Originalets titel: From a Scratch – To the Danger of Gangrene
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
Diskussionen utvecklas i enlighet med sin inre logik. Vardera läger försöker att utifrån sin egen sociala karaktär och politiska fysionomi slå mot de punkter där dess motståndare är svagast och mest sårbar. Det är just detta som bestämmer diskussionens förlopp och inte a priori oppositionsledarnas planer. Det är nu för sent och ofruktbart att beskärma sig över diskussionens uppflammande. Det är bara nödvändigt att hålla ett skarpt öga på den roll som spelas av stalinistiska provokatörer vilka otvivelaktigt finns inom partiet och som beordrats att förgifta diskussionens atmosfär och leda den ideologiska kampen mot en splittring. Det är inte så svårt att känna igen dessa herrar; deras nit är överdriven och naturligtvis konstlad; de ersätter idéer och argument med skvaller och förtal. De måste avslöjas och slängas ut med förenade ansträngningar av båda fraktioner. Men den principiella kampen måste föras till sitt slut, dvs. till ett seriöst klargörande av de viktigaste frågor som ställts. Det är nödvändigt att utnyttja diskussionen på så sätt att den höjer partiets teoretiska nivå.
En ansenlig del av den amerikanska sektionens medlemmar, såväl som hela vår unga international, kom till oss från antingen Komintern under dess nedgångsperiod eller från Andra Internationalen. Dessa är dåliga skolor. Diskussionen har avslöjat att vida kretsar inom partiet saknar en sund teoretisk skolning. Det är exempelvis tillräckligt att hänvisa till omständligheten att New Yorkdelen av partiet inte svarade med en kraftfull försvarsreflex på det lättsinniga försöket till en revision av den marxistiska läran och programmet; tvärtom gav en majoritet sitt stöd till revisionisterna. Detta är olyckligt men möjligt att åtgärda i så måtto som vår amerikanska sektion och hela Internationalen består av ärliga individer som helhjärtat strävar mot den revolutionära vägen. De önskar och vill lära. Men det finns ingen tid att förlora. Det är just partiets inträngande i fackföreningarna och i arbetarmiljön i allmänhet som kräver en höjning av vår kaders teoretiska förmåga. Jag menar med kader inte ”apparaten”, utan partiet i sin helhet. Varje partimedlem borde och måste betrakta sig själv som en officer i den proletära armén.
”Sen när har ni blivit specialister på den filosofiska frågan?” frågar nu de oppositionella ironiskt majoritetens representanter. Här är det verkligen inte på sin plats med ironi. Vetenskaplig socialism är det medvetna uttrycket för den omedvetna historiska processen; nämligen proletariatets instinktiva och elementära drift att rekonstruera samhället på kommunistiska grunder. Dessa organiska tendenser i arbetarens psykologi lever upp med utomordentlig fart i dagens epok av kriser och krig. Diskussionen har på ett obestridligt sätt uppenbarat en konflikt mellan en småborgerlig tendens och en proletär tendens. Den småborgerliga tendensen avslöjar sin förvirring i alla sina försök att reducera partiets program till de ”konkreta frågornas” lilla mynt. Den proletära tendensen strävar i motsats till detta att korrelera alla delfrågor till en teoretisk enhet. Det som för närvarande står på spel är inte den utsträckning i vilken individuella medlemmar av majoriteten medvetet tillämpar den dialektiska metoden. Vad som är viktigt, är det faktum att majoriteten som helhet anstränger sig att ställa frågor på det proletära sättet och därigenom strävar att assimilera dialektiken, vilken är ”revolutionens algebra”. De oppositionella, har man underrättat mig, hälsar varje omnämnande av ”dialektiken” med skrattsalvor. Fåfängt. Denna ovärdiga metod hjälper inte. Dialektiken i den historiska processen har vid mer än ett tillfälle grymt straffat dem som försökt göra narr av den.
Kamrat Shachtmans senaste artikel ”Ett öppet brev till Leo Trotskij”, är ett alarmerande symptom. Den avslöjar att Shachtman vägrar att ta lärdom av diskussionen och istället framhärdar i att fördjupa sina misstag, därmed utnyttjande inte bara partiets otillräckliga teoretiska nivå utan också dess småborgerliga flygels speciella fördomar. Alla är medvetna om med vilken färdighet Shachtman kan linda olika historiska episoder kring en eller annan axel. Denna förmåga gör Shachtman till en talangfull journalist. Olyckligtvis är detta i sig inte tillräckligt. Det avgörande är vilken axel man väljer. Shachtman är alltid absorberad av politikens återspegling i litteraturen och i pressen. Han saknar intresse för klasskampens faktiska förlopp, massornas liv, de inbördes förhållandena mellan de olika skikten inom arbetarklassen, etc. Det är inte så få utmärkta och t.o.m. briljanta artiklar av Shachtman som jag läst, men aldrig har jag sett en enda kommentar av honom som grundligt undersökt livet bland den amerikanska arbetarklassen eller dess avantgarde.
En reservation måste göras härvidlag – att inte bara Shachtmans personliga misslyckande uttryckts i detta, utan ödet för en hel revolutionär generation, vilken på grund av en speciell förening av historiska betingelser växt upp vid sidan av arbetarrörelsen. Jag har förut vid mer än ett tillfälle haft anledning att tala och skriva om faran av att dessa värdefulla element skulle degenerera, trots att de är hängivna revolutionen. Vad som en gång var en ofrånkomlig egenskap hos de uppväxande har övergått i en svaghet. Svaghet inbjuder till ohälsa. Ohälsan kan bli ödesdiger om den inte åtgärdas. För att undgå denna fara är det nödvändigt att medvetet öppna ett nytt kapitel i partiets utveckling. Fjärde internationalens propagandister och journalister måste påbörja ett nytt kapitel i sitt eget medvetande. Det är nödvändigt att göra helt om kring sin egen axel: att vända ryggen åt småborgerliga intellektuella, och vända blicken mot arbetarna.
Att anse att orsaken till den nuvarande krisen inom partiet ligger i konservatismen hos dess arbetardel; att söka lösningen på krisen genom en seger för det småborgerliga blocket – det är svårt att tänka sig ett farligare misstag för partiets del. Faktum är, att kärnpunkten i den nuvarande krisen är konservatismen hos de småborgerliga element som genomgått en rent propagandistisk skola och ännu inte funnit en stig till klasskampens väg. Den nuvarande krisen är dessa elements slutgiltiga självbevarelsekamp. Varje oppositionell kan som individ, om han envetet så vill, finna en värdig plats för sig själv i den revolutionära rörelsen. Som fraktion är de dömda. I den kamp som utvecklas befinner sig Shachtman inte i det läger han borde vara. Som alltid i sådana fall har hans starka sidor trätt i bakgrunden medan hans svaga egenskaper å andra sidan fått ett särskilt fulländat uttryck. Hans ”Öppna brev” representerar s.a.s. en utkristallisering av hans svaga egenskaper.
Shachtman har utelämnat en liten sak: sin klasståndpunkt. Härav hans enastående pendlingar, hans improvisationer och språng. Han ersätter klassanalys med lösryckta historiska anekdoter, enbart i syfte att dölja sin egen omvändning för att kamouflera motsättningen mellan hans förr och nu. Detta är Shachtmans procedur med marxismens historia, hans eget partis historia, och den ryska oppositionens historia. När han genomför detta, hopar han misstag på misstag. Alla de historiska analogier han tar till talar, som vi ska se, emot honom.
Det är mycket svårare att rätta till misstag än att begå dem. Jag måste vädja till läsarens tålamod när han steg för steg följer mig genom pendlingarna i Shachtmans mentala operationer. Jag lovar för min egen del att inte begränsa mig till att blott och bart avslöja misstag och motsättningar, utan att från början till slut kontrastera den proletära inställningen mot den småborgerliga, den marxistiska inställningen mot den eklektiska. På så vis kanske alla av oss kan lära något av diskussionen.
”Hur kunde vi, oförsonliga revolutionärer, så plötsligt bli en småborgerlig tendens?” frågar Shachtman indignerat. Var finns bevisen? ”På vad sätt (har) denna tendens manifesterat sig under det senaste året(!), eller näst senaste, bland minoritetens representativa talesmän?” (Internal Bulletin, Vol 2, No. 7, jan. 1940, s. 11.) Varför föll vi inte förr om åren till föga inför den småborgerliga demokratins inflytande? Varför gjorde vi under det spanska inbördeskriget ... osv, osv. Detta är Shachtmans triumfargument när han inleder sin polemik mot mig och med vilken han spelar variationer i alla tonarter, tydligtvis förlänande det en utomordentlig betydelse. Det har aldrig fallit Shachtman in att jag kan vända detta argument emot honom.
Oppositionens dokument, ”Krig och byråkratisk konservatism”, medger att Trotskij har rätt nio gånger av tio, kanske nittionio gånger av hundra. Jag förstår bara alltför väl den kvalificerade och ytterst storsinta karaktären av detta medgivande. Andelen av mina misstag är i verkligheten betydligt större. Hur ska man då förklara det faktum att Shachtman två eller tre veckor efter att detta dokument skrivits plötsligt beslutade att Trotskij:
a) Är oförmögen till en kritisk attityd mot den information som tillhandahålls honom fastän en av hans rapportörer i tio år varit Shachtman själv.
b) Är oförmögen att skilja en proletär tendens från en småborgerlig tendens – en bolsjevikisk tendens från en mensjevikisk.
c) Är förkämpen för det absurda begreppet ”byråkratisk revolution” istället för massornas revolution.
d) Är oförmögen att utarbeta ett riktigt svar på konkreta frågor i Polen, Finland, etc.
e) Röjer en tendens att kapitulera inför stalinismen.
f) Inte kan förstå innebörden i demokratisk centralism – osv. ad infinitum.
Kort sagt, under en tidsrymd av två eller tre veckor har Shachtman upptäckt att jag begår misstag nittionio gånger av hundra, speciellt när Shachtman själv råkar vara inblandad. Det slår mig att den sista procenten också lider av en lätt överdrift – men denna gång åt motsatt håll. I vilket fall upptäckte Shachtman min tendens att ersätta massornas revolution med ”byråkratisk revolution” betydligt plötsligare än jag upptäckte hans småborgerliga avvikelse.
Kamrat Shachtman inbjuder mig att framlägga bevis för existensen av en ”småborgerlig tendens” inom partiet under det sista året; eller t.o.m. två-tre åren. Shachtman är fullständigt berättigad att inte vilja referera till ett mer avlägset förflutet. Men i enlighet med Shachtmans inbjudan skall jag begränsa mig till de senaste tre åren. Var god skärp er uppmärksamhet. På de retoriska frågorna i min skoningslösa kritik skall jag svara med några exakta dokument.
I
Den 25 maj, 1937, skrev jag till New York angående den politik som bedrevs av den bolsjevik-leninistiska fraktionen i Socialistpartiet:
” … Jag måste citera två färska dokument: a) privatbrevet från ‘Max’ om kongressen, och b) Shachtmans artikel ‘Mot ett revolutionärt socialistparti’. Enbart artikelns titel ger prov på ett felaktigt perspektiv. Det syns mig som om utvecklingen, inräknat den senaste kongressen, slagit fast att partiet inte utvecklas till ett ‘revolutionärt’ parti, utan till ett slags ILP,[46] dvs. ett ynkligt centristiskt politiskt missfoster utan något perspektiv.
Bekräftandet att det Amerikanska Socialistpartiet nu är ‘närmare den revolutionära marxismens position än något parti inom Andra eller Tredje Internationalen’ är en helt oförtjänt komplimang: det Amerikanska Socialistpartiet är bara mer efterblivet än dess motsvarande bildningar i Europa – POUM, ILP, SAP,[47] etc... Vår plikt är att demaskera denna negativa fördel för Norman Thomas[48] o Co., och inte att tala om ‘(krigsresolutionens) överlägsenhet varje annan resolution som någonsin antagits av partiet ...’ Detta är en rent litterär värdering, därför att varje resolution måste ses i samband med historiska händelser, med den politiska situationen och dess imperativa behov ...”
I båda de dokument som nämnts i brevet ovan, avslöjade Shachtman en överdriven anpasslighet till de småborgerliga demokraternas vänsterflygel – politisk efterapning – ett mycket farligt symptom hos en revolutionär politiker! Det är ytterligt viktigt att ge akt på denna höga uppskattning av Norman Thomas ”radikala” inställning till kriget ... i Europa. Opportunister är, som bekant, benägna för en allt större radikalism ju längre de befinner sig från händelserna. Med denna lag i minnet är det inte svårt att uppskatta det rätta värdet av det faktum att Shachtman och hans förbundna anklagar oss för en tendens att ”kapitulera inför stalinismen”. Men ack, sitter man i Bronx, är det mycket lättare att skylta med oförsonlighet gentemot Kreml än mot den amerikanska småbourgeoisin.
II
Om man får tro kamrat Shachtman, tog jag tjuren vid hornen och tog upp frågan om fraktionernas klassammansättning. Låt oss också här referera till det just timade.
Den 3 oktober skrev jag till New York:
”Jag har ett hundratal gånger betonat att arbetaren, som förblir obemärkt under tider av ‘normalt’ partiliv, röjer anmärkningsvärda kvaliteter i en förändring av läget när allmänna formler och vassa pennor inte räcker till, när kännedom om arbetarnas liv och praktiska förmåga är nödvändig. Under sådana förhållanden röjer en begåvad arbetare tilltro till sig själv och röjer också sin allmänna politiska förmåga.
De intellektuellas övervikt i organisationen är oundviklig under den första perioden av organisationens utveckling. Det är på samma gång ett stort handikapp för den politiska skolningen av de mer begåvade arbetarna ... Det är absolut nödvändigt att på nästa kongress dra in så många arbetare som möjligt i de lokala och centrala kommittéerna. För en arbetare är aktivitet i en ledande partiinstans på samma gång en betydelsefull politisk skolning ...
Svårigheten är att det i varje organisation finns traditionella kommittémedlemmar och att olika sekundära, fraktionella och personliga hänsynstaganden spelar en alltför stor roll för kandidatlistans sammansättning”.
Jag har varken mött uppmärksamhet eller intresse från kamrat Shachtmans sida i frågor av detta slag.
III
Om man får tro kamrat Shachtman, kastade jag fram frågan om kamrat Aberns fraktion som ett koncentrat av småborgerliga individualister på ett konstlat sätt och utan grund i fakta. Ändå den 10 oktober 1937, när Shachtman marscherade skuldra vid skuldra med Cannon och det officiellt ansågs att Abern inte hade någon fraktion, skrev jag till Cannon:
”Partiet har bara en minoritet verkliga fabriksarbetare ... De icke-proletära elementen utgör en mycket nödvändig jäst, och jag tror att vi kan vara stolta över den goda kvaliteten hos dessa element ... Men ... Vårt parti kan översvämmas av icke-proletära element och kan t.o.m. förlora sin revolutionära karaktär. Uppgiften är naturligtvis inte att förhindra tillströmningen av intellektuella genom artificiella metoder, ... utan att i praktiken orientera hela organisationen mot fabrikerna, strejkerna, fackföreningarna ...
Ett konkret exempel: Vi kan inte ägna tillräckliga eller jämbördiga krafter åt alla fabriker. Våra lokala organisationer kan under nästa period inrikta sin aktivitet på en, två eller tre fabriker inom sitt område eller koncentrera alla sina krafter på dessa fabriker. Om vi har ett par, tre arbetare i en av dem kan vi skapa en speciell hjälpkommission av fem icke-arbetare i syfte att öka vårt inflytande i dessa fabriker.
Samma sak kan göras bland fackföreningarna. Vi kan inte föra in icke-arbetarmedlemmar i fackföreningarna. Men vi kan med framgång bygga upp hjälporganisationer för muntlig eller skriftlig aktivitet tillsammans med våra kamrater i fackföreningen. De obrytbara villkoren borde vara: inte kommendera arbetarna utan endast hjälpa dem, att ge dem förslag, att beväpna dem med fakta, idéer, fabriksblad, särskilda flygblad, osv.
