Originalets titel: "La délivrance de Prométhée: pour une théorie politique de l'autogestion"
Fackgranskning: Leif Biureborgh och Ulf Jonsson
Översättning: Karl-Erik Jonsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Industriländernas arbetarklass är inte längre revolutionär, anser vissa iakttagare som dock blivit färre efter 1968. I tredje världen förs kampen av en väpnad minoritet. Detta aktualiserar Lenins tes om att kapitalismen endast kan störtas av militärt organiserade yrkesrevolutionärer och inte av "autonoma" eller "spontana rörelser" som omfattar hela arbetarklassen. Denna misstro mot "spontaniteten" är särskilt framträdande i Frankrike och Italien bland de grupper som tar avstånd från den sovjetiska "revisionismen". De kallar sig företrädesvis maoister eller trotskister och söker återuppliva bolsjevikrevolutionens inledningsskede med dess brutalitet, disciplin och kraftfullhet. Den omsorg självförvaltningens förkämpar ägnar demokratin anser de vara förhastad och småborgerlig. Den härskande klassens idéer och åsikter präglar hela samhället, och att sätta sitt hopp till de förtrycktas "spontana reaktioner" skulle vara detsamma som att förvisa revolutionen till den grekiska kalendern. Det skulle bara permanenta människans utsugning av människan. Tycker vi att förslavandet av individer och folk är outhärdligt, är det naturligt att vi önskar befria dem så snabbt som möjligt och med vilka medel som helst - även icke demokratiska. Är det rimligt att tro att den formella demokratin skulle kunna leda till en revolution som genomför den reella demokratin? Om självförvaltning förutsätter att alla skall förstå varför och hur de är utsugna, anvisar den en alltför lång för att inte säga oändligt lång väg. Kort sagt avvisas tanken på självförvaltning därför att man förnekar spontanitetens revolutionära värde.
Det tjugonde århundradets historia och Lenins teser tycks i många avseenden berättiga denna hållning. Efter tre års segerrik kamp fastslog Lenin, medan han definierade huvuduppgifterna för den andra kommunistiska internationalen den 4 juli 1920, att man inte kunde lita på "en fri association av fria arbetare" förrän "proletariatets avantgarde" befriat hela arbetarklassen från den förödmjukelse och försoffning som den lidit av under det kapitalistiska väldet. "Det är i själva verket", förklarar Lenin, "först när proletariatets avantgarde, stött av hela denna klass som är den enda revolutionära - eller av dess majoritet - har störtat utsugarna, krossat dem och befriat de utsugna från deras slaveri och omedelbart förbättrat deras levnadsvillkor på de exproprierade kapitalisternas bekostnad,[1] det är först efter och under en bitter klasskamp som det blir möjligt att ge undervisning, utbildning och organisation åt arbetarmassornas flertal och de utsugna omkring proletariatet. Under ledning av en sådan organisation blir det möjligt att befria massorna från deras egoism, splittring, brister och svagheter, som de ådragit sig under det privatkapitalistiska väldet, och skapa en fri organisation av fria arbetare."[2]
"Segern över kapitalismen fordrar riktiga förbindelser mellan det styrande kommunistiska partiet, den revolutionära klassen, d.v.s. proletariatet, och massan, d.v.s. alla arbetare och utsugna (...)
Endast om proletariatet leds av ett sådant parti förmår det utveckla hela kraften i sin revolutionära glöd och övervinna den ofrånkomliga apatin och det motstånd som då och då bjuds av en liten klick arbetararistokrater, korrumperade av kapitalismen."[3]
Det går inte att lita till arbetarmassornas spontanitet. Stora grupper omedelbart ovanför arbetarklassen är inte medvetna om att de är utsugna, medan proletariatet i de högt utvecklade sektorerna i pakt med borgarklassen accepterar att deras levnadsstandard höjs genom överexploatering av de missgynnade. "En av huvudorsakerna till att den revolutionära arbetarrörelsen hämmas i de avancerade kapitalistländerna", fortsätter Lenin, "är att kapitalet tack vare koloniala besittningar, enormt höga vinster på finanskapital etc. har lyckats skapa en arbetararistokrati (...) Den drar fördel av höga löner och är för övrigt genomsyrad av en trångsynt korporativ anda och småborgerliga och imperialistiska fördomar."[4]
Dessa iakttagelser av Lenin ifrågasätter Marx och den första internationalens mest grundläggande teser som ger axiomatiskt belägg för att självförvaltning är teoretiskt möjlig. Diskussionen kring den leninistiska strategin och taktiken som de framträder i hans praktiska politik och hans teoretiska gärning är huvudämnet för denna översikt. Men Lenins auktoritet är så stor[5] att många accepterar hans teser utan debatt, och det är inte för att "vederlägga" dem som man använder sig av vissa formuleringar hos Marx. Man gör det enbart för att grundligt belysa vägarna till och medlen för proletariatets frigörelse, eller mera preciserat, för att man är ense om att just här ligger ett problem.
Självförvaltningens princip har förvisso sina adelsbrev. I Cahiers de l'autogestion har publicerats föga kända eller glömda texter av Charles Fourier eller Proudhon,[6] och det återstår mycket att göra. Marx, som framför allt leninisterna åberopar, har i klara formuleringar utfärdat självförvaltningens frihetsbrev i inledningen till första internationalens statuter, där det står: "att arbetarklassens frigörelse måste vara arbetarnas eget verk".[7] Han förblev trogen vad han skrivit femton år tidigare: "Den proletära rörelsen är den stora majoritetens självständiga rörelse."[8] I den rapport han fyra år senare redigerade för Brysselkongressen (1868) läser vi: "Arbetarinternationalen (...) är ingen dotter till vare sig en sekt eller en teori. Den är den proletära rörelsens spontana skapelse, framsprungen ur naturliga och okuvliga tendenser i det moderna samhället."[9] Efter Pariskommunen preciserade han internationalens roll med orden: "Det skulle vara att helt misskänna internationalens väsen att tala om hemliga instruktioner från London som om det gällde dekret i tros- och moralfrågor från något påvligt högkvarter. Detta förutsätter en central styrning av internationalen. Internationalen är verkligen ingen regering för arbetarklassen, den är ett föreningsband och ingen makt."[10]
Marx ändrade sig aldrig. Två år före sin död skrev han till Henry Hyndman som ville använda vissa passager i Kapitalet i sitt socialistiska arbetarpartis program: "Jag är fast övertygad om att omnämnandet av Kapitalet och dess författare vore ett grovt misstag. I ett partiprogram gäller det att undvika allt som ger anledning att misstänka beroende av författare och deras böcker." (Brev den 2 juli 1881)
Det kunde säkert citeras många andra ställen hos Marx,[11] Engels[12] och t.o.m. hos Lenin, i Staten och revolutionen. Men det räcker inte med att kritisera andras skrifter. Vi måste skaffa oss insikt om innebörden av vissa erfarenheter från arbetarrörelsens historia. Självförvaltning är inte en teori som enbart hör hemma i tjugonde århundradet. Den har varit, är och förblir ett av arbetarklassens huvudkrav.[13] Tidigare försök att förverkliga denna tanke har oftast blivit glömda, och de som nyligen ägt rum har så gott som alltid misstolkats eller förtalats. Det är därför angeläget att erinra om dem.
Att påminna om och beskriva dessa avbrutna eller ofullständiga försök är inte av avgörande betydelse. Även om kravet på de produktiva människornas autonomi kommer från de djupa arbetarleden, har det inte rentvåtts från misstanken att endast vara en dröm, en avundsam oförmågas villfarelse, eller, i bästa fall, ett provisorium under korta revolutionära perioder. När alla andra organisationer tillfälligt varit ur spel har det varit möjligt att få till stånd vissa lokala modeller som de sammanslutna arbetarna trott - och fått andra att tro - skulle vara kapabla att varaktigt förvalta samhället som helhet. Det måste erkännas att förmågan till varaktig självförvaltning återstår att bevisa. Det är dock tillåtet för var och en att söka bevisa att alla dessa försök antingen varit fatala misslyckanden eller att villkoren för deras utveckling inte var för handen.
Det har redan konstaterats och förtjänar att upprepas: att många försök brutit samman beror mindre på inre motsättningar än på att de avbrutits av en "centralmakt" med främmande truppers hjälp. Vittnar inte dessa ingripanden med våld av härskande minoriteter om fruktan för att självförvaltning kan vara något mera än en utopi? Man måste dra denna slutsats av de krystade förklaringarna till att arbetarråden krossades. Arbetarna skulle besparas erfarenheter som kunde dra olycka över hela samhället. Det är likgiltigt om de "räddades" av en "genial" och "faderlig" ledares välvilja eller av ett "ledarkollektiv" som kallade sig revolutionens väktare.
