Originalets titel: An Open Letter to Comrade Burnham
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
Käre kamrat:
Man har underrättat mig om att du, som reaktion på min artikel om den småborgerliga oppositionen, uttryckt att du inte har för avsikt att diskutera om dialektik med mig och att du bara kommer att diskutera de ”konkreta frågorna”. ”Jag har för länge sedan slutat diskutera religion”, tillade du ironiskt. Jag hörde en gång Max Eastman uttala samma uppfattning.
Som jag uppfattar det, förutsätter dina ord att dialektiken hos Marx, Engels och Lenin tillhör religionens område. Vad innebär detta påstående? Tillåt mig än en gång påminna om att dialektiken är evolutionens logik. Liksom en maskinverkstad i en fabrik tillhandahåller verktyg åt alla avdelningar, är logiken oundgänglig för alla områden av mänsklig kunskap. Om du inte anser logik i allmänhet vara en religiös fördom (oppositionens motsägelsefyllda skriverier får en tråkigt nog att alltmer luta åt denna sorgliga tanke), vilken logik accepterar du i så fall? Jag känner till två logiska system som är värda uppmärksamhet: Aristoteles logik (formallogik) och Hegels logik (dialektiken). Den aristoteliska dialektiken tar sin utgångspunkt i oföränderliga objekt och fenomen. Det vetenskapliga tänkandet i vår epok studerar alla fenomen i deras ursprung, förändring och upplösning. Menar du att vetenskapens framsteg, inräknat darwinism, marxism, modern fysik, kemi, etc., inte på något sätt influerat våra tankeformer? Menar du med andra ord att syllogismen i en värld där allt förändras allena förblir oförändrad och evig? Johannes evangelium börjar med orden: ”I begynnelsen var ordet,” dvs. i begynnelsen fanns Förnuft eller Ordet (förnuftet uttryckt i ordet, nämligen syllogismen). För Johannes är syllogismen en av de litterära pseudonymerna för Gud. Om du anser syllogismen oföränderlig, dvs. varken har ursprung eller utveckling, då betyder det att den för dig är produkten av en gudomlig uppenbarelse. Men om du erkänner att vårt tänkandes logiska former utvecklas under vår anpassningsprocess till naturen, var då så god och gör dig besväret att tala om för oss just vem som i Aristoteles efterföljd analyserade och systematiserade den påföljande logiska processen. Så länge du inte klargör denna punkt, tar jag mig friheten att hävda att identifieringen av logik (dialektiken) med religion avslöjar en enorm okunnighet och ytlighet i det mänskliga tänkandets grundläggande frågor.
Låt oss emellertid anta att din mer än förmätna anspelning är riktig. Men detta förändrar inte läget till din fördel. Religionen, vilket jag hoppas du medger, avleder uppmärksamheten från verklig till fiktiv kunskap, från kampen för ett bättre liv till falska förhoppningar om belöning i ett liv efter detta. Religionen är ett opium för folket. Var och en som ej förmår kämpa mot religionen är ovärdig namnet revolutionär. På vilka grunder rättfärdigar du då din vägran att bekämpa dialektiken om du håller den för en av religionens varianter?
Du slutade, som du säger, att för länge sedan bekymra dig om religionsfrågan. Men du slutade bara för din egen del. Förutom dig finns det alla de andra. En hel del av dem. Vi revolutionärer ”slutar” aldrig att bekymra oss om religiösa frågor, såtillvida som våra uppgifter består i att befria inte bara oss själva utan också massorna från religionens inflytande. Om dialektiken är en religion, hur är det då möjligt att uppge kampen mot detta opium inom ens eget parti?
Eller du kanske vill antyda att religion inte har någon politisk betydelse? Att det är möjligt att vara religiös och på samma gång en konsekvent kommunist och revolutionär kämpe? Du dristar dig knappast till ett så obetänksamt påstående. Av naturliga skäl intar vi den mest hänsynsfulla attityd till en efterbliven arbetares religiösa fördomar. Ville han kämpa för vårt program skulle vi acceptera honom som partimedlem; men på samma gång skulle vårt parti ihärdigt skola honom i den materialistiska och ateistiska andan. Om du håller med om detta, hur kan du då underlåta att kämpa mot en ”religion” som, enligt min vetskap, omfattas av en överväldigande majoritet av ditt eget partis medlemmar som är intresserade av teoretiska frågor? Du har tydligen förbisett denna mycket viktiga aspekt av frågan.
Bland den bildade bourgeoisin är det inte få som personligen brutit med religionen, men vars ateism enbart angår deras egen privata konsumtion; de håller tankar som dessa för sig själva men framhåller ofta inför allmänheten att det är bra att folk har en religion. Är det möjligen så att du intar en sådan ståndpunkt gentemot ditt eget parti? Är det möjligen så att detta förklarar din vägran att diskutera marxismens filosofiska grundvalar med oss? Om så är fallet, så ljuder under din avsky mot dialektiken en ton av förakt inför partiet.
Var nu så god och invänd inte att jag baserat mig på en fras som du uttalat i ett privat samtal, och att du inte befattar dig med att offentligt förneka dialektisk materialism. Detta är inte sant. Dina förflugna ord tjänar bara som en illustration. Närhelst det har funnits möjlighet har du av olika anledningar förkunnat din negativa inställning till den lära som utgör vårt programs teoretiska grundval. Detta känner alla inom partiet väl till. I artikeln ”Intellektuella på reträtt”, som skrevs av dig i samarbete med Shachtman och publicerades i partiets teoretiska organ, försäkras det kategoriskt att du förkastar dialektisk materialism. Har inte partiet rätt, när allt kommer omkring, att få veta just varför? Tar du verkligen för givet att en redaktör för ett teoretiskt organ inom Fjärde Internationalen kan inskränka sig till att blott deklarera: ”Jag förkastar den dialektiska materialismen på det bestämdaste” – som om det var fråga om en erbjuden cigarett: ”Nej tack, jag röker inte”. Frågan om en riktig filosofisk lära, dvs. om en riktig tankemetod, är av avgörande betydelse för ett revolutionärt parti på samma sätt som en bra maskinverkstad är av avgörande betydelse för produktionen. Det är fortfarande möjligt att försvara det gamla samhället med de materiella och intellektuella metoder som ärvts från det förgångna. Det är helt otänkbart att detta gamla samhälle kan störtas och ett nytt byggas utan att man först kritiskt analyserat de gängse metoderna. Om partiet går vilse i själva sitt tänkandes grundvalar, är det din elementära plikt att peka ut den rätta vägen. Annars kommer ditt förhållningssätt oundvikligen att tolkas som en akademikers överlägsna attityd mot en proletär organisation som, när allt kommer omkring, är oförmögen att sätta sig in i en verkligt ”vetenskaplig” lära. Kan man tänka sig något värre?
Var och en som lärt känna tendenskampernas historia inom arbetarpartier vet att deserteringarna till opportunismens läger började inte sällan med ett förkastande av dialektiken. Småborgerliga intellektuella betraktar dialektiken som marxismens mest sårbara punkt och på samma gång drar de fördel av det faktum att det är mycket svårare för arbetare att konstatera skillnader på det filosofiska planet än på det politiska. Detta sedan länge kända faktum bestyrks av alla erfarenhetsmässiga bevis. Men, än en gång, det är oförlåtligt att bortse från ett ännu viktigare faktum, nämligen att alla de stora och framstående revolutionärerna – först och främst Marx, Engels, Lenin, Luxemburg, Franz Mehring – stod på den dialektiska materialismens grund. Kan man anta att alla av dem var oförmögna att skilja mellan vetenskap och religion? Är du inte alltför övermodig, kamrat Burnham? Exemplen Bernstein, Kautsky och Franz Mehring är ytterst instruktiva. Bernstein förkastade kategoriskt dialektiken som ”skolastik” och ”mysticism”. Kautsky förhöll sig likgiltig inför frågan om dialektiken, ungefär som kamrat Shachtman. Mehring var en oförtröttlig propagandist och försvarare av den dialektiska materialismen. Han följde under decennier alla nyskapelser inom filosofi och litteratur, oförtrutet avslöjande det reaktionära innehållet i idealism, neo-kantianism, utilitarism, alla former av mysticism, etc. Det politiska ödet för dessa tre individer är välbekant. Bernstein slutade sitt liv som en självbelåten småborgerlig demokrat; Kautsky övergick från att vara centrist till vulgär opportunist. Vad Mehring beträffar, dog han som revolutionär kommunist.
