskikts estetiska normer. Ty även estetiska principer är underkastade den tes Marx anför (i Den tyska ideologin): varje epoks förhärskande idéer bör förstås som idéerna hos den klass, som härskar under epoken i fråga.
Av större vikt är här den marxistiska insikten att även de litterära formerna bara kan förstås ur den specifika samhälleliga totaliteten. Det är helt klart, att Shakespeare i sina dramer skildrar det engelska renässanssamhällets hierarki - både regeln och undantagen, se t.ex. puritanen Malvolio och juden Shylock - och detta hade uttolkarna klart för sig redan före Marx. Men det är den marxistiska interpretationsmetoden som tvingat oss att också uppfatta Shakespeares genrespråk, hans poetiska recept, hans retoriska formspråk som konkreta uttrycksformer för sociala motsättningar. Denna tolkning var så mycket lättare att genomföra, som sätten att uttrycka sig i herrskapsvärld respektive tjänarvärld med alla konstens medel hölls strängt åtskilda. Svårare blev det att påvisa de sociala sambanden i upplysningstidens borgerliga konstverk, där man - för det "mänskliga" borgarsamhällets skull - skenbart gav avkall på språkliga och stilistiska divergenser mellan herrskapsvärld och tjänarvärld. Så sker t.ex. i fråga om prosan i Lessings Minna von Barnhelm; den är - skenbart - utan samhällsanknytning, liksom versspråket i Wallenstein. (I det sistnämnda exemplet låter dock Schiller folket i Wallensteins Lager [Wallensteins läger] tala knittelvers, medan fältherrarna talar i jamber.)
När man interpreterar litterära verk på detta sätt, i avsikt att "av-reifiera" dem, och alltså avslöjar den idealistiska och "allmänmänskliga" konsten som borgerlig och alienerad, krossar man därmed obönhörligt varje förhoppning om "tröst genom dikten". Det är emellertid inte konstverket man kränker, utan i stället de individer, som sökt och funnit ett religionssurrogat i konstverket eller i estetiken, sedan religionen börjat vittra sönder under det borgerliga 1800-talet. Sartre har skildrat denna kränkning och dess betydelse - liksom svårigheterna att finna rätt på "den helige ande" i dess estetiska inkarnationer - i Orden [Les mots], boken om hans ungdoms utveckling. Även han upplevde sin utveckling fram till vad han kallar "integral ateism" som en uppgörelse med marxismen.
Karl Marx' viktigaste prestation på litteraturens och litteraturvetenskapens område skulle då vara, att han visat på möjligheterna att krossa den estetiska idealismen och åter uppfatta författare och deras verk som uttryck för en konkret epok och dess sammanhang. Med detta frustrerar man varken författare eller verk - man gör dem tvärtom mera virulenta. Det enda som gått förlorat är: religiösa anspråk, poser inför mänskligheten, och en schillersk tro på formens renande inverkan.
Här kan det väl knappast anses förmätet att fråga sig, huruvida Karl Marx egentligen tänkt dra alla dessa konsekvenser för sin personliga del. Det finns mycket som talar emot ett sådant antagande.
Var och en som sett ett originalfotografi av Karl Marx torde ha gripits av samma egendomliga känsla av bristande överensstämmelse mellan hans yttre och inre gestalt. Visserligen uppvisar alla fotografier från fotokonstens barndom samma drag av borgerlighet, även om den fotograferade levt och verkat så föga borgerligt som tänkas kan; de är ofta mycket vackra, dessa daguerrotypier, och bakom den skenbart objektiva tekniken kan man alltid förnimma fotografens sociala attityd. Förvisso spårar man inför ett foto av Karl Marx ett större mått av distans, dysterhet, och ett hemligt inre förbehåll. Men hållning och klädsel gör trots allt att man associerar till en typisk borgare - inför fotot av den man, som grundat en lära vars avsikt var att göra slut på just denna bourgeoisie.
