Original: A Talk With Defenders of Economism.
Översättning: Hämtat från samlingen Lenins kamp mot "ekonomisterna", 1970
Publicerat: Ffg i december 1901 i nr 12 av tidningen Iskra
Källa: V I Lenin, Lenins Collected Works vol 5.
HTML: Martin Fahlgren
Nedan publicerar vi i dess helhet en artikel vi mottagit från en av våra representanter.
”Ett brev till den ryska socialdemokratiska pressen
Ett förslag har framställts av våra kamrater i exil, att vi förklarar våra åsikter om Iskra. Som svar har vi beslutat klargöra våra skäl till våra meningsskiljaktigheter med detta organ.
Vi erkänner att’ utgivandet av en särskild socialdemokratisk tidning, som speciellt ägnar sig åt frågor som rör den politiska kampen, är helt korrekt vid denna tidpunkt. Vi anser dock inte att Iskra, som påtagit sig denna uppgift, har löst den tillfredsställande. Tidningens främsta fel, som löper likt en röd tråd genom dess spalter, är den överdrivna vikt den lägger vid det inflytande som rörelsens ideologer utövar på dess skilda strömningar. Detta är även orsaken till alla dess övriga brister, stora som små. På samma gång tar Iskra alltför liten hänsyn till rörelsens materiella element och materiella omgivning, vars samverkan skapar en bestämd typ av arbetarrörelse och bestämmer dess väg. Ideologerna kan, trots alla försök, inte leda rörelsen från denna väg, även om de inspireras av de finaste teorier och program.
Denna brist blir mest påtaglig när man jämför Iskra med Juzjnyj Rabotjij. Denna tidning höjer liksom Iskra den politiska kampens banér, men förbinder denna kamp med den föregående perioden, i form av den sydryska arbetarrörelsen. Ett sådant sätt att presentera frågan är främmande för Iskra. Tidningen har påtagit sig uppgiften att blåsa upp ‘gnistan till allmän brand’ [1], men den glömmer att det krävs brännbart material och gynnsamma villkor i omgivningen för en sådan uppgift. I det att Iskra helt avskiljer sig från ‘ekonomisterna’, upphör den att inse det faktum att deras arbete lade grunden för arbetarnas deltagande i händelserna under februari och mars, vilket Iskra lägger så stor vikt vid och även överdriver, så vitt man kan se. Medan Iskra i fördömande ordalag kritiserar socialdemokraternas arbete under slutet av nittiotalet, bortser tidningen från det faktum att det vid denna tidpunkt saknades möjligheter för någon annan kamp, än kampen för att få smärre krav uppfyllda, och blundar också för att denna kamp hade enorm vikt i undervisningshänseende. Iskra har alldeles fel, och tar inga historiska hänsyn, i sin bedömning av denna period och vid bedömningen av de ryska socialdemokraternas arbetsinriktning då, i det att den jämställer deras taktik med Zubatov-anhängarnas taktik, och inte ser skillnaden mellan ‘kampen för att få smärre krav uppfyllda’ som vidgar och fördjupar arbetarrörelsen, och kampen för ‘smärre eftergifter’ vars ändamål var att förlama varje kamp och varje rörelse.
Så totalt genomsyrad som den är av den småskurna intolerans mot andra strömningar, som är så betecknande för ideologerna i sociala rörelsers barnstadium, är Iskra redo att brännmärka, varje avvikande åsikt, inte bara som ett avsteg från socialdemokratiska principer, utan som desertering till fiendens läger. Av detta slag är dess oerhört fula och helt förkastliga angrepp på Rabotjaja Mysl, i artikeln om Zubatov. Där lägger man ansvaret på Rabotjaja Mysl, för att denna rörelse haft framgång inom en viss del av arbetarklassen. Iskra är negativt inställd till de andra socialdemokratiska organisationerna, som inte har samma åsikter som Iskra i fråga om den ryska arbetarrörelsens uppgifter och framgångar. I debattens hetta glömmer tidningen ibland sanningen, och förser sina meningsmotståndare med åsikter som de inte hyser, genom att fästa sig vid enstaka olyckliga yttranden. Den lägger tyngdpunkten på meningsskiljaktigheter som ofta har föga faktisk betydelse och vägrar envist att se de många punkter där meningarna överensstämmer. Vi tänker här på Iskras inställning till Rabotjeje Delo.
