Originalets titel: "Living Thoughts of Karl Marx" / "Marxism in Our Time".
Översättning: Offensiv, Göran Källkvist och Martin Fahlgren
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk
Leo Trotskij och den tyske Marx-specialisten Otto Rühle kom 1939 överens om att, för en bredare publik, presentera grunderna i Marx’ ekonomiska tänkande. Rühle fick huvudansvaret för att redogöra för grunderna i Marx’ ekonomiska teori och valde då att inte skriva en helt ny egen text, utan att låta Marx själv komma till tals genom att bygga framställningen på utdrag från Kapitalets 1:a band. Resultatet blev Kapitalet i sammandrag. Trotskij försåg Rühles Marx-urval med en längre inledning ("Presentation av Karl Marx"), som bl a tog upp den ekonomiska 30-talskrisen, och boken med de två texterna publicerades på engelska under titeln Living Thoughts of Karl Marx (Karl Marx' levande tankar) - versionen på marxistarkiv.se (följ direktlänk ovan) innehåller även Rühles del. Trotskijs inledning gavs senare ut separat under titeln Marxism i vår tid.
Martin Fahlgren 2008-10-15
Denna bok beskriver kortfattat grunderna i Marx’ ekonomiska lära med Marx’ egna ord. När allt kommer omkring har ingen hittills lyckats förklara arbetsvärdeteorin bättre än Marx själv. [1]
Vissa av Marx’ argument, i synnerhet i det första, svåraste kapitlet, kan för den oinitierade läsaren te sig alltför avancerade, som hårklyverier eller ”metafysik”. I själva verket beror detta på att vanliga och vanemässiga fenomen ställs i vetenskaplig belysning. Varan har blivit en så pass allt genomsyrande, vardaglig och välbekant del av vårt dagliga liv att vi, vaggade till sömns, inte ens försöker reflektera över hur det kan komma sig att människor avstår från livsnödvändiga föremål i utbyte mot små brickor av guld eller silver som inte har något som helst världsligt värde. Ämnet begränsas inte till varan. Var och en av marknadsekonomins kategorier (de grundläggande begreppen) tycks accepteras utan analys, som någonting självklart, som om de vore den naturliga grunden för mänskliga relationer. Men, medan den ekonomiska processens realiteter är mänskligt arbete, råmaterial, verktyg, maskiner, arbetsdelning, nödvändigheten att fördela slutprodukterna mellan deltagarna i arbetsprocessen, osv., så är kategorier såsom ”vara”, ”pengar”, ”löner”, ”kapital”, ”profit”, ”skatt”, osv. bara halvt mystiska bilder i människornas huvuden av olika sidor av en ekonomisk process som de varken förstår eller har någon kontroll över. För att kunna knäcka koden behövs en genomgripande vetenskaplig analys.
I Förenta staterna, där man säger att den som äger en miljon dollar är ”värd” en miljon, har begreppen om marknaden sjunkit in djupare än någon annanstans. Fram till helt nyligen ägnade amerikanerna mycket litet uppmärksamhet åt de ekonomiska relationernas natur. I det land som hade det starkaste ekonomiska systemet befinner sig ekonomisk teori fortfarande på en väldigt torftig nivå. Först i och med den amerikanska ekonomins nuvarande djupa kris har den allmänna opinionen bryskt konfronterats med det kapitalistiska samhällets grundläggande problem. Hur som helst, den som inte befriat sig från vanan att okritiskt godta den ekonomiska utvecklingens färdigtillverkade ideologiska reflektioner, den som inte i Marx’ fotspår upptäckt varans grundläggande beskaffenhet som urcellen i kapitalismens organism, kommer aldrig att vetenskapligt kunna förstå de viktigaste och mest akuta yttringarna av vår epok.
Efter att ha etablerat vetenskapen som en metod för att förstå naturens lagbundenhet, har människan envist och träget sökt utesluta sig själv från vetenskapen. Hon har åt sig själv reserverat särskilda privilegier i form av förmenta förbindelser med utomsinnliga krafter (religion) och tidlösa moraluppfattningar (idealism). Marx berövade människan dessa avskyvärda privilegier definitivt och för alltid. Han såg människan som en naturlig länk i den materiella naturens evolutionsprocess, det mänskliga samhället som en organisation av produktion och distribution, och kapitalismen som en fas i det mänskliga samhällets utveckling.
Marx strävade inte efter att upptäcka ekonomins ”eviga lagar”. Han förnekade att det fanns sådana lagar. Det mänskliga samhällets utvecklingshistoria är historien om en följd av olika ekonomiska system, som vart och ett fungerade efter sina egna lagar. Övergången från ett system till ett annat har alltid avgjorts av produktivkrafternas tillväxt dvs. av tekniken och arbetskraftens organisering. Fram till en viss punkt är de sociala förändringarna av kvantitativ karaktär och förändrar inte samhällets grundvalar, dvs. de rådande egendomsförhållandena. Så kommer man till en punkt när de mognade produktivkrafterna inte längre kan hålla sig inom de gamla egendomsförhållandena. Då sker en radikal förändring av den sociala ordningen, som åtföljs av sammanstötningar. Den primitiva kommunen antingen trängdes undan av eller kompletterades med slavsamhället; slaveriet avlöstes av livegenskapen med dess feodala överbyggnad; handelns utveckling i städerna förde under 1500-talet Europa till den kapitalistiska ordningen, som därefter genomgått flera etapper. I Kapitalet studerar Marx inte ekonomi i allmänhet, utan den kapitalistiska ekonomin, som har sina egna särskilda lagar. Endast i förbigående hänvisar han till andra ekonomiska system för att belysa kapitalismens karaktärsdrag.
Den primitiva jordbrukarfamiljens självförsörjande ekonomi behöver ingen ”politisk ekonomi”, då den behärskas av å ena sidan naturkrafterna, och å den andra av traditionens kraft. Grekernas och romarnas slutna naturekonomi, som grundade sig på slavarbete, styrdes av viljan hos slavägarna, vilkas ”plan” i sin tur bestämdes av naturens och rutinens lagar. Samma gäller för det medeltida godset med dess livegna bönder. I samtliga dessa fall var de ekonomiska relationerna klara och tydliga i sin primitiva råhet. Men i fråga om det nuvarande samhället är det annorlunda. Det förstörde de gamla självbevarande förbindelserna och de nedärvda arbetssätten. De nya ekonomiska förhållandena har knutit samman städer och byar, provinser och nationer. Arbetsdelningen har omfattat hela planeten. Dessa band, som utplånat gamla traditioner och rutiner, förenas inte i någon bestämd plan, utan befinner sig snarare bortom mänsklig överblick och kontroll – ja, man kan nästan säga bakom ryggen på människorna. Det inbördes beroende mellan människor, grupper, klasser och nationer som följer av arbetsdelningen, styrs eller kontrolleras inte av någon. Människor arbetar för varandra utan att känna varandra, utan att fråga efter varandras behov, i förhoppningen och t.o.m. förvissningen om att deras relationer på något vis kommer att regleras. Och allt som oftast gör de det, eller rättare sagt, har de för vana att göra så.
Det är absolut omöjligt att söka upphovet till det kapitalistiska samhällets lagbundenhet i en subjektiv medvetenhet – i avsikter eller planer – hos dess aktörer. Kapitalismens objektiva lagbundenhet grundlades innan vetenskapen ens börjat fundera över saken. Än i dag är den överväldigande majoriteten av mänskligheten helt okunnig om de lagar som styr den kapitalistiska ekonomin. Styrkan i Marx’ metod ligger i att han inte närmade sig ekonomiska fenomen från den subjektiva utgångspunkten hos vissa personer, utan från den objektiva utgångspunkten hos samhället i dess helhet, precis som en experimentell naturforskare närmar sig en bikupa eller en myrstack.
I den ekonomisk vetenskapen är det avgörande vad människorna gör och hur de gör det, inte vad de själva tänker om sina handlingar. Vid samhällets bas befinner sig inte religion och moral, utan natur och arbete. Marx’ metod är materialistisk, eftersom den går från existens till medvetenhet och inte tvärtom. Marx’ metod är dialektisk, eftersom den betraktar både naturen och samhället i deras utveckling och ser utvecklingen själv som en ständigt pågående kamp mellan motsatser.
Marx hade sina föregångare. Den klassiska politiska ekonomin – Adam Smith och David Ricardo – nådde sin höjdpunkt innan kapitalismen hade blivit gammal, innan den började frukta morgondagen. Marx visade de båda stora klassikerna stor tacksamhet. Men den klassiska ekonomin hade ett fundamentalt fel, den såg kapitalismen som mänsklighetens normala existens i alla tider och inte som endast ett historiskt stadium i samhällets utveckling. Marx började med en kritik av denna politiska ekonomi, blottställde dess misstag, liksom dess egna motsättningar och påvisade det oundvikliga i dess kollaps. Som Rosa Luxemburg så träffande påpekade, är Marx’ ekonomiska lära ett barn av den klassiska ekonomin, ett barn vars födelse kostade dess mor livet.
Vetenskapen når inte sitt mål i forskarens hermetiskt tillslutna studiekammare, utan i den samhälleliga verkligheten. Alla de intressen och lidelser som samhället är splittrat i, påverkar vetenskapens utveckling – i synnerhet den politiska ekonomin, rikedomens och fattigdomens vetenskap. Arbetarnas kamp mot kapitalisterna tvingade borgarklassens teoretiker att vända den vetenskapliga analysen av utsugarsystemet ryggen och begränsa sig till att beskriva ekonomiska data, studera ekonomisk historia och – vilket är mycket värre – åt en regelrätt förfalskning av förhållandena i syfte att rättfärdiga kapitalismens herravälde. Den ekonomiska doktrin som nuförtiden lärs ut på officiella läroinstitut och predikas i den borgerliga pressen, kännetecknas inte av brist på viktigt faktamaterial, ändå är den totalt oförmögen att få grepp om den ekonomiska processen i dess helhet eller att upptäcka dess lagar och perspektiv – vilket den heller inte strävar efter. Den officiella politiska ekonomin är död. Verklig kunskap om det kapitalistiska samhället kan man endast få genom Marx’ Kapitalet.
I det nutida samhället är det framför allt utbytet av varor som binder samman människorna. Den arbetsprodukt som blir föremål för byte förvandlas till en vara. Marx inledde sin undersökning vid varan. Från denna det kapitalistiska samhällets urcell kunde han härleda de sociala relationer som objektivt formats på grundval av varuutbyte, oberoende av människans vilja. Endast genom att följa den vägen är det möjligt att finna svaret på den grundläggande frågan: hur skapar det kapitalistiska samhället – där var och en tänker på sig själv och ingen tänker för alla – de relativa proportionerna mellan olika livsviktiga ekonomiska branscher?
