Originalets titel: "Sociologie de Marx"
Publicerat: i Paris 1966. Ffg på svenska 1968.
Översättning: Per-Olov Zennström
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den nuvarande professorn vid Sorbonne-Nanterre-universitetet Henri Lefebvre, född 1901, började sin akademiska karriär som läroverkslärare. Redan på 30-talet utgav han arbeten om nationalismen, Hitlers fascistiska välde och Nietzsche, vilka beslagtogs 1939. Även hans introduktion till den dialektiska materialismen uppfördes på "Otto-listan" och upplagan förstördes. Efter att ha deltagit i motståndsrörelsen återkom Lefebvre i den befriade republiken med en rad skrifter om existentialismen, den formella logiken samt om Marx och Lenins idévärld. Han har ägnat sig åt "Critique de la vie quotidienne" (1947 och 1962), åt diktare och tänkare som Pascal, Diderot, Musset och Rabelais, samtidigt som den akademiska karriären fört honom över en chefspost i den franska radion (vid befrielsen), en doktorsavhandling om den franska agrarhushållningen (1954) samt en lärostol i Strasbourg till ledande befattningar vid Centre National de Recherches Scientifiques och posten som direktör för Institut de Sociologie Urbaine.
"Marx sociologi" präglas av Lefebvres ambition att analysera själv. Han framhåller naturligtvis att Marx skrifter inte är tillräckliga i dagens situation, men påvisar skarpsinnigt, i ibland paradoxala och aforistiska satser, hur mycket som ännu kan och bör utvecklas ur dessa texter. Begreppet praxis spelar en central roll i denna teoretiska demonstration, som bl.a. klargör att marxismen inte kan vara någon filosofi eller ideologi - lika litet som den bejakar staten. Framställningen riktar sig såväl mot dogmatikernas och sekteristernas mekaniska idisslande av citat som mot den officiellt sanktionerade marxismens pragmatiska och ytliga systematiker i efterskott. Lefebvre ställer in sociologin i ett nytt perspektiv och prövar samtidigt ett ovanligt grepp på marxismen.
Läsaren kommer att ställas inför ingångssvårigheter (som kanske översättaren heller inte alltid löst på ett tillfredsställande sätt). De komprimerade satser som Lefebvre radar upp på de första sidorna är teser eller hypoteser som diskuteras och utredes i fortsättningen. Såsom framgår av författarens sammanfattning har han förelagt sig två uppgifter: dels "återupprätta Marx tänkande i dess rörelse, i dess utbildning, och stödja detta återupprättande på hans skrifter", utan att därför återfalla i något retrospektivt betraktelsesätt eller någon "tolkning"; dels påvisa att i Marx verk finns material och anvisningar för en total sociologi, omfattande både kunnandet och verkligheten.
De franska marxisterna är kniviga, men samtidigt ofta mer kryptiska än själve Hegel. De utbildar gärna en personlig terminologi och underförstår ibland en avvikande betydelse i orden t.o.m. under sina begreppsutredningar. Lefebvre skriver kort och klart i jämförelse med exempelvis Louis Althussers långa, oändligt subtila, resonerande perioder eller Sartres superdialektiska betraktelser, men några kommentarer till hans vokabulär är ändå på sin plats. Termen praxis återinfördes av Marx för att undvika sammanblandning med ordet praktik. Ibland betecknar den all social, det vill säga mänsklig verksamhet (däribland tekniken, vad Lefebvre kallar poièsis och det teoretiska medvetandet). Ibland ställes termen mot den rena teorin och medvetandet, vilket närmar den till vad som i dagligt tal kallas praktik. Ibland betyder praxis den samhälleliga verksamheten i egentlig mening, det vill säga förhållandena mellan "de mänskliga varelserna", till skillnad från deras samband med naturen och materien (tekniken och poièsis). Det är i denna senare bemärkelse som Lefebvre använder och utvecklar begreppet praxis, vilket då skulle motsvara det grekiska ordets ursprungliga betydelse. Pragmata är däremot affärerna i allmänhet, de saker som behandlas eller förvaltas av de mänskliga varelserna i deras aktiva relationer.
Författaren skiljer vidare mellan upprepande och revolutionär praxis. Den förra motsvarar tillväxten, den senare utvecklingen. I sitt närmast föregående arbete, "Méthaphilosophie" (Paris 1965), förklarar Lefebvre:
"Begreppet praxis anger att denna är determinerad och ändå öppen mot det möjliga, outtömlig inför analysen. Detta begrepp anger också att praxis är begreppens plats och källa. Praxis i exakt mening skulle således vara det mänskligt 'verkliga', under förutsättningen att den inte skiljes vare sig från historien och de historiska tendenserna eller från det möjliga. All praxis hör till historien. Den är historieskapande. Den totala historien skulle således vara praxis historia. Den skulle sträva efter fullständigt medvetande om den mänskliga utvecklingen."