Karl Marx var gift med en kvinna som härstammade ur preussisk ämbetsmannaadel. Men hans äktenskap med Jenny von Westphalen var från början medvetet inriktat på "respektabel borgerlighet". När man läser brev från dessa decennier i Marx' liv, ställs man inför en existens på avgrundens brant, en evig kamp för att bevara det yttre skenet. Den ende sonen dör av utmattning och bristfällig vård. Även en liten dotter dör, och i hemmet råder ständigt sjukdom, hunger och kyla - men samtidigt en nästan spöklik omsorg om det yttre skenet. Man bär sitt bordssilver till pantbanken, och löser sedan in det igen; man betalar hyra för ett piano, som döttrarna måste ha för att kunna få den sedvanliga borgerliga uppfostran till litteratur- och konstdilettanter. Marx hyser inga illusioner. I ett av dessa brev (till Engels, daterat 31 juli 1865) bedömer han sin situation mycket klart:
"Jag försäkrar att jag hellre hade huggit av mig tummen än tvingats skriva detta brev till Dig. Det är oerhört nedslående att förbli beroende av andra halva sitt liv. Den enda tröstande tanken är, att vi två driver ett kompanjonskap, där jag ger min andel av tiden åt teoretiska frågor och partifrågor. Vi bor emellertid för dyrt för mina förhållanden och har även i övrigt levt bättre i år än förut. Men det är den enda utvägen, om barnen åtminstone för någon tid skall kunna hållas skadeslösa för vad de genomlidit och få tillfälle till bekantskaper och relationer, som kan säkra deras framtid. Jag tror att också Du inser, att det - ur krasst ekonomisk synvinkel - vore rätt olämpligt med ett rent proletärt hushåll här. Det kunde vi ha haft, om min hustru och jag varit ensamma, eller om flickorna varit pojkar."
Samma slags ambivalens mellan borgerlig livsföring och antiborgerliga idéer finner vi manifesterad i alla vittnesbörd vi har om Marx' litterära smak och hans idéer om litteraturens substans och funktioner. Den språkkunnige alläsaren Marx strävade - uppenbarligen med viss systematik - efter att lära känna hela världslitteraturen, och helst på originalspråket. Vid en rundfråga i den trängre familjekretsen nämnde Marx Aiskylos som sin favoritdiktare och Diderot som favoritförfattaren under nyare tid. I Marx' verk och brev finner man en påtaglig mängd citat. Han känner till Robert Burtons The anatomy of melancholy och Vicos Scienza nuova [Den nya vetenskapen]. När han en gång "städar i sin bokhylla", som han skriver till Engels, och därvid läser om de La Rochefoucaulds Maximer, träffar han där på en välbekant mening, som han emellertid inte läst hos den franske 1600-talsförfattaren, utan i stället hos den engelske 1700-talsförfattaren Laurence Sterne. Han gläder sig åt sitt fynd och skriver "då knycker således Sterne från Rochefoucauld!".
Detta enorma frosseri i läsning ter sig nästan kusligt. Man kommer att tänka på den borgerliga formeln om sambandet mellan bildning och ägodelar och anar att Karl Marx läste utifrån någon sorts erövrarglädje - förutom i sitt vetenskapliga arbete. Ibland kan man också tycka sig finna något av ägarens stolthet i alla de hänvisningar till skönlitteraturen som hans verk och brev vimlar av.
Hans litterära omdömen om samtida författare bestämdes av deras politiska attityd. Detta gäller hans relationer till Freiligrath, till Georg Herwegh - och inte minst till Richard Wagner. Författarna Ferdinand Freiligrath och Georg Weerth hörde ju också till den inre redaktionskretsen på Neue Rheinische Zeitung i Köln under revolutionsåret 1848-49.