Arbetaren säljer sin arbetskraft, bonden tar sina produkter till marknaden, kreditgivaren eller bankiren lånar ut pengar, handelsmannen bjuder ut ett varulager, industrimannen bygger en fabrik, spekulanten köper och säljer aktier och obligationer – och var och en av dem har sina egna överväganden, sina egna planer och sina egna intressen av löner eller profit. Ur detta kaos av individuella strävanden och handlingar växer ändå en speciell ekonomisk helhet fram, som förvisso inte är harmonisk utan motsägelsefull, men som inte desto mindre gör det möjligt för samhället att inte bara existera utan även utvecklas. Detta innebär att när allt kommer omkring är kaos inte alls något kaos; att det hela på något vis regleras automatiskt, om också inte medvetet. Att lära sig förstå den mekanism som skapar en relativ balans mellan ekonomins olika delar, är att upptäcka kapitalismens objektiva lagar.
Naturligtvis är det många och komplicerade lagar som styr den kapitalistiska ekonomins olika aspekter – löner, priser, mark, hyror, vinster, räntor och börsen. Men till syvende og sidst bottnar de i en enda lag som Marx upptäckte och grundligt utforskade: arbetsvärdelagen, den kapitalistiska ekonomins huvudregulator. Innebörden av denna lag är enkel. Samhället förfogar över en viss mängd levande arbetskraftsreserv. När denna kraft appliceras på naturen, framställer den produkter nödvändiga för att tillfredsställa mänskliga behov. Som en följd av arbetsdelningen bland de oberoende producenterna, antar dessa produkter formen av varor. Varorna byts mot andra varor i vissa proportioner, till en början direkt och senare med guld eller pengar som hjälpmedel. Den grundläggande egenskapen hos varorna, som i vissa proportioner är jämförbara med varandra, är det mänskliga arbete som finns nedlagt i dem – abstrakt arbete, arbete i allmänhet – vilket utgör grunden för och måttstocken på värde. Arbetsdelningen bland miljontals utspridda producenter leder inte till samhällets upplösning, eftersom varorna byts i enlighet med den socialt nödvändiga arbetstid som åtgått för deras framställning. När marknaden, där bytet äger rum, tar emot eller avvisar varor, avgörs huruvida varorna innehåller socialt nödvändigt arbete. Därvid bestäms proportionerna mellan olika varor som samhället behöver, och följaktligen styrs också arbetskraftens fördelning av handeln.
I verkligheten är marknadens sätt att fungera oerhört mer komplicerat än så som här skisserats. Priserna kretsar således kring arbetets värde, de fluktuerar kraftigt över och under sina värden. Orsakerna till dessa fluktuationer förklarar Marx uttömmande i Kapitalets tredje bok, som beskriver ”Den kapitalistiska produktionens totalprocess”.
Hur stora skillnaderna än är mellan priser och värden för varor i enstaka fall, är summan av alla priser ändå lika med summan av alla värden. I slutänden förfogar samhället nämligen endast över de värden som skapats av mänskligt arbete, och priserna kan inte överskrida denna gräns, inte ens trusternas monopolpriser. Där arbetet inte skapat något nytt värde, där har inte ens Rockefeller någonting att hämta.
Men om nu varorna byts mot varandra i enlighet med den mängd arbete som blivit nedlagt i dem, hur kan då ojämlikhet uppstå ur jämlikhet? Marx löste denna gåta genom att visa upp den särskilda karaktären hos en av varorna, en som ligger till grund för alla andra varor: nämligen arbetskraften. Produktionsmedlens ägare, kapitalisten, köper arbetskraft. I likhet med alla andra varor värdesätts den efter mängden arbete som finns nedlagt i den, dvs. det arbete som är nödvändigt för arbetarens egen försörjning och reproduktion. Men konsumtionen av denna vara – arbetskraften – består i arbete, dvs. att skapa nya värden. Kvantiteten hos dessa värden är större än dem som arbetaren själv får och som han förbrukar för sitt uppehälle. Kapitalisten köper arbetskraft i syfte att exploatera den. Det är denna exploatering som är källan till ojämlikheten.
Den del av produktionen som går till arbetarnas egen utkomst, kallar Marx nödvändig produktion; den del som arbetaren frambringar utöver detta, är merprodukt. Merprodukt måste ha framställts av slaven – i annat fall skulle slavägaren aldrig haft några slavar. Merprodukt måste ha framställts av den livegne – i annat fall skulle livegenskapen inte ha varit till någon nytta för jordadeln. Merprodukt, den här gången i avsevärt större omfattning, framställs likaså av lönarbetaren – i annat fall skulle kapitalisten inte behövt köpa någon arbetskraft. Klasskampen är ingenting annat än kampen om merprodukten. Den som förfogar över merprodukten behärskar också situationen – han äger rikedomar, äger staten, har nyckeln till kyrkan, till domstolarna, till vetenskaperna och till konsten.
De inbördes relationerna mellan kapitalisterna som exploaterar arbetarna, bestäms av konkurrensen, som sedan länge är den kapitalistiska utvecklingens drivfjäder. Storföretag åtnjuter tekniskt, finansiellt, organisatoriskt, ekonomiskt och – sist men inte minst – politiskt övertag gentemot småföretag. Den större mängden kapital som kan exploatera ett större antal arbetare, segrar oundvikligen i en sådan kamp. Detta är den oåterkalleliga grunden till den alltmer omfattande koncentrationen och centraliseringen av kapitalet.
Samtidigt som den stimulerar den tekniska utvecklingen, förtär konkurrensen bit för bit inte bara mellanskikten utan även sig själv. Över de små och medelstora kapitalisternas lik reser sig ett ständigt minskande antal allt mäktigare kapitalistiska överherrar. Ur den ”ärliga”, ”demokratiska” och ”progressiva” konkurrensen växer således ohjälpligt ett ”skadligt”, ”parasitiskt” och ”reaktionärt” monopol. Det började hävda sin makt på åttiotalet i förra århundradet [1800-talet] och antog sin slutgiltiga form böljan av detta sekel. I dag erkänner de flesta av det borgerliga samhällets officiella representanter öppet monopolets seger.[2] Men där Marx såg monopolet som en av kapitalismens inneboende tendenser, såg den borgerliga världen konkurrensen som en evig naturlag.
Monopolets tillintetgörande av konkurrensen markerar början på det kapitalistiska samhällets sönderfall. Konkurrensen var kapitalismens kreativa drivfjäder och kapitalistens historiska rättfärdigande. Konkurrensens undergång innebär också att aktieägarna förvandlas till samhällsparasiter. Konkurrensen var tvungen att ha vissa friheter, en liberal atmosfär, en demokratisk och kommersiellt kosmopolitisk regim. Monopolet behöver en så auktoritär regim som möjligt, tullmurar, ”dess egna” råvarukällor och avsättningsmarknader (kolonier). Det sista ordet i monopolkapitalets sönderfall är fascism.
Kapitalisterna och deras talesmän försöker på alla upptänkliga vis dölja den verkliga omfattningen av deras rikedomar för såväl folket som skattmasen. I trots mot det uppenbara försöker den borgerliga pressen fortfarande bevara illusionen om en ”demokratisk” fördelning av de kapitalistiska investeringarna. I ett försök att motbevisa marxisterna, framhåller New York Times att det finns mellan tre och fem miljoner olika arbetsgivare. Visserligen svarar aktiebolagen för en. större kapitalkoncentration än mellan tre och fem miljoner olika arbetsgivare, men Förenta staterna har trots allt ”en halv miljon aktiebolag”. Så här bollar man med fakta och statistik inte för att förklara, utan för att dölja det verkliga sakförhållandet.
Från början av kriget (första världskriget, övers. anm.) och fram till 1923 föll antalet industriföretag i Förenta staterna från indextalet 100 till 98,7, samtidigt som industriproduktionen steg från 100 till 156,3. Under de sensationella välståndsåren (1923-1929), när det verkade som om alla höll på att bli rika, minskade antalet nystartade företag från 100 till 93,8, medan produktionen ökade från 100 till 113. Men koncentrationen av affärsföretag, hämmade som de är av sina tunga materiella kroppar, släpar långt efter koncentrationen av deras själar, dvs. ägandeskapet. År 1929 hade Förenta staterna faktiskt, vilket New York Times mycket riktigt påpekar, mer än 300 000 företag. Men man måste tillägga att 200 av dem, dvs. 0,07 procent av det sammanlagda antalet, hade direkt kontroll över 49,2 procent av tillgångarna i alla företag; fyra år senare hade denna andel stigit till 56 procent och under Roosevelt-administrationens regeringstid har kvoten utan tvivel blivit ännu större. I denna grupp av 200 ledande företag ligger den verkliga makten hos en liten minoritet. [3]
Samma förhållande råder i bank- och försäkringsvärlden Fem av de största försäkringsbolagen i Förenta staterna har sugit upp inte endast de övriga företagen, utan också många banker. Det totala antalet banker har minskat, främst genom så kallade ”sammanslagningar”; i verkligheten har de blivit uppsugna. Affärsöverlåtelsernas omfattning växer hastigt. Ovanför bankerna höjer sig superbankernas oligarki. Bankkapital och industrikapital smälter samman till finanssuperkapital. Om koncentrationen av industrin och bankerna fortsätter i samma takt som under det föregående kvartsseklet – och faktum är att koncentrationstakten håller på att öka – kommer monopolistema att under återstoden av århundradet lägga under sig hela landets ekonomi, utan att lämna kvar så mycket som minsta smula.
Vi har hållit oss till Förenta staternas statistik, endast därför att denna är mer exakt och mer slående. I grund och botten är koncentrationsprocessen internationell. Genom kapitalismens olika stadier, genom konjunkturcyklernas faser, under alla politiska regimer, under fredliga perioder liksom under perioder av väpnad konflikt, fortsätter oupphörligt koncentrationen av stora förmögenheter till ständigt färre händer. Under det Stora krigets (första världskrigets – övers. anm.) år, när nationer förblödde, när borgarklassens eget samhälle dignade under statsskuldens tyngd, när statsbudgetar störtade i avgrunden och drog med sig medelklassen; då rakade monopolisterna åt sig aldrig förr skådade vinster ur blodbadet och förintelsen. De största företagen i Förenta staterna ökade under dessa år sina tillgångar två, tre, fyra eller ännu fler gånger och ökade utdelningarna till aktieägarna med 300, 400, 900 procent eller mer.
År 1840, åtta år innan Marx och Engels publicerade Kommunistiska manifestet, skrev den berömde franske författaren Alexis de Tocqueville i sin bok Demokrati i Amerika: ”De stora rikedomarna tenderar att försvinna och antalet mindre förmögenheter ökar.” Detta har upprepats hur många gånger som helst, först i fråga om Förenta staterna, därefter beträffande andra unga demokratier såsom Australien och Nya Zeeland. Förvisso var de Tocquevilles beskrivning felaktig redan då han skrev boken. Men den riktigt stora koncentrationen av rikedomar började först efter det amerikanska inbördeskriget, ungefär samtidigt med de Tocquevilles bortgång. Redan i början av detta århundrade ägde två procent av Förenta staternas befolkning mer än hälften av landets tillgångar; år 1929 ägde samma två procent tre femtedelar av nationens rikedomar. Vid samma tidpunkt hade 36 000 rika familjer en lika stor sammanlagd inkomst som 11 000 000 medelinkomst- och fattiga familjer tillsammans. Under krisen 1929-1933 hade monopolföretagen inget behov av att be om någon välgörenhet. Tvärtom, de steg högre än någonsin över den nationella ekonomins allmänna tillbakagång. Under den stapplande återhämtning av industrin som därefter möjliggjordes tack vare stödet från New Deal-politiken, kunde monopolisterna skumma grädden från ytan. Antalet arbetslösa minskade som mest från 20 000 000 till 10 000 000; samtidigt som det kapitalistiska samhällets toppskikt – inte fler än 6 000 vuxna människor – kapade åt sig fantastiska aktieutdelningar. Detta är vad justitiekansler Robert H. Jackson visade med siffror då denne var verksam som vice justitieminister med särskilt ansvar för antitrustlagstiftningen i USA.
