Originalets titel: "La délivrance de Prométhée: pour une théorie politique de l'autogestion"
Fackgranskning: Leif Biureborgh och Ulf Jonsson
Översättning: Karl-Erik Jonsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
Om man vill beskriva demokratin i den teoretiska filosofins abstrakta termer kan man säga att den motsätter sig såväl envälde som fåtalsvälde, och det spelar ingen roll hur man försöker motivera maktinnehavet: med kvalitet (aristokrati), ett slags kvantitet (plutokrati) eller ett mera komplicerat system som säkrar makten åt arméns och näringslivets toppar. Demokrati bör, enligt den en gång tillspetsade men i dag uttjatade formuleringen, vara en styrelse av folket genom folket och för folket.
Sätter vi inom parentes de historiska varianter där "folket" bara betecknade en del av totalbefolkningen (kvinnor och slavar undantagna) förstår vi med demokrati självförvaltning inom en homogen gemenskap. Den exakta ordalydelsen finner vi i Rousseaus Samhällsfördraget.[1] Försvaret för en demokrati i den bemärkelsen bygger på den humanistiska filosofin som förnekar varje gudomlig och mänsklig auktoritet och anser varje människa vara i stånd att svara för sig själv. Detta är grunden för den moderna filosofin efter Descartes: "Att inte hålla någonting för sant som jag inte är övertygad om är sanning."[2] Risken med att upphäva auktoriteten är att den följs av anarki och förvirring. Förvirringen skapar oförmåga och leder till förlust av den åtrådda friheten. Kravet på autonomi slutar i sin motsats. Man faller offer för de starkaste, de slugaste som inte har några skrupler, och till slut ropar de skrämda grodorna på en kung. De säger nej till en absolut frihet och nöjer sig med en begränsad som ger dem möjlighet att pyssla med sina privata affärer medan ordningen härskar i Warszawa. På det sättet kan en orättfärdig regim räkna med massans gillande eller i varje fall tolerans.
Karol Modzelewski och Jacek Kuron erinrar påpassligt i sitt öppna brev till polska arbetarpartiet[3] om att det finns många historiska vittnesbörd om att orättfärdiga regimer kunnat äga bestånd genom sekler och inte krossats enbart för att de underkuvat och exploaterat, så länge de har förmått garantera ett visst mått av materiellt och kulturellt framåtskridande tack vare den ekonomiska utvecklingen. De sociala förmåner som en minoritetsregering kan tillgodoskriva sig genom att förverkliga sitt program tillåter den att påtvinga andra samhällslager sina åsikter och idéer samt moraliska och estetiska värderingar, med ett ord hela sin andliga auktoritet och totala hegemoni som till slut urholkar innebörden av medborgarnas rösträtt och leder till vad som kallas "formell demokrati". Det är först när den härskande klassen inte förmår främja den ekonomiska utvecklingen som den tvingas abdikera. Då kan den inte längre hålla sig kvar med bajonetternas hjälp. I det läget erbjuder de som håller i bajonetterna sina tjänster åt de nya härskarna.
Från den stunden vilar auktoriteten inte längre på metafysisk grund, den är resultatet av en ofta övergående och under alla förhållanden återkallelig eftergift åt friheten. Auktoriteten är därför vansklig och utan grundval: en annan oligarki kan utlova en annan och bättre ordning. "Den starkaste kan aldrig vara säker på att få behålla herraväldet."[4]
Det gäller då att finna en utväg som - åtminstone teoretiskt - äntligen förvandlar "styrkan till rätt eller lydnaden till plikt" eller gör ordning och frihet till oskiljaktiga begrepp. "Finn en samhällsform som med samlad kraft försvarar och beskyddar den enskilda individen och hans intressen och där ingen lyder någon annan utan förblir lika fri som tidigare."[5]
Kant [1724-1804] upprepar och fördjupar detta tema, och han grundar sin humanism på medborgarens absoluta frihet. Ingen, inte ens Gud, kan befalla över en människa, ingen människa får utnyttjas av någon annan varelse. Men här skiljer sig anarkin från förvirringen då människans frihet antas ha sin grund i en förnuftspräglad valfrihet. Genom att människan har möjlighet att skapa en lag som överensstämmer med hennes förnuft, är denna lag samtidigt universell, och varje autonomi är i samklang med andra och skapar en "synnomi" - en värld där slutmålen kännetecknas av en given samordning av alla mänskliga strävanden. För att denna eleganta lösning skall gälla i sinnevärlden tycks det räcka med allmän rösträtt, som därför skulle vara huvudkravet för människornas frigörelse. Genom att införa ett slags "panarki" - folket är suveränt i sig självt - tror man sig med andra ord kunna undvika alla maktformer som alienerar människan utan att hamna i anarki - förvirring.