I Ryssland började tre prominenta akademiska marxister, Struve, Bulgakov och Berdjajev med att förkasta marxismens filosofiska lära och slutade i reaktionens och den ortodoxa kyrkans läger. I Förenta Staterna utnyttjade Eastman, Sidney Hook och deras vänner opposition mot dialektiken som täckmantel för sin omvandling från proletariatets reskamrater till bourgeoisins. Ett otal liknande exempel kunde anföras från andra länder. Exemplet Plechanov, vilket tycks utgöra ett undantag, bekräftar i verkligheten bara regeln. Plechanov var en beaktansvärd propagandist för den dialektiska materialismen, men under hela sitt liv fick han aldrig tillfälle att delta i den faktiska klasskampen. Hans tänkande var avskiljt från praktiken. Revolutionen 1905 och därefter världskriget slungade in honom i det småborgerligt demokratiska lägret och tvingade honom i verkligheten att förneka den dialektiska materialismen. Under världskriget framträdde Plechanov öppet som en förkämpe för det kantska kategoriska imperativet på de internationella relationernas område: ”Gör icke andra vad du icke vill att de ska göra dig.” Exemplet Plechanov bevisar bara att den dialektiska materialismen i och för sig likväl inte gör en människa till en revolutionär.
Shachtman menar å andra sidan att Liebknecht lämnade ett postumt arbete riktat mot dialektiken som han skrivit i fängelse. Många idéer anträder en människas sinne när hon är fängslad vilka inte kan prövas i förening med andra människor. Liebknecht, som ingen, minst av allt han själv, betraktade som teoretiker, blev en symbol för hjältemod i världens arbetarrörelse. Skulle någon av de amerikanska opponenterna av dialektiken uppvisa samma självuppoffring och självständighet från patriotism under kriget, ska vi erkänna vad som tillkommer honom som en revolutionär. Men detta kommer därmed inte att lösa frågan om den dialektiska metoden.
Det är omöjligt att säga vilka Liebknechts egna slutgiltiga slutsatser skulle ha varit om han behållit sin frihet. I vilket fall skulle han innan han publicerat sitt arbete otvivelaktigt ha visat det för sina mer kompetenta vänner, nämligen Franz Mehring och Rosa Luxemburg. Det är helt möjligt att han på deras inrådan helt enkelt skulle ha kastat manuskriptet på elden. Låt oss emellertid anta att han icke desto mindre mot de människors inrådan som långt överträffade honom på teorins område hade beslutat att publicera sitt arbete. Mehring, Luxemburg, Lenin och andra skulle naturligtvis inte ha föreslagit att han därför skulle ha uteslutits ur partiet: tvärtom, de skulle bestämt ha ingripit till hans förmån om någon ställde ett sådant dumt förslag. Men på samma gång skulle de inte ha bildat ett filosofiskt block med honom, utan snarare bestämt avgränsat sig från hans teoretiska misstag.
Kamrat Shachtmans beteende är, noterar vi, helt annorlunda. ”Ni kommer att se”. säger han – och detta för att lära de unga! – ”att Plechanov var en framstående teoretiker i dialektisk materialism men slutade som en opportunist; Liebknecht var en betydande revolutionär men hade sina tvivel om den dialektiska materialismen.” Detta argument, om det nu innebär något överhuvudtaget, betyder att den dialektiska materialismen inte är till någon som helst nytta för en revolutionär. Genom dessa exempel med Liebknecht och Plechanov, som på ett konstlat sätt plockats ur historien, förstärker och ”fördjupar” Shachtman idén från sin artikel förra året, nämligen att politik inte beror av metod, såtillvida som metod är avskiljd från politik genom inkonsekvensens gudomliga gåva. Genom en felaktig tolkning av de två ”undantagen” försöker Shachtman upphäva regeln. Om detta är argumentet från en ”försvarare” av marxismen, vad kan vi då vänta av en motståndare? Revision av marxismen övergår här till en regelrätt likvidation; mer än så, till en likvidation av varje lära och varje metod.
Den dialektiska materialismen är naturligtvis ingen evig och oföränderlig filosofi. Att tänka sig något annat är att motsäga dialektikens anda. En fortsatt utveckling av det vetenskapliga tänkandet kommer utan tvivel att skapa en mer genomgripande lära i vilken den dialektiska materialismen rätt och slätt kommer att ingå som ett rent strukturellt material. Det finns emellertid ingen grund att vänta sig att denna filosofiska revolution kommer att genomföras under bourgeoisins fallfärdiga regim, för att nu inte nämna det faktum att en Marx inte föds varje år eller decennium. Proletariatets livsavgörande uppgift består idag inte av att tolka världen än en gång, utan att omskapa den från grund och botten. Under nästa epok kan vi vänta oss stora revolutionärer i handling men knappast en ny Marx. Endast på den socialistiska kulturens grundval kommer mänskligheten att känna behovet av att se tillbaka på det ideologiska arvet från det förflutna och kommer otvivelaktigt att långt överträffa oss inte bara på ekonomins område utan också på det intellektuella skapandets område. Den bonapartistiska byråkratins regim i SSSR är kriminell inte bara därför att den skapar en ständigt växande skillnad på livets alla områden utan också därför att den degraderar landets intellektuella aktivitet till djupet av GPU:s otyglade fårskallar.
Låt oss emellertid ta för givet att proletariatet i motsats till vårt antagande är så lyckosamt under den nuvarande epoken av krig och revolutioner, att det frambringar en ny teoretiker eller en ny uppsättning teoretiker som kommer att överträffa marxismen och speciellt upphöja logiken över den materialistiska dialektiken. Det är då självklart att alla avancerade arbetare kommer att lära av de nya lärarna och gamlingarna kommer att behöva omskola sig igen. Men tills vidare förblir detta en framtidens musik. Eller misstar jag mig? Du kanske kan uppmärksamma mig på de verk som skulle kunna tränga undan det dialektiskt materialistiska systemet för proletariatet? Om dessa fanns till hands skulle du med säkerhet inte ha vägrat att föra en kamp mot det dialektiska opiumet. Men det existerar inget. Medan du försöker misskreditera marxismens filosofi föreslår du inget som kan ersätta den.
Föreställ dig en ung amatörläkare som i dispyt med en kirurg som använder en skalpell framhåller att modern anatomi, neurologi, etc. är värdelös, att mycket i dem fortfarande är oklart och ofullständigt och att endast ”konservativa byråkrater” kan gå till verket med skalpell på grundval av dessa pseudovetenskaper, etc. Jag tror att kirurgen skulle be sin oansvariga kollega att lämna operationsrummet. Vi kan inte heller, kamrat Burnham, falla undan för futtiga anspelningar om den filosofiska och vetenskapliga socialismen. Tvärtom, eftersom frågan under fraktionsstriden har ställts rakt på sak, ska vi säga inför partiets alla medlemmar, särskilt ungdomen: Se upp för infiltration av borgerlig skepticism inom era led. Kom ihåg att socialismen till dags dato inte fått något högre vetenskapligt uttryck än marxismen. Var medveten om att den vetenskapliga socialismens metod är den dialektiska materialismen. Sysselsätt er med seriösa studier! Studera Marx, Engels, Plechanov, Lenin och Franz Mehring. Detta är hundra gånger viktigare för er än att studera tendentiösa, ofruktbara och smått löjliga avhandlingar om Cannons konservatism. Låt den nuvarande diskussionen producera åtminstone det positiva resultatet, att ungdomen i sina sinnen försöker innesluta en seriös teoretisk grundval för revolutionär kamp!
