Originalets titel: A Petty-Bourgeois Opposition in the Socialist Workers Party
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
Det är nödvändigt att nämna saker vid deras rätta namn. När nu de båda fraktionernas positioner i kampen fullständigt klarlagts, måste det sägas att nationalkommitténs minoritet leder en typiskt småborgerlig tendens. Liksom varje småborgerlig grupp inom den socialistiska rörelsen, karaktäriseras den nuvarande oppositionen av följande egenskaper: en föraktfull attityd till teori och en benägenhet till eklekticism; respektlöshet inför deras egen organisations tradition; omsorg om personlig ”självständighet” på bekostnad av omsorg om objektiv sanning; nervositet istället för fasthet; beredvillighet att hoppa från den ena positionen till den andra; brist på förståelse för revolutionär centralism och fientlighet mot den; och slutligen, en benägenhet att ersätta partidisciplin med kotteribindningar och personliga relationer. Inte alla av oppositionens medlemmar uppvisar dessa egenskaper med samma styrka. Icke desto mindre, som alltid är fallet i en brokig samling, ges prägeln av dem som avlägsnat sig längst från marxism och proletär politik. Vi har uppenbarligen en långvarig och allvarlig kamp framför oss. Jag gör inget försök att uttömma problemet i denna artikel, men jag kommer att försöka ta fram de allmänna dragen.
I januarinumret av New International[18] från 1939 publicerades en lång artikel av kamraterna Burnham och Shachtman[19], ”Intellektuella på reträtt”. Samtidigt som artikeln rymmer många riktiga idéer och träffande politiska karaktäriseringar, fördärvas den av en fundamental brist om inte fel. Samtidigt som den polemiserar mot opponenter som framför allt – utan tillräckliga skäl – betraktar sig själva som förfäktare av ”teori”, lyfter artikeln medvetet inte problemet till en teoretisk höjd. Det blev absolut nödvändigt att förklara varför amerikanska ”radikala” intellektuella godtar marxismen utan dialektiken (en klocka utan drivfjäder). Hemligheten är enkel. I inget annat land har man så förkastat klasskampen som i landet med ”obegränsade möjligheter”. Förnekandet av sociala motsättningar som den drivande kraften i utvecklingen ledde till förnekandet av dialektiken som motsättningarnas logik på det teoretiska tänkandets domän. Liksom det ansågs möjligt för alla att på politikens område övertygas om riktigheten av ett ”rättfärdigt” program med hjälp av välfunna syllogismer, och att samhället kunde rekonstrueras genom ”rationella” åtgärder, så hölls det på teorins område för bevisat att den aristoteliska logiken, sänkt till det ”sunda” förnuftets nivå, var tillräcklig för att lösa alla frågor.
Pragmatismen – en blandning av rationalism och empiricism – blev Förenta Staternas nationalfilosofi. Max Eastmans(19) teoretiska metodologi skiljer sig i grund och botten inte från Henry Fords metodologi – båda betraktar det levande samhället utifrån en ”ingenjörs” infallsvinkel (Eastman – platoniskt). Historiskt sett förklaras dagens föraktfulla inställning till dialektiken helt enkelt av det faktum, att Max Eastmans farfäder och mormorsmödrar inte var i behov av dialektiken för att erövra landet och göra sig rika. Men tiderna förändras och pragmatismens filosofi har trätt in i bankruttens tidevarv, liksom den amerikanska kapitalismen.
Artikelförfattarna visade inte, kunde inte och brydde sig inte om att visa detta inre sammanhang mellan filosofi och samhällets materiella utveckling, och de förklarade helt frankt varför.
”De två författarna skiljer sig grundligt åt i synen på den allmänna teorin om dialektisk materialism; en av dem accepterar den och den andre förkastar den ... Det finns inget abnormt i en sådan situation. Ehuru teorin utan tvekan alltid på ett eller annat sätt är relaterad till praktiken, är inte relationen oföränderligt direkt eller omedelbar; och som vi förut haft tillfälle att påpeka, så handlar mänskliga varelser ofta inkonsekvent. Utifrån vardera författares utgångspunkt finns det hos den andre en viss dylik inkonsekvens mellan ”filosofisk teori” och politisk praktik, vilken vid vissa tillfällen kan leda till avgörande konkreta politiska meningsskiljaktigheter. Men den drabbar nu inte, och ingen har heller påvisat att enighet eller oenighet om de mer abstrakta doktrinerna i den dialektiska materialismen nödvändigtvis skulle drabba dagens och morgondagens konkreta politiska frågor – och politiska partier, program och strider är baserade på sådana konkreta frågor. Vi får alla hoppas, att när vi går vidare eller har mer tid, så kan enighet också uppnås i de mer abstrakta frågorna. Under tiden har vi fascism och krig och arbetslöshet.”
Vad är innebörden i detta ytterst förbluffande resonemang? Eftersom några människor genom en dålig metod ibland drar riktiga slutsatser, och eftersom några människor genom en riktig metod inte sällan drar oriktiga slutsatser, så är därför ... metoden inte av så stor betydelse. Vi ska fundera över metoder någon gång när vi får tillfälle, men nu har vi annat att göra. Föreställ er hur en arbetare skulle reagera, när han klagar hos sin förman över att hans verktyg är dåliga och får svaret: Med dåliga verktyg är det möjligt att göra ett gott arbete och med bra verktyg slösar många människor bara med material. Jag är rädd att en sådan arbetare, särskilt om han har ackordsarbete, skulle ge sin förman ett något oakademiskt svar. En arbetare ställs inför ett motspänstigt material, vilket därför tvingar honom att sätta värde på fina verktyg, medan en småborgerlig intellektuell – ack! – som sina ”verktyg” använder flyktiga iakttagelser och ytliga generaliseringar – tills stora händelser bankar honom i skallen.
Att begära att varje partimedlem skulle syssla med dialektikens filosofi vore naturligtvis ett själlöst pedanteri. Men en arbetare som genomgått klasskampens skola vinner ur sin egen erfarenhet en fallenhet för dialektiskt tänkande. Även om han är omedveten om detta begrepp, godtar han beredvilligt själva metoden och dennas slutsatser. Med en småborgare blir det värre. Det finns naturligtvis småborgerliga element som organiskt länkats till arbetarna, som övergår till den proletära ståndpunkten utan en inre revolution. Men dessa utgör en obetydlig minoritet. Saken är helt annorlunda med den akademiskt tränade småbourgeoisin. Deras teoretiska fördomar har redan getts en slutgiltig form i skolbänken. Eftersom de lyckats vinna en hel del kunskap som var både nyttig och onyttig utan dialektikens hjälp, tror de att de utan vidare kan fortsätta hela livet ut utan den. I verkligheten undvarar de dialektiken bara i den mån de misslyckas att gå igenom, slipa, och teoretiskt skärpa sina tankeverktyg, och i den mån de misslyckas att i praktiken bryta sig ur de dagliga förhållandenas trånga cirkel. När de ställs inför stora händelser förlorar de lätt sig själva och faller återigen in i de småborgerliga tankebanorna.
Att åberopa ”inkonsekvens” som ett rättfärdigande av ett principlöst teoretiskt block, innebär att man ger sig själv dåliga kreditiv som marxist. Inkonsekvens är ingen tillfällighet, och i politiken uppträder den inte enbart som ett individuellt symptom. Inkonsekvens tjänar vanligen en social funktion. Det finns sociala grupperingar som inte kan vara konsekventa. Småborgerliga element, som inte befriat sig själva från förlegade småborgerliga tendenser, är inom ett arbetarparti systematiskt nödgade att göra teoretiska kompromisser med sitt eget samvete.
Kamrat Shachtmans inställning till den dialektiska metoden, som den manifesterats i den ovan citerade argumentationen, kan inte kallas annat än eklektisk skepticism. Det är uppenbart att Shachtman inte smittats av denna inställning i Marx’ skola utan bland de småborgerliga intellektuella för vilka alla former av skepticism duger.