Vi måste konstatera att dessa begränsade eller avbrutna erfarenheter inte helt kan dokumenteras. Trots detta måste vi gå till attack på två fronter. Vi måste argumentera mot den minoritet som besitter makten i kapitalistländerna och som därigenom förbjuder arbetarråden. Vi måste också attackera anhängarna av ett centraliserat minoritetsstyre, som rättfärdigar sina uppfattningar med att den stora befolkningsmajoriteten spontant inte kan göra revolution. Man ställs inför en teoretisk opposition som har sina rötter i en teoretisk kritik. Det saknas förvisso inte "fakta", men i det här fallet vore det ännu naivare att "låta fakta tala" än det är inom naturvetenskaperna. "Fakta talar inte" utan en begriplig och sammanhängande uttolkning. Alltsedan Marx vet vi att idéer endast kan förändra idéer, men det betyder ingenting i detta sammanhang, för det är förfalskade begrepp som berövar arbetarklassen insikten om sina sanna intressen och om den godtyckliga orättvisa den är underkastad som snöper den allmänna rösträtten och kväver revolter. Historien visar att människorna kan uthärda oändliga lidanden så länge dessa betraktas som "oundvikliga". Men efter teoretiska ingripanden av "filosofer" som alltsedan Sokrates förföljts av härskande minoriteter har ett nytt ljus kastas över lidandet och gjort det "outhärdligt". Sedan dess förefaller det varken naturligt eller nödvändigt. När den stora massan inser att den dignar under ett ok som kan kastas av är "revolutionen på marsch", och inte ens den mest välrustade armé[14] kan längre försöka "vrida tillbaka historiens klocka".
Det vore önskvärt att de utsugna hade tillräcklig medvetenhet och styrka att störta förmyndarförvaltningen utan att behöva övertyga och avsiktligt förödmjuka de "upplysta minoriteter" som förtryckt dem, och att detta kunde ske innan alla utsugna fått insikt om varför och hur de blivit utsugna. Att utan skada för de undertryckta eliminera den härskande klassen vore det bästa argumentet och skulle medföra en radikal fostran. Men det är ovisst om inte tvivlet på framgång skulle bli det hinder som skulle komma att skydda de priviligierade från följderna av sitt fall. Det är också troligt att de skulle dra fördel av medvetandet om sin egen betydelse. De ser sig inte själva som förtryckare utan som nationens hjältar. Ministern eller kommissarien njuter maktens förtrollning och sötma. Han åberopar "sina ämbetsplikter" och vill inbilla oss att hans försvinnande skulle skapa ett "politiskt tomrum", men han vet mycket väl - och erkänner det ibland med cynisk humor - att en politiker som samlar på sig uppdragens mångfald inte räds så mycket för "tomrum" som för "alltför fulla lador". En monark försöker också, hur säker han än är på sin karismatiska makt, inrangera sig i en månghundraårig tradition och åberopa "folkets bifall". Det försäkrar han sig om i skickligt arrangerade folkomröstningar eller vid möten med jubelrop och uppsträckta händer. Men verkligheten bakom det lysande spektaklet är bräckligare än man kan tro. Det är därför de mäktiga inte är roade av att påminnas om Pascals förklaring att deras prestige vilar på inbillning. Min undersökning har ambitionen att klä av furstar och ledare deras helighet. Dyrkan av gudar och hjältar består så länge människor "såsom barn fruktar för den avbild de själva kluddat ihop".
I detta kapitel skall jag först påvisa motsägelserna mellan filosofiska och teologiska principer och den praktiska politiken. För det andra skall jag undersöka de argument som Lenin anför i Vad bör göras? för att försvara fördelningen av de betydande politiska uppgifterna på en elit. Helt upptagen av att försvara sina "yrkesrevolutionärer" bekymrade sig inte Lenin om att sätta sin strategi för maktövertagande i överensstämmelse med teorin om alla fria människors jämlikhet. Här hade han fel, vilket stalinismen visat och alltjämt visar. Kritiken av Lenins hållning kan samtidigt ses som ett försök att precisera spontanitetens politiska användning.
Filosofin är inte bara en ständigt ökande samling av lagrat vetande. Den har sin historia; även om man inte betraktar den filosofiska uppfattningen om de metafysiska systemens historia som den enda sanna filosofin, finner vi här de finast utarbetade tolkningarna av människoödets mening och betydelse. På en punkt som särskilt intresserar oss råder en märklig överensstämmelse mellan filosofi, religion och etnologi. I princip är de ense om att hela mänskligheten finns inom varje människa. Så här uttrycker sig Sartre: "Varje människa är skapad som alla andra människor och är lika mycket och lika litet värd som alla andra människor."[15] Förnimmelsen av en övergång från en hierarkisk uppfattning av människorna och deras fundamentala jämlikhet har tagit sig ett levande uttryck i Bergspredikans stil: "Förut har andra sagt eder, nu säger jag eder. Greker skall inte längre stå mot barbarer, inte judar mot adelsmän, och det skall inte längre finnas några herrar som tror sig vara överlägsna sina tjänare." Det betyder föga att en del grundar världsmedborgarnas jämlikhet på förnuftet, medan andra härleder den ur den dunkla tesen att Gud framför allt älskar de minsta bland människor. Det väsentliga är att det undan för undan har blivit outhärdligt att godta en metafysisk ojämlikhet mellan människor och att man börjat ifrågasätta auktoritetens berättigande. Denna vägran att böja sig för auktoriteter framfördes första gången med övertygande kraft på ett lysande sätt av Descartes.[16] Visst finns det både lekamliga och "andliga" olikheter mellan människor. Den ena har ett bättre minne. Den andra en livligare och rikare fantasi. Någon har snabbare fattningsförmåga. Och en annan famnar över ett brett fält av vetande. Men dessa variationer är av sekundär betydelse, och lika lite som de kroppsliga avvikelserna berör detta människans innersta väsen. Descartes ser detta väsen i människans förmåga att djupt inom sig själv förnimma en oändlig vilja. "Det är uppenbart att denna oändliga vilja finns i lika hög grad hos varje människa", säger Sartre. "Friheten är inte en kvalitet bland andra. Hela människan är frihet."[17] I en kommentar till Descartes berömda försäkran att eftersom "förnuftet är det ting som är bäst fördelat här i världen, är naturligtvis också förmågan att skilja sanning från lögn lika stor hos alla människor",[18] tillfogar Sartre: "En människa kan inte vara mera människa än de andra, emedan friheten är lika oändlig inom var och en av oss. Ingen har bättre än Descartes påvisat förbindelsen mellan vetenskapens princip och demokratins, ty den allmänna rösträtten kan endast grundas på den universellt utbredda förmågan att säga ja eller nej."[19] Filosoferna har efter Descartes i Rousseaus anda tvingats söka efter en samhällsform "där alla gemensamt av all sin kraft försvarar och beskyddar varje medborgare till liv och egendom och där ingen är underkastad någon annan vilja än sin egen och förblir lika fri som tidigare".[20]
I det föregående kapitlet har vi försökt visa hur svårt det är att förverkliga detta ideal genom att understryka några synpunkter på formalismen i den förmenta demokratin. Vi skall inte återvända till detta utan försöka belysa de motsägelser som många intellektuella i dag gör sig skyldiga till. När det gäller den spekulativa filosofin är alla redo att instämma i Descartes och Rousseaus vackra teser som gick upp i en högre enhet i den kantska teorin om medborgarens autonomi. Men ifråga om praktisk politik och samhällets organisation lever de gamla hierarkiska uppfattningarna kvar som finner det självskrivet att somliga människor är födda till att befalla och andra till att lyda. De som stöder dessa uppfattningar bekymrar sig inte för den bristande överensstämmelsen mellan de filosofiska idealen och verkligheten. I stället skryter de med sin realism. De tror t.o.m. att de på hegelianskt manér har övervunnit motsägelsen genom att söka tillflykt till en historisk dimension och säger tröstande: man kan alltid hoppas att det kantianska riket skall uppenbara sig på historiens afton. Under väntans tid måste det finnas ledare i spetsen för tåget mot löftets land. Det förslöade folket vill kanske inte låta sig ledas genom enkel övertalning. Man måste först försöka med "övertygelse" och hjälper inte detta tillgripa "tvång",[21] "diskutera med gevären"[22] och även med pansarvagnar.
En absolutism som ställer "ledaren" över historien kan besluta att offra en eller två generationer för att påskynda tillkomsten av en bättre värld. I de "västerländska demokratierna" blir människorna formellt rådfrågade, men på sådana villkor att de inte är i stånd att fatta medvetna beslut. Det finns alltid en klyfta mellan de metafysiska teorierna om medborgarens autonomi och den praktiska politiken. Man kan inte avfärda de metafysiska spekulationerna som enbart abstrakta teorier. På dem bygger i själva verket vår civilisations moraliska värderingar. Det är i "deras ljus" som vissa utslag av rasism betraktas som ofrånkomliga. Det är på grund av att vi är fast övertygade om människornas fundamentala jämlikhet som vissa former av utsugning förkastas och i alla avseenden är så outhärdliga att de ovillkorligen leder till en befriande katastrof.