Det är å andra sidan egendomligt att Karl Marx så snart han stiftat bekantskap med den unge Friedrich Engels använde hela sin övertalningsförmåga till att förmå den unge litteraturkritikern Engels att sluta beundra Ludwig Börne och i stället inse Heinrich Heines betydelse. Karl Marx och Heinrich Heine: temat borde bli föremål för en särskild studie. Om Heine inte hade träffat Marx och Engels i Paris, hade vi inte fått någon Tyskland. En vintersaga.
Denne man, som tänker i konkreta, sociala totalitetstermer, skiljer emellertid vid upprepade tillfällen mellan skönlitteratur och egentligt, produktivt tankearbete. Han beundrar Balzac, emedan dennes romaner lyckats fånga så mycket av den franska verkligheten, och stundom funderar han t.o.m. på att skriva en bok om Balzac, sedan han avslutat Kapitalet. Men han gör det inte, och han kände nog aldrig heller något behov av att tolka litterära problem i deras sammanhang - fastän han älskade litteraturen så högt. Borgaren Marx praktiserade även här samhällets arbetsfördelning: om dagen arbetar man som vetenskapsman på British Museum, om kvällen läser man skönlitteratur som avkoppling.
Om det härav förefaller, som om det skulle råda en motsättning mellan människan Karl Marx' inställning till litteraturen och den inställning till litterära fenomen som resulterar ur den marxistiska filosofin, så måste vi beakta två viktiga undantag. Två gånger har Marx utifrån litterära verk funderat över litterära fenomen som marxist. Ingendera gången utarbetade han något färdigt svar. I det ena fallet förefinns en skiss till en text, som aldrig blev klar att tryckas, i det andra fallet en marxistisk reflexion i brevform. Det förstnämnda fallet har att göra med den grekiska epiken, det sistnämnda med funderingar kring det tragiskas fenomen under nyare tid.
Marx' förord till Till kritiken av den politiska ekonomin är välkänt. Vi återfinner där den berömda tesen, att det icke är medvetandet hos en viss epoks människor som transformerar det samhälleliga varat; det är tvärtom förändringar i det samhälleliga varat som bestämmer också medvetandets förändringar. Betydligt mindre känt är Marx' utkast till en "inledning" till hans kritiska interpretation av den politiska ekonomin. Texten trycktes aldrig medan Marx levde; den förblev fragmentarisk - detta trots att den är oerhört väsentlig om man vill söka förstå ett socialt fenomen, som för närvarande är påträngande aktuellt. Vi avser då det man nu brukar beteckna med begreppet "diskontinuiteterna" [Ungleichzeitigkeiten] i medvetandet hos en viss epoks människor. Marx begagnar uttrycket "ojämnt förhållande" [unegales Verhältnis], d.v.s. olikmässig utveckling. Han talar i denna inledning om det "ojämna (olikmässiga) förhållandet mellan den materiella produktionens utveckling och t.ex. den konstnärliga".
Ännu en gång söker Marx exempel hos sina älskade greker. Det finns ingen grekisk konst utan grekisk mytologi. Denna mytologi är i sin tur olösligt förbunden med de grekiska levnadsförhållandena. Något tillspetsat säger Marx: "Egyptisk mytologi kunde aldrig vara jordmån eller moderssköte för grekisk konst." Av detta drar Marx följande konsekvenser: Om de sociala förutsättningarna bortfaller, leder detta inte endast till att mytologiska föreställningar försvinner, utan - eventuellt - till att vissa genrer, exempelvis eposet, också dör ut. Här röjer Marx naturligtvis sitt arv från de tyska och franska idéer från 1700-talet (jfr Voltaire, Wieland, Goethe), enligt vilka den episka dikten i det närmaste är otänkbar under den borgerliga romanens epok. Marx frågar ytterst tillspetsat:
"Är Akilles möjlig under krutets och blyets epok? Eller över huvud taget Iliaden vid sidan av tryckpressen eller ens tryckmaskinen? Försvinner inte oundvikligen sångerna och sägnerna och Muserna, då tryckpressen kommer, alltså, försvinner inte betingelser, som är nödvändiga för den episka poesin?"