Artikeln förbluffade mig till den grad att jag omedelbart skrev till kamrat Shachtman: ”Jag har just läst den artikel du och Burnham skrev om de intellektuella. Många delar är utmärkta. Delen om dialektiken är emellertid det hårdaste slag som du personligen, som redaktör för New International, kunde ha riktat mot den marxistiska teorin. Kamrat Burnham säger: ‘Jag erkänner inte dialektiken.’ Det är klart uttryckt och det måste alla erkänna. Men du säger: ‘Jag erkänner dialektiken, men det spelar ingen roll, den har ändå inte den minsta betydelse.’ Läs åter om vad du skrev. Denna del av fruktansvärt vilseledande för läsarna av New International och den bästa gåva alla slags Eastmans någonsin kunnat få. Gott! Vi ska tala offentligt om saken.”
Mitt brev skrevs den 20 januari, några månader före dagens diskussion. Shachtman svarade inte förrän den 5 mars, och han svarade då i huvudsak att han inte kunde förstå varför jag gjorde sådant väsen av saken. Den 9 mars svarade jag Shachtman med följande ord: ”Jag förkastade inte på minsta vis möjligheten av samarbete med antidialektiker utan endast det välbetänkta i att skriva en artikel tillsammans med sådana, när frågan om dialektiken spelar, eller borde spela, en mycket viktig roll. Polemiken utvecklas på två plan: det politiska och det teoretiska. Din politiska kritik är OK. Din teoretiska kritik är otillräcklig; den stannar vid den punkt där den just borde bli aggressiv. Uppgiften består nämligen i att påvisa att deras misstag (så långt det är teoretiska misstag) är produkter av deras oförmåga att tänka sig igenom sakerna dialektiskt. Denna uppgift skulle kunna genomföras med mycket betydande pedagogisk framgång. Istället deklarerar du att dialektiken är en privatsak och att man kan vara en mycket bra kompis utan att tänka dialektiskt.” Genom att i denna fråga förena sig med antidialektikern Burnham berövar sig Shachtman möjligheten att påvisa varför Eastman, Hook[20] och många andra började med en filosofisk kamp mot dialektiken men slutade med en politisk kamp mot den socialistiska revolutionen. Det är dock detta frågan gäller.
Den nuvarande politiska diskussionen inom partiet har bekräftat mina farhågor och varningar i en ojämförligt skarpare form än jag skulle ha väntat, eller rättare, fruktat. Shachtmans metodologiska skepticism bar sina bedrövliga frukter i frågan om sovjetstatens natur. Burnham började för någon tid sedan att på grundval av sina omedelbara förnimmelser rent empiriskt konstruera en icke-proletär och icke-borgerlig stat, och likviderade i förbigående den marxistiska teorin om staten som organ för klasstyre. Shachtman intog oväntat en undvikande position: ”Ni förstår att frågan är föremål för fortsatt övervägande”; därtill har inte den sociologiska definitionen av SSSR någon direkt omedelbar betydelse för våra ”politiska uppgifter”, i vilka Shachtman fullständigt instämmer med Burnham. Låt vår läsare åter hänvisa till vad dessa kamrater skrev om dialektiken. Burnham förkastar dialektiken. Shachtman tycks acceptera den, men ... ”inkonsekvensens” gudomliga gåva tillåter dem att mötas i gemensamma politiska slutsatser. Inställningen hos var och en av dem till sovjetstatens natur reproducerar punkt för punkt deras inställning till dialektiken.
I båda fallen påtar sig Burnham den ledande rollen. Detta förvånar inte: han är i besittning av en metod – pragmatismen. Shachtman har ingen metod. Han anpassar sig till Burnham. Utan att påta sig fullständigt ansvar för de antimarxistiska uppfattningarna hos Burnham, försvarar han tillsammans med Burnham sina hopade aggressioner mot de marxistiska begreppen såväl inom filosofins som sociologins sfär. I båda fallen framträder Burnham som pragmatiker och Shachtman som eklektiker. Detta exempel har den ovärderliga fördelen, att den fullständiga parallellen mellan Burnhams och Shachtmans positioner på två olika tankeplan och i två frågor av primär betydelse kommer att sticka i ögonen på t.o.m. de kamrater som inte haft någon erfarenhet av rent teoretiskt tänkande. Tankemetoden kan vara dialektisk eller vulgär, medveten eller omedveten, men den existerar och ger sig till känna.
I januari hörde vi från våra författare ”Men det gör det nu inte, och inte heller har någon ännu påvisat att enighet eller oenighet i den dialektiska materialismens mer abstrakta doktriner nödvändigtvis skulle påverka dagens eller morgondagens konkreta politiska frågeställningar ...” Inte heller har någon ännu påvisat! Det hann inte gå mer än några månader innan Burnham och Shachtman själva påvisade hur deras inställning till en sådan ”abstraktion” som dialektisk materialism fick ett bestämt uttryck i deras inställning till sovjetstaten.
Det är utan tvivel nödvändigt att nämna att skillnaden mellan de båda exemplen är tämligen viktig, men den är av politisk och inte teoretisk karaktär. I båda fallen bildade Burnham och Shachtman ett block på grundval av ett förkastande och ett halvt förkastande av dialektiken. Men i det första exemplet riktades blocket mot opponenterna av det proletära partiet. I det andra exemplet ingicks blocket mot den marxistiska falangen i deras eget parti. Fronten för de militära operationerna har s.a.s. ändrats, men vapnen förblir desamma.
Folk är i och för sig ofta inkonsekventa. Det mänskliga medvetandet strävar icke desto mindre mot en viss homogenitet. Filosofi och logik är tvungna att förlita sig på denna homogenitet i det mänskliga medvetandet och inte på vad som brister i denna homogenitet, dvs. inkonsekvens. Burnham erkänner inte dialektiken, men dialektiken erkänner Burnham, dvs. utsträcker sitt inflytande över honom. Shachtman tror att dialektiken inte har någon betydelse i politiska slutsatser, men i Shachtmans egna politiska slutsatser finner vi de sorgliga frukterna av hans föraktfulla inställning till dialektiken. Vi borde ta med detta exempel i läroböckerna om dialektisk materialism.
Förra året fick jag besök av en ung brittisk professor i politisk ekonomi, en sympatisör till Fjärde Internationalen. Under vårt samtal om sätten och medlen att förverkliga socialismen, uttryckte han plötsligt den brittiska utilitarismens strävanden i Keynes och andras anda: ”Det är nödvändigt att bestämma ett klart ekonomiskt mål för att kunna välja de mest förnuftiga medlen för dettas förverkligande,” etc. Jag anmärkte: ”Jag förstår att du är motståndare till dialektiken.” Han svarade, något förvånat: ”Javisst, jag ser ingen mening med den.” ”Dock”, svarade jag, ”gjorde dialektiken det möjligt för mig att på grundval av några av dina iakttagelser om ekonomiska problem bestämma vilken kategori av filosofiskt tänkande du tillhör – bara detta visar att det finns ett väsentligt värde i dialektiken.” Fastän jag inte hört ett enda ord om min besökare sedan dess, tvivlar jag inte på att denne antidialektiske professor hyser åsikten att SSSR inte är en arbetarstat, att villkorslöst försvar av SSSR är en ”förlegad” åsikt, att våra organisationsmetoder är dåliga etc. Om det är möjligt att fastställa en given persons allmänna tankesätt på grundval av hans förhållande till konkreta praktiska problem, är det också möjligt att i huvudsak förutsäga, om man känner hans allmänna tankesätt, hur en given individ kommer att angripa ett eller annat praktiskt problem. Detta är det utomordentligt pedagogiska värdet med den dialektiska tankemetoden.