Ett sådant samarbete skulle ha en oerhört skolande betydelse för de arbetande kamraterna å ena sidan, för de icke-arbetande som behöver en gedigen omskolning å den andra.
Ni har t.ex. ett betydande antal judiska icke-arbetare inom era led. De kan bli en mycket värdefull jäst om partiet efterhand lyckas slita loss dem ur en sluten miljö och knyta dem till fabriksarbetarna genom en daglig aktivitet. Jag tror att en sådan inriktning också skulle säkra en hälsosammare atmosfär inom partiet.
En huvudregel kan vi omedelbart fastställa: en partimedlem som inte under de närmaste tre eller sex månaderna vinner en ny arbetare för partiet är ingen bra partimedlem.
Om vi på allvar fastställer en sådan allmän inriktning och om vi varje vecka förvissar oss om de praktiska resultaten, kommer vi att undvika en stor fara, nämligen att de intellektuella och manschettarbetarna skulle kunna förtrycka arbetarminoriteten, döma den till tystnad, omvandla partiet till en mycket intelligent diskussionsklubb men absolut obeboelig för arbetarna.
Samma regler borde i motsvarande form utarbetas för framskapandet och rekryteringen till en ungdomsorganisation, annars löper vi risken att skola unga goda unga element till revolutionära dilletanter och inte till revolutionära kämpar.”
Utifrån detta brev hoppas jag att det nu är klart att jag inte nämnde faran för en småborgerlig avvikelse dagen efter det att Stalin-Hitlerpakten slutits eller dagen efter styckningen av Polen, utan att jag ihärdigt förde fram det för två år sedan eller mer. Vidare var det, som jag då påpekade med i första hand den ”icke-existerande” Abernfraktionen i åtanke, absolut erforderligt – för att rensa partiets atmosfär – att de judiska småborgerliga elementen i New Yorkdistriktet togs ur sin invanda konservativa miljö och uppgick i den verkliga arbetarrörelsen. Det är just av den anledningen som brevet ovan (inte det första i sitt slag), som skrevs mer än två år innan dagens diskussion inleddes, är av långt större vikt som bevis än alla skriverier av oppositionens ledare om de motiv som drev mig att ta mig an försvaret av ”Cannonklicken”.
IV
Shachtmans benägenhet att falla till föga för det småborgerliga inflytandet, speciellt det akademiska och litterära, har aldrig varit någon hemlighet för mig. Under Deweykommissionens[49] tid skrev jag den 14 oktober 1937 till Cannon, Shachtman och Warde:
”... Jag yrkade på nödvändigheten av att omge kommittén med delegater från arbetargrupper för att skapa kanaler mellan kommittén och massorna ... Kamraterna Warde, Shachtman och andra har sagt sig vara överens med mig på denna punkt. Tillsammans analyserade vi de praktiska möjligheterna att förverkliga denna plan ... Men senare, trots upprepade förfrågningar från min sida, kunde jag aldrig få information om saken och av bara en tillfällighet fick jag höra att kamrat Shachtman motsatte sig det. Varför? Det vet jag inte”.
Shachtman avslöjade aldrig sina skäl för mig. I mitt brev uttryckte jag mig ytterst diplomatiskt, men jag hyste inte det minsta tvivel om att Shachtman, medan han i ord höll med mig, i verkligheten var rädd att såra den omåttliga politiska ömtåligheten hos våra temporära liberala allierade: åt det hållet uppvisar Shachtman en exceptionell ”finkänslighet”.
V
Den 15 april 1938, skrev jag till New York:
”Jag är en smula förvånad över det slags publicitet som ägnats Eastmans brev i New International. Publiceringen av brevet går väl an, men den framträdande plats som det fått på omslaget, kombinerat med tystnaden om Eastmans artikel i Harper’s, syns mig vara en smula komprometterande för New International. Många människor kommer att tolka detta faktum som villighet från vår sida att blunda inför principerna när vänskap kommer på tal”.
VI
Den 1 juni 1938, skrev jag till kamrat Shachtman:
”Det är svårt att här förstå varför du är så tolerant och t.o.m. vänlig mot hr Eugene Lyons. Han talar, som det tycks, på dina banketter; på samma gång talar han på de Vita gardenas banketter”.
Detta brev fortsatte kampen för en mer självständig och resolut politik mot de s.k. ”liberaler” som, medan de för en kamp mot revolutionen, önskar upprätthålla ”vänskapliga relationer” med proletariatet, eftersom detta fördubblar deras marknadsvärde i den borgerliga allmänna opinionens ögon.
VII
Den 6 oktober 1938, nästan ett år innan diskussionen började, skrev jag om nödvändigheten för vår partipress att på ett bestämt sätt vända sitt ansikte mot arbetarna:
”Mycket viktigt i detta avseende är Socialist Appeals inställning. Den är otvivelaktigt en mycket bra marxistisk tidning, men den är inget genuint instrument för politisk handling ... Jag försökte intressera redaktionen för Socialist Appeal för denna fråga, men utan framgång”.
Det framgår klart att dessa ord rymmer ett visst missnöje. Och det är ingen tillfällighet. Kamrat Shachtman visar, som redan nämnts, långt större intresse för isolerade episoder i förlänge-sedan-avslutade strider än för den sociala sammansättningen av sitt eget parti eller läsarna av sin egen tidning.
VIII
Den 20 januari 1939, i ett brev som jag redan citerat i samband med den dialektiska materialismen, berörde jag återigen frågan om kamrat Shachtmans dragning till den småborgerliga litterära broderskapsmiljön.
”Jag kan inte förstå varför Socialist Appeal nästan negligerar det stalinistiska partiet. Detta parti utgör för ögonblicket en hop av motsättningar. Splittringar är ofrånkomliga. De kommande betydelsefulla förvärven kommer säkerligen från det stalinistiska partiet. Vår politiska uppmärksamhet borde koncentreras på det. Vi borde följa utvecklingen av dess motsättningar dag för dag och timme för timme. Någon ur redaktionen borde ägna huvuddelen av sin tid åt de stalinistiska idéerna och aktionerna. Vi kunde framkalla en diskussion och, om möjligt, publicera brev från vacklande stalinister.
Det vore tusen gången viktigare än att invitera Eastman, Lyons och de andra att framföra sina personliga avsöndringar. Jag undrade en smula över varför du gav utrymme åt Eastmans obetydliga och arroganta artikel ... Men jag är fullkomligt förbryllad över att du personligen inviterade dessa människor att besudla New Internationals inte alltför talrika sidor. Förlängningen av denna polemik kan intressera några småborgerliga intellektuella men inte de revolutionära elementen.
Det är min fasta övertygelse att en viss omorganisering av New International och Socialist Appeal är nödvändig: Mer avlägsen Eastman, Lyons etc. och närmare arbetarna och, i så måtto, till det stalinistiska partiet.”
Senare händelser har beklagligt nog gett vid handen att Shachtman inte vände ryggen åt Eastman och co. utan tvärtom drogs närmare till dem.
IX
Den 27 maj 1939, skrev jag än en gång angående Socialist Appeals karaktär i samband med partiets sociala sammansättning:
”Av protokollen kan jag utläsa att ni har svårigheter med Socialist Appeal. Tidningen är mycket välgjord ur journalistisk synvinkel; men den är en tidning för arbetarna och inte en arbetartidning ...
Som det nu är, är tidningen uppdelad bland olika skribenter, av vilka var och en är väldigt bra, men som kollektiv tillåter de inte arbetarna att bana sig fram till Appeals sidor. Var och en av dem talar för arbetarna (och talar mycket bra) men ingen kommer att höra arbetarna. Trots sin litterära briljans blir tidningen till viss grad offer för journalistisk rutin. Man hör inte alls hur arbetarna lever, slåss, drabbar samman med polisen eller dricker whisky. Det är mycket farligt för tidningen som revolutionärt verktyg för partiet. Uppgiften består inte i att göra en tidning genom en skicklig redaktions förenade krafter, utan att uppmuntra arbetarna att tala för sig själva.
En radikal och orädd förändring är nödvändig som ett villkor för framgång ...
Naturligtvis är det inte bara en fråga om tidningen, utan om hela politikens inriktning. Jag är fortfarande av den meningen att ni har alltför många småborgerliga pojkar och flickor vilka är bra och hängivna partiet, men vilka inte till fullo inser att deras plikt inte är att diskutera inom sin egen krets, utan att tränga in i arbetarnas friska miljö. Jag upprepar mitt förslag: Varje småborgerlig medlem av partiet som under en viss tid, låt oss säga tre eller sex månader, inte vinner en arbetare för partiet, borde flyttas ner till kandidatnivå och efter ytterligare tre månader uteslutas från partiet. I några fall kan det vara orättvist, men partiet som helhet skulle få den hälsosamma chock det så väl behöver. En mycket radikal ändring är nödvändig.”
När jag föreslog sådana drakoniska åtgärder som uteslutning av de småborgerliga element som var oförmögna att länka sig till arbetarna, hade jag inte i åtanke ”försvaret” av Cannons fraktion utan partiets räddning undan degeneration.
X
Den 16 juni 1939, skrev jag till kamrat Cannon, kommenterande de skeptiska röster ur Socialist Workers Party som nått mina öron:
”Förkrigssituationen, nationalismens förvärrande osv. är ett naturligt hinder för vår utveckling och den djupare orsaken till depressionen bland våra led. Men det måste nu understrykas att ju mer småborgerligt partiet är till sin sammansättning, desto mer beroende är det av växlingarna i den allmänna opinionen. Detta är ett ytterligare argument för nödvändigheten av en orädd och aktiv omorientering mot massorna.
De pessimistiska tongångar du nämner i din artikel är naturligtvis en återspegling av det patriotiska, nationalistiska trycket från den allmänna opinionen. ‘Om fascismen segrar i Frankrike, ...”Om fascismen segrar i England ...’ Osv. Fascismens segrar är viktiga, men kapitalismens dödsångest är ännu viktigare.”
Frågan om beroendet hos partiets småborgerliga flygel av den allmänna opinionen ställdes följaktligen åtskilliga månader innan den nuvarande diskussionen började och drogs inte alls artificiellt in för att misskreditera oppositionen.
Kamrat Shachtman begärde att jag skulle dra fram ”tidigare fall” av småborgerliga tendenser bland oppositionens ledare under den gångna perioden. Jag gick så långt i mitt svar på denna begäran som att plocka ut kamrat Shachtman själv från oppositionens ledare. Jag har långt ifrån uttömt det material jag har till mitt förfogande. Två brev – ett Shachtmans, det andra mitt – som kanske är ännu intressantare som ”tidigare fall”, ska jag citera i ett annat sammanhang. Låt bara inte Shachtman invända att de försyndelser och misstag korrespondensen behandlar likaväl kunde anföras mot andra kamrater, inräknat representanter för den nuvarande majoriteten. Det är möjligt. Det är troligt. Men det är ingen tillfällighet att Shachtmans namn upprepas i denna korrespondens. Där andra har begått tillfälliga misstag, har Shachtman ådagalagt en tendens.
Under alla förhållanden, helt i motsats till vad Shachtman nu förespråkar angående mina ”plötsliga” och ”oväntade” värderingar, kan jag, med dokument i mina händer, bevisa –och jag tror mig ha bevisat – att min artikel om den ”småborgerliga oppositionen” inte gjorde mer än att sammanfatta min korrespondens med New York under de senaste tre åren. (I verkligheten de senaste tio.) Shachtman har mycket demonstrativt frågat efter ”tidigare fall”. Jag har gett honom ”tidigare fall”. De talar fullständigt emot Shachtman.
Oppositionens kretsar anser det möjligt att hävda att frågan om dialektisk materialism introducerades av mig bara därför att jag saknade ett svar på de ”konkreta” frågorna Finland, Lettland, Indien, Afghanistan, Beluchistan, osv. Detta argument, som i sig inga förtjänster har, är emellertid av intresse i det att det ger besked om nivån hos vissa av oppositionens individer, deras inställning till teori och till elementär ideologisk lojalitet. Det skulle därför inte vara förfelat att hänvisa till det faktum, att min första seriösa konversation med kamraterna Shachtman och Warde, på tåget omedelbart efter min ankomst till Mexiko i januari 1937, ägnades åt nödvändigheten av att oförtrutet propagera den dialektiska materialismen. Efter att vår amerikanska sektion splittrats från Socialistpartiet, yrkade jag eftertryckligt på tidigast möjliga utgivning av ett teoretiskt organ, med tanke på behovet av att skola partiet, först och främst dess nya medlemmar, i den dialektiska materialismens anda. I Förenta Staterna, skrev jag vid den tiden, där bourgeoisin systematiskt ingjuter en vulgär empiricism i arbetarna, är det mer än någon annanstans nödvändigt att påskynda rörelsens lyftning till en mer anständig teoretisk nivå. Den 20 januari 1939, skrev jag till kamrat Shachtman angående den artikel han skrivit tillsammans med kamrat Burnham, ”Intellektuella på reträtt”:
”Delen om dialektiken är det största slag som du, personligen, som redaktör för New International, kunde ha riktat mot den marxistiska teorin ... Gott! Vi ska tala öppet om saken.”
Sålunda varskodde jag för ett år sedan i förväg Shachtman om att jag ämnade inleda en offentlig kamp mot hans eklektiska tendenser. Vid den tiden var det inget som helst tal om den kommande oppositionen; i vilket fall kunde jag minst av allt tro att det filosofiska blocket mot marxismen lade grunden till ett politiskt block mot Fjärde Internationalens program.
Karaktären av de meningsskiljaktigheter som stigit upp till ytan har bara bekräftat mina tidigare farhågor, både vad gäller partiets sociala sammansättning och vad gäller kaderns teoretiska skolning. Där fanns inget som krävde ett åsiktsbyte eller en ”artificiell” introduktion. Detta är det faktiska förhållandet. Låt mig också tillägga att jag är något förbryllad över det faktum att det nästan är nödvändigt att rättfärdiga att man går ut till försvar för marxismen inom en av Fjärde Internationalens sektioner!
I sitt ”Öppna brev” refererar Shachtman speciellt till det faktum att kamrat Vincent Dunne[50] uttryckte sin tillfredsställelse över artikeln om de intellektuella. Men den lovordade också jag: ”Många delar är utmärkta.” Emellertid, som det ryska ordspråket säger, kan en tesked tjära förstöra en tunna honung. Den del som ägnats den dialektiska materialismen uttrycker ett antal uppfattningar som utifrån marxistisk ståndpunkt är förfärliga och vars mål, vilket nu står klart, var att lägga grunden till ett politiskt block. Låt mig mot bakgrund av den envishet med vilken Shachtman framhärdar att jag skulle ha kastat mig över artikeln som ren förevändning, återigen citera den centrala passagen i den del som intresserar oss:
”… inte heller har någon ännu påvisat att enighet eller oenighet i den dialektiska materialismens mer abstrakta doktriner nödvändigtvis skulle påverka (!) dagens och morgondagens konkreta politiska frågeställningar – och politiska partier, program och strider grundas på sådana konkreta frågeställningar.” (New International, januari 1939, sid. 7) Räcker det inte med bara detta? Vad som framförallt förvånar är denna formel, ovärdigt en revolutionär: ”... politiska partier, program och strider grundas på sådana konkreta frågeställningar.” Vilka partier? Vilka program? Vilka strider? Alla partier och alla program klumpas här ihop. Proletariatets parti är ett parti som är olikt alla de andra. Det grundas ingalunda på ”sådana konkreta frågeställningar.” Det är till själva sin grundval diametralt motsatt partierna av borgerliga hästskojare och småborgerliga traslappar. Dess uppgift är att förbereda en social revolution och pånyttföda mänskligheten utifrån nytt material och moraliska grundvalar. För att inte duka under för trycket från den borgerliga allmänna opinionen och polisförtryck, måste de proletära revolutionärerna, än mer en ledare, ha en klar, framsynt och fullständigt igenomtänkt världsåskådning. Endast på basis av en enhetlig marxistisk uppfattning är det möjligt att på ett riktigt sätt angripa ”konkreta” frågor.