Textutkastet är fyllt av frågor, men man kan ju av sättet att fråga sluta sig till de negativa svaren. Sedan följer en berömd mening, som indirekt också är en fråga, men en fråga som besvaras - även om svaret än i dag är gåtfullt och otillfredsställande. Marx konstaterar nämligen:
"Men svårigheten är inte att förstå, att grekisk konst och epik är bundna vid vissa samhälleliga utvecklingsformer. Svårigheten är att de alltjämt ger oss konstnärlig njutning och i vissa avseenden gäller som norm och ouppnåeligt mönster."
Formuleringen måste förbluffa var och en, som är van vid att uppfatta marxistiska frågeställningar som ett växelverkande spel mellan historiskt substrat och ideologisk sfär. Men här finner vi, att Marx - av alla - inte kan nöja sig med att konstatera, att den grekiska konsten och litteraturen kan diagnosticeras som en samhällelig överbyggnad. I stället frågar han vad som ligger bakom deras hemlighetsfulla fortbestånd, sedan infrastrukturen bortfallit.
Den frågande har inget svar att ge. Han konstaterar endast - nästan förundrat - att grekerna fortfarande betyder mycket för honom, mitt i London och under 1800-talets senare del. Hans försök att tyda gåtan är både borgerligt-sentimentalt och naivt. Till och med Marx blir schillerian i sin längtan efter den förlorade naiviteten, mitt under den sentimentala epoken. Att glädjas åt grekerna kan jämföras med att glädjas åt barn:
"Varför skulle mänsklighetens historiska barndom, där den utvecklade sig som skönast, inte utöva sin eviga tjusning såsom ett stadium, som aldrig återkommer? Det finns ouppfostrade barn och lillgamla barn. Många av de gamla folken tillhörde denna kategori. Grekerna var normala barn. Den tjusning, som deras konst utövar på oss, står inte i motsägelse till den outvecklade samhällsnivå, på vilken den växte fram. Den är tvärtom dess resultat och hänger snarare oskiljbart samman med att de omogna samhälleliga betingelser, under vilka denna konst uppstod och uteslutande kunde uppstå, aldrig kan återkomma."
Denna argumentering är helt och hållet borgerlig till sin natur, och i sin längtan efter mänsklighetens barndomstid är den ganska nära släkt med exempelvis Heinrich von Kleists längtan efter marionetternas (omedvetna) grace. Vad Marx konstaterade var emellertid i själva verket diskontinuitetens fenomen, och samtidigt det fenomenet, att estetiska värden kan förbli konstanta, medan sociala former och strukturer förändras.
Den andra texten av Marx, som berör specifikt litterära problem, kan emellertid inte tolkas som ett utslag av (den bildade) borgarens sentimentalitet. Den är genuint marxistisk och har behållit sin relevans. Vi åsyftar då den s.k. "Sickingen-debatten", som numera i allt större utsträckning börjar fattas som ett av 1800-talets litteraturkritiska huvuddokument. Det är en diskussion mellan tre brevpartner: Karl Marx, Friedrich Engels och Ferdinand Lassalle. Ferdinand Lassalle, en man av värld, som skapat en tysk arbetarförening och som sysslade med filosofins och juridikens historia, var i grund och botten på alla områden Marx' raka motsats. Han sökte också vinna berömmelse som tragisk diktare och skrev år 1859 en tragedi med namnet Franz von Sickingen. Grundvalen utgjordes dels av bittra revolutionsminnen från 1849, dels av en omåttlig beundran för Schiller; tragedin var, som sig bör, i fem akter och avfattad på femfotad jambisk vers. Tragedin blev tryckt och sändes till London, till Marx och Engels, som svarade med varsitt långt brev. I båda fallen rör det sig om ett artigt avståndstagande från det amatörmässiga verket, och i båda breven återfinner vi historiska och litterära motiveringar för detta. Lassalle svarade med en mycket omfattande brevtraktat, men lyckades inte provocera fram någon ytterligare replik. Marx börjar med att kritisera formen:
"För det första - observera, att denna kritik är av rent formell natur - borde Du ha utformat jamberna något mera konstnärligt, när Du nu en gång väljer att skriva på vers. I det stora hela tycker jag emellertid att knaggligheten är till fördel - ehuru detta torde chockera de professionella författarna. Men hela horden av epigoner åstadkommer ju ingenting annat än en formell, glättad ytlighet. För det andra: den kollision Du avser är inte bara tragisk - det är själva den tragiska kollision som (med all rätt) åstadkom det revolutionära partiets fall 1848 och 1849. Jag ställer mig alltså ytterst positiv till att den blir själva centrum i en modern tragedi - men jag måste ändå fråga mig, om det tema Du behandlar verkligen är lämpat att skildra denna kollision."