Iskras överdrivna förkärlek för stridigheter beror främst på att den överdriver ideologins roll i rörelsen (program och teorier). Detta är delvis ett eko av de hätska stridigheter som flammat upp bland ryska politiska landsflyktiga i Västeuropa, där dessa skyndat sig att upplysa världen om dessa stridigheter i ett antal polemiska pamfletter och artiklar. Enligt vår mening utövar dessa meningsskiljaktigheter så gott som inget inflytande alls på den ryska socialdemokratins verkliga kurs. Möjligen skadar de rörelsen genom att skapa en icke önskvärd spricka rakt mellan de kamrater som arbetar i Ryssland. Av denna anledning kan vi inte undvika att uttrycka vårt missnöje med Iskras ivriga polemik, särskilt när denna går över gränsen för vad som är anständigt.
Detta grundläggande fel hos Iskra är också orsaken till dess inkonsekvens vad beträffar frågan om socialdemokraternas inställning till de skilda samhällsklasserna och strömningarna. Genom teoretiska resonemang löste Iskra problemet med den omedelbara övergången till kampen mot tsarens envåldsmakt. Det är mycket troligt att tidningen känner till hur svår en sådan uppgift är för arbetarna under nuvarande förhållanden, men då den inte har tålamod att vänta, till dess att arbetarna samlat tillräckliga styrkor för denna kamp, börjar den söka sig allierade bland liberalerna och de intellektuella. I detta sökande avlägsnar sig tidningen ofta från klasståndpunkten, och undanskymmer klassmotsättningarna. Den ställer i förgrunden de gemensamma egenskaper som finns i missnöjet mot regeringen, fastän orsakerna till missnöjet, och även dess grad, varierar en hel del bland de ‘allierade’. Sådan är Iskras inställning till exempelvis zemstvon. Zemstvons missnöjesdemonstrationer försöker tidningen blåsa upp till brinnande politisk kamp. Dessa demonstrationer framkallas ofta av det faktum att regeringen lägger större vikt vid att skydda industrin, än vid zemstvo-herrskapets förhoppningar beträffande jordbruket, och Iskra lovar hjälp från arbetarklassen till de ädlingar som är missnöjda med regeringens underhuggare, men den säger inte ett ord om de motsättningar som finns mellan dessa två samhällsklasser. Vi får medge att man kan säga att zemstvon är väckt, och att den är en samhällsgrupp som bekämpar regeringen, men detta måste uttryckas så klart och tydligt att det inte uppstår något missförstånd om hur en eventuell överenskommelse med sådana samhällsgrupper skall se ut. Iskra behandlar emellertid frågan om vår inställning till zemstvon på ett sätt som enligt vår mening endast kan fördunkla klassmedvetandet. I likhet med förkämparna för liberalism och skilda kulturella strävanden motarbetar nämligen Iskra, i denna fråga, den socialdemokratiska litteraturens viktigaste uppgift: att inte dölja klassmotsättningarna, utan kritisera det borgerliga systemet och förklara de klassintressen som splittrar det. Sådan är Iskras inställning även i fråga om studentrörelsen. Men ändå fördömer Iskra i andra artiklar alla ‘kompromisser’ och försvarar exempelvis guesdisternas[2] intoleranta uppträdande.