Anfrätta skeptiker som Souvarine[21] tror att ”ingen vet” vad dialektiken är. Och det finns ”marxister” som vördnadsfullt knäfaller inför Souvarine och hoppas lära sig något av honom. Och dessa marxister gömmer sig inte bara i Modern Monthly. En souvarinistisk strömning existerar olyckligtvis inom den nuvarande oppositionen i SWP. Och här är det nödvändigt att varna unga kamrater: Akta er för denna elakartade infektion!
Dialektiken är varken en fiktion eller en mysticism, utan en vetenskap om vårt tänkandes former i den mån det inte är begränsat till livets vardagsproblem utan försöker uppnå en förståelse av mer komplicerade och utdragna processer. Den dialektiska och formella logiken står i ett liknande förhållande till varandra som den högre och lägre matematiken.
Jag skall här försöka att skissera problemets kärna i en mycket koncis form. Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte lika med ”A”. Detta är lätt att bevisa genom att undersöka dessa två bokstäver i ett mikroskop – de är helt olika varandra. Men, invänder man nu, det är inte fråga om bokstävernas form eller storlek, eftersom de bara är symboler för lika kvantiteter, t.ex. ett kilo socker. Invändningen träffar inte målet. I verkligheten är ett kilo socker aldrig lika med ett kilo socker – en känsligare våg avslöjar alltid en skillnad. Men, kan man då invända: ett kilo socker är lika med sig självt. Men inte heller detta är sant – alla kroppar förändras oavbrutet ifråga om storlek, vikt färg etc. De är aldrig lika med sig själva. En sofist kan då svara att ett kilo socker är lika med sig självt i ”ett givet ögonblick”. Förutom det mycket tvivelaktiga praktiska värdet i detta ”axiom” tål det inte heller en teoretisk kritik. Hur bör vi egentligen förstå ordet ”ögonblick”? Om det är ett oändligt litet tidsintervall, då är vårt kilo socker offer för oundvikliga förändringar under detta ”ögonblick”. Eller är ”ögonblicket” en rent matematisk abstraktion, dvs. tidens nollpunkt? Men allting existerar i tiden och själva existensen är en oavbruten process av förändringar. Tiden är följaktligen ett fundamentalt element i existensen. Sålunda innebär axiomet ”A” är lika med ”A” att ett ting är lika med sig självt om det inte förändras, dvs. om det inte existerar.
Vid första ögonkastet kan det tyckas att dessa ”subtiliteter” är meningslösa. Men i själva verket är de av avgörande betydelse. Axiomet ”A” är lika med ”A” är å ena sidan utgångspunkten för all vår kunskap, och å andra sidan utgångspunkten för alla misstag i vår kunskap. Att strafflöst använda axiomet ”A” är lika med ”A” är endast möjligt inom vissa gränser. När kvantitativa förändringar i ”A” är betydelselösa för den uppgift vi har för handen, då kan vi förmoda att ”A” är lika med ”A”. Det är exempelvis så en köpare och en säljare betraktar ett kilo socker. Vi betraktar solens temperatur likadant. Tills helt nyligen såg vi på samma sätt på dollarns köpkraft. Men kvantitativa förändringar som går utanför vissa gränser förvandlas till kvalitativa. Ett kilo socker som är underkastat vattnets eller fotogenets inverkan upphör att vara ett kilo socker. När presidenten tar hand om dollarn upphör den att vara en dollar. Att i rätta ögonblicket avgöra när den kritiska punkten nåtts då kvantitet övergår till kvalitet är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna inom alla kunskapsområden, inklusive sociologin.
Varje arbetare vet att det är omöjligt att göra två helt likvärdiga föremål. När man tillverkar konlager tillåts en viss avvikelse för konerna, vilken emellertid inte får gå utanför vissa gränser (detta kallas ”toleransen”). Om toleransnormerna uppfylls anses konerna vara likvärdiga (”A” är lika med ”A”). När toleransen överskrides förvandlas kvantiteten till kvalitet. Med andra ord: konlagren blir sekunda eller totalt värdelösa.
Vårt vetenskapliga tänkande är bara en del av vår allmänna praktik, inklusive tekniken. För begreppen existerar det också en ”tolerans”, vilken inte upprättas av den formella logiken som hävdar axiomet ”A” är lika med ”A”, utan av den dialektiska logiken som utgår från axiomet att allting alltid förändras. ”Det sunda förnuftet” karakteriseras av det faktum att det systematiskt överskrider den dialektiska ”toleransen”.
Det vulgära tänkandet opererar med sådana begrepp som kapitalism, moral, frihet, arbetarstat etc., som bestämda abstraktioner, vilket förutsätter att kapitalism är lika med kapitalism, moral är lika med moral etc. Det dialektiska tänkandet analyserar alla ting och alla fenomen i deras ständiga förändring, samtidigt som det under dessa förändringars materiella förhållande bestämmer den kritiska punkt där ”A” upphör att vara ”A”, en arbetarstat upphör att vara en arbetarstat. Den fundamentala bristen i det vulgära tänkandet ligger i det faktum att det vill nöja sig med orörliga bilder i en verklighet som består av en ständig rörelse. Det dialektiska tänkandet ger genom sina noggrannare approximationer, rättelser, konkretiseringar, begreppen en rikedom i innehåll och flexibilitet; jag skulle till och med vilja säga, en saft som i viss mån nästan gör dem till levande fenomen. Inte kapitalismen i allmänhet, utan en given kapitalism i ett givet stadium av dess utveckling. Inte en arbetarstat i allmänhet, utan en given arbetarstat i ett efterblivet land i en imperialistisk omgivning etc.
Dialektiskt tänkande förhåller sig till vulgärt tänkande på samma sätt som en spelfilm till ett fotografi. Spelfilmen utesluter inte fotografiet utan kombinerar en serie av dem enligt rörelselagen. Dialektiken förnekar inte syllogismen, utan lär oss att kombinera syllogismer på ett sådant sätt att den för vårt förstående närmare den ständigt föränderliga verkligheten. I sin Logik (1812-16) upprättade Hegel en serie lagar: kvantitetens förvandling till kvalitet, utveckling genom motsättningar, konflikt mellan innehåll och form, kontinuitetens avbrytande, förvandlingen av möjlighet till oundviklighet etc., vilka är lika viktiga för det teoretiska tänkandet som den enkla syllogismen för mer elementära uppgifter. Hegel verkade före Darwin och Marx. Tack vare den kraftiga impuls som den franska revolutionen hade givit till tänkandet, föregrep Hegel vetenskapens allmänna utveckling. Men just därför att det bara var ett föregripande, om än ett genialt sådant, fick det av Hegel en idealistisk karaktär. Hegel opererade med de ideologiska skuggorna som den slutliga verkligheten. Marx visade att dessa ideologiska skuggors rörelse inte var någonting annat än reflexer av de materiella kropparnas rörelse.
Vi kallar vår dialektik materialistisk därför att dess rötter varken finns i himlen eller i den ”fria viljans” djup utan i den objektiva verkligheten, i naturen. Medvetandet växte fram ur det omedvetna, psykologin ur fysiologin, den organiska världen ur den oorganiska, solsystemet ur nebulosorna. Vid alla steg på denna utvecklingsstege, förvandlades de kvantitativa förändringarna till kvalitativa. Vårt tänkande, inklusive det dialektiska tänkandet, är bara en av uttrycksformerna för en föränderlig verklighet. Det finns i detta system ingen plats vare sig för Gud eller Djävulen eller den odödliga själen eller lagens och moralens eviga normer. Tänkandets dialektik som har vuxit fram ur naturens dialektik, äger följaktligen en helt igenom materialistisk karaktär. Darwinismen, som förklarade arternas utveckling genom kvantitativa förändringar till kvalitativa, var dialektikens största triumf på det organiska området. En annan stor triumf var upptäckten av de kemiska elementens atomviktstabell, och vidare, förvandlingen av ett element till ett annat.
