Original: The American Worker
Översättning: Göran Källqvist
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Artikeln (och introduktionen) är hämtad från samlingen Witnesses to Permanent Revolution: A Documentary Record, där texterna har sammanställts, översatts (till engelska) och försetts med kommentarer/förklaringar av bokens redaktörer Richard B Day och Daniel Gaido.
Nedan ingår även det förord som Anatolij Lunatjarskij skrev till den ryska utgåvan.
Karl Kautskys artikelserie om ryska och amerikanska arbetare[1] skrevs ursprungligen som ett svar på den borgerlige sociologen Werner Sombarts berömda studie ”Varför finns det ingen socialism i USA?”. Som ung var Werner Sombart (1863–1941) korrespondent åt Engels och något av en marxistisk vetenskapsman.[2] Men redan vid Engels’ död (1895) började Sombart vända sig mot marxismen och dess organisatoriska fanbärare i Tyskland, det socialdemokratiska partiet, vilket ledde till en serie rasande polemiker med några av dess mest framstående teoretiker, framför allt Franz Mehring och särskilt Rosa Luxemburg.[3] I sin klassiska studie Masstrejk, parti och fackföreningar, som skrevs mot den nya opportunism som leddes av den socialdemokratiska fackföreningsapparaten (Generalkommittén för Tysklands fria fackföreningar), sammanfattade Luxemburg några av de viktigaste lärdomarna från 1905 års ryska revolution och gjorde följande hänvisning till Sombart:
Och förtigandet av de objektiva begränsningar, som den borgerliga samhällsordningen har satt för den fackliga kampen, utvecklar sig slutligen till en direkt fientlighet gentemot varje teoretisk kritik, som pekar på dessa begränsningar i samband med arbetarrörelsens slutmål. Grovt smicker och gränslös optimism blir en plikt för varje ”vän av fackföreningsrörelsen”. Men eftersom den socialdemokratiska ståndpunkten just består i att bekämpa den okritiska fackliga optimismen liksom den okritiska parlamentariska optimismen, så bildar man till slut front mot den socialdemokratiska teorin som sådan. Fackföreningsfunktionärerna söker trevande efter en ”ny teori”, som motsvarar deras behov och deras uppfattning, det vill säga efter en teori som till skillnad från den socialdemokratiska läran öppnar helt obegränsade perspektiv för ekonomisk frammarsch inom den kapitalistiska ordningens ramar och med utgångspunkt i de fackliga striderna. En sådan teori existerar faktiskt sedan länge; professor Sombarts teori, som uttryckligen formulerades i avsikt att driva in en kil mellan fackföreningarna och socialdemokratin i Tyskland och föra över fackföreningarna på borgerlig mark.[4]
I sin banbrytande bok om den judiska frågan fördömde och motbevisade Karl Kautsky en av de mest obehagliga sidorna hos Sombarts nationalism – hans antisemitism – som ledde till att han under det sista decenniet av sitt liv blev medlöpare till nazisterna (han dog 1941).[5] Abram Leon ägnade också ett helt avsnitt av sitt verk om den judiska frågan åt att motbevisa Sombarts tes, som han framförde i sin bok Judarna och den moderna kapitalismen, att judarna var ”den moderna kapitalismen grundare”.[6] Men tack vare sitt rika historiska material och de insikter han fått genom sin bekantskap med Marx förblev Sombarts verk, trots alla sina brister, alltid ett ämne av stort intresse för marxistiska teoretiker. Detta gäller särskilt hans omfattande magnum opus, Den moderna kapitalismen. När den första delen utkom 1902 recenserade Rudolf Hilferding den utförligt,[7] och 37 år senare ansåg Leo Trotskij den fortfarande vara tillräckligt viktig för att kritisera den i en av sina sista böcker.[8]
Den här översatta artikeln var inte Kautskys första verk om Amerika. Hans tidigare skrifter om den amerikanska socialismen innehåller en kritisk recension av Edward Bellamys berömda utopiska roman En återblick. Kautsky ansåg att Bellamys roman var värdelös som konstverk. Handlingen var absurd, karaktärerna dumma och författaren hade ingen som helst förståelse för den moderna arbetarrörelsen: framtidens samhälle var fullt av hemmafruar, predikanter och rika människor som inte längre var oroliga för att förlora sin förmögenhet. Men boken var ändå betydelsefull eftersom
socialismen hittills har varit en exotisk företeelse i Amerika; den ansågs vara en tysk produkt. Och även om den socialistiska rörelsen inte uteslutande bestod av tyskar, var den faktiskt en utväxt av den tyska socialismen. Uppgiften att på grundval av den internationella vetenskapliga socialismen skapa ett verkligt amerikanskt arbetarparti med egen litteratur, program och taktik har just börjat genomföras. Mot bakgrund av denna situation har Bellamys bok en stor symptomatisk betydelse. Den visar den amerikanska arbetarrörelsens kraft; faktum är att den tvingar även borgerliga kretsar att ta itu med sociala problem som varken teoretiskt eller praktiskt står under den europeiska socialismens inflytande.[9]
Kautskys andra skrifter om Förenta staterna inkluderar ett försvar av Friedrich Sorge – vars historia om den amerikanska arbetarrörelsen då publicerades i följetongsform i Die Neue Zeit[10] – mot de sekteristiska attackerna från Daniel De Leons Socialist Labor Party,[11] samt en recension av Algie Martin Simons bok Den amerikanske farmaren, som publicerades 1902.[12] Kautsky skrev också minst en annan viktig artikel om USA, nämligen hans artikel om Samuel Gompers, ordförande för American Federation of Labor, i samband med dennes besök i Tyskland. En kritisk utgåva av denna artikel har publicerats i tidskriften Historical Materialism.[13] Artikeln var en del av en lång serie polemiska artiklar mot den tyska socialdemokratiska fackföreningsbyråkratin.
Leo Trotskij nämner Kautskys ”Den amerikanske arbetaren” i inledningen till sin bok 1905 från 1922, och beskriver den som ett av Kautskys verk som utgjorde ” ett skoningslöst tillbakavisande av mensjevismen och ett fullständigt teoretiskt rättfärdigande av bolsjevikernas senare politiska taktik” – det vill säga av teorin om den permanenta revolutionen som de facto antogs av Lenin i hans Aprilteser 1917.[14] Kautskys verk översattes omedelbart till ryska och trycktes i sju separata upplagor, vanligtvis under titeln Den amerikanske och den ryska arbetaren, varav en med förord av den blivande bolsjevikiske folkkommissarien för utbildning, Anatolij Lunatjarskij.[15]
I det fjärde kapitlet av sin bok Resultat och framtidsutsikter, där han sammanfattar lärdomarna av 1905 års revolution, tog Trotskij med omfattande hänvisningar till ”Den amerikanske arbetaren” och konstaterade: ”Kautsky påpekar i sin nyutkomna bok om det amerikanska proletariatet, att det inte finns något direkt samband mellan proletariatets och bourgeoisiens politiska makt å ena sidan och den kapitalistiska utvecklingsnivån å den andra” och att ”Tyskland i en viss utsträckning kan lära om sin framtid från Ryssland”. Trotskij rekommenderade Kautskys studie ”till våra ryska marxister, som ersätter en självständig analys av sociala förhållanden med textcitat, som valts för att tjäna varje livets vändning. Inga komprometterar marxismen så mycket som dessa självutnämnda marxister.” Han tillade: ”Sålunda står Ryssland, enligt Kautsky, på en ekonomiskt låg nivå i sin kapitalistiska utveckling; politiskt har landet en obetydlig kapitalistisk bourgeoisie men ett mäktigt proletariat”, och han drog slutsatsen att under dessa förhållanden ”[kommer] den ryska ‘hunden’ … att ta makten före sin ‘herre’”.[16]
Protokollen från grundningskongressen för Industrial Workers of the World (27 juni till 8 juli 1905)[17] visade tydligt vilket inflytande den första ryska revolutionen hade på händelserna i USA. För att citera en av de klarast lysande stjärnorna i denna galax av revolutionära ledare, den berömda afroamerikanska anarkisten och kommunisten Lucy E. Parsons:
Ni män och kvinnor bör genomsyras av den anda som nu visar sig i det fjärran Ryssland och det fjärran Sibirien, där vi trodde att mäns och kvinnors gnista hade krossats. Låt oss följa deras exempel. Vi ser hur kapitalistklassen i dag befäster sin ställning bakom sina medborgarföreningar och arbetsgivarorganisationer för att kunna krossa den amerikanska arbetarrörelsen. Låt oss vända blicken mot det fjärran Ryssland och hämta mod och kraft från dem som kämpar där, och från det faktum som framgår av morgonens nyheter, och som sprider skräck bland kapitalistklassen över hela världen – att den symbol som har varit alla tyranners skräck genom alla tider... den röda flaggan har hissats.[18]
En resolution antogs som uttryckte solidaritet med ”arbetarklassens mäktiga kamp i det fjärran Ryssland”, vars utgång ”är av yttersta betydelse för arbetarklassen i alla länder under dess kamp för sin frigörelse”.[19] I sitt avslutningstal vid ratificeringsmötet som hölls den 8 juli 1905, uppmanade Bill Haywood, generalsekreterare för Western Federation of Miners och framtida ledare för den tidiga amerikanska kommunismen, som var ordförande vid IWW:s grundningskongress, de amerikanska arbetarna att ”organisera sig industriellt på samma sätt som arbetarna i Ryssland är organiserade [Applåder.] – organisera sig i en organisation som omfattar alla män, kvinnor och barn som arbetar inom en industri”. Haywood hoppades att den nya rörelsen skulle ”växa i hela landet tills den omfattar en stor majoritet av arbetarna, och att dessa arbetare kommer att revoltera mot det kapitalistiska systemet, precis som arbetarklassen i Ryssland gör idag”.[20]
Den största bristen i ”Den amerikanska arbetaren”, förutom den nästan totala avsaknaden av analys av vilken betydelse frågan om svarta har för den amerikanska arbetarrörelsen (1910 utgjorde svarta mer än 10 procent av den amerikanska befolkningen – nästan 10 miljoner av 92 miljoner), är den ringa uppmärksamhet Kautsky ägnade åt frågan om imperialismen och hur den påverkade arbetarrörelsen, särskilt genom att främja utvecklingen av en arbetararistokrati och fackföreningsbyråkrati i de imperialistiska länderna. Orsaken var, att även om termen imperialism redan 1900 hade börjat användas i socialistiska kretsar för att beteckna den kapitalistiska utvecklingens senaste stadium, så började europeiska marxistiska teoretiker behandla frågan djupgående först vid andra internationella kongressen i Stuttgart, som ägde rum den 6–24 augusti 1907, dvs. ett och ett halvt år efter publiceringen av Kautskys artikel.[21] Som ett bidrag till debatten om imperialismen publicerade Parvus sitt verk Kolonialpolitiken och kapitalismens sammanbrott,[22] och omedelbart efter kongressen gav Kautsky ut sin egen broschyr om socialism och kolonialism, som Bebel kallade ”hans bästa verk”.[23]
För en översikt över den amerikanska socialismens historia, se Morris Hillquits Socialismens historia i Förenta staterna.[24] Kautsky konsulterade troligen den första upplagan av Hillquits verk för den studie som har översatts här. För en beskrivning och kritisk utvärdering av de två största socialistiska organisationerna i USA vid den tiden – Eugene Debs’ Socialistiska parti och International Workers of the World – se den amerikanska trotskismens historiske ledare, James P. Cannons, artiklar.[25] För en omfattande analys av Kautskys studie, inklusive Kautskys egen efterföljande politiska utveckling, som slutligen fick honom att vända sig mot sina tidigare kamrater på vänsterkanten och bli ideolog för SPD:s ”centristiska” fraktion, se novembernumret 2003 av tidskriften Historical Materialism.[26]
Begreppsmässigt var den största betydelsen av Kautskys ”Den amerikanska arbetaren” att den effektivt avslutade debatten om permanent revolution under den första ryska revolutionen. Eftersom Kautsky hade inlett debatten, passar det att han också sammanfattar resultatet. 1902 hade Kautsky i ”Slaverna och revolutionen” först förutsagt att slaverna kunde bli ”det oväder som kommer att bryta upp reaktionens is och oemotståndligt kommer att ge folken en ny, välsignad vår”. Imponerad av narodniktraditionens hjältemod och övertygad om att det framväxande ryska proletariatet skulle resa sig mot regimen som plundrade landet i det utländska kapitalets tjänst, trodde Kautsky att centrum för den revolutionära verksamheten höll på att förflyttas från Västeuropa till Östeuropa, och att de kommande stormarna i Ryssland skulle ge ny kraft åt socialdemokratin i Tyskland.
I sin kritik av utkastet till Iskras program var David Rjazanov den första som vidareutvecklade konsekvenserna av Kautskys tidiga tänkande och formulerade en preliminär teori om permanent revolution. Om det ”efterblivna” Ryssland skulle initiera Europas revolutionära uppvaknande var det absolut nödvändigt att förstå hur ett ”bondeland”, som var det minst utvecklade av alla de stora kapitalistiska länderna, kunde ta språnget från halvfeodalismens kvävande institutioner till en revolution som skulle bana väg för en socialistisk framtid. Rjazanov svarade med det djärva argumentet att Ryssland var ett undantag från ”mönstret”. I ”Iskras programförslag och de ryska socialdemokraternas uppgifter” undersökte Rjazanov systematiskt de ”särdrag” som präglade den ryska historien, på ett sätt som liknar det som Trotskij gjorde nästan tre decennier senare i sin Ryska revolutionens historia (det första kapitlet i Trotskijs bok har titeln ”Särdrag i Rysslands utveckling”). Rjazanov noterade att Ryssland till skillnad från Europa hade sett hur uppkomsten av en inhemsk samhällsrevolutionär tradition sammanföll med kapitalismens framväxt. Eftersom kapitalismen till stor del finansierades av kapitalimport och i denna mening hade planterats in från Europa, var den inhemska borgarklassen också för svag för att stödja en effektiv liberal opposition mot enväldet. Kombinationen av en snabbt växande kapitalism och en kraftlös liberalism gjorde att ansvaret för Rysslands revolutionära framtid med nödvändighet föll på de organiserade arbetarna.
I sin kritiska kommentar till Lenins och Plechanovs arbete i Iskras programförslag förutspådde Rjazanov i praktiken alla de viktigaste argument som Leo Trotskij senare förde fram i sin berömda Resultat och framtidsutsikter, som traditionellt betraktas som den första och definitiva formuleringen av teorin om en permanent revolution. Trotskijs kamrat Parvus var den omedelbara inspirationskällan till Trotskijs egen bedömning av Ryssland, men i begreppsmässiga ordalag var Trotskijs mest berömda teoretiska verk minst lika mycket skyldigt Kautsky och Rjazanov som Parvus och till och med Marx själv. Kautsky och Rjazanov skapade den teoretiska atmosfär från vilken Trotskij kunde tillägna sig och radikalisera övertygelsen att det ”efterblivna” Ryssland i själva verket kunde stå i spetsen för världshistoriens utveckling.
Om det var Trotskijs retoriska och litterära geni som på ett så dramatiskt sätt fångade idén om den permanenta revolutionen för sin egen och kommande generationer, var det ändå Karl Kautsky som i ”Den amerikanska arbetaren” slutligen besvarade den gåta som Rjazanov ställde med sin hänvisning till ”mönstret”. Kautskys slutsats var elegant och rak: det fanns och finns inget enda ”mönster”. Kautsky jämförde Ryssland, England och USA, övertygad om att världskapitalismen är en motsägelsefull helhet som förklarar alla delars nödvändiga särdrag. Han föregrep senare teorier om imperialismen genom att förknippa vissa bestämda enskilda historier med internationella folk- och kapitalrörelser för att förklara världshistoriens dynamiska inbördes förhållanden. Inom denna större ram såg han inte ett enda ”mönster” som på ett enhetligt sätt kunde förklara klassförhållandena med abstrakta kapitalistiska ”utvecklingsnivåer”; istället: ”Varje ytterlighet kan endast förekomma i ett land i den mån som den motsatta ytterligheten finns i ett annat land.” Ryssland och Amerika var kapitalismens ytterligheter som tillsammans förebådade världssocialismens framtid:
Idag finns det en hel rad länder där kapitalet kontrollerar hela det ekonomiska livet, men inget av dem har utvecklat alla sidor av det kapitalistiska produktionssättet lika mycket. Det finns i synnerhet två stater som står mot varandra som ytterligheter, där en av de två beståndsdelarna i detta produktionssätt är oproportionerligt stark, dvs. starkare än den borde vara enligt sin utvecklingsnivå: i Amerika den kapitalistiska klassen, i Ryssland arbetarklassen.