Men paradoxalt nog tycks det vara tillräckligt att härskaren och utsugaren är övertygad om sin goda avsikt att verka som befriare och om det nödvändiga i en temporär despoti för att han skall gälla som en välvillig upplyst monark. Sedan blir det lättare att erkänna att det finns två klasser, och att de förödmjukade till och med skall vara tacksamma mot den härskande klassen som betraktar dem som ett medel för sociala framsteg och som efter att ha tillskansat sig monopol på legitimt våld leder dem mot ökat välstånd genom tvångsarbete och tvingar dem under hot om dödsstraff att riskera sina liv i "rättfärdiga krig". Dessutom skall detta i detalj reglerade tvångsarbete för att skapa produkter som inte tillhör dem som skapat dem betraktas som en gåva av de härskande klasserna som haft godheten att investera sitt kapital i räntabla företag. Långtifrån att ifrågasätta det skandalösa i denna klassindelning vill man övertyga de utsugna om vilka ojämförliga och oersättliga förmåner de åtnjuter tack vare kloka, kunniga och välvilliga utsugare. Det är förvånande att antirasister och de som med rätta är indignerade över utsugningen av arbetarna så lätt accepterar att den "lägre klassen" låter sig ledas som en fårskock av en intelligent och utbildad minoritet.
En del tror emellertid att de kan komma ifrån motsättningen mellan jämlikhetsprincipen och förmyndarsamhället genom att angripa problemet på principiell nivå. Marx och i viss mån Freud har historiska förklaringar till denna konflikt och anser att man kan övervinna den genom att ändra de sociala villkoren. Marx hävdar att den revolutionära praxis som konkret skall förverkliga jämlikheten inte kan komma utifrån genom någon frälsare. Arbetarna måste befria sig själva. De är inte beroende av andras nåd. Arbetarnas växande medvetenhet om det outhärdliga i deras situation och de teoretiska reformatorernas konkreta utformning av ett annat samhälle, och framför allt arbetarnas kamp, är grundtemat hos Marx. Det är därför som Marx sätter sin lit till en autonom och spontan arbetarrörelse. På det sättet skall genom människornas ingripanden den gamla drömmen bli verklighet och filosofin stiga ner från sin himmel till jorden, eller för att begagna Marx egna ord, "proletariatet skall förverkliga filosofin".
Vi kan jämföra detta betraktelsesätt med de förkalkade modeteser, som överallt bara ser eviga strukturer och i historiens "rörelser" endast färdiga och hopplösa variationer som i en "mobil" av Calder, och inte kan föreslå någon annan handling än kontemplation inför en havskyrkogård. Vad som är mest besynnerligt för att inte säga löjligt är att se dem hålla på att skriva i sanden. Men det spelar ingen roll, historien skall gå vidare och sopa undan deras teorier om historien eller förhistorien.
Vad som betyder något för oss är att veta vad vi bör göra för att förverkliga tankens och handlingens dialektik. Filosofins "teoretiska praktik" har genom att förkunna allas jämlikhet visat oss att vår uppgift inte är att drömma om oss själva som ett guds egendomsfolk. Den är i stället att skapa en värld där den teoretiska praktikens ideal omsatts i en praktisk teori.
Vid nedstigningen från den filosofiska teorins himmel till den praktiska politikens jord är det befogat att referera till Lenin, inte bara för att han var en handlingsmänniska utan även för att han utarbetat en revolutionär teori som står i bjärt kontrast till Marx uppfattning. Att Lenin i allt väsentligt bekände sig som lärjunge till Marx är en annan historia. "Utan en revolutionär teori kan det inte finnas någon revolutionär rörelse",[23] skrev Lenin. Det heter vidare: "Endast ett parti som leds av en avantgardistisk teori kan spela rollen av ett kämpande avantgarde."[24] Lenins historiska framgång ger som sig bör extra tyngd åt hans teori, och det är därför som teserna i Vad bör göras? förtjänar ett särskilt noggrant studium.
Lenin har utgått från ett empiriskt betraktelsesätt. Han framhåller att från slutet av 1800-talet kan de som vill förändra samhället inte längre lita på en automatisk utveckling av motsägelserna inom kapitalismen. Den stora massan av proletärer är nämligen inte medveten om att den blir utsugen, och en minoritet av arbetare försöker till och med liera sitt öde med en gradvis förbättring av levnadsvillkoren inom det kapitalistiska samhällets ram. Det är nu Lenin ställer frågan "Var skall man börja?"[25] och mera allmänt "Vad bör man göra?". Lenin härleder sitt svar ur ett postulat som står i motsättning till det marxistiska. Han sätter ingen lit till arbetarnas spontanitet och uttrycker sig rakt på sak:
"Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen av egen kraft endast kan utforma en tradeunionistisk medvetenhet, d.v.s. en övertygelse om det nödvändiga i att sammansluta sig i förbund, att kämpa mot arbetsgivarna, att kräva att regeringen genomför en och annan för arbetarna nödvändig lag, o.s.v. Socialismens lära växte däremot fram ur de filosofiska och ekonomiska teorier som utarbetades av bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella. Den moderna vetenskapliga socialismens grundläggare, Marx och Engels, tillhörde själva på grund av sin sociala ställning den borgerliga intelligentsian. På samma sätt uppstod också i Ryssland socialdemokratins teorier helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt. Den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland revolutionärt-socialistiska intellektuella."[26]
Då han inte kunde stödja denna tes på de "socialistiska grundläggarnas" skrifter,[27] tog Lenin sin tillflykt till ett vittnesmål av Kautsky, som då var den obestritt främste marxisten, den andra internationalens halvofficielle teoretiker som känt Marx och Engels och uppskattats av dem. "För att komplettera det ovan sagda skall vi anföra följande högst befogade och viktiga uttalande av Karl Kautsky",[28] skriver Lenin som syftar på Kautskys inlägg vid det österrikiska socialdemokratiska partiets kongress 1901. Denne vände sig mot en föreslagen revision av det österrikiska partiprogram som antogs i Hainfeld 1889. Victor Adler ville förnya programmet, och Kautsky vädrade ett försök att smuggla med några av Bernsteins teser. Den av Lenin citerade texten är hämtad ur Die Neue Zeit[29] och lyder:
"Många av våra revisionistiska kritiker antar[30] att Marx skulle ha påstått att den ekonomiska utvecklingen och klasskampen skapar inte endast förutsättningarna för den socialistiska produktionen utan också direkt medvetandet (kurs. av K.K.) om dess nödvändighet. Sedan invänder dessa kritiker att England som är det mest avancerade av alla kapitalistländer är mera fjärran från detta medvetande än alla andra länder. Av den nya formuleringen att döma skulle man kunna tro att också den österrikiska programkommissionen delar den föregivna 'ortodox-marxistiska' ståndpunkt som vederlagts av det engelska exemplet. Förslaget hävdar: 'Ju mer kapitalismen utvecklas, desto mer kommer proletariatet att växa, och ökande tvång kommer att öka dess möjligheter att bekämpa kapitalismen. Proletariatet kommer till medvetande' om socialismens möjligheter och nödvändighet. I detta sammanhang framträder det socialistiska medvetandet som ett nödvändigt och direkt resultat av den proletära klasskampen. Som lära har socialismen självfallet sin rot i de nuvarande ekonomiska förhållandena på samma sätt som proletariatets klasskamp. Den framgår precis som denna ur det armod och elände som kapitalismen skapat bland massorna. Men socialismen och klasskampen uppstår sida vid sida, inte ur varandra, och under olika förutsättningar. Ett modernt socialistiskt medvetande kan endast uppstå på grundval av djupgående vetenskaplig insikt. I själva verket är den moderna ekonomiska vetenskapen lika mycket en förutsättning för den socialistiska produktionen som exempelvis den moderna tekniken, men proletariatet kan inte med bästa vilja skapa vare sig det ena eller det andra. De uppstår båda ur den nutida samhälleliga processen. Men vetenskapens bärare är inte proletariatets[31] utan den borgerliga intelligentsian. (kurs. av K.K.) Den moderna socialismen har ju också uppstått hos enskilda personer av detta skikt, och genom dem överfördes den först till intellektuellt framstående proletärer som sedan för in den i proletariatets klasskamp där förhållandena så medger. Det socialistiska klassmedvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån (von Aussen hineingetragenes) och inte något som framgått spontant (urwüchsig) ur den. I överensstämmelse härmed säger också det gamla Hainfeldprogrammet alldeles riktigt att det är socialdemokratins uppgift att inympa hos proletariatet (bokstavligen: mätta proletariatet med) medvetande om dess ställning och dess uppgift. Men detta skulle inte vara nödvändigt om medvetandet växte fram av sig själv ur klasskampen."[32]
Efter detta långa Kautskycitat broderar Lenin vidare med tillförsikt: "Eftersom arbetarmassorna själva inte kan utarbeta någon självständig ideologi, kan frågan endast ställas så här: borgerlig eller socialistisk ideologi?[33] Vi lägger framför allt märke till Lenins kraftfulla polemiska metod och hans förenklingar. Kautsky skiljer mellan socialism (formulerad av intelligentsian) och (arbetarnas) klasskamp men framhåller att de har samma rot, nämligen de "ekonomiska förhållandena" inom det kapitalistiska systemet. Kautsky skulle under inga förhållanden komma på idén att framställa arbetarnas klasskamp som inspirerad av en borgerlig ideologi under förevändning att den inte överensstämde med "socialistisk", d.v.s. marxistisk teori. Lenin har en motsatt uppfattning. Visserligen medger han att "arbetarna" kan "delta i utarbetandet" av socialismen, men efter att ha citerat Proudhon och Weitling, gör han den besynnerliga reservationen att "de inte kan delta i sin egenskap av arbetare".[34] På detta skulle man kunna svara att när Marx skrev Kapitalet deltog han inte i utarbetandet av socialismen "i sin egenskap av borgare" och att borgarna kan vara lika omedvetna om att de är utsugare som arbetarna om att de blir utsugna. Lenin ville till varje pris ogiltigförklara vad han kallade "dyrkan av spontaniteten", ja, till och med "knäfall för spontaniteten",[35] och han skydde inga medel.