Man må ursäkta denna alltför summariska påminnelse om välkända uppfattningar. Men den är nödvändig för att belysa en historisk paradox. Kan denna demokrati som så elegant tycks förena ordning och frihet att den blev en livgivande idékälla för den franska revolutionen ha urartat dithän att den numera uppfattas som ett dödligt hot mot människors självbestämmanderätt?[6] Principiellt är "demokrati" och "självförvaltning" identiska be grepp. Det är nödvändigt att förklara historiskt hur de här begreppen har kommit att skiljas åt, ja till och med ställas mot varandra.
Bastiljens stormning var i en bemärkelse en symbolisk handling som syftade till att ge en ny folkgrupp herraväldet över de andra. Revolutionen avlägsnade inte motsättningarna mellan styrande och styrda. En del av de senare framträdde som ny härskarklass. Den tredje republiken gav nytt liv åt den gamla dualiteten. Denna gång var det borgarna som förtryckte proletariatet som man uppgav sig ha befriat. Med läpparna bekände sig de nya makthavarna till budskapet om frihet, jämlikhet och broderskap.
Bekännelsen till dessa höga principer inskränkte sig till erkännandet av att alla har fötts lika nakna till denna jord. Det avgörande var emellertid var vaggan hade stått. Denna skamlösa ojämlikhet har sin rot i ett valsystem som öppet grundades på egendomsägande och pengar. "Den allmänna rösträtten" ändrar paradoxalt nog ingenting i princip. Demokratin är trots skenet ett klassamhälle som inte förmår förverkliga sig konkret. Rousseau hade detta klart för sig men han begrep inte orsaken. Det gjorde däremot Max Adler som säger att den verkliga demokratin inte förutsätter något "Guds egendomsfolk" eller en "dygd" i Montesquieus mening[7] utan en "samhällssolidaritet".[8]
Max Adler [1873-1937] brännmärker den borgerliga eller formella "demokratin" för dess ruttenhet. Den saknar enligt honom varje spår av verklig demokrati. I denna pseudo-demokrati har den härskande klassens makt bara camouflerats och därigenom stärkts och permanentats. Det parlamentariska systemet garanterar ingalunda folkets självbestämmanderätt.
De pluralistiska demokratierna talar gärna om "fri tävlan" i parlamentariska sammanhang. I juridisk mening har nästan alla medborgare rätt att kandidera, men för att verkligen bli vald måste man också ha blivit nominerad, ofta efter skum köpslagan med ekonomiska eller politiska maktgrupper som tvingar kandidaten att agera på deras villkor.[9] Hur kan man då tro att vilken medborgare som helst har rätt att "framträda". Vem har tillräckligt med tid och pengar för en valkampanj? Saknar kandidaten finansiella medel (personlig förmögenhet eller stöd av ett parti) har han inga möjligheter att göra sig hörd via massmedier som är reserverade för de nominerade kandidaterna. Förvisso har väljarna frihet att rösta på honom, men denna "frihet" kan inte komma till uttryck på grund av de villkor som uppställts av de härskande grupperna.
Skulle en "oberoende" kandidat händelsevis bli vald sker ingenting annat än att han isoleras eller måste ansluta sig till någon grupp och underkasta sig dess vilja. Även om man gör gällande att de nominerade kandidaterna är tillräckligt många för att svara mot allas önskan bildar inte desto mindre de en gång valda parlamentsledamöterna en relativt oberoende grupp. De tillhör en "annan värld" och utgör en okontrollerbar och oåterkallelig makt under många år, och vad man kallar "allas önskan" är långtifrån något uttryck för ursprunglig och äkta frihet utan bara en följd av den existerande samhällsstrukturen. Vi vet sedan länge att det är de härskande klassernas uppfattningar som är gångbara. Folket i sin helhet underkastar sig direkt eller indirekt den härskande klassens ständiga, massiva, subtila och förgrenade förtryck, som denna klass inte alltid är medveten om att den utövar.
De "bevis" som rättfärdigar de härskandes privilegier tycks "komma av sig själva" och anammas resignerat av de exploaterade som "naturnödvändiga". I bästa fall är nya härskarklassers revolt en motvikt till borgerliga uppfattningar som bara kan efterbildas i negativ mening.[10]
Den allmänna rösträtten är således bara ett lockbete, så länge proletariatet inte är medvetet om sin exploatering och sina egna intressen och väljer utan att känna till orsakerna. Hade inte Lenin rätt när han skrev att "demokrati för den stora massan" bara kan uppnås "genom att krossa exploatörerna"?
Då skälet för borgarklassens fysiska, intellektuella och moraliska herravälde var penningen, d.v.s. innehavet eller kontrollen av produktionsmedlen, föreföll det sannolikt att när en gång "expropriatörerna exproprierats", skulle den formella demokratin övergå i reell demokrati. Det var denna välmotiverade förhoppning som bar upp första och andra internationalen och väckte förhoppningar hos all världens proletärer vid ryska revolutionen 1917. Man vet, eller snarare diskuterar, vad som hände efteråt. I denna fråga är det svårt att ta ställning för en intellektuell som är övertygad om det borgerliga samhällets orättfärdighet och kapitalismens oförmåga att utveckla samhället i progressiv riktning: om han kritiserar de nya "socialistiska" demokratierna, de s.k. folkdemokratierna, får han "objektivt" stöd av de västerländska demokratierna, och gör han inte detta, anklagas han för att förneka vad han vet är revolutionens enda sanna ferment. Efter vad man blygsamt kallat "personkultens" excesser under Stalin och som nyligen varit föremål för "rörande självkritik" och efter grälen i socialistlägrets "broderpartier" måste vi medge att vi råkat in i ett allvarligt dilemma. Det skulle vara önskvärt om både revolutionära och icke-revolutionära marxister ville erkänna att våra positioner är ömtåliga.