Kautsky bestred tanken på ett enda mönster för den kapitalistiska utvecklingen och avvisade samtidigt varje idé om ensidig ekonomisk determinism. Den revolutionära ”andan” var minst lika betydelsefull som den triviala ekonomiska historien. I denna artikel, liksom i ”Slaverna och revolutionen”, såg Kautsky Ryssland som ett exempel på ”revolutionär romantik”. Om den amerikanska intelligentsian var andligt förlamad av ”själens kapitalism”, gav den ryska intelligentsian, i den motsatta ytterligheten, arbetarna ”sin revolutionära gnistas teoretiska klarhet och fasthet”. Denna gnista berodde på att man började med helheten för att begreppsmässigt kunna begripa delarna:
Ingenting är mer lämpligt för folkets andliga utveckling än det revolutionära tänkandet, eftersom ingenting kan ge dem ett högre syfte. Den revolutionäre tänkaren har alltid hela staten och samhället i sikte; han behöver inte vara blind för vardagslivets små detaljer, men han lägger inte all sin kraft på dem; han ser dem bara som en del av en större helhet och tilldelar dem deras rätta plats; han frågar sig framför allt hur dessa detaljer påverkar honom och hur han kan påverka dem; han lär sig därför att uppskatta dem på rätt sätt och håller sig fri från alla illusioner om deras verkan.
I ”Den amerikanska arbetaren” fångade Kautsky denna revolutionära anda som en viktig kraft i den ekonomiska och politiska historien. Som svar på gåtan om ”mönstret” drog han slutsatsen att den revolutionära andan, både som orsak och verkan till särskilda historiska händelser, var den avgörande kraften bakom den ryska revolutionen:
Det är framför allt tack vare den som de ryska industriarbetarna, oorganiserade, okultiverade och berövade sina demokratiska rättigheter i ett övervägande bondebaserat land, kunde tygla det absolutistiska styret, inför vilket alla besittande klasser underkastade sig, inte bara i Ryssland utan också i Europa.
Richard B Day/Daniel Gaido
Detta verk av Karl Kautsky, som vi nu presenterar för ryska läsare, publicerades i de första numren av den tyska socialdemokratins teoretiska organ, Die Neue Zeit, 1906.
Även om det skrevs för tyska läsare, kommer det också att vara mycket intressant för läsare i andra länder, och talar särskilt till samtida ryska läsare.
Hittills har ingen med sådan klarhet och precision visat vilken grundläggande riktning vår ekonomiska utveckling har. Samtidigt som enväldet har utökat sina väpnade styrkor och ängsligt vårdat sin politiska makt – vilket i slutändan förde oss till Tsushima2[28] – har den överlämnat landet till den västeuropeiska börsen, till vilken det ryska folket varje år betalar en tribut på 300 miljoner rubel. Denna tribut växer fortfarande i en häpnadsväckande takt. Det västerländska kapitalet gör allt för att bevara en samhällsordning där den ryska arbetaren och den ryska bonden förpassas till ett tillstånd av förnedring och extrem nöd, och arbetar under helvetiska förhållanden för att säkerställa en konstant ström av guld till bankirernas och deras medhjälpares fickor. Ryssland kommer aldrig att resa sig eller få slut på sin hunger, sin höga dödlighet eller sin outhärdliga fattigdom så länge det bär denna fruktansvärda börda på sina axlar. Statlig konkurs är den verkliga, om än outtalade, parollen för de breda massornas befrielserörelse. Men för att sätta stopp för börsens blodsugande verksamhet måste man först störta dess hantlangare och trogna tjänare som fortfarande styr Ryssland. Rysslands härskare är bara obetalda livegna och tanklösa marionetter åt de europeiska bankirerna. Vår svaga borgarklass har aldrig varit fast besluten att föra befrielsekampen till sitt slut och därmed sätta stopp för hela systemet av förtryck och utnyttjande av folket, som i vårt land går under namnet ”finanspolitik”. Endast folkmassorna, på vilka den ekonomiska bördan vilar hundra gånger tyngre – massorna utan privilegier eller rovgiriga intressen att försvara – har förmågan att befria nationen från dess slaveri under börsen. Med stöd från en enorm majoritet av nationen, måste och kommer det ryska proletariatet oundvikligen att stå i spetsen för dessa massor, vilket det faktiskt redan gör.
Låt oss inte låta oss luras av liberalerna illusoriska framgångar. De må jubla, men i verkligheten är de förtvivlade. När Roditjev[29] tillfrågades vad de tänkte göra i sin berömda Duma, svarade han: ”Hur kan en ung man, som har väntat så länge på att få träffa sin älskade och äntligen får göra det, veta vad han ska säga till henne första gången?” Skulle man inte kalla den unge mannen för en karp och hans älskade ungmö för en gädda?[30]
Så länge gäddan är stark är fina ord till ingen nytta. Man måste bryta gäddans makt.
Vi har inte för avsikt att förlora den ”revolutionära romantik” som Karl Kautsky talar så väl om i denna pamflett, eller ersätta den med en inbillad och klok måttlighet eller småsint ”realism”. Vi ska se modigt på framtiden, urskilja rörelsens allmänna karaktär och de stora möjligheter den erbjuder, och inte snubbla över enstaka tegelstenar på vägen eller låta dem uppta våra tankar bara för att de råkar befinna sig i vårt ”synfält” – vi vill inte ha något att göra med revisionistisk kortsiktighet. Vi överlåter åt vår fega borgarklass att skälla på arbetarna för deras ”opraktiskhet” och åberopa den ”praktiske” tyska arbetaren som exempel. K. Kautsky uppmanar den tyska arbetaren att lära sig revolutionär romantik av sin ryska broder. De unika politiska omständigheter som ställer det ryska proletariatet i förgrunden som naturlig ledare för den ”borgerliga” revolutionen ger det också en unik möjlighet att inta de positioner som är mest gynnsamma för att fortsätta kampen och förverkliga sina klassideal.
Det Kautsky har att säga om den ryska kapitalismen och det ryska proletariatet är särskilt intressant för oss. Men det råder ingen tvekan om att hans upplysningar och slutsatser om Amerika också är ytterst lärorika. De slår ett kraftigt slag mot revisionisternas ståndpunkt och öppnar utmärkta perspektiv för hela den internationella revolutionära arbetarrörelsen.
I sina ”Studier av det nordamerikanska proletariatets historiska utveckling”, som Sombart publicerade i Arkiv für Sozialwissenschaft (vol. XXI, nr 1–3),[31] skriver han:
Förenta staterna är det land som har den mest framskridna kapitalistiska utvecklingen, och dess ekonomiska struktur representerar vår framtid. Det som Marx korrekt konstaterade om England 1867 kan vi nu tillämpa på Amerika: De te fabula narratur, Europa [Det är om dig, Europa, som historien handlar], när vi rapporterar om förhållandena i Amerika, åtminstone när det gäller den kapitalistiska utvecklingen.[32]
Detta påstående kan endast accepteras med stora reservationer. Ett land som England, som på 1860-talet i alla avseenden kunde tjäna som klassisk modell för det kapitalistiska samhället och alla dess tendenser, finns inte längre. När Marx studerade England hade landet inte bara den mest utvecklade kapitalistklassen utan också det mest avancerade proletariatet; därför visade det på ett fulländat sätt inte bara tendenser till kapitalistisk exploatering och organisation utan också motkrafter i form av proletär upproriskhet och organisation. England var således det första land som på ett tydligt sätt utvecklade ett socialistiskt parti (chartismen), en fackföreningsrörelse, en proletär kooperativ rörelse och lagstiftning för arbetarnas skydd.
Idag finns det en hel rad länder där kapitalet kontrollerar hela det ekonomiska livet, men inget av dem har utvecklat alla sidor av det kapitalistiska produktionssättet lika mycket. Det finns i synnerhet två stater som står mot varandra som ytterligheter, där en av de två beståndsdelarna i detta produktionssätt är oproportionerligt stark, dvs. starkare än den borde vara enligt sin utvecklingsnivå: i Amerika den kapitalistiska klassen, i Ryssland arbetarklassen.
I Amerika kan vi mer än någon annanstans tala om kapitalets diktatur. Däremot har det kämpande proletariatet ingenstans nått en sådan betydelse som i Ryssland, och denna betydelse måste och kommer att öka, eftersom detta land just har börjat delta i den moderna klasskampen.
Tysklands ekonomi ligger närmast den amerikanska, medan dess politik ligger närmast den ryska. På detta sätt visar båda länderna oss vår framtid, som kommer att ha en halvt amerikansk och halvt rysk karaktär. Ju mer vi studerar Ryssland och Amerika, och ju bättre vi förstår båda, desto tydligare kommer vi att kunna förstå vår egen framtid. Ensamt skulle det amerikanska exemplet vara lika vilseledande som det ryska.
Det är verkligen ett märkligt fenomen att just det ryska proletariatet visar oss vår framtid – i alla fall när det gäller arbetarklassens uppror, inte kapitalets organisation – eftersom Ryssland är den mest efterblivna av alla kapitalismens stormakter. Detta verkar strida mot den materialistiska historieförståelsen, enligt vilken den ekonomiska utvecklingen utgör grunden för politiken. Men i själva verket strider det bara mot den sorts historisk materialism som våra motståndare och kritiker anklagar oss för, och som de uppfattar som en färdig modell och inte som en undersökningsmetod. De förkastar den materialistiska historieförståelsen bara för att de inte kan förstå den och tillämpa den på ett fruktbart sätt.
Det ryska proletariatets utomordentliga styrka måste tillskrivas två orsaker: att det saknas en stark inhemsk kapitalistklass och att det behövs en politisk revolution i Ryssland.
Kapitalismen utvecklades i det ryska imperiet på en annan grund än i Västeuropa. I väst utvecklades en stark borgarklass i städerna redan före furstarnas envälde. Med hjälp av borgarklassen tvingades den kungliga absolutismen ända från början föra en kamp mot den oberoende jordägande aristokratin och prästerskapet. Borgarklassen och absolutismen växte sig starkare tillsammans. Överskottet från de produktiva klassernas arbete, som under varuproduktionen i allt högre grad antog formen av mervärde, kunde inte bara hamna i monarkernas, aristokratins och prästerskapets fickor; de var också tvungna att lämna en del till borgarklassen i städerna. Det som monarkerna och aristokratin lade beslag på, slösade de bort på militära fälttåg och prål. Det som kyrkan tog gick antingen till lyx eller ackumulerades som skatt. Men borgarklassen omvandlade sin andel av plundringen av den inhemska och utländska arbetarklassen till kapital, som den ackumulerade. Ju mindre makt monarkerna, aristokraterna och prästerna hade, desto större blev borgarklassens makt i landet, desto snabbare (alla andra förhållanden lika) blev ackumulationen, kapitalets självexpansion. Ju snabbare ackumulationen fortskred, desto större blev å andra sidan – i viss utsträckning – kapitalisternas antal och framförallt makt gentemot inte bara de egendomslösa och de dominerade, utan också mot de egendomsägande och dominerande icke-kapitalistiska klasserna, och desto större blev kapitalisternas makt i staten.
Rysslands utveckling var annorlunda. Tsarismens makt ökade inte samtidigt med att borgarklassen stärktes, eller som en följd av detta. Den ryska staten uppstod snarare som en ren jordbruksstat, som ett asiatiskt envälde med nära kopplingar till Västeuropa, just vid en tidpunkt då den ryska absolutismen hade lyckats underkuva kyrkan och adeln, skapat sina egna styrande organ i form av en stående armé och en byråkrati, och blivit alltmer misstänksam, ja till och med fientlig, mot den framväxande borgarklassen. Det ryska enväldet insåg omedelbart hur värdefulla den västeuropeiska absolutismens statliga medel, en stående armé och en byråkrati, kunde vara, och införde dem i Ryssland så snabbt som möjligt. Framförallt var det Peter den store som spelade denna berömda civiliserande roll. Det var fransmän och särskilt tyskar som tillhandahöll de verktyg som först och bäst användes för att stärka tsarernas orientaliska envälde, i syfte att med hjälp av den kapitalistiska civilisationens tvångsmedel göra den likvärdig med den västeuropeiska absolutismen. Men inrikespolitiskt innebar det att man för att öka tsarens makt tvingades beröva de produktiva klasserna deras överskott, och att antalet improduktiva utgifter som måste täckas av detta överskott, särskilt utgifterna för soldater och byråkrater, ökade. Peter I höjde skattetrycket femfaldigt. Civiliseringen av Ryssland innebar alltså att medlen för att plundra landet ökade, inte att dess kapitalistiska rikedom ökade som i Västeuropa. Under dessa omständigheter kunde det inte utvecklas en så betydande kapitalistisk klass som den västeuropeiska borgarklassen.
Landets ekonomiska utveckling var därför utomordentligt långsam, medan tsarerna i den mån de fortsatte sin ”civiliseringsprocess” och stärkte sina band med Västeuropa, ökade sin inblandning i de stora europeiska staternas politik. Det ryska tsardömets militärutgifter måste hålla jämna steg med de snabbt växande stora kapitalistiska staternas utgifter, samtidigt som det ekonomiska avståndet mellan dem hela tiden ökade. Resultatet blev att det redan på 1700-talet fanns en otrolig ekonomisk misskötsel. Man använde flitigt de två metoder som de kapitalistiska ländernas regeringar använde för att skaffa pengar: lån och penningförfalskning (att trycka sedlar som inte går att lösa in är inget annat). Om det var ont om krediter och ingen ville låna ut pengar, tog man till tryckpressen. Om staten hittade kreditgivare kunde tillverkningen av förfalskade pengar pausas ett tag. Om inget annat alternativ var möjligt försökte man med en liten statsbankrutt, som 1843, då de gamla papperspengarna togs ur cirkulation och ersattes av nya – dock med förbehållet att bara en ny rubel erhölls i utbyte mot tre och en halv gamla rubel.
Således ökade statens belåning hela tiden. Det är sant att statsskuldens tillväxt inte är något speciellt ryskt, och det finns till och med en del borgerliga ekonomer som anser att en stor statsskuld är grunden för den nationella välfärden. Under vissa förhållanden finns det ett korn av sanning i detta påstående. Räntan på statsskulden är i själva verket en evig gåva från staten till kapitalisterna. Det betyder att staten utnyttjar de producerande klasserna för att öka kapitalet. Den växande statsskulden innebär alltså en tillväxt av proletariatet å ena sidan och av kapitalet å den andra. Om kapitalisterna, som staten är skuldsatt till, bor inom landets gränser, kan statsskulden bli ett medel för att främja utvecklingen av den kapitalistiska produktionen, vars beståndsdelar (proletärer och kapitalister) ökar på grund av räntebetalningarna. Det utarmar de arbetande människorna, men berikar kapitalistklassen och utvecklar den kapitalistiska produktionen.
Effekterna av statsskulden är dock helt annorlunda när statens fordringsägare bor utanför landet. I detta fall är räntebetalningarna på statsskulden bara ett ständigt utflöde av pengar utomlands. I den mån räntebetalningarna blir kapital berikar de utlandet men utarmar det skuldsatta landet. Under dessa förhållanden skapar den offentliga skulden visserligen lokala proletärer, men endast utländska kapitalister. Det är vad som hände i Turkiet och, i lika stor utsträckning, i det ryska tsardömet.
Det finns dock en skillnad mellan dessa två länder. Turkiet har blivit så hjälplöst att det ofrivilligt måste underkasta sig utlänningars diktat. Det existerar bara som en självständig stat tack vare avundsjukan mellan de olika makterna, varav ingen kan få hela bytet för sig själv. Men alla är överens om att plundra det olyckliga landet och tvinga på det sina egna produkter, och det hindrar utvecklingen av en lokal industri. På grund av detta ser vi i den turkiska ekonomin, precis som i den ryska, en progressiv nedgång för jordbruket och ett ökat antal proletärer. Men i Turkiet kan dessa proletärer inte hitta någon sysselsättning i den kapitalistiska industrin. De mest passiva bland dem blir tiggare, de mest energiska blir banditer och rebeller, som aldrig dör ut i Turkiet, oavsett hur många som avrättas.