Nära sammanbunden med dessa förändringar (arter, element etc.) är frågan om klassificering, lika viktig inom naturvetenskapen som inom samhällsvetenskaperna. Linnes system (1700-talet) hade arternas oföränderlighet som sin utgångspunkt och begränsades därför till en beskrivning och klassificering av växterna enligt deras yttre karakteristika. Botanikens barndom är analog till logikens barndom, ty formerna för vårt tänkande utvecklas liksom allting som lever. Endast ett bestämt förnekande av tanken om de bestämda arterna, bara ett stadium av växternas utvecklingshistoria och deras anatomi förberedde basen för en verkligt vetenskaplig klassificering.
Marx, som till skillnad från Darwin var en medveten dialektiker, upptäckte en bas för den vetenskapliga klassificeringen av de mänskliga samhällena i utvecklingen av deras produktiv-krafter och strukturen i äganderättsförhållandena, vilka konstituerar samhällets anatomi. Marxismen ersätter den vulgära, beskrivande klassificeringen av samhällen och stater, vilken fortfarande florerar vid universiteten, med en materialistisk dialektisk klassificering. Endast genom att använda Marx’ metod är det möjligt att korrekt bestämma både begreppen för en arbetarstat och ögonblicket för dess förfall.
Allt detta innehåller, som vi ser, ingenting ”metafysiskt” eller ”skolastiskt” som inbilska dilettanter påstår. Den dialektiska logiken uttrycker rörelselagen i det samtida vetenskapliga tänkandet. Kampen emot den materialistiska dialektiken uttrycker tvärtom ett avlägset förflutet, småbourgeoisins konservatism, universitetsrutinisternas självbedrägeri och ... en glimt av hopp om ett liv efter detta.
Den definition av SSSR som gjorts av kamrat Burnham, ”en icke-arbetar och en icke-borgerlig stat”, är helt och hållet negativ, bortsliten från den historiska utvecklingens kedja, dinglande i luften, tömd på den minsta sociologiska partikel och representerar helt enkelt en teoretisk kapitulation av pragmatismen inför ett motsägelsefullt historiskt fenomen.
Om Burnham vore en dialektisk materialist, skulle han grundligt ha undersökt följande tre frågor: 1) Vilket är SSSR:s historiska ursprung? 2) Vilka förändringar har denna stat genomgått under sin tillvaro? 3) Övergick dessa förändringar från det kvantitativa stadiet till det kvalitativa? Dvs., skapade de ett historiskt nödvändigt herravälde av en ny utsugande klass? För att kunna svara på dessa tre frågor skulle Burnham ha tvingats dra den enda möjliga slutsatsen – att SSSR fortfarande är en degenererad arbetarstat.
Dialektiken är ingen magisk nyckel till alla frågor. Den ersätter inte konkret vetenskaplig analys. Men den leder analysen längs den rätta vägen, och skyddar den mot ofruktbara vandringar i subjektivitetens och skolastikens öken.
Bruno R. sätter både Sovjet och fascistregimerna under kategorin ”byråkratisk kollektivism”, eftersom SSSR, Italien och Tyskland alla styrs av byråkratier; både här och där finns planeringsprinciperna; i ett fall likvideras den privata egendomen, i det andra begränsas den, etc. På grundval av den relativa likheten mellan vissa yttre karaktäristika av olika ursprung, av olika specifik vikt, av olik klassinnebörd, konstrueras en grundläggande identitet mellan sociala regimer, helt i andan av borgerliga professorer som konstruerar kategorier som ”kontrollerad ekonomi”, ”centraliserad stat”, utan att överhuvudtaget reflektera över den ena eller andras klasskaraktär. Bruno R. och hans anhängare, eller semianhängare som Burnham, stannar i bästa fall på den sociala klassifikationens område på Linnes nivå, till vars försvar emellertid ska sägas att han levde före Hegel, Darwin och Marx.
Kanske än värre och farligare är de eklektiker som framför idén att sovjetstatens klasskaraktär ”inte spelar någon roll”, och att inriktningen av vår politik bestäms av ”krigets karaktär”. Som om kriget vore en självständig översocial substans; som om krigets karaktär inte bestämdes av den härskande klassens karaktär, dvs. av samma sociala faktor som också bestämmer statens karaktär. Förbluffande hur lätt vissa kamrater glömmer marxismens ABC under händelsernas dråpslag!
Det förvånar inte att oppositionens teoretiker, som förkastar det dialektiska tänkandet, ömkligen kapitulerar inför SSSR:s motsägelsefyllda natur. Motsättningen mellan den sociala grundval som lagts av revolutionen och karaktären av den kast som växte fram ur revolutionens degeneration är emellertid inte bara ett ovedersägligt historiskt faktum utan också en drivande kraft. I vår kamp för att störta byråkratin baserar vi oss själva på denna motsättning. Under tiden har några ultra-vänstermänniskor redan nått det absurdas slutpunkt genom att tillkännage, att det är nödvändigt att offra den sociala strukturen i SSSR för att störta den bonapartistiska oligarkin! Den misstanken har aldrig föresvävat dem att SSSR minus den sociala struktur som byggts av oktoberrevolutionen skulle vara en fascistregim.
Kamrat Burnham kommer antagligen att protestera över att han som evolutionist inte är mindre intresserad av samhälls- och statsformers utveckling än vi dialektiker. Vi ska inte tvista om detta. Varje bildad person efter Darwin har gett sig själv epitetet ”evolutionist”. Men en verklig evolutionist måste även tillämpa evolutionsidén på sitt eget tänkesätt. Elementär logik, som grundlagts under den tid när själva evolutionsidén ännu inte existerade, räcker uppenbarligen inte till för att analysera evolutionära processer. Hegels logik är evolutionens logik. Man får bara inte glömma att själva begreppet ”evolution” fullständigt har korrumperats av universitetsprofessorer och liberala skribenter till att betyda fredligt ”framåtskridande”. Var och en som kommer till insikt att evolution fortskrider genom en kamp mellan antagonistiska krafter; att en långsam ackumulation av förändringar i ett visst ögonblick spränger det gamla skalet och framkallar en katastrof, revolution; var och en som slutligen lärt sig att tillämpa evolutionens allmänna lagar på själva tänkandet, han är en dialektiker, till skillnad från vulgärevolutionister. En dialektisk träning av sinnet, vilket är lika nödvändigt för en revolutionär kämpe som fingerövningar för en pianist, kräver att man nalkas alla problem som processer och inte som orörliga kategorier. Medan vulgärevolutionister, som i allmänhet begränsar sig till att erkänna evolution inom enbart vissa sfärer, i alla övriga frågor låter sig nöja med det ”sunda förnuftets” banaliteter.
Den amerikanske liberalen, som försonat sig med existensen av SSSR, eller exaktare, med moskvabyråkratin, tror, eller trodde åtminstone fram till den tysk-sovjetiska pakten, att sovjetregimen på det hela taget är en ”progressiv sak”, att de stötande dragen hos byråkratin (”Ja, naturligtvis finns dom!”) med tiden kommer att falla av och att fredligt och smärtfritt ”framsteg” därmed säkras.
En vulgär småborgerlig radikal liknar en ”progressiv” liberal i att han tar SSSR som en helhet, och misslyckas att förstå dess inre motsättningar och dynamik. När Stalin ingick allians med Hitler, invaderade Polen, och nu Finland, triumferade vulgärradikalerna; identiteten mellan stalinismens och fascismens metoder hade bevisats! De fann sig emellertid i knipa när de nya auktoriteterna inbjöd befolkningen att expropriera landägarna och kapitalisterna – de hade inte förutsett denna möjlighet överhuvudtaget! Under tiden kom de revolutionära åtgärder, som genomfördes med byråkratiska militära medel, att inte bara misslyckas med att rubba vår, dialektiska, definition av SSSR som en degenererad arbetarstat, utan gav den den mest obestridliga bekräftelse. I stället för att utnyttja denna triumf för den marxistiska analysen för en ihärdig agitation, började de småborgerliga oppositionella att med kriminell tanklöshet skrika, att händelserna hade vederlagt vår förutsägelse, att våra gamla formler inte längre var tillämpbara, att det behövdes nya ord. Vilka ord? De har ännu inte bestämt sig.