Alla är överens om att inte ens de mest avancerade "socialist"-länderna ännu har lyckats förverkliga kommunismen, d.v.s. ett "solidariskt samhälle" i Max Adlers mening. Man frågar sig om det är möjligt att nå dithän genom en gradvis utveckling eller om det måste till en radikal revolution för att skapa en verklig demokrati. Här kan man tala om en ny tvist mellan reformister och revolutionärer. Reformisterna är denna gång de som anser att revolutionen redan genomförts eller åtminstone håller på att fullbordas, att avvikelser som stalinismen inte längre är möjliga och att man snart skall uppnå det samhälle där var och en får efter behov.
Beträffande graden av "demokrati" och "självförvaltning" i de "socialistiska" demokratierna och "folkdemokratierna" måste noga preciseras med vilka mått den skall mätas. Vi lämnar å sido den kritik som gjorts av den borgerliga demokratin, även om den stundom kommer från teoretiker i socialistländer.[11]
Vi åberopar inte heller västerländska extremisters kritik av "den socialistiska byråkratin".[12] Vi håller oss till vad som hänt och skrivits i socialistländerna. När man erinrar om generalstrejken i DDR, demonstrationerna och gatustriderna den 17 juni 1953, strejkerna i de sovjetiska arbetslägren, händelserna i Poznan och Ungern 1956 och vad som inträffade i Tjeckoslovakien 1968, framhåller de sovjetiska ledarnas språkrör att bakom oron låg reaktionära nationalistiska strömningar som hämtade inspiration och stöd utifrån. Men en marxistisk analys kan inte nöja sig med en så ytlig förklaring. Det går inte att på välkänt polismanér skylla revolterna på en handfull agitatorer. Det gäller att förklara varför "agitatorerna" lyckades resa folket trots att regeringens propagandister förfogade över alla officiella medel. En allvarligt syftande analys av dessa händelser får inte förtiga de ekonomiska orsakerna.
En politisk byråkrati skulle inte, även om den vore lierad med en främmande regering, riskera att framkalla en väpnad och livsfarlig revolt, om den inte vore oförmögen att tillförsäkra massan drägliga levnadsvillkor. Det är i själva verket som de båda polska teoretikerna skriver: "Det ekonomiska ursprunget till händelserna 1956 var den ekonomiska kris som börjat drabba systemet. Sedan den etapp fullbordats som avsåg att skapa en ekonomisk infrastruktur och ge sysselsättning åt arbetskraftsöverskottet, framträdde motsättningarna mellan den produktiva potentialen och den låga konsumtionsnivån."[13] Utan att i förtäckta ordalag ha uttryckt självförvaltningens teori visar de båda stridbara kommunisterna på de fundamentala och så att säga strukturella omöjligheter som är följden av att relativt små grupper av den politiska centralbyråkratin dirigerat ekonomin. De bortser inte från skillnaderna[13a] mellan denna nya centralbyråkrati och den härskande klassen i väst, men visar att de har samma funktion, nämligen ett fåtals totala och stundom brutala dominans: "Så att varje provokatör som lyfter sin hand mot folkmakten skall veta att den kommer att huggas av." (Föreläsning av Cyrankiewicz efter oroligheterna i Poznan.)
Funktionens sanna väsen suddas ut av att man - med stöd av vissa marxistiska texter[14] - officiellt sätter likhetstecken mellan "statligt" och "samhälleligt" ägande av produktionsmedlen. Detta sagt utan att anlägga någon moralisk aspekt. De styrande kan i samma grad som de protestanter Max Weber beskrivit personligen vara allvarligt syftande, kunniga och värdiga.[15] Arbetarnas missnöje behöver inte nödvändigt vara framkallat av brist på uppmärksamhet och kompetens. Det handlar i detta fall inte om tillfälliga missförhållanden som har sin grund i bristande anpassning eller andra konjunkturella orsaker, utan det är fråga om missförhållanden som är oskiljaktigt förenade med det oligarkiska systemet. Denna brist i systemet har redan varit föremål för detaljerade analyser.[16] Det har påvisats att miljoner arbetares händer inte kan dirigeras på ett vettigt sätt av en enda ingenjörs hjärna. Arbetaren kan varken vara passiv eller aktiv i detta system. Han kan inte vara passiv, för utan hans uppfinningsförmåga skulle systemet inte fungera utöver fastställda normer och direktiv. Men han kan inte heller vara aktiv, då han inte betalas för att tänka utan för att lyda och producera ett mervärde som han själv går miste om. "1962 (i Polen) producerade en industriarbetare i genomsnitt varor för 71.000 zloty, och för detta betalades han med 21.000 zloty. Med andra ord producerade han under en tredjedel av arbetsdagen vad som motsvarade hans personliga existensminimum, och de andra två tredjedelarna användes för att skapa ett överskott. Arbetarklassen har inget inflytande på överskottets volym, dess fördelning och användning."[17]
Under sådana förhållanden uppstår det motsättningar på många plan mellan de styrande och de styrda. Arbetaren försöker minska sina prestationer eller dölja sin reservkapacitet för att söka hindra eller uppskjuta en ändring av normerna. Eller också passar han på att vid lägligt tillfälle göra sin egen "morot". Den tekniska kontrollen accepterar dålig kvalitet om de kvantitativa normerna blir uppfyllda. Fabriksledningen döljer också sin reservkapacitet för att kunna hålla produktionsplanen inom mera blygsamma gränser.