Vi skall avstå från att dröja vid Iskras mindre fel och misstag. Vi anser det emellertid vår plikt att avslutningsvis påpeka att vi med vår kritik inte alls önskar förringa den betydelse Iskra kan få, eller blunda för dess goda sidor. Vi välkomnar den som en politisk, socialdemokratisk tidning i Ryssland. Vi anser att en av Iskras bästa sidor är dess kunniga utläggningar i frågan om terrortaktik, som den ägnade ett antal artiklar vid en alldeles lämplig tidpunkt. Slutligen kan vi inte låta bli att påpeka den föredömliga litterära stil som Iskra är skriven i, något som är mycket ovanligt bland illegala tidskrifter, den regelbundenhet varmed den utkommer och det överflöd på nytt och intressant material den publicerar.
‘En grupp kamrater.’
September 1901.”
Vi vill för det första säga att vi hjärtligt välkomnar rättframheten och öppenhjärtigheten hos författarna till detta brev. Det är på tiden att man upphör att leka kurragömma eller dölja sitt ekonomistiska ”credo” (så som en del av Odessakommittén gör, från vilken ”politikerna” bröt sig ut), eller, som för att göra narr av sanningen, förklara att för närvarande ”inte en enda socialdemokratisk organisation gör sig skyldig till ekonomism” (Två konferenser, s 32, utgiven av Rabotjeje Delo). Låt oss nu komma till saken.
Brevskrivarna begår samma grundläggande misstag som Rabotjeje Delo gjort (se särskilt nr 10). De får ingen klarhet i frågan om sambandet mellan de materiella (spontana, som Rabotjeje Delo säger) och de ideologiska (medvetna, som arbetar ”planenligt”) elementen i rörelsen. De begriper inte att ”ideologen” är värd sitt namn endast när han går före den spontana rörelsen och visar vägen. Han kan först av alla lösa alla de teoretiska, politiska, taktiska och organisatoriska frågor som rörelsens ”materiella element” möter spontant. För att verkligen ”ta hänsyn till rörelsens materiella element” måste man betrakta dem kritiskt, man måste kunna påpeka spontanitetens faror och brister och höja den till medvetandets nivå. Att säga att ideologer (d. v. s. politiskt medvetna ledare) inte kan leda rörelsen bort från den väg som bestäms av samspelet mellan omgivning och element, är att blunda för den enkla sanningen att de medvetna elementen deltar i detta samspel och vid bestämmandet av vägen. Katolska och monarkistiska fackföreningar i Europa är också ett oundvikligt resultat av samspelet mellan omgivning och element, men det var prästers och Zubatov-anhängares medvetande som deltog i detta samspel, och inte socialisternas. De teoretiska åsikterna hos författarna till detta brev representerar inte marxismen, utan den parodi på marxism som odlas av våra ”kritiker” och av bernsteinisterna, som inte kan sammanbinda spontan utveckling med medvetet revolutionärt arbete.
Under nuvarande omständigheter leder detta väldiga teoretiska misstag oundvikligt till ett grovt taktiskt misstag, och detta har skadat den ryska socialdemokratin på ett sätt som inte går att beräkna. Faktum är att arbetarmassornas och andra samhällslagers spontana uppvaknande (de sistnämndas uppvaknande genom inflytande från arbetarna) har skett med förvånansvärd hastighet under de senaste få åren. Rörelsens ”materiella element” har vuxit enormt, till och med om man jämför med år 1898, men de medvetna ledarna (socialdemokraterna) hinner inte med i denna tillväxt. Detta är huvudorsaken till den kris som den ryska socialdemokratin nu upplever. Massrörelsen (den spontana rörelsen) saknar ”ideologer” som är tillräckligt teoretiskt övade för att vara fria från all vacklan. Den saknar ledare med en så bred politisk synvidd, sådan revolutionär energi, och sådan organisationstalang, att de kan skapa ett militant politiskt parti med den nya rörelsen som grund.