Här kläs det abstrakta begreppet ”monopolkapitalet i kött och blod. Det visar sig att en handfull familjer [4], sammansvetsade av vänskapsband och gemensamma intressen till ett exklusivt kapitalistiskt fåmannastyre, förfogar över en stor nations ekonomiska och politiska fördelar. Här har den marxistiska lagen om rikedomarnas koncentrering verkligen slagit igenom fullt ut!
Frågor om konkurrens, koncentration av rikedomar och monopol leder naturligtvis fram till frågan om Marx’ ekonomiska teori nuförtiden bara är av historiskt intresse – i likhet med t.ex. Adam Smiths teori – eller om den fortfarande är aktuell. Kriteriet för att finna svaret på denna fråga är enkelt: om teorin korrekt kan bedöma utvecklingsvägen och förutsäga framtiden bättre än andra teorier, är det fortfarande den mest avancerade teorin i vår tid, även om den fått massor av år på nacken.
Den välkände tyske ekonomen Werner Sombart, som praktiskt taget var marxist i början av sin karriär, men senare reviderade de mer revolutionära aspekterna av Marx’ lära – särskilt de som är mest svårsmälta för borgarna – bemötte 1928, i slutet av sin karriär, Marx’ Kapitalet med sin egen Kapitalism, vilken översatts till många språk och troligen är den mest kända framställningen av den borgerliga ekonomins tillskyndare på senare tid. Efter att mest för formens skull ha yttrat några obligatoriska erkännanden av grundsatserna som Kapitalets författare utarbetat, skriver Sombart: ”Karl Marx profeterade: för det första lönearbetarnas ökande utarmning; för det andra den allmänna ‘koncentrationen’ och med den, försvinnandet av hantverkarnas och böndernas klass; för det tredje kapitalismens katastrofala kollaps. Ingenting av detta har inträffat.”
Mot denna felaktiga prognos uppställer Sombart sin egen ”strikt vetenskapliga” prognos. ”Kapitalismen kommer”, enligt honom ”att fortsätta omvandlas åt samma håll som den gjort ända sedan den tid då den stod på sin höjdpunkt: efter hand som den blir äldre, kommer den att bli allt lugnare, stillsammare och mer resonabel”. Låt oss försöka bevisa, om så bara i grunderna, vem av de två som har rätt: Marx med sin katastrofprognos eller Sombart, som i den borgerliga ekonomins namn lovade att förhållandena skulle justeras ”lugnt, stillsamt och resonabelt”. Läsaren kommer att finna frågan värd att fundera över.
”Ackumulationen av rikedom vid den ena polen”, skrev Marx sextio år före Sombart, ”betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.”
Denna Marx’ tes, som kallas ”utarmningsteorin”, har varit föremål för oupphörliga angrepp från demokratiska och socialdemokratiska reformatörer, i synnerhet under perioden 1896-1914, när kapitalismen utvecklades hastigt och gjorde vissa eftergifter åt arbetarna, särskilt deras övre skikt. Efter världskriget, när borgarklassen, skrämd av sina egna brott och av Oktoberrevolutionen, anträdde de vittomskrutna sociala reformernas väg – sociala reformer som omedelbart gjordes värdelösa av inflation och arbetslöshet – såg reformatörerna och de borgerliga professorerna teorin om den progressiva omvandlingen av det kapitalistiska samhället som fullständigt bevisad. ”Lönarbetarnas köpkraft har ökat i direkt förhållande till den kapitalistiska produktionens expansion”, försäkrade oss Sombart 1928.
Faktum är att den ekonomiska motsättningen mellan proletariatet och borgarklassen fördjupades under den kapitalistiska utvecklingens mest gynnsamma perioder, när den ibland ganska betydande höjningen i levnadsstandard hos vissa skikt inom arbetarklassen dolde proletariatets minskande andel av nationalinkomsten. Mellan 1920 och 1930, alldeles innan nedgången, ökade Förenta staternas industriproduktion med 50 procent. Samtidigt ökade lönesumman bara med 30 procent, vilket innebär att arbetarna trots Sombart försäkringar drabbades av en enorm minskning av andelen i nationalinkomsten. 1930 inleddes en olycksbådande stegring av arbetslösheten, och 1933 erhöll de arbetslösa i understöd mindre än hälften av vad de tidigare haft i lön. Illusionen om de oavbrutna ”framstegen” för alla klasser har spårlöst försvunnit. Den relativa försämringen av massornas levnadsstandard har följts av en absolut försämring. Arbetarna börjar med att dra in på sina små nöjesutgifter, därefter på kläder och till sist på maten. Varor av medelgod kvalitet ersätts av undermåliga och de undermåliga ersätts av de sämsta. Fackföreningarna börjar likna mannen som desperat klamrar sig fast vid en hiss som faller fritt.
Med sex procent av världens befolkning, kontrollerar Förenta staterna fyrtio procent av världens rikedomar. Och ändå är en tredjedel av nationen, vilket Roosevelt själv erkänt, undernärd, otillräckligt klädd och lever under omänskliga villkor. För att inte tala om de mindre gynnade länderna! Den kapitalistiska världens historia sedan det senaste kriget har verkligen bekräftat den s k ”utarmningsteorin”. Samhällets tilltagande sociala polarisering erkänns i dag inte bara av varje kunnig statistiker, utan även av statsmän som har den minsta uppfattning om aritmetikens lagar.
Den fascistiska regimen, som bara till det yttersta inskränkte gränserna för det förfall och den reaktion som varje imperialistisk kapitalism bär nedärvt, blev oundgänglig när kapitalismens degeneration utplånade möjligheterna att vidmakthålla illusionerna om en ökning av proletariatets levnadsstandard Den fascistiska diktaturen innebär ett öppet erkännande av tendensen till ökad utarmning, som de rikare imperialistiska demokratierna fortfarande söker dölja. Mussolini och Hitler förföljer marxismen med sådant hat just därför att deras egna regimer är den mest fruktansvärda bekräftelse av den marxistiska prognosen. Den civiliserade världen blev indignerad eller låtsades bli indignerad när Göring på sitt oefterhärmliga sätt, till hälften bödel, hälften pajas, deklarerade att kanoner är viktigare än smör, eller när Cagliostro-Casanova-Mussolini rådde Italiens arbetare att lära sig dra åt svångremmen om sina svarta skjortor. Men är det inte i huvudsak samma sak i de imperialistiska demokratierna? Överallt används smör för att smörja kanoner. Arbetarna i Frankrike, England och Förenta staterna får lära sig att dra åt svångremmen utan att ha några svarta skjortor. I världens rikaste land har miljontals arbetare förvandlats till bidragstagare och lever på federal, statlig, kommunal eller privat välgörenhet.
Den industriella reservarmén är en oundgänglig del av kapitalismens sociala mekanism, på precis samma sätt som maskinlager eller råmateriallager i fabriker eller varulager i butiker. Varken produktionens allmänna expansion eller kapitalets anpassning till industricykelns ebb och flod skulle vara möjligt utan en arbetskraftsreserv. Från den kapitalistiska utvecklingens allmänna tendens – ökningen av konstant kapital (maskiner och råmaterial) på bekostnad av det variabla kapitalet (arbetskraften) – drog Marx slutsatsen: ”Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår… desto större reservarmén är… desto talrikare är också överbefolkningen… desto större är också den officiella… fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag.”
Denna tes – som är oupplösligt förbunden med ”utarmningsteorin” och som i åratal stämplats som ”överdriven”, ”tendentiös” och ”demagogisk” – har nu blivit en oklanderlig teoretisk beskrivning av sakförhållandena. Den nuvarande armén av arbetslösa kan inte längre betraktas som någon ”reservarmé”, eftersom huvuddelen inte längre har något hopp om att kunna återvända till arbete; istället kommer den absolut att utökas genom ett oupphörligt tillflöde av nya arbetslösa. Kapitalismen som befinner sig i upplösningstillstånd har framfött en hel generation av unga människor som aldrig haft något jobb och heller inte har något hopp om att få något. Denna nya underklass mellan proletariatet och halvproletariatet, tvingas leva på samhällets bekostnad. Det uppskattas att arbetslösheten under loppet av nio år (1930-1938) berövat Förenta staternas ekonomi mer än 43 000 000 man-arbetsår. Om man betänker att det 1929, på välståndets höjdpunkt, fanns två miljoner arbetslösa och att antalet potentiella arbetare under dessa nio år ökade med fem miljoner, måste den verkliga summan av förlorade man-arbetsår vara avsevärt högre. Ett samhällsskick som drabbats av en sådan åkomma måste betraktas som dödssjukt Den rätta diagnosen på denna sjukdom ställdes redan för fyra årtionden sedan, när sjukdomen själv fortfarande befann sig i sitt inkubationsstadium.
Kapitalkoncentrationens siffror tyder på att medelklassens specifika vikt i produktionen och dess andel av nationalinkomsten är på ständig tillbakagång. Småföretagen har antingen blivit helt och hållet slukade av de stora eller degraderats och bestulits på sin självständighet, förvandlats till sinnebilden för otillräckligt arbete och desperata krav. Samtidigt är det ett faktum att kapitalismens utveckling påtagligt stimulerat tillväxten av en armé av tekniker, direktörer, tjänstemän, kontorister, advokater och läkare – kort sagt, av den så kallade ”nya medelklassen”. Men detta skikt, vars tillväxt inte heller var obekant för Marx på dennes tid, har inte mycket gemensamt med den gamla medelklassen, som genom ägandet av sina egna produktionsmedel hade en påtaglig garanti för ekonomiskt oberoende. Den ”nya medelklassen” står i ett mer direkt beroendeförhållande till kapitalisterna än arbetarna, som i stor utsträckning är dess uppdragsgivare. Dessutom har denna ”nya medelklass” blivit påtagligt överdimensionerad, med social degradering som följd.