Vi började med filosofi och övergick sedan till sociologi. Det blev klart att av oppositionens två ledande personligheter på dessa båda områden, hade en intagit en antimarxistisk, den andre en eklektisk position. Om vi nu tar politiken i betraktande, särskilt frågan om försvaret av SSSR, kommer vi att finna att lika stora överraskningar väntar.
Oppositionen upptäckte att vår formel om ”villkorslöst försvar av SSSR”, vårt programs formel, är ”vag, abstrakt och föråldrad (!?)”. Olyckligtvis förklarar de inte under vilka framtida ”betingelser” de är redo att försvara revolutionens erövringar. För att åtminstone ge ett uns vett åt sin nya formel försöker oppositionen framställa saken som om vi till dags dato ”villkorslöst” försvarat kremlregeringens internationella politik med dess Röda Armé och GPU. Allt har ställts på huvudet! I verkligheten har vi inte sedan lång tid tillbaka försvarat Kremls internationella politik, inte ens villkorligt, särskilt från den dag vi öppet proklamerade nödvändigheten av att krossa kremloligarkin genom uppror! En felaktig politik vanställer inte bara de dagliga uppgifterna utan tvingar en också att framställa sitt eget förflutna i ett falskt ljus.
I den ovan citerade artikeln i New International, gav Burnham och Shachtman begåvat gruppen av desillusionerade intellektuella etiketten ”Förbundet övergivna förhoppningar”, och frågade envetet hur detta sorgliga förbund skulle ställa sig i händelse av militär konflikt mellan ett kapitalistiskt land och Sovjetunionen. ”Vi tar därför tillfället i akt”, skrev de, ”att kräva otvetydiga deklarationer från Hook, Eastman och Lyons[22] i frågan om Sovjetunionens försvar mot anfall av Hitler eller Japan – eller England för den delen ...” Burnham och Shachtman uppställde inga ”villkor” de specificerade inga ”konkreta” omständigheter, och på samma gång krävde de ett ”otvetydigt” svar. ”...Skulle Förbundet (övergivna förhoppningar) också avstå från att ta ställning eller skulle det förklara sig neutralt?” fortsatte de; ”Kort sagt, är de för försvaret av Sovjetunionen mot imperialistiska attacker, utan hänsyn till och trots den stalinistiska regimen?” (Min kursivering.) Ett citat att förundra sig över! Och detta är exakt vad vårt program deklarerar. Burnham och Shachtman ställde sig bakom ett villkorslöst försvar av Sovjetunionen och definierade betydelsen av villkorslöst försvar helt korrekt som ”utan hänsyn till och trots den stalinistiska regimen.” Och ändå skrevs denna artikel när erfarenheten av den spanska revolutionen redan uttömts till fullo. Kamrat Cannon har helt rätt, när han säger att stalinismens roll i Spanien var ojämförligt mer kriminell än i Polen och Finland. I det första fallet kvävde byråkratin med bödelsmetoder en socialistisk revolution. I det andra fallet ger den en impuls till den socialistiska revolutionen genom byråkratiska metoder. Varför? Vi kan inte betrakta Shachtmans överabstrakta hänvisningar till ”händelsernas konkretion” som en förklaring. Kremls deltagande i det republikanska lägret i Spanien stöddes av de borgerliga demokraterna världen över. Stalins arbete i Polen och Finland möts med ett ursinnigt fördömande från samma demokrater. Trots alla sina högljudda recept råkar oppositionen vara en återspegling inom Socialist Workers Party av stämningarna hos ”vänster”-småbourgeoisin. Detta faktum är olyckligtvis obestridligt.
”Våra objekt”, skrev Burnham och Shachtman om Förbundet övergivna förhoppningar, ”stoltserar med att tro att de bidrar med någonting ‘fräscht’, att de gör en ‘omvärdering i ljuset av nya erfarenheter’, att de är ‘icke-dogmatiker’ (‘konservativa’? – L.T.) som vägrar att ompröva sina ‘grundläggande antaganden’, etc. Vilket patetiskt självbedrägeri! Ingen av dem har dragit fram några nya fakta i dagen, bidragit med någon ny förståelse av samtiden eller framtiden.” Ett förbluffande citat! Borde vi inte lägga ett nytt kapitel till deras artikel ”Intellektuella på reträtt”? Jag erbjuder kamrat Shachtman mitt samarbete ...
Hur kommer det sig att framstående individer som Burnham och Shachtman, som obetingat hängett sig åt proletariatets sak, kunde skrämmas så av de inte alltför skräckinjagande herrarna i Förbundet övergivna förhoppningar! På det rent teoretiska planet beror det för Burnhams del på hans felaktiga metod, för Shachtmans del på hans likgiltighet inför metod. En riktig metod underlättar inte bara uppnåendet av en riktig slutsats, utan fäster också slutsatserna i minnet genom att förbinda varje ny slutsats med de föregående slutsatserna i en konsekutiv kedja. Om politiska slutsatser dras empiriskt, om inkonsekvens proklameras som en slags fördel, så kommer det marxistiska politiska systemet att undantagslöst ersättas av impressionism – vilken på så många sätt utmärker småborgerliga intellektuella. Varje ny vändning i händelseutvecklingen tar empiricist-impressionisten på sängen, tvingar honom att glömma vad han själv skrev dagen innan, och framkallar en brinnande önskan om nya formler innan nya idéer trängt fram i hans huvud.
Oppositionens resolution i frågan om det sovjet-finska kriget är ett dokument som kunde undertecknas, måhända med smärre ändringar, av bordagisterna, Vereecken, Sneevliet, Fenner Brockway, Marceau Pivert[23] och dylika, men under inga förhållanden av bolsjevik-leninister. Uteslutande baserad på sovjetbyråkratins egenskaper och på det blotta faktumet ”invasionen”, är resolutionen helt tom på det minsta sociala innehåll. Den ställer Finland och SSSR på samma nivå och ”fördömer, förkastar och opponerar sig mot båda regeringarna och deras arméer”. När man emellertid märkte att något var galet, kom resolutionen oväntat och utan något som helst samband med texten att tillägga: ”Vid tillämpningen (!) av detta perspektiv kommer Fjärde Internationalen naturligtvis (hur förunderligt är inte detta ”naturligtvis”) att ta i beräkningen (!) de skilda ekonomiska förhållandena i Finland och Ryssland.” Varje ord är en pärla. Med ”konkreta” omständigheter menar våra älskare av det ”konkreta” den militära situationen, stämningarna bland massorna och i tredje hand de motsatta ekonomiska regimerna. Hur nu dessa tre ”konkreta” omständigheter kommer att ”tas i beräkningen”, ger inte resolutionen den minsta vink om. Om oppositionen på ett likvärdigt sätt motsätter sig ”båda regeringarna och deras arméer” i relation till detta krig, hur kommer den då att ”ta i beräkningen” skillnaderna i den militära situationen och de sociala regimerna? Definitivt ingenting av detta är begripligt.
För att straffa stalinisterna för de brott de obestridligen begått, nämner resolutionen, i alla skiftande småborgerliga demokraters efterföljd, inte så mycket som ett ord om att Röda armén exproprierar stora jordägare och inför arbetarkontroll, medan den förbereder expropriationen av kapitalisterna.
I morgon kommer stalinisterna att kväva de finska arbetarna. Men nu ger de – därtill tvingade – en enastående impuls till klasskampen i dess skarpaste form. Oppositionens ledare bygger inte sin politik på den ”konkreta” process som äger rum i Finland, utan på demokratiska abstraktioner och ädla känslor.