Just här tar Shachtmans förräderi sin början – inte blott och bart ett misstag som jag ville tro förra året; utan, det framstår nu klart, ett oförbehållsamt teoretiskt förräderi. I Burnhams fotspår lär Shachtman det nya revolutionära partiet att ”ingen har ännu påvisat” på ett antagbart sätt att den dialektiska materialismen påverkar partiets politiska aktivitet. ”Ingen har ännu påvisat”, m.a.o. att marxismen är till någon nytta i proletariatets kamp. Partiet har följaktligen inte det minsta motiv att förvärva och försvara den dialektiska materialismen. Detta är inget annat än ett förnekande av marxismen, av vetenskaplig metod i allmänhet, en eländig kapitulation inför empiricismen. Just detta utgör Shachtmans filosofiska block med Burnham och genom Burnham med den borgerliga ”Vetenskapens” präster. Det är precis detta och enbart detta jag syftade på i mitt brev från den 20 januari förra året.
Den 5 mars, replikerade Shachtman: ”Jag har återigen läst den januariartikel av Burnham och Shachtman som du syftade på. Medan jag i ljuset av vad du skrivit skulle ha föreslagit en annorlunda formulering här (!) och där (!) om artikeln kom att skrivas om igen, är jag inte ense med det huvudsakliga i din kritik.”
Detta svar, som alltid är fallet med Shachtman i en allvarlig situation, uttrycker i verkligheten ingenting överhuvudtaget; men det ger fortfarande intrycket av att Shachtman lämnat en bro öppen för reträtt. Idag lovar han, gripen av fraktionellt vanvett, att i ”morgon göra det igen och återigen.” Göra vad? Kapitulera inför borgerlig ”Vetenskap”? Förneka marxismen?
Shachtman förklarar utförligt för mig (vi ska strax se på vilken grundval) nyttan av det här eller det där politiska blocket. Jag talar om den dödliga faran av teoretiskt förräderi. Om ett block kan rättfärdigas eller inte beror på dess innehåll och omständigheterna. Teoretiskt förräderi kan inte rättfärdigas av något block. Shachtman hänvisar till det faktum att hans artikel är av rent politisk karaktär. Jag talar inte om artikeln utan om den del som förnekar marxismen. Om en lärobok i fysik så bara innehöll två rader om Gud som den första orsaken, skulle jag ha rätt att sluta mig till att författaren är en upplysningsfiende.
Shachtman svarar inte på anklagelsen utan försöker att vända uppmärksamheten mot irrelevanta ämnen. ”Vari skiljer sig det du kallar mitt ‘block med Burnham på filosofins område’ ”, frågar han, ”med Lenins block med Bogdanov? Varför var det senare av principiell natur och vårt icke-principiell? Jag vore mycket intresserad av att få veta svaret på denna fråga.” Jag ska för ögonblicket behandla den politiska skillnaden, eller snarare den politiskt polära motsatsen mellan de två blocken. Vi intresserar oss här för frågan om den marxistiska metoden. Vari ligger skillnaden, frågar du. I detta, att Lenin aldrig till Bogdanovs gagn predikade att den dialektiska materialismen är överflödig när det gäller att lösa ”konkreta politiska frågor.” I detta, att Lenin aldrig teoretiskt blandade ihop Bolsjevikpartiet med partier i allmänhet. Han var organiskt oförmögen att yttra sådana vederstyggligheter. Och inte bara han ensam, utan inte en enda av de verkliga bolsjevikerna. Detta är skillnaden. Förstår du? Shachtman lovade mig sarkastiskt att han vore ”intresserad” av ett klart svar. Svaret, hoppas jag, har avgivits. ”Intresset” begär jag inte.
Den bedrövligaste delen i Shachtmans bedrövliga opus är kapitlet ”Staten och krigets karaktär.” ”Vilken är då vår inställning?” frågar författaren. ”Helt enkelt denna: Det är omöjligt att direkt härleda vår politik gentemot ett särskilt krig från en abstrakt karaktäristik av klasskaraktären av den i kriget inbegripna staten, i all synnerhet från de egendomsförhållanden som råder i staten. Vår politik måste utgå från en konkret undersökning av krigets karaktär i förhållande till den internationella socialistiska revolutionens intressen.” (Loc. cit, sid. 13. Min kursiv) Vilket plotter! Vilken sofistisk härva! Om det är omöjligt att direkt härleda vår politik från statens klasskaraktär, varför kan då inte detta göras icke-direkt? Varför måste analysen av statens klasskaraktär vara abstrakt medan analysen av krigets karaktär är konkret? Formellt sett kan man med samma, faktiskt med mycket större rätt, säga att vår politik i förhållande till SSSR kan härledas inte från en abstrakt karaktäristik av kriget som ”imperialistiskt”, utan endast från en konkret analys av statens karaktär i en given historisk situation. Det grundläggande sofisteri på vilket Shachtman bygger allting annat är enkelt nog: Eftersom den ekonomiska basen inte är omedelbart bestämmande för händelser i överbygganden; eftersom den blotta klasskaraktäristiken av staten inte är tillräcklig för att lösa de praktiska uppgifterna, kan ... kan vi därför fortsätta utan att undersöka ekonomi och statens klasskaraktär; genom att ersätta dem, som Shachtman med journalistisk finess uttrycker det, med ”levande händelsers realiteter.” (Loc. cit. sid. 14).
Just samma konstgrepp som Shachtman satte i omlopp för att rättfärdiga sitt filosofiska block med Burnham (den dialektiska materialismen bestämmer inte omedelbart vår politik, följaktligen ... påverkar den i allmänhet inte de ”konkreta politiska uppgifterna”), upprepas här ord för ord i förhållande till marxistisk sociologi: Emedan egendomsformerna inte omedelbart bestämmer statens politik är det därför möjligt att kasta den marxistiska sociologin överbord i allmänhet när man fastställer ”konkreta politiska uppgifter”.
Men varför stanna här? Eftersom arbetsvärdelagen inte bestämmer priser ”direkt” och inte ”omedelbart”; eftersom det naturliga urvalets lagar inte ”direkt” och inte ”omedelbart” bestämmer en spädgris födsel; eftersom tyngdlagarna inte ”direkt” och inte ”omedelbart” bestämmer en drucken polismans stapplande nerför en trappa, därför .... låt oss därför lämna Marx, Darwin, Newton och alla andra älskare av ”abstraktioner” att samla damm på en bokhylla. Detta är inget mindre än en högtidligt begravning av vetenskapen, ty, när allt kommer omkring, fortskrider hela vetenskapens utvecklingsförlopp från ”direkta” och ”omedelbara” orsaker till mer avlägsna och djupgående sådana, från en mångfald olikheter och mångskiftande händelser – till de drivande krafternas enhet.
Arbetsvärdelagen bestämmer inte ”omedelbart” priser, men icke desto mindre bestämmer den dem. Sådana ”konkreta” fenomen som New Deals bankrutt förklaras till syvende och sist av den ”abstrakta” värdelagen. Detta vet inte Roosevelt, men en marxist vågar inte gå till verket utan att känna till den. Inte omedelbart utan genom en hel serie mellanliggande faktorer och dessas ömsesidiga samverkan, bestämmer egendomsformerna inte bara politiken utan också moralen. En proletär politiker som försöker ignorera statens klasskaraktär skulle ofrånkomligen sluta som den polis som ignorerar tyngdlagarna; dvs. slå sig i nyllet.
Shachtman tar uppenbarligen inte med i beräkningen distinktionen mellan det abstrakta och det konkreta. Medan vårt sinne strävar mot konkretion arbetar det med abstraktioner. Även ”denna”, ”givna”, ”konkreta” hund är en abstraktion eftersom den förändras, t.ex. genom att sänka svansen i det ”ögonblick” vi pekar på den. Konkretion är ett relativt begrepp och inte ett absolut: vad som är konkret i ett fall är abstrakt i ett annat; dvs. otillräckligt definierad för ett givet ändamål. För att få ett begrepp tillräckligt ”konkret” för ett givet behov är det nödvändigt att korrelera ett flertal abstraktioner till en enda – liksom det för att återge ett stycke liv på en duk, vilken är en bild i rörelse, är nödvändigt att kombinera ett antal stillbilder.
Det konkreta är en kombination av abstraktioner – inte en godtycklig eller subjektiv kombination utan en som svarar mot ett givet fenomens rörelselagar.
”Den internationella socialistiska revolutionens intressen”, för vilka Shachtman talar mot statens klasskaraktär, utgör i detta givna fall de vagaste av alla abstraktioner. När allt kommer omkring så är den fråga som upptar oss just denna, på vilket konkret sätt kan vi befrämja revolutionens intressen? Det vore inte heller förfelat att också komma ihåg att den socialistiska revolutionens uppgift är att skapa en arbetarstat. Innan man talar om den socialistiska revolutionen är det följaktligen nödvändigt att lära sig skilja mellan sådana ”abstraktioner” som bourgeoisin och proletariatet, den kapitalistiska staten och arbetarstaten.
Shachtman slösar verkligen bort sin egen och andras tid när han försöker bevisa att nationaliserad egendom inte ”i och för sig”, ”automatiskt”, ”direkt”, ”omedelbart” bestämmer Kremls politik. I frågan om hur den ekonomiska ”basen” bestämmer den politiska, juridiska, filosofiska, konstnärliga osv. ”överbyggnaden” finns det en riklig marxistisk litteratur. Uppfattningen att ekonomin troligtvis direkt och omedelbart bestämmer en kompositörs skaparförmåga eller t.o.m. en domares utslag representerar en föråldrad karikatyr av marxismen, något som det borgerliga professordömet i alla länder satt i omlopp i tid och otid för att maskera sin intellektuella impotens.[51]
Vad det gäller den fråga som omedelbart berör oss, det inre förhållandet mellan sovjetstatens sociala grundvalar och Kremls politik, ber jag att få påminna den frånvarande Shachtman om att vi redan i sjutton år fastslagit, offentligt, den växande motsättningen mellan den grundval som lagts av oktoberrevolutionen och tendenserna i statens ”överbyggnad”. Vi har steg för steg följt byråkratins ökande oberoende av det sovjetiska proletariatet och tillväxten av dess beroende av andra klasser och grupper både inom och utom landet. Vad exakt är det Shachtman på detta område vill tillägga den analys som redan gjorts?
Men fastän ekonomin varken bestämmer politiken direkt eller omedelbart, utan endast i sista hand, bestämmer icke desto mindre ekonomin politiken. Det är just detta marxisterna slår fast till skillnad från borgerliga professorer och deras lärjungar. Medan vi analyserat och avslöjat byråkratins växande oberoende av proletariatet, har vi aldrig förlorat de objektiva sociala gränserna för detta ”oberoende” ur sikte; nämligen, nationaliserad egendom plus monopol på utrikeshandeln.
Det är förbluffande! Shachtman fortsätter att stödja parollen om en politisk resolution mot sovjetbyråkratin. Har han någonsin på allvar tänkt igenom innebörden av denna paroll? Om vi anser att de sociala grundvalar som grundlagts av oktoberrevolutionen ”automatiskt” skulle återspeglas i statens politik, varför vore det då nödvändigt med en revolution mot byråkratin? Om SSSR å andra sidan fullständigt har upphört att vara en arbetarstat, skulle det inte krävas en politisk revolution utan en social revolution. Shachtman fortsätter följaktligen att försvara den paroll som följer 1) av SSSR:s karaktär av arbetarstat och 2) av den oförsonliga antagonismen mellan statens sociala grundvalar och byråkratin. Men under det han upprepar denna paroll försöker han undergräva dess teoretiska grundval. Är det kanske återigen på sin plats att påvisa hans politiks oberoende av vetenskapliga ”abstraktioner”?
Under sken av att gå till kamp mot den borgerliga karikatyren av dialektisk materialism, ställer Shachtman dörrarna vidöppna för historisk idealism. Egendomsformerna och statens klasskaraktär är honom likgiltigt när han analyserar regeringens politik. Staten ter sig för honom som ett djur av obestämbart kön. Med båda fötterna fast rotade i sin bädd av kycklingdun, förklarar Shachtman i all uppblåsthet för oss –idag år 1940! – att förutom den nationaliserade egendomen finns också den bonapartistiska ohyran och dennas reaktionära politik. Vilken nyhet! Trodde Shachtman måhända att han talade i en barnkammare?
För att dölja sin oförmåga att förstå innebörden av problemet med sovjetstatens natur, kastade sig Shachtman över de ord som Lenin riktat till mig den 30 december 1920, under den s.k. fackföreningsdiskussionen. ”Kamrat Trotskij talar om arbetarstaten. Tillåt mig säga detta, det är en abstraktion ... Vår stat är i verkligheten inte en arbetarstat utan en arbetar- och bondestat ... Vår nuvarande stat är sådan att det inklusivt organiserade proletariatet måste försvara sig självt, och vi måste utnyttja dessa arbetarorganisationer för försvaret av arbetarna mot deras stat och för försvaret av vår stat genom arbetarna.” När Shachtman pekar på detta citat och skyndsamt proklamerar att jag upprepat mitt ”misstag” från 1920, undgår han i brådskan att uppmärksamma ett gravt misstag i citatet angående definitionen av sovjetstatens natur. Den 19 januari skrev Lenin själv följande om sitt tal från den 30 december: ”Jag fastslog, ‘vår stat är i verkligheten inte en arbetarstat utan en arbetar- och bondestat’ ... När jag nu läser diskussionsreferatet, ser jag att jag hade fel ... Jag borde ha sagt: ‘Arbetarstaten är en abstraktion. I verkligheten har vi en arbetarstat med följande särdrag, 1) det är bönderna och inte arbetarna som dominerar inom befolkningen och 2) det är en arbetarstat med byråkratiska deformationer.’ ” Av denna episod följer två slutsatser: Lenin lade så stor vikt vid en exakt sociologisk definition av staten, att han ansåg det nödvändigt att korrigera sig själv mitt i polemikens hetta! Men Shachtman känner så ringa intresse för sovjetstatens klassnatur att han tjugo år senare varken lade märke till Lenins misstag eller Lenins rättelse!
Jag tänker nu inte uppehålla mig med frågan om med vilken rätt Lenin riktade sitt argument mot mig. Jag tror att han gjorde det med orätt – det fanns ingen åsiktsskillnad mellan oss angående definitionen av staten. Men det är inte detta frågan nu gäller. Den teoretiska formulering i frågan om staten, som Lenin gjorde i citatet ovan – i anslutning till den grava rättelse han själv gjorde några dagar senare – är helt korrekt. Men låt oss höra vilket ofattbart bruk Shachtman gör av Lenins definition: ”Liksom det för tjugo år sedan var möjligt”, skriver han, ”att tala om termen ‘arbetarstat’ som en abstraktion, så är det möjligt att tala om termen ‘degenererad arbetarstat’ som en abstraktion.” (Loc. cit. sid. 14) Det är självklart att Shachtman fullständigt undgår att förstå Lenin. För tjugo år sedan kunde inte termen ”arbetarstat” på något sätt betraktas som en abstraktion i allmänhet: dvs. någonting icke-verkligt eller icke-existerande. Definitionen ”arbetarstat”, som i och för sig var riktig, var inadekvat i förhållande till den speciella uppgiften; nämligen, arbetarnas försvar genom sina fackföreningar, och endast i denna mening var den abstrakt. I förhållande till försvaret av SSSR mot imperialismen var emellertid just samma definition 1920, liksom den fortfarande är idag, orubbligt konkret, förpliktigande arbetarna att försvara den givna staten.