Såsom etapper eller moment i praxis ingår: arbetsdelningen; utbytet och handeln; makthavarnas befogenheter; klasserna och klasskampen (med strategi och taktik, kampens instrument, däribland ideologierna); den logiska rationalismen och det dagliga förnuftet; konstituerande och befästande av "dagligheten" (la quotidiennité), som förutsätter en långt driven arbetsdelning, motsvarande det analytiska förnuftets praxis, allmänna funktioner och funktionaliseringar; teknisk och byråkratisk praxis - det vill säga samhället som ett nät av självregleringar.
Poièsis är Lefebvres grekiska beteckning på all mänsklig verksamhet som går ut på tillägnande av naturen (physis) omkring människan och inom henne: känsla, känslighet, förnimbarhet, behov och önskningar. Poièsis är skapande, den inbegriper grundanden och beslut med obegränsade konsekvenser, även om dessa förblir obemärkta under långa perioder. All skapelse är inte "poièsis", men all poièsis är skapelse (termen "poesi" har en snävare betydelse). Tekniken och den tekniska uppfinningen står enligt författaren utanför poièsis område. Även om tekniken medför behärskande av naturen, yttervärlden, och är nödvändig härför, räcker den inte för att de mänskliga varelserna skall tillägna sig sin egen natur. Distinktionen är nödvändig för att fastställa teknikens gränser och rätt bestämma den teknologiska alienationen.
Såsom moment i poièsis anför Lefebvre grundandet av byn; av staden i allmänhet, denna spontana skapelse av sociala, religiösa och politiska grupperingar, med samlingsställen och monument som drar massorna till sig (ceremonier och processioner); den grekiska polis med sin agora och den romerska urbs med sitt forum; idén om den absoluta kärleken (på 1200-talet i Västeuropa); den medeltida staden och ackumulationen av ting, egendom, teknik och kunskaper, ända till kapitalbildning; grundandet av etniska grupper, folk och nationaliteter; idén om den totala människan, som övervinner arbetsdelningen (Fourier); negationernas enhet för att skapa en ny totalitet (Marx), varvid arbetarklassen är bärare av den radikala negationen; psykoanalysen, i den mån den pekar mot en ny katharsis (rening), grundad på de individuella medvetandenas genomskinlighet, på direkt kommunikation mellan likaberättigade människor utan magiska operationer, utan prestigens eller inflytandets medel, utan symboler och uppfattningar som innebär att de faktiska konflikterna döljes; beslutet att förändra det dagliga livet, varigenom konsten upphör att vara ett självändamål, såsom specialiserad och autonomiserad aktivitet, för att i stället bli ett medel att förvandla det "dagliga" och ett instrument för det "verkliga" livet, en förutsättning för utbildningen av den "totala", "universella", "planetariska" människan.
Sociologen Lefebvre skiljer vidare mellan härmning och mimèsis. Den senare är en sida av praxis, som emellertid måste grundas eller skapas, en länk mellan upprepningen och den omstörtande (revolutionerande) uppfinningen, som också har samband med poièsis. Han förbinder detta begrepp med språket eller diskursen, med varje aktivitet som pågår enligt en form och för övrigt lägger något till denna form. Mimèsis kan ge upphov till formalism och konformism, till logiska, juridiska och rituella mönster.
Varje aktivitet som blir autonom tenderar att upprätta sig själv som ett system, som en värld. Därigenom konstituerar, utdriver och utpekar denna värld en utfällning (résidu). I "Métaphilosophie" - vilket betyder efter filosofin, efter filosofins "slut" - var det Lefebvres huvudsyfte att fastställa förbindelserna mellan dessa kategorier (systemen - formerna, funktionerna och strukturerna - praxis, poièsis, mimèsis) och framhålla det värdefulla och väsentliga i varje utfällning från de konstituerade världarna, i syfte att skissera människornas totala historia. En sådan analys måste leda till en strategi för att samla "utfällningarna", till deras sammanlänkning för att i praxis, på ett poiètiskt sätt, skapa en riktigare, mer universell värld än de specialiserade makternas (puissances) världar.
Vi erinrar här om att marxismen från början inneburit en grundläggande kritik av filosofin, det vill säga av dess system, av det spekulativa tänkandet, av ontologin och metafysiken. Filosofierna ingår i ideologierna. Den marxistiska kritiken riktade sig från början mot det hegelska systemet såsom filosofins höjdpunkt. Marx betraktade dock inte filosofin på positivismens och scientismens sätt, som en tankens förvillelse vilken nu övervunnits. Sina abstrakta spekulationer till trots har filosofin aldrig stått helt utanför praxis. Det framgår bland annat av dess kamp mot religionen och av dess konflikter (liksom av dess förbund) med de härskande klassernas stat. De första filosofernas mål, att uppnå mänsklig frihet, rättvisa, sanning och Det goda, är alltjämt giltiga. Men det är inte filosofin eller filosoferna som kan uppnå riktiga förhållanden mellan människorna, genom fria medvetandens ömsesidiga erkännande av varandra. Detta kan endast vinnas genom den revolutionära handlingen, genom "proletariatets" aktioner och en effektiv kritik (praktisk och teoretisk) av klassamhället.