Här tröttnar brevskrivaren på sin egen hövlighet och kommer till sakens kärna: den tragiska konflikten. Marx menar, att riddarnas uppror i början av 1500-talet mot riksstäder och territoriella furstendömen, och deras därur resulterande undergång, inte representerar någon tragisk konstellation. Han påpekar, att redan Goethe stupat på detta ämne - i Götz von Berlichingen. Det ligger ingenting tragiskt i Huttens och Sickingens undergång; de går under, emedan deras stånd och deras strid blivit anakronistiska. Utvecklingen av den borgerliga ekonomin omöjliggör rovriddarnas fortsatta existens. Detta formulerar Marx på följande sätt:
"Sickingen (och med honom - mer eller mindre - också Hutten) gick under inte på grund av sin knipslughet, utan på grund av att han - som riddare och representant för en klass som var dömd till undergång - gjorde uppror mot det bestående, eller kanske rättare mot det bestående i dess nya utformning. Om man klär av Sickingen hans individuella drag (bildning, läggning etc.) - så återstår Götz von Berlichingen."
Lassalle hade alltså valt fel hjältar. Enligt Marx borde han ha valt dem bland den plebejiska upprorsrörelsens gestalter, eller bland Thomas Münzers bönder. Marx fortsätter med en mening som blivit av stor betydelse för den marxistiska litteraturkritiken:
"Om Du gjort så, hade Du automatiskt tvingats till att shakespearisera mera. Ditt sätt att schillerisera - d.v.s. förvandla individer till blott och bart språkrör för tidsandan - anser jag vara det största felet i Din tragedi. Är det inte så, att Du på sätt och vis själv fallit offer för samma diplomatiska fel som Din Franz von Sickingen, att värdera den lutheranska riddaroppositionen högre än Münzers plebejiska opposition (som utgick från folket) ?"
Marx säger alltså, att man inte kan skapa någon sann tragik genom att välja gestalter ur ett samhällsskikt, som blivit anakronistiskt. Hans verkliga motpol härvidlag utgör Friedrich Hebbel, som verkade nästan samtidigt med Marx, och som ständigt söker den tragiska situationen hos människor och idéer, som blivit efter i den historiska utvecklingen och därför går under. Karl Marx' uppfattning av det tragiska representeras däremot av situationen för den revolutionär, som stigit fram på scenen alltför snart, innan tiden var mogen: för honom är Thomas Münzer tänkbar som tragisk hjälte, men inte Franz von Sickingen. (För övrigt kan man i dag läsa detta brev av Marx som en antecipering av kritiken mot Gerhart Hauptmanns Florian Geyer.)