Men Ryssland var inte lika hjälplöst som Turkiet. Så snart den ryska regeringen insåg vilken makt den kapitalistiska industrin ger staten, försökte den främja landets industriella utveckling. Det saknades verkligen inte proletärer: landet hade miljontals tiggare och bönder som sökte arbete. Men var fanns det nödvändiga kapitalet? Det var omöjligt att hitta det i Ryssland. Utländskt kapital måste lockas till landet för att bygga järnvägar, öppna gruvor, uppföra masugnar, spinnerier, väverier, sockerraffinaderier osv. Och eftersom överskottskapitalet i Västeuropa, det mervärde som har pressats ur de lokala arbetarna och de utländska besittningarna, på 1880-talet hade vuxit så mycket att det inte fanns tillräckliga investeringsmöjligheter i hemlandet, och därför med stor risk måste skickas till platser som Portugal, Grekland, Turkiet och Venezuela, varför då inte skicka det till Ryssland? På så sätt utvecklades den tunga industrin i Ryssland huvudsakligen med hjälp av utländskt kapital, och den har vuxit särskilt snabbt under de två senaste decennierna. Det förvandlade en stor del av de ryska proletärerna från lumpenproletärer eller fattiga småbönder till lönearbetare, från skygga och underdåniga tiggare och tjänare till beslutsamma revolutionära kämpar. Men denna tillväxt av ett starkt, kämpande proletariat gick inte hand i hand med att det växte fram en lika stark rysk kapitalistklass. Det var dessa fakta som gav proletariatets klasskamp i tsardömet en helt särskild karaktär.
När det ryska proletariatet kämpar mot kapitalet, så kämpar det i stor utsträckning mot utlänningar, mot utsugare som utarmar och försvagar hela Ryssland, som tar allt mervärde som landet producerar. Således försvarar proletariatet det ryska samhällets gemensamma intressen.
Å andra sidan framstår tsaren med hela sin apparat av soldater, kosacker och chinovniker [byråkrater] som företrädare för de utländska exploatörernas intressen, som utnyttjar hela Ryssland. Den moderna staten är kapitalisternas vapen överallt, men den ryska absolutismen är det utländska kapitalets vapen. Den företräder den europeiska finansens intressen mot det ryska folket, som den plundrar för att ödmjukt överlämna lejonparten av bytet till utlandet. Det är i viss mening en av källorna till den nuvarande ryska regeringens styrka. De internationella ockrarna vet vilken tjänstvillig företrädare för deras intressen de har i absolutismen, och därför stöder de den med all sin kraft, även om de vet vilken sorts svindlare de har att göra med. Men just av denna anledning vet den politiskt medvetna befolkningen i Ryssland mycket väl att den inte kan undkomma sin fattigdom och sitt elände utan att störta absolutismen; och eftersom landet inte har någon stark kapitalistklass som kan motsätta sig regeringens förödande politik, faller ansvaret för att kämpa för hela Rysslands intressen på den enda starka moderna klass som landet har: industriproletariatet. På så sätt kan de ryska arbetarna få ett starkt politiskt inflytande, och kampen för landets befrielse från absolutismens strypgrepp har blivit en duell mellan tsaren och arbetarklassen, en duell där bönderna ger oumbärlig hjälp men där de inte på något sätt kan spela en ledande roll.
Analysen av vilka de sociala och politiska effekterna är av det kapital som kommer från utlandet, till skillnad från lokalt ackumulerat kapital, har aldrig haft någon framträdande plats i den klassiska politiska ekonomin eller ens i Marx verk. I det sjunde kapitlet av sin Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper påpekade Ricardo hur svårt det var för kapitalet att övervinna hindren för kapitalexport. Det är först i modern tid som dessa hinder nästan helt har försvunnit.
Teoretiskt måste frågan om kapitalets effekter analysera i sin enklaste form, och exempelvis lämna åt sidan att det finns andra länder. Analysen måste också utgå från antagandet att det bara finns ett enda kapitalistiskt samhälle, på samma sätt som den skiljer mellan kapitalister och lönearbetare men abstraherar från förekomsten av andra klasser som har stor betydelse för den sociala och politiska praktiken. Först när dessa kapitalistiska relationer har förståtts i sin enklaste form är det möjligt att analysera och förstå deras mer komplexa yttringar.[34]
Kapitalets makt över lönearbetet är uppenbar. Ju mer kapital som ackumuleras och ju fler storskaliga företag som utvecklas, desto mer kommer produktionsmedlen att bli kapitalistklassens monopol, desto större kommer de egendomslösa massorna att bli och desto mer omöjligt kommer det att bli för dem att försörja sig på något annat sätt än genom att sälja sin arbetskraft till de enda ägarna av produktionsmedlen. Allt detta är välkänt.
Men ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas och mängden kapital växer, desto mer blir även icke-kapitalistiska, egendomsägande och dominerande klasser beroende av kapitalet, klasser som genom sin maktposition kan tillskansa sig en del av mervärdet och ofta även av arbetskraftens värde. Detta är ursprunget till godsägarnas jordränta, furstarnas skatter osv. Dessa klassers feodala traditioner och deras sociala och politiska funktion i det moderna samhället får dem att göra av med så mycket pengar som möjligt – man behöver bara tänka på kapprustningen.[35] De befinner sig därför i ett ständigt behov av pengar och måste de om och om igen låna från de klasser som ackumulerar kapital, och under vars inflytande de följaktligen hamnar, och det oavsett hur mycket de hatar och föraktar sina fordringsägare.
Slutligen vilar kapitalets makt i samhället på det beroendeförhållande som alla improduktiva klasser befinner sig i – inte bara de som lever ett meningslöst parasitliv som godsägare, utan också de som är väldigt aktiva och spelar en utomordentligt användbar, ibland till och med oumbärlig roll i samhället.
De härskande och exploaterande klassernas medlemmar har vanligtvis en obetydlig personlig konsumtion, som blir relativt sett mindre ju mer exploateringsgraden ökar. En stor del av det överskott som de producerande klasserna producerar, och utsugarna lägger beslag på, har alltid använts för att upprätthålla ett skikt av improduktiva arbetare. Utsugarnas sociala och politiska makt vilar i stor utsträckning på detta skikt. Det som till exempel medeltidens jordägare pressade ur bönderna konsumerades inte av dem själva, utan användes för att upprätthålla vasaller och underordnade, gycklare och prostituerade, trubadurer och astrologer, kaplaner och stallknektar etc. Alla dessa levde på behållningen från utsugningen av de producerande klasserna, och framstod därför inför folket som medbrottslingar i utsugningen och försvarare av utsugarsystemet.
Ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas och ju mer kapitalet träder i förgrunden som ett medel för exploatering, desto större blir antalet improduktiva arbetare som det sysselsätter. Ackumulation är kapitalisternas huvudmål, som de underordnar alla andra mål. Så länge kapitalet är otillräckligt och vinsten liten är kapitalisten snål i sin personliga konsumtion; han är puritansk och full av förakt inte bara för meningslös lyx och pompa, utan också för seriös konst och vetenskap. Men ju mer kapitalet och utsugningsgraden växer, desto lättare blir det för kapitalisterna att inte bara låta ackumulationen fortsätta i full fart utan också att öka sin personliga konsumtion och försörja en armé av improduktiva arbetare, lakejer av alla slag, lärda och olärda, estetiska och oestetiska, etiska och cyniska.
Dessa improduktiva arbetare spelar en avgörande roll för att försvara utsugningen, som de själva har ett indirekt intresse i. De minskar antalet produktiva, direkt utsugna arbetare, de som kämpar mot exploateringen. Till de improduktiva arbetarna hör också en stor del av intelligentsian, som genom sin talekonst, sina skrifter och sina konstverk påverkar folkets tankar och känslor. Slutligen utgör dessa skikt den stege som är lättast tillgänglig för de utsugna att klättra upp på, för att ta sig till en position närmare de härskande klasserna. Ju bredare dessa skikt är, ju större är möjligheterna att ta sig in i dem underifrån, och desto fler utsugna kommer att försöka förbättra sin ställning så här i stället för genom en energisk klasskamp, och desto starkare blir det inflytande som de improduktiva arbetarna utövar på de producerande arbetarnas åsikter.
Hur ser dessa relationer ut på de platser där kapitalet inte kommer från landet självt utan från utlandet, så att det mervärde som utvinns också går till utlandet?
Motsättningen mellan företagare och lönearbetare, liksom mellan ockrare och gäldenärer, blir tydligare, lättare att förstå och känns mer förtryckande när de två parterna tillhör olika nationer som saknar kulturell gemenskap. Men det gäller bara där båda parter kommer i personlig kontakt med varandra, och därför vanligtvis där båda bor i samma land. I Ryssland kan till exempel fabriksägaren eller fabriksdirektören vara jude i motsats till icke-jude, eller tysk i motsats till slav. Men när det gäller icke-personligt kapital, såsom statliga lån eller aktiebolag, är denna personliga motsättning redan från början utesluten.
Å andra sidan leder, som vi redan har påpekat, åderlåtningen av mervärde till främmande länder till att hela landet, alla klasser, utarmas, inte bara de som är produktivt sysselsatta. Men i början kan detta gå obemärkt förbi. Den första effekten av kapital som kommer från utlandet är att mängden kapital i landet ökar, efterfrågan på produktionsmedel och antalet arbetare som är sysselsatta i deras produktion ökar, och följaktligen också att konsumtionen av personliga konsumtionsvaror ökar. Effekterna av en ökande åderlåtning av mervärde till utlandet visar sig först gradvis, tills de slutligen blir så omfattande att de bara tillfälligt kan döljas av en omfattande kapitalimport.
Effekten av de utländska lån som praktiskt taget inte tillför något kapital till staten, och vars funktion är att betala räntor till utländska fordringsägare eller köpa improduktiva produkter från den utländska industrin, såsom kanoner eller krigsfartyg, är naturligtvis att de utarmar landet.
Inledningsvis verkade Rysslands växande skuldsättning gentemot utlandet på 1880-talet inleda en era av ekonomisk tillväxt. Och det finns fortfarande människor som är så dumma att de tror att om fred och ordning återställs i Ryssland, så kommer detta att medföra allmän välfärd – utan att det krävs minsta förändring av det nuvarande byråkratiskt militära styret eller den växande skuldsättningen gentemot utlandet som detta medför.
Men det som redan från början måste vara uppenbart i ett land med kapitalistisk industri, där kapitalet huvudsakligen tillförs från utlandet, är att det saknas ett stort skikt av improduktiva arbetare (tjänare och intellektuella) som är beroende av kapitalet. Antalet improduktiva arbetare kan vara ganska stort i absoluta tal, men kapitalet kommer att ha mindre inflytande på dem. Om de utför personliga tjänster kommer de huvudsakligen att vara beroende av andra klasser – till exempel jordägare. Om de är intellektuella kommer de att leva i fattigdom, men kommer att vara mer oberoende av kapitalistiska känslor och idéer.
Kapitalisterna har bara inflytande över de skikt där de spenderar sitt mervärde, inte över dem från vilka de hämtar det. En fransk finansman som är djärv nog att spendera sina pengar på ryska statspapper eller på ryska industri- eller järnvägsaktier kommer inte att anställa ryska utan franska tjänare; han kommer att roa sig med franska, inte ryska skådespelerskor; vara Maecenas[36] för franska musiker, målare och poeter; ta emot franska, inte ryska politiker och lärda i sina salonger; och om han är from eller vill bevara religionen för massorna, kommer han att gynna franska kloster i stället för ryska; han kommer att muta franska, inte ryska journalister. Mervärdet som produceras i Ryssland kommer således att tjäna till att öka hans inflytande i Frankrike, inte i Ryssland.
Det är en viktig anledning till att majoriteten av intelligentsian ingen annanstans har en lägre levnadsstandard och samtidigt ett större oberoende från kapitalet, en starkare motsättning till det, en större förståelse för proletariatet och en mer ivrig hängivenhet för dess sak, än i Ryssland.
De skikt som i Västeuropa har till uppgift att söva och vilseleda proletariatets klassmedvetande, arbetar i Ryssland mestadels outtröttligt för att upplysa proletariatet om vilken social ställning de har. Ingenstans är antalet teoretiskt utbildade socialistiska agitatorer större än i analfabeternas land.
Om det ryska proletariatet under sin kamp mot kapitalet och dess redskap, absolutismen, representerar hela samhällets vitala intressen mer än proletariatet i något annat land, så leds det också, mer än proletariatet i något annat land, av en stor armé av företrädare för det moderna vetenskapliga tänkandet och forskningen, och det undervisas och inspireras av modern konstnärlig medvetenhet.
I ett land som England är effekterna av den kapitalistiska utvecklingen helt annorlunda än i Ryssland. Där har marknaden för industrin, och till och med industrin själv, under de senaste decennierna expanderat långsamt, men å andra sidan är den mängd mervärde som flödar in i den kapitalistiska klassens händer, och därmed också ackumulationen av nytt kapital, kolossal; istället för att bli industriellt kapital i hemlandet flyter det år efter år en ständigt allt större kapitalmängd till utlandet som penningkapital, för att där anta formen av improduktiva statliga lån eller industriellt eller handelskapital.
Antalet kapitalister i ett sådant land kommer att vara oproportionerligt mycket större än vad som skulle motsvara dess industriella utvecklingsgrad. Under vissa omständigheter kan deras antal öka ännu snabbare än antalet proletärer, men man måste vara försiktig med att ta detta fall som typiskt för alla kapitalistiska samhällen. Varje ytterlighet kan endast förekomma i ett land i den mån som den motsatta ytterligheten finns i ett annat land.
Ett oproportionerligt stort antal kapitalister motsvaras också av ett oproportionerligt stort antal tjänare samt medlemmar av de så kallade fria yrkena... Om medlemmarna i dessa samhällsskikt är särskilt talrika i England, så är de också i högsta grad beroende av kapitalet. Bortsett från hushållstjänstefolket är de engelska konstnärerna, forskarna och författarna mer än någon annanstans inom kapitalismens inflytandesfär; för det första därför att en mycket större andel av dem är ekonomiskt beroende av kapitalisterna som kunder eller entreprenörer, och för det andra därför att en ovanligt stor del av medlemmarna i de fria yrkena har ett direkt intresse av kapitalistisk exploatering.
I motsats till den industriella eller kommersiella entreprenören befinner sig penningkapitalisten – till exempel ägaren av statsobligationer eller aktier – i den behagliga situationen att han praktiskt taget inte behöver ägna någon tid åt att förvalta sin egendom. En bank kräver minimalt med administrativt arbete från sina ägare. Efter markägarna är penningkapitalisterna det kapitalistiska samhällets mest sysslolösa och överflödiga personer. Det ger dem möjlighet, som de i allmänhet utnyttjar till fullo, att fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Att använda sin förmögenhet med smak och intelligens, som många jordägande aristokrater gjorde i gamla kulturländer som Aten eller Frankrike, ligger bortom de moderna kapitalisternas förmåga, vilket de amerikanska finansmagnaterna har visat på ett särskilt slående sätt. Men där det finns många penningkapitalister kommer det alltid att finnas några som använder sin fritid till konstnärligt och vetenskapligt arbete eller som intresserar sig för att främja sådant.
Dessutom skapar utvecklingen av ett opersonligt penningkapital som investeras i bank-, järnvägs- eller industriaktier och i federala, statliga eller kommunala obligationer, möjligheter att omvandla även små penningbelopp till penningkapital. Det gör inte så mycket intryck på lönearbetarna, eftersom deras motstånd mot kapitalistklassen som utnyttjar dem är för starkt för att kunna övervinnas av den ränta de kan få på sina ynkliga besparingar. Men det har ett starkt inflytande på intelligentsian, som ofta får en stor mängd överskottspengar, och som i sin levnadsstandard och sina sociala kontakter står mycket närmare kapitalistklassen och vanligtvis inte känner sig utnyttjad av den.
Alla dessa omständigheter innebär att kapitalistiska idéer och känslor är starkt utvecklade inom den engelska intelligentsian. Medan ryska intellektuella fortfarande har en hög kommunistisk medvetenhet, så att det till exempel känns naturligt för dem att dela med sig av tillfälliga överskott till sina kamrater, råder bland den engelska intelligentsian, precis som inom kapitalistklassen, en borgerlig strävan att ackumulera allt överskott och omvandla det till kapital. Det är inte konstigt att det finns väldigt få engelska intellektuella från vilka proletariatet kan få en djupare insikt om sin klass’ ställning i samhället och sina klassintressen och uppgifter än den insikt det kan få genom sin egen vardagserfarenhet.