”Tillförlitlig statistik” säger en individ så fjärran från marxismen som den ovan citerade förre justitieministern Homo S. Cummings, ”visar att många industrienheter försvunnit totalt. Vad som inträffat är en framskridande eliminering av småföretagaren som faktor i amerikanskt liv.” Men, invänder Sombart och alla hans föregångare och efterföljare, oaktat Marx har ”den allmänna koncentrationen, med försvinnandet av hantverkarnas och böndernas klass” ännu inte inträffat. Det är faktiskt svårt att avgöra vad som främst ligger till grund för ett dylikt uttalande – ansvarslöshet eller okunskap. Som alla teoretiker började Marx med att isolera de grundläggande tendenserna i deras renaste form; i annat fall skulle det ha varit fullständigt omöjligt att förstå det kapitalistiska samhällets öde. Men Marx kunde också göra en konkret analys av fenomen i det verkliga livet, fenomen som är en följd av en samverkan mellan olika historiska faktorer. Newtons lagar sätts förstås inte ur spel av det enkla faktum att hastigheten hos fallande kroppar varierar med omständigheterna eller av att planeternas banor är utsatta för störningar.
För att kunna förstå hur medelklasserna kan vara så ”seglivade” bör man känna till att de två tendenserna – ruineringen av medelklassen och förvandlingen av de som ruinerats till proletärer – varken utvecklas i jämn takt eller ens i samma utsträckning. Maskinerna ökande övervikt över arbetskraften medför att ju längre processen med medelklassernas ruinering fortgår, desto mer kommer denna att överträffa processen med deras proletarisering. Vid en viss tidpunkt måste i själva verket den senare fullständigt avstanna och t.o.m. gå tillbaka.
Precis som fysiologiska lagar gör sig gällande på ett visst sätt hos en organism i tillväxt och på ett annat sätt hos en som är döende, yttrar sig marxismens ekonomiska lagar på olika sätt när kapitalismen är stadd i utveckling och när den befinner sig i upplösning. Skillnaderna är särskilt tydliga i förhållandet mellan stad och landsbygd. Förenta staternas landsbygdsbefolkning, som inte ökar lika mycket som den totala folkmängden, fortsatte att öka i absoluta tal fram till 1910, när den uppgick till mer än 32 000 000. Under de följande tjugo åren sjönk den, trots den totala folkmängdens hastiga tillväxt, till 30,4 miljoner, dvs med 1,6 miljoner. Men till 1935 steg den åter till 32,8 miljoner, en ökning med 2,4 miljoner jämfört med 1930. Denna omsvängning som vid första anblicken är häpnadsväckande, vederlägger inte på något vis vare sig tendensen att stadsbefolkningen ökar på landsbygdsbefolkningens bekostnad, eller tendensen till medelklassens upplösning, utan understryker istället hela det kapitalistiska samhällets upplösning. Ökningen av landsbygdsbefolkningen under den akuta krisens år, 1930-1935, förklaras helt enkelt av att nästan två miljoner av stadsbefolkningen, eller för att uttrycka sig noggrannare, två miljoner svältande arbetslösa, flyttade ut till landet – till odlingslotter som övergetts av bönder eller till deras släktingars eller anförvanters lantgårdar, i syfte att ägna den arbetskraft som samhället ratat åt naturaekonomin samt för att byta total svält mot en tillvaro av åtminstone bara halvsvält.
Det är alltså inte fråga om småböndernas, hantverkarnas och butiksägarnas stabilitet, snarare om den förnedrande hjälplösheten i deras situation. Långt ifrån att vara någon garant för framtiden, är medelklassen en olycklig och tragisk relik från det förgångna. Oförmögen att utplåna den helt och hållet, har kapitalismen lyckats reducera den till yttersta graden av förnedring och nöd. Bonden förnekas inte endast den avkastning han har rätt till från sin jordlott och profiten på sitt investerade kapital, utan också en stor del av sin lön. På ett liknande sätt pressas småfolket i städerna av krympande marginaler mellan ekonomiskt liv och död. Endast därför att den blivit föremål för fattigvård, har medelklassen inte blivit proletariserad. Detta faktum ger lika lite argument mot Marx som för kapitalismen.
Slutet av förra och början av innevarande århundrade kännetecknades av en så överväldigande utveckling av kapitalismen att cykliska kriser inte verkade vara mer än ‘tillfälliga” störningar. Under dessa år av nästan universell kapitalistisk optimism försäkrade oss Marx’ kritiker att den nationella och internationella utvecklingen av truster, syndikat och karteller införde en planerad kontroll av marknaden och förebådade den slutliga segern över kriserna. Enligt Sombart hade kriserna redan före kriget ”avskaffats” av kapitalismens egna mekanismer, så att ”problemet med kriserna kan i dag lämnas mer eller mindre därhän”. I dag, tio år senare, låter dessa ord som ett rent hån. Samtidigt står det klart, att det är först i våra dagar som Marx’ prognos slår igenom i full skala och med all sin tragiska obönhörlighet. I en organism med nedsmittat blod brukar varje tillfällig sjukdom få kronisk karaktär, i monopolkapitalets ruttnande organism tar sig kriserna särskilt allvarliga uttryck.
Det är anmärkningsvärt att den kapitalistiska pressen, som halvt om halvt försöker förneka själva förekomsten av monopolen, tar sin tillflykt till samma monopol för att halvt om halvt söka förneka kapitalismens anarki. Om sextio familjer skulle kontrollera det ekonomiska livet i Förenta staterna, anmärker New York Times ironiskt, ”skulle det betyda att amerikansk kapitalism, långt ifrån att vara ‘planlös’ ... är mycket välorganiserad”. Detta argument har helt missat poängen. Kapitalismen har visat sig oförmögen att utveckla någon enda av sina trender till slutet. Liksom rikedomarnas koncentrering inte avskaffar medelklassen, avskaffar monopolismen inte konkurrensen utan misshandlar den istället till oigenkännlighet. Varken någon av dessa sextio familjers respektive ”planer” eller de vitt skilda planerna inom olika branscher är det minsta intresserade av att koordinera ekonomins olika branscher, de går istället ut på att öka profiten för den egna monopolistiska klicken på bekostnad av andra klickar och hela nationen. Summa summarum fördjupar kollisionerna mellan olika sådana planer bara nationalekonomins anarki. Monopolistisk diktatur och kaos utesluter inte ömsesidigt varandra; snarare är de komplement och förutsättningar för varandra.
Ett år efter att Sombart förkunnat sin ”vetenskaps” fullkomliga likgiltighet inför problemet med kriser över huvud taget, bröt 1929 års kris ut i Förenta staterna. Från en nivå av oöverträffat välstånd störtades Förenta staternas ekonomi ner i en avgrund av fruktansvärd förnedring. På Marx’ tid kunde ingen ha föreställt sig konvulsioner av sådan omfattning!
1920 nådde Förenta staternas nationalinkomst för första gången upp till sextionio miljarder dollar, men föll redan nästa år till femtio miljarder dollar, dvs en minskning med 27 procent. Som en följd av uppgången under de närmast följande åren ökade nationalinkomsten år 1929 till en ny högsta nivå, åttioen miljarder dollar, men föll 1932 till fyrtio miljarder dollar, dvs. mer än en halvering! Under de nio åren 1930-1938 gick fyrtiotre miljoner man-arbetsår förlorade och med dem 133 miljarder dollar av nationalinkomsten, enligt statistik för arbete och inkomst från 1929, när det ”bara” fanns två miljoner arbetslösa. Detta om något är anarki!
De småborgerliga intellektuella och fackföreningsbyråkraterna lät sig trollbindas av kapitalismens landvinningar mellan tiden för Marx’ död och världskrigets utbrott. Idén om en gradvis utveckling (”evolution”) verkade slutgiltigt ha segrat, medan de revolutionära idéerna betraktades som en kvarleva från den barbariska tidsepoken. Marx’ prognoser om en tilltagande kapitalkoncentration, om skärpta klassmotsättningar, om krisernas fördjupning och om kapitalismens katastrofala sammanbrott blev inte föremål för några korrigeringar för att göra dem mer exakta, utan bemöttes med kvalitativt motsatta prognoser om en mer balanserad fördelning av nationalinkomsten, om klassmotsättningarnas uppmjukande och det kapitalistiska samhällets gradvisa reformation. Jean Jaurès, den mest begåvad bland socialdemokraterna under denna klassiska epok, hoppades att efter hand kunna fylla den politiska demokratin med ett socialt innehåll. Detta är reformismens grundval. Så såg den alternativa prognosen ut. Vad finns kvar av den i dag?
Monopolkapitalismens liv består i dag av en serie kriser. Varje kris är en katastrof. Nödvändigheten att rädda sig från dessa partiella katastrofer genom tullmurar, inflation, utökade statliga utgifter och skuldsättning, bäddar för nya, djupare och mer omfattande kriser. Kampen om marknader, om råmaterial, om kolonier, gör militära katastrofer oundvikliga. I slutänden lägger de grunden till revolutionära katastrofer. Det är verkligen inte lätt att hålla med Sombart om att kapitalismen efterhand som den blir äldre också blir ”allt lugnare, stillsammare och mer resonabel”. Det vore riktigare att säga att den håller på att förlora sin sista förmåga till förnuft. Hur som helst råder inget tvivel om att ”sammanbrottets teori” segrat över teorin om fredlig utveckling.
Hur dyrbar marknadens kontroll än varit för samhället, så växte, utvecklades och berikade sig mänskligheten fram till ett visst stadium, ungefär fram till världskriget, genom partiella och allmänna kriser. Under den epoken var det privata ägandet av produktionsmedlen fortfarande en progressiv faktor. Men i dag förs vi inte längre framåt av värdelagens blinda styre. Mänsklighetens utveckling har hamnat i en återvändsgränd. Trots teknikutvecklingens senaste framsteg, befinner sig de materiella produktivkrafterna inte längre i tillväxt. Det tydligaste och mest karaktäristiska symtomet på tillbakagången är den globala stagnationen inom byggnadsindustrin, vilket är en följd av att nyinvesteringar inom ekonomins huvudbranscher upphört Kapitalisterna tror helt enkelt inte att deras system har någon framtid längre. Statligt finansierat byggande medför höjda skatter och en minskning av den ”obundna” nationalinkomsten, särskilt sedan merparten av den nya regeringens nybyggnadsprogram genomförs i krigsförberedande syfte.
Nedbrytningsprocessen har tagit sig särskilt svåra och förnedrande uttryck inom människans äldsta arbetsfält, det som är närmast förbundet med människans mest grundläggande behov – lantbruket. Kapitalistiska regeringar som inte längre vill tåla de hinder som reses av privat ägande i dess mest reaktionära form, dvs. små jordägor, ser sig inte sällan tvungna att begränsa produktionen på konstlad väg genom lagstiftning och administrativa åtgärder som skulle ha upprört t o m hantverkarskråna på sin tid. Framtidens historieböcker kommer att berätta om hur regeringen i världens mäktigaste land utlovade premier åt bönder som minskade sin sådd, dvs konstlat sänkte en redan minskande nationalinkomst. Resultatet är självskrivet: trots att kunskap och forskning ger fantastiska produktionsmöjligheter, utvecklas inte den agrara ekonomin under den ruttnande krisen, samtidigt som antalet hungrande, den överväldigande majoriteten av mänskligheten, fortsätter att öka fortare än befolkningstillväxten på vår planet. De konservativa kallar ett samhällsskick som förfallit till denna destruktiva galenskap ”förnuftigt” och brännmärker den socialistiska kampen mot denna galenskap som destruktiva utopier.