Det sovjet-finska kriget börjar uppenbarligen att utökas med ett inbördeskrig, i vilket Röda Armén på detta stadium finner sig själv i samma läger som de finska småbönderna och arbetarna, medan den finska armén åtnjuter stödet från de härskande klasserna, den konservativa arbetarbyråkratin och de anglosaxiska imperialisterna. De förhoppningar som den Röda Armén väcker bland de finska fattiga kommer, om inte en internationell revolution kommer emellan, att visa sig vara en illusion; Röda Arméns samarbete med de fattiga kommer bara att bli temporärt; Kreml kommer snart att rikta sina vapen mot de finska arbetarna och bönderna. Vi vet allt detta nu, och vi säger det öppet som en varning. Men i detta ”konkreta” inbördeskrig som äger rum på finländskt territorium, vilken ”konkret” position måste Fjärde Internationalens partisaner inta? Om de i Spanien kämpade i det republikanska lägret, trots det faktum att stalinisterna höll på att kväva den socialistiska revolutionen, så mycket viktigare blir det att delta i Finland i det läger där stalinisterna är tvingade att ge sitt stöd åt expropriationen av kapitalisterna.
Våra innovatörer täcker luckorna i sin position med våldsamma fraser. De stämplar SSSR:s politik som ”imperialistisk”. Ett ofantligt berikande av vetenskapen! Från och med nu kommer både finanskapitalets utrikespolitik och politiken att tillintetgöra finanskapitalet att kallas imperialism. Detta kommer att vara en betydelsefull hjälp för arbetarnas medvetandegörande och klasskolning! Men samtidigt – kommer, låt oss säga, den mycket häftige Stanley att skrika – så stöder Kreml finanskapitalets politik i Tyskland! Denna invändning grundas på det ena problemets ersättande med det andra, i upplösandet av det konkreta i det abstrakta (vulgärtänkandets vanliga misstag).
Om Hitler imorgon tvangs sända vapen till de upproriska indierna, måste de revolutionära tyska arbetarna då motsätta sig denna konkreta aktion genom strejker eller sabotage? Tvärtom, de måste försäkra sig om att de upproriska får vapen så snabbt som möjligt. Vi hoppas att detta står klart för Stanley. Men exemplet är rent hypotetiskt. Vi använde det för att visa att t.o.m. en finanskapitalets fascistregering under vissa betingelser skulle vara tvingad att stödja en nationell revolutionär rörelse (för att nästa dag försöka kväva den). Hitler skulle aldrig under några som helst omständigheter stödja en proletär revolution i t.ex. Frankrike. För Kremls del gäller att det för närvarande är tvingat – och detta är ingen hypotetisk utan en verklig situation – att framkalla en social revolutionär rörelse i Finland (för att imorgon kunna kväva den politiskt). Att innefatta en given social revolutionär rörelse under den allomfattande termen imperialism, bara därför att den framkallats, vanställts och samtidigt kvävts av Kreml vittnar blott och bart om ens teoretiska och politisk torftighet.
Det är nödvändigt att tillägga att uttänjandet av begreppet ”imperialism” t.o.m. saknar nyhetens behag. För närvarande beskriver inte bara ”demokraterna” utan också bourgeoisin i de demokratiska länderna den sovjetiska politiken som imperialistisk. Bourgeoisins mål skiner klart igenom – att utplåna de sociala motsättningarna mellan kapitalistisk och sovjetisk expansion, att dölja egendomsfrågan, att på detta vis bistå den äkta imperialismen. Vilket är målet för Shachtman och andra? Det vet de inte själva. Deras terminologiska nymodighet leder dem objektivt sett bort från Fjärde Internationalens marxistiska terminologi och för dem närmare ”demokraternas” terminologi. Denna omständighet vittnar tyvärr återigen om oppositionens extrema känslighet för trycket från den småborgerliga allmänna opinionen.
Från oppositionens led hörs allt oftare: ”Den ryska frågan har inte någon avgörande betydelse i och för sig; den viktigaste uppgiften är att förändra partiregimen.” Man måste ha klart för sig att en regimförändring innebär en förändring i ledarskapet, eller rättare, avlägsnandet av Cannon och hans närmaste medarbetare från styrande poster. Dessa larmande röster demonstrerar att tendensen till en kamp mot ”Cannons fraktion” föregick den ”händelsernas konkretion” som Shachtman och andra refererar till, när de förklarade sin ändrade inställning. På samma gång minner dessa röster oss om en hel radda gamla oppositionella grupper som tog upp en strid vid skilda tillfällen; och vilka, när den principiella grunden började falla sönder under deras fötter, övergick till den s.k. ”organisatoriska frågan” – det var samma sak med Molinier, Sneevliet, Vereecken och många andra. Hur obehagliga alla dessa föregångare än må synas, är det omöjligt att förbigå dem.
Det skulle emellertid vara oriktigt att tro, att kampens överflyttning till den ”organisatoriska frågan” utgör en enkel ”manöver” i fraktionsstriden. Nej, oppositionens inre aningar talar sannerligen om för dem, om än något förvirrat, att frågan inte bara gäller det ”ryska problemet”, utan snarare hela inställningen till politiska problem i allmänhet, däribland också metoderna för partibyggandet. Och i en viss mening är detta riktigt.
Vi har också ovan försökt påvisa att frågeställningen inte bara gäller det ryska problemet utan fastmer oppositionens tankemetod, vilken har sina sociala rötter. Oppositionen står under inflytande av småborgerliga strömningar och tendenser. Det är vad hela saken gäller.
Vi såg helt klart den ideologiska influensen från en annan klass i fallen Burnham (pragmatism) och Shachtman (eklekticism). Vi tog aldrig upp andra ledare som kamrat Abern, eftersom han i allmänhet inte deltar i principiella diskussioner, utan begränsar sig till den ”organisatoriska frågans” nivå. Detta innebär emellertid inte att Abern är utan betydelse. Tvärtom, det är möjligt att påstå att Burnham och Shachtman är oppositionens amatörer, medan Abern är den obestridligt professionelle. Abern, och endast han, har sin egen traditionella grupp, vilken växte fram ur det gamla Kommunistpartiet och svetsades samman under den första perioden av ”Vänsteroppositionens” självständiga existens. Alla de övriga som har olika skäl för kritik och missnöje tyr sig till denna grupp.
Varje allvarlig fraktionsstrid i ett parti är alltid i sista hand en återspegling av klasskampen. Majoritetsfraktionen fastslog från början oppositionens ideologiska beroende av den småborgerliga demokratin. Oppositionen gör tvärtom, just p.g.a. sin småborgerliga prägel, inte ens några försök att leta efter det motsatta lägrets sociala rötter.
Oppositionen tog upp en häftig fraktionsstrid som nu paralyserar partiet vid ett mycket kritiskt ögonblick. För att en sådan strid skall kunna rättfärdigas och inte skoningslöst fördömas, borde den gå tillbaka på mycket allvarliga och djupgående anledningar. För en marxist kan sådana anledningar bara ha klasskaraktär. Innan de började sin bittra strid, borde oppositionens ledare ha ställt sig denna fråga: Vilket icke-proletärt klassinflytande återspeglas i nationalkommitténs majoritet? Men oppositionen har inte gjort det minsta försök till en sådan klassvärdering av meningsskiljaktigheterna. Den ser bara ”konservatism”, ”fel”, ”dåliga metoder” och liknande psykologiska, intellektuella och tekniska ofullkomligheter. Oppositionen är inte intresserad av oppositionsfraktionens klasskaraktär, liksom den inte är intresserad av SSSR:s klasskaraktär. Detta faktum är i sig tillräckligt för att påvisa oppositionens småborgerliga karaktär, med dess bismak av akademiskt pedanteri och journalistisk impressionism.