Men inte nog med att tjänarna och intelligentsians medlemmar är fler och mer beroende av kapitalet i England än någon annanstans; den stora utförseln av kapital ger upphov till ett starkt inflöde av mervärde till landet, och gör att även proletariatets motstånd mot det kapitalistiska systemet är svagare än det borde vara i förhållande till den industriella utvecklingen. Medan den kapitalistiska utsugningen i ett land som Ryssland eller Indien leder till ständig utarmning av landet, är den i England ett medel för att berika landet, för att ackumulera ett ständigt växande byte som har erövrats genom att plundra hela världen. Även de egendomslösa klasserna gynnas på många sätt av denna plundring. Ju större mervärdet från utlandet är, desto större blir de belopp som i form av skatter tillfaller staten och kommunerna, och desto större blir möjligheterna att behandla de fattiga med hänsyn eller öka antalet offentliga arbeten. Om England fortfarande är ett frihandelsland, så beror det delvis på den växande exploateringen av utlandet. Detsamma gäller Nederländerna. Skyddstullar är också finansiella tributer, skatter på de stora massornas konsumtion. I England är den massiva ström av mervärde som årligen flödar till kapitalistklassen från utlandet så enorm att den kan avstå från att använda dessa medel för att skinna folket. Precis som för handelskapitalet, är skyddstullar för penningkapitalet inte ett medel för att öka vinsterna, som de är för industrikapitalet. Tack vare penningkapitalets och handelskapitalets övervikt behåller England sin frihandelspolitik och avvisar den moderna protektionism som avsevärt skärper klassmotsättningarna mellan proletärer och kapitalister.
Det massiva inflödet av mervärde till landet underlättade också välgörenhetsverksamheten, som ingenstans är så utvecklad som i England. Det är visserligen sant att större delen av dessa pengar hamnade i händerna på de besuttna klasserna och intelligentsian; de administrativa kostnaderna för de filantropiska institutionerna i England är enorma. Det som återstod för de verkligt fattiga var relativt lite och helt otillräckligt för att ens i någon mån kunna motverka den fruktansvärda fattigdomen, vilket tydligt framgår av uppgifterna om arbetslösheten. Men det räckte för att dämpa många arbetares motstånd mot det kapitalistiska systemet.
Visst har motsättningen mellan proletariatet och industrikapitalet i England ökat sedan 1880-talet. Sedan dess har den brittiska industrin förlorat sitt herravälde på världsmarknaden och utsatts för hård konkurrens från allt mäktigare och växande industriländer. Men de engelska arbetarna har svårt att utvidga sin kamp mot industriföretagarna till en kamp mot hela det kapitalistiska utsugningssystemet. De vänder sig mot enskilda yttringar av det, som svältlöner eller arbetslöshet, utan att fråga sig i vilken utsträckning dessa hänger samman med hela det kapitalistiska samhället och utan att motsätta sig detta samhälle i alla dess former, utan att angripa alla dess befästa positioner. Under boerkriget mötte chauvinismen inget energiskt motstånd i deras led.[37] En del socialister hyllade vid det tillfället till och med imperialismen. Indiens klagoröster faller för döva öron bland dem. Det är sant att det nya Labourpartiet vill förbli oberoende av både liberaler och konservativa, men hittills har det vägrat att anta ett definitivt program av rädsla för att det skulle kunna bli socialistiskt. Och till och med Keir Hardie kände sig för ett år sedan tvungen att polemisera mot idén om klasskamp.[38]
Till skillnad från Ryssland finns det alltså ingenstans där kapitalismen är starkare, ingenstans där socialistiska idéer har stött på större hinder inom arbetarklassen själv, än i det land där två tredjedelar av de förvärvsarbetande är industri- eller järnvägsarbetare.
Det är visserligen sant att den engelska kapitalismen kommer att drabbas av ett fruktansvärt sammanbrott när de förtryckta länderna gör uppror och vägrar att fortsätta betala tribut. Om England förlorar Indien, Egypten och Sydafrika kommer en stor mängd mervärde, som idag går åt till att berika landet, att stanna utomlands; arbetarna kommer att få betala högre skatter; industrikapitalet kommer återigen att få den avgörande rösten; och motsättningen mellan kapital och arbetare kommer att skärpas enormt. Om det inte sker ännu tidigare, så kommer socialismen då att bli oundviklig i England. Fram till dess kommer dock kampen där att bli svårare än i mycket mer underutvecklade länder.
Förenta staterna representerar ännu en speciell utvecklingsform. Som kapitalistiskt land är det inte äldre än Ryssland. Enligt Bryce fanns det mellan 1830 och 1840 inte särskilt stora förmögenheter och nästan ingen fattigdom i Amerika. År 1845 fanns det för första gången 10 miljonärer i Philadelphia; i New York fanns det 1855 endast 28. Det var inbördeskriget på 1860-talet som plötsligt förde kapitalisterna till makten i Förenta staterna. Sedan dess har kapitalismen utvecklats med enorm hastighet. Kapitalackumulationen och koncentrationen har gjort snabba framsteg. År 1892 fanns det enligt Cleveland Moffetts rapport i Wilshire's Magazine 200 miljonärer i Philadelphia och 2 000 i New York. ”När det gäller kapitalbasen – det vill säga mängden ackumulerat kapital – ligger USA (trots sin relativa ungdom) idag före alla andra länder”, skriver Sombart i sin redan nämnda artikel.
Kapitalkoncentrationen framgår tydligt av de amerikanska trusternas omfattning. Baserat på Moodys arbete om truster, som publicerades 1904,[39] ger Sombart en översikt över dessa och sammanfattar resultaten med följande ord:
Om man lägger samman alla dessa jättelika sammanslutningar, som omfattar den absolut största delen av det amerikanska ekonomiska livet, kommer man fram till den enorma summan 8 664 ”kontrollerade” dotterbolag och 20 379 000 000 dollar i kapital. Tänk bara! Åttiofem tusen miljarder mark koncentrerade i händerna på ett fåtal kapitalister.[40]
I sitt nyligen publicerade utmärkta verk, som ger en kort sammanfattning av den samhällsekonomiska utvecklingen i USA sedan dess uppkomst, uppskattar kamrat Simons att trusternas förmögenhet idag är ännu större: trettio miljarder dollar, dvs. 120 miljarder mark.[41]
Den rikaste finansmagnaten, John D. Rockefeller, hade en personlig förmögenhet som uppskattades till en miljard dollar, lika mycket som de krigsskadestånd som Frankrike 1871 var tvunget att betala till Tyskland [som ett resultat av fransk-preussiska kriget] – en summa som då var oerhörd och som många tvivlade på att det rika Frankrike skulle kunna uppbringa.
Det är sant att John Rockefellers förmögenhet vida överstiger hans kollegors. De nio rikaste av dem (Andrew Carnegie, Marshall Field, W.R. Vanderbilt, J.J. Astor, J.P. Morgan, Russell Sage, J.J. Hill, William A. Clarke och William Rockefeller) äger tillsammans ungefär lika mycket som han. Men det kapital som de kan förfoga över eller ”kontrollera” är mycket större än det kapital de äger.
Varifrån kom denna fantastiska kapitaltillväxt?
Framför allt från det faktum att det i USA inte fanns någon betydande kraft som kapitalet var tvunget att dela sitt mervärde med, och som skulle slösa bort sin del på ett improduktivt sätt. Tack vare de enorma områdena med obebyggd mark fanns det fram till nyligen ingen jordränta av betydelse i USA, ingen klass av jordägare som kunde tillskansa sig en del av mervärdet för att slösa bort det som de europeiska feodala jordägarna gjorde. Jag bortser här från plantageägarna i södern, vars styre upphörde när kapitalisternas styre började. Dessutom befann sig USA i den behagliga situationen att vara så långt borta från europeiska angelägenheter och så fri från hot om invasion att det inte behövde offra så mycket på militarismen. Dess flotta och armé var små. Den amerikanska armén hade 1870 endast 35 000 man, 1903 60 000. Denna armé bestod av värnpliktiga och var relativt dyr, men landet slapp det blodbad som orsakades av den improduktiva sysselsättning som så många miljoner av Europas bästa arbetare tvingades till. Enbart i det tyska kejsardömet finns det för närvarande mer än 600 000 män som på detta sätt är undantagna från produktionsprocessen. Om vi antar att var och en av dem kunde ha producerat ett årligt värde på 2 000 mark (löner och mervärde i olika former), innebär det att det tyska folket till följd av militarismen varje år förlorade mer än två miljarder i förlorad produktionskapacitet, utöver de miljarder som armén kostade.
Om man till detta lägger de summor, om vilka det praktiskt taget inte finns några statistiska uppgifter, som varje år slösas bort av de feodala markägarna i form av jordränta (den jordränta som varje år tillfaller markägarna i England uppskattas till 300 miljoner pund sterling, dvs. sex miljoner mark), får man enbart för Tyskland – men detsamma gäller för de andra europeiska staterna – en enorm summa som varje år togs från ekonomin på grund av det privata ägandet av mark och militarismen, och som kunde ha använts antingen för att öka arbetarklassens personliga konsumtion eller för kapitalackumulation.
Det är inte konstigt att kapitalet i USA, där sådana bördor inte fanns, växte mycket snabbare än i Europa, och att Europa alltmer hamnade på efterkälken i förhållande till USA.
Men eftersom den engelska industrins inhemska marknad ständigt minskade, medan den amerikanska industrins marknad växte, så stannade detta kapital till skillnad från England kvar i landet och användes främst för att utveckla industrin,. Det berodde återigen på den mängd fri mark som privata ägare ännu inte hade lagt beslag på, samt på de obetydliga bördor som tyngde de amerikanska bönderna. Tack vare den höga naturliga befolkningstillväxten och invandringen behövde man bara göra dessa marker tillgängliga för odling för att snabbt öka antalet gårdar och därmed hemmamarknadens storlek.
Detta gjordes genom att man byggde järnvägar i öde vildmarker.[42] Järnvägarna i Amerika har haft en helt annan betydelse för industrins expansion och dess hemmamarknad än i Europa.
1902 hade hela Europa 296 000 kilometer järnväg, Tyskland 53 700, medan USA ensamt hade 326 000.
Antalet personer som var sysselsatta inom jordbruket ökade i USA [från nästan 2 miljoner 1870 till över 10 miljoner 1900. I England minskade det däremot, precis som det på senare tid har gjort i Tyskland].[43]
Jordbruksbefolkningen i Amerika växte därför på ett helt annat sätt än i Europa. Dessutom skiljde sig inte bara tillväxttakten utan även konsumtionsförmågan från den europeiska jordbruksbefolkningen. De amerikanske bönderna skiljer sig fullständigt från de engelska jordbruksarbetarna och från de ryska eller till och med de tyska småbönderna. Fram till nu har de vanligtvis haft tillgång till minst så mycket mark som de kunde odla, och av det värde de producerade behövde de för bara två decennier sedan vanligtvis inte använda någonting för att betala jordränta (varken i form av arrende [Pachtzins] eller hypotekslån). I stor utsträckning gäller detta även idag. De behövde också betala mindre pengar till staten än de europeiska bönderna och var befriade från den arbetsplikt som obligatorisk militärtjänst innebar. Således stannade det mesta av det värde de producerade kvar hos dem själva och användes antingen för deras personliga konsumtion eller för att förnya och förbättra deras tekniska utrustning: i båda fallen tillhandahöll de en marknad åt industrin. Dessutom utgjorde järnvägarna, med sina enorma behov, en ständigt växande kundkrets för industrin. Järnvägarna var dock nära kopplade till jordbruket, eftersom deras lönsamhet huvudsakligen berodde på transport av jordbruksprodukter.
Dessa speciella amerikanska förhållanden var inte bara särskilt gynnsamma för kapitalackumulationen, utan gjorde det också möjligt för denna enorma mängd ackumulerat kapital att finna sysselsättning i hemlandet och särskilt inom industrin – inklusive järnvägarna.
Hela landets kapitalistklass hade därför ett, direkt eller indirekt, mycket stort intresse av att utnyttja arbetarklassen så mycket som möjligt, eftersom dess vinster var beroende av det. Den var mer enad och fientlig mot arbetarklassen än kapitalistklassen i England, där penning- och handelskapitalet ofta har andra intressen än industrikapitalet, och där kapitalisterna delvis hämtar sina vinster från andra källor än att utnyttja de lokala arbetarna.
Om kapitalisterna i Amerika är en mycket mer homogen klass än i England, finns det ingenstans en mer heterogen arbetarklass än i Förenta staterna.
Det är också ett resultat av det överskott av mark som fram till nyligen fanns i unionen. Utan stora utgifter kunde varje frisk [vit] amerikan med viss kunskap om jordbruk bli självständig bonde och därmed undvika att utnyttjas av kapitalet som lönearbetare. Den amerikanskfödda befolkningen tillhandahöll därför endast ett fåtal arbetare, och eftersom både kapitalet och marknaden för industri växte snabbt var efterfrågan på lönearbetare stor, medan utbudet från den infödda befolkningen förblev litet.
Från början måste de amerikanska arbetarnas löner vara höga, eftersom de ovan beskrivna sociala förhållandena gjorde det möjligt för bönderna att producera och behålla en stor del av produkterna för sig själva. I sin analys av arbetskraftens värde konstaterade Marx i Kapitalet att ”i motsats till andra varor innehåller alltså arbetskraftens värdebestämning en historisk och moralisk faktor”.[44] Men denna faktor har en naturlig grund, nämligen den nationella genomsnittliga avkastningen från småbruk. Småbönderna är kapitalisternas stora leverantör av extra arbetskraft; i de flesta länder producerar de en talrik avkomma som inte kan finna sin försörjning inom jordbruket utan hamnar i industrin, så att lönerna för enkelt, okvalificerat industriarbete bestäms av levnadsstandarden för de av småböndernas söner som strömmar in i industrin och för de rika böndernas lantarbetare. Böndernas och lantarbetarnas arbete är ingalunda enkelt. Tvärtom är det mycket komplicerat och kräver en lång lärlingsutbildning. Men för industrin är denna lärlingsutbildning värdelös; i industrin anställs lönearbetare som kommer från jordbruket i regel först som okvalificerade arbetare.
Böndernas levnadsstandard berodde i sin tur på mängden och kvaliteten på den mark de hade till sitt förfogande, effektiviteten hos eras redskap och arbetsmetoder och slutligen på den andel de var tvungna att avstå till markägarna, prästerskapet och staten.
I sista hand är det dessa samhällsförhållanden som bestämmer grunden för lönerna i ett visst land. Efter det som har sagts, behövs ingen närmare förklaring av varför de ingenstans var mer gynnsamma än i Amerika. De amerikanska bönderna hade gott om mark till sitt förfogande, bördig mark, med få skatter och utan den arbetskraft som militär tjänstgöring innebar. De producerade ett överskott som var tillräckligt stort för att skaffa effektiva verktyg, som i sin tur ökade jordbruksproduktionen, och folkbildningen var allmän och tillräckligt god för att möjliggöra en intelligent användning av dessa. Småböndernas levnadsstandard, som var avgörande för hela arbetarklassen, måste därför vara ganska hög.
Men till och med när kapitalisterna var beredda att betala motsvarande löner, så hade de i Amerika inga utsikter att få tillräckligt många arbetare från bönderna. Eftersom det fanns så mycket ledig mark lockade den generation efter generation att starta nya gårdar istället för att hamna i beroende i städerna. Trots sin fruktsamhet är stadsproletariatets naturliga tillväxt mycket låg och ofta negativ – eftersom dödligheten också är mycket hög. Och med höga löner var det inte svårt att spara tillräckligt med pengar för att starta en ny gård, eftersom markpriserna var praktiskt taget symboliska. På så sätt lämnade många medlemmar av proletariatet i städerna gång på gång sin klass för att ägna sig åt jordbruk.
Under dessa omständigheter kunde det inte utvecklas ett massproletariat, förutan vilket industrikapitalet inte kan blomstra, och kapitalet skulle ha behållit formen av handels- och penningkapital om inte en kraftfull faktor kommit till undsättning: den massiva invandringen av utländska arbetare. Även om plantageägarna i södern tvångsimporterade många slavarbetare från Afrika, kom fria arbetare av egen vilja i stort antal från Europa, först framför allt från England, Irland och Tyskland, men senare också från Italien, Österrike och Ryssland. De lockades av utsikterna att slå sig ner som självständiga bönder eller tjäna höga löner i städerna. Den första gruppen ökade antalet bönder och därmed industrins marknad och järnvägarnas kundkrets; den andra gruppen, som saknade medel eller jordbrukskunskaper, försåg industrikapitalet med nödvändig arbetskraft.