I ditt fall är emellertid inte frågan begränsad till dialektiken. Anmärkningarna i din resolution med innebörden att du inte vill framlägga frågan om sovjetstatens natur för partibeslut nu, betyder i realiteten att du ställer denna fråga, om inte juridiskt så teoretiskt och politiskt. Det skulle bara småbarn inte begripa. Men just detta uttalande har likafullt en annan innebörd, långt mer upprörande och fördärvligt. Det innebär att du avskiljer politik från marxistisk sociologi. Likväl ligger stötestenen för oss just i detta. Om det är möjligt att ge en korrekt definition av staten utan att använda den dialektiska materialismens metod; om det är möjligt att på ett korrekt sätt bestämma politiken utan att göra en klassanalys av staten, då uppställer sig frågan: Finns det överhuvudtaget något behov av marxismen?
Medan de är oense om sovjetstatens klassnatur är oppositionens ledare ense om att Kremls utrikespolitik måste stämplas som ”imperialistisk” och att SSSR inte kan stödjas ”villkorslöst”. (En kolossalt solid plattform!) När den opponerande ”klicken” för fram frågan om sovjetstatens natur rakt på sak vid kongressen (vilket brott!) har ni i förväg kommit överens om ... att vara oense, dvs. att rösta olika.[38] I den brittiska ”national”regeringen förekommer detta bland ministrar som ”kommer överens om att vara oense,” dvs. att rösta olika. Men Hans Majestäts ministrar åtnjuter den fördelen, att de är mycket väl medvetna om sin stats natur och kan tillåta sig lyxen att vara oense i mindre viktiga frågor. Oppositionens ledare befinner sig i ett långt mindre fördelaktigt läge. De tillåter sig själva lyxen att vara oense i de grundläggande frågorna för att kunna solidarisera sig med varandra i mindre viktiga frågor. Om detta är marxism och principiell politik så vet jag rakt inte vad principlös kombinationism skulle innebära.
Du tycks uppenbarligen anse att genom att vägra diskutera dialektisk materialism och sovjetstatens klassnatur och genom att hålla dig till ”konkreta” frågor, så handlar du som en realistisk politiker. Detta självbedrägeri är ett resultat av din otillräckliga kännedom om de senaste 50 årens historia av fraktionsstrider inom arbetarrörelsen. I varje principiell konflikt har marxisterna, utan ett enda undantag, ständigt strävat att rättframt ställa partiet inför de grundläggande problemen angående lära och program, besinnande att endast under denna betingelse kunde de ”konkreta” frågorna få sin rätta plats och proportion. Å andra sidan satte ständigt opportunisterna av olika schatteringar, särskilt de som redan lidit några nederlag på den principiella diskussionens område, mot den marxistiska klassanalysen ”konkreta” konjunkturmässiga uppskattningar vilka de, som vanligt är, formulerade under trycket från den borgerliga demokratin. Genom decennier av fraktionsstrider har denna uppdelning av roller bestått. Oppositionen har inte, tillåt mig försäkra dig, hittat på något nytt. Den fortsätter revisionismens tradition i teorin och opportunismens i politiken.
Mot slutet av förra århundradet blev de revisionistiska angreppen av Bernstein, som i England kom under inflytande av anglosaxisk empiricism och utilitarism – skoningslöst tillbakaslagna. Varpå de tyska opportunisterna plötsligt drog sig tillbaka från filosofi och sociologi. På kongressen och i pressen upphörde de aldrig att läxa upp de marxistiska ”pedanter” som ersatte ”konkreta politiska frågor” med allmänna principiella överväganden. Läs igenom den tyska socialdemokratins skriftliga vittnesbörder mot slutet av förra och början av detta sekel – och du kommer själv att förstummas över den omfattning som, med fransmännens ord, le mort saisit le vif (den döde griper tag i den levande)!
Du är inte obekant med den stora roll Iskra spelade i den ryska marxismens utveckling. Iskra började med kampen mot den s.k. ”ekonomismen” i arbetarrörelsen och mot Narodniki (socialrevolutionärernas parti). ”Ekonomisternas” huvudargument var att Iskra flyter omkring i teorins sfär medan de. ”ekonomisterna”, föreslår ledandet av den konkreta arbetarrörelsen. Socialrevolutionärernas huvudargument var följande: Iskra vill grunda en skola i dialektisk materialism medan vi vill störta tsarautokratin. Det bör framhållas att narodnikterroristerna tog sina egna ord på fullaste allvar: med en bomb i handen offrade de sina liv. Vi invände mot dem: ”Under vissa betingelser är en bomb en utmärkt tingest, men först bör vi göra klart för oss vad vi vill.” Det är ett historiskt rön att den största revolutionen i historien inte leddes av ett parti som började med bomber utan av ett parti som började med dialektisk materialism.
När bolsjevikerna och mensjevikerna ännu var medlemmar i samma parti, präglades tiden före kongressen och själva kongressen ständigt av en bitter strid om dagordningen. Som första punkt på dagordningen brukade Lenin föreslå frågor som klargörande av tsarmonarkins natur, analys av revolutionens klasskaraktär, en bedömning av de stadier i revolutionen som vi genomgick, etc. Martov och Dan, mensjevikernas ledare, invände alltid: Vi är ingen sociologisk klubb utan ett politiskt parti; vi måste komma överens inte om tsarmonarkins klasskaraktär utan om de ”konkreta politiska uppgifterna”. Jag citerar detta ur minnet men löper därför ingen risk att missta mig, eftersom dessa dispyter upprepades från år till år och förblev ett stående inslag. Jag kan tillägga att jag personligen begick inte så få synder i det avseendet. Men jag har lärt mig en del sedan dess.
För dem som var förälskade i ”konkreta politiska frågor” förklarade Lenin ständigt att vår politik inte är av konjunkturell utan av principiell karaktär; att taktik är underordnad strategi; att det primära intresset i varje politisk kampanj för oss var att den skulle leda arbetarna från de enskilda frågorna till de allmänna; att den skulle lära dem det moderna samhällets natur och karaktären hos dess grundläggande krafter. Mensjevikerna kände alltid behovet av att skyndsamt bagatellisera principiella skiljaktigheter i deras instabila åsiktsgytter genom att kringgå dessa, medan Lenin tvärtom ställde principiella frågor rakt på sak. Oppositionens nuvarande argument mot filosofi och sociologi till förmån för ”konkreta politiska frågor” är en försenad upprepning av Dans argument. Inte ett enda nytt ord! Så tråkigt att Shachtman bara respekterar marxismens principiella politik när den blivit gammal nog för arkiven.
Speciellt klumpigt och otillbörligt låter uppmaningen att övergå från marxistisk teori till ”konkreta politiska frågor” i din mun, kamrat Burnham, ty det var inte jag utan du som tog upp frågan om SSSR:s karaktär, och därmed tvingade mig att ställa frågan om den metod med vilken statens klasskaraktär fastställs. Det är sant att du tog tillbaka din resolution. Men denna fraktionsmanöver har ingen som helst objektiv betydelse. Du drar dina politiska slutsatser utifrån din sociologiska premiss, även om du för tillfället lät den glida ner i din portfölj. Shachtman drar exakt samma politiska slutsatser utan en sociologisk premiss: han anpassar sig själv till dig. Abern försöker dra nytta av både den dolda premissen och frånvaron av en premiss för sina ”organisatoriska” kombinationer. Detta är det verkliga och inte det diplomatiska läget inom oppositionens läger. Du förfar som en antimarxist; Shachtman och Abern – som platonska marxister. Vem som är värst är inte gott att säga.