De otaliga polemiska skrifter som Lenin strödde omkring sig i det här ämnet gick ofta in på detaljer, men kritiken kan sammanfattas i följande fem punkter.
1. Spontanitetsteorin är borgerlig
2. Den sammanfaller med ekonomismen
3. Med omedvetenheten
4. Med terrorismen
5. Den är tecken på lättja, feghet och dumhet.
Det kan invändas att denna skrift av Lenin är ett tillfälligt opus och att han senare medgett att han gjort sig skyldig till medvetna förvrängningar.[36] När Lenin försäkrar att det inte handlar om revidering av marxismen utan om en taktisk fint, gör han själv skickliga taktiska manövrer i syfte att försäkra sig om de ryska partiteoretikernas välvilja. Det gäller åtminstone att inte stöta sig med dem. Det lyckades med Plechanov som vid det ryska socialdemokratiska partiets andra kongress (17 juli-10 augusti 1903) stödde Lenin och försvarade honom mot Martynov med orden: "Lenin har inte skrivit en rad filosofisk historia, bara en polemisk artikel."[37] Men det skulle inte dröja länge innan Plechanov ångrade sitt uttalande. I Iskra nr 70 (25 juli 1904) och nr 71 (1 augusti s.å.) tog han ytterst skarpt avstånd från de antimarxistiska teserna i Vad bör göras? och förklarade, i en artikel rubricerad "Bättre sent än aldrig", att om han föregående år låtit Lenins misstag passera opåtaltat, så var det därför att han "aldrig betraktat Lenin som teoretiker, inte ens som en obetydlig sådan". Han hade nämligen funnit honom "organiskt oförmögen till dialektisk tankeverksamhet".[38] När han slutligen insåg att Lenins "teoretiska upptåg" i Vad bör göras? tagits på allvar av de militanta och att Lenin "outsägligt lycklig över den popularitet han förvärvat genom sin avvikelse från marxismen"[39] utvecklades mot "diktaturen"[40] slog han äntligen larm.[41] Trots att Lenin då och då gjorde modesta uttalanden övergav han aldrig sina väsentliga positioner, vilket historien övertygande har visat. De 21 villkoren för inträde i den kommunistiska internationalen som antogs ca tjugo år senare var bara en praktisk kodifiering av lärosatserna i Vad bör göras? De tankegångar Lenin utvecklat har visserligen varierat allt efter de taktiska behoven, men teserna i Vad bör göras? är så väsentliga för den historiska "leninismen" att vi mera detaljerat skall analysera och kritisera de fem punkterna här ovan i tur och ordning. Vi skall inte här försöka psykoanalysera Lenin för att få veta "vad han egentligen skulle ha velat säga". Det räcker med att konstatera att vad han sagt är fullkomligt klart, och att alla revolutionärer som åberopar Lenin medvetet tillämpar denna doktrin.
I Vad bör göras? återkommer Lenin gång på gång till denna identitet mellan spontaniteten och borgarklassen: "Varje knäfall för spontaniteten i arbetarrörelsen, varje förringande av 'det medvetna elementets' roll, av socialdemokratins roll, visar (...) att den borgerliga ideologins inflytande på arbetarna förstärks."[42] Och lite längre fram: "Den spontana utvecklingen inom arbetarrörelsen slutar (med) att den underordnas den borgerliga ideologin, ty den spontana arbetarrörelsen är tradeunionism och Nur-Gewerkschaftlerei. Tradeunionismen innebär helt enkelt borgarklassens ideologiska förslavande av arbetarna. Därför är det vår uppgift, socialdemokratins uppgift, att bekämpa spontaniteten, att dra bort arbetarrörelsen från tradeunionismens spontana strävan att komma under borgarklassens vingar och föra in den under den revolutionära socialdemokratins vingar."[43] Man återfinner, ord för ord, samma formuleringar femtio sidor längre fram. Lenin tycker sig ha så säkra bevis för sina påståenden att det räcker med att upprepa. Fallet England är för honom en helt övertygande demonstration.
Det är riktigt att man bland Marx lärosatser kan finna element som stöder denna tes. Han hävdade att det alltid är de härskande klassernas idéer som präglar samhället, och vid flera tillfällen blev Marx och Engels besvikna på arbetarklassens hållning. Det finns många vittnesbörd om detta i deras brevväxling.[44] Men dessa nedslående attityder som arbetarklassen visade var ingalunda "spontana". De var tvärtom påtvingade utifrån, och här finns verkligen skäl att tala om proletariatets alienation. För Marx liksom för filosoferna gäller att en människa är spontan om hon fritt kan fatta sina egna beslut och inte är underkastad yttre tvång. När proletariatet inser att det sugs ut och förslavas av borgarklassen, behöver det inga uppmaningar. Den proletära rörelsen är enligt Marx en spontan rörelse i den meningen att insikten om orättfärdigheten kan ta sig uttryck i flammande protester mot denna orättvisa utan någon förmedling av ett upplyst avantgarde. Det är detta som kallas "spontanitet". Genom att sammanblanda den äkta spontaniteten med de stereotypa reaktionerna hos varelser som styrs av betingade reflexer, begår Lenin - avsiktligt eller inte - ett grovt misstag. Denna fumliga sammanblandning av autonomi som resultat av intellektuell verksamhet och automatism som bara är en mekanisk reflex kan bara förklaras av en önskan att till varje pris "bevisa" nödvändigheten av en "apparat" som manövreras av en minoritet.
När Lenin några månader senare skall demonstrera behovet av denna apparat och förklara varför den så lätt tolereras av arbetarklassen, glömmer han egendomligt nog att han satt likhetstecken mellan spontaniteten och borgerliga tänkesätt. Till Rosa Luxemburgs häpnad prisar han proletariatet för att det i sina organisationer imiterar de hierarkiska strukturer som kapitalisterna tvingat på arbetarna. Han hånar "de pretentiösa fraserna" om "proletariatets självfostran" och fördömer vissa intellektuellas motstånd mot "centralismen" och lovordar proletariatet för att det "uppfostras till organisation genom hela sitt liv".[45] Och för att man inte skall missta sig på vad han menar tillägger han några sidor längre fram: "Det kapitalistiska samarbetet som grupperat och disciplinerat proletariatet har gett det en inriktning och ställt det i spetsen för andra arbetande och utsugna folklager".[46] Därpå definierar han marxismen som "en ideologi för ett proletariat som uppfostrats av kapitalismen".[46] Han preciserar: "Den disciplin och organisation som den intellektuelle borgaren har så svårt att underordna sig, tillägnar sig proletariatet lätt tack vare 'fabriksskolan'."[46] Borgarklassen uppfostrar alltså arbetarna i sina fabriker genom att påtvinga dem en järnhård disciplin. Men vill de styra sig själva är de enligt Lenin förblindade av en borgerlig ideologi.