Utländska invandrare har alltså alltid spelat en stor roll i den amerikanska ekonomin, och de utgör en särskilt stor andel av löntagarna...[45]
Följaktligen utgör förvärvsarbetande vita personer av amerikansk härkomst, som vi för korthetens skull kallar angloamerikaner, inte ens hälften av det totala antalet förvärvsarbetande. De utgör en tredjedel av de sysselsatta inom hushållstjänster och personlig service och endast två femtedelar av industriarbetarna...[46]
[Uppgifterna] visar tydligt att vita av amerikansk härkomst är svagt representerade i industriproletariatet. I många viktiga industrigrenar utgör de endast en fjärdedel, och ibland så lite som en femtedel eller en tiondel av de förvärvsarbetande.
Särskilt liten är andelen angloamerikaner i New York. Av 1 102 471 förvärvsarbetande män är endast 195 205 vita av amerikansk härkomst; av 419 594 industriarbetare är endast 52 827 vita; av 56 095 textilarbetare är endast 580 vita. Av den anledningen betraktas New York där borta som en europeisk förort.
Arbetarna inom de olika grupperna är dock inte på något sätt en homogen massa. Framförallt invandrarna uppvisar en mycket brokig bild. De största grupperna bland dem är tyskar, som utgör 29,5 % av invandrarna, irländare (21,7 %) och engelsmän (9,3 %). Invandrare av olika nationalitet är fördelade på olika yrken i mycket varierande proportioner....
Den österrikiska socialdemokratin hade stora svårigheter på grund av den mångfald av nationer som proletariatet i landet rekryterades från. Men dessa nationer är åtminstone inte främmande för varandra; de har utvecklats under samma regering, samma lagar, ibland till och med samma kulturella traditioner – så att till exempel en böhmisk tysk endast skiljer sig från en tjeckisk genom sitt språk. I Amerika är invandrarna däremot så olika varandra och den infödda befolkningen i fråga om ras, religion och kulturella särdrag att de knappt kan förstå varandra även om de har lärt sig tala samma språk. Ingenstans är det svårare att ena massorna i en centraliserad rörelse.
Medan en mycket stor del av kapitalet i Ryssland kommer från utlandet, vilket gör befolkningen svagare och proletariatet starkare än vad som skulle vara fallet med tanke på landets industriella utvecklingsgrad, så kommer en mycket stor del av det industriella proletariatet i Amerika från utlandet, ja från världens alla hörn, medan kapitalet är helt inhemskt och nästan helt begränsat till det industriella kapitalets intressen. Här är kapitalet starkare och proletariatet svagare än det borde vara i förhållande till landets industriella utvecklingsgrad.
En av de viktigaste orsakerna till det amerikanska proletariatets relativa svaghet och det ryska proletariatets relativa styrka är den olika omfattning i vilken kapital och proletariat kommer från utlandet, men det är inte den enda orsaken. En ytterligare orsak är att en större del av de ryska arbetarna är fyllda av vad några av våra kamrater nu föraktfullt kallar ”revolutionär romantik”, medan de flesta amerikanska arbetare fortfarande drivs av den anda av ”sund Realpolitik” som endast sysslar med närliggande och påtagliga saker – en egenskap som fyller ovannämnda kamrater med beundran.
Dessa olika världsbilder har inte sitt ursprung i olika rasegenskaper hos ryssar och amerikaner, utan i skillnaderna i de båda nationernas historiska utveckling.
De ryska arbetarna utvecklades i en stat som förenade den asiatiska despotismens barbari med de tvångsmedel som den moderna absolutismen utvecklade under 1700-talet: det är inom dessa ramar som det kapitalistiska produktionssättet utvecklades i Ryssland. Så snart proletariatet började röra sig stötte det åt alla håll omedelbart på nästan oöverstigliga hinder, upplevde på det mest smärtsamma sätt den politiska situationens vansinne, lärde sig att hata den och kände sig tvungen att bekämpa den. Det var helt omöjligt att reformera denna situation; den enda möjliga vägen var en fullständig omvälvning av den etablerade ordningen. På så sätt utvecklades de ryska arbetarna till instinktiva revolutionärer som entusiastiskt antog medvetna revolutionära tankar, eftersom dessa på ett tydligare och mer exakt sätt uttryckte det som de redan vagt kände och anade. Och de fann ett starkt skikt av intellektuella som liksom de själva led under de rådande förhållandena, liksom de var dömda till ett eländigt liv, liksom dem endast kunde existera i en ständig kamp mot den rådande ordningen och liksom dem bara kunde hoppas på befrielse genom en fullständig revolution. Dessa intellektuella gav teoretisk klarhet och fasthet åt arbetarnas revolutionära gnista. Ingenting är mer lämpligt för folkets andliga utveckling än det revolutionära tänkandet, eftersom ingenting kan ge dem ett högre syfte. De revolutionära tänkarna har alltid hela staten och samhället i sikte; de behöver inte vara blinda för vardagslivets små detaljer, men de lägger inte all sin kraft på dem; de ser dem bara som en del av en större helhet och tilldelar dem deras rätta plats; de frågar sig framförallt hur dessa detaljer påverkar dem och hur de kan påverka dem; de lär sig därför att uppskatta dem på rätt sätt och håller sig fria från alla illusioner om deras verkan.
Eftersom deras mål är så vidsträckta lär de sig att betrakta händelser utifrån de historiska perioder under vilka de kan uppnås; de låter sig inte nedslås av nederlag eller förblindas av partiella framgångar. Eftersom de undersöker varje enskild sida i samband med helheten låter de sig inte förvirras av universalmedel, som lovar att snabbt och smärtfritt befria hela staten och hela samhället från alla dess missförhållanden genom att helt enkelt förändra ett enda fenomen. Eftersom de, slutligen, alltid har hela samhället i sikte, ser de tydligare de stora skiljelinjer som, trots vissa beröringspunkter, skiljer de olika klasserna åt; de förstår klasskampens betydelse och problem tydligare och kan ingjuta större beslutsamhet och enighet i deras egen klass’ kamp.
Den revolutionära världsuppfattningen ger således proletariatet en kraftfullare och stabilare utveckling; den revolutionära ”romantiken” är av största praktiska nytta för arbetarna. Det är framför allt tack vare den som de ryska industriarbetarna, oorganiserade, okultiverade och berövade sina demokratiska rättigheter i ett övervägande bondebaserat land, kunde tygla det absolutistiska styret, inför vilket alla besittande klasser underkastade sig, inte bara i Ryssland utan också i Europa.
I Amerika är det annorlunda. Om Ryssland är det mest ofria landet i den kapitalistiska världen, så är Amerika det friaste. Det är till och med friare än England och Schweiz, där en medeltida aristokrati har fått starka rötter och där politisk jämlikhet och föreningsfrihet måste erövras genom hårda strider så sent som på 1800-talet. Unionens nordliga delstater grundades av bönder och småborgerliga flyktingar från de religiösa krig som följde på reformationen. Under lång tid bar de på de europeiska traditionernas bördor, men i överensstämmelse med sina ekonomiska förhållanden utvecklade de så småningom statsförfattningar som garanterade största möjliga frihet och jämlikhet.[47] Och de rådande samhällsförhållandena, framförallt förekomsten av outtömliga reserver av jord, som gjorde detta första och viktigaste produktionsmedel tillgängligt för alla[48] och under lång tid förhindrade bildandet av ett massproletariat, gjorde att denna frihet och jämlikhet inte stannade kvar på papperet. Bristen på utbildade personer öppnade dörrarna till statsförvaltningen, juridiken och journalistik, kort sagt alla de viktigaste områdena för intelligentsian. Alla intellektuellt energiska medborgare kunde utan större svårigheter förvärva de kunskaper som krävdes för att fullgöra dessa uppgifter. Det underlättades relativt sett av det folkliga utbildningssystemet, som var allmänt och mycket bra. Under dessa förhållanden kunde det inte utvecklas någon intellektuell aristokrati, och än mindre en sluten statsbyråkrati, eftersom det parti som för tillfället hade makten, och som ofta byttes ut, förfogade över de statliga ämbetena. Alla intelligenta arbetare, oavsett vilket samhällsskikt de kom ifrån, kunde räkna med att avancera till en högre social ställning eller åtminstone höja sig över de utsugnas led.
Under lång tid saknades alltså alla förutsättningar som kunde få de utsugna klasserna att inse nödvändigheten av en genomgripande omvandling av de statliga institutionerna; till och med själva de utsugna klasserna saknades som massfenomen. Och den mentalitet som har uppstått ur dessa förhållanden har fortsatt att existera ända fram till i dag. Det är sant att det under tiden har uppstått ett starkt proletariat och den starkaste kapitalistklassen i världen i Förenta staterna, men trots detta kan massorna i dag inte känslomässigt delas upp mellan kapitalister och proletärer, utan mellan dem som redan är kapitalister och dem som vill bli det.
Naturligtvis finns det även i Amerika en djup intressemotsättning mellan de två klasserna – i själva verket särskilt i Amerika. Men under hela sin historiska utveckling har de amerikanska arbetarna inte förrän nu tvingats undersöka och motsätta sig den existerande samhällsordningen i sin helhet. De vänder sig alltid mot enskilda institutioner som irriterar dem. För dem framstod varje analys av dessa särskilda fenomen eller av deras samband med hela den politiska och sociala organismen som meningslöst grubblande. I sitt förakt för all teori kunde våra Praktiker[49] finna sann lycka.
Den amerikanska intelligentsian stärker arbetarnas världsbild. I Ryssland blev intelligentsian genom sin sociala ställning det oumbärliga organ genom vilket det revolutionära medvetandet fördes till proletariatet, som den liknade i så många avseenden, men i Amerika utgjorde den länken mellan proletariatet och kapitalistklassen. Många proletärer går in i politiken, journalistiken och juridiska yrken, som på grund av landets vidsträckthet utgör källor till berikande och stegar med hjälp av vilka man kan undkomma de egendomslösa massorna och bli en del av kapitalistklassen. Den amerikanska intelligentsian är därför helt dominerad av en önskan att bli rik och ända in i själen genomsyrad av den mest skrupelfria kapitalism.
Från denna intelligentsia kan arbetarna inte få några upplysningar om sina intressen och sin klass’ historiska uppgifter. De amerikanska intellektuella själva vet ingenting om dessa frågor, och även när de vet något döljer de det noga.
Förhållandena i USA är därför mycket ogynnsamma för utvecklingen av ett bestämt proletärt klassmedvetande och för att sätta upp stora mål som innebär en omvandling av hela samhället.
Dessa omständigheter överbryggar visserligen inte motsättningarna mellan kapital och arbete. I själva verket är de idag kanske ännu tydligare än i Europa, eftersom de amerikanska kapitalisterna inte hindras av småborgerliga eller ideologiska traditioner och driver sina intressen mycket mer hänsynslöst. Och tack vare landets demokratiska traditioner gör de amerikanska arbetarna motstånd på ett mycket beslutsamt och bestämt sätt. Men alla dessa talrika konflikter handlar i regel om tillfälliga krav. I den mån de omfattar mer långtgående mål är det i allmänhet ett isolerat mål, genom vilket arbetarna hoppas kunna försvara sig mot en viss motståndare eller rätta till ett visst missförhållande i staten eller samhället utan att förändra det i grunden.
Det viktigaste är dock att även ett sådant något mer långtgående krav måste vara ”praktiskt”, dvs. uppnåeligt på kort sikt och inom ramen för de befintliga samhällsförhållandena – ty vare sig de är kapitalister eller proletärer, är amerikaner Realpolitiker i kapitalistisk bemärkelse. Medeltidens Praktiker trodde att de arbetade för evigheten. De byggde sina kupoler och slott, skapade sina målningar och tillverkade till och med sina verktyg och material som om de skulle vara för evigt. På samma sätt upprättade de sina organisationer i städerna och politiska organisationer i tron att de skulle bestå för evigt. Kapitalismen genomgår ständiga revolutioner och nedvärderar ständigt alla befintliga värden för att skapa nytt mervärde, och är bara intresserad av omedelbara profiter, eftersom allt som inte ger omedelbar vinst redan nästa år kan vara föråldrat på grund av en ny uppfinning. Kapitalismens realpolitiker strävar därför alltid efter omedelbara resultat, och denna mentalitet smittar också de proletära politiker som inte har befriat sig från borgerliga idéer och lärt sig att tänka som revolutionärer, dvs. att ha den stora och storslagna framtiden i sikte.
Av den anledningen begränsar sig också proletariatets amerikanska realpolitiker alltid till ”praktiska” krav. De blir lätt mycket entusiastiska över dem, men om de inte uppnås snabbt, så ger de lika lätt upp dem.
Men sådana särskilda krav finner alltid anhängare bland enskilda borgerliga politiker, eftersom den oförsonliga motsättningen mellan kapitalister och arbetare inte visar sig så tydligt i proletariatets särskilda omedelbara krav, utan i dess kollektiva strävan att expropriera kapitalistklassen. Isolerade och omedelbara krav från proletariatet, såsom att minska arbetslösheten, begränsa trusternas makt, få skyddslagstiftning för arbetarna etc., kommer alltid att finna stöd hos många borgerliga politiker, även hos dem som är beslutsamt fientliga mot den revolutionära klasskampen. Även om detta kan se ut som att borgerliga element stärker proletariatets makt, och därmed som ett tecken på realpolitikens förtjänster, så är detta inte alls fallet. Ett isolerat krav intresserar sällan hela proletariatet och förenar inte alla dess krafter. Vanligtvis ger det också de borgerliga element som stöder kravet ett skadligt inflytande över proletariatet, eftersom de antingen är maktlösa ideologer utan inflytande som väcker falska illusioner hos arbetarna, dämpar deras klassmedvetande och försvagar deras kamp utan att ge något verkligt bidrag, eller också bara demagoger som försöker vinna proletariatets stöd med hjälp av löften, för att utnyttja dess styrka i sitt eget intresse.
Vi ser alltså att de folkliga reformrörelserna i USA endast uppstår kring särskilda krav, ofta av det mest bedrägliga slag; till exempel rörelserna som lovade att befria de förtryckta klasserna genom att ge ut papperspengar eller silverpengar (”billiga pengar”-rörelsen) eller genom att reformera skattesystemet (Henry Georges rörelse för ”enhetsskatt”). Dessa rörelser utvecklades ibland mycket snabbt och kollapsade ännu snabbare, och de har praktiskt taget ingen annan effekt än att tjäna som språngbrädor för kvacksalvare och svindlare.
Det är just på grund av att de arbetande massornas politiska aktivitet i USA saknade all ”revolutionär romantik”, eftersom den utgick från en helt intetsägande Realpolitik, som den hittills har varit så ojämn i intensitet och inriktning och mer än någon annanstans i världen har vilseletts av demagoger och clowner.
A. Alkoholkonsumtionen bland tyska och amerikanska arbetare
[Här gör Kautsky en kritisk analys av Werner Sombarts kommentarer om hushållens utgifter och den relativa alkoholkonsumtionen i Tyskland och Amerika. Enligt Sombart hade tyska arbetare större disponibel inkomst än amerikanerna efter att ha köpt livsnödvändigheter, men ”Hela skillnaden – och mer därtill – mellan den amerikanska och den tyska arbetarens ’fria’ inkomst uppslukas av de senares utgifter för alkoholhaltiga drycker!” Kautsky visar att alkoholkonsumtionen i USA stadigt ökade, trots den repressiva amerikanska inställningen. ]
B. Proletära ministrar
Sombart gör oss bekant med många andra särdrag hos den amerikanska arbetaren... Han tar till exempel upp frågan om vilka fördelar proletariatet har av att dess kamp och växande makt leder till att de regerande partierna erbjuder några av dess ledare regeringsposter. Det är välkänt, att när Millerand[50] gick med i Waldeck-Rousseaus borgerliga regering blev våra revisionister oerhört begeistrade och förklarade att detta var det enda sättet för proletariatet att komma till makten – alla försök efter att erövra hela den politiska makten var ofruktbara och dumma ”revolutionära romantiska drömmar”. Erfarenheterna av Millerand-experimentet har i viss mån kylt ner våra revisionistiska statsmän, och när John Burns[51] nyligen fick en ministerpost mottogs detta med en generad tystnad, tills den tyska revisionismens svarta får förklarade sin entusiasm för denna triumf för det brittiska proletariatet.[52] Den preussiske professorn vet – åtminstone vad gäller Amerika – bättre än den socialdemokratiske riksdagsledamoten hur man ska bedöma värdet av denna gradvisa metod att erövra den politiska makten.