Allt detta för sig utgör emellertid bara halva problemet. Teoretiska kunskaper, politisk erfarenhet och organisationsförmåga är saker man kan skaffa sig, bara man har viljan att studera och skaffa sig dessa egenskaper. Men sedan slutet av 1897, och särskilt sedan hösten 1898, har det inom den ryska socialdemokratiska rörelsen kommit fram personer och tidskrifter som inte bara blundar för detta fel, utan till och med förklarar att det är en framstående dygd. De har upphöjt spontanitetsdyrkan och tjänandet av spontaniteten till rangen och värdigheten av teori, och predikar att socialdemokraterna inte får marschera framför rörelsen, utan skall hänga i rörelsens svans. (Bland dessa tidskrifter finns inte bara Rabotjaja Mysl utan även Rabotjeje Delo, som började med ”stadiumteorin” och slutade med att – som principfråga – försvara spontaniteten och ”de fulla rättigheterna för dagens rörelse” och ”taktiken som utvecklingen” och så vidare.)
Detta var sannerligen en sorglig situation. Den innebar att en särskild strömning framträdde. Denna kallas vanligen ”ekonomism” (i ordets mer vida betydelse). Dess främsta egenskap är att den inte förstår innebörden av (och till och med försvarar) tröghet, det vill säga – som vi redan förklarat – att ledarna inte hinner med massornas spontana uppvaknande. Denna riktnings utmärkande drag är följande: med hänsyn till principer, i en vulgarisering av marxismen och i hjälplöshet vid mötet med modern ”kritik”, denna tidsenliga form av opportunism; med hänsyn till politiken, i strävandet att begränsa politisk agitation och politisk kamp eller inskränka dem till att bli småuppgifter, i oförmågan att inse att om inte socialdemokraterna tar ledarskapet för den allmänna demokratiska rörelsen i egna händer, så kommer de aldrig att lyckas störta självhärskardömet; med hänsyn till taktiken, i fullständig ostadighet (i våras stod Rabotjeje Delo häpen inför den ”nya” frågan om terror, och endast sex månader senare – efter avsevärd vacklan och genom att som vanligt ha hängt i rörelsens svans – uttalade sig tidningen mot terror, i en mycket tvetydig resolution); och med hänsyn till organisationen, i oförmågan att förstå att rörelsens masskaraktär inte minskar utan ökar vår skyldighet att upprätta en stark och centraliserad organisation av revolutionärer, som kan vara ledare i den förberedande kampen, i varje oväntat utbrott, och slutligen i det avgörande anfallet.
Mot denna strömning har vi fört, och kommer att fortsätta att föra, en oförsonlig kamp. Efter vad det tycks, tillhör författarna till ovanstående brev denna strömning. De säger att den ekonomiska kampen beredde vägen för arbetarnas deltagande i demonstrationerna. Det är sant, men vi förmådde först och bäst av alla att uppskatta betydelsen i denna förberedelse, när vi så tidigt som i december år 1900, i vårt första nummer av Iskra, motsatte oss stadiumteorin, och när vi i februari, i nr 2, omedelbart efter det att studenterna inkallats till armén, och innan demonstrationerna inträffade, uppmanade arbetarna att komma studenterna till hjälp. Händelserna i februari och mars motsade inte ”Iskras upprördhet och fruktan” (som Martynov anser, och därmed avslöjar sin totala oförmåga att begripa frågan – Rabotjeje Delo, nr 10, s. 53), utan bekräftade den till fullo, då ledarna inte hann med massornas spontana resning och visade sig oförberedda att utföra sina plikter som ledare. Till och med vid nuvarande tidpunkt är förberedelserna långt ifrån tillräckliga. Allt prat om att ”överdriva ideologins roll” eller det medvetna elementets roll, jämfört med det spontana elementet o. s. v., fortsätter därför att utöva ett mycket skadligt inflytande på vårt parti.