Det finns inga verkliga förbindelser mellan toppen och basen i ett heterogent samhälle. Informationerna till toppen är ofullständiga och ofta förfalskade. Det är nämligen enda sättet för basen att få sina önskningar uppfyllda. Instruktionerna från toppen blir på grund av okunnighet om fakta ofta omöjliga att tillämpa och rent olycksbringande. Valen är inget botemedel mot dessa förhållanden. Kandidatlistorna har ofta upprättats av centralbyråkratin, och om de skulle fastställas på basnivå, så innebär detta ändå inte att kandidaterna kan agera utanför partiprogrammets ram. Försök att nerifrån lansera kandidater som avviker från partiprogrammet skulle betraktas som "splittringsförsök". Väljarna är splittrade och ser inga andra vägar att skapa enighet än att acceptera beskydd och styrning av centralbyråkratin. Under sådana förhållanden hejdas den ekonomiska utvecklingen med allas samtycke, och för att förverkliga en gemenskap i den anda Marx förutsåg i Manifestet, där individens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling, är en ny revolution ofrånkomlig och nödvändig.
Botemedlet mot det i grunden onda, låt vara en övergående dysfunktion, tycks finnas i arbetarrådssystemet som sätter den härskande minoriteten ur spel och skapar omedelbar och permanent självbestämmanderätt. Detta system innebär de produktiva människornas självförvaltning av ett samhälle som utplånat gränserna mellan styrande och styrda. De senare har enligt en tyvärr mycket allvarlig ordlek av Althusser[18] blivit "föremål för verkställighet" i stället för att vara de som verkställer. Om aktiviteten vilar på tvång och våld, har arbetet inte sin grund i personliga initiativ och undandrar sig personlig kontroll. Arbetarklassen "passiviseras" av den byråkratiska apparaten, och man kan tala om "verkställighet" i ordets alla bemärkelser. Enligt en banal klyscha stämplas industriarbetarna som något slags robotar, men inte de övriga medborgarna i samma grad. Motsättningen mellan den mänskliga industriroboten och den "fria" konsumenten och väljaren är en annan sådan "vedertagen" uppfattning. Man har t.ex. påvisat att också arbetaren vid det löpande bandet kan ges vissa friheter, om detta gagnar produktiviteten.[19]
Vi skall återvända till de svårigheter som är förknippade med en omedelbar övergång till ett samhälle med självförvaltning, och börjar med de traditionella invändningarna.
En självförvaltning i Rousseaus mening kan säkert bara genomföras i mycket små sociala grupper. Beroendeförhållandena mellan olika samhällsgrupper som är "vertikalt och horisontellt" integrerade förutsätter en samordning i samhället som helhet. För att åstadkomma detta måste det skapas ett nytt representativt system där representanternas fullmakter kan återkallas och ges åt andra företrädare. Max Adler anser dock att det inte räcker med denna åtgärd för att hejda uppkomsten av en "permanent" byråkrati. Arbetarrådens medlemmar måste få en allmän utbildning så att de kan träffa riktiga val och effektivt förhindra att de förmåner som beviljas delegaterna blir föremål för konkurrens. Det har ofta inträffat (även i grupper som ärligt försöker praktisera självförvaltning utan ledare) att delegater av för övrigt giltiga skäl fått befogenheter som de envist hävdat att de blivit tilldelade av majoriteten i allas intresse. Under förevändning att de är oumbärliga för organisationens framgång eller helt enkelt för att de håller den smidigt igång, tar de slutligen kommandot över organisationen. Dessa delegater kommer snart fram till att de är de enda som i grunden känner problemen och förstår att lösa dem snabbt, och även om de inte hävdar att deras "know how" beror på intellektuell överlägsenhet som rättfärdigar deras privilegierade ställning, frestas de inte desto mindre till att försöka övertyga "basen" om hur välgrundade deras beslut har varit. Upprepade misslyckanden skyls över med långrandiga och irriterande förklaringar. Genom dylika manövrer råkar man i samma dilemma som den traditionella "demokratin". Den heliga principen om att delegaternas fullmakter kan återkallas förvandlas sålunda till ett Damoklessvärd, en formell princip som det inte skulle vara realistiskt att tillämpa utan urskillning. Inför det perspektivet avstår många från att utöva sin rösträtt. Men ett nej till formalismen är inte alltid detsamma som ett övergivande utan kan innebära en återgång till "formell demokrati". Det vore förhastat att redan nu avstå från valhemligheten med den i och för sig riktiga motiveringen att var och en bör kunna stå sitt fria val. Det räcker dock inte med att vara med i en självförvaltningsgrupp eller ett arbetarråd för att personligheterna skall förändras så att det inte längre finns några blyga eller fumliga medlemmar. I debatter som går i förolämpningarnas tecken hemförs "segern" alltid av de skickligaste "dialektikerna", de som behärskar de snabba paraderna, hellre angriper personer än håller sig till sak och med skrik och knytnävsslag i talarstolen skapar ett slags skrämselrespekt.