Denna beundran för det kapitalistiska samhällets organisation är ett konstant drag hos Lenin. Den 22 februari 1922 skriver han t.ex. i Pravda att det är nödvändigt att låta sig "undervisas av specialiserade och lärda borgare" (...) och att en "vetenskaplig och teknisk specialist som är borgare men kan sitt fack är tio gånger värdefullare för oss än en s.k. kommunist som vid vilken timme som helst på dygnet är färdiga att redigera 'teser' och slunga ut 'slagord'. ..."[47] För ögonblicket skall vi inte mera ingående diskutera detta problem, bara fråga oss hur pass allvarligt Lenin menade med att sätta likhetstecken mellan "spontanitet" och "borgerliga tänkesätt". Om kapitalismen var det värsta eller bästa han kunde tänka sig berodde helt på vilka argument som för tillfället passade Lenin bäst. Rosa Luxemburg avvisar i Iskra den 10 juli 1904 den leninistiska "autocentralismen" och förvånar sig över att Lenin "glorifierar fabrikens uppfostrargärning som bryter proletariatets förbindelse med disciplin och organisation". Han bevisar härigenom "en gång för alla att hans uppfattning om en socialistisk organisation är alltför mekanisk". Hon fortsätter med denna kommentar: "Det är inte bara fabriken utan även kasernen och den nuvarande byråkratin, kort sagt, hela den centraliserade borgerliga statsapparaten som hos proletariatet inskärper den av Lenin omtalade disciplinen." Därav följer att "det inte är genom att anamma kapitalistens påtvingade disciplin eller genom att utbyta denna mot en socialdemokratisk centralkommittés välde som arbetarklassen skall förvärva en ny disciplin." Och Rosa Luxemburg sammanfattar: "Lenins ultracentralism är inte till sitt väsen genomsyrad av en positiv och skapande anda utan av en steril nattväktaranda."[48]
Men detta är inte allt: för att befordra "övergången" mellan "spontaniteten" och "bourgeoisin" använder sig Lenin av kedjebevis. Han använder tradeunionismen som "bindestreck" eller brygga över klyftan. Men Lenin tar i dubbelt motto miste ännu en gång. Som vi ser i nästa punkt sammanblandar han spontanitet med ekonomism och förbinder till yttermera visso reformism med borgerlighet. Borgarnas tolerans mot reformismen märks endast under vissa konjunkturer, och här har Lenin tyckt sig finna fakta för nödvändigt samband. Under kristider tolereras inte de blygsammaste krav från arbetarklassen, och historien visar hur episodisk och tillfällig borgarklassens "reformism" har varit. När den känt sig hotad har den sannerligen inte tvekat att i den "formella demokratins" namn tillgripa väpnat våld. Leninismens bindestreck mellan borgarklass och tradeunionism är lika missvisande som dess försök att sätta likhetstecken mellan spontanitet och ekonomism.
Här försöker Lenin inte enbart säga att spontaniteten bara är borgarnas utnyttjande av proletariatets betingade reflexer. Han säger dessutom att spontaniteten är en följd av de ekonomiska processerna. I det förra fallet har arbetarna alienerats från borgarklassen, och i det senare är de, utlämnade åt sig själva, ingenting annat än den ekonomiska utvecklingens marionetter. Vi lägger ännu en gång märke till hur Lenin tömmer ordet på dess verkliga innehåll: till sin natur är spontaniteten en ursprunglig drivkraft, medan Lenin här bara vill se en följd. Det är just därför, säger han, som han vill framhålla det illusoriska i en sådan pseudo-spontanitet. Och det är alltså nödvändigt att närmare granska sambandet mellan arbetarrörelsen och spontaniteten.
Genom att rycka loss enstaka citat av Marx kan man få intrycket av att revolutionen följer samma lagar som himlakropparna i sin rörelse. I slutet av första bandet av Kapitalet står det t.ex.: "Den kapitalistiska produktionen alstrar sin egen undergång med samma ödesbundenhet som metamorfoserna i naturen äger rum." Här anknöt Marx till samma tankegångar som i Manifestet tio år tidigare: "I samma omfattning som storindustrin tillväxer rycks grundvalen för borgarklassens produktion och äganderätt till nyttigheterna undan dess fötter. Vad den i första hand har framalstrat är sina egna dödgrävare. Dess utplåning och arbetarklassens triumf är lika ofrånkomliga." Ur dessa texter härleder man lätt de "lättjans argument" som Bernstein erinrar om i förordet till den franska utgåvan av hans mest berömda bok: "Om socialismen är en objektiv historisk nödvändighet, är socialistpartiets strävanden det mest meningslösa man kan föreställa sig, ett veritabelt slöseri med krafterna."[49]
Det var utan tvivel Bernstein som Bukarin tänkte på när han skrev: "Vi känner till den vitt spridda sofismen som förkunnar det efterkapitalistiska samhällets oundvikliga tillkomst och som kommer oss att tänka på ett parti som kämpar för att framkalla en månförmörkelse."[50]
Men vad bekräftar i detta fall denna sofism? Ingenting annat än att människorna ingalunda är några själlösa ting utan levande varelser som måste befria sig från sina bojor för att i frihet kunna utveckla sitt innersta väsen. Om man har "glömt" dessa temata - huvudsakligen utvecklade av den unge Marx och som han aldrig desavouerade - i syfte att skapa en fundamental och godtycklig "klyfta", hjälper det inte att ta sin tillflykt till vetenskapliga plattityder och motsägelsefulla världsförklaringar. Vi ska inte djuploda dessa spörsmål. Det räcker med att observera att endast spontanitetsteorin kan rädda oss från de paradoxer som Lenin med nöd och näppe kom undan genom att se på proletariatet, åtminstone i de kapitalistiska länderna, som ohjälpligt splittrat, förtryckt och efterblivet.[51] Lenin kommer på så sätt undan ekonomismen, men bara genom att "glömma" de nyss citerade orden av Marx och genom att överlåta revolutionens sak på några yrkesrevolutionärer. En så blanquistisk uppfattning[52] avhånades av Marx i hans "Speech at the Anniversary of the People's Paper" den 19 april 1856, där han framhöll att revolutioner, i synnerhet 1848 års revolution, hade sin grund i ekonomiska orsaker och i ringa grad berodde på några "ledares" aktioner. "Ånga, elektricitet och vävmaskiner hade en betydligt farligare karaktär än medborgarna Barbés, Raspail och Blanqui som personer."[53] I en mening är uppfattningen om vägarna till en samhällsrevolution som de utvecklats i Vad bör göras? förmarxistiska och tämligen osammanhängande. Lenin opponerar sig visserligen mot Bernstein som förnekar "möjligheten att ställa socialismen på vetenskaplig grund och dess nödvändighet och ofrånkomlighet ur den materialistiska historieuppfattningens synvinkel".[54] Lenin vill inte gärna instämma i att han med sin uppfattning om proletariatet som "ohjälpligt" efterblivet närmar sig Bernsteins ståndpunkt.[55] Marx lära har helhetskaraktär, och om man avvisar proletariatets spontanitet, sammanblandar man den materialistiska historieuppfattningen med en vulgärmaterialism som i människorna bara ser lekbollar för de historiska förloppen. Det är därför som Lenins yrkesrevolutionärer verkar så ineffektiva i sina strävanden.
Det är sant att Lenin inte tar sådana hänsyn, och då han sätter likhetstecken mellan "spontanitet" och "ekonomism", visar detta att kritiken av den opolitiska, fackliga verksamheten enbart rör de materiella förbättringarna för de anställda i företagen. Men den fackliga kampen är inte mindre spontan än den politiska. Proletariatet tycks alltid uppleva ett samband mellan dessa kampformer. Teorin om den fackliga kampens politiska karaktär - det är detta Lenin kallar ekonomism - har i första hand hävdats av fackliga ledare som inte velat underkasta sig politikernas ok.
Men arbetarrådens krav på ett totalt samhälle har inneburit en revolt mot förmyndarsamhället som inte enbart har hållit sig inom de ekonomiska gränserna.
I tillfällig glömska av dessa teser medger Lenin: "De primitiva upploppen uttrycker redan ett uppvaknande. Arbetarna har förlorat den sekelgamla tron på stabiliteten hos den samhällsordning som förtryckt dem."[56]
Lenins huvudinvändning mot spontanitetsteorin torde vi finna i följande avsnitt som behandlar hans tes om likhetstecknet mellan "spontanitet" och "brist på medvetenhet".