Pratet om att man bör lägga mindre vikt vid allmänna missnöjesyttringar mot regeringen från skilda befolkningslager – detta prat som säges försvara klasståndpunkten – utövar ett lika skadligt inflytande. Tvärt emot detta prat är vi stolta över det faktum att Iskra väcker politiskt missnöje i alla folklager, och det enda vi beklagar är att vi inte kan göra det i mycket större skala. Det är lögn att säga att vi därigenom fördunklar klasståndpunkten. Författarna till brevet har inte fört fram ett enda säkert bevis för detta påstående, och det kan de inte heller göra. Som förtrupp i kampen för demokrati måste socialdemokratin leda de olika oppositionella folkgruppernas kamp (trots den åsikt som framförts i Rabotjeje Delo, nr 10, s. 41), förklara för dem den allmänpolitiska innebörden av deras speciella, på deras yrke grundade, konflikter med regeringen, samla dem till stöd för det revolutionära partiet, samt ur partiets led öva upp ledare som kan utöva politiskt inflytande på alla oppositionella samhällslager. Varje fördömande av detta arbetssätt innebär ett nytt ”försvar för trögheten”, hur mycket den än pryds med blomsterspäckade fraser om nära, organisk kontakt med proletärernas kamp. Det innebär ett försvar för att socialdemokratin blir efter den landsomfattande demokratiska rörelsen. Det leder till att man överlämnar ledarskapet till den borgerliga demokratin. Brevskrivarna får fundera över varför vårens händelser så kraftigt tjänade till att uppmuntra icke-socialdemokratiska revolutionära riktningar, i stället för att höja socialdemokratins auktoritet och prestige.
Vi kan heller inte låta bli att protestera mot den förvånansvärda kortsynthet som brevförfattarna uppvisar i fråga om de motsättningar och hätska stridigheter som finns mellan de politiska landsflyktiga. Författarna upprepar det urvattnade struntpratet om det ”fula” i att ägna sig åt Rabotjaja Mysl i en artikel om Zubatov. Vill de förneka att ekonomismens spridning underlättar Zubatovs arbete? När vi hävdar detta ”jämställer” vi emellertid inte på minsta vis ekonomisternas taktik med Zubatov-anhängarnas. Vad de ”politiska landsflyktiga” beträffar (om inte brevets författare var så oförlåtligt slarviga beträffande idéutvecklingen i den ryska socialdemokratiska rörelsen, skulle de veta att den varning för ekonomismen som de ”politiska landsflyktiga” framförde – närmare bestämt Gruppen arbetets frigörelse – på ett slående sätt bekräftats!), bör man märka hur Lassalle, som var aktiv bland Rhenarbetarna år 1852, bedömde stridigheterna bland de landsflyktiga i London. I ett brev till Marx skrev han:
”... Utgivningen av ert arbete mot ‘bossarna’ – Kinkel, Ruge och andra – bör knappast möta några svårigheter hos polisen ... Ty, enligt min mening, motsätter sig regeringen inte utgivandet av sådana skrifter då den tror att ‘revolutionärerna kommer att skära halsen av varandra’. Dess byråkratiska logik varken fruktar eller misstänker det faktum, att det är just stridigheter inom partiet som ger det styrka och livskraft, att främsta beviset för svaghet hos ett parti är dimmighet och utsuddande av klara gränslinjer, och inte heller att ett parti blir starkare genom att rena sig.” (Brev från Lassalle till Marx, 24 juni 1852.)
Låt de talrika förnöjda motståndarna till stränghet, oförsonlighet och brinnande polemik observera detta!
Som avslutning vill vi påpeka att vi i denna kommentar endast kunnat behandla de debatterade frågorna i korthet. Vi har för avsikt att ägna en särskild pamflett åt analysen av dessa frågor. Vi hoppas att den skall kunna utges inom sex veckor.
[1] En ordlek med ordet ”Iskra” som betyder ”gnista”.
[2] Guesdisterna. Strömning i den franska socialistiska rörelsen. De hade sitt ursprung i en splittring av franska arbetarpartiet år 1882. Guesdisterna, som var anhängare av Jules Guesde, representerade vänstern – den marxistiska strömningen – och talade för en oberoende revolutionär politik för proletariatet. Är 1901 bildade de Franska socialistpartiet.