Av denna alltför kortfattade analys framgår att rådssystemet i och för sig inte är något universalmedel och att det under nuvarande samhällsförhållanden inte löser några huvudproblem. Det förtjänar erinras om det manifest som publicerades 1919 av tyska kommunistpartiet efter morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg: "Ner med de arbetar- och soldatråd som stöder en regering av arbetarmördare." Manifestet kräver deras upplösning och val av nya "revolutionära" råd. Max Adler har i den redan citerade broschyren liksom Otto Bauer[20] gjort sig till talesman för liknande uppfattningar: en del "råd", framför allt i landsorten verkar helt oförmögna att höja sig till en nivå där man uppfattar vad som ligger i hela samhällets intresse. Detta sägs apropå livsmedelsförsörjningen. Avvikelserna var så stora att Max Adler pläderade för att rösträtten skulle reserveras för arbetare som visat prov på socialistisk övertygelse. En sådan åtgärd kan naturligtvis inte vidtas och står dessutom i motsättning till Marx grundläggande tes som säger att proletariatet till hela sitt väsen är revolutionärt. Om Max Adler, som bättre än de flesta kände till denna tes, verkligen ansåg det nödvändigt att tillgripa en sådan diskriminering, var det för att erfarenheten visat att arbetarråd ofta fastnat i korporativistiska och lokalbetonade tankegångar av det slag som präglar "poujadismen".
Under sådana förhållanden verkar det inte tillförlitligt att stödja sig på det berömda slagordet: "All makt åt råden!" Det är faktiskt så att överallt där råd kunnat fungera (i Österrike efter första världskriget, i Jugoslavien och för en tid i Algeriet) blev de eller är de alltjämt bara lokala organ som ibland har fått tämligen vidsträckta befogenheter. Men dessa har begränsats av en centralmakt som stöder sin auktoritet på partiet eller armén. Vilka optimistiska förutsägelser man än må kunna göra om den revolutionära dynamiken i en självförvaltande institution som är den bästa möjliga skolan för arbetarklassens egen utbildning, måste man komma ihåg att dessa råd bara är underordnade organ. Det är de som har makten som begränsar makten. Karol Modzelewski och Jacek Kuron har övertygande visat att en verklig arbetarförvaltning av företagen är omöjlig så länge arbetardemokratin inte har förverkligats i samhället som helhet. "Om beslut i frågor av nationell betydelse och nationellt intresse, med andra ord makten att förfoga över mervärdet och det arbete som skapar detta, inte tillhör arbetarklassen blir arbetarnas deltagande i ett företags förvaltning naturligtvis bara en fiktion."[21]
Det återstår att se om sådana motgångar åtminstone skenbart är rent konjunkturbetingade eller om vi alltid skall ställas inför samma svårighet: Omöjligheten för arbetarråd att existera för någon längre tid eller bara nominellt utan verklig makt. Med andra ord, kan rådssystemet endast existera om det förråder sitt sanna väsen? Är det bara frågan om en av vår tids politiska myter?[21a]
Marx teori är grunden för tre slags revolutionär praxis:
1. Den ekonomiska revolutionen eller den "långsamma revolutionen" som är en ofrånkomlig men gradvis fortskridande följd av den ekonomiska utvecklingen.
2. Den våldsamma revolutionen genom ett bryskt maktövertagande av en minoritet av yrkesrevolutionärer - proletariatets avantgarde.
3. Ett system med arbetarråd.
Dessa tre typer av revolution kan emellertid inte ställas på samma plan. Erfarenheterna av en socialisering enligt den långsamma metoden har visat att denna är mycket långsam och även osäker. Vi har också sett att revolutioner av den andra typen inte tycks lämna något utrymme för "den tredje klassens" berömda schema. I själva verket har klasskampen hittills alltid avgjorts genom den tredje klassens seger. Motsättningarna mellan livegna och herrar slutar med seger för en tredje makt, borgarklassen. I tjugonde århundradet har slutligen motsättningarna mellan borgarklassen och proletariatet på somliga håll resulterat i att det dykt upp en tredje maktfaktor, den politiska byråkratin.[22] Är då inte arbetarråden de rätta medlen för en definitiv revolution? Genom att teoretiskt fullständigt omöjliggöra uppkomsten av en politisk byråkrati, tycks de vara de enda krafter som kan skapa ett samhälle där, med Kommunistiska manifestets berömda ord, individens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling,[23] Det var detta som den etablerade makten fruktade, såväl den beväpnade borgarklassen 1914-18 som den politiska byråkratin efter andra världskriget.