Två metoder för att rädda den historiskt dödsdömda kapitalismen tävlar idag med varandra på världsarenan – fascismen och New Deal [5], i alla deras olika manifestationer. Fascismen baserar sitt program på att krossa arbetarorganisationerna, riva upp de sociala reformerna och på att fullständigt utplåna de demokratiska rättigheterna för att föregripa en återuppståndelse av proletariatets klasskamp. Den fascistiska staten legaliserar officiellt arbetarnas förnedring och medelklassens utarmning under förevändningen att rädda ”nationen” och ”rasen” – förmätna ord bakom vilka den sönderfallande kapitalismen gömmer sig.
New Deals politik som försöker rädda den imperialistiska demokratin genom brödsmulor till arbetar- och bondearistokratin är i sitt breda omfång endast användbart i de rikaste nationerna, och på så sätt är det en amerikansk politik par excellence. Regeringen har försökt att flytta över en del av kostnaderna på monopolisternas axlar genom att uppmuntra dem att höja lönerna och förkorta arbetsdagen för att på så sätt öka befolkningens köpkraft och höja produktionen. Léon Blum försökte översätta detta evangelium till elementär skolfranska. Förgäves! Den franska kapitalisten producerar inte – lika litet som den amerikanska – för produktionens skull utan för profitens. Han är alltid beredd att begränsa produktionen, till och med att förstöra färdiga produkter om hans egen del av nationalinkomsten därigenom ökar.
New Deals program är ännu mer inkonsekvent, ty samtidigt som det predikar för kapitalmagnaterna om överflödets fördelar över knappheten, delar regeringen ut premier för att skära ner produktionen. Är en större förvirring möjlig? Regeringen vederlägger sina kritiker med utmaningen: kan ni göra det bättre? Vad allt detta betyder är att situationen på kapitalismens grund är hopplös.
Med början från 1933, dvs. under de senaste sex åren, har den federala regeringen, staterna och kommunerna delat ut nära 15 miljarder dollar i understöd åt de arbetslösa, en summa som i sig är helt otillräcklig och endast representerar en mindre del av de förlorade lönerna, men samtidigt utgör den – jämfört med den nedåtgående nationalinkomsten – en enorm summa. Under 1938, vilket var ett år av relativ ekonomisk återväxt, ökade USA:s nationalskuld med 2 miljarder dollar, och översteg så 38-miljarderstrecket, eller 12 miljarder dollar mer än vid den högsta punkten i slutet av världskriget. I början av 1939 passerade den 40-miljarderstrecket. Och än sen? Den växande nationalskulden är naturligtvis en börda från det förflutna. Men New Deal var själv endast möjlig på grund av det otroliga välstånd som ackumulerats av de tidigare generationerna. Bara ett rikt land hänger sig åt en så extravagant politik. Men inte ens en sådan nation kan fortsätta att i all oändlighet leva på det förflutnas bekostnad. New Deals politik med dess fiktiva bragder och högst verkliga ökning i nationalskulden leder oundvikligen till en vildsint kapitalistisk reaktion och imperialismens ödeläggande explosion. Med andra ord: den flyter in i samma kanaler som den fascistiska politiken.
Förenta staternas inrikesminister Harold L Ickes anser det som ”något av det mest onormala i historien” att Amerika är demokratiskt till formen men autokratiskt till sitt innehåll: ”Amerika, ett land med majoritetsstyre men som åtminstone fram till 1933 (!) styrdes av monopolen, som i sin tur domineras av ett mycket litet antal aktieägare.” Diagnosen är riktig, frånsett antydan om att monopolstyret i och med Roosevelts tillträdande antingen upphörde eller försvagades. Men det som Ickes betecknar som ”något av det mest onormala i historien” är i själva verket kapitalismens odiskutabla norm. Den starkes dominans över den svage, de få över de många, exploatörernas över arbetarnas, är den borgerliga demokratins grundläggande lag. Det som skiljer Förenta staterna från andra länder är bara de kapitalistiska motsättningarnas större omfattning och djupare följder. Frånvaron av ett feodalt förflutet, rika naturtillgångar, ett strävsamt och företagsamt folk – enkelt uttryckt, alla förutsättningar som tycktes peka på en oavbruten utveckling av demokratin, har i själva verket lett till en fantastisk koncentration av rikedomarna.
Medan han försäkrar att striden mot monopolen den här gången skall föras till en segerrikt slut, tvekar inte Ickes att sätta Thomas Jefferson, Andrew Jackson, Abraham Lincoln, Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson som Franklin D. Roosevelts föregångare. ”Praktiskt taget alla av våra största historiska personligheter” sade han den 30 december 1937, ”är kända för sin outtröttliga och oryggliga kamp för att förhindra och kontrollera överkoncentrationen av rikedom och makt i ett fåtal händer.” Men av hans egna ord följer att resultatet av denna ”outtröttliga och oryggliga kamp” inte blivit annat än plutokratins totala dominans över demokratin.
Av någon outgrundlig anledning tror Ickes att segern den här gången är säker, förutsatt att folket förstår att kampen ”inte står mellan New Deal och den genomsnittlige upplyste affärsmannen, utan mellan New Deal och de sextio familjernas Bourbonner som underkastat resten av affärsmännen i Förenta staterna sitt terrorvälde”. Vad denne officielle talesman inte förklarar är hur dessa ”Bourbonner” lyckades underkuva alla upplysta affärsmän, oaktat demokratin och de ”största historiska personligheternas” ansträngningar. Familjerna Rockefeller, Morgan, Mellan, Vanderbilt, Guggenheim, Ford & Col invaderade ju inte Förenta staterna utifrån som Cortez invaderade Mexico: de växte fram organiskt ur ”folket”, eller för att vara mer exakt, ur klassen av ”upplysta industrialister och affärsmän” och blev, i enlighet med Marx’ prognos, kapitalismens naturliga höjdpunkt. Eftersom en ung och stark demokrati i sina bästa år inte kunde hejda rikedomarnas koncentrering när denna process bara befann sig i sin linda, hur kan man då tro att en allt mer försvagad demokrati skulle kunna mjuka upp klassmotsättningar som nått sin höjdpunkt? Erfarenheterna av New Deal ger åtminstone ingen anledning till någon sådan optimism. När han försvarade regeringen mot storkapitalets anklagelser, lade Robert H Jackson, en av de främsta medlemmarna av regeringen, fram siffror som visade att kapitalmagnaternas profitnivåer under Roosevelts tid nått höjder som de själva inte ens kunde drömma om under den förre presidenten Hoovers sista period, vilket betyder att Roosevelt inte rönt större framgång i sin kamp mot monopolen än någon av hans föregångare.
Även om reformisterna känner sig manade att försvara kapitalismens grundvalar, ligger det i själva deras natur att de visar sig maktlösa då det gäller att omsätta sina lagar i ekonomiska polisåtgärder. Vad återstår dem då annat än att moralisera? Mr. Ickes hamnar till sist, liksom andra regeringsmedlemmar och förespråkare för New Deal, i ett vädjande till monopolisterna om att inte glömma anständighetens och demokratins principer. På vilket sätt skiljer sig detta från bedjande om regn? Förvisso är Marx’ syn på produktionsmedlens ägare långt mer vetenskaplig. ”Som kapitalist”, läser vi Kapitalet, ”är han endast personifierat kapital. Hans själ är kapitalsjälen. Men kapitalet har bara en enda livsdrift… att skapa mervärde.” Om kapitalistens agerande skulle avgöras av hans själs individuella särart eller inrikesministerns lyriska mässande, skulle varken genomsnittliga priser eller genomsnittliga löner vara möjliga, lika lite som bokföring eller kapitalistisk ekonomi över huvud taget. Bokföringens fortsatta existens är i sig ett vägande argument för en materialistisk förståelse av historien.
”Om vi inte förintar monopolismen”, sade Förenta staternas ”förre justitieminister Homer S. Cummings i november 1937, ”kommer monopolismen att finna vägar att förinta det mesta av våra reformer och, i förlängningen, sänka den allmänna levnadsnivån.” Samtidigt som han återgav häpnadsväckande siffror som visade att ”trenden mot en omåttlig koncentration av rikedomar och ekonomisk makt är odiskutabel”, var Cummings tvungen att erkänna att den lagstiftande och rättsliga kampen mot trusterna än så länge inte lett någonstans. ”Ett lömskt uppsåt”, klagade han, ”är svårt att förverkliga” när det handlar om ”ekonomiska resultat”. Där satte han huvudet på spiken! Och det är värre än så: den rättsliga kampen mot trusterna har medfört ”ännu mer oreda”. Denna utsaga uttrycker ganska väl den demokratiska rättvisans hjälplöshet i kampen mot den marxistiska värdelagen. Det finns ingen anledning att tro att Mr. Cummings efterträdare, Mr. Frank Murphy, kommer att lyckas bättre med att lösa dessa uppgifter; att bara ställa sig dylika uppgifter vittnar om det hopplösa kvacksalveri som råder i det ekonomiska tänkandet.
Man kan inte annat än instämma med professor Lewis W. Douglas, Rooseveltadministrationens förre budgetansvarige, nar han kritiserar regeringen för att ”angripa monopolet på ett håll och föda dem på många andra håll”. Men som sakerna förhåller sig kunde det inte varit på något annat sätt. Enligt Marx är regeringen den härskande klassens verkställande utskott. I dag är monopolisterna den starkaste delen av den härskande klassen. Regeringen har ingen möjlighet att bekämpa monopolet i allmänhet, dvs. den klass som den härskar åt. Medan den angriper en del av monopolet, måste den alliera sig med andra delar av monopolet. I förbund med bankerna och den lätta industrin kan regeringen emellanåt utdela slag mot trusterna inom den tunga industrin, vilket dock inte hindrar dem från att tjäna fantastiska profiter.
Lewis Douglas uppställer inte vetenskap mot det officiella kvacksalveriet, han tillämpar bara en annan sorts kvacksalveri. Han ser upphovet till monopolismen inte i kapitalismen utan i protektionism och finner följaktligen att samhällets räddning inte är att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen utan att sänka tulltarifferna. ”Om inte marknadens frihet återställs”, spår han, är det ”tveksamt om våra institutionella friheter – fri företagsamhet, yttrandefrihet, utbildningens frihet, religionsfriheten – kan överleva.” Med andra ord, om demokratin inte återställer den internationella frihandeln, kommer demokratin – där den nu fortfarande lyckats överleva (och i vilken utsträckning det nu blir) – att tvingas till antingen en revolutionär eller en fascistisk diktatur. Men internationell frihandel är otänkbar utan nationell frihandel, dvs utan konkurrens. Och den fria konkurrensen fungerar inte under monopolismens välde. Tyvärr har inte Mr. Douglas – och inte heller Mr. Ickes eller Mr. Jackson, Mr. Cummings eller ens Mr. Roosevelt själv – gjort sig besväret att informera oss om vilket recept han själv föreskriver mot monopolkapitalismen – och inte heller mot vare sig en revolution eller en totalitär regim.