När vi konfronteras med den diplomatiska front som överskyler våra opponenters dolda premisser och brist på premisser svarar vi, de ”konservativa”, naturligtvis: En fruktbar diskussion om ”konkreta frågor” är endast möjlig om vi klart specificerar vilka klasspremisser vi tar som utgångspunkt. Vi är inte tvungna att begränsa oss till de ämnen som ni artificiellt valt ut i denna diskussion. Om någon skulle föreslå att vi som ”konkreta” frågor skulle diskutera sovjetflottans invasion av Schweiz eller längden på svansen hos en häxa från Bronx, så vore jag berättigad att i förväg ställa frågor som, har Schweiz en kust? Finns det häxor överhuvudtaget?
Varje seriös diskussion utvecklas från det enskilda och t.o.m. det tillfälliga till det allmänna och fundamentala. En diskussions omedelbara orsaker och motiv är i de flesta fall bara av symptomatiskt intresse. Av en faktisk politisk betydelse är bara de problem som diskussionen reser i sin utveckling. För vissa intellektuella, som känner det angeläget att anklaga någon för ”byråkratisk konservatism” och att uppvisa sin egen ”dynamiska anda”, kan det tyckas att frågor om dialektiken, marxismen, statens natur, centralism har rests ”artificiellt” och att diskussionen har tagit en ”felaktig” vändning. Kärnpunkten består emellertid i detta, att diskussionen har sin egen objektiva logik som på inget vis sammanfaller med den subjektiva logiken hos individer eller grupper. Diskussionens dialektiska karaktär utgår från det faktum att dess objektiva kurs bestäms av de motsatta tendensernas levande konflikt och inte av en förutbestämd logisk plan. Diskussionens materialistiska grund består i dess återspegling av trycket från olika klasser. Den nuvarande diskussionen inom SWP, liksom den historiska processen som helhet, utvecklas därmed – med eller utan ditt medgivande, kamrat Burnham – enligt den dialektiska materialismens lagar. Ingen undgår dessa lagar.
Medan du anklagar dina motståndare för ”byråkratisk konservatism” (en rent psykologisk abstraktion så långt inga specifika sociala intressen kan påvisas som ligger bakom denna ”konservatism”), kräver du i ditt dokument att konservativ politik utbyts mot ”kritisk och experimentell politik – kort sagt, vetenskaplig politik”. (sid 32.) Detta uttalande, som vid första anblick ter sig så oskyldigt och meningslöst i all sin uppblåsthet, är i sig självt en fullständig demaskering. Du talar inte om marxistisk politik. Du talar inte om proletär politik. Du talar om ”experimentell”, ”kritisk”, ”vetenskaplig” politik. Varför denna pretentiösa och medvetet dunkla terminologi som är så ovanlig ibland oss? Det ska jag säga dig. Den är produkten av din anpassning, kamrat Burnham, till den borgerliga allmänna opinionen, och Shachtmans och Aberns anpassning till din anpassning. Marxismen är inte längre salongsfähig ibland borgerliga intellektuellas vidare kretsar. Skulle man för övrigt nämna marxism, det Gud förbjude, kunde man tas för en dialektisk materialist. Det är säkrast att undvika detta misskrediterade ord. Vad ska man ersätta det med? Med ”vetenskap” så klart, t.o.m. Vetenskap med stor bokstav. Och vetenskap grundas, som alla vet, på ”kritik” och ”experiment”. Den har sin egen krets; så solid, så tolerant, så icke-sekteristisk, så professionell! Med denna formel kan man komma in i vilken demokratisk salong som helst.
Var vänlig och läs åter om ditt eget uttalande: ”I stället för konservativ politik måste vi sätta en djärv, flexibel, kritisk och experimentell politik – kort sagt, vetenskaplig politik.” Du kunde inte ha gjort det bättre! Men detta är exakt den formel som alla småborgerliga empiricister, alla revisionister och, sist men inte minst, alla politiska äventyrare har satt i motsatsställning till ”smalspårig”, ”begränsad”, ”dogmatisk”, och ”konservativ” marxism.
Buffon sade en gång: Stilen gör människan. Politisk terminologi gör inte bara människan utan även partiet. Terminologin är en av klasskampens beståndsdelar. Det är bara andefattiga pedanter som inte begriper detta. I ditt dokument utplånar du omsorgsfullt – ja, ingen annan än du, kamrat Burnham – inte bara sådana termer som dialektik och materialism utan också marxism. Du står över allt detta. Du är den ”kritiska”, ”experimentella” vetenskapens man. Av exakt samma anledning valde du ut etiketten ‘imperialism” för att beskriva Kremls utrikespolitik. Detta påhitt skiljer dig från Fjärde Internationalens alltför pinsamma terminologi genom skapandet av mindre ”sekteristiska’’, mindre ”religiösa”, mindre rigorösa formler, gemensamma för dig och – oh lyckliga tillfällighet! – borgerlig demokrati.
Du vill experimentera? Men tillåt mig påminna dig om att arbetarrörelsen har en lång historia bakom sig utan brist på erfarenhet och, om du så föredrar, experiment. Denna dyrköpta erfarenhet har utkristalliserats till en slutgiltig lära, själva marxismen vars namn du så sorgfälligt undviker. Innan partiet ger dig rätt att experimentera, har det rätt att fråga: Vilken metod kommer du att använda? Henry Ford skulle knappast tillåta en man att experimentera i sitt företag om denne inte assimilerat de erforderliga slutsatserna av den senaste utvecklingen inom industrin och de otaliga experiment som redan utförts. Dessutom är experimentlaboratorier i fabriker noggrant avskiljda från massproduktionen. Än otillåtnare är trollkarlsexperiment på arbetarrörelsens område – även om de utförs under den anonyma ”vetenskapens” fana. För oss är arbetarrörelsens vetenskap marxismen. Namnlös socialvetenskap, vetenskap med stort V, överlämnar vi helt till Eastman och hans gelikars förfogande.
Jag vet att du råkat i dispyt med Eastman och att du i några frågor har argumenterat mycket bra. Men du debatterar med honom som representant för din egen krets och inte som en företrädare för hans klassfiende. Du avslöjade detta på ett iögonfallande sätt i din och Shachtmans artikel, när ni avslutade med den oväntade invitationen till Eastman, Hook, Lyons och de övriga att de skulle utnyttja New Internationals sidor för att förkunna sina åsikter. Det bekymrade dig inte ens att de kunde ställa frågan om dialektiken och därmed driva dig ut ur din diplomatiska tystnad.
Den 20 januari förra året, följaktligen långt före denna diskussion, insisterade jag i ett brev till kamrat Shachtman på den tvingande nödvändigheten av att uppmärksamt följa det stalinistiska partiets inre utveckling. Jag skrev: ”Det vore tusen gånger viktigare än att invitera Eastman, Lyons och de andra att framföra sina personliga utsöndringar. Jag undrade en smula över varför du gav utrymme åt Eastmans senaste obetydliga och arroganta artikel. Han har till sitt förfogande Harpers Magazine, Modern Monthly, Common Sense, etc. Men jag är fullkomligt förbryllad över att du personligen inviterade dessa människor att besudla New lnternationals inte alltför talrika sidor. Förlängningen av denna polemik kan intressera några småborgerliga intellektuella men inte de revolutionära elementen. Det är min fasta övertygelse att en viss omorganisering av New International och Socialist Appeal är nödvändig: mer avlägsen Eastman, Lyons, etc.: och närmare arbetarna och, i så måtto, till det stalinistiska partiet.”