Karakteristisk är också antitesen Schiller - Shakespeare, och Marx' avståndstagande från Schillers idealistiska dramatik, som endast frambringat "språkrör för tidsandan". Samma invändning hade tjugofem år tidigare framförts av Georg Büchner, som likaledes stöder sig på Shakespeare. I Sickingen-debatten lyckades Marx formulera ett första konkret exempel på en marxistisk totalinterpretation inom litteraturens område - även om anledningen härtill var bagatellartad. Detta viktiga inlägg gjordes emellertid endast i ett privat brev, och det fick därför inga konsekvenser. Något mera tillfälle gavs uppenbarligen inte, ty Marx återkom aldrig till dessa tankegångar. Han hade händerna fulla med Theorien über den Mehrwert [Teorier om mervärdet].
Det har visat sig ödesdigert för den marxistiska litteraturuppfattningens vidareutveckling, att varken (den äldre) Marx eller Engels någonsin bearbetade problemet grundligt och ur teoretisk synvinkel. (Engels gav ju för sin del företräde åt den ideologikritiska analysen av filosofiska system framför varje slags kritik av den nytillkomna litterära ideologin i Tyskland.) Under flera decennier var marxistisk litteraturanalys lika med en trångsynt, ofta ensidigt ekonomistisk eller vulgärsociologisk interpretation av litterära fenomen. Förklaringen till att denna typ blev förhärskande torde ligga i den likaledes ensidigt ekonomistiska och mekaniska uppfattningen av den materialistiska dialektiken.
Friedrich Engels tycks under sina sista år ha varit synnerligen obehagligt berörd av denna utveckling. Då den ursprungligen borgerligt-liberale historikern och litteraturkritikern Franz Mehring, som övergått till socialdemokratin och marxismen, år 1893 (tio år efter Marx' bortgång) författade sin bok Die Lessing-Legende i den marxistiska historieuppfattningens anda, och dessutom tillfogade en fristående utläggning om den marxistiska historieuppfattningen, svarade Engels från London med ett hövligt, men dock irriterat brev (den 14 juli 1893). I detta brev berömmer han visserligen med all rätt Die Lessing-Legende i varma ordalag, men förebrår samtidigt Mehring för att bedriva en "helt och hållet tysk" litteraturforskning. Mehring reducerar - enligt Engels - upplysningstiden, som var ett alleuropeiskt fenomen, till att gälla enbart tysk litteraturhistoria. Han säger vidare, att Mehring i sin marxistiska tolkning av Lessing-tiden försummar att ta någon hänsyn till den avgörande ideologiska kritiken mot de andliga - d.v.s. här de litterära formerna. Engels tar hela skulden för detta på sig själv, med en för honom typisk hänsynsfullhet:
"Det var ju så, att vi alla till en början lade största vikten vid att från de givna ekonomiska grundfakta härleda politiska, juridiska och andra ideologiska föreställningar, och därefter de handlingar, som hade sin orsak i ovannämnda föreställningar. Vi var tvungna att prioritera detta. För innehållets skull försummade vi sålunda de formella aspekterna: vi försummade att undersöka hur dessa föreställningar etc. kunnat uppkomma [...] Ideologin är en process, som visserligen fullföljs medvetet av den så kallade filosofen - men med ett falskt medvetande. De egentliga drivkrafter som sätter honom i rörelse förblir okända för honom; ty annars skulle det ju inte vara fråga om någon ideologisk process."
I och med detta konstaterande är emellertid problemet marxism och litteratur tillbaka vid tidpunkten för Marx' och Engels' tidigare diskussioner, under exilen i Paris och Bryssel åren 1844 och 1845. Nästan ett halvsekel senare tycks alltså Engels vara böjd att konstatera, att de sedermera låtit sig påverkas av yttre händelser som fått dem att avlägsna sig från de fruktbara idéerna från den tiden. Man prisgav den dialektiska totaliteten. Vad som borde ha varit ett marxistiskt avslöjande av den borgerliga tankens olika reifikationsformer, blev i stället alltför ofta till en tvångsmässig, ibland grovt tillyxad och hänsynslös framställning av interrelationerna mellan litterära fenomen och ekonomiskt-sociala strukturer. Därför tillfogar Friedrich Engels i sitt brev till Mehring följande, nästan testamentsliknande satser:
"Den sidan av saken, som jag här endast kunnat antyda, har vi alla försummat i otillbörligt hög grad, så som jag ser saken. Det är ju en gammal visdom, att man i begynnelsestadierna lätt glömmer formerna för innehållet. Även jag har som sagt gjort mig skyldig till detta, och jag upptäckte det aldrig, förrän det redan var för sent. Det ligger mig således fjärran att förebrå Er för samma sak - jag har ju verkat före Er, och måste därför ta på mig en större andel av skulden. Men inför framtiden ville jag dock gärna göra Er uppmärksam på frågan."