Frihandeln hör, liksom den fria konkurrensen och medelklassens välstånd, till ett oåterkalleligt förflutet. Nu är kapitalismens demokratiska reformatörers enda förslag till lösning att återkalla gårdagen. De vill ge mer ”frihet åt de små och medelstora industrimännen och handelsmännen, förändra penning- och kreditsystemet till deras fördel, befria marknaden från trusternas styre, avlägsna de professionella spekulanterna från börsen, återupprätta den internationella frihandeln”, och så vidare ad infinitum. Reformatörerna drömmer t o m om att begränsa användandet av maskiner och införa ett förbud mot all sådan teknik som rubbar den sociala balansen och förorsakar en massa oro. Apropå detta gjorde en ledande amerikansk vetenskapsman den sarkastiska anmärkningen att full säkerhet uppenbarligen skulle kunna uppnås endast om vi återvände till ett lyckligt amöbastadium eller, om detta skulle visa sig omöjligt, åtminstone till det liknöjda svinets nivå.
Olyckligtvis blickar emellertid denne vetenskapsman, dr. Robert A. Millikan, hellre bakåt än framåt. I ett tal till vetenskapens försvar den 7 december 1937, konstaterade han: ”Förenta staternas statistik visar att den befolkningsandel som är ‘förtjänstfullt anställd’ stadigt har ökat under de senaste femtio åren, när vetenskapen snabbt har tillämpats.” Detta försvar för kapitalismen under täckmantel av försvar för vetenskapen är inte särskilt lyckat. Det var just under det gångna halvseklet som ”tiden gick ur led” och växelverkan mellan ekonomi och teknik tvärt förändrades. Den epok som Millikan hänvisar till rymmer såväl början på kapitalismens nedgång som det kapitalistiska välståndets höjdpunkt. Att förtiga början på denna nedgång, som är ett globalt fenomen, är detsamma som att uppträda som kapitalismens försvarsadvokat. De argument som Dr. Millikan tillgriper för att söka motbevisa socialismen, skulle t o m Henry Ford hålla sig för god för, han meddelar oss att inget distributionssystem kan tillgodose människans behov om det inte ökar sin produktionskapacitet. Förvisso! Det är bara synd att denne berömde naturvetenskapsman inte förklarar hur de miljontals arbetslösa i Amerika ska bära sig åt för att höja nationalinkomsten. Abstrakta predikningar om den frälsande förmågan hos individuella initiativ och om hög arbetsproduktivitet kommer verkligen inte att förse de arbetslösa med jobb, inte heller kommer de att fylla igen budgetunderskottet eller leda landets ekonomi ut ur återvändsgränden. Kännetecknande för Marx är det universella i hans genialitet, hans förmåga att förstå fenomen och processer på olika områden och deras naturliga samband. Utan att vara någon expert på naturvetenskap, var han en av de första som förstod att ta tillvara och uppskatta betydelsen av de stora upptäckterna på detta område; exempelvis darwinismens teori. Marx’ överlägsenhet beror inte så mycket på hans intellekt som på hans metod. Borgerligt sinnade vetenskapsmän kanske tror att de står över socialismen. Ändå är fallet Robert Millikan bara ett bevis bland många på att de på sociologins område fortfarande inte är mer än ömkansvärda kvacksalvare. De borde lära sig vetenskapligt tänkande av Marx.
I sitt budskap till kongressen i början av 1937 uttryckte president Roosevelt sin önskan att öka nationalinkomsten till 90 eller 100 miljarder dollar, dock utan att visa hur det skulle gå till. I sig självt är detta program utomordentligt blygsamt. 1929, då det fanns ungefär 2 miljoner arbetslösa, uppgick nationalinkomsten till 80 miljarder dollar. För att uppnå Roosevelts program vore det mer än tillräckligt att få de nuvarande produktivkrafterna i rörelse – de skulle till och med överträffa detta avsevärt. Maskiner, råmaterial, arbetskraft, allt finns tillgängligt, för att inte tala om befolkningens behov av produkterna. Om, oaktat detta, planen är ogenomförbar – och den är ogenomförbar – står den enda orsaken till detta att finna i den oförsonliga antagonism som nu har utvecklats mellan det kapitalistiska ägandeskapet och samhällets behov av en expanderande produktion.[6]
Den berömda regeringsunderstödda ”National Survey of Potential Productive Capacity” (Nationell översikt över den potentiella produktivkapaciteten) kom till slutsatsen att produktions- och tjänstekostnaderna under 1929 hade uppgått till nära 94 miljarder dollar, beräknade på basis av detaljpriser. Om alla produktionsmöjligheter hade utnyttjats skulle siffran emellertid ha stigit till 135 miljarder dollar, vilka skulle ha givit ett genomsnitt på 4370 dollar per familj, tillräckligt för att leva anständigt och bekvämt. Det måste tilläggas att dessa nationella översiktsberäkningar baserades på USA:s nuvarande produktionsorganisation, så som den blev till som en konsekvens av kapitalismens anarkistiska historia. Om utrustningen själv omfördelades på basis av en förenad socialistisk plan, då kunde produktionsberäkningarna ha kunnat bli avsevärt högre och en hög, bekväm levnadsstandard, på basis av en mycket kort arbetsdag, kunde tillförsäkras alla människor.
För att rädda samhället är det därför inte nödvändigt att hejda den tekniska utvecklingen, att stänga fabrikerna, att ge premier till bönderna för att de skall bränna skörden, att förvandla en tredjedel av arbetarna till fattiglappar, eller att be dårar bli diktatorer. Inga av dessa åtgärder, vilka är ett chockerande gäckeri med samhällets intressen, är nödvändiga. Vad som är oumbärligt och viktigt är att skilja produktionsmedlen från deras nuvarande parasitära ägare och organisera samhället i enlighet med en rationell plan. Först då skulle det verkligen vara möjligt att bota samhället från dess sjukdomar. Alla de som kan arbeta skulle få arbete. Arbetsdagen skulle efter hand kortas ned. Alla samhällsmedlemmars behov skulle få en ökad tillfredsställelse. Ord som ”ägande”, ”kris”, ”utsugning” skulle sluta vara i omlopp. Mänskligheten skulle till slut gå över tröskeln till den sanna mänskligheten.
”Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater...”, säger Marx, ”ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.” Detta är den socialistiska revolutionen. För Marx uppstod inte frågan om att förändra samhället utifrån något recept som motiverades av hans personliga förkärlek. Det följde som en järnhård historisk nödvändighet – å ena sidan av det faktum att produktivkrafterna nått en mäktig mognad, å andra sidan av omöjligheten att underhålla dessa krafter på värdelagens bekostnad.
Vissa intellektuellas snillefoster, utan hänsyn till Marx’ lära, på temat att socialismen inte är oundviklig utan endast möjlig är fullständigt tomt på innehåll. Uppenbarligen menade inte Marx att socialismen skulle komma till utan människans vilja och handlande: en sådan tanke vore en absurditet. Marx förutsade att det ur den ekonomiska kollaps som kapitalismens utveckling oundvikligen måste kulminera i – och denna kollaps finns mitt framför ögonen på oss – inte finns någon annan utväg än socialisering av produktionsmedlen. Produktivkrafterna behöver en ny organisatör och en ny herre, och eftersom varat bestämmer medvetandet, tvivlade inte Marx på att arbetarklassen, till priset av sina misstag och nederlag, skulle komma att förstå den verkliga situationen och förr eller senare dra de nödvändiga praktiska slutsatserna.
Att socialiseringen av de kapitalistiskt skapade produktionsmedlen är av enorm ekonomisk fördel visas i dag genom Sovjetunionens experiment – inte bara i teorin utan också i praktiken, trots begränsningarna i detta experiment. Det är sant att kapitalistiska reaktionärer, inte utan en viss konstfärdighet, använder Stalins regim som en fågelskrämma mot socialismens idéer. Självfallet sade aldrig Marx att socialismen kunde uppnås i ett enda land och ännu mindre i ett efterblivet land. Massornas ständiga umbäranden, den privilegierade kastens allsmäktighet, vilket har höjt den ovanför nationen och dess elände, och slutligen byråkraternas hejdlösa nävlag, är inte konsekvenser av den socialistiska ekonomiska metoden utan av Sovjetunionens isolering och efterblivenhet mitt i en kapitalistisk omringning. Det märkliga är att den planerade ekonomin under så utomordentligt ogynnsamma villkor har lyckats att visa sina oöverstigliga fördelar.
Alla kapitalismens frälsare, de demokratiska likaväl som de fascistiska, försöker att begränsa eller åtminstone dölja, kapitalmagnaternas makt, för att förekomma ”expropriatörernas expropriering”. De erkänner alla, och många av dem medger det öppet, att ett misslyckande för deras reformistiska försök oundvikligen måste leda till en socialistisk revolution. De har alla lyckats visa att deras metoder för att rädda kapitalismen inte är annat än reaktionärt och hjälplöst kvacksalveri. Marx’ prognos om socialismens oundviklighet bekräftas sålunda till fullo genom negativ bevisföring.
”Teknokratins” program, som blomstrade under den stora krisens period 1929-32, grundades på den korrekta premissen att ekonomin endast kan rationaliseras genom att förena en vetenskapligt fulländad teknik med en regering till samhällets fromma. En sådan förening är möjlig, under förutsättning att tekniken och regeringen befrias från det privata ägandets slaveri. Det är här de revolutionära uppgifterna börjar. För att befria tekniken från de privata intressenas intriger och sätta regeringen i samhällets tjänst är det nödvändigt att ”expropriera expropriatörerna”. Endast en mäktig klass, intresserad av sin egen befrielse och i opposition mot de monopolistiska expropriatörerna har möjlighet att fullgöra denna uppgift. Endast i samarbete med en proletär regering kan det kvalificerade skiktet av tekniker bygga en sant vetenskaplig och sant nationell, dvs. en socialistisk ekonomi.
Det vore naturligtvis det bästa om detta mål kunde nås genom fredliga, gradvisa och demokratiska medel. Men en social ordning som har överlevt sig själv ger aldrig upp sin plats till sin efterträdare utan motstånd. Om den unga, kraftiga demokratin på sin tid visade sig oförmögen att förhindra plutokratin att bemäktiga sig rikedomen och makten, hur skulle det då lyckas för en senil och urgröpt demokrati att förändra en social ordning som baseras på de sextio familjernas oinskränkta styre? Teorin och historien lär oss att en förändring av en social regim förutsätter den högsta formen av klasskamp, dvs. en revolution. Inte ens slaveriet kunde avskaffas i USA utan ett inbördeskrig. ”Våld är barnmorskan för varje gammalt samhälle som är havande med ett nytt.” Ingen har hittills lyckats vederlägga Marx om denna grundläggande lärosats i klassamhällets sociologi. Endast en socialistisk revolution kan bana väg för socialismen.