Sombart skriver om ”fallet med de ledande fackföreningsledare, som är arbetarnas ledare och som erbjuds en rikare belöning om de svär lojalitet till det regerande partiet”:
De får välbetalda jobb, kanske som fabriksinspektörer eller till och med som ministrar, beroende på vilken betydelse den person som de ska tillgodose anses ha. Praktiken att göra inflytelserika arbetsledare ofarliga genom att ge dem lukrativa poster är väletablerad och har i åratal använts med stor framgång av de regerande partierna. Vi kan följa denna kastreringsprocess hos en hel rad av de mest kända ledarna. För närvarande sägs presidenten för American Federation of Labor [Samuel Gompers], vars motsvarighet i Tyskland skulle vara Karl Legien, ha valts ut att efterträda Carroll D. Wright som kommissionär för Bureau of Labor, medan John Mitchell, gruvarbetarnas segrande ledare och därmed ungefär motsvarande Hermann Saсhse eller Otto Hue i Tyskland, förmodas få en post som minister i Washington.
Det har konstaterats att tretton arbetsledare i Massachusetts inom loppet av några år på detta sätt har erhållit politiska poster, medan det i Chicago är trettio…
Men när inflytelserika ledare, som när de har uppnått makt och anseende bland sina kamrater, på detta sätt förråder en verkligt oppositionell arbetarrörelse, så innebär det en direkt vinst för de stora partierna, inte bara vad gäller ledaren själv och den grupp arbetare som litade på honom. I vidare bemärkelse stärks kapitalismen indirekt, eftersom ett eventuellt oberoende arbetarparti lider en stor förlust när dess ledare luras bort av ämbetets lockelser. Med andra ord snor de stora partierna de socialistiska partiorganisationernas funktionärer medan organisationerna fortfarande är under uppbyggnad.[53]
Man skulle kunna tro att detta är uppenbart för alla som har förstått att det finns en grundläggande skillnad mellan socialdemokratin och de ”stora” – det vill säga i Amerika de borgerliga – partierna. Endast de som har glömt den grundläggande skillnaden mellan socialdemokratin och liberalismen kan vara av den åsikten att en fackföreningsledare, eller någon annan ledare för proletariatet, kan företräda dess intressen från en position som han har fått av liberalerna.
C. Kapitalets demokratisering
En annan av den socialistiska revisionismens illusioner är att arbetarna kan bli kapitalisternas kompanjoner genom att förvärva aktier, och att detta skulle innebära en demokratisering av kapitalet. Sombart vet mycket väl hur denna fråga måste betraktas.
Kapitalisterna försöker köpa arbetaren genom att ge honom en andel av sina vinster. Det gör de genom att erbjuda aktier på fördelaktiga villkor. Under vissa omständigheter slår kapitalisterna därmed två flugor i en smäll. För det första drar de in arbetarna i det hektiska företagslivet och väcker de lägsta instinkterna av girighet och sjuklig spänning av att spekulera i dem, och binder dem på så sätt till det produktionssystem som de förespråkar. För det andra gör de sig av med sina sämre aktier, undviker ett hotande prisfall och kanske samtidigt påverkar aktiemarknaden tillfälligt på ett sådant sätt att de säkrar extra vinster för sig själva.[54]
Vi önskar att alla socialdemokrater kunde genomskåda det grova bedrägeriet med ”kapitalets demokratisering” lika tydligt som den liberale professorn gör....
Sombart påpekar att resultatet av en sådan politik, ”åtminstone tillfälligt”, är att ”arbetaren genomsyras av en kapitalistisk mentalitet”.[55]
D. Kapitalistisk fackföreningspolitik
En tredje av revisionismens illusioner är att handelsallianser, sammanslutningar mellan arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer som bildats i syfte att hålla uppe priserna, skulle vara effektiva. Precis som med arbetarnas aktieinnehav och tilldelning av statliga poster till arbetarledare ser våra revisionister handelsallianserna som ett sätt att gradvis ”undergräva” kapitalismen, att omärkligt – ja, mycket omärkligt – omvandla den till socialism utan några av dessa avskyvärda katastrofer. Sombart ger en mycket träffande bedömning av dessa handelsallianser. Han säger:
Denna (de skråliknande fackföreningarnas) affärspolitik får sitt renaste uttryck i sammanslutningen mellan monopolistiska fackföreningar och monopolistiska arbetsgivare i de så kallade ”allianserna”, som är organisationer som syftar till gemensam exploatering av allmänheten genom ett förbund mellan arbetsgivare och arbetare inom en viss sektor av ekonomin. Man kan beskriva den sortens fackföreningar som kapitalistiska och ställa dem i kontrast till de socialistiska fackföreningarna; de förstnämnda är av samma skrot och korn som kapitalismen själv och är, både i sin inriktning och sina effekter, inriktade på att upprätthålla och stärka det kapitalistiska ekonomiska systemet snarare än att störta det. De socialistiska fackföreningarnas politik är också anpassad för att nå framgång just nu, men samtidigt förlorar de inte proletariatets klasskamp mot kapitalismen ur sikte.[56]
I regel ger Sombart många kloka synpunkter om fackföreningsrörelsen. Många fackföreningsledare verkar tro att arbetarrörelsens mål inte är att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen utan snarare att införa ”konstitutionella fabriker”. Många anser att det är ett övergångsskede på vägen mot socialismen, och tror att de i stort sett har nått dit när arbetsgivaren överger sin diktatoriska inställning och behandlar arbetarna som jämlikar, inte som tjänare utan som säljare av varor, även om varan i fråga är deras arbetskraft.
Det är självklart att arbetarna bör sträva efter att inte låta arbetsgivarna behandla dem som viljelösa slavar, utan som personer med lika rättigheter. Men de får inte lura sig själva, för den högre, mer civiliserade formen av umgänge med dem förändrar inte innehållet i utsugningen av dem särskilt mycket, om ens något.
Sombart insåg detta mycket väl:
Den betoning av ”rättslig jämlikhet”, som det sociala och offentliga livet i USA är anpassat för, finns även inom de kapitalistiska företagen. Inte ens där möter arbetsgivaren arbetaren som en herre som kräver lydnad, vilket var och är fallet i det gamla Europa med sina feodala traditioner. Redan från början blev ett rent affärsmässigt synsätt den rådande regeln vid förhandlingar om löneavtal. Det var inte fråga om att arbetaren först måste genomföra en lång konflikt med arbetsgivaren för att ”jämlikheten” mellan dem skulle erkännas formellt. Amerikanska kvinnor behandlades med stor vänlighet eftersom de var en bristvara; på samma sätt gjorde sig arbetsgivaren besväret att uppträda hövligt och tillmötesgående mot arbetskraften, som ursprungligen inte fanns i den mängd han önskade, och det fick ett starkt stöd i landets demokratiska atmosfär. Idag blir till och med engelska arbetare fortfarande förvånade över den respektfulla ton som arbetsgivare och förmän i USA använder sig av gentemot arbetarna, och de är förvånade över den frihet som den amerikanska arbetaren till och med har på sin arbetsplats; han är ”befriad från vad man kan kalla besvärande övervakning”. De är förvånade över att han kan ta en dag eller två ledigt, att han kan gå ut för att röka en cigarett – ja, att han röker medan han arbetar – och att det till och med finns en cigarettautomat som han kan använda i fabriken. Det är också karakteristiskt för de amerikanska tillverkarna att de underlåter att vidta ens de enklaste skyddsåtgärder i sina fabriker och inte bryr sig det minsta om att arbetsplatsen ska vara väl utformad när den bedöms objektivt. (Mycket ofta är arbetsplatserna överfulla och har liknande brister). Å andra sidan är de mycket ivriga att tillhandahålla allt som arbetarna subjektivt kan uppfatta som bekvämligheter, med andra ord tar de hand om ”komforten”: badkar, duschar, skåp, temperaturreglering i arbetsrummen, som kyls med fläktar på sommaren och värms upp på vintern…
Visserligen är allt detta trivialiteter, men ordspråket ”små gåvor bevarar vänskapen” gäller även här. Senare ska jag försöka visa att arbetarna– när man betraktar saken objektivt – i USA är mer utnyttjade av kapitalismen än i något annat land i världen, att de i inget annat land är så plågade av kapitalismens ok eller måste arbeta sig till döds så snabbt som i Amerika. Men detta är irrelevant om man vill förklara vad arbetarklassens känner. För att förklara deras karaktär är det enda viktiga vad individer uppfattar som glädje eller smärta och vad de bedömer som värdefullt eller värdelöst. Det är en lysande diplomatiskt listig bedrift att den amerikanska arbetsgivaren (på precis samma sätt som den affärsinriktade politiker) har insett hur man kan hålla arbetarna på gott humör trots all faktisk utsugning, och att de senare är långt ifrån att uppnå medvetenhet om sin verkliga ställning.[57]
Vissa skulle kunna invända, att om rättslig jämlikhet och politisk frihet har en så skadlig inverkan på det amerikanska proletariatets klassmedvetande och klasskamp, medan avsaknaden av sådana förhållanden i Europa (särskilt i Östeuropa) ger proletariatets klasskamp större kraft, så är det absurt att kräva rättslig jämlikhet och politisk frihet och göra så stora uppoffringar för deras skull. Inte alls. Utan lika rättigheter och politisk frihet kan proletariatet inte utveckla hela sin styrka; arbetarna behöver dem på samma sätt som de behöver luft och ljus; de är livsviktiga element för dem. Men deras effekter varierar beroende på om arbetarna från början har upplevt dem som självklara rättigheter, som de inte har behövt bekymra sig om, eller om proletariatet självt har fått kämpa för dem. Precis som strävan efter sanningen är mycket mer värdefull än ett vårdslöst innehav av en sanning som andra har upptäckt, så är kampen för frihet mycket mer upplyftande än ett passivt innehav av en frihet som andra har vunnit tidigare.
Sist men inte minst har de amerikanska arbetarna tack vare de rättigheter som de har ärvt från sina fäder hittills varit svagare som klass än de europeiska arbetarna – men bara därför att var och en av dem har varit starkare som medborgare. Och de har inte bara haft politisk frihet, inte bara socialt jämlika rättigheter; nej, dessutom har det viktigaste produktionsmedlet, jorden, inte varit ett klassmonopol utan stått till allas förfogande. Varför då bli socialist, varför kämpa för en avlägsen framtid, om en mycket stor del av de socialistiska målen har blivit verklighet i Amerika, eller snarare fram till helt nyligen fortfarande var verklighet?
Alla de orsaker som hittills har hindrat den amerikanska arbetaren från att bli lika medveten om sin klassmotsättning till kapitalet och lika medveten om sin klassolidaritet som de europeiska proletärerna, håller nu på att försvinna. Sombart avslutar därför sina ”Studier över det nordamerikanska proletariatets historiska utveckling” med löftet att i en kommande bok visa hur
alla de faktorer som hittills har hindrat socialismens utveckling i Förenta staterna är på väg att försvinna eller omvandlas till sin motsats, och följden är att socialismen i Amerika under nästa generation mycket troligt kommer att uppleva kraftigt ökat inflytande.[58]
Jag vet inte om det betyder att vår liberale professor – det vill säga liberal med avseende på det samtida Tyskland – har för avsikt att omfamna socialismen för Amerika och för kommande generationer, och om han också kommer att förkasta de revisionistiska illusioner för Tyskland, vars meningslöshet han så väl har insett i Amerika. I vilket fall som helst ser vi fram emot denna bok med spänning. Men vi behöver inte vänta på den för att inse att förutsättningarna för socialismen utvecklas snabbt i Amerika och att vi kan bidra till att den blommar upp, inte bara bland kommande generationer utan kanske redan inom några år.
Den senaste folkräkningen har publicerat vissa uppgifter om detta, som vi kommer att undersöka i nästa avsnitt.
A. Det småborgerliga jordbrukets nedgång
När revisionisterna gav sig i kast med att antingen motbevisa eller ”utveckla” den marxistiska teorin, dvs. bryta ryggen på den för att göra den undergiven, så blev de särskilt upprörda över kravet på att proletariatet skulle gripa makten och teorin att klassmotsättningarna hela tiden blir allt intensivare. För att motbevisa dem gav revisionisterna dem en absurd form och hävdade att kravet att proletariatet skulle erövra den politiska makten var ett resultat av ”spekulationer” om ”katastrofer”, som i sin tur skulle grunda sig på en särskild katastrofteori, och att teorin att klassmotsättningarna av nödvändighet blev allt hårdare härleddes från en teori om arbetarnas utarmning – som om Marx hade förväntat sig att proletariatets styrka att omforma samhällsorganismen skulle växa fram ur dess ökande förfall.[59]
Samtidigt har den ryska revolutionen [1905] och den särskilt starka skärpning av klasskampen som under de senaste åren skett i hela Europa dömt kritiken av den så kallade ”katastrofteorin” [Zusammenbruchstheorie] till, om inte fullständig tystnad, så åtminstone fullständig meningslöshet. Men den ekonomiska utvecklingen hade redan dessförinnan gjort kritiken av ”utarmningsteorin”, dvs. teorin om de allt hårdare klassmotsättningarna mellan kapital och arbete, orimlig.
De amerikanska förhållandena ger nytt material i dessa frågor, eftersom utvecklingen under de senaste decennierna har varit särskilt snabb där och gjort tendenserna tydligt synliga. De visar att de amerikanska arbetarnas gyllene ålder inom det kapitalistiska produktionssättet inte ligger framför utan bakom dem, att deras sociala ställning i förhållande till kapitalet – och det är det avgörande – hela tiden har försämrats.
Den främsta orsaken till att de amerikanska arbetarna var överordnade i förhållande till de europeiska arbetarna var att de avgörande produktionsmedlen, jorden, inte var ett exklusivt monopol för en kast av jordägare utan var tillgängliga för alla. Men de amerikanska arbetarna har i allt högre grad förlorat denna överordning. I sin artikel om Förenta staterna i Die Neue Zeit[60] har kamrat Simons redan hänvisat till det anmärkningsvärda faktum att jordbruksbefolkningen i delstaten Iowa minskar. Denna uppgift kompletterades av en notis som publicerades i den tyska pressen förra veckan. Den lyder:
... Orsaken är först och främst att priserna på jordbruksmark har stigit kraftigt. I Iowa, där boskapsuppfödning och mjölkproduktion är dominerande, blir det allt svårare att behålla den gamla familjegården, och jordbruket drivs i allt högre grad av kapitalistiska jordbrukare. De traditionella jordbrukarna måste därför antingen emigrera till grannlandet Kanada eller flytta söderut eller nordväst, där marken är ännu billigare....
Denna utveckling var inte helt oväntad. Relativt sett har jordbruksbefolkningen i USA minskat sedan länge. Trots att det finns gott om ledig mark ökar inte antalet jordbrukare lika snabbt som antalet sysselsatta inom andra yrken. Mellan 1880 och 1900 ökade antalet förvärvsarbetande inom jordbruket visserligen från 7 713 875 till 10 381 765, men i relativa tal minskade andelen från 44,3 procent 1880 till 35,7 procent 1900.... I de nordatlantiska delstaterna är minskningen av antalet förvärvsarbetande inom jordbruket inte bara relativ, utan också absolut.... Men även i två av de verkliga ”vete-delstaterna” [Ohio och Indiana] började jordbruksbefolkningen minska 1890, medan ökningen i de andra delstaterna är minimal....
Varför uppstår detta märkliga fenomen i så glesbefolkade regioner? Jag avser att behandla denna fråga mer ingående så snart jag har ytterligare uppgifter till mitt förfogande. För närvarande räcker det att säga att nedgången måste tillskrivas utarmningen av jorden. Det betyder inte att det inte finns tillräckligt med mark i Förenta staterna, utan att det inte finns mer bördig, odlad och väl belägen mark som kan ge rikliga skördar med de extensiva och ytliga jordbruksmetoder som hittills har använts. En ny, mer intensiv odlingsform måste införas, men det kräver pengar och kapital, dvs. saker som människor utan egendom inte kan få tag på. De fattiga bönderna skuldsätter sig och går antingen i konkurs eller måste bära en så tung arbetsbörda att den yngre generationens mer rörliga medlemmar närhelst det är möjligt flyr från jordbruket och vänder sig till industri eller handel. Utflyttningen från landsbygden till städerna har också börjat i Amerika. Det bevisar inte att jordbruket är på nedgång, utan att det övergår till kapitalistisk drift. Det kommer att bli en verksamhet som bedrivs med kapital och utnyttjas av kapitalister, och kommer att upphöra att vara den stora säkerhetsventil genom vilken missnöjet och desperationen hos stora delar av det amerikanska proletariatet har avletts. ...