Shachtman håller inte med mig. Han skriver: ”Liksom det en gång var nödvändigt i samband med fackföreningsproblemet att konkret tala om vilken slags arbetarstat som existerar i Sovjetunionen, så är det nödvändigt att i samband med det nuvarande kriget fastställa graden av sovjetstatens degeneration ... Och graden av regimens degeneration kan inte fastställas genom en abstrakt hänvisning till existensen av nationaliserad egendom, utan endast genom att iaktta levande (!) händelsers (!) realiteter (!).” Mot bakgrund av detta blir det fullkomligt obegripligt varför frågan om SSSR:s karaktär 1920 togs upp i samband med fackföreningarna; dvs. särskilda interna frågor hos regimen, medan den idag tas upp i samband med försvaret av SSSR, dvs. i samband med hela statens öde. I det förra fallet sattes arbetarstaten i motsatsställning till arbetarna, i det senare fallet – till imperialisterna. Inte att undra på att analogin haltar på båda benen; vad Lenin satte i motsatsställning sätter Shachtman likhetstecken mellan.
Men även om vi tar Shachtmans ord för kontant, följer att den fråga han bekymrar sig om bara är graden av degenerationen (av vad? en arbetarstat?); dvs. av kvantitativa skillnader i värderingen. Låt oss ta för givet att Shachtman utarbetat (var?) ”graden” mer exakt än vi har. Men på vilket sätt kan rent kvantitativa skillnader i värderingen av arbetarstatens degeneration påverka vårt beslut vad gäller försvaret av SSSR? Det är omöjligt att finna någon rim och reson i detta. Faktum är att Shachtman, trogen sin eklekticism, dvs. sig själv, bara drog in frågan om ”graden” som ett försök att upprätthålla sitt jämviktsläge mellan Abern och Burnham. Tvistefrågan är faktiskt inte alls den grad som bestäms av ”levande händelsers realiteter” (vilken exakt, ”vetenskaplig”, ”konkret”, ”experimentell” terminologi!) utan huruvida dessa kvantitativa förändringar har omvandlats till kvalitativa förändringar; dvs. huruvida SSSR fortfarande är en arbetarstat, ehuru degenererad, eller huruvida den omvandlats till en ny slags utsugarstat.
På denna grundläggande fråga har Shachtman inget svar; och känner inget behov av att svara. Hans argument är blott och bart en verbal efterapning av Lenins ord vilka uttalades i ett annat sammanhang, som hade ett annat innehåll och rymde en verklig felaktighet. Lenin förklarar i sin korrigerade version: ”Den givna staten är inte blott och bart en arbetarstat utan en arbetarstat med byråkratiska deformationer.” Shachtman förklarar: ”Den givna staten är inte blott och bart en arbetarstat utan ...” ...utan?” Shachtman har inget mer att säga. Både talaren och åhörarna stirrar på varandra med gapande munnar.
Vad betecknar ”degenererad arbetarstat” i vårt program? På denna fråga svarar vårt program med en grad av konkretion som är helt tillräcklig för att lösa frågan om försvaret av SSSR; nämligen: 1) de drag som 1920 var en ”byråkratisk deformation” hos sovjetsystemet har nu blivit en självständig byråkratisk regim som uppslukat sovjeterna; 2) byråkratins diktatur, oförenlig med socialismens inhemska och internationella uppgifter, har fört in och fortsätter också att föra in djupgående deformationer i landets ekonomiska liv; 3) i grund har emellertid det planekonomiska systemet, på grundval av statens äganderätt till produktionsmedlen, bevarats och kvarstår som en kolossal erövring för mänskligheten. SSSR:s nederlag i ett krig med imperialismen skulle inte enbart innebära likvidationen av den byråkratiska diktaturen, utan också av planekonomin; och landets uppstyckning i inflytelsesfärer; och en ny stabilisering av imperialismen; och ett nytt försvagande av världsproletariatet.
Utifrån omständigheten att den ”byråkratiska” deformationen växt över i en byråkratisk enväldesregim, drar vi slutsatsen, att arbetarnas försvar genom sina fackföreningar (vilka genomgått samma degeneration som staten) idag, i motsats till 1920, är helt orealistiskt; det är nödvändigt att störta byråkratin; denna uppgift kan endast utföras genom att skapa ett illegalt bolsjevikparti i SSSR.
Utifrån omständigheten att det politiska systemets degeneration ännu inte lett till förstörandet av planerad statsekonomi, drar vi slutsatsen, att det fortfarande är världsproletariatets plikt att försvara SSSR mot imperialismen och att bistå det sovjetiska proletariatet i dess kamp mot byråkratin.
Exakt vad i vår definition av SSSR är det Shachtman finner abstrakt? Vilka konkreta ändringar föreslår han? Om dialektiken lär oss att ”sanningen alltid är konkret”, så måste man kunna tillämpa denna lag med lika stor kraft på kritik. Det räcker inte att beteckna en definition såsom abstrakt. Det är nödvändigt att exakt peka på vad den saknar. Annars blir kritiken själv ofruktbar. Istället för att konkretisera eller förändra den definition han påstår vara abstrakt, ersätter Shachtman den med ett vakuum. Det räcker inte. Ett vakuum, även det) mest anspråksfulla vakuum, måste sägas vara den värsta av alla abstraktioner – det kan fyllas med vilket innehåll som helst. Det är inte att undra på att detta teoretiska vakuum, genom att ersätta klassanalysen, sugit åt sig impressionismens och äventyrlighetens politik.
Shachtman går på och citerar Lenins ord om att ”politik är koncentrerad ekonomi” och att i denna mening ”kan politik inte annat än ha företräde framför ekonomi.” Shachtman riktar, mot bakgrund av Lenins ord, den moraliska pekpinnen mot mig att jag, kan ni tänka er, enbart skulle vara intresserad av ”ekonomi” (nationaliserade produktionsmedel) och hoppar över ”politik”. Detta andra försök att utnyttja Lenin överglänser inte det första. Shachtmans misstag antar här sannerligen imponerade proportioner! Lenin menade: när ekonomiska processer, uppgifter och intressen får en medveten och generaliserad (”koncentrerad”) karaktär, anträder de politikens område genom just detta faktum och utgör politikens grundstomme. I denna mening höjer sig politik som koncentrerad ekonomi över den från dag till dag atomiserade, omedvetna och icke-generaliserade ekonomiska aktiviteten.
Utifrån marxistisk ståndpunkt bestäms politikens riktighet precis i den utsträckning som den genomgripande och allsidigt ”koncentrerar” ekonomin; dvs. uttrycker de progressiva tendenserna i dess utveckling. Det är anledningen till att vi först och främst grundar vår politik på en analys av egendomsformer och klassförhållanden. En mer detaljerad och konkret analys av faktorerna i ”överbyggnaden” är endast möjlig för oss på denna teoretiska basis. Om vi därmed t.ex. skulle anklaga en oppositionell fraktion för ”byråkratisk konservatism” skulle vi omedelbart söka de sociala rötterna, dvs. klassrötterna till detta fenomen. Varje annat tillvägagångssätt skulle stämpla oss som ”platonska” marxister, om inte helt enkelt som skräniga efterapare.
”Politik är koncentrerad ekonomi.” Denna sats skulle man också kunna tro gällde för Kremls del. Eller är Moskvaregeringens politik, som undantag från den allmänna lagen, inte ”koncentrerad ekonomi” utan en manifestation av byråkratins fria vilja? Vårt försök att reducera Kremls politik till nationaliserad ekonomi, återspeglad av byråkratins intressen, framkallar ett ursinnigt motstånd från Shachtman. I förhållande till SSSR låter han sig inte vägledas av den medvetna generaliseringen av ekonomi utan genom att ”iaktta levande händelsers realiteter”; dvs. av ögonmått, improvisationer, sympatier och antipatier. Han sätter denna impressionistiska politik i motsats till vår sociologiskt grundade politik och anklagar oss på samma gång för att ... ignorera politiken. Otroligt men sant! Visst är Shachtmans knäsvaga och godtyckliga politik till syvende och sist likväl det ”koncentrerade” uttrycket för ekonomin, men tyvärr – det är den deklasserade småbourgeoisins ekonomi.
Shachtman påminner oss om att borgerliga krig en gång i tiden var progressiva och att de under en senare period blev reaktionära och att det därför inte är tillräckligt att ge en klassdefinition av en stat som invecklats i krig. Detta påstående klargör inte frågan utan trasslar till den. Borgerliga krig kunde vara progressiva enbart vid en tid när hela den borgerliga regimen var progressiv; m.a.o., vid den tid när borgerlig egendom i motsats till feodal egendom var en progressiv och konstruktiv faktor. Borgerliga krig blev reaktionära när borgerlig egendom blev en broms på utvecklingen. Vill Shachtman hävda, i förhållande till SSSR, att det statliga ägandet av produktionsmedlen blivit en broms på utvecklingen och att utbredandet av denna egendomsform till andra länder utgör en ekonomisk reaktion? Shachtman vill uppenbarligen inte hävda det. Han drar helt enkelt inte den logiska slutsatsen av sina egna tankar.
Exemplet med nationella borgerliga krig ger verkligen en mycket instruktiv lärdom, men Shachtman går den spårlöst förbi. Marx och Engels arbetade för en enad tysk republik. Under kriget 1870-71 stod de på Tysklands sida, trots det faktum att kampen för ett enande utnyttjades och förvrängdes av de dynastiska parasiterna.
Shachtman refererar till det faktum att Marx och Engels omedelbart vände ryggen åt Preussen när Alsace-Lorraine annekterades. Men denna vändning åskådliggör vår inställning än klarare. Det är oförlåtligt att för ett ögonblick glömma att vad det gällde var ett krig mellan två borgerliga stater. Därmed hade båda lägren en gemensam klassnämnare. Att besluta sig för vilket av dem som var det ”mindre onda” – så långt nu historien i allmänhet lämnade några valmöjligheter – var endast möjligt på grundval av supplementfaktorer. På den tyska sidan var det fråga om att skapa en nationell borgerlig stat som ett ekonomiskt och kulturellt område. Nationalstaten var under denna period en progressiv historisk faktor. I så mån stod Marx och Engels på tyskarnas sida trots Hohenzollern och hans junkrar. Annekteringen av Alsace-Lorraine våldförde sig på principen om nationalstaten med avseende på Frankrike såväl som Tyskland och lade grunden till ett revanschkrig. Marx och Engels vände sig naturligtvis med skärpa mot Preussen. Därvid utsatte de sig på intet vis för risken att göra ett underlägset ekonomiskt system någon tjänst mot ett överlägset, eftersom, vi upprepar, det var borgerliga förhållanden som rådde. Om Frankrike hade varit en arbetarstat 1870, då skulle Marx och Engels redan från början ställt sig på Frankrikes sida, eftersom de – man skäms än en gång över att behöva nämna det – i alla sina handlingar lät sig vägledas av klasskriteriet.
I de gamla kapitalistiska länderna står idag inte längre lösningen av de nationella uppgifterna på dagordningen. Mänskligheten lider tvärtom av motsättningen mellan produktivkrafterna och nationalstatens alltför trånga ram. Planekonomi på grundval av socialiserad egendom som befriats från nationella skrankor är det internationella proletariatets uppgift, framförallt – i Europa. Det är just denna uppgift som uttrycks i vår paroll ”För Europas Förenta Socialistiska Stater!” Expropriationen av egendomsägarna i Polen såväl som i Finland är en progressiv faktor i och för sig. Kremls byråkratiska metoder innehar exakt samma plats i denna process som Hohenzollerns dynastiska metoder – i Tysklands enande. Närhelst vi konfronteras med nödvändigheten av att välja mellan försvaret av reaktionära egendomsformer genom reaktionära åtgärder och införandet av progressiva egendomsformer genom byråkratiska åtgärder, ställer vi inte alls båda sidor på samma plan, utan väljer det mindre onda. Häri finns inte mer av ”kapitulation” inför stalinismen än det fanns kapitulation inför Hohenzollern i Marx’ och Engels politik. Det är knappast nödvändigt att tillägga att Hohenzollerns roll i kriget 1870-71 varken rättfärdigade dynastins allmänna historiska roll eller ens dess existens.
Låt oss nu ta reda på hur Shachtman, med hjälp av ett teoretiskt vakuum, opererar med ”levande händelsers realiteter” i en särskilt vital fråga. Han skriver: ”Vi har aldrig stött Kremls internationella politik .., men vad är krig? Krig är politikens fortsättning med andra medel. Varför skulle vi då ge vårt stöd åt det krig som är fortsättningen på den internationella politik vi inte stödde och inte stödjer” (Loc. cit. sid. 15) Fullständigheten i detta argument kan inte förnekas; i den nakna syllogismens skepnad ställs vi här inför en fullgången defaitistisk teori. Det är lika enkelt som Columbus och ägget! Eftersom vi aldrig gett vårt stöd åt Kremls internationella politik, borde vi aldrig ge vårt stöd åt SSSR. Varför då inte säga det?
Vi förkastade Kremls inrikes- och internationella politik före den tysk-sovjetiska pakten och före Röda arméns invasion av Polen. Detta innebär att ”levande händelsers realiteter” från föregående år inte har den minsta inverkan på fallet. Om vi förut var defensister[52] i samband med SSSR, så var det bara en frukt av vår inkonsekvens. Shachtman reviderar inte bara Fjärde Internationalens nuvarande politik utan också den förutvarande. Eftersom vi är emot Stalin, måste vi också vara emot SSSR. Den uppfattningen har Stalin sedan länge haft. Shachtman har helt nyligen kommit fram till den. Hans förkastande av Kremls politik strålar av fullständig och odelbar defaitism. Varför då inte säga det?
Men Shachtman kan inte förmå sig att säga det. I en tidigare passage skriver han: ”Vi sade – minoriteten fortsätter att säga det – att om imperialisterna angriper Sovjetunionen i syfte att krossa oktoberrevolutionens sista erövring och reducera Ryssland till en hop kolonier, kommer vi att stödja Sovjetunionen villkorslöst.” (Loc.cit. sid. 15) Kan man tänka, kan man tänka, kan man tänka! Kremls internationella politik är reaktionär; kriget är fortsättningen på dess reaktionära politik; vi kan inte stödja ett reaktionärt krig. Hur kan det då helt oväntat komma sig att om de ondskefulla imperialisterna ”angriper” SSSR och om de ondskefulla imperialisterna uppställer det allt annat än lovvärda målet att göra det till en koloni, så kommer Shachtman att under dessa exceptionella ”betingelser” försvara SSSR ... ”villkorslöst”? Hur går det ihop? Var finns logiken? Eller har Shachtman, i Burnhams efterföljd, också hänskjutit logiken till religionens och andra museala utställningsföremåls område?
Nyckeln till detta förvirringens trassel består i det faktum att uttalandet ”Vi har aldrig skött Kremls internationella politik” är en abstraktion. Det måste dissekeras och konkretiseras. I sin nuvarande utrikes- såväl som inrikespolitik, ställer byråkratin försvaret av sina egna parasitära intressen i första rummet. I så måtto för vi en kamp på liv och död mot den, men i sista hand återspeglas arbetarstatens intressen i en mycket förvrängd form genom byråkratins intressen. Dessa intressen försvarar vi – med våra egna metoder. Därmed för vi på intet vis en kamp mot det faktum att byråkratin slår vakt om (på sitt eget sätt) statsegendom, monopolet på utrikeshandel eller vägran att betala tsarens skulder. Vad det ändå gäller i ett krig mellan SSSR och den kapitalistiska världen – oberoende av de händelser som leder fram till detta krig eller ”syftena” hos den eller den regeringen – är ödet för just de historiska erövringar som vi villkorslöst försvarar, dvs., trots byråkratins reaktionära politik. Frågan reduceras följaktligen – i sista avgörande hand – till SSSR:s klasskaraktär.