Den nordamerikanska republiken har nått längre än någon annan på teknikens område och i fråga om produktionens organisering. Inte bara amerikanerna utan hela mänskligheten kommer att bygga vidare på denna grund. Den sociala processens olika faser har emellertid olika rytm i olika länder, beroende på deras särskilda historiska förhållanden. Medan Förenta staterna är enormt överlägset i fråga om teknologi, är dess ekonomiska tänkande mycket underutvecklat, både till höger och vänster. John L Lewis har ungefär samma synsätt som Franklin D. Roosevelt. Med tanke på hans befattning, spelar Lewis en socialt ojämförligt mycket mer konservativ, för att inte säga reaktionär, roll än Roosevelt. I vissa amerikanska kretsar finns en tendens att avvisa den ena eller den andra radikala teorin utan någon vetenskaplig kritik överhuvudtaget, helt enkelt genom att avfärda den som ”oamerikansk”. Men vad är egentligen kriteriet för detta begrepp?
Kristendomen infördes till Förenta staterna tillsammans med logaritmerna, Shakespeares poesi, idéerna om mänskliga och medborgerliga rättigheter och en hel del andra icke oväsentliga resultat av mänskligt tänkande. I dag återfinns marxismen i denna kategori.
Jordbruksminister Henry A. Wallace anklagade författaren av dessa rader för ”...en dogmatisk tunnhet som är ytterst oamerikansk” och uppställde i motsättning till den ryska dogmatismen Jeffersons opportunistiska anda, som visste att umgås med sina motståndare. Uppenbarligen har det aldrig gått upp för Mr. Wallace att kompromisspolitik inte är resultatet av någon immateriell nationell anda, utan av materiella förhållanden. Ett land med hastigt växande rikedomar har de marginaler som behövs för en försoning mellan fientliga klasser och partier. När de sociala motsättningarna däremot skärps, försvinner också förutsättningarnas för kompromisser. Amerika var fritt från den ”dogmatiska tunnheten” enbart därför att det hade ett överflöd av jungfrulig mark, outtömliga naturrikedomar och som det verkade, obegränsade möjligheter att berika sig. Men inte ens under dessa omständigheter kunde kompromissandan förhindra inbördeskriget när dess timma var slagen. Hur som helst har den materiella grunden för den s.k. ”amerikanismen” idag huvudsakligen förvisats till det förgångna. Därav den djupgående krisen inom traditionell amerikansk ideologi.
Empiriskt tänkande, som begränsas till stundens omedelbara uppgifter, verkade adekvat för såväl arbetare som borgare så länge som Marx’ värdelagar fungerade åt alla. Men i dag ger denna lag helt motsatta resultat. Istället för att driva ekonomin framåt, undergräver den dess grundvalar. Försonligt eklektiskt tänkande har, tillsammans med dess filosofiska följeslagare, pragmatismen, blivit totalt föråldrat. Den ogina och föraktfulla synen på marxismen som en ”dogm” visar sig vara innehållslös, reaktionär och rent löjeväckande.
Det är tvärtom ”amerikanismens” idéer som blivit livlösa, förstenade ”dogmer”, som inte skapar någonting annat än misstag och förvirring. Samtidigt är Marx’ lära särskilt tillämpbar i Förenta staterna. Även om Kapitalet bygger på ett internationellt material, till övervägande delen engelskt, är den i sina teoretiska grundvalar en analys av den rena kapitalismen, kapitalism i allmänhet, kapitalism i sig. Otvivelaktigt kommer den kapitalism som växt ur den jungfruliga, ohistoriska amerikanska marken närmast denna idealtyp av kapitalism. Oavsett vad Mr. Wallace tror, ägde Amerikas ekonomiska utveckling inte rum enligt Jeffersons principer utan i enlighet med Marx’ lagar. Den nationella självkänslan tar knappast skada av att erkänna att Amerika kretsar runt solen i enlighet med Newtons lagar. Ju mer ignorerad Marx blir i Förenta staterna, desto mer tvingande blir behovet av hans lära. Kapitalet erbjuder en felfri sjukdomsdiagnos och en omistlig prognos. Såtillvida är Marx’ lära mycket mer genomsyrad av ny ”amerikanism” än Hoovers, Roosevelts, Greens och Lewis’ idéer.
Förvisso finns det i Förenta staterna en omfattande litteratur som behandlar krisen i den amerikanska ekonomin. I den utsträckning de medvetna ekonomerna presenterar en objektiv bild av den amerikanska kapitalismens destruktiva trend, tjänar deras undersökningar, trots vanligtvis bristfälliga teoretiska utgångspunkter, som en direkt illustration av Marx’ teori. Deras konservativa tradition ger sig emellertid till känna när dessa författare envist vägrar att dra några definitiva slutsatser och istället begränsar sig till dystra förutsägelser eller sådana uppbyggliga floskler som ”landet måste förstå”, ”den allmänna opinionen måste absolut räkna med” och så vidare. Dessa böcker får en att tänka på en kniv utan blad eller en kompass utan nål.
Det är sant att Förenta staterna haft marxister förr, men en underlig sorts marxister, eller rättare sagt, tre underliga sorter. Först var det emigranterna som blivit utkastade från Europa, som gjorde sitt bästa men utan att lyckas vinna något gehör, därefter hade vi isolerade amerikanska grupper, som DeLeonisterna, vilka efter hand och i takt med deras egna misstag utvecklades till sekter, för det tredje har vi dilettanterna som attraherades av oktoberrevolutionen och sympatiserade med marxismen men uppfattade den som en exotisk lära som inte har mycket med Förenta staterna att göra. Deras tid är förbi. Nu gryr en ny epok av proletariatets självständiga klassrörelse och – genuin marxism. Också här kommer Amerika att med några snabba språng komma ikapp och passera Europa. Den progressiva tekniken och den progressiva sociala strukturen kommer att bana sin egen väg på teorins falt. Marxismens bästa teoretiker kommer att uppträda på amerikansk mark. Marx kommer att bli de avancerade amerikanska arbetarnas lärofader. För dem kommer detta sammandrag av det första bandet bara att bli det första steget på vägen mot den fullständige Marx.
När Kapitalets första band gavs ut för första gången, var den brittiska borgarklassens världsherravälde ännu ohotat. Varuekonomins abstrakta lagar förkroppsligades naturligtvis framför allt i det land där kapitalismen nått sin högsta grad av utveckling, dvs. där lämningarna från det förgångna var som minst. Även om han baserade sin analys främst på England, avsåg Marx inte bara England, utan hela den kapitalistiska världen. Han använde England eftersom det var den tidens bästa åskådningsexempel av kapitalismen.
I dag återstår blott minnet av den brittiska hegemonin. Kapitalismens förstfödslorätt har blivit till en nackdel. Englands tekniska och ekonomiska struktur har blivit föråldrad. Landets världsposition beror nu mer på kolonialväldet, ett arv från det förgångna, än ekonomisk styrka. Häri ligger för övrigt förklaringen till Chamberlains kristna mildhet gentemot fascisternas internationella förbrytargäng, något som förvånat alla. Den engelska borgarklassen kan inte undgå att se hur dess ekonomiska tillbakagång blivit fullkomligt oförenlig med dess världsposition och att ett nytt krig skulle kunna bli det brittiska imperiets fall. Frankrikes ”pacifism” har i stort sett samma ekonomiska grund.
Tyskland har däremot kunnat dra nytta av den historiska efterblivenhetens fördelar för sin snabba kapitalistiska expansion, genom att skaffa sig Europas bästa teknik. Med sin smala nationsbas och knapphändiga naturtillgångar har Tysklands dynamiska kapitalism med tvingande nödvändighet förvandlats till den mest explosiva faktorn i stormakternas s k balans. Hitlers hysteriska ideologi återspeglar bara den tyska kapitalismens hysteri.
Förutom åtskilliga historiskt betingade fördelar, hade Förenta staterna för sin utveckling förmånen av ett mycket större landområde och ojämförligt större naturtillgångar än Tyskland. Efter att vida ha överträffat Storbritannien, blev den nordamerikanska republiken i början av seklet världsbourgeoisins främsta fäste. Där fann alla kapitalismens inneboende möjligheter sitt högsta uttryck. Ingen annanstans på vår planet kan bourgeoisin på något vis överträffa vad den åstadkommit i dollarrepubliken, som blivit kapitalismens bästa åskådningsexempel i det tjugonde århundradet.
Av samma skäl som Marx föredrog att grunda sin framställning på engelsk statistik, engelska parlamentsprotokoll, engelska Blå böcker osv., har vi i vår blygsamma introduktion valt att hämta material huvudsakligen från Förenta staternas ekonomiska och politiska verklighet. Det behöver knappast påpekas att det utan större svårigheter skulle vara möjligt att finna jämförbara fakta och siffror från vilket annat kapitalistiskt land som helst. Men det skulle inte tillföra något avgörande. Slutsatserna skulle förbli oförändrade, illustrationerna bara mindre slående.
Den franska folkfrontens ekonomiska politik var, som en av dess finansmän så träffande uttryckte det, New Deal ”anpassad för lilleputianer”. Att en teoretisk analys är mer betjänt av jättedimensioner än lilleputianska format, är alldeles uppenbart. Det är själva omfattningen av Roosevelts experiment som visar att endast ett mirakel kan rädda det globala kapitalistiska systemet. Men nu råkar det vara så att den kapitalistiska produktionsutvecklingen satt stopp för produktionen av mirakel. Trots ett överflöd av besvärjelser och böner inträffar inga mirakel. Men det är klart att om kapitalismen någonstans mirakulöst skulle genomgå en föryngring. så skulle det inte vara någon annanstans än i Förenta staterna. Någon sådan föryngring har dock inte åstadkommits. Vad jättarna misslyckats med, kan Lilleputtarna aldrig klara. Det är av denna enkla anledning som vi koncentrerat vår undersökning till den amerikanska ekonomin.
”Det industriellt mera utvecklade landet”, skrev Marx i förordet till första utgåvan av Kapitalet, ”visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.” Under inga omständigheter får denna tanke tas bokstavligt. En tillväxt av produktivkrafterna och en förvärrad social instabilitet är otvivelaktigt varje lands öde som slagit in på den borgerliga utvecklingens väg. Men skillnaderna i tempot och uttrycksformerna, som är genomgående för all mänsklig utveckling och i grunden har både naturliga och historiska orsaker, har inte bara blivit särskilt akuta under kapitalismen; de har också framkallat ett komplicerat system av inbördes underordning, exploatering och förtryck mellan länder av olika ekonomiskt slag.
Endast ett fåtal länder har fullständigt gått igenom den systematiska och logiska utveckling från hantverk via inhemsk manufaktur till fabriker, som Marx så ingående analyserade. Handels-, industri- och finanskapital invaderade de underutvecklade länderna utifrån, förintade delvis de primitiva formerna hos den inhemska ekonomin och underordnade dem delvis västvärldens världsomfattande industriella och finansiella system. Under imperialismens piska såg sig kolonierna och halvkolonierna tvungna att lämna mellanstadierna därhän, samtidigt som de konstlat sökte klamra sig fast vid en eller annan nivå. Indiens utveckling var inte någon kopia av Englands utveckling; den var dess komplement. Men för att kunna förstå den sammansatta utvecklingen hos underutvecklade och beroende länder som Indien, är det nödvändigt att känna till det klassiska schema som Marx hämtade från Englands utveckling. Arbetsvärdelagen gäller såväl för de beräkningar som utförs av spekulanterna på Londonbörsen som växlingstransaktionerna i de mest undanskymda gränder i Haiderabad, frånsett att det i det senare fallet äger rum under enklare och mindre avancerade former.