B. Lönerna sjunker
Samtidigt som proletariatet fick allt sämre möjligheter att arbeta inom jordbruket, som i allt högre grad har gått in i sin kapitalistiska fas, så går industri och handel, som redan var kapitalistiskt organiserade, alltmer in i en privat monopolfas, i trustbildning... Men med trustsystemet uppstår en kapitalistisk feodalism som ger några få familjer absolut herravälde över hela den kapitalistiska ekonomin och alltmer förtrycker även de små kapitalisterna, och gör alla ambitioner att stiga upp från proletariatet till borgarklassen fullständigt hopplösa.
Samtidigt gör denna utveckling att proletariatets situation blir alltmer betungande.
Detta framgår tydligt av ett intressant arbete av Washingtons arbetsmarknadsminister, som säkerligen inte gav en överdrivet negativ bild av situationen i sin bulletin från juli 1905. Den innehåller en detaljerad analys av löner och arbetstider inom industrin från 1890 till 1904, samt av de genomsnittliga livsmedelspriserna i detaljhandeln under samma period...[61] Denna [rapport] visar tydligt att [reallönerna har minskat på grund av stigande priser].
Löneutvecklingen är dock mycket olika i olika yrken. Vid sidan av några få privilegierade arbetarskikt, som fick mycket betydande löneökningar, finns det många andra vars löneökningar i pengar låg under genomsnittet, och till och med andra som upplevde en absolut minskning av lönerna i pengar[62] ... [D]et är ... uppenbart att lönernas köpkraft måste ha sjunkit i en hel rad yrken som inte har upplevt någon motsvarande ökning av penninglönerna, och att det, särskilt sedan 1896, måste ha skett en avgjord utarmning, dvs. en betydande absolut försämring av levnadsstandarden, där penninglönerna har förblivit oförändrade eller till och med sjunkit.
C. Barn- och kvinnlig arbetskraft
Ett tydligt bevis på den allt sämre situationen för breda lager av den amerikanska befolkningen är att antalet barn- och kvinnliga arbetare ökar.
Antalet barn i åldern 10–15 år som var i förvärvsarbete ... uppgick 1880 till 16,8 procent och 1900 till 18,2 procent ...
Kvinnor arbetar också allt mer, parallellt med barnarbetet – och det beror inte på att kvinnorna strävar efter självständighet. På grund av invandringen, där det kommer fler män än kvinnor, har kvinnor alltid varit i minoritet i Amerika. År 1900 fanns det 39 miljoner män och 37 miljoner kvinnor i USA. På grund av denna brist hade kvinnorna i USA, precis som lönearbetarna, ett högre värde, vilket gav dem en högre ställning än i Europa. Och precis som man i Amerika använde så många maskiner som möjligt för att göra lönearbetare överflödiga, försökte man också organisera hushållen så att de använde så lite arbetskraft som möjligt. På så sätt befriades kvinnorna från många hushållssysslor. Men tack vare sin privilegierade ställning och männens i regel goda inkomster behövde de inte ägna sin ökade fritid åt arbete utanför hemmet. Amerikanska kvinnor blev inte frigjorda genom den självständighet som deras yrken gav dem. Ingenstans behandlas kvinnan mer som en dame, som en lyx, än i Förenta staterna.
Sering ger till exempel följande beskrivning av de amerikanska bondekvinnorna:
I sin klädsel och sitt uppträdande ser bondekvinnan ut som en perfect lady,[63] och skiljer sig inte på något sätt från damerna i städerna. Böndernas döttrar får vanligtvis en högre collegeutbildning än sönerna, som måste skaffa sig ett yrke för att tjäna pengar tidigare. Det är sällsynt att se en amerikansk kvinna arbeta på fälten, och i de fall det sker kan man nästan alltid vara säker på att kvinnan tillhör en familj av invandrade bönder.[64]
Med sådana åsikter måste behovet vara särskilt starkt innan en kvinna beslutar sig för att ta ett lönearbete.
Även idag är lönearbete mycket mindre vanligt bland kvinnor inom den infödda vita befolkningen än bland utlandsfödda vita och svarta. Allmänt sett var 18,8 procent av de förvärvsarbetande 1900 kvinnor. Men denna andel sjunker till 13 procent inom den infödda vita befolkningen, medan den stiger till 21,7 procent bland andra generationens vita amerikaner, till 19,1 procent bland invandrare och till 40 procent bland färgade.
Ändå innebär redan dessa 13 procent en betydande ökning av kvinnlig arbetskraft bland infödda vita, som 1890 endast utgjorde 11 procent av de förvärvsarbetande...[65]
D. Arbetslöshet
Förutom utvecklingen av lönernas köpkraft och barn- och kvinnlig arbetskraft finns det ett tredje kriterium för att mäta om arbetarklassens sociala misär ökar eller minskar: arbetslösheten. Den senaste amerikanska folkräkningen ger också värdefulla uppgifter om denna fråga. Den visar [att][66]... mer än en femtedel av alla förvärvsarbetande – inom industrin, de fria yrkena och hushållstjänsterna, mer än en fjärdedel – var arbetslösa mellan 1899 och 1900. Och arbetslösheten ökar uppenbarligen snabbt.... Invandrarna var den grupp som drabbades hårdast. ...De olyckliga ryssarnas situation var i alla avseenden den värsta....[67]
Vi medger gärna att uppgifterna är ofullständiga. Men i den mån de visar något, så avslöjar de en ökad och intensifierad arbetslöshet, och visar med fullständig säkerhet en aldrig tidigare skådad omfattning av arbetslöshet just år 1900, som var ett år av välstånd i Amerika. ...
Tillsammans med arbetslösheten visar ... uppgifterna om en minskad köpkraft sedan 1896 en ännu värre bild. Lönestatistiken anger arbetarnas veckolön, beräknad i timlön. Den avgörande frågan för arbetarnas välfärd är dock inte deras veckolön utan deras årslön, och den blir uppenbarligen lägre (om veckolönen är oförändrad) ju fler veckor under året de måste tillbringa utan arbete och utan lön.
Mot bakgrund av alla dessa siffror har vi rätt att tala om en mycket betydande nedgång i de amerikanska arbetarnas välstånd sedan 1896. Deras löner i pengar har minskat, samtidigt som pengarnas köpkraft har minskat.
Den nedgång för de amerikanska arbetarna som beskrivs här ägde rum under ett decennium av kolossal ekonomisk tillväxt, av verkligt bländande välstånd, som vittnade om en enorm framgång för kapitalistklassen och en massiv kapitalackumulation. Enbart inom den tunga industrin ökade värdet av det investerade kapitalet under denna period från 6 524 miljoner dollar till cirka 9 857 miljoner dollar – en tillväxt på cirka 3 333 miljoner dollar, dvs. 14 miljarder mark!
Och denna ackumulering uppnåddes inte genom ängslig sparsamhet och puritanskt enkel livsstil. Kapitalets tillväxt gick snarare hand i hand med en galen konsumtionslust som överträffade allt som de stora europeiska utsugarna dittills hade hittat på under århundraden av sysslolös njutning och extravagant slöseri.
I denna fråga kan vi också hänvisa till Sombart:
Det kan utan tvekan sägas att de absoluta kontrasterna mellan fattiga och rika ingenstans i världen är så stora som i Förenta staterna. Det beror framför allt på att de rika där är så mycket rikare än motsvarande grupp i Tyskland. I Amerika finns det säkert fler människor som äger 1 000 000 000 mark än det finns människor som äger 100 000 000 mark i Tyskland. Den som någonsin varit i New Yorks badort, Newport, har säkert fått intrycket att det är helt normalt att ha en miljon i Amerika. Det finns säkert ingen annan plats i världen där det så uppenbart är standard med ytterst storslagna bostäder, medan den som en gång vandrat genom varuhuset Tiffany i New York alltid kommer att känna något som liknar lukten av fattigdom även i de lyxigaste affärerna i stora europeiska städer. Eftersom Tiffany också har filialer i Paris och London går det utmärkt att jämföra extravagansen och därmed rikedomen hos de fyrahundra rikaste familjerna i de tre länderna. Cheferna på huvudkontoret i New York berättade för mig att de flesta varor som de säljer i New York kommer från Europa, där de tillverkas speciellt för Tiffany i New York. Det är dock helt uteslutet att en butik i Europa – inte ens Tiffanys egna filialer i Paris och London – skulle sälja varor till samma priser som i New York. Bara att det sägs att de dyraste varorna i New York importeras till kvinnliga kunder.[68]
Således går fantastisk slösaktighet hand i hand med fantastisk ackumulation i ett land vars borgarklass, både ekonomiskt och ideologiskt, för bara några decennier sedan lämnade den stränga puritanismens scen! Vilken enormt ökad utsugning, både i omfattning och intensitet, denna plötsliga omvandling innebär!
Å ena sidan en enormt ökad rikedom, å andra sidan en inte mindre enorm ökning av fattigdomen – i sanning har den revisionistiska läran om en gradvis försvagning av klassmotsättningarna ingenstans blivit så uppenbart orimlig som i den stora republiken på andra sidan havet, och ingenstans har lärorna i vårt Erfurtprogram, som våra revisionister vill kasta på skrothögen, illustrerats så tydligt där...[69]
Ingenstans var de förhållanden som våra revisionister anser skulle garantera arbetarklassen ekonomiska framsteg inom det kapitalistiska produktionssättet mer fullt utvecklade än i Förenta staterna: fullständig demokrati, maximal organisationsfrihet och pressfrihet samt hög social jämlikhet.[70] Även om reserven av fri mark har minskat, är den ännu inte helt uttömd. Dessutom skedde en stark utveckling av fackföreningarna.
Vi har sett att försämringen av arbetarklassens levnadsstandard går tillbaka till 1896. Just sedan det året har fackföreningsorganisationerna vuxit snabbt. Den viktigaste av dessa, American Federation of Labor, till vilken de flesta fackföreningar hör, hade 1896 272 315 medlemmar och 1904 1 672 200. Sedan dess har fackföreningsmedlemskapet minskat något: 1905 var det bara 1 513 200, en minskning med nästan 10 procent från året innan.
Många av mina goda vänner kommer säkert att förvränga mina uttalanden för att få det att verka som om jag säger att fackföreningarna är värdelösa eller till och med ansvariga för försämringen av arbetarnas situation. Det är naturligtvis inte min åsikt. Men utvecklingen visade att det måste ha uppstått en kraft som kan lamslå effekterna av en fackföreningsrörelse som startade med så mycket energi. Och man behövde inte leta länge för att hitta den kraften: det är trusterna, vars uppgång i USA började samtidigt med den ovan nämnda förstärkningen av fackföreningarna, men vars makt har vuxit ännu snabbare än fackföreningarnas makt i USA. De var denna kraft som direkt eller indirekt drev upp priserna på alla produkter samtidigt som den hindrade motsvarande löneökningar och ibland till och med minskade dem absolut.
Fackföreningarna har inte förlorat sin betydelse på grund av det; tvärtom har de blivit en absolut nödvändighet för arbetarklassen, men de har upphört att vara ett verktyg som i sig kan pressa tillbaka kapitalet, minska dess utsugning och undergräva dess makt. Det går inte längre att upprätthålla dessa illusioner. När arbetsgivarnas sammanslutningar är väl utvecklade kan arbetarklassen som helhet inte komma vidare enbart med hjälp av fackföreningarna. Utan fackföreningarna hade arbetarklassen förvisso inte bara misslyckats med att göra framsteg, utan också drivits tillbaka: den skulle snabbt ha förlorat alla sina erövringar och sjunkit ner i hopplös, absolut utblottning.
Om arbetsgivarnas sammanslutningar i allt högre grad tog ifrån fackföreningarna förmågan att driva tillbaka kapitalet, så gjorde de dem också oumbärliga för att undvika att proletariatet skulle krossas fullständigt av kapitalet. Om isolerade arbetare redan befinner sig i en ytterst ofördelaktig ställning gentemot den enskilde kapitalisten, så skulle de sjunka ner i hopplöst slaveri gentemot arbetsgivarnas sammanslutningar, från vilka endast fackföreningarna kan skydda honom.
Men fackföreningarna har inte bara blivit oumbärliga för att bevara den ställning som arbetarna redan har erövrat; under de nuvarande amerikanska förhållandena kan de också bli viktiga medel för att bygga ett stort arbetarparti med socialistiska mål.[71]
Det är uppenbart att de amerikanska arbetarna under ovan beskrivna omständigheter måste bli alltmer mottagliga för socialistiska idéer. Det är sant att den socialistiska propagandan i Förenta staterna kommer att stöta på svåra hinder. Vi har redan pekat på några av dem, såsom det stora antalet invandrare i det amerikanska proletariatet, som inte bara har svårt att förstå varandra utan också har vuxit upp under politiska och sociala förhållanden som skiljer sig helt från dem i deras nya land, så att bara de med stor svårighet finner vägen till den taktik som de särskilda amerikanska förhållandena kräver. Och denna svårighet ökar ju mer dessa invandrare redan har varit politiskt aktiva i sitt ursprungsland och där förvärvat fasta regler för den politiska praktiken. Dessutom gör den fullständiga avsaknaden av ”revolutionär romantik” i teoretisk mening den genomsnittlige amerikanen i många avseenden ganska handlingsförlamad när det gäller socialistisk propaganda och agitation och öppnar ett vidsträckt fält för kvacksalvare och svindlare.
Men å andra sidan går den ekonomiska utvecklingen ingenstans snabbare än i Amerika, och ingenstans finns det så lite mellanskikt och traditioner som hindrar kapitalistklassen från att utveckla alla sina utsugartendenser; ingenstans skärps klassmotsättningarna snabbare än i Amerika.
Massorna kommer mer än någon annanstans att tvingas göra uppror mot det kapitalistiska tyranniet i USA. Även om detta uppror för tillfället fortfarande antar ganska märkliga former, även om det lockar fram alla möjliga slags demagoger, även om det socialdemokratiska partiets tillväxt för tillfället fortfarande är långsam och ibland avbryts av bakslag, så måste det amerikanska proletariatet, precis som det europeiska proletariatet, till slut dra slutsatsen att det enda som kan befria dem från det alltmer betungande ok som tynger dem är att genomföra det socialdemokratiska programmet, expropriera expropriatörerna.
Alla som begrundar ovan framförda fakta måste komma till samma slutsats som vi, nämligen att vi inom en generation med nödvändighet måste räkna med att socialismen också kommer att blomstra i Amerika, ja, till och med betydligt tidigare än så. I Amerika sker allt snabbare och kraftfullare än i Europa. Om Ryssland, som vi förväntade oss, visade oss det första exemplet där ett proletariat utgör den mäktigaste drivkraften under en politisk revolution i ett helt land, så kanske Amerika kommer att visa oss ett exempel där ett proletariat erövrar den politiska och ekonomiska makten från kapitalistklassen och upprättar ett socialistiskt samhälle, redan före Europa.
[1] Kautsky, ”Der amerikanische Arbeiter”, Die Neue Zeit, 24, 1, 1906, s. 676–83, 717–27, 740–52 och 773–87.
[2] I ett tillägg till tredje bandet av Marx Kapitalet skrev Engels:
”I Brauns ’Archiv für soziale Gesetzgebung’, vol VII, häfte 4, ger Werner Sombart en förträfflig framställning av grunddragen i Marx’ system. Det är första gången som en tysk universitetsprofessor helt och hållet fullföljer en undersökning i Marx skrifter av vad denne verkligen har sagt, och han förklarar, att en kritik av Marx’ system inte kunde innebära en vederläggning – ’med en sådan må den politiske strebern befatta sig’ – utan bara en vidareutveckling.” (Marx, Kapitalet, tredje bandet, efterskrift av Engels.). Se även Krause, ”Ein unveröffentlicher Brief von Friedrich Engels über die Werttheorie”, Beiträge zur Geschichte der Deutschen Arbeiterbewegung, band 3 1961, s. 636–40.