För att förstå vilka klasser eller strata som återspeglas i fraktionsstriden, är det nödvändigt att studera båda fraktionernas strid historiskt. De av oppositionens medlemmar som försäkrar att den nuvarande striden inte har ”någonting gemensamt” med de gamla fraktionsstriderna, demonstrerar återigen sin ytliga inställning till det egna partiets liv. Den inre kärnan i oppositionen är densamma som för tre år sedan sammanslöt sig kring Muste och Spector.[24] Den inre kärnan i majoriteten är densamma som sammanslöt sig kring Cannon. Av de ledande gestalterna har bara Shachtman och Burnham övergått från det ena lägret till det andra. Men hur intressanta dessa personliga övergångar än må vara, förändrar de inte de båda gruppernas allmänna karaktär. Jag ämnar inte gå in på fraktionsstridens historiska ordningsföljd, utan hänvisar läsaren till den i alla avseenden utmärkta artikeln av Joseph Hansen, ”Organisatoriska metoder och politiska principer.”
Om vi drar ifrån allt oavsiktligt, personligt och episodiskt, om vi reducerar de nuvarande grupperingarna till deras grundläggande politiska typer, så har otvivelaktigt kamrat Aberns kamp mot kamrat Cannon varit den mest konsekventa. I denna strid representerar Abern en propagandistisk grupp, småborgerlig till sin sociala sammansättning, och sammanhållen av gamla personliga band vilket nästan ger den familjekaraktär. Cannon representerar det proletära partiet i utvecklingsprocess. Den historiska rätten i denna kamp – oberoende av vilka fel och misstag som begåtts – vilar helt på Cannons sida.
När oppositionens representanter utgöt sig över att ”ledarskapet än bankrutt”, ”förutsägelserna visade sig inte vara riktiga”, ”händelserna tog oss på sängen”, ”det är nödvändigt att ändra våra paroller”, allt utan minsta försök att på allvar tänka igenom frågorna, uppträdde de i grund som partidefaitister. Denna bedrövliga attityd förklaras av den gamla propagandakretsens irritation och rädsla inför de nya uppgifterna och de nya partiförhållandena. De personliga bindningarnas sentimentalitet vill inte underkasta sig sinnet för plikt och disciplin. Den uppgift som partiet står inför är att bryta sönder de gamla smågruppsbanden och upplösa de bästa elementen från det propagandistiska förgångna i det proletära partiet. Det är nödvändigt att utveckla en sådan känsla av partipatriotism, att ingen vågar säga: ”Problemet är inte så mycket den ryska frågan, som att vi känner oss mer obesvärade och förnöjda under Aberns ledarskap än under Cannons.”
Personligen kom jag inte fram till denna slutsats igår. Jag har faktiskt råkat uttrycka det hundratals gånger i samtal med medlemmar av Aberns grupp. Jag har ständigt betonat den småborgerliga sammansättningen av denna grupp. Jag har enträget och upprepade gånger föreslagit att sådan småborgerlig barlast, som visat sig oförmögna att rekrytera arbetare till partiet, överförs från medlemskap till kandidatur. Privatbrev, samtal och förmaningar har som de senare händelserna visat inte lett till någonting – folk lär sig sällan av andras erfarenheter. Antagonismen mellan de två partiskikten och de två perioderna i dess utveckling steg upp till ytan och antog karaktären av en bitter fraktionsstrid. Det återstår inget annat än att klart och en gång för alla uttala min åsikt till den amerikanska sektionen och hela internationalen. ”Vänskap är vänskap men plikt är plikt” – säger ett ryskt ordspråk.
Man kan ställa följande fråga: Om oppositionen är en småborgerlig tendens, innebär det att enighet i fortsättningen är en omöjlighet? Hur ska man då förlika den småborgerliga tendensen med den proletära? Att ställa frågan på det sättet innebär att man gör en ensidig, odialektisk och därmed felaktig bedömning. Oppositionen har i den nuvarande diskussionen klart uttryckt sina småborgerliga drag. Men detta innebär inte att oppositionen inte skulle ha andra drag. Majoriteten av medlemmarna i oppositionen är dubbelt hängiven proletariatets sak och förmår att lära. Om de idag är bundna till en småborgerlig miljö kan de imorgon binda sig till proletariatet. De inkonsekventa kan under erfarenhetens inflytande bli mer konsekventa. När partiet omfattar tusentals arbetare kan även de professionella fraktionalisterna omskola sig själva i den proletära disciplinens anda. Det är nödvändigt att ge dem tid till det. Detta förklarar varför kamrat Cannons förslag att hålla diskussionen fri från varje hot om splittring, uteslutningar, etc., var helt riktigt och på sin plats.
Det förblir inte desto mindre troligt, att om partiet som helhet skulle slå in på oppositionens väg, skulle det kunna råka ut för en total tillintetgörelse. Den nuvarande oppositionen förmår inte ge partiet en marxistisk ledning. Den nuvarande nationalkommitténs majoritet uttrycker mer konsekvent, seriöst och genomgripande partiets proletära uppgifter än minoriteten. Just p.g.a. detta kan majoriteten inte ha något intresse av att inrikta kampen på en splittring – de riktiga idéerna kommer att segra. Inte heller kan oppositionens friskare element önska en splittring – erfarenheten påvisar sedan gammalt mycket klart att alla de olika slags improviserade grupper som avskiljer sig från Fjärde Internationalen dömde sig själva till ofruktbarhet och upplösning. Det är anledningen till att det är möjligt att se fram emot nästa partikongress utan fruktan. Den kommer att förkasta oppositionens antimarxistiska nymodigheter och garantera partiets enhet.
15 december 1939
[18] New International var sedan 1934 den amerikanska trotskistiska rörelsens organ. Efter brytningen med Burnham-Shachtmangruppen ägdes den enligt lagen av en av den gruppens medlemmar. Tidningen fortsatte alltså att utkomma som organ för den organisation som skapats av Shachtman (Workers Party). SWP:s nuvarande teoretiska tidskrift är månadstidningen International Socialist Review.
[19] Max Eastman: vänsterintellektuell och mycket känd före första världskriget. Han var chefredaktör för tidskriften Masses och sedan för Liberator. Han var poet, socialist, kännare av John Dewey och beundrare av Sigmund Freud. Runt sig samlade han en grupp betydande författare och konstnärer. Den ryska revolutionen attraherade honom. Han skrev in sig i kommunistpartiet och begav sig till Ryssland, där han träffade ledande bolsjeviker och ryska intellektuella. Vid de första tecknen på byråkratisering i Sovjetunionen lämnade han partiet 1923. När vänsteroppositionen växte fram 1924 befann han sig i Moskva. Han kom då i kontakt med Trotskijs idéer och under en tid hjälpte han till att sprida dessa i Förenta staterna. 1932 översatte han Ryska revolutionens historia och 1937 Den förrådda revolutionen. Hans bok Marxism, Is It a Science?, som han skrev under andra världskriget, visar klart att han var på väg bort från marxismen. Idag medarbetar han i en extrem högertidning, National Review, som utges av Burnham. Sedan 1941 är han chefredaktör för den konservativa tidskriften Reader’s Digest. Han har skrivit antikommunistiska böcker t.ex. Reflections on the Failure of Socialism 1955. I ett av kapitlen i sina memoarer (Great Companions) skriver han med bitterhet om den period då han samarbetade med Trotskij.