Skillnaderna i utvecklingen har medfört fantastiska förmåner för de avancerade länderna, som, om än i varierande grad, fortsatt att utvecklas på de underutvecklades bekostnad, genom att exploatera dem, förvandla dem till sina kolonier, eller åtminstone göra det omöjligt för dem att kvalificera sig till den kapitalistiska aristokratin. Spanien, Holland, England och Frankrike skaffade sig sina rikedomar inte enbart från sina egna proletariats merarbete, inte enbart genom att utarma sin egen småbourgeoisi, utan även genom en systematisk plundring av besittningar bortom haven. Exploateringen av andra länder kompletterade och stärkte möjligheterna till klassexploatering.
Borgarklasserna i moderländerna kunde ge sina egna proletariat, i synnerhet deras övre skikt, en privilegierad ställning genom en del av de överprofiter som de samlat ihop i kolonierna. Utan detta skulle ingen stabil demokratisk regim över huvud taget ha varit möjlig. I dess yttersta form blev den borgerliga demokratin, och så är fortfarande fallet, ett styressätt som är möjligt bara i de mest aristokratiska och mest utsugande länderna. Antikens demokrati byggde på slaveri, imperialismens demokrati bygger på – koloniernas utplundring.
Förenta staterna, som formellt knappast har några kolonier, är emellertid det mest privilegierade av alla länder. De idoga immigranterna från Europa lade beslag på en enormt rik kontinent, utrotade den inhemska befolkningen, erövrade de bästa delarna av Mexico och roffade åt sig lejonparten av världens rikedomar. Det ackumulerade fettlagret räcker än i dag, t o m i nedgångens epok, till att smörja kugghjulen i demokratins maskineri.
Precis som de teoretiska nalyserna visar de senaste historiska erfarenheterna att utvecklingsnivån och stabiliteten hos en demokrati står i omvänd proportion till klassmotsättningarnas intensitet. I mindre privilegierade kapitalistiska länder (å ena sidan Ryssland; å den andra, Tyskland, Italien och liknande), som inte hade möjlighet att frambringa någon stor och stabil arbetararistokrati, utvecklades aldrig demokratin särskilt långt, utan dukade relativt lätt under för diktaturen. Kapitalismens fortskridande förlamning bereder emellertid samma öde åt även demokratierna i de mest privilegierade och rika länderna, den enda skillnaden ligger i tidpunkten. Den okontrollerbara försämringen av arbetarnas levnadsstandard ger borgarklassen allt mindre möjligheter att ge massorna rätt att delta i det politiska livet, t o m inom den borgerliga parlamentarismens begränsade ramar. Varje annan förklaring till den påtagliga processen av fascismens undanträngande av demokratin är en idealistisk förfalskning av verkligheten, antingen bedrägeri eller självbedrägeri.
Samtidigt som imperialismen förgör demokratin i kapitalets gamla moderländer, hindrar den demokratins framväxt i de underutvecklade länderna. Det faktum att inget av de koloniala eller halvkoloniala länderna under den nya epoken har genomgått någon demokratisk revolution – framför allt i fråga om agrara relationer – beror uteslutande på imperialismen, som blivit den främsta bromsen för ekonomiska och politiska framsteg. Samtidigt som de plundrar de underutvecklade ländernas naturrikedomar och avsiktligt sätter hinder för deras oberoende industriella utveckling, ger monopolmagnaterna och deras regeringar de mest reaktionära, parasitära och halvfeodala delarna av de inhemska utsugarna ekonomiskt, politisk och militärt understöd. På konstlad väg bibehållet agrart barbari är den nuvarande världsekonomins grövsta uttryck. De koloniala folkens frihetskamp passerar mellanstadierna, förvandlas med nödvändighet till en kamp mot imperialismen och blir därmed förbunden med proletariatets kamp i moderländerna. Koloniala revolter och krig skakar kapitalismens grundvalar mer än någonsin och gör tanken på kapitalismens pånyttfödelse allt mindre trolig.
Kapitalismen har lyckats med den historiska dubbla bedriften att föra tekniken till dess nuvarande höga nivå och länka samman hela världen till en ekonomisk enhet. Därigenom har den lagt den materiella grunden till ett systematiskt användande av hela vår planets resurser. Men kapitalismen klarar inte av att fullfölja denna krävande uppgift. Dess expansion hämmas alltjämt av de begränsade nationalstaterna med deras tullstationer och arméer. Men produktivkrafterna har sedan länge vuxit ur nationalstatens gränser. Det som en gång var en progressiv faktor i historien har blivit ett outhärdligt hinder. De imperialistiska krigen är ingenting annat än produktivkrafterna som exploderar mot statsgränser som blivit dem alltför trånga. Den s k nationella självförsörjningens program har ingenting att göra med ett återvändande till en självtillräcklig, begränsad ekonomi. Vad det handlar om är att den nationella basen förbereds för krig.
Efter Versaillesfredens undertecknande trodde man allmänt att jordklotet nu var slutgiltigt uppdelat. Men de senaste händelserna har visat att vår planet fortfarande har landområden som ännu inte blivit plundrade eller tillräckligt plundrade. Italien har förslavat Abessinien. Japan försöker ta över Kina. Trött på att vänta på att återfå sina gamla kolonier har Tyskland förvandlat Tjeckoslovakien till en koloni. Italien har gått in i Albanien. Balkanhalvöns öde är osäkert. Förenta staterna oroas av ”de utomståendes” intrång i Latinamerika. Kampen om kolonierna är fortfarande en hörnpelare i den imperialistiska kapitalismens politik. Hur ingående världen än är uppdelad så upphör aldrig denna process utan ställer om och om igen på dagordningen frågan om en ny omfördelning av världen i enlighet med de senaste maktförskjutningarna mellan de olika imperialistiska stormakterna. Detta är den verkliga bakgrunden till dagens återupprustningar, diplomatiska konvulsioner och militära allianser.
Alla försök att beskriva det förestående kriget som en konfrontation mellan demokrati och fascism vittnar endast om okunnighet eller ren dumhet. Politikens former växlar, men den kapitalistiska aptiten består. Om en fascistisk regim i morgon skulle upprättas på endera sidan av Engelska kanalen – och det finns knappast någon som kan förneka denna möjlighet – så skulle diktatorerna i Paris och London ha lika liten förmåga att ge upp sina kolonier som Mussolini och Hitler kan ge upp sina krav på kolonier. Den våldsamma och hopplösa kampen för en ny uppdelning av världen följer obevekligt av det kapitalistiska systemets dödliga kris.
Delreformer och lappverk kommer inte att hjälpa. Den historiska utvecklingen har nått ett av de avgörande skeden när endast ett direkt ingripande av massorna kan sopa bort de reaktionära hindren och lägga grunden till ett nytt styre. Avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedlen är den första förutsättningen för planekonomin, dvs. att förnuftet införs på de mänskliga relationernas område, till att börja med på nationell och så småningom på global nivå. När den väl har börjat, kommer den socialistiska revolutionen att spridas från land till land, med oändligt större kraft än varmed fascismen sprider sig i dag. Med de utvecklade ländernas exempel och hjälp kommer också de underutvecklade länderna att svepas med av socialismens flodvåg. De genomruttna tullmurarna kommer att falla. De motsättningar som sliter sönder Europa och hela världen kommer att finna en naturlig och fredlig lösning inom ramen för ett Europas förenade socialistiska stater, liksom i andra delar av världen. Den befriade mänskligheten kommer att sträcka sig i sin fulla längd.
Coyoacán, D.F., Mexico.
18 april 1939
[1] Förkortningen av första boken av Kapitalet – grundvalen för Marx’ hela ekonomiska system – utfördes av Otto Rühle med största omsorg och djup förståelse för uppgiften. Det första som ströks var föråldrade exempel och illustrationer, därefter citat från texter som i dag endast är av historiskt intresse, polemik med skribenter som numera fallit i glömska och slutligen åtskilliga dokument – riksdagsmotioner, rapporter från fabriksinspektioner etc. – som oavsett deras betydelse för förståelsen av en given epok, inte platsar i en kortfattad beskrivning av teoretisk snarare än historisk karaktär. Samtidigt gjorde Rühle allt för att bevara kontinuiteten i utvecklingen av den vetenskapliga analysen, liksom helheten i framställningen. Vi är övertygade om att logiska slutledningar och dialektiska tankeövergångar ingenstans blivit lidande av dessa förkortningar. Självfallet kräver läsning av detta utdrag både vaksamhet och försiktighet. Till läsarens hjälp har Otto Rühle försett texten med korta mellanrubriker.
[2] Konkurrensen som återhållande faktor håller på att trängas undan allt mer, beklagar sig Förenta staternas förre justitieminister, Mr. Homer S. Cummings, och på det stora hela är allt som återstår av den ”en skugglik påminnelse om förhållanden som en gång var”.
[3] I februari 1937 fann ett senatsutskott att under de senaste tjugo åren hade de beslut som fattats av tolv av de allra största företagen i praktiken inneburit förhållningsorder åt merparten av den amerikanska industrin. Antalet styrelseledamöter i dessa företag är ungefär lika stort som antalet medlemmar i den amerikanske presidentens kabinett, verkställande utskottet i republikens regering. Men dessa styrelseledamöter är ojämförbart mäktigare än kabinettsmedlemmarna.
[4] Ferdinand Lundberg, som med all sin akademiska medvetenhet är en ganska konservativ ekonom, skrev i sin bok, som orsakade en hel del uppståndelse: ”Förenta staterna ägs och domineras i dag av en hierarki bestående av de sextio rikaste familjerna, vilka stöttas av icke fler än nittio familjer med något mindre rikedomar.” Till dessa kan läggas ett tredje skikt av kanske trehundrafemtio andra familjer med inkomster på mer än hundratusen dollar om året. Den ledande rollen spelas av den första gruppen på sextio familjer, som dominerar inte endast marknaden utan även regeringens alla beslut. De utgör den verkliga regeringen, ”penningregeringen i dollardemokratin”.
[5] New Deal (Den nya given), benämningen på den amerikanska presidenten Franklin D. Roosevelts reformprogram av 1933, som genom att skapa arbetstillfällen för de arbetslösa syftade till att häva den allt djupare depression som hade börjat med börskraschen på Wall Street 1929. New Deal låg till grund för Roosevelts politik 1933-38. Viktiga delar därav förklarades dock olagliga av Högsta domstolen, men i mera moderat form fortsattes reformprogrammet till hans död 1945 och delvis även därefter av Harry S. Truman (1945-53), som dock även hade ett eget program kallat Fair Deal. (citerat från svenska wiki) – Ö anm
[6] Trotskijs tänkte naturligtvis på de förhållanden som rådde vid denna tid – han räknade inte med möjligheten av en industriell högkonjunktur av den typ som andra världskriget gav upphov till. – not av I Deutscher