I början av sitt kapitel om "Massornas spontanitet och socialdemokratisk medvetenhet"[57] skriver Lenin: "Det finns olika slag av spontanitet." Man hade således väntat sig att han skulle presentera ett flertal lätt definierade former. Men han skiljer bara mellan två slags "spontana reaktioner". Han nämner 1860- och 1870-talens ryska strejker som följdes av "spontan" förstörelse av maskiner och jämför dem med 1890-talets "medvetnare" aktioner. Lenin sammanfattar: "Detta visar oss att det spontana elementet endast är en medvetenhetens embryoform."[58] Och än en gång sammankopplar han begreppen "spontanitet" och "omedvetenhet".[59] Denna instinktiva (spontana) omedvetenhet manar socialisterna att skynda till undsättning, anser Lenin.[60]
När han för tredje gången likställer begreppen sker det dock inte lika godtyckligt som tidigare. Det är förvisso så att ordet "spontan" i en bemärkelse betecknar "det som sker utan viljans inblandning" eller, mera exakt, det som sker och tar sig uttryck utan "tanke eller beräkning". På samma sätt menade Marx när han talade om proletariatets "autonoma rörelse" att han litade till att arbetarklassens kollektiva instinkt gav den förmågan att "spontant" välja rätt attityd. Medan den intellektuelle endast med fantasins hjälp kan "tänka sig in i" proletariatets situation, behöver proletärerna bara objektivt uppleva sin egen situation för att få en faktisk uppfattning om sin utsugning. Denna "privilegierade" ställning kommer dem att reagera på riktigt sätt. Den "spontana" förstörelse av maskinerna som Lenin gycklade med var för arbetarna ett sätt att objektivt utkräva vissa villkor för maskinernas användning. Bara en ytlig bedömare är oförmögen att se dialektiken i denna alltför tydligt "reaktionära" handling. Då den härskande klassen sprider för sig själv förmånliga idéer och föreställningar till alla andra befolkningslager, kan naturligtvis inte arbetarklassen undgå att smittas, och det händer ofta att den luras att träffa val som står i direkt strid mot dess egna intressen. Detta förtryck från den härskande klassen berövar den allmänna rösträtten sitt innehåll och leder till s.k. formell demokrati.
Denna godtrogenhet har framför allt sin grund i att arbetarklassen bara rådfrågas på opinionsplanet och aldrig med utgångspunkt från dess praktiska erfarenheter. Vi skall återkomma till denna distinktion. Just nu skall vi bara konstatera att Lenin som i den "proletära spontaniteten" bara såg omedvetenhet på borgarmanér blandade ihop begreppen. Han rörde samman de idéer som den härskande klassen inpräntat i proletariatet med proletariatets egna idéer. Med oförvillad blick kan man däremot se att de borgerliga intellektuella inte har till uppgift att inympa sanning i proletariatet, bara söka förstöra det borgarklassen har uträttat. Den borgerliga intelligentsian kan bara bli ett motgift till borgarklassens förgiftning av proletariatet, och det är sannerligen en stor uppgift. Genom att krossa den härskande klassens ideologiska förtryck befriar intelligentsian proletariatet och skänker det möjligheter att ge uttryck för äkta spontanitet. Proletariatet är inte blint, bara förblindat, och spontanitetens rätta natur är inte omedvetenhet. Utplåningen av den härskande klassens ideologi återger ordet "spontanitet" dess rätta innebörd och ger var och en möjlighet att handla på "eget initiativ utan att lockas eller tvingas av andra". Vi ser här hur Lenin överger den marxistiska uppfattningen om proletariatet genom att sammanblanda dess yttre uppenbarelse och innersta väsen, d.v.s. genom att som innersta väsen uppfatta den yttre uppenbarelse som borgarklassen påtvingat proletariatet. Man skulle kunna svara Lenin med att hans kritik av den proletära spontaniteten är av borgerligt ursprung, emedan han i proletariatet bara ser en "oförbätterligt efterbliven" massa som måste räddas mot sin vilja av en organisation bestående av yrkesrevolutionärer som "utifrån" (från vilken himmel?) kommer med revolutionens frö som ett nytt, glatt evangelium. Det är just på det sättet borgarna ser på tingen. De tror att arbetarna håller sig lugna så länge de inte hetsas av "pådrivare". Den leninistiska uppfattningen av de intellektuella som sanningens budbärare till massorna syftar till att väcka beundran för "ledargenier", och det är denna uppfattning hos Lenin som är roten och upphovet till den famösa "personkulten". Vi skall återkomma till detta.
Om Lenins föregående tes vid en första anblick kunde verka sannolik, är det fjärde av hans påståenden sannerligen förbryllande. Men Lenin fastslår kategoriskt: "Ekonomisterna och dagens terrorister har en gemensam rot, nämligen dyrkan av spontaniteten."[61] Lenin är säkert mycket medveten om den överraskande fortsättningen:
"Vid första anblicken kan vårt påstående verka paradoxalt; så stor är synbarligen skillnaden mellan dem som lägger tyngdpunkten på vardagskampen och dem som uppmanar enskilda människor till offervillig kamp. Men det är ingen paradox. Ekonomisterna och terroristerna böjer knä för olika poler av den spontana rörelsen. Ekonomisterna för spontaniteten i 'den rena arbetarrörelsen' och terroristerna för spontaniteten i den lidelsefulla indignationen hos intellektuella som saknar förmåga eller möjlighet att knyta samman det revolutionära arbetet med arbetarrörelsen till ett helt."[62]
Lite längre fram preciserar han: "De intellektuella för kampen av egen kraft och naturligtvis med terrorns hjälp."[63] Man förstummas inför en så illistig och spetsfundig turnering. Till och med de som har så föga förtroende för arbetarna att de handlar utan deras vetande - det kan vara små blanquistgrupper eller enskilda terrorister - skulle alltså ha samma principer som förkämparna för arbetarnas spontanitet! Här ser vi Lenin vifta med en minsta gemensam nämnare: den ensamme terroristen ger sig själv en viss autonomi och fattar i den meningen "spontana" beslut, men man kan inte av detta dra slutsatsen att det skulle finnas någon anknytning mellan "terrorism" och "spontanitet". Låt oss ta ett exempel. Poeterna lyder inte heller under någon centralorganisation men genom att begagna Lenins knep skulle man även kunna hänföra dem till spontaniteten. Det skulle för övrigt vara riktigare. Poesin är i högre grad en autonom aktivitet än terrorismen som kan tas i bruk av centralorganisationer för yrkesmördare, alltså rena bödlar. Vad Lenin i själva verket förebrår den enskilde anarkisten är inte hans terrorism utan hans individualism, hans vägran att lyda en centralmakt, vilket Lenin behändigt tolkar som brist på kontakt mellan "det revolutionära arbetet och arbetarrörelsen". Lenins knipslughet framträder i denna kritik. Tyder man den naivt kan man förledas tro att han förebrår den ensamme terroristen för att han inte står i förbindelse med proletariatets autonoma massor. Men enligt Lenin kan dessa massor bara höja sig till en viss reformistisk nivå och agera efter borgarklassens spelregler, och man frågar sig vad terrorister skulle ha för glädje av kontakt med en sådan arbetarrörelse. Arbetarklassen får enligt Lenin sitt värde genom sina herrar, de intellektuella som utgått ur borgarklassen. Det enda man kan förebrå den enskilde terroristen är alltså hans vägran att godta de revolutionära ledarnas rangrulla. Vi kan alltså inte i det fallet se någon förbindelse mellan terrorism och spontanitet. Om man till varje pris söker efter förbindelser, skall man inte finna dem mellan terrorism och tradeunionism eller mellan terrorism och spontanitet, utan snarare finns det föreningsband mellan den leninistiska centralismen och terrorismen. Om det finns yrkesrevolutionärer som begripit det som massan inte förstått och om dessa revolutionärer är en minoritet, förvissad om Sanningen och Godheten, varför tvekar de i trängda lägen att begagna terror? Den revolutionäre ledaren kan i allmänhet inte åberopa sig på "traditionella" chefers hänvisning till sin ålder och erfarenhet. Den leninistiske ledaren som tvingat sig på en massa som han uppfattar som oformlig och fördummad varken kan eller får vara en "rationell" ledare som appellerar till andra människors bifall med förnuftsskäl. Då återstår ingen annan möjlighet än att bli en "karismatisk" ledare av den typ som Max Weber beskriver. Ett slags gud för de okunniga massor som tror att han kommit med sanning och frälsning. Om en dylik herre med försynens nåde saknar charm, har han desto större behov av terror som kan innebära allt möjligt från censur till koncentrationsläger. En statsapparat av den här typen som man tror vara nödvändig på grund av att massorna inte anses kunna tänka eller på sin höjd tänka dåligt kan bli en permanent institution vars huvudsakliga funktion är att hindra allt fritt tänkande, det dödligaste av alla hot mot statsapparatens existens. Detta medgav femtio år efter oktoberrevolutionen den sovjetiske författaren Gregori Svirski[64] i ett inlägg den 16 januari 1968 inför en kommunistisk författarkongress i Moskva: "Den totala frånvaron av debattböcker är ett synnerligen allvarligt symptom. Det visar att man inte behöver människor som tänker. Den som tänker under rådande egenmäktiga förhållanden är i de onda tankarnas våld."[65]
Är det principerna i Vad bör göras? som fått sådana konsekvenser? frågar kanske någon. Man skulle kunna svara att Lenin medgav en fri debatt inom partiet. Han godtog den så länge han saknade medel att förhindra den. Men debattförbudet har sin rot i centralismen, och det var på Lenins begäran som den tionde partikongressen i mars 1921 antog en resolution som förbjöd oppositionen att yttra sig. I sitt anförande med överskriften "Sammanfattning av verksamhetsrapporten" förklarade Lenin: "Vi har använt mycket tid för att diskutera och jag måste säga att nu är det bättre att 'diskutera med gevären' än med teser som prisas av oppositionen (...). Jag tycker att kongressen bör komma fram till följande slutsats, den bör besluta att det får vara slut på all opposition, vi har haft nog av opposition."[66] De intellektuella av borgerligt ursprung som utropat sig som sanningens budbärare till proletariatet kunde ju inte gärna förkunna olika sanningar för detta proletariat och medge diskussioner av dessa sanningar. Alla centraliserade institutioner tenderar naturligtvis till att stadfästa en enda ortodox lära.