I Ungern blev det nödvändigt att ingripa med trupper. I Polen blev en förändring i ledartoppen resultatet av en samordnad aktion mellan arbetarråden och nationalistiska strömningar som försökte återerövra den suveränitet som byråkratin berövat dem. Den nya polska ledningen som tvingats till vissa eftergifter vågade till en början inte öppet vända sig mot arbetarråden. Men efter 1957 kastade regimen masken. Systemet med arbetarråd beskrevs som en "anarkistisk utopi", och våren 1958 ställdes arbetarråden under regimens direkta kontroll via företagskommittéerna och under dess indirekta kontroll genom fackföreningarna. Det skedde genom tillkomsten av "de autonoma arbetarsektionernas konferens". Enligt ett gammalt stalinistiskt recept skulle erkännandet av rådens självständighet bara tjäna till att dölja deras försvinnande.
Ett av de främsta skälen för Warszawapaktsländernas väpnade intervention i Tjeckoslovakien 1968 var önskan att göra slut på alla försök att införa självförvaltning.[24]
Trots tidigare gjorda reservationer, kan vi tydligt se att rådssystemet bygger på teorin om klassernas försvinnande, och denna teori förefaller tillräckligt sannolik för att maktinnehavarna är beredda att vid behov tillgripa våld för att hindra ett genomförande av denna praxis. Att denna fruktan är levande behöver förvisso inte bevisas, och det kan tilläggas att det alltid är av skenbart giltiga skäl som försöken avbrutits eller modifierats. Än har kraven varit alltför korporativa, som i Österrike, än har man fruktat att expropriationen av kapitalisterna och vissa "socialistiska erövringar" inte skulle kunna genomföras. Även de som borde stött tanken på arbetarråd förklarar att de inte motsvarat grundmodellen eller att försöken har varit förhastade, och då har de avbrutits eller tvinat bort. I andra fall har de som ville bevara arbetarråden eller endast försvarade dem tvingats att utvandra eller att tiga.
Detta har haft till följd att råden hittills bara kunnat fungera under korta revolutionära perioder. Det kan emellertid inte bevisas att dessa "termonukleära" grupper endast skulle representera en övergångsform. Vi måste få veta om denna kommunikativa hetta som sammansmälter skilda element i en förening kan vara något mera än en kortvarig explosion. Kommer inte den dynamiska strukturomvandlingen i handlingens ögonblick att kristalliseras och livet inom gruppen efter hand förstelna? Skall man så snart rollerna är fördelade hamna i den konventionella teaterns mönster? Det är inte sant att repetitionerna är över så snart pjäsen har satts upp. De första "repetitionerna" är inte numrerade därför att de inte är homogena, de markerar inlärningsetapper. Efter generalrepetitionen vet var och en vad han skall säga eller göra. Sedan följer varje afton en numrerad repetition som skiljer sig från den föregående, bl.a. beroende på publikens sammansättning. När publikantalet börjar närma sig nollpunkten är det dags att lägga ner föreställningen. Men även om frånvaron av publik inte saknar betydelse för skådespelarnas prestationer, vore det överdrivet att påstå att detta skulle förändra pjäsens handling och förlopp eller rollernas innebörd. Efter att ha kommit till makten behövde Ludvig XIV inte längre "repetera" sin roll i hovspektaklet, och eftersom han försäkrat sig om publikens trofasthet, kunde inget nytt inträffa före hans död. Hjältens sorti ändrar inte systemet. Förstelningen går långt på djupet, eftersom systemets varaktighet garanteras av perfektionen i dess funktioner. Ingen organisation kan garantera sina medlemmars frihet genom att fullända systemet[25] utan enbart genom uppfinnar- och skaparförmåga. Friheten får man inte till skänks. Den kan inte konserveras på burk, den existerar endast i handling.
Förmågan till evigt självskapande har naturligtvis inget att göra med den revolutionära romantiken och inte heller med den revolutionära eller sentimentala anarkismen. Marx skrev en gång att okunnigheten inte varit till nytta för någon. Men kunskaper om lagar och strukturer, det cybernetiska systemets natur, samhällets rationella organisation, är inga slutmål och de upphör att vara frigörande faktorer när man övergår från analys av lagarnas funktion inom en struktur till strukturalism som kontemplativ teori eller stelnat metafysiskt system. Man befinner sig i samma situation som en teaterbesökare i fåfäng väntan på Goudot. Han kommer aldrig hur många gånger man än ser pjäsen. Men vetenskapen och dess praxis är aldrig så fixerade vid filosofernas teori att den anses vara tillräckligt subtil för att urskilja eviga sanningar som skall uppenbaras en dag.