[3] Mehring, ”Einiges über den jungen Engels”, oktober 1895, i Aufsätze zur Geschichte der Arbeiterbewegung, band 4, Berlin: Dietz 1963, s. 26-32, Mehring, ”Politik und Sozialismus”, december 1896, i Politische Publizistik, 1891 bis 1894, Gesammelte Schriften, band 14, Berlin: Dietz 1964 , s. 135-43, Mehring, ”Ein französischer Sombart”, mars 1902, i ibid, band 14, s. 222-8; Mehring, ”Marx in Hühnerhof”, januari 1904, i ibid, band 14, s. 628-33, Mehring; ”Recht so!”, i Politische Publizistik, 1905 bis 1918, Gesammelte schriften, band 15, Berlin: Dietz 1966. Luxemburg, ”In Rate der Gelehrten”, Die Neue Zeit, 22, 1, s. 5-10, omtryckt i Gesammelte Werke, Berlin: Dietz 1972, band 1, nr 2, s. 382-90, Luxemburg,”Die ’deutsche Wissenschaft’ hinter den Arbeitern”, Die Neue Zeit, 18, 2, s. 740-7 och 773-82 omtryckt i ibid., band 1, nr 1, s. 767-90.
[4] Luxemburg, Masstrejk, parti och fackföreningar.
[5] Redan Sombarts bok Judarnas framtid från 1912 innehöll pärlor som detta: ”Vem skulle vilja missa de fräcka Judith och Miriam? De måste förvisso vara fräcka och beredda att förbli det. Vi kan inte tolerera denna svartblonda blandning.” Sombart, Die Zukunft der Juden, Leipzig 1912, s 72. Citeras i Kautsky, Are the Jews a Race?, kapitel IV: ”Differences and Oppositions between the Races of Man”, London: Jonathan Cape, s. 80. Sombart skulle bli glad att veta att hans motstånd mot den ”svartblonda blandningen” får starkt stöd av en viss politisk tendens inom det moderna judiska samhället.
[6] Abram Leon, [Marxismen och judefrågan?] 1970, kapitlet ” Judarna i Väst- och Östeuropa” avsnitt I: Judarna i Västeuropa efter Renässansen. Sombarts tes.
[7] Hilferding, ”Werner Sombart, Der moderne Kapitalismus”, Zeitschrift für Volkwirtschaft, Sozialpolitik und Verwaltung, 12, 1903, s. 446-53. Omtryckt i vom Brocke (red.), Sombarts ”Moderner Kapitalismus”: Materialen zur Kritik und Rezeption München: Deutscher Taschenbuch Verlag, 1987, s. 147-60.
[8] L. Trotskij och Otto Rühle, Karl Marx' levande tankar.
[9] Kautsky, ”Der jüngste Zukunftsroman”, Die Neue Zeit, 7, 1889, s 268-76.
[10] För en engelsk version, se Sorge, Friedrich A. Sorge’s Labor Movement in the United States: A History of the American Working Class from Colonial Times to 1890, red av Foner & Chamberlin, Westworld: Greenwood Press 1977, och Sorge, Friedrich A. Sorge’s Labor Movement in the United States: A History of the American Working Class from 1890 to 1896, translated by Kai Schoenhals, Westworld: Greenwood Press 1987.
[11] Kautsky, ”Unsere amerikanischen Berichte”, Die Neue Zeit, 13,2, 1895, s 183-5.
[12] Simons, The American Farmer, Chicago: C.H. Kerr, 1902. Kautsky, ”Socialist Agitation among Farmers in America”, International Socialist Review, 3, s 148-60.
[13] Karl Kautsky, ”Samuel Gompers”, Die Neue Zeit, 27, 2, 109, s 677-685. På engelska i Daniel Gaido, ”Marxism and the Union Bureaucracy: Karl Kautsky and the German Free Trade Unions”, Historical Materialism, 16, 3, 2008, s 115-136. Se även Kautsky, ”Die Civic Federation”, Die Neue Zeit, 28,1, 1910, s 132-137.
[14] L Trotskij, Året 1905, s 7.
[15] K Kautsky, Ruskii i Amerikanskii rabotjii, (predislovje, primetjanija i redaksija A. Lunatjarskovo), St Petersburg. Tipografija Spb T-va ”Trud”, Fontanka, 86; Amerkanskii rabotjii, St Petersburg: Biblioteka obsjtjestvennaja nauka; Amerikanskii i ruskii rabotjii, Kiev: Biblioteka sotsialistitjeskovo znani; Kautsky Amerikanskii i ruskii rabotjii, övers s och M L-tj, ST Petersburg: Amiran; Amerikanskii i ruskii rabotjii, övers E och I Leont’ev, St Petersburg: Slovo; Amerikanskii i ruskii rabotjii, övers Lurie, förord och red Avilov, St Petersburg: Znanie; Amerkanskii rabotjii, St Petersburg: L’vovitj. Se Moira Donald, Marxism and Revolution: Karl Kautsky and the Russian Marxists, 1900-1924, op cit, s. 296, 300, 301.
[16] Trotskij, Resultat och framtidsutsikter, kapitel IV: ”Revolutionen och proletariatet”, s 20-21. Även om The American Worker aldrig uttryckligen citerades som källa, verkar det som om Lenins analys av den ”amerikanska vägen för borgerlig utveckling” (på vilken han baserade hela det strategiska perspektivet i bolsjevikernas program från tiden efter 1905 års revolution fram till Aprilteserna 1917) var inspirerad av Kautskys studie, särskilt avsnittet ”V. Kapitalismen i Förenta staterna”. The American Worker publicerades i februari 1906, medan Lenins analys finns i hans böcker Socialdemokratins agrarprogram i den första ryska revolutionen 1905-1907 och ”New Data on the Laws Governing the Development of Capitalism in Agriculture”, i Collected Works, band 22, Moskva: Progress Publishers. För en detaljerad analys av Lenins teori om den kapitalistiska utvecklingens amerikanska väg, se Gaido, The Formative Period of American Capitalism: A Materialist Interpretation, London: Routledge, 2006, s. 28-48.
[17] Proceedings of the Founding Convention of the Industrial Workers of the World: Founded at Chicago, June 28 – July 8, 1905, New York: Labor News Company 1905.
[18] Ibid, tredje dagen, eftermiddagens sammanträde (torsdag 27 juni).
[19] Ibid, femte dagens sammanträde.
[20] Ibid, bilaga, del I: Tal vid ratificeringsmötet.
[21] Se Lenin, Den internationella socialistiska kongressen i Stuttgart.
[22] Parvus, Die Kolonialpolitik und der Zusammenbruch, Leipzig: Verlag der Leipziger Buchdruckeri 1907. Se den lovordande recensionen av denna bok av Hilferding, ”Review of Parvus, Die Kolonialpolitik”, Die Neue Zeit, 25, 2 1907, s 687–688.
[23] Kautsky, Socialism and Colonial Policy, London: Athol Books 1975.
[24] Den tyska versionen av Hillquits History of Socialism in the United States var den viktigaste källan till den amerikanska socialismens historia för marxister på den europeiska kontinenten: Geschichte des Sozialismus in den Vereinigten Staaten, auktoriserad översättning av Karl Müller-Weinberg (Stuttgart: J.H.W. Dietz, 1906).
[25] Cannon, ”The I.W.W.: The Great Anticipation (On the Fiftieth Anniversary of the Founding Convention)”, Fourth International, 16, 3, sommar 1955. Se även Cannon, ”Eugen V. Debs and the Socialist Movement of this Time”, Fourth International, 16, 1, vinter 1955.
[26] Gaido, ”’The American Worker’ and the Theory of Permanent Revolution: Karl Kautsky on Werner Sombart’s Why Is there No Socialism in the United States?”, Historical Materialism, 11, 4 2003, s 79-123.
[27] Kautsky, Ruskii i Amerikanskii rabotjii, (predislovje, primetjanija i redaksija A. Lunatjarskovo), St Petersburg. Tipografija Spb T-va ”Trud”, Fontanka.
[28] [I slaget vid Tsushima våren 1905 förstördes två tredjedelar av den ryska flottan av den japanska marinen.]
[29] [Fjodor Ivanovitj Roditjev var jordägare, advokat, zemstvoliberal och medlem av kadetpartiet som satt i statens alla Dumor.]
[30] [Gäddor är kända för att äta karpar.]
[31] [Redaktörens anmärkning: Sombart publicerade först sin artikelserie under titeln ”Studien zur Entwicklungsgeschichte des nordamerikanischen Proletariats” i Archivs für Sozialwissenschaft och Sozialpolitik, Band XXI, häfte 1-3. 1906 återpublicerade han dem i bokform under titeln Warum gibt es in den Vereinigten Staaten keinen Sozialismus? Alla citat är hämtade från den engelska översättningen: Sombart, Why Is there No Socialism in the United States?, Bristol: Macmillan 1976.]
[32] Sombart, op. cit., s 23.
[33] [Se Rudolf Hilferdings kommentarer om denna ”genomgripande analys” i Hilferding, Finance capital: a study of the latest phase of capitalist development, London: Routledge and Kegan 1981 (1910), bok fem: ”On the Economic Policy of Finance Capital”, kapitel 22: ”The Export of Capital and the Struggle for ’Economic Space’”, s 431, not 17.]
[34] [I Kapitalet började Marx reproduktionsscheman med antagandet om ”ren” kapitalism och först därefter återintroducerades andra typer av produktion tillsammans med utrikeshandel.]
[35] [Möjligen en hänvisning till junkrarnas roll som tjänstemän i den preussiska armén.]
[36] [Gaius Maecenas var rådgivare till den romerske kejsaren Augustus och en förmögen beskyddare av litteratur och konst.]
[37] [Under det sydafrikanska kriget, eller boerkriget (1899–1902), kämpade Storbritannien mot de nederländska kolonialisterna i Transvaal och Oranjefristaten.]
[38] [James Keir Hardie (1856–1915), en brittisk arbetarrörelseledare, valdes 1892 till parlamentet som oberoende och ledde 1906 Labourpartiet i underhuset.]
[39] [John Moody, The Truth about the Trusts: A Description and Analysis of the American Trust Movement, New York: Moody Publishing Company 1904.]
[40] Sombart, op. cit., s 6.
[41] Simons, Class Struggles in America, Chicago: Charles H Kerr & Company 1906, s 116. En tysk version publicerades 1909 som bilaga till Die Neue Zeit: Simons, ”Klassenkämpe in der Geschichte Amerikas”, Die Neue Zeit, 28, 1, Häfte 7. När en utökad upplaga på 320 sidor publicerades av Macmillan två år senare under titeln Social Forces in American History, berömde Kautsky den på följande sätt:
”Det är inte nödvändigt att beskriva innehållet i denna bok för läsarna av Die Neue Zeit. Vi har redan 1909 publicerat ett verk av kamrat Simons som bilaga, med titeln Klasskampen i Amerika, som innehöll de viktigaste idéerna i det föreliggande verket. Han har nu utvidgat och förfinat denna korta översikt, vilket gjort den tydligare och mer övertygande. Det är bara att hoppas att den också kommer att ges ut på tyska. Den är värdefull både som en illustration av hur givande den materialistiska historiefattningen är, och som en ny byggsten för uppbygget av en enda universell materialistisk historia, som gradvis närmar sig sin fullbordan. I sin nuvarande form förutsätter boken att läsaren redan är bekant med den amerikanska historiens viktigaste fakta. Men det bör inte vara svårt för tyska läsare att själva komplettera den med nödvändig information. De kommer därmed att få en ganska klar överblick över Förenta staternas historia.” (Kautsky 1912, s. 63.)
Kautskys beröm av Simons bok bör inte tolkas som ett okvalificerat stöd för dess teser, som för en nutida läsare är tydligt präglade av rasistiska och populistiska fördomar – särskilt i analysen av inbördeskriget och återuppbyggnaden.
[42] [”Vildmarken” blev ”öde” först efter de europeiska kolonisatörernas folkmord på de amerikanska ursprungsbefolkningarna.]
[43] [Kautsky ger här statistik, som vi har utelämnat, för att illustrera poängen. Dessa och alla följande statistiska tabeller återges i sin helhet i den engelska versionen av Kautskys artikel som publicerades i november 2003 års utgåva av tidskriften Historical Materialism.]
[44] [Marx, Kapitalet, första bandet, kapitel 4, avdelning 3, ”Köp och försäljning av arbetskraft”. Med ”historisk och moralisk faktor” avser Marx den konventionellt accepterade minimistandarden för levnadsvillkor, som varierar mellan olika tider och platser.]
[45] [Vi har här utelämnat Kautskys statistiska uppgifter från folkräkningen 1900 som belyser denna punkt och anger antalet amerikanska och utländska arbetare i olika yrken.]
[46] [Även här har vi utelämnat Kautskys statistiska underlag.]
[47] [Kautsky borde ha tillagt: endast för vita kolonialister. Indianer och svarta slavar hade inga politiska och nästan inga medborgerliga rättigheter. Även vita kvinnor var berövade politiska rättigheter och hade starkt begränsade medborgerliga rättigheter (till exempel rätten att äga fast egendom).]
[48] [Det vill säga alla vita.]
[49] [Praktiker: en hänvisning till de ”praktiska” fackföreningsrevisionisterna med vilka Kautsky vid den tiden var inblandad i en häftig kontrovers.]
[50] [Alexandre Millerand (1859–1943), socialistisk ledamot av den franska deputeradekammaren från 1885 och fram till 1896 ledare för den socialistiska vänstern, gick 1899, med Dreyfusprocessen som förevändning, med i René Waldeck-Rousseaus borgerliga ”republikanska försvarsregering” som handelsminister (tillsammans med slaktaren av Pariskommunen 1871, general Gallifet), i ett tidigt tillämpande av Stalins ”folkliga front”-politik. Millerand innehade senare en rad regeringsposter i borgerliga regeringar och valdes till president i Frankrike 1920–1924.]
[51] [John Elliot Burns (1858-1943). Burns var en arbetarledare med arbetarklassbakgrund, ursprungligen medlem av Socialdemokratiska Federationen. Spelade en framträdande roll under organiseringen av masstrejker, vilket 1888 ledde till att han arresterades. År 1892 valdes han till ordförande för Trades Union Congress och till socialistisk ledamot i underhuset. Den 10 december 1905 följde Burns Millerands exempel och gick in i Sir Henry Campbell-Bannerman liberala regering som ordförande för Local Government Board. (Local Government Board var ett brittiskt centralt ämbetsverk med uppsikt över den lokala förvaltningen, fattigvård, hälsovård med mer. Ersattes 1919 av hälsoministeriet – öa.)]
[52] [Syftar på SPD:s högerledare Eduard Bernstein (1850-1932). För en detaljerad analys av den revisionistiska kontroversen (den så kallade Bernstein-debatten) se huvudintroduktionen till denna antologi.]
[53] Sombart, op. cit., s 36-37.
[54] Ibid, s 113.
[55] Ibid, s 114.
[56] Ibid, s 21-22.
[57] Ibid, s 111-112.
[58] Ibid, s 119. Kursivering i originalet.
[59] [Se Kautsky, Le Marxisme et son critique Bernstein, Paris: P V Stock 1900, del II. – Le Programme, a) La théorie de l'écroulement et la société capitaliste, och f) La théorie de la miséге grandissante.]
[60] Simons, ”Die Lage in der Vereinigten Staten”, Die Neue Zeit, 24, 1 1906, s. 623.
[61] [Vi utelämnar här Kautskys statistiska uppgifter.]
[62] [Även här utelämnar vi statistiska uppgifter.]
[63] [På engelska i originalet.]
[64] Max Sering, Die lanntwirtschaftliche Konkurrenz Nordamerikas in Gegenwart und Zukunft, Leipzig: Duncker och Humbolt 1887, s 180.
[65] [Statistik utelämnad.]
[66] [Statistik borttagen.]
[67] [Statistik borttagen.]
[68] Sombart, op. cit., s 8-9.
[69] [Se Kautsky, Das Erfurter Programm: in seinem grundsätzlichen Theil, Stuttgart: Dietz 1892. Engelsk utgåva: Kautsky, The Class Struggle (Erfurt Program), Chicago: C.H. Kerr & Company 1910; nytryck, New York: Norton, 1971. Svensk övers. Socialismens grundläror]
[70] [För vita amerikaner.]
[71] [För en senare vidareutveckling av Kautskys tanke, se Kautsky, ”Sects or Class Parties”, Die Neue Zeit, 13, 7, 1909, s 316-328.]