[20] Sidney Hook: filosofiprofessor vid New Yorks universitet. Under den stora depressionen i början av trettiotalet drogs han, som så många andra, bl.a. Burnham, till marxismen. Karaktäristiska för hans sporadiska och amatörmässiga intresse för marxismen är hans böcker Towards an Understanding of Karl Marx (1933) och From Hegel to Marx (1936). Tillsammans med Burnham valdes han in i American Workers Partys nationalkommitté Han övergav det aktiva politiska livet så snart partiet gått samman med den trotskistiska organisationen och bildat Workers Party (1934). 1936 stödde han trotskisternas inträde i socialistpartiet, men strax därefter avbröt han sin flirt med marxismen. 1943 skrev han en bok (The Hero in History), i vilken han polemiserar mot fascismen och kommunismen och sätter dem på samma plan. Han blev sedan rektor för New Yorks universitets filosofiska fakultet. 1949 blev han rektor för den filosofiska och psykologiska avdelningen vid nämnda universitets Graduate School. Denna tjänst upprätthåller han alltjämt. Han har skrivit öppet antikommunistiska böcker t.ex. Marx and the Marxists (1955), som rönte en viss framgång bland socialdemokraterna. Under maccarthytiden skrev han en bok vars titel talar för sig själv: Heresy, Yes – Conspiracy, No (1953) (Ja till kätteri – Nej till sammansvärjning). Han utmärkte sig också som en av dem som vägrade hjälpa häxjaktens offer.
[21] Boris Souvarine: fransk tidningsman av ryskt ursprung, född 1893. 1920 hävdade han att det franska socialistpartiet måste ansluta sig till Kommunistiska Internationalen. Han var chefredaktör för det franska kommunistpartiets teoretiska organ. Han var också sitt partis representant i Kommunistiska Internationalens internationella exekutivkommitté. Han uteslöts ur PCF 1924 på grund av ”odisciplin”, därför att han hade spridit Trotskijs idéer i Frankrike. Efter en snabb politisk degeneration bröt han med kommunismen 1927. Därefter anslöt han sig till talrika antikommunistiska kampanjer av maccarthistisk typ. Han skrev en mycket väldokumenterad bok om Stalin, i vilken han presenterar stalinismen som en naturlig utveckling ur bolsjevismen.
[22] Eugene Lyons: journalist, författare och vänstersympatisör vid tiden för första världskriget. Han försvarade Sacco och Vanzetti och skrev många artiklar och en bok, Life and Death of Sacco and Vanzetti, om dem. Efter att i många år ha varit journalist i Sovjetunionen och då skrivit positiva artiklar om den sovjetiska regimen, blev han antistalinist, och kom snart i opposition till socialismen och den ryska revolutionen. Hans bok Red Decade: The Stalinist Penetration of America tar mycket föraktfullt upp många amerikanska vänsterintellektuellas politiska aktivitet. Boken åsamkade honom flera stämningar. Han var chefredaktör för den konservativa tidskriften American Mercury (1939-1944) och liksom Eastman medarbetade han i Readers Digest (1945-1952). Han gav ut flera antikommunistiska verk. Bland dem en broschyr, Our Secret Allies, som uppmanade den amerikanska imperialismen att egga ryssarna till revolt mot den sovjetiska regimen.
[23] Fenner Brockway: ledare för det engelska Independent Labour Party. Av ett skotsk elektorat valdes han in i parlamentet. Idag är han medlem av Labour Party och har blivit Lord Brockway.
Marceau Pivert: medlem av det franska socialistpartiet. Han grundade en vänsterfalang 1935 (La Gauche Révolutionnaire), innan trotskisterna uteslöts ur partiet. Efter det att han hade uteslutits 1937, bildade han PSOP (Parti Socialiste Ouvrier et Paysan). Det var ett centerparti, som försvann då kriget bröt ut. Efter kriget återvände han till Socialistpartiet. Han dog 1958.
[24] A.J. Muste (1885-1967): Han föddes i Holland och emigrerade till Förenta staterna vid sex års ålder. Han var protestantisk präst, men kom i konflikt med sin kyrka, därför att han var pacifistiskt aktiv under första världskriget. 1918 drogs han till arbetarrörelsen. Han anslöt sig till en grupp pacifister, som försökte hjälpa textilarbetarna i Lawrence (Massachussetts). Han greps helt av strejken, deltog i första ledet i kampen mot det polisiära förtrycket och förde arbetarna till seger. Senare blev han ombudsman för textilarbetarna och arbetade under många år som fackföreningsorganisatör.
1921 lämnade han sitt jobb som ombudsman för att bli rektor för Brookwood Labour College i Katonah (New York). Denna befattning gjorde honom känd bland fackföreningsaktivister, och bland dem utförde han ett intressant fackförenings- och politiskt utbildningsarbete. I slutet av tjugotalet började Muste läsa Marx, Lenin och Trotskij, och han övergav sina pacifistiska idéer för den marxistiska klasskampen. 1929 bildade han en grupp som antog namnet Conference for Progressive Labour Action. Dess medlemmar var mycket aktiva under den ekonomiska krisen, och de lyckades organisera stora grupper arbetslösa och dra in dem i kampen. I slutet av 1933 hade gruppens anhängare mognat politiskt, och de beslöt att bilda ett parti. Så föddes American Workers Party. AWP:s anhängare var mycket aktiva i många av de fackföreningskamper som förde fram till bildandet av CIO, bland dem bilarbetarstrejken i Toledo (Ohio). Det var en av de viktigaste och mest betydelsefulla strejkerna vid den tiden, dels för dess militanta karaktär, dels för de nya metoder som användes i kampen.
1935 gick AWP ihop med Communist League of America, den trotskistiska organisationen. Muste blev en av de mest kända ledarna för den nya organisationen Workers Party. Han var dock inte lämpad för en ledande roll i en revolutionär organisation, ty han var inte skolad inom en sådan. Han var inte överens om den taktik, som fick Workers Partys anhängare att för en tid gå in i Socialistpartiet (se not 12), och detta gjorde att han återupptog sin individuella aktivitet. Eftersom han rönte föga framgång demoraliserades han och övergav marxismen, för att återgå till sitt gamla arbete som protestantisk präst inom Presbyterian Labour Temple i New York.
Under och efter andra världskriget var han personligen mycket aktiv men endast som pacifist. En kombination av hans utom tvivel personliga kvalitet, moraliska och intellektuella ärlighet, uppoffrande sinnelag och andra omständigheter gjorde att han åtnjöt stort anseende inom alla vänsterkretsar. I början av Vietnamkriget blev han en av centralfigurerna i kampen mot kriget i New York. Han var ordförande för Fifth Avenue Vietnam Peace Parade Committée. Den samlade alla krafter, som kämpade mot kriget, och baserade sig på principen att ingen politisk grupp skulle uteslutas. Denna princip stöddes helt av Muste. Senare spelade han en avgörande roll för att samordna kampen på det nationella planet, bl.a. genom att skapa Spring Mobilization Committee vars ordförande han blev.
Under valkampanjen i staten New York 1966 stödde Muste H. Aptheker, kommunistpartiets kandidat till kongressen, och Judy White, SWP:s kandidat till guvernörsposten. På så sätt tillämpade han sin tes om att inga politiska krafter skulle uteslutas. 1966 begav han sig till Saigon, för att demonstrera mot det smutsiga kriget, och året därefter firade han, strax innan han dog, sin 82:a födelsedag i Hanoi, dit han hade åkt, för att till vietnameserna framföra en del av det amerikanska folkets stöd.
Maurice Spector: en av grundarna av Kanadas kommunistiska parti, vars första tidning The Communist (som var underjordisk) han utgav. 1923 begav han sig till Tyskland på ett politiskt uppdrag, där han utvecklade en kritisk ståndpunkt, mycket lik Trotskijs, till händelserna i Tyskland. Han var delegat till Kommunistiska Internationalens tredje kongress. Där träffade han Cannon, och tillsammans beslutade de att till Amerika föra en kopia av Trotskijs kritik av Internationalens program. Han uteslöts ur kommunistpartiet och bildade den kanadensiska trotskistiska rörelsen. 1956 begav sig Spector till New York för att delta i Fjärde Internationalens amerikanska sektions arbete. En rad politiska händelser och personliga svårigheter fick honom att först bryta med majoriteten inom partiets ledning och sedan med partiet och att dra sig tillbaka från det politiska arbetet. Han dog i New York 1968.