Hans uppmaningar har ännu inte burit frukt i särskilt hög grad. Under lång tid var det Mehring - vän till Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg - som bestämde den marxistiska litteraturinterpretationens inriktning i Tyskland. I Ryssland, och även i Sovjetunionen av i dag, är det i stort sett Georgij Plechanovs analysarbete som dominerar - och det tillkom samtidigt som Mehrings. Plechanov var ju för övrigt Lenins lärare, men blev senare hans politiske motståndare. I Tyskland riktade framför allt Georg Lukács i slutet av 1920-talet en genomgripande, mycket från och bitvis orättvis kritik mot Mehring, och i Sovjetunionen började man ungefär samtidigt kritisera Plechanov, men i försiktigare tongångar. Michail Lifšic - som senare redigerade en antologi med titeln Marx und Engels über Kunst und Literatur [Marx och Engels om konst och litteratur] - betecknade i en essä från 1935 Plechanovs jakt efter "den sociala ekvivalenten" till idévärlden och litteraturen som omarxistisk. Stalin-epoken verkade emellertid som bekant snarast hämmande på den dialektiska ideologikritiken, medan den upphöjde Marx' och Engels' texter till det enda sanna rättesnöret. Man höll sig strikt till den metod Lenin använde i sina essäer om Leo Tolstoj, då han bakom Tolstojs episka fresker sökte peka på den ryska allmogen som den sociala ekvivalenten - helt i linje med Plechanov.
Den alltmera sterila debatten kring frågor som rör den litterära realismen måste ses som ett av resultaten av detta avståndstagande från marxismens ursprungliga frågeställningar. Om man lägger största vikten vid att söka den sociala ekvivalenten, måste man onekligen fastna för litterära verk som "återspeglar" dylika på samhället baserade processer - för att använda ett av denna riktnings favorituttryck. Litteratur som en återspegling av verkligheten och realism som kriterium på den litterära värderingen - en dylik inställning tycks döma den marxistiska litteraturvetenskapen till att förbli ofruktbar. Framsteg och dekadens, kritisk eller socialistisk realism, jakten efter en "utväg": allt detta bäddade för ett mekaniskt pusselbyggande, där de deltagande var stolta över sin högtstående vetenskaplighet. Men det hör knappast hemma under rubriken "Karl Marx och litteraturen" - inte ens då Georg Lukács till en början ansåg "den kritiska realismen" vara mera produktiv än den socialistiska realismen, eller då Aragon och Roger Garaudy pläderade för "en gränslös realism" - för att därigenom kunna göra anspråk också på Joyce eller Beckett för realismens räkning. Hela frågeställningen var och förblev odialektisk och därmed omarxistisk.
Det finns emellertid vissa tecken som tyder på, att man är på väg tillbaka till Marx' genuina frågeställningar. Ett av dessa tecken utgör Karel Kosíks tjeckiska bok Del konkretas dialektik, som också kommit i en tysk översättning (1967). Kosík förkastar de ofruktbara kontroverserna i frågan realism - icke-realism:
"Vad är det då som är verkligheten? Kan man egentligen åstadkomma några fruktbara diskussioner om realism kontra icke-realism, om man hela tiden begreppsmässigt preciserar sekundära problem, men inte har huvudfrågan klar för sig? Skulle inte diskussionen vara i behov av 'en kopernikansk vändpunkt', så att den helt och hållet felaktiga problematiken finge ett reellt fundament? Genom att klara ut huvudfrågan skulle man sedan kunna skapa förutsättningar för att lösa ytterligare frågor. [...] Om man ser ekonomin som något givet, något som inte kan härledas, som den yttersta grundvalen för allting eller som den enda existerande realiteten, vilken inte behöver utforskas, så förvandlar man därmed ekonomin till dess slutresultat, till ett ting, en autonom historisk faktor, och därmed gör man ekonomin till föremål för fetischism."