Detta gäller framför allt institutioner som inte medger någon insyn i förvaltningen. De intellektuella leninisternas politiska apparat bygger inte på någon annan grund än den sanning som förkunnas av en intellektuell elit (som kan reduceras till en enda person) och dess väsentliga innehåll kan inte ifrågasättas eller ens bli samtalsämne. Vem skulle för övrigt en dialog föras med? Med den utsugande borgarklassen? Med ett proletariat som är förslöat och omedvetet, och bara intresserar sig för de små förbättringar av levnadsvillkoren som medges inom det aktuella systemets ram. Det är under alla förhållanden bara profeterna som kan utbyta tankar. Varje annan attityd måste präglas av följsamhet eller för att använda Lenins målande uttryck: "Svansviftning".
Socialdemokratin skulle enligt Lenin spela rollen av en "ande" som inte bara svävar över den spontana rörelsen utan också "lyfter denna i nivå med sitt program".[67] Den består inte i att "hänga rörelsen i svansen", vilket inte skulle gagna till någonting och i värsta fall vara "synnerligen skadligt". Att upphöja denna följsamhets taktik till princip är inte enbart "opportunism utan rena svansviftningen".[68] Och efter att ha fördjupat sig i ämnet tillägger han längre ner: "Det finns människor som knäfaller för spontaniteten, tillber den och försjunker i religiös kontemplation (Plechanovs ord) inför det ryska proletariatets 'bakdel'."[69] Vad innebär dessa målande värderingar? Låt oss studera vad som tidigare "fastslagits". Vi har fått veta att proletariatets "spontana" manifestationer är "borgerliga" och "omedvetna", och då är det inte svårt att lista ut vad man måste tänka om dem som traskar i gåsmarsch efter ett sådant proletariat, och Lenin illustrerar detta med lustiga oförskämdheter. Hur kommer det sig egentligen att politiker som nästan alltid är så måna om att vara ledare intar denna attityd? Lenin finner bara en förklaring: lättja och slöhet. Efter att Martynov deklarerat att det inte tjänar den stora saken att utså misstro och hat mot regeringen, ty revolutionens mål kan inte uppnås förrän det utvecklats "krafter i samhället som är tillräckligt aktiva" för att störta tsarismen, gjorde Lenin följande kommentar: "Här ser vi, må vara inom parentes, den välkända ivern - att intensifiera massornas aktivitet, medan man tyglar sin egen."[70] Men det är inte bara frågan om en liten parentes. Lenin brännmärker på nytt "dessa blöta revolutionärer som sitter och tvekar över sina teoretiska problem" och försvarar "sin tröghet med hänvisning till massrörelsernas spontanitet".[71] Men, försäkrar han, "kampen mot den politiska polisen kräver speciella kvaliteter. Den kräver yrkesrevolutionärer."[72] Det är dessa som "ledda av en sant revolutionär teori" kan "resa sig i hela sin längd och utveckla en jättes krafter"[73] och de kan också "injaga respekt hos sina motståndare."[71] I Ryska socialdemokratins historia framhåller Martov att Lenin hävdade hur nödvändigt det var att rörelsen styrdes "uppifrån och med fasthet av en kärna av energiska, sammansvetsade yrkesrevolutionärer".[74]
Martov tillägger att Lenin införde en "veritabel kult" av dessa yrkesrevolutionärer. Han betraktade dem som "hävstänger som gjorde det möjligt för partiet att sätta väldiga massor i rörelse och manövrera dem i klasskampen mot enväldet. Denna kult kom att prägla tillkomsten av partiorganisationen. Lenin gjorde inga eftergifter vare sig åt valprincipen eller åt kravet på att partimedlemmarna skulle kunna utöva demokratisk kontroll av partiledningen.[74] Det är inte bara Martov som framfört denna åsikt. I en broschyr som utgavs 1904 i Genève turnerar Trotskij skickligt beskyllningen för "svansviftning", och framför allt vänder han sig med profetisk kraft mot den ytterst farliga leninistiska "centralismen". (Han skulle emellertid glömma den faran sedan han 1917 inbjudits att dela makten.) Trotskij tar förvisso inte "ekonomisterna" i försvar, men han ser inte i leninismen någon rättelse av deras misstag. Den gör bara ett misstag av motsatt slag.
Om ekonomisterna inte leder proletariatet därför att de släpar efter i kön, så leder inte heller "politikerna" proletariatet på grund av att de själva fyller dess funktioner. Om ekonomisterna smiter ifrån de väldiga uppgifter som måste lösas genom att "hänga i historiens svans", så har politikerna löst problemet genom att försöka få historien att traska bakom deras svans.[75]
För Trotskij var denna pretention inte enbart löjlig. Han insåg att den kunde få farliga konsekvenser och blev kusligt sannspådd i sin förutsägelse att en diktator kunde lägga hela partiet under sig. Trotskij myntade i detta sammanhang uttrycket "substitutism", som han definierade som en ambition att "vilja tänka för proletariatet".[76]
Det är lätt att se hur Marxcitaten i början av detta kapitel går stick i stäv mot Lenins teser, men viktigare än att testa deras marxistiska halt är att genom en analys av den s.k. demokratiska centralismen bilda sig en uppfattning om deras politiska konsekvenser. En sådan undersökning är angelägen, då Lenins kritik av "proletariatets spontanitet" uppenbarligen inte hade något annat mål än att röja väg för "yrkesrevolutionärerna". Lenin har inte ansträngt sig att fatta vad Marx menade med "proletär spontanitet". Han nöjer sig med att i klump sammanställa en rad nedsättande omdömen som inte tål en närmare granskning. Skulle någonting verkligen vara inspirerat av borgerliga tänkesätt, så är det uppfattningen att revolutionens sak bör anförtros åt en "liten organisation behärskad av specialister" och att inte visa något som helst förtroende för "arbetarnas spontanitet". Hur kan för övrigt spontaniteten som är ett mänskligt initiativ avfärdas som ett resultat av "de ekonomiska processernas automatik"? Kan man påstå att spontaniteten, som på det mänskliga planet är detsamma som frihet, bara skulle vara ett slumpval av omedvetenheten? Är inte terrorismen i högre grad de organiserade minoriteternas (totalitära stater, arméer, poliskårer och ligor) privilegium än den "proletära spontanitetens"? Det är förbluffande få människor som fallit offer för våld från det hållet. Beträffande den "moraliska" anklagelsen för "följsam lättja", så har denna sedan historiens början förlamat ett otal optimistiska och sangviniska aktivister. Förakt för andra människors tankar och förbud mot deras åsikter avslöjar - förutom inbilskhet - en lättja av annat slag. Lenin har med sina ytliga, konstlade och uppdiktade assimilationer överskattat läsarnas "följsamhet".
Sedan jag fastslagit att Lenins kritik av spontaniteten för vilse, är det motiverat att gå vidare i granskningen av det system som han prisar: centraliserat minoritetsstyre av partiapparaten.
<- Kapitel 1 | Kapitel 3 ->
Innehåll
[1*] I själva verket är detta Engels sammanfattning av Zürichkommitténs ståndpunkt, vilken han kritiserar. Engels hävdar vidare raka motsatsen till vad K. Papaioannou påstår: "Vid grundandet av Internationalen formulerade vi stridsropet: Arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk. Vi kan alltså inte slå följe med folk som öppet förklarar att arbetarna är för obildade för att kunna befria sig själva utan först uppifrån måste befrias genom filantropiska stor- och småborgare." (Engels, 1879) ... "Icke heller senare har det fallit oss in att tillbakavisa det." (Engels, 1890) - MIA.