Ur denna synvinkel är sökandet efter ett fullkomligt samhällssystem bara ett lockbete. Det är dagens vetenskap som är grunden för morgondagens. Men dess framgångar kan som Bachelard har framhållit bli ett framstegshinder.[26] Detta gäller även för samhället. Ingenting är bättre och på samma gång farligare än en "lyckad" organisation. Men för att överträffa denna räcker det inte med en magisk formel eller bullrande aktivitet. Det gäller i stället att begripa enligt vilka lagar den fungerar. De svårigheter vi ideligen möter när det gäller att skapa en - teoretiskt fulländad - struktur som oskiljaktigt förenar ordning med frihet härleder sig från praxis ständiga misslyckande i teorin.[27]
Austromarxisternas misstag var kanske att de hade en alltför klar och rationalistisk vision av de specifika medlen för kapitalismens störtande. Vid kongressen i Linz (1926) trodde man sig ha förutsett alla eventualiteter och funnit de rätta medlen att möta dem med.[28] Det är en projektion av framtiden som skapar en sådan förvissning. Men här lurar en stor fara. Vid första avvikelse från förutsägelserna vaknar skräcken för det okända, och man frestas göra halt och välja det minst onda som man är bäst förtrogen med och som står i överensstämmelse med vår vanliga metod att förklara orsakssammanhangen. Den bästa strategin står inte att läsa i någon bok. Vetskapen om att det förflutna inte är det närvarande räcker inte långt för att bilda sig en föreställning om framtiden. Emellertid: för att kunna skapa något nytt är det nödvändigt att systematiskt granska tidigare erfarenheter. Arbetarklassen måste ständigt uppfostra sig själv och lära sig att inte godta några fastställda teorier. Ett sant mänskligt samhälle är homogent, och kännetecknet på denna homogenitet är att varje medborgare är kapabel att delta i alla beslut och att han är medveten om orsakerna till att besluten fattas. Detta förutsätter en oavbruten utbildning. En teoretisk-praktisk fostran främjas av stridbarhet och har en ypperlig jordmån i forskning och beslutsfattande inom ett självförvaltat samhälles ram. Arbetarklassens Selbstaufklärung [självupplysning] är första villkoret för en självförvaltning. Men kommer denna självfostran, även om den värdesätts, någonsin att bli något annat än ett inledande stadium?
Organiseras inga arbetarråd förrän hela proletariatet utbildats, får borgarklassen möjlighet att hämma utbildningen och snedvrida den så att en fortsatt utsugning kan döljas bakom vackra principer. Man kommer eventuellt att värdesätta utbildningens ökade kvalitet utan att göra klart för sig att en snålt tillmätt och strängt fackindelad undervisning inte har något annat ändamål än att utbilda fogliga funktionärer som förstår att lyda på ett intelligent sätt. De har aldrig bibringats en global uppfattning om samhällets mekanismer, och därför har de berövats möjligheterna att radikalt ifrågasätta dessa. Det går på samma sätt om vi skall vänta tills den ekonomiska nivån blivit så hög att alla produktiva människor passerat det stadium där arbetsuppgifterna är slumpmässigt fördelade. Kapitalismen får då makt att vrida den ekonomiska utvecklingen till sin favör och att förslava proletariatet med ett system som ständigt skapar nya behov som måste tillfredsställas och som mångfaldigar storfinansens rikedomar.
Vi har alltså inga andra möjligheter än den negativa teorins. Orättvisorna i dagens samhälle är oss välbekanta, och vetskapen om orsakerna till dessa brister ger oss möjligheter att bekämpa dem. Men vi får inte dölja för oss själva att vi därmed slår in på okända vägar. Detta är innebörden i Marx avvisande av utopin och i motsägelsen mellan strukturalism och revolution. Den revolutionära tanken är Guds död och människans framträdande som den framtida historiens hävstång. Filosofen blir otröstlig vid tanken på att förlora den trygghet han funnit i de eviga systemens idéer. Metafysisk föräldralöshet skapar panik och driver honom att offra människan för Gudsidealets återuppståndelse. Betraktandet av detta perpetuum mobile för tanken till Minervas fåglar. Det obarmhärtiga dagsljuset ger inte de förslavade samma tillfredsställelse av raffinerad överblick. Djupt missnöjda med "sakernas natur" anar de i de "eviga strukturerna" en enkel axiomatisk konvention, och viljan att uppnå något bättre får dem att riskera att hamna i något ännu värre.