Lenin härledde defaitismens politik från krigets imperialistiska karaktär; men han stannade inte där. Han härledde krigets imperialistiska karaktär från ett specifikt stadium i utvecklingen av den kapitalistiska regimen och dess härskande klass. Eftersom krigets karaktär bestäms just av samhällets och statens klasskaraktär, förordade Lenin att vi, när vi slog fast vår politik gentemot imperialistiska krig, skulle abstrahera oss själva från sådana ”konkreta” omständigheter som demokrati och monarki, som aggression och nationellt försvar.
I motsats till detta föreslår Shachtman att vi härleder defaitismen från konjunkturella betingelser. Denna defaitism är likgiltig inför SSSR:s och Finlands klasskaraktär. Byråkratins reaktionära drag och ”aggressionen” är nog för den. Om Frankrike, England och Förenta Staterna skickar flygplan och gevär till Finland, så har detta ingen betydelse för Shachtman när han fastställer sin politik. Men om brittiska trupper landstiger i Finland, så kommer Shachtman att stoppa en termometer under Chamberlains tunga och fastställa Chamberlains intentioner – huruvida han bara syftar till att rädda Finland undan Kremls imperialistiska politik eller huruvida han därtill syftar till att störta ”oktoberrevolutionens sista erövring”. Helt i enlighet med avläsningen av termometern är Shachtman, defaitisten, redo att förvandla sig själv till en defensist. Detta är vad det innebär att ersätta abstrakta principer med ”levande händelsers realiteter”.
Shachtman kräver, som vi redan sett, enträget att vi anför tidigare fall: när och var har oppositionens ledare tidigare uppenbarat småborgerlig opportunism? Det svar som jag redan gett honom på denna punkt måste här utökas med två brev som vi skickade varandra i frågan om defensism och defensismens metoder i samband med händelserna i den spanska revolutionen. Den 18 september 1937, skrev Shachtman till mig:
‘... Du säger, ‘Om vi hade en medlem i Cortes skulle han rösta mot Negrins militärbudget’. Såvida detta inte är en typografisk miss så tycks det oss vara en non-sequitur. Om, som vi alla hävdar, ett element av imperialistiskt krig för närvarande inte är förhärskande i den spanska kampen, och om istället det avgörande elementet fortfarande är kampen mellan den förtvinande borgerliga demokratin, med allt det innebär, å ena sidan, och fascismen å den andra, och vidare om vi blir tvingade att militärt bistå kampen mot fascismen, kan vi inte förstå hur det kan vara möjligt att rösta mot militärbudgeten i Cortes ... Om en bolsjevik-leninist på Huescafronten tillfrågades av en socialistisk kamrat varför hans representant i Cortes röstade mot Negrins förslag att avdela en miljon pesetas för inköp av gevär till fronten, vad skulle då denna bolsjevik-leninist svara? Det tycks oss inte som om han skulle ha ett verkningsfullt svar ...” (Min kursivering.)
Detta brev slog mig med häpnad. Shachtman var villig att uttrycka sitt förtroende för negrinregeringen på den rent negativa grunden att ”ett element av imperialistiskt krig” inte är förhärskande i Spanien.
Den 20 september 1937, svarade jag Shachtman:
”Att rösta för negrinregeringens militärbudget innebär att rösta för hans politiska förtroende ... Att göra det vore ett brott. Hur förklarar vi vår röst för de anarkistiska arbetarna? Helt enkelt: Vi har inte det minsta förtroende för denna regerings förmåga att leda kriget och säkra segern. Vi anklagar denna regering för att beskydda de rika och utarma de fattiga. Denna regering måste krossas. Så länge vi inte är starka nog att ersätta den, kämpar vi under dess ledning. Men närhelst vi har tillfälle uttrycker vi öppet vårt misstroende mot den: det är den enda möjligheten att politiskt mobilisera massorna mot denna regering och att förbereda dess störtande. Varje alternativ politik vore ett förräderi mot revolutionen”.
Tonen i mitt svar återspeglar bara matt ... den förvåning som Shachtmans opportunistiska inställning frambringade inom mig. Isolerade misstag är naturligtvis oundvikliga, men idag, två och ett halvt år senare, hamnar denna korrespondens i ett nytt ljus. Eftersom vi försvarar borgerlig demokrati mot fascism, resonerar Shachtman, kan vi därför inte vägra den borgerliga regeringen vårt förtroende. När man tillämpar detta teorem på SSSR omvandlas det till sin motsats – eftersom vi inte kan ge kremlregeringen vårt förtroende, kan vi inte försvara arbetarstaten. Pseudoradikalism är också i detta fall bara opportunismens baksida.
Låt oss än en gång återvända till vårt ABC. I marxistisk sociologi är utgångspunkten för en analys klassdefinitionen av ett givet fenomen, t.ex. stat, parti, filosofisk riktning, litterär skola, etc. I de flesta fall är emellertid den blotta klassdefinitionen otillräcklig, ty en klass består av olika strata, genomgår olika utvecklingsfaser, påverkas av olika omständigheter, utsätts för andra klassers inflytande. Det blir nödvändigt att ta upp dessa andrahands- och tredjehandsfaktorer för att göra analysen fullständig, och de tas upp antingen partiellt eller fullständigt, beroende på det speciella syftet. Men för en marxist är en analys omöjlig utan en klasskaraktäristik av det behandlade fenomenet.
Skelett- och muskelsystemen uttömmer inte ett djurs anatomi; icke desto mindre skulle en anatomisk avhandling, som försökte ”abstrahera” sig själv från ben och muskler, hänga i luften. Krig är inget organ utan en funktion hos samhället; dvs. dess härskande klass. Det är omöjligt att definiera och studera en funktion utan att förstå sig på organet, dvs. staten; det är omöjligt att vinna vetenskaplig förståelse av ett organ utan att förstå organismens allmänna struktur; dvs. samhället. Samhällets ben och muskler består av produktivkrafterna och klass(egendoms)förhållandena. Shachtman anser det möjligt att en funktion, nämligen krig, kan studeras ”konkret” oberoende av det organ det hänför sig till; dvs. staten. Är inte detta ohyggligt?
Detta grundläggande misstag utökas med ännu ett lika påfallande. Efter att ha avskiljt funktion från organ fortsätter Shachtman, tvärtemot alla sina löften, när han studerar själva funktionen, inte från det abstrakta till det konkreta utan upplöser tvärtom det konkreta i det abstrakta. Imperialistiskt krig är en av funktionerna hos finanskapitalet; dvs. bourgeoisin, som vid ett visst stadium i utvecklingen stödjer sig på kapitalism med en särskild struktur, nämligen monopolkapital. Denna definition är tillräckligt konkret för våra grundläggande politiska slutsatser. Men genom att utsträcka termen imperialistiskt krig till att också täcka Sovjetstaten, slår Shachtman bort stödet under sina egna fötter. För att uppnå om så bara ett ytligt rättfärdigande av sin tillämpning av en och samma beteckning för finanskapitalets expansion och arbetarstatens expansion, tvingas Shachtman helt och hållet lösgöra sig från de båda staternas sociala struktur genom att proklamera den som – en abstraktion. Medan han så leker kurragömma med marxismen stämplar Shachtman det konkreta som abstrakt och det abstrakta som konkret!
Denna upprörande lek med teori är ingen tillfällighet. Varenda småborgare i Förenta Staterna är undantagslöst redo att kalla varje territoriell erövring ”imperialistisk”, särskilt idag när Förenta Staterna inte råkar sysselsätta sig med att erövra territorier. Men om man säger till just samme småborgare att hela finanskapitalets utrikespolitik är imperialistisk utan hänsyn till om det vid ett givet ögonblick är sysselsatt med att genomföra en annektering eller att ”försvara” Finland mot annektering – då skulle vår småborgare rygga tillbaka av plikttrogen indignation. Naturligtvis skiljer sig oppositionens ledare från en vanlig småborgare i målsättning och i politisk nivå. Men tyvärr så har deras tänkande gemensamma rötter. En småborgare försöker undantagslöst att avskilja politiska händelser från dessas sociala grundval, eftersom det finns en organisk konflikt mellan en klassmässig behandling av fakta och småbourgeoisins sociala ställning och skolning.
Min anmärkning att Kreml med sina byråkratiska metoder gav en impuls till den socialistiska revolutionen i Polen, omvänds av Shachtman till en försäkran att enligt min mening en ”byråkratisk revolution” av proletariatet antagligen är möjlig. Detta är inte bara felaktigt utan också förrädiskt. Mitt uttryck var strängt begränsat. Det är inte frågan om ”byråkratisk revolution” utan enbart om byråkratisk impuls. Att förneka denna impuls är att förneka verkligheten. Folkets massor i västra Ukraina och Vitryssland kände under alla förhållanden denna impuls, förstod dess mening och använde den för att genomföra en drastisk omvälvning i egendomsförhållandena. Ett revolutionärt parti som undgick att notera denna impuls i tid och vägrade dra nytta av den skulle vara färdigt för soptunnan.
Denna impuls i den socialistiska revolutionens riktning var endast möjlig på grund av att SSSR:s byråkrati vacklar och har sina rötter i arbetarstatens ekonomi. De ukrainska vitryssarnas revolutionära utnyttjande av denna ”impuls” var endast möjlig genom klasskampen i de ockuperade områdena och genom styrkan i oktoberrevolutionens exempel. Den snabba strypningen eller strypning till hälften av denna revolutionära massrörelse, slutligen, möjliggjordes genom isoleringen av denna rörelse och moskvabyråkratins makt. Var och en som inte förmådde begripa det dialektiska samspelet mellan dessa tre faktorer: arbetarstaten, de förtryckta massorna och den bonapartistiska byråkratin, borde göra bäst i att avhålla sig från löst prat om händelser i Polen.
Vid valen till nationalförsamlingen i västra Ukraina och västra Vitryssland innehöll valprogrammet, som naturligtvis dikterats av Kreml, tre ytterst viktiga punkter: de båda provinsernas uppgående i Sovjetfederationen; konfiskering av jordägarnas ägor till böndernas förmån; nationalisering av storindustri och banker. De ukrainska demokraterna, om man skall döma efter deras uppträdande, håller det för ett mindre ont att enas under en enda stats myndighet. Och utifrån sin uppfattning om den framtida kampen för självständighet har de rätt. Vad det gäller de två andra punkterna i programmet, skulle man kunna tro att det inte kunde finnas något tvivel ibland oss vad dessas progressivitet anbelangar. När Shachtman försöker gå en omväg runt verkligheten, nämligen att det var ingenting annat än SSSR:s sociala grundvalar som påtvingade Kreml ett socialt revolutionärt program, hänvisar han till Litauen, Estland och Lettland där allt förblivit som förr. Ett otroligt argument! Ingen har sagt att sovjetbyråkratin alltid och överallt antingen önskar eller kan genomföra en expropriation av bourgeoisin. Vi säger bara att ingen annan regering kunde ha genomfört den sociala omvälvningen som kremlbyråkratin oaktat sin allians med Hitler fann sig tvingad att sanktionera i östra Polen. Ett misslyckande därvidlag, och den kan inte inräkna området i Sovjetfederationen.
Shachtman är medveten om själva omvälvningen. Han kan inte förneka den. Han är oförmögen att förklara den. Men icke desto mindre försöker han rädda ansiktet. Han skriver: ”I det polska Ukraina och Vitryssland, där klassutsugningen intensifierades av nationellt förtryck, började bönderna själva överta jorden, att fördriva de jordägare som redan var halvt på flykt,” etc. (Loc. cit. sid. 16) Det visar sig att Röda armén inte hade något som helst samband med allt detta. Den kom till Polen bara som en ”kontrarevolutionär styrka” för att undertrycka rörelsen. Men varför förberedde inte arbetarna och bönderna i västra Polen, som bemäktigats av Hitler, en revolution? Varför var det i huvudsak revolutionärer, ”demokrater” och judar som flydde därifrån, medan det i huvudsak var jordägare och kapitalister som flydde – från östra Polen? Shachtman har inte tid nog att fundera ut detta – han har sådan brådska att förklara för mig att begreppet ”byråkratisk revolution” är absurt, ty arbetarnas frigörelse kan endast utföras av arbetarna själva. Har jag inte rätt när jag upprepar att Shachtman uppenbarligen känner att han befinner sig i en barnkammare?
Mensjevikerna, vilka om möjligt är ännu mer ”oförsonliga” i sin attityd gentemot Kremls utrikespolitik än Shachtman, omtalar i sitt partiorgan att ”i byarna uppstod – mycket ofta bara sovjettrupperna närmade sig (dvs. även innan de nått ett visst distrikt – L.T.) – bondekommittéer överallt, grundorganen för revolutionärt bondesjälvstyre ...” De militära auktoriteterna skyndade sig naturligtvis att underordna dessa kommittéer de byråkratiska organ som de upprättat i stadscentra. Men de var icke desto mindre tvingade att förlita sig på bondekommittéerna, eftersom det utan dem var omöjligt att genomföra agrarrevolutionen.
Mensjevikernas ledare, Dan, skrev den 19 oktober: ”Enligt alla iakttagares enstämmiga vittnesmål ger sovjetarméns och sovjetbyråkratins närvaro en impuls (!!!) till social jäsning och sociala omvandlingar, inte bara i de områden de ockuperar utan bortom dessas gränser.” Denna ”impuls” uppfanns inte, som ni kommer att lägga märke till, av mig, utan av ”alla enstämmiga vittnesmål” från de iakttagare som ägde ögon och öron. Dan går ännu längre och uttrycker en förmodan att ”de vågor som denna impuls piskat upp kommer inte bara att med kraft slå emot Tyskland om en jämförelsevis kort tidsrymd utan också i mer eller mindre utsträckning slå emot andra stater.”
En annan mensjevikförfattare skriver: ”Medan man i Kreml har försökt undvika allt som kan ha en anstrykning av den stora revolutionen, måste själva det faktum att sovjettrupperna gjorde sitt intåg i östra Polens områden med dessas gamla förlegade halvfeodala agrarförhållanden framkalla en våldsam agrarrörelse. När sovjettrupperna närmade sig började bönderna besätta jordägarnas egendomar och bilda bondekommittéer,” Ni märker: när sovjettrupperna närmade sig och inte alls när de drog bort, vilket borde följa av Shachtmans ord. Jag citerar mensjevikernas vittnesmål eftersom de är mycket välinformerade, deras informationskällor är polska och judiska emigranter med vilka de står i vänskapligt förhållande och som samlats i Frankrike. Och eftersom dessa herrar kapitulerat inför den franska bourgeoisin, kan de rimligtvis inte misstänkas för att ha kapitulerat inför stalinismen.
Mensjevikernas vittnesmål bekräftas vidare av den borgerliga pressens rapporter:
”Agrarrevolutionen i Sovjetpolen har haft kraften av en spontan rörelse. Så snart som meddelandet spridits att Röda Armén gått över floden Zbrucz, började bönderna att dela upp jordägarnas arealer bland sig själva. Jorden gavs först åt de minsta innehavarna och på detta sätt exproprierades omkring trettio procent av den uppodlade jorden.” (New York Times, 17 januari 1940.)
I sken av ett nytt argument ger Shachtman mig tillbaka mina egna ord om att expropriationen av egendomsägare i östra polen inte förändrar vår värdering av Kremls allmänna politik. Naturligtvis gör den inte det! Ingen har heller föreslagit det. Med Kominterns hjälp har Kreml förvirrat och demoraliserat arbetarklassen så att den inte bara underlättat utbrottet av ett nytt imperialistiskt krig utan också gjort utnyttjandet av detta krig i revolutionärt syfte ytterst svårt. Jämfört med dessa brott är den sociala omvälvningen i de två provinserna, vilken för övrigt fick betalas med Polens förslavande, naturligtvis av mindre betydelse och ändrar inte den allmänna reaktionära karaktären av Kremls politik. Men på initiativ av oppositionen själv handlar nu den fråga som ställts inte om allmän politik, utan om hur den konkret tar sig uttryck under speciella betingelser i tid och rum. För bönderna i Galicien och Vitryssland var den agrara omvälvningen av största betydelse. Fjärde internationalen kunde inte bojkotta denna omvälvning på den grunden att initiativet togs av den reaktionära byråkratin. Vår oförbehållsamma plikt var att delta i omvälvningen på arbetarnas och böndernas sida och i denna mån på Röda arméns sida. På samma gång var det oundgängligt att oförtröttligt varna massorna för den allmänt reaktionära karaktären av Kremls politik och de faror det innebär för de besatta områden. Att veta hur man kombinerar dessa två uppgifter eller riktigare två sidor av en och samma uppgift – just detta är bolsjevikpolitik.