Som alltid i sådana fall svarar Shachtman tanklöst och slarvigt. Frågan löstes i verkligheten genom det faktum att de fiender till marxismen som ni inviterat vägrade acceptera er inbjudan. Denna episod förtjänar emellertid närmare uppmärksamhet. Å ena sidan inviterar du, understödd av Shachtman, borgerliga demokrater att skicka in vänliga förklaringar att tryckas på vårt partiorgans sidor. Å andra sidan vägrar du, understödd av samme Shachtman, att engagera dig i en debatt med mig om dialektiken och sovjetstatens klasskaraktär. Betyder inte detta att du tillsammans med din vapenbroder Shachtman vänt era blickar något mot de borgerliga halvopponenterna och era ryggar mot ert eget parti? Abern kom för länge sedan till slutsatsen att marxismen var en lära som borde hedras, men en god oppositionell sammansättning vore något långt mer gediget. Under tiden halkar och kanar Shachtman alltmer nedåt och tröstar sig med kvickheter. Jag anar emellertid att hans hjärta känns en smula tungt. När han når en viss punkt kommer Shachtman, hoppas jag, att ta sig själv samman och åter börja klättra uppåt. Här finns det hopp om att hans ”experimentella” fraktionspolitik till slut kommer att tjäna ”Vetenskapen”.
Med min anmärkning om Darwin som underlag har Shachtman fastslagit, har det sagts mig, att du är en ”omedveten dialektiker”. Denna tvetydiga komplimang innehåller ett uns sanning. Varje individ är en dialektiker, i mer eller mindre utsträckning, i de flesta fall, omedvetet. En hemmafru vet att en viss mängd salt gör soppan smaklig, men att ytterligare salt gör soppan onjutbar. Följaktligen låter en illitterat bondkvinna sig ledas i soppkokning av den hegelska lagen om kvantitetens övergång i kvalitet. Liknande exempel från det dagliga livet kan ges utan ände. T.o.m. djur kommer fram till sina praktiska slutsatser inte enbart på grundval av den aristoteliska syllogismen utan också på grundval av den hegelska dialektiken. En räv är därför medveten om att fyrfotadjur och fåglar är näringsrika och smakliga. När han spanar in en hare, en kanin, eller en höna, drar räven slutsatsen: denna speciella varelse tillhör den smakliga och näringsrika sorten och – tar upp jakten på bytet. Vi har här en fullständig syllogism, ehuru räven, kan man anta, aldrig läst Aristoteles. När samme räv emellertid möter det första djur som är större än han själv, t.ex. en varg, sluter han sig snabbt till att kvantiteten övergår i kvalitet och tar till benen. Det är uppenbart att rävens ben är försedda med vissa hegelianska strävanden, även om dessa inte är helt medvetna. Allt detta demonstrerar, i förbigående, att våra tankemetoder, både formallogik och dialektik, inte är godtyckliga konstruktioner hos vårt intellekt utan snarare uttryck för faktiska inbördes förhållanden i själva naturen. I denna mening är universum heltigenom genomsyrad av ”omedveten” dialektik. Men naturen satte inte stopp här. Det var ingen obetydlig utveckling som föregick omformningen av naturens inre förhållanden till medvetna rävars och människors språk, och människan förmådde därefter generalisera dessa medvetandeformer och omvandla dem till logiska (dialektiska) kategorier, och skapade därmed möjligheten att tränga djupare in i den värld som omger oss.
Det mest fulländade uttrycket hittills för de dialektiska lagar som råder i natur och samhälle har givits av Hegel och Marx. Trots att Darwin inte var intresserad av att verifiera sina logiska metoder, nådde hans empiricism – ett genis – på naturvetenskapens område de högsta dialektiska generaliseringar. I denna mening var Darwin, som jag slog fast i min föregående artikel, en ”omedveten dialektiker”. Vi sätter emellertid inte värde på Darwin för hans oförmåga att höja sig till dialektikens nivå, utan att han, trots sin filosofiska efterblivenhet, förklarat arternas ursprung för oss. Engels var, kan det påpekas, förargad över den darwinska metodens trånga empiricism, fastän han, liksom Marx, oförbehållsamt uppskattade storheten i teorin om det naturliga urvalet. Darwin förblev däremot tyvärr okunnig om betydelsen av Marx sociologi till sin död. Hade Darwin i pressen attackerat dialektiken eller materialismen, skulle Marx och Engels ha returnerat med fördubblad styrka för att inte medge att hans auktoritet blev en täckmantel för ideologisk reaktion.
I Shachtmans försvarsplädering med innebörden att du skulle vara en ”omedveten dialektiker” måste betoningen läggas på omedveten. Shachtmans syfte (också delvis omedvetet) är att försvara sitt block med dig genom att degradera den dialektiska materialismen. Ty i verkligheten säger Shachtman: Skillnaden mellan en ”medveten” och en ”omedveten” dialektiker är inte så stor att man behöver tvista om det. Shachtman försöker därmed misskreditera den marxistiska metoden.
Men det onda överskrider även detta. Väldigt många omedvetna och halvt omedvetna dialektiker finns i denna värld. Några av dem tillämpar utmärkt den materialistiska dialektiken på politiken, fastän de aldrig bekymrat sig om metodfrågor. Det skulle helt uppenbart vara pedantisk träskallighet att attackera sådana kamrater. Men med dig är det annorlunda, kamrat Burnham. Du är redaktör för ett teoretiskt organ vars uppgift det är att skola partiet i den marxistiska metodens anda. Likväl är du en medveten motståndare till dialektiken och på inget vis en omedveten dialektiker. Även om du, som Shachtman insisterar, med framgång följt dialektiken i politiska frågor, dvs. även om du var utrustad med en dialektisk ”instinkt”, så skulle vi ändå vara tvungna att påbörja en kamp mot dig, eftersom din dialektiska instinkt, liksom andra individuella kvaliteter, inte kan förmedlas andra, medan den medvetna dialektiska metoden i mer eller mindre grad kan göras tillgänglig för hela partiet.
Även om du hade en dialektisk instinkt – jag åtar mig inte att bedöma detta – är den i det närmaste förkvävd av akademisk rutin och intellektuell högfärd. Vad vi kallar arbetarens klassinstinkt godtar med relativ lätthet det dialektiska sättet att angripa frågor. Det kan aldrig vara tal om en sådan klassinstinkt hos en borgerlig intellektuell. Endast genom att medvetet övervinna sin småborgerliga anda kan en intellektuell, avskiljd från proletariatet, nå upp till marxistisk politik. Olyckligtvis brukar Shachtman och Abern all sin kraft på att spärra denna väg för dig. Genom sitt stöd gör de dig en mycket stor otjänst, kamrat Burnham.
Understödd av ditt block, vilket kan benämnas ”Förbundet otyglad fraktionalism”, begår du den ena blundern efter den andra: i filosofi, i sociologi, i politik, på det organisatoriska området. Dina missgrepp är inga tillfälligheter. Du angriper varje fråga genom att isolera den, genom att avskilja den från sitt samband med andra frågor, från dess samband med sociala faktorer, och – oberoende av internationell erfarenhet. Den dialektiska metoden fattas dig. Trots all din bildning beter du dig i praktiken som en trollkarl.