Denna risk avvisas emellertid ofta även av dem som inte har något annat att förlora än sina bojor. Få människor har, utom under exceptionella förhållanden då allt "tycks möjligt", den prometeuska djärvheten att revoltera mot gudarna. Självfallet är inte de som upprätthåller den etablerade ordningen de ivrigaste att rasera institutionerna. Men vad som vid en första anblick förvånar en smula är att de inte har något annat att erbjuda än diverse på förhand utstakade karriärer och att deras djärvhet inskränker sig till att klättra upp för de stegar som rests i våra hierarkier och få sina barn att klättra på samma vis. Man föreställer sig ofta att något annat system inte är möjligt. Vi måste därför peka på det orättvisa och otillständiga i detta som sedan århundraden prackats på oss som "normalt" och "regelbundet" och bortom den tröstlösa trygghetens rundbanor föreställa oss andra perspektiv så att vi vågar slå in på "vägen mot ingenstans".
<- Förord | Kapitel 2 ->
Innehåll
[1] Första bandet, kap. IV.
[2] Första regeln i Avhandling om metoden, andra delen.
[3] Editions de la IVe Internationale, Paris, 1966, s. 61.
[4] Samhällsfördraget I, kap. III.
[5] Samhällsfördraget I, kap. IV.
[6] Se Max Adler Democratie et Conseils ouvriers, Paris 1967, s. 49.
[7] Lagarnas anda III, 3. Montesquieu [1689-1755] hade inte insett alla implikationer av principen: "Kärleken till demokratin är detsamma som kärleken till lagarna."
[8] Se Max Adler, a.a., s. 51 och noterna 5 och 7.
[9] Se Camille Bégués brev om "Gaullismens meningsskiljaktigheter". (Le Monde 14 jan. 1967, s. 9.) Han frågar om den "kandidat" som nominerats av en lokal organisation och "spolats" av centralbyråkratin skall behandlas som "de preussiska sergeanterna behandlade sina rekryter".
[10] En mycket konkret exposé över detta främlingskap har gjorts av Renault-arbetaren Mothé i "Les ouvriers et la culture" (Socialisme ou Barbarie, nr 30, 1960, s. 1-44).
[11] Här anspelas på Djilas Den nya klassen.
[12] Se tidskriften Socialisme ou Barbarie, som ingående sysslat med denna kritik.
[13] Karol Modzelewski och Jacek Kuron i Öppet brev till polska arbetarpartiet, s. 56.
[13a] Tydliga men sekundära skillnader visar sig i rekryteringsmetoden men man måste känna till egendomsbegreppets formella karaktär. Det som räknas är makten att fatta beslut angående arbetets organisation och utnyttjandet av mervärdet. Lassade konstaterar mycket riktigt att det privata innehavet av produktionsmedlen ersatts av en privatägd beslutanderätt.
[14] Se Kommunistiska manifestet: "I denna betydelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande." (Andra delen) Det må noteras att Marx gör följande tillägg: "Kapitalet är alltså ingen personlig, utan en samhällelig makt."
[15] Det kommer inte alltid att förbli på det viset. Se Öppet brev till polska arbetarpartiet: "Det må erinras om den så ofta förekommande obalansen mellan de officiella vinsterna och de reella utgifterna i Jugoslavien."
[16] Se Socialisme ou Barbarie och sociologen G. Friedmann, som refereras till i kap. IV.
[17] Modzelewski och Kuron, a.a., s. 14.
[18] Lire le Capital [Att läsa Kapitalet], Paris 1965, s. 73.
[19] D. Mothé: "L'usine et la gestion ouvrière" (Socialisme ou Barbarie nr 22, 1957, s. 74-111) samt Friedmann: Le travail en mièttes, Paris 1956.
[20] Die österreichische Revolution, Wien, 1923.
[21] Modzelewski och Kuron, a.a., s. 27-28.
[21a] Man skulle alltså kunna upprepa G. Sorels reflexion: "Demokratins historia (...) erbjuder oss en anmärkningsvärd kombination av utopi och myt."
[22] Se t.ex. vittnesbörd av en f.d. framstående medlem av denna makt: Milovan Djilas i Den nya klassen, s. 274 och Kurons och Modzelewskis analyser av centralbyråkratins roll, a.a., s. 60-61.
[23] Man skulle också kunna studera de "revolutionära syndikalisternas" analyser. G. Sorel anser sålunda att de intellektuella måste begränsa sig till att "förneka det borgerliga tänkandet (...) utan att någonsin inrikta sig mot arbetarvärlden". Reflections sur la violence, Paris 1950, s. 52.
[24] Se en artikel av Rudolf Slansky "Självförvaltningens första steg i Tjeckoslovakien" i nr 7 av Cahiers de l'autogestion, dec. 1968, s. 39-56.
[25] I Kommunistiska manifestet underkänner Marx "de utopiska socialisternas" illusion som vill ersätta "proletariatets gradvisa och spontana klassorganisation (...) med sin egen fiktion av en samhällsorganisation".
[26] Se Le nouvel esprit scientifique (den nya vetenskapliga andan), La Philosophie du non (intighetens filosofi), La rationalisme appliqué (den tillämpade rationalismen).
[27] Se Althussers berömda tes om "den teoretiska praktiken".
[28] Se Otto Bauer et la révolution (Paris, EDI 1968).
Last updated on: 12.27.2009