Efter att ha avslöjat ett sådant besynnerligt skarpsinne när det gällde att förstå händelserna i Polen, slår Shachtman, i samband med händelserna i Finland, ner på mig med fördubblad auktoritet. I min artikel ”En småborgerlig opposition”, skrev jag att ”det sovjet-finska kriget börjar uppenbarligen att utökas med ett inbördeskrig, i vilket Röda armén på detta stadium finner sig själv i samma läger som de finska småbönderna och arbetarna ...” Denna ytterst försiktiga formulering möttes icke av något gillande från min skoningslöse domare. Min värdering av händelserna i Polen hade redan fått honom ur balans. ”Jag finner än mindre ‘bevis’ för dina – hur ska jag säga det? förbluffande yttranden om Finland,” skriver Shachtman på sid. 16 i sitt ”Brev”. Jag är uppriktigt ledsen att Shachtman föredrar att bli förbluffad hellre än att tänka igenom saker och ting.
I de baltiska staterna begränsade Kreml sina uppgifter till att vinna strategiska förmåner med den obestridliga beräkningen att dessa strategiska militärbaser i framtiden skulle tillåta en sovjetisering av också dessa forna delar av det tsaristiska imperiet. Dessa framgångar i Baltikum, som uppnåtts genom diplomatiskt hot, stötte emellertid på motstånd från Finland. Att förlika sig med detta motstånd skulle ha inneburit att Kreml satte sin ”prestige” på spel och därmed sina framgångar i Estland, Lettland och Litauen. Kreml kände sig därmed, tvärtemot sina ursprungliga planer, tvingat att ta till väpnad makt. Utifrån detta faktum ställde sig varje tänkande människa följande fråga: Vill Kreml bara skrämma den finska bourgeoisin och tvinga den till eftergifter, eller måste den nu gå vidare? På denna fråga kan det naturligt nog inte finnas något ”automatiskt” svar. Det var nödvändigt – i ljuset av allmänna tendenser – att rätta sig själv efter konkreta symptom. Oppositionens ledare är oförmögna till detta.
Den 30 november inleddes militära operationer. Just denna dag utsände det finska kommunistpartiets centralkommitté, som otvivelaktigt befann sig antingen i Leningrad eller Moskva, ett radiomanifest till Finlands arbetande folk. Detta manifest förkunnade: ”För andra gången i Finlands historia börjar den finska arbetarklassen en kamp mot plutokratins förtryck. Arbetarnas och böndernas första erfarenhet blev 1918 kapitalisternas och jordägarnas seger. Men denna gång... måste det arbetande folket vinna!” Bara detta manifest utvisade klart att det inte gällde ett försök att skrämma den borgerliga regeringen i Finland, utan en plan för att framkalla resning i landet och att komplettera Röda arméns invasion med inbördeskrig.
Den s.k. folkregeringens uttalande, som publicerades den 2 december, fastslog: ”I olika delar av landet har folket redan rest sig och förkunnat skapandet av en demokratisk republik.” Detta tillkännagivande är uppenbarligen ett rent påhitt, annars skulle manifestet ha nämnt de platser där försöken till resning ägde rum. Det är emellertid möjligt att isolerade försök, som förberetts utifrån, slutat i nederlag och att det just på grund av detta ansågs lämpligt att inte gå in på detaljer. I vilket fall som helst utgjorde nyheterna om ”resningen” en uppmaning till resning. Uttalandet innehöll vidare information angående bildandet av ”den första finska kår som under loppet av de kommande striderna kommer att utökas med frivilliga från revolutionära arbetar- och bondeled.” Om det så bara fanns ett tusen man i denna ”kår” eller bara ett hundra, låg ändå kårens betydelse i att den obestridligen inverkade på Kremls politik. Vid samma tid rapporterades det om expropriering av stora jordägare vid gränsområdena. Det finns inte den minsta anledning att betvivla att detta är just vad som ägde rum under Röda Arméns första framryckning. Men även om dessa rapporter betraktas som rena påhitt, bevarar de fullständigt sin betydelse som en uppmaning till agrarrevolution. Därmed hade jag all rätt att deklarera att ”Det sovjet-finska kriget börjar uppenbarligen att utökas med ett inbördeskrig.” Vid decembers början förfogade jag faktiskt bara över en del av dessa fakta. Men mot bakgrund av den allmänna situationen tar jag mig friheten att, med hjälp av en förståelse av dennas inre logik, lägga till att isolerade symptom gjorde det möjligt för mig att dra de nödvändiga slutsatserna angående hela kampens inriktning. Utan sådana halvt a priori-satser kan man vara en rationell iakttagare men på inget vis en aktiv deltagare i händelserna. Men varför förmådde inte ”folkregeringens” uppmaning framkalla ett omedelbart gensvar från massorna? Av tre skäl: för det första, Finland behärskas helt av en reaktionär militärmaskin som inte bara stöds av bourgeoisin utan också av böndernas toppskikt och arbetarbyråkratin; för det andra, Kremls politik lyckades omvandla det finska kommunistpartiet till en obetydlig faktor; för det tredje, SSSR:s regim är på inget vis förmögen att väcka entusiasm bland de finska arbetande massorna. Mellan 1918 och 1920 svarade t.o.m. bönderna i Ukraina mycket svagt på uppmaningar att besätta jordägarnas egendom därför att den lokala sovjetmakten ännu var svag och varje framgång för de vita medförde hänsynslösa straffexpeditioner. Det finns än mindre anledning att vara överraskad över de finska fattigböndernas tvekan att svara på en uppmaning till agrarrevolution. För att sätta bönderna i rörelse behövs verkliga framgångar för Röda armén. Under sådana betingelser kunde det inte ens vara tal om resning bland bönderna. Men under den första dåligt förberedda framryckningen led Röda armén bara nederlag. Man kunde omöjligen vänta sig ett självständigt inbördeskrig i Finland vid det givna stadiet: mina förutsägelser talade helt exakt om att komplettera militära operationer genom inbördeskrigsaktioner. Jag åsyftar – åtminstone tills den finska armén är tillintetgjord – enbart det ockuperade området och intilliggande regioner. När jag idag, den 17 januari, skrivet dessa rader, säger meddelanden från finska källor att en av gränsprovinserna har intagits av finska emigrantstyrkor och att, bokstavligt talat, broder dödar broder där. Vad är detta om inte en händelse i ett inbördeskrig? Det kan i varje fall inte finnas något tvivel om att en ny framryckning av Röda armén i Finland vid varje steg kommer att bekräfta vår allmänna värdering av kriget. Shachtman har varken en analys av händelserna eller ens en antydan till prognos. Han nöjer sig med en förnäm indignation och för varje steg han tar sjunker han av denna anledning allt djupare ner i dyn.
”Folkregeringens” uppmaning manar till arbetarkontroll. Vad kan detta betyda! utropar Shachtman. Det finns inge arbetarkontroll i SSSR; när skulle den då komma i Finland? Sorgligt nog avslöjar Shachtman en fullständig brist på förståelse av situationen. I SSSR är arbetarkontroll ett stadium som för länge sedan fullbordats. Från kontroll över bourgeoisin övergick man där till förvaltning av nationaliserad produktion. Från arbetarnas förvaltning – till byråkratins kommando. En ny arbetarkontroll skulle nu betyda kontroll över byråkratin. Denna kan bara upprättas som resultat av ett framgångsrikt uppror mot byråkratin. I Finland innebär arbetarkontroll ännu inget annat än att tränga ut den inhemska bourgeoisin, vars plats byråkratin ämnar inta. Dessutom ska man inte inbilla sig att Kreml är så dum att den försöker styra östra Polen eller Finland genom importerade kommissarier. Av yttersta angelägenhet för Kreml är att extrahera ut en ny administrativ apparat från den arbetande befolkningen i de ockuperade områdena. Denna uppgift kan enbart lösas i ett flertal steg. Det första steget är bondekommittéerna och arbetarkontrollkommittéerna.[53]
Shachtman griper ivrigt t.o.m. efter det faktum att Kuusinens program ”formellt sett är ett borgerligt ‘demokratiskt’ program.” Vill han med detta ha sagt att Kreml är mer intresserat av att upprätta en borgerlig demokrati i Finland än att dra in Finland inom SSSR:s ramar? Shachtman vet själv inte vad han vill säga. I Spanien, med vilket Moskva inte förberedde någon union med SSSR, var det faktiskt en fråga om att demonstrera Kremls förmåga att rädda den borgerliga demokratin undan en social revolution. Denna uppgift härrörde från kremlbyråkratins intressen i denna speciella internationella situation. Idag är situationen helt annorlunda. Kreml förbereder ingen uppvisning av sin egen användbarhet inför Frankrike, England och Förenta Staterna. Som dess handlingar har visat, är det fast beslutet att sovjetisera Finland – genast eller i två etapper. Kuusinenregeringens program skiljer sig inte, även om man ser det ur ”formell” synvinkel, från bolsjevikernas program i november 1917. Shachtman gör faktiskt väsen av det faktum att jag generellt tillskriver ”idioten” Kuusinens manifest någon betydelse. Jag tar mig emellertid friheten att anse att ”idioten” Kuusinen, som handlar i enlighet med Kremls ukas och med Röda arméns stöd, representerar en långt mer seriös politisk faktor än kvickheter från ytliga kannstöpare som vägrar att begrunda händelsernas inre logik (dialektik).
Som resultat av sin anmärkningsvärda analys föreslår Shachtman denna gång öppet en defaitistisk politik i förhållande till SSSR, tilläggande (för alla eventualiteter) att han på inget vis upphör att vara ”patriot för sin klass”. Vi gläds åt den informationen. Men det knepiga är att Dan, mensjevikernas ledare, så långt tillbaka som den 12 november, skrev, att för den händelse Sovjetunionen trängde in i Finland skulle världsproletariatet ”tvingas inta en definitivt defaitistisk position i förhållande till detta övergrepp.” (Sozialisticheski Vestnik, No., 9-20, sid. 43.) Det är nödvändigt att tillägga att Dan under kerenskijregimen var en rabiat defensist; t.o.m. under tsaren undgick han att vara defaitist. Det är endast Röda Arméns invasion av Finland som kunnat omvända Dan till defaitist. Därmed upphör han naturligtvis inte att vara en ”patriot för sin klass.” Vilken klass? Denna fråga är långt ifrån ointressant. När det gäller analysen av händelser är Shachtman oense med Dan som är närmare handlingens skådeplats och inte kan ersätta fakta med fiktion; men genom kompensation, där det kommer an på ”konkreta politiska slutsatser”, har Shachtman visat sig vara en ”patriot” för just samma klass som Dan. Inom den marxistiska sociologin kallas denna klass, om oppositionen tillåter, småbourgeoisin.
För att rättfärdiga sitt block med Burnham och Abern – mot den proletära flygeln i partiet, mot Fjärde Internationalens program, och mot den marxistiska metoden – har Shachtman inte skonat den revolutionära rörelsens historia vilken han – enligt vad han själv säger – studerade speciellt för att låta den yngre generationen ta del av de stora traditionerna. Syftet är i sig självt naturligtvis utmärkt. Men det kräver en vetenskaplig metod. Shachtman har börjat med att offra den vetenskapliga metoden av hänsyn till ett block. Hans historiska exempel är godtyckliga, ogenomtänkta och heltigenom felaktiga.
Varje samarbete är inte ett block i termens egentliga mening. Inte sällan förekommer tillfälliga överenskommelser som inte alls omvandlas och inte strävar att omvandlas till ett långvarigt block. Å andra sidan kan knappast medlemskap i ett och samma parti kallas ett block. Vi har tillsammans med kamrat Burnham tillhört (och hoppas tillhöra till slutet) ett och samma internationella parti; men detta utgör fortfarande inget block. Två partier kan sluta ett långfristigt block med varandra mot en gemensam fiende; av det slaget var ”folkfronts”-politiken. Inom ett och samma parti kan nära men inte samstämmiga tendenser ingå ett block mot en tredje fraktion.
För en värdering av blocken inom partiet är två frågor av avgörande betydelse: 1) Först och främst, mot vem eller vad riktas blocket? 2) Vad är styrkeförhållandet inom blocket? För en kamp mot chauvinism inom ens eget parti är ett block mellan internationalister och centrister helt tillåtet. Resultatet av detta block skulle i detta fall bero på klarheten i internationalisternas program, på deras sammanhållning och disciplin, ty dessa egenskaper är inte sällan viktigare i fastställandet av styrkeförhållandet än deras numeriska styrka.
Shachtman hänvisar, som vi förut sade, till Lenins block med Bogdanov. Jag har redan slagit fast att Lenin inte gjorde de minsta teoretiska eftergifter åt Bogdanov. Vi skall nu undersöka den politiska sidan av ”blocket”. Det är först av allt nödvändigt att fastslå, att vad det i verkligheten var fråga om var inte ett block utan ett samarbete i en gemensam organisation. Bolsjevikfraktionen hade en självständig existens. Lenin bildade inget ”block” med Bogdanov mot andra tendenser inom sin egen organisation. Han ingick tvärtom ett block t.o.m. med bolsjevik-förlikarna (Dubrovinskij, Rykov och andra) mot Bogdanovs teoretiska kätterier. I grund och botten var frågan för Lenins del huruvida det var möjligt att stanna kvar tillsammans med Bogdanov i en och samma organisation vilken trots namnet ”fraktion”, hade ett partis alla kännetecken. Om Shachtman inte betraktar oppositionen som en självständig organisation, så faller hans hänvisning till Lenin-Bogdanov”blocket” platt till marken.
Men misstaget i analogin inskränker inte till detta. Bolsjevikfraktion-partiet fortsatte sin kamp mot mensjevismen som vid den tiden redan fullständigt avslöjat sig som den liberala bourgeoisins småborgerliga handgångna. Detta var långt allvarligare än anklagelsen för s.k. ”byråkratisk konservatism”, vars klassrötter Shachtman inte ens försöker definiera. Lenins samarbete med Bogdanov var ett samarbete mellan en proletär tendens och en sekteristisk centristisk tendens mot småborgerlig opportunism. Klasslinjerna är klara. ”Blocket” (om man använder denna term för det givna fallet) var berättigat.
”Blockets” senare historia saknar inte betydelse. I det brev till Gorkij som Shachtman citerat, uttryckte Lenin förhoppningen att det skulle bli möjligt att avskilja de politiska frågorna från de rent filosofiska. Shachtman glömmer att tillägga att Lenins förhoppning på inget vis infriades. Skilda uppfattningar utvecklades från filosofins höjder ner mot alla andra frågor, inräknat de mest aktuella. Om ”blocket” inte misskrediterade bolsjevismen så var det bara därför att Lenin hade ett färdigt program, en riktig metod, en fast sammansvetsad fraktion i vilken Bogdanovs grupp utgjorde en liten ostadig minoritet.
Shachtman ingick ett block med Burnham och Abern mot den proletära flygeln i sitt eget parti. Man kan omöjligt komma ifrån detta. Styrkeförhållandet inom blocket går helt emot Shachtman. Abern har sin egen fraktion. Burnham kan med Shachtmans hjälp skapa något som liknar en fraktion innehållande intellektuella som förlorat sina illusioner om bolsjevismen. Shachtman har inget självständigt program, ingen självständig metod, ingen självständig fraktion. Den eklektiska karaktären hos oppositionens ”program” bestäms av de motstridiga tendenserna inom blocket. För den händelse luften går ur blocket – och detta går inte att undvika – kommer Shachtman att gå ur striden efter att ha tillfogat sig själv och partiet skada.