Givetvis är det hela tiden den officiella sovjetryska marxismen Kosík avser, även om han noga aktar sig för att öppet nämna några namn. Vid ett tillfälle citerar han Jürgen Kuczynski (som ett exempel från Öst-Berlin), och säger om honom:
"När en vetenskapsman inte har något sinne för konst, bär han sig åt som Kuczynski, som påstår, att det i grund och botten är Goethe, som har skrivit den bästa handboken i politisk ekonomi - med den lockande titeln Dikt och sanning."
Kosík tar naturligtvis också upp Marx' ovannämnda utkast om den antika konstens bestående giltighet, och tolkar fragmentet på följande sätt:
"Det rör sig alltså inte så mycket om konstens problematik som om formuleringen av en av den materialistiska dialektikens kardinalfrågor: relationen mellan ursprung och giltighet, mellan förhållanden och verklighet, mellan historien och människans verklighet, det tidsbundna och det eviga, den relativa och den absoluta sanningen."
Innebär detta ett omslag till en ny idealism? Egendomligt nog skiljer Kosík i en annan passus mellan den romantiska skolan i litteraturhistorisk bemärkelse och ett slags romanticism, som står över tiden: mellan "romantiska rekvisita", som han kallar det, och en påstådd romantisk essens. Han är kanske inte medveten om att han nästan ordagrant återger den unge Heinrich Heines tankegångar från år 1819. Det förefaller emellertid helt klart, att den marxistiska dialektiken i detta sammanhang, enligt Kosíks egen formulering, måste träda i tjänst hos "en kulturens metafysik".
Karl Marx och litteraturen: ämnet har inga gränser, om man nu inte vill begränsa det till att gälla enbart litteraturhistoriska åsikter och insikter, formulerade av en genialisk tänkare. Marx hade avslöjat den borgerliga epokens frihet och individualitet som uttrycksformer för människans alienation. Men marxismen, som ville skapa en livsform, fri från alienation, framstår själv i dag, i sin institutionaliserade form, som en fortsättning på just denna alienation och dessa falska medvetandeformer. Det är mot den bakgrunden som diskussionen kring Franz Kafka - som ju onekligen måste uppfattas som "alienationens diktare" (Joseph Gabel) - i de socialistiska länderna fått karaktären av politiskt fenomen. Ty i dag måste vi åter utgå från den tesen, att litterära verk kan skapas - och tydas - endast i växelverkan mellan subjektivt skapande och objektiva samhällsförhållanden. Man kan inte betrakta enbart den subjektiva eller den objektiva aspekten isolerad, ty varken subjektiva engagemang eller objektiva återspeglingar av någon social ekvivalent kan göra rättvisa åt den komplicerade processen.
Vidare tillkommer dialektiken mellan å ena sidan tidsbundenhet, å andra sidan varaktighet. Det historiska skapelsemomentet är något förgängligt, men den producerade produkten utsäger betydligt mera än historisk tidsbundenhet. Vi ställs ideligen inför nya frågor, som vi hela tiden måste ta ställning till, då vi diskuterar ämnet "Karl Marx och litteraturen".
[1*] Anspelning på ett verk med denna titel (1954-57) av den marxistiska filosofen Ernst Bloch, tidigare Hans Mayers kollega i Leipzig, senare liksom han själv i emigration till Västtyskland.