[1] Det är olyckligtvis denna omedelbara förbättring av levnadsvillkoren för hela folket som varit minst synlig efter expropriationen av privatkapitalet i Sovjetunionen och folkdemokratierna. Denna lakun har sannolikt även inverkat på mentaliteten hos de avancerade i-ländernas "arbetararistokrati".
[2] Lenin refererar här till slutet av Manifestets andra del: "Det gamla samhället med sina klasser och klassmotsättningar får ge plats för en organisation där den enskildes fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling."
[3] Lenin, Oeuvres: Edition en langues etrangères. Moskva, 1961, del 31, s. 189-190.
[4] Ibid., s. 196.
[5] Om man vill ha ett humoristiskt bevis för denna böjelse skulle man kunna åberopa Marcel Olliviers memoarer. Han prisar Lenin för att denne vid tredje internationalens grundande framhållit att revolutionen inte var oundviklig och Victor Serge (Mémoires d'un révolutionnaire) rosas för att han hävdat en motsatt uppfattning (La chimère que j'ai poursuivie, s. 183).
[6] Se nr 5-6, mars-juni 1968.
[7] Bibl. de la Pléiade I, s. 469.
[8] Kommunistiska manifestet, s. 172 (kurs. av oss).
[9] Citat från Rubels "Den första arbetarinternationalen" i Cahiers de l'ISEA, 8 aug. 1964, s. 4.
[10] Ibid., s. 4.
[11] Se vår studie "Marxism och kommunism", s. 79-111.
[12] Familjens, privategendomens och statens ursprung, Paris Ed. soc. 1954, s. 159, och slutet av förordet 8 okt. 1885 till "Avslöjanden om kommunistprocessen i Köln", i: Karl Marx devant les jurés de Cologne, Ed. Costes, s. 99-100.
[14] Här rör det sig om en välkänd iakttagelse av Engels i Anti-Dühring, Ed. soc, s. 215.
[15] Les mots [Orden], Paris, 1964, s. 213.
[16] I Quatrième Méditation och Discours de la Méthode, Bibl. de la Pléiade 1949.
[17] Descartes, Introduction et choix par J. P. Sartre, Genève, 1946, s. 18.
[18] Avhandling om metoden, s. 91-92.
[19] Sartre, i Descartes, s. 19.
[20] Samhällsfördraget, Paris, Aubier, 1943, s. 90.
[21] Lenin - förslag till resolution vid KP:s tionde kongress (Oeuvres, Moskva 1962, del 32, s. 221).
[22] Lenin - Avslutning av rapporten från KP:s tionde kongress (Oeuvres 1962, del. 32, s. 209).
[23] Que faire? [Vad bör göras?], Ed. du Seuil 1966, s. 78.
[24] Ibid., s. 80.
[25] Titeln på en artikel av Lenin före Vad bör göras? (Iskra nr 4, maj 1901).
[26] Lenin: Vad bör göras? (Le Seuil, 1966, s. 85).
[27] Lenin skulle emellertid till stöd för sin tes ha kunnat citera Engels cirkulärbrev i september 1879 till ledarna för det tyska socialdemokratiska partiet. "Arbetarklassen", skrev Engels, "är oförmögen att befria sig själv. Befrielsen måste ske under ledningen av erfarna borgerliga intellektuella som haft tid och tillfälle att göra sig förtrogna med arbetarnas intressen." (Ausgewählte Briefe, Berlin 1953, s. 389, citerade av K. Papaioannou.[1*]) Engels har emellertid i förordet till en tysk nyutgåva av Manifestet medgett att Marx "endast trodde på arbetarklassens intellektuella utveckling i den gemensamma handlingens och diskussionens tecken". (Bibl. de la Pléiade I, s. 1488.)
Man kan också förmoda att Lenin var bekant med Netchajevs tes återgiven av Tkatchev, som i Nabat (Stormklockan) skrev att revolutionen måste genomföras av en medveten, organiserad, disciplinerad och hierarkiserad minoritet. "Folket kan inte, vare sig nu eller i framtiden genomföra revolutionen (...). Ett folk utan ledare kan inte bygga en ny värld på den gamlas ruiner. (...) Denna uppgift är helt förbehållen den revolutionära minoriteten." (Cit. av Marcel Ollivier i en opublicerad skrift om Stalin, s. 6.)
[28] Vad bör göras?, s. 85.
[29] Die neue Zeit, 1901-1902.
[30] Valet av detta verb låter oss ana att de bedrog sig själva, eller, ännu värre, ville bedra andra. Det var i varje fall Marx och Engels övertygade om. Men det var inte första gången som Kautsky, ortodoxins förmenta påve, lät sin auktoritet tynga ner texternas vågskål för att försvara sina egna intressen. Han ville i polemik mot Lenin göra gällande att Marx använt uttrycket "proletariatets diktatur" endast "en gång i förbigående" trots att man kan återfinna det på minst tio ställen i hans skrifter. Men i fråga om proletariatets medvetenhet om sin "stora historiska mission" uttrycker sig Kautsky betydligt måttfullare i sin Bernsteinkritik.
[31] Detta påstående av Kautsky tar inte vederbörlig hänsyn till den roll praxis spelade i teorin för den unge Marx som gav proletariatet i uppdrag att förverkliga filosofin.
[32] Citerat i Vad bör göras?, franska utg. s. 94-95.
[33] Ibid., s. 95.
[34] Ibid., s. 95, noten.
[35] Ibid., s. 88.
[36] Se förordet till 1912 års uppl. av Vad bör göras?
[37] J.-J. Marie, Le Dossier de "Que faire?", Ed. du Seuil, s. 259.
[38] Ibid., s. 273.
[39] Lenin är medveten om det nya i sin tes då han i Vad bör göras? skriver: "Till nu har ingen betvivlat att den socialistiska rörelsens styrka låg i massornas uppvaknande (i första hand industriproletariatets) och svagheten i dess brist på medvetenhet och ledande revolutionärers initiativ."
[40] Vad bör göras?, fr. utg., s. 275.
[41] Man skulle kunna citera flera anmärkningar av Plechanov.
[42] Vad bör göras?, fr. utg., s. 93.
[43] Ibid., s. 96.
[44] Brev från Engels till Marx, 7 okt. 1858 och 8 april 1863. Se också första bandet av Kapitalet (Ed. soc.) II, s. 163 och III, s. 188.
[45] Ett steg framåt, två steg tillbaka, Moskva 1966, s. 262-263.
[46] Ibid., s. 266-267.
[47] Le plan économique unique, Oeuvres, Moskva 1962, s. 148-149.
[48] Cit. av Jean-Jacques Marie i Le Dossier de "Que faire?", s. 263-265.
[49] Ed. Bernstein, Teoretisk socialism och socialdemokratisk praktik, 1912.
[50] N. Bukarin, Världsekonomin och imperialismen (Ed. Anthropos, 1967, s. 131).
[51] Ett steg framåt, två steg tillbaka, Moskva 1966, s. 81.
[52] Vi menar naturligtvis inte att det inte skulle finnas någon skillnad mellan Lenin och Blanqui. Blanqui vädjade bara till "en handfull sammansvurna", medan Lenin hävdar att denna "handfulls" främsta uppgift är att "organisera proletariatet" och väcka det till medvetande om att det är exploaterat så att det på egen hand kan genomföra revolutionen.
[53] Övers. M. Rubel i La Nef nr 43, juni 1948, s. 67.
[54] Vad bör göras?, s. 60.
[55] Ett steg framåt..., s. 76.
[56] Vad bör göras?, s. 84.
[57] Vid den tidpunkt då Lenin skrev Vad bör göras? (1902) låg det inget nedsättande i uttrycket "socialdemokratisk medvetenhet". I dag skulle det naturligtvis heta "kommunistisk medvetenhet".
[58] Vad bör göras?, s. 84.
[59] Ibid., s. 99.
[60] Ibid., s. 100.
[61] Ibid., s. 130.
[62] Ibid., s. 130-131.
[63] Ibid., s. 131.
[64] Utesluten ur ryska kommunistpartiet i april 1968.
[65] Le Monde, april 1968, s. 28-29.
[66] Oeuvres, Moskva, 1962, del 32, s. 209.
[67] Detta tema har gång på gång tagits upp av J. P. Sartre. Se hans artiklar i Les Temps Modernes (1952), återutgivna i hans Situations, VI, Paris 1964, s. 80-384.
[68] Vad bör göras?, s. 107.
[69] Ibid., s. 164.
[70] Ibid., s. 140.
[71] Ibid., s. 184.
[72] Ibid., s. 165.
[73] Ibid., s. 164.
[74] Le dossier de Que faire?, s. 286.
[75] Ibid., s. 295.
[76] Ibid., s. 293.
Last updated on: 12.27.2009