Shachtman åberopar vidare det faktum att Lenin och Trotskij 1917 förenades efter en lång kamp och att det därför skulle vara orätt att påminna dem om deras gamla meningsskiljaktigheter. Detta exempel komprometteras lätt av det faktum att Shachtman redan använt det en gång för att förklara sitt block med – Cannon mot Abern. Men bortsett från denna besvärande omständighet är den historiska analogin heltigenom falsk. När Trotskij trädde in i Bolsjevikpartiet, erkände han fullständigt och helhjärtat riktigheten av de leninistiska metoderna för partibygget. På samma gång hade bolsjevismens oförsonliga klasstendenser rättat en oriktig förutsägelse. Om jag inte återigen tog upp frågan om ”permanent revolution” 1917, så berodde det på att den redan avgjorts för båda sidors vidkommande genom händelsernas gång. Grunden för gemensamt arbete utgjordes inte av subjektiva eller tillfälliga kombinationer utan av den proletära revolutionen. Detta är en solid grund. Här var det vidare inte fråga om ett ”block” utan om ett samgående i ett enda parti – mot bourgeoisin och dess småborgerliga agenter. Inom partiet riktades Lenins och Trotskijs oktoberblock mot småborgerlig tvehågsenhet i upprorsfrågan.
Lika ytlig är Shachtmans hänvisning till Trotskijs block med Zinovjev 1926. Kampen fördes vid den tiden inte mot ”byråkratisk konservatism” som den psykologiska egenskapen hos ett fåtal osympatiska individer, utan mot den mäktigaste byråkratin i världen, dess privilegier, dess godtyckliga styre och dess reaktionära politik. Vidden av ett blocks tillständiga meningsskiljaktigheter bestäms av motståndarens karaktär.
Förhållandet mellan blockets element var likväl heltigenom annorlunda. Oppositionen av år 1923 hade sitt eget program och sina egna kadrer vilka inte alls bestod av intellektuella som Shachtman påstår, som ett eko av stalinisterna, utan av i huvudsak arbetare. Zinovjev-Kamenev-oppositionen tillkännagav på vår begäran i ett specialdokument att 1923 års opposition hade rätt i alla grundläggande frågor. Men eftersom vi hade skilda traditioner och eftersom vi långt ifrån var eniga i allt, kom aldrig någon sammansmältning till stånd; båda grupperna förblev fristående fraktioner. Det är sant att i vissa viktigare frågor gjorde 1923 års opposition vissa principiella eftergifter till 1926 års opposition – mot min röst – eftergifter som jag betraktade och fortfarande betraktar som oförlåtliga. Omständigheten att jag inte öppet protesterade mot dessa eftergifter var snarast ett misstag. Men det fanns i allmänhet inte mycket utrymme för öppna protester – vi arbetade illegalt. I alla händelser var båda sidor mycket bekanta med mina åsikter i de kontroversiella frågorna. Inom 1923 års opposition intog niohundranittionio av tusen om inte fler min ståndpunkt och inte Zinovjevs eller Radeks ståndpunkt. Med ett sådant förhållande mellan de två grupperna inom blocket kunde de eller de delmisstagen ha begåtts, men där fanns inte så mycket som ett spår av äventyrlighet.
Med Shachtman är det helt annorlunda. Vem hade rätt förut och just när och var? Varför ställde sig Shachtman först på Aberns sida, därefter på Cannons och nu återigen på Aberns? Shachtmans egen förklaring angående de gamla bittra fraktionsstriderna är inte värdig en ansvarig politisk person utan en barnjungfru: Johnny hade lite fel, Max lite, alla hade lite fel, och nu har vi alla lite rätt. Vem som hade fel och i vad sägs inget om. Det finns ingen tradition. Gårdagen utesluts ur beräkningen – och vad är skälet till allt detta? Jo, att Shachtman i partiets organism spelar rollen av en vandrande njure.
När Shachtman letar historiska analogier, undviker han ett exempel, med vilket hans nuvarande block faktiskt har en viss likhet. Jag åsyftar det s.k. augustiblocket från 1912. Jag deltog aktivt i detta block. I en viss mening skapade jag det. Politiskt skilde jag mig från mensjevikerna i alla grundläggande frågor. Jag skilde mig också från ultra-vänsterbolsjevikerna, vperjodisterna. Till politikens mer allmänna tendenser stod jag långt närmare bolsjevikerna. Men jag var emot den leninistiska ”regimen” eftersom jag inte hade lärt mig förstå nödvändigheten av ett fast centraliserat sammansvetsat parti för att förverkliga det revolutionära målet. Och så bildade jag detta tillfälliga block av heterogena element vilket riktades mot partiets proletära flygel.
I augustiblocket hade likvidatorerna sin egen fraktion, vperjodisterna hade också något som liknade en fraktion. Jag stod isolerad, jag hade åsiktsbröder men ingen fraktion. De flesta dokumenten skrevs av mig och hade som målsättning att genom undvikande av principiella meningsskiljaktigheter skapa ett sken av enstämmighet i ”konkreta politiska frågor”. Inte ett ord om det förflutna! Lenin utsatte augustiblocket för en obarmhärtig kritik och de fränaste utfallen föll på min lott. Lenin bevisade, att eftersom jag varken var politiskt överens med mensjevikerna eller vperjodisterna, så förde jag en äventyrspolitik. Detta var hårt, men det var sant.
Låt mig som ”förmildrande omständigheter” nämna det faktum att jag gjort till min uppgift att inte stödja höger- eller ultravänsterfraktionerna mot bolsjevikerna utan att ena partiet i sin helhet. Också bolsjevikerna inbjöds till augustikonferensen. Men eftersom Lenin bestämt vägrade att förena sig med mensjevikerna (vilket han gjorde helt rätt i) lämnades jag kvar i ett onaturligt block med mensjevikerna och vperjodisterna. Den andra förmildrande omständigheten är denna, att själva fenomenet bolsjevism, som ett äkta revolutionärt parti, då utvecklades för första gången – i Andra internationalens praktik fanns inga föregångare. Men därmed försöker jag inte på minsta vis frita mig själv från skuld. Oaktat begreppet permanent revolution, vilket otvivelaktigt uppenbarande det rätta perspektivet, hade jag vid den tiden inte frigjort mig själv från den småborgerlige revolutionärens drag. Jag var sjukligt anfäktad av försonlighet gentemot mensjevismen och av en misstänksam attityd mot den leninistiska centralismen. Omedelbart efter augustikonferensen började blocket upplösas till sina beståndsdelar. Inom några månader var jag inte bara principiellt utan också organisatoriskt utanför blocket.
Idag vänder jag mig till Shachtman med exakt samma tillrättavisning som Lenin gav mig för 27 år sedan: ”Ditt block är principlöst”. ”Din politik är äventyrlig”. Jag uttrycker av hela mitt hjärta förhoppningen att Shachtman av dessa anklagelser kommer att dra samma slutsatser som jag en gång drog.
Shachtman uttrycker sin förvåning över det faktum att Trotskij, ”ledaren för 1923 års opposition”, förmår att ge sitt stöd till Cannons byråkratiska fraktion. Häri, liksom i frågan om arbetarkontroll, avslöjar Shachtman sin brist på känsla för historiskt perspektiv. Det är sant att sovjetbyråkratin för att rättfärdiga sin diktatur utnyttjade den bolsjevikiska centralismens principer, men under sin utveckling förvandlade den dessa till deras exakta motsats. Men detta misskrediterar inte det minsta bolsjevismens metoder. Under en tid av många år skolade Lenin partiet i den proletära disciplinens och den stränga centralismens anda. När han gjorde detta, utsattes han oräkneliga gånger för attacker från småborgerliga fraktioner och klickar. Den bolsjevikiska centralismen var en verkligt progressiv faktor och säkrade till slut revolutionens triumf. Det är inte svårt att inse att den nuvarande oppositionens kamp inom Socialist Workers Party inte har något gemensamt med kampen från 1923 års ryska opposition mot den privilegierade byråkratiska kasten utan istället har stora likheter med mensjevikernas kamp mot bolsjevikernas centralism.
Cannon och hans grupp är enligt oppositionen ”ett uttryck för en slags politik som lämpligen kan beskrivas som byråkratisk konservatism.” Vad betyder nu detta? Dominansen från en konservativ arbetarbyråkrati, delägare i den nationella bourgeoisins profiter, vore otänkbar utan direkt eller indirekt stöd från den kapitalistiska staten. Den stalinistiska byråkratins styre vore otänkbart utan GPU, armén, domstolarna, etc. Sovjetbyråkratin stödjer Stalin just därför att han är den byråkrat som bättre försvarar deras intressen än någon annan. Fackföreningsbyråkratin stödjer Green och Lewis just därför att deras brister, som kunniga och flinka byråkrater, värnar om arbetararistokratins materiella intressen. Men på vilken grund vilar ”byråkratisk konservatism” i SWP? Uppenbarligen inte på materiella intressen utan på ett urval byråkrattyper, till skillnad från ett annat läger där innovatörer, initiativtagare och dynamiska andar slagit sig ihop. Oppositionen pekar inte på någon objektiv, dvs. social bas för ”byråkratisk konservatism”. Allt reduceras till ren psykologi. Under sådana betingelser kommer varje tänkande arbetare att säga: Det är möjligt att kamrat Cannon faktiskt snuddar vid de byråkratiska tendensernas gränslinjer – det är svårt för mig att avgöra på håll – men om nationalkommitténs och hela partiets majoritet, som inte alls har något intresse av byråkratiska ”privilegier”, ger sitt stöd åt Cannon, så gör de inte detta på grund av dessa byråkratiska tendenser, utan trots dem. Detta bekräftar att han har vissa andra egenskaper som långt väger över hans personliga brist. Detta är vad en allvarligt syftande partimedlem skulle säga. Och enligt min mening skulle han ha rätt.
För att styrka sina klagomål och anklagelser drar oppositionens ledare fram osammanhängande episoder och anekdoter, vilka kan räknas i hundratal och tusental inom varje parti och vilka till yttermera visso är omöjliga att objektivt verifiera i de flesta fall. Det vore mig totalt främmande att hänge mig åt kritik av den historieförtäljande delen av oppositionens dokument. Men det finns en episod om vilken jag vill uttala mig som deltagare och vittne. Oppositionens ledare omtalar mycket högmodigt hur lätt Cannon och hans grupp, förmodligen utan kritik och betänksamhet, accepterade programmet för övergångskrav.[54] Här är vad jag skrev den 15 april 1938 till kamrat Cannon angående utarbetandet av detta program:
”Vi har skickat utkastet till övergångsprogrammet och ett kort uttalande om arbetarpartiet.[55] Utan ditt besök i Mexiko skulle jag aldrig ha kunnat skriva programutkastet eftersom jag under diskussionerna lärde mig många viktiga saker som gjorde det möjligt för mig att blir mer uttrycklig och konkret ...”
Shachtman är grundligt bekant med dessa omständigheter, eftersom han var en av dem som deltog i diskussionen.
Rykten, personliga spekulationer och vanligt skvaller kan inte annat än uppta en viktig plats i småborgerliga kretsar där folk inte knyts samman av partiband utan av personliga relationer och där man inte förvärvat vanan av klassmässig behandling av det som händer. Det har gått från öra till öra att jag uteslutande besökts av representanter för majoriteten och att jag letts på avvägar från sanningens stig. Kära kamrater, tro inte på detta nonsens! Jag samlar politisk information genom exakt samma metoder som jag i allmänhet använder i mitt arbete. En kritisk attityd gentemot information är en organisk del av varje politikers politiska fysionomi. Om jag var oförmögen att skilja falska meddelanden från sanna, vilket värde skulle då mina omdömen ha i allmänhet?
Jag är personligen bekant med inte mindre än tjugo medlemmar av Aberns fraktion. Många av dem är jag skyldig ett tack för deras kamratliga hjälp i mitt arbete och jag betraktar alla av dem, eller nästan alla, som värdefulla partimedlemmar. Men på samma gång måste jag säga att vad som utmärker var och en av dem i mer eller mindre utsträckning, är utdunstningen från en småborgerlig miljö, brist på erfarenhet av klasstriderna och i en viss utsträckning brist på det nödvändiga sambandet med den proletära rörelsen. Deras positiva egenskaper länkar dem till Fjärde Internationalen. Deras negativa egenskaper binder dem till den mest konservativa av alla fraktioner.
”En ‘antiintellektuell’ och ‘antiintellektuellas’ attityd trummas in i partimedlemmarnas sinnen”, klagar dokumentet om ”Byråkratisk konservatism”. (Internal Bulletin Vol. 2 No. 6 Januari 1940. s. 12) Detta argument var det onödigt att föra på tal. Det är inte de intellektuella som fullständigt gått över till proletariatets sida det är fråga om, utan de element som försöker omvända partiets inställning till en småborgerlig eklekticism. Samma dokument deklarerar: ”Det sprids en anti-New Yorkpropaganda som i grund och botten tillgodoser fördomar som inte alltid är hälsosamma”,(idem). Vilka fördomar hänvisar man här till? Uppenbarligen antisemitism. Om det finns antisemitism eller andra fördomar inom vårt parti, är det nödvändigt att föra en oförsonlig kamp mot dessa genom öppna attacker och inte genom vaga insinuationer. Men frågan om New Yorks judiska intellektuella eller halvintellektuella är en social och inte en nationell fråga. I New York finns det en hel del judiska proletärer, men Aberns fraktion är inte uppbyggd av dem. Denna fraktions småborgerliga element har till dags dato visat sig oförmögna att finna en väg till de judiska arbetarna. De nöjer sig med sin egen miljö.
Vid mer än ett tillfälle i historien – mer exakt än så händer det ej på annat sätt i historien – har, med partiets övergång från en period till en annan, de element, som förut spelat en progressiv roll men som visat sig oförmögna att anpassa sig själva i rättan tid till nya uppgifter, slutit sig samman inför den nya faran och avslöjat inte sina positiva utan nästan uteslutande negativa egenskaper. Det är exakt Abernfraktionens roll idag i vilken Shachtman spelar journalistens roll och Burnham den teoretiska hjärntrustens roll. ”Cannon vet,” framhärdar Shachtman, ”hur falskt det är att injicera ‘Abernfrågan’ i den nuvarande diskussionen. Han vet vad varje informerad partiledare och många medlemmar vet, nämligen, att det under de senaste åren – långt tillbaka – inte funnits något sådant som en ‘Aberngrupp’ ”. Jag tar mig friheten att anmärka att om någon här förvanskar verkligheten, så är det ingen annan än Shachtman själv. Jag har följt de inre relationernas utveckling i den amerikanska sektionen i omkring tio år. Den specifika sammansättning och den speciella roll som New Yorkorganisationen spelade fick jag klart för mig före allt annat. Shachtman kanske kan erinra sig att jag, medan jag ännu befann mig på Prinkipo, rådde nationalkommittén att för ett tag flytta från New York och dess atmosfär av småborgerligt käbbel till något industricentrum på landsorten. När jag anlände till Mexiko fick jag tillfälle att bli bättre bekant med det engelska språket och kunde tack vare många besök från mina nordliga vänner komma fram till en mer levande bild av de olika grupperingarnas sociala sammansättning och politiska psykologi. På grundval av mina egna personliga och omedelbara iakttagelser under de gångna tre åren hävdar jag att Abernfraktionen har existerat utan avbrott, statiskt och inte ”dynamiskt”. Abernfraktionens medlemmar, som getts ett minimum av politisk erfarenhet, känns lätt igen inte bara genom deras sociala drag utan också genom deras sätt att behandla alla frågor. Dessa kamrater har alltid formellt förnekat existensen av sin’ fraktion. Det fanns en tid när några av dem faktiskt försökte upplösa sig själva i partiet. Men de gjorde våld på sig själva genom detta försök, och i alla kritiska frågor framträdde de som en grupp i förhållande till partiet. De var långt mindre intresserade av principiella frågor, särskilt frågan om att förändra partiets sociala sammansättning, än av omplaceringar i toppen, personliga konflikter och tilldragelser i ”generalstaben” i allmänhet. Detta är Aberns skola. Jag varnade ihärdigt många av dessa kamrater för att gräva ned sig i denna artificiella tillvaro, vilket förr eller senare ofrånkomligen skulle föra in dem i nya fraktionsexplosioner.