I frågan om Dieskommittén manifesterade sig din gallimatias inte mindre iögonenfallande än i Finlandsfrågan. På mina argument till förmån för ett utnyttjande av denna parlamentariska institution svarade du, att frågan inte borde avgöras genom principiella överväganden utan genom några särskilda omständigheter som bara du kände till, men vilka du avstod ifrån att specificera. Tillåt mig tala om för dig vilka dessa omständigheter var: Ditt ideologiska beroende av den borgerliga allmänna opinionen. Fastän den borgerliga demokratin i alla dess förgreningar uppbär fullt ansvar för den kapitalistiska regimen, inräknat Dieskommittén, är den skamset tvingad att i just denna kapitalisms intresse vända bort uppmärksamheten från regimens alltför nakna organ. En arbetsdelning helt enkelt! En gammal bluff som emellertid effektivt fortsätter att verka! Vad det gäller arbetarna, till vilka du vagt refererar, är en del av dem, och en mycket betydande del, liksom du själv, under den borgerliga demokratins inflytande. Men den genomsnittlige arbetaren, som inte smittats av arbetararistokratins fördomar, skulle glatt välkomna varje rättframt revolutionärt ord som slungats i klassfiendens ansikte. Och ju mer reaktionär den institution är som tjänar som slagfält, ju fullkomligare blir arbetarens tillfredsställelse. Detta har bevisats av historiska erfarenheter. Dies själv, som skrämdes och drog sig tillbaka i tid, demonstrerade hur felaktig din ståndpunkt var. Det är alltid bättre att tvinga fienden på reträtt än att gömma sig utan strid.
Men på denna punkt ser jag Shachtmans rasande skepnad hejda mig med en åtbörd av protest: ”Oppositionen uppbär inget ansvar för Burnhams åsikter om Dieskommittén. Denna fråga fick aldrig fraktionskaraktär,” o.s.v. Allt detta känner jag till. Som om det enda som fattades var att hela oppositionen skulle uttrycka sig till förmån för bojkott-taktiken, så ytterligt meningslöst i detta fall! Det är tillräckligt att ledaren för oppositionen, som har åsikter och öppet uttryckt dem, talade till förmån för bojkott. Om du råkat växa ur den ålder när man tvistar om ”religion”, då anser jag, det ska bekännas, att hela Fjärde Internationalen vuxit ur den ålder när politisk avhållsamhet räknas som den mest revolutionära politiken. Frånsett din brist på metod, avslöjade du i detta fall en uppenbar brist på politisk klokhet. I den situation som förelåg skulle aldrig en revolutionär ha behövt diskutera länge innan han rusat genom den dörr som fienden lämnat vidöppen och utnyttjat tillfället på bästa sätt. För de medlemmar av oppositionen som tillsammans med dig talade emot ett deltagande i Dieskommittén – och deras antal är inte så litet – är det enligt min mening nödvändigt att ordna speciella grundkurser för att förklara för dem den revolutionära taktikens elementära sanningar, vilka inget har gemensamt med de intellektuella kretsarnas pseudoradikala underlåtenhet att rösta.
Oppositionen är svagast just på det område den själv inbillar sig vara starkast – på den dagliga revolutionära politikens område. Detta gäller framförallt dig, kamrat Burnham. Vanmakt inför stora händelser manifesterades allra bjärtast hos dig, liksom hos hela oppositionen, i frågan om Polen, de baltiska staterna och Finland. Shachtman började med att upptäcka de vises sten: genomförandet av ett samtidigt uppror mot Hitler och Stalin i det ockuperade Polen. Idén var utsökt; det vara bara synd att Shachtman berövades möjligheten att omsätta den i praktiken. De avancerade arbetarna i östra Polen kunde med rätta säga: ”Ett samtidigt uppror mot Hitler och Stalin i ett land som ockuperats av trupper kan kanske arrangeras ganska bekvämt från Bronx; men just här på stället är det svårare. Vi skulle vilja höra Burnhams och Shachtmans svar på en ‘konkret politisk fråga’: Vad skall vi göra från och med nu tills upproret kommer?” Under tiden uppmanade sovjetarméns kommando bönderna och arbetarna att erövra jorden och fabrikerna. Denna uppmaning, som understöddes med vapenmakt, spelade en enorm roll för livet i det ockuperade landet. Moskvatidningar svämmade över av rapporter om den gränslösa ”entusiasmen” hos arbetare och fattigbönder. Vi borde och måste nalkas dessa rapporter med berättigad misstänksamhet: lögner är det ingen brist på. Men det är icke desto mindre otillständigt att skygga inför fakta. Uppmaningen att göra upp med jordägarna och att driva ut kapitalisterna kunde inte ha undgått att ingjuta mod i förföljda och underkuvade ukrainska och vitryska bönder och arbetare, som i de polska jordägarna såg en dubbel fiende.
Mensjevikerna, som solidariserar sig med den borgerliga demokratin i Frankrike och inte med Fjärde Internationalen, fastslår kategoriskt i sitt partiorgan att Röda Arméns framryckning åtföljdes av en våg av revolutionärt uppsving, vars ekon trängde igenom de rumänska bondemassorna. Vad som ger detta organs underrättelser en speciell betydelse är det nära sambandet mellan mensjevikerna och ledarna för det judiska Bund, det Polska Socialistpartiet och andra organisationer som är fientliga till Kreml och som flydde från Polen. Vi hade därför helt rätt när vi sade till bolsjevikerna i östra Polen: ”Tillsammans med arbetarna och bönderna, och i första ledet, måste vi föra en kamp mot jordägarna och kapitalisterna; avlägsna er inte från massorna, trots alla deras illusioner, liksom ryska revolutionärerna inte avlägsnade sig från de massor som ännu inte frigjort sig från sina förhoppningar om tsaren (den blodiga söndagen, 22 januari 1905); skola massorna under kampens gång, varna dem för naiva förhoppningar om Moskva, men avlägsna er inte från dem, kämpa i deras läger, försök utsträcka och fördjupa deras kamp och ge den den största möjliga självständighet. Endast på detta sätt kan ni förbereda det kommande upproret mot Stalin.” Händelseutvecklingen i Polen har fullständigt bekräftat detta direktiv, vilket var en fortsättning och en utveckling av all vår tidigare politik, speciellt i Spanien.
Eftersom det inte fanns någon principiell skillnad mellan den polska och den finska situationen, finns det ingen anledning för oss att ändra vårt direktiv. Men oppositionen, som inte förmådde uppfatta innebörden i de polska händelserna, försöker nu gripa tag i Finland som en ny räddningsplanka. ”Var finns inbördeskriget i Finland? Trotskij talar om ett inbördeskrig. Vi har inte sett något om det i pressen,” o.s.v. Finlandsfrågan tycks för oppositionen vara principiellt åtskiljd frågan om västra Ukraina och Vitryssland. Varje fråga isoleras och betraktas avsides och för sig självt i förhållande till utvecklingens allmänna förlopp. Förbryllad av händelsernas utveckling strävar oppositionen varje gång att stödja sig på några tillfälliga, sekundära, temporära och konjunkturmässiga omständigheter.
Betyder dessa ramaskrin om frånvaron av inbördeskrig i Finland att oppositionen skulle anamma vår politik om inbördeskrig verkligen skulle sätta igång i Finland? Ja eller nej? Om ja, så fördömer oppositionen därmed sin egen politik i förhållande till Polen, eftersom de i detta fall, trots inbördeskriget, inskränkte sig till att vägra delta i händelserna, medan de väntade på en samtidig resning mot Stalin och Hitler. Det är uppenbart, kamrat Burnham, att du och dina bundsförvanter inte tänkt igenom denna fråga till slutet.