Marx ungdomsverk, vilka gäller såsom "filosofiska", innehåller just en radikal kritik av filosofin. Och för kamrat Garaudy skulle man vilja framhålla att ingenting är Lefebvre mer främmande än att söka "ge sig sken av filosofisk status", eftersom han i själva verket angriper och förnekar inte bara filosofernas, utan även filosofins status - just dess status!
Särskilt värdefullt, men i sina politiska konsekvenser uppenbarligen också särskilt känsligt, är att Lefebvre framhållit filosofins historiska samband med staten. Han hävdar att "det hegelska systemets söndersprängning betyder samtidigt filosofins söndersprängning som teoretiskt system och statens söndersprängning som politiskt system" ("Métaphilosophie", s. 27). Staten måste dö ut för att filosofin skall förverkligas, det vill säga för att dess mål, den totala människans frihet, skall uppnås i praxis. Det revolutionära proletariatet måste konstituera sig som härskande klass, bryta sönder den existerande staten och upprätta sin egen stat, "proletariatets diktatur", för att i grund kunna omgestalta samhället. Men även Lenin har betonat att denna stat, proletariatets diktatur, måste dö ut, och dö ut snarast. Lefebvre tillspetsar det: "Proletariatet vid makten har behov endast av en utdöende stat". Om den proletära revolutionen inte följer den av Marx anvisade kursen, om proletariatet för stunden eller varaktigt visar sig oförmöget att fullfölja sin historiska mission dör staten inte ut, utan den består. Och då består också filosofin, även om den ägnar sig åt en mer eller mindre effektiv kritik - eller apologi - av den existerande staten. Och här bränns det: filosofins abstraktion kan förvärras; den riskerar att bli empirisk, pragmatisk; ideologin kan gå i politikens ledband; dogmatismen är då den politiska byråkratins abstrakta lära, kriteriet vid urvalet av dess egna kadrer och rättfärdigandet av dess statsapparat.
I sammanhang med statens och filosofins tilltänkta slut vill översättaren till sist understryka att deras övervinnande inte innebär helt enkelt deras upphävande, så som positivister och scientister, logicister och semantiker tänker sig att filosofin redan upphävts av naturvetenskaperna eller av begrepps- och språkanalysen. Översättaren har valt att återge Lefebvres dépasser med det svenska ordet Övervinna, i sin strävan att ansluta den svenska språkdräkten så nära som möjligt till den franske författarens framställning och den cartesianska traditionen (trots risken för otympligheter). Men det bör påpekas att dépasser är en översättning av det tyska verbet aufheben. Denna term, som Hegel införde i första kapitlet i sin stora "Logik", har på tyska samma dubbla betydelse som den exakta svenska motsvarigheten upphäva: göra slut på och upphöja (till en högre nivå). Dubbeltydigheten, som försvunnit i det entydiga franska verbet, är inte bara tvetydig. Begreppet anger, framhåller Lefebvre på ett annat ställe, en handling, och denna handlings dubbla bestämning. Genom att utmärka en skapande aktivitet anger "upphävandet" inte så mycket det verkliga som ett förverkligande, d.v.s. ett vardande. Mellan de båda bestämningarna (avskaffa, upphöja) ligger det obestämda, öppningen: möjligheten att förverkliga genom en handling, projektet. Även från denna utgångspunkt kan den kontroversiella frågan ställas: Är staten och filosofin i de socialistiska länderna bevarande, övervinnande eller upphävande (till en högre nivå)?
Inom den svenska arbetarrörelsen tog Axel Danielsson redan i slutet av 1880-talet klart och bestämt avstånd från den "statssocialism" han tyckte sig skönja hos den starka tyska socialdemokratin och förklarade att "den s.k. folkstaten är mogen för sopbacken" innan Engels publicerat Marx förintande kritik av Gotha-programmet, i vilken Första internationalens gamle ledare med rynkade ögonbryn kallade de "ideologer" som bollade med orden folk och stat till teorins ordning.
Till skillnad från dels dem som upphöjt ungdomsverken, dels dem som spårat en brytning mellan den unge humanisten och den äldre vetenskapsmannen framhåller Lefebvre kontinuiteten i Marx tänkande. Han påminner också om det egendomliga utrop som avslutar "Randanmärkningar till Tyska Arbetarepartiets program" (Kritik av Gotha-programmet) och nästan låter som en sista suck i detta sent offentliggjorda "politiska testamente". Lefebvre inlägger i dokumentet ett budskap vilket - över huvudena på en August Bebel och en Wilhelm Liebknecht - riktar sig som en samvetsfråga till alla dem som i dag åberopar sig på Karl Marx.
Stockholm i maj 1968
Per-Olov Zennström