Hur förhåller det sig med mitt påstående om ett inbördeskrig i Finland? Vid själva påbörjandet av militära fientligheter kunde man ha förmodat att Moskva genom en ”liten” straffexpedition försökte åstadkomma en förändring av regeringen i Helsingfors och att etablera samma relationer med Finland som med de andra baltiska staterna. Men utnämnandet av kuusinenregeringen i Terijoki påvisade att Moskva hade andra planer och syften. Underrättelser talade sedan om skapandet av en finsk ”Röd Armé”. Det var naturligtvis bara frågan om små enheter som skapades ovanifrån. Kuusinens program offentliggjordes. Nästa gång gällde underrättelserna uppdelningen av stora jordegendomar bland fattigbönder. I sin helhet innebar dessa underrättelser ett försök från Moskvas sida att organisera ett inbördeskrig. Detta inbördeskrig är naturligtvis av ett speciellt slag. Det växer inte fram spontant från massornas djup. Det förs inte under ledarskap av det finska revolutionära parti som bakom sig har massornas stöd. Det införs på bajonettspetsar utifrån. Det kontrolleras av moskvabyråkratin. Allt detta känner vi till, och vi behandlade det när vi diskuterade Polen. Men det är icke desto mindre just en fråga om inbördeskrig, av en uppmaning till de ringa, till de fattiga, en uppmaning till dem att expropriera de rika, driva bort dem, arrestera dem, etc. Jag vet inget annat namn för dessa handlingar än inbördeskrig.
”Men, när allt kommer omkring, utvecklades inget inbördeskrig,” invänder oppositionens ledare. ”Detta innebär att dina spådomar aldrig slog in”. Med Röda Arméns nederlag och reträtt, svarar jag, kan naturligtvis inte inbördeskriget i Finland utvecklas under Mannerheims bajonetter. Detta faktum är inget argument mot mig utan mot Shachtman; eftersom det påvisar att under krigets första stadier, när disciplinen inom armén fortfarande är stark, är det mycket lättare att organisera ett uppror, och till på köpet på två fronter, från Bronx snarare än Terijoki.
Vi förutsåg inte nederlagen för Röda Arméns första truppenheter. Vi kunde inte förutse den utsträckning i vilken dumhet och demoralisering härskar i Kreml och inom de toppar i armén som halshuggits av Kreml. Vad det gäller är icke desto mindre en militär episod som inte kan bestämma vår politiska linje. Skulle Moskva, efter sitt första olycksaliga försök, helt avstå från någon ytterligare offensiv mot Finland, då skulle själva den fråga som idag fördunklar hela världssituationen inför oppositionens ögon avlägsnas från dagordningen. Men härtill är chansen liten. Om å andra sidan England, Frankrike och Förenta Staterna, genom att basera sig på Skandinavien, kom att bistå Finland med militärmakt, då skulle den finska frågan dränkas i ett krig mellan SSSR och de imperialistiska länderna. I detta fall måste vi anta att t.o.m. en majoritet av oppositionens medlemmar skulle erinra sig Fjärde Internationalens program.
För närvarande är emellertid oppositionen inte intresserad av dessa två varianter: antingen ett inställande av offensiven från SSSR:s sida, eller ett utbrott av fientligheter mellan SSSR och de imperialistiska demokratierna. Oppositionen är enbart intresserad av den isolerade frågan om SSSR:s invasion i Finland. För all del, låt oss ta detta som vår utgångspunkt. Om den andra offensiven, vilket man kan anta, förbereds och leds bättre, så kommer Röda Arméns framryckning i landet att åter ställa frågan om inbördeskrig på dagordningen, och dessutom i en mycket större skala än under det första och nesligt olycksaliga försöket. Våra direktiv behåller följaktligen fullständig giltighet så länge som frågan själv kvarstår på dagordningen. Men vad föreslår oppositionen för den händelse Röda Armén framgångsrikt rycker in i Finland och inbördeskrig bryter ut där? Oppositionen har uppenbarligen inte tänkt sig den möjligheten överhuvudtaget, ty den lever från dag till dag, från en händelse till en annan, griper tag i episoder, klamrar sig fast vid isolerade fraser i en ledarspalt, livnär sig på sympatier och antipatier: Svagheten hos empiricister och impressionister avslöjas alltid obarmhärtigt i deras inställning till ”konkreta politiska frågor”.
Genom alla oppositionens vacklanden och konvulsioner, hur motstridiga de än må vara, går två allmänna drag som en röd tråd från teorins tinnar ner till de mest obetydliga politiska episoder. Det första allmänna draget är frånvaron av en enhetlig uppfattning. Oppositionens ledare splittrar sociologi från dialektisk materialism. De splittrar politik från sociologi. På politikens område splittrar de våra uppgifter i Polen från vår erfarenhet i Spanien – våra uppgifter i Finland från vår inställning till Polen. Historien omformas till en serie exceptionella händelser; politiken omformas till en serie improvisationer. Vi ser här, i ordets fulla bemärkelse, marxismens upplösning, det teoretiska tänkandets upplösning, upplösningen av politiken till dess beståndsdelar. Empiricismen och dennas fosterbror, impressionismen, dominerar från topp till tå. Det är därför det ideologiska ledarskapet, kamrat Burnham, vilar på dig som opponent till dialektiken, som en empiricist, oförskräckt av sin egen empiricism.
Genom oppositionens alla vacklanden och konvulsioner finns det ett andra allmänt drag som är intimt förbundet med det första, nämligen en tendens att avstå ifrån aktivt deltagande, en tendens att eliminera sig själv, politisk avhållsamhet, naturligtvis under skydd av ultra-radikala fraser. Du är för att störta Hitler och Stalin i Polen; Stalin och Mannerheim i Finland. Och tills detta är gjort, förkastar du båda sidor i lika hög grad, m.a.o., du drar dig ur striden, inräknat inbördeskriget. Att du anför frånvaron av inbördeskrig i Finland är bara ett tillfälligt konjunkturmässigt argument. Om inbördeskriget skulle bryta ut, kommer oppositionen att försöka att inte lägga märke till det, liksom de inte försökte lägga märke till det i Polen, eller de kommer att förklara att eftersom moskvabyråkratins politik är ”imperialistisk” till karaktären tar ”vi” inte del i denna smutsiga affär. Genom att i ord snabbt vara ”konkreta” politiska uppgifter på spåren, ställer sig oppositionen i verkligheten utanför den historiska processen. Din inställning, kamrat Burnham, i förhållande till Dieskommittén förtjänar uppmärksamhet exakt därför att det är ett grafiskt uttryck för just samma tendens till politisk avhållsamhet och förvirring. Din ledande princip är fortfarande densamma: ”Nej tack, jag röker inte”.
Naturligtvis kan varje människa, varje parti och även varje klass bli förvirrad. Men för småbourgeoisin är förvirring, speciellt inför stora händelser, ett ofrånkomligt och s.a.s. medfött tillstånd. De intellektuella försöker uttrycka sitt förvirrade tillstånd med ”vetenskapens” språk. Oppositionens motsägelsefulla plattform reflekterar den småborgerliga förvirringen uttryckt i de intellektuellas bombastiska språk. Det finns inget proletärt i det.
På det organisatoriska området är dina åsikter just lika schematiska, empiriska, icke-revolutionära som på teorins och politikens område. A. Stolberg[39] jagar med lykta i hand efter den ideala revolution som inte åtföljs av några övergrepp och som är försäkrad mot Thermidor och kontrarevolution; du söker på samma sätt en ideal partidemokrati som för evigt och för alla skulle säkra möjligheten att säga och göra allt vad som faller en in, och som skulle försäkra partiet mot byråkratisk degeneration. Du bortser från en småsak, nämligen att partiet inte är platsen för den fria individualitetens spelrum, utan ett instrument för den proletära revolutionen; att endast en segerrik revolution förmår förhindra degenerationen inte bara av partiet utan av proletariatet självt och den moderna civilisationen som helhet. Du inser inte att vår amerikanska sektion inte lider av för mycket centralism – det är skrattretande att ens tala om det – utan av ett ohyggligt missbruk och förvrängning av demokratin från de småborgerliga elementens sida. Häri ligger roten och upphovet till den nuvarande krisen.
En arbetare tillbringar sin dag på fabriken. Han har jämförelsevis få timmar över till partiet. På mötena är han intresserad av att lära sig de viktigaste sakerna: en korrekt värdering av läget och de politiska slutsatserna. Han uppskattar de ledare som gör detta på det klaraste och mest exakta sättet och håller jämna steg med händelserna. Småborgare, och speciellt deklasserade element, avskärmade från proletariatet, vegeterar i en artificiell och instängd tillvaro. De har gott om tid att fuska med politik eller dess surrogat. De söker fel, och utbyter all slags godbitar och skvaller om händelser bland parti”topparna”. De hittar alltid en ledare som sätter in dem i alla ”hemligheter”. Diskussionen är deras naturliga element. Demokratin blir aldrig tillräckligt mycket demokrati för dem. För deras krig med ord söker de en fjärde dimension. De blir nervösa, de kretsar i en ond cirkel och de släcker sin törst med saltvatten. Vill ni veta oppositionens organisatoriska program? Den består av en vanvettig jakt efter partidemokratins fjärde dimension. I praktiken innebär det att begrava politik under diskussion; och begrava centralism under de intellektuella kretsarnas anarki. När några tusen arbetare går in i partiet kommer de med skärpa att mana de småborgerliga anarkisterna till ordning. Ju förr, desto bättre.
Varför vänder jag mig till dig och inte till de andra ledarna inom oppositionen? Därför att du är blockets ideologiska ledare. Kamrat Aberns fraktion, i avsaknad av program och fana, är alltid i behov av skydd. En gång i tiden tjänade Shachtman som täckmantel, sedan kom Muste med Spector, och nu du, med Shachtman som anpassar sig till dig. Din ideologi betraktar jag som uttryck för borgerligt inflytande i proletariatet.
För vissa kamrater kan kanske tonen i detta brev tyckas alltför skarp. Ändå, det måste jag bekänna, gjorde jag allt i min makt för att lägga band på mig. Ty, när allt kommer omkring, är det fråga om – varken mer eller mindre – ett försök att förkasta, odugligförklara och tillintetgöra de teoretiska grundvalarna, politiska principerna och organisatoriska metoderna för vår rörelse.
Det har sagts mig att kamrat Abern, som reaktion på min föregående artikel, anmärkt: ”Detta innebär splittring”. Ett sådant svar påvisar enbart att Abern inte är partiet och Fjärde Internationalen hängiven; han är en kretsens man. I vilket fall som helst kommer hot om splittring inte att förhindra oss att lägga fram en marxistisk analys av skiljaktigheterna. För oss marxister är det inte fråga om att splittra utan att skola partiet. Det är min bestämda förhoppning att den kommande kongressen skoningslöst slår tillbaka revisionisterna.
Kongressen måste, enligt min mening, kategoriskt förklara att oppositionens ledare, genom sina försök att avskilja sociologi från dialektisk materialism och politik från sociologi, brutit med marxismen och blivit en överföringsmekanism för småborgerlig empiricism. Medan det ånyo bekräftar, bestämt och fullständigt, sin lojalitet mot den marxistiska läran och bolsjevismens politiska och organisatoriska metoder, medan det förpliktigar redaktionerna för sina officiella publikationer att förkunna och försvara denna lära och dessa metoder, kommer partiet naturligtvis att i framtiden upplåta sina tidskrifters sidor åt de av dess medlemmar som anser sig kunna tillföra den marxistiska läran något nytt. Men det kommer inte att tillåta en kurragömmalek med marxismen och lättsinniga smädelser om den.
Ett partis politik har klasskaraktär. Utan en klassanalys av staten, partierna och de ideologiska strömningarna, är det omöjligt att uppnå en riktig politisk kartläggning. Partiet måste fördöma försöket att bestämma politiken i förhållande till SSSR utifrån händelse till händelse och oberoende av sovjetstatens klasskaraktär som vulgär opportunism.
Kapitalismens upplösning, som väcker till liv ett starkt missnöje bland småbourgeoisin och driver dess bottenskikt till vänster, öppnar stora möjligheter men innebär också allvarliga faror. Fjärde Internationalen behöver bara de emigranter från småbourgeoisie som fullständigt brutit med sitt sociala förflutna och som på ett avgörande sätt övergått till proletariatets ståndpunkt.
Denna teoretiska och politiska överföring måste åtföljas av ett faktiskt brott med den gamla omgivningen och innebär ett upprättande av intima band med arbetarna, speciellt genom att delta i rekryteringen och skolningen av proletärer för sitt parti. Emigranter från den småborgerliga miljön som visar sig oförmögna att rota sig i den proletära miljön måste efter en viss tid överföras från medlemskap i partiet till sympatisörsstatus.
Medlemmar i partiet som inte prövats i klasskampen får inte placeras i ansvarsställning. Hur talangfull och hängiven socialismen en emigrant från den borgerliga miljön än må vara, måste han först gå i arbetarklassens skola innan han blir lärare. Unga intellektuella får inte ställas i ledningen för den intellektuella ungdomen utan skickas ut i provinserna under några år, till rent proletära centra, för hårt praktiskt arbete. Partiets klassammansättning måste svara mot dess klassprogram. Fjärde Internationalens amerikanska sektion kommer antingen att bli proletär eller så upphör den att existera.
Kamrat Burnham! Om vi kan nå en överenskommelse med dig på grundval av dessa principer, då skall vi utan svårighet nå en riktig politik i förhållande till Polen, Finland och t.o.m. Indien. På samma gång förpliktigar jag mig själv att hjälpa dig föra en kamp mot varje yttring av byråkratism och konservatism det vara månde. Dessa är enligt min mening de nödvändiga villkoren för att göra slut på den nuvarande krisen.
Med bolsjevikiska hälsningar
L. TROTSKIJ
Coyoacán, D.F.
7 januari 1940
[38] Vid SWP:s nationalkommittés möte den 30 september 1939 avstod Burnham från att låta det dokument, som han hade spridit och i vilket han påstod att Sovjetunionen inte längre kunde kallas en arbetarstat, gå till omröstning. Shachtman presenterade en resolution, där han begärde att man skulle skjuta upp diskussionen om Sovjetunionens sociala natur. Han hävdade att det var nödvändigt att man begränsade sig till att ”omedelbart svara på de konkreta frågor som uppstått till följd av Hitler-Stalinpakten”. Han hävdade att Röda Arméns invasion av Polen var ett ”uttryck för imperialistisk politik” och att det var nödvändigt att ”omvärdera vårt villkorslösa försvar av Sovjetunionen”. Abern visade hur litet han höll på sina principer genom att rösta för både Shachtmans och majoritetens resolutioner. Denna resolution fastslog ”vår grundläggande analys då det gäller Sovjetunionens klassnatur”, och den stödde de politiska värderingar som framförts i Trotskijs dokument Sovjetunionen i krig. Efter omröstningen var de tre överens om att begära att diskussionen skulle begränsas till konkreta frågor.
[39] Benjamin Stolberg: historiker och journalist. Under trettiotalet skrev han om arbetar- och fackföreningsrörelsen i olika tidskrifter, t.ex. The Nation. Han var medlem av Dewey-kommissionen, som grundats på uppmaning av Trotskij själv, för att bedöma de anklagelser som riktades mot honom under Moskvaprocesserna. Efter denna händelse bröt han, som så många andra intellektuella, strax de svaga band som knöt honom till den revolutionära socialismen. 1938 skrev han CIO:s historia och 1940 skrev han om de kvinnliga beklädnadsarbetarnas fackförening (en politiskt mycket avancerad fackförening). I Isaac Deutschers bok, Den förvisade profeten, Rene Coeckelberghs Partisanförlag, kan man läsa mer om Eastman (se not 19,) Hook (se not 20) och Stolberg.