Oppositionens ledare talar ironiskt och ringaktande om Cannonfraktionens proletära sammansättning; i deras ögon har denna obetydliga ”detalj” ingen betydelse. Vad är detta om inte småborgerlig föraktfullhet kombinerad med blindhet? Vid de ryska socialdemokraternas andra kongress 1903, där splittringen mellan bolsjevikerna och mensjevikerna ägde rum, fanns det bara tre arbetare bland åtskilliga tjog delegater. Alla tre hamnade på majoritetens sida. Mensjevikerna gjorde narr av Lenin för att han förlänade detta faktum stor symptomatisk betydelse. Mensjevikerna själva förklarade arbetarnas inställning såsom brist på ”mogenhet”. Men som bekant var det Lenin som visade sig ha rätt.
Om den proletära delen av vårt amerikanska parti är ”politiskt efterblivet”, då borde den första uppgiften för de som är ”avancerade” ha bestått i att höja arbetarna till en högre nivå, Men varför har den nuvarande oppositionen misslyckats att finna sin väg till dessa arbetare? Varför överlämnade de detta arbete åt ”Cannonklicken”? Vad är det här fråga om? Är inte arbetarna goda nog åt oppositionen? Eller passar inte oppositionen arbetarna?
Det vore åsneaktigt att tro att partiets arbetardel är perfekt. Arbetarna når bara gradvis ett klart klassmedvetande. Fackföreningarna bildar alltid ett kulturellt medium för opportunistiska avvikelser. Vi kommer oundvikligen att stöta på denna fråga i någon av de kommande faserna. Partiet kommer vid mer än ett tillfälle att behöva påminna sina fackföreningsmänniskor att en pedagogisk anpassning till proletariatets mer efterblivna skikt inte får omvandlas till en politisk anpassning till fackföreningarnas konservativa byråkrati. Varje ny fas i utvecklingen, varje utökning av partiets led och den ökande svårigheten i dess arbetsmetoder öppnar inte bara nya möjligheter utan också nya faror. Arbetare i fackföreningarna, även de som tränats i den mest revolutionära av skolor, visar ofta en benägenhet att frigöra sig från partiets kontroll. För närvarande är det emellertid inte alls fråga om detta. För närvarande försöker den icke-proletära oppositionen, som bakom sig har majoriteten av den icke-proletära ungdomen, att revidera vår teori, vårt program, vår tradition – och allt detta gör den lättsinnigt, i förbigående, för bekvämlighets skull, i kampen mot ”Cannonklicken”. För närvarande är det inte bara tradeunionisterna som brister i respekt inför partiet, utan också de småborgerliga oppositionella. Det är just för att förhindra att tradeunionisterna i framtiden vänder partiet ryggen som det är nödvändigt att på ett bestämt sätt slå tillbaka dessa småborgerliga oppositionella.
Det är vidare otillåtligt att glömma att de faktiska eller möjliga misstag som begås av de kamrater som arbetar inom fackföreningarna återspeglar trycket från det amerikanska proletariatet som det idag ter sig. Detta är vår klass. Vi förbereder ingen kapitulation inför dess tryck. Men detta tryck visar oss på samma gång vår historiska huvudled. Oppositionens misstag å andra sidan återspeglar trycket från en annan och främmande klass. En ideologisk brytning med denna klass är grundvillkoret för våra framtida framgångar.
Oppositionens resonemang med avseende på ungdomen är till ytterlighet felaktigt. Det revolutionära partiet kan förvisso inte utvecklas utan att erövra den proletära ungdomen. Svårigheten är dock att vi har en nästan helt småborgerlig ungdom, som i en betydande utsträckning har ett socialdemokratiskt, dvs., opportunistiskt, förflutet. Ledarna för denna ungdom har otvivelaktigt färdigheter och förmåga, men tyvärr så har de skolats i den småborgerliga kombinationismens anda, och om de inte kan slitas loss från sin invanda miljö och utan högtravande titlar skickas till arbetarklassdistrikten för ett dagligt arbete ibland proletariatet, så kan de för alltid förloras för den revolutionära rörelsen. I förhållande till ungdomen, liksom i alla andra frågor, har Shachtman olyckligtvis intagit en position som är heltigenom felaktig.
I vilken utsträckning Shachtmans tankar försämrats utifrån en felaktig utgångspunkt påvisas av det faktum att han framställer min inställning som ett försvar av ”Cannonklicken”, och han idisslar ett flertal gånger det faktum att jag i Frankrike med lika stor orätt stödde ”Molinierklicken”. Allt reduceras till att jag stött enskilda individer eller grupper, helt oberoende av deras program. Exemplet Molinier får bara dimman att tjockna. Jag skall försöka skingra den. Molinier anklagades inte för att avvika från vårt program utan för att vara odisciplinerad, egenmäktig och för att ha inlåtit sig på allehanda finansiella äventyr för att stödja partiet och sin fraktion. Eftersom Molinier är en mycket energisk man och har otvivelaktiga praktiska färdigheter, fann jag det nödvändigt – och inte bara i Moliniers intresse utan framförallt i själva organisationens intresse – att uttömma alla möjligheter att övertyga och omskola honom i den proletära disciplinens anda. Eftersom många av hans vedersakare besatt alla hans brister men inga av hans dygder, gjorde jag allt för att övertyga dem att inte påskynda en splittring utan att gång på gång sätta Molinier på prov. Det var detta som utgjorde mitt ”försvar” av Molinier i vår franska sektions ungdomstid.
När jag fann det absolut tvingande att inta en mer tålmodig attityd gentemot drumliga eller odisciplinerade kamrater och göra upprepade ansträngningar att omskola dem i den revolutionära andan, tillämpade jag på inget vis dessa metoder uteslutande på Molinier. Jag gjorde försök att rädda och dra närmare intill partiet Kurt Landau, Field, Weisbord, österrikaren Frey, fransmannen Treint[56] och ett antal andra. I många fall visade sig mina ansträngningar fruktlösa; i några fall visade det sig möjligt att rädda värdefulla kamrater.
I vilket fall som helst gjorde jag inte den minsta principiella eftergift åt Molinier. När han beslutade att grunda en tidning på grundval av ”fyra paroller” istället för vårt program och helt på egen hand skred till verket att genomföra denna plan, var jag bland dem som yrkade på hans omedelbara uteslutning. Men jag vill inte dölja det faktum att jag vid Fjärde Internationalens grundningskongress var för att åter pröva Molinier och hans grupp inom Internationalens ram för att se om de blivit övertygade om oriktigheten i sin politik. Denna gång ledde inte heller försöket till någonting. Men jag skulle inte avstå från att upprepa det än en gång under lämpliga betingelser. Det är högst besynnerligt att man bland Moliniers bittraste opponenter återfann folk som Vereecken och Sneevliet, som efter att ha brutit med Fjärde Internationalen framgångsrikt förenade sig med honom.
Ett antal kamrater har, när de bekantat sig med mina arkiv, på ett kamratligt sätt förebrått mig för att ha slösat, och ännu fortsätter att slösa, bort så mycket tid på att övertyga ”hopplöst folk”. Jag svarade att jag många gånger haft tillfälle att se hur folk har förändrats med omständigheterna, och att jag därför inte är redo att stämpla folk som ”hopplösa” på grundval av några få men allvarliga misstag.
När det stod klart för mig att Shachtman drev sig själv och en viss del av partiet in i en återvändsgränd, skrev jag till honom, att om det vore möjligt för mig så skulle jag omedelbart ta ett plan till New York för att diskutera med honom sjuttiotvå timmar i sträck. Jag frågade honom om han inte på något sätt vill göra det möjligt för oss att träffas. Shachtman svarade inte. Därtill har han fullständigt rätt. Det är mycket möjligt att de kamrater som i framtiden kan komma att bekanta sig med mitt arkiv också i detta fall kommer att säga att mitt brev till Shachtman var ett felsteg från min sida, och de kommer att föra detta mitt ”misstag” på tal i samband med mitt alltför envisa ”försvar” av Molinier. De kommer inte att övertyga mig. Det är en ytterligt svår uppgift att bilda ett internationellt proletärt avantgarde under nuvarande förhållanden. Att förjaga individer på bekostnad av principer skulle naturligtvis vara ett brott. Men att göra allt möjligt för att föra tillbaka kamrater som är framstående men ändå begått misstag till vårt program, har jag ansett, och anser fortfarande, vara min plikt.
Från själva den fackföreningsdiskussion, som Shachtman utnyttjade med sådan iögonfallande irrelevans, citerar jag de ord av Lenin vilka Shachtman borde inpränta i sitt sinne: ”Ett misstag börjar alltid som något litet som växer sig allt större. Skiljaktigheter börjar alltid med småsaker. Alla har någon gång fått ett ytligt sår, men om detta sår skulle infekteras, kan döden följa.” Så talade Lenin den 23 januari 1921. Det är omöjligt att inte begå misstag, vissa gör det mycket ofta, andra mindre ofta. Den proletäre revolutionärens plikt är inte att framhärda i misstag, inte att sätta ambitionen framför sakens intressen utan att göra halt i tid. Det är dags att kamrat Shachtman gör halt! Annars kan den rispa, som redan utvecklats till ett varigt sår, leda till kallbrand.
24 januari 1940. Coyoacán. D.F.
[46]> ILP: Independent Labour Party i Storbritannien. Partiet grundades 1893 av Badford och var den drivande kraften bakom det nuvarande Labour Party. Under en lång tid var det anslutet till Labour Party (framtill 1918 kunde man inte ansluta sig individuellt till Labour Party) och försåg detta parti med många ledare. I början av trettiotalet bröt det sig ur Labour Party och bildade en oberoende organisation. Under mitten av trettiotalet nådde det sin höjdpunkt och hade då 40 000 inskrivna. Det var den organisation som gav stommen till Londonbyrån. Under det spanska inbördeskriget organiserade det frivilligbrigader till POUM:s milis. Strax innan det andra världskriget lyckades det få in tre av sina medlemmar i Skottland i parlamentet. Under det andra världskriget var det pacifistiskt. Det är nu ett mycket litet parti av mycket liten betydelse. Dess veckotidning heter Socialist Leader.
[47] POUM: Partido Oberero de Unificación Marxista. Ett spanskt arbetarparti som bildats av en grupp oliktänkande till kommunistpartiet och C.N.T., det s.k. arbetar- och bondeblocket, vars främste företrädare var Joaquin Maurín, och tidskriften Comunismos trotskistiska grupp, ledd av Andres Nin och Andrade. POUM var emot folkfrontspolitiken och anklagade den för klassamarbete. Det hävdade att det enda alternativet till fascismens seger var revolution. Efter Barcelonadagarna attackerades det häftigt av kommunisterna och förbjöds. Dess ledare arresterades och många mördades.
SAP: Sozialistiche Arbeiter Partei. Det var ett centerparti som bildades 1913 genom en splittring av det tyska socialdemokratiska partiet, efter det att detta röstat för krediterna för konstruktionen av ett krigsfartyg. Det orienterade sig först mot vänstern, men drogs med tiden alltmer mot mitten. Det var medlem av Londonbyrån. Efter kriget försvann partiet, och dess medlemmar, bl.a. Willy Brandt, anslöt sig antingen till SDP eller till kommunistpartiet.
[48] Norman Thomas: en av ledarna för det amerikanska socialistpartiet.
[49] Om Deweykommissionen se not 39.
[50] Vincent Dunne: en av ledarna för Socialist Workers Party. Han var en av de främsta ledarna för biltransporternas strejk i Minneapolis 1934.
[51] Jag rekommenderar unga kamrater att studera Engels (Anti-Dühring), Plechanovs och Antonio Labriolas verk härom. – L.T.
[52] Ung.: anhängare av försvar.
[53] Denna artikel hade redan skrivits när jag i New York Times från den 17 januari läste följande rader angående det forna östra Polen: ”Inom industrin har ännu inga drastiska expropriationer genomförts i större skala. De större centra för banksystemet, järnvägssystemet och ett antal större industriföretag var statsägda flera år innan den ryska ockupationen. I små och medelstora industrier utövar nu arbetare kontroll över produktionen.
Industriägarna upprätthåller formellt full äganderätt till sina egna företag, men de tvingas förelägga redogörelse för produktionskostnader osv. inför arbetardelegater för utlåtande. De senare fastställer, tillsammans med arbetsgivarna, löner, arbetsförhållanden och en ’acceptabel profitmarginal’ för industriägarna.”
Vi ser därmed att ”levande händelsers realiteter” ingalunda underkastar sig själva oppositionsledarnas pedantiska och livlösa schema. Under tiden omvandlas våra ”abstraktioner” till kött och blod. – L.T.
[54] En grupp amerikanska trotskister, bl.a. Cannon och Shachtman, besökte 1938 Trotskij för att diskutera några av de frågor, som var av störst intresse för den trotskistiska rörelsen t.ex. CIO:s (Congress of Industrial Organisations) framväxt, fascistfaran i Förenta staterna, det nära förstående världskriget och förberedde Trotskij ett dokument, som var av grundläggande betydelse för Fjärde Internationalens konstitutiva kongress, vilken hölls några månader därefter. Detta dokument, Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter kallades i rörelsens interna diskussioner för Övergångsprogrammet.
[55] Han syftar här på en fråga som under lång tid livligt diskuterades inom den amerikanska arbetarrörelsen: Skulle den amerikanska arbetarklassens uppvaknande genomgå en fas, då man bildade ett arbetarparti baserat på fackföreningar på samma sätt som det engelska Labour Party.
Då man skulle sprida Övergångsprogrammet bestämde man sig, av opportunistiska skäl, att behandla denna fråga separat i en särskild deklaration.
Tidigare hade de amerikanska trotskisterna förklarat sig vara motståndare till det slagord, som propagerade bildandet av ett Labour Party. Trotskij var överens om detta eftersom det vid den tiden verkade som om avantgardet hade tillräckligt med tid för att bilda ett revolutionärt massparti, innan en ny stor kris bröt ut i Förenta Staterna. Blom socialdemokratiska kretsar däremot stödde man ett sådant slagord, och som exempel tog man det engelska Labour Party. Under den period som trotskisterna som grupp arbetade inom socialistpartiet, kritiserade de denna ståndpunkt. De ansåg den vara ett uttryck för socialdemokratins opportunism.
CIO:s utveckling och, som reaktion därtill, den fascistiska rörelsens framväxt gjorde att Trotskij i slutet av trettiotalet ändrade uppfattning. Han ansåg nu att den politiska och sociala krisen kunde komma mycket snabbare än man hade trott, och då skulle den trotskistiska rörelsen ställas inför oförutsedda svårigheter. De arbetare som grundat CIO skulle mycket snabbt kunna skapa ett Labour Party. Därför föreslog Trotskij att man skulle ändra taktik då det gällde frågan om ett Labour Party. Hans förslag mötte ett visst motstånd, speciellt bland de medlemmar av SWP som kom från socialistpartiet.
Vid denna tid hade flaggan redan antagit en mycket konkret form. Detta slagord var mycket spritt inom industrifackföreningarna. Det hade mottagits väl och resolutioner antogs både på det lokala och nationella planet. Dessa lyckönskade bildandet av ett Labour Party. Krigets utbrott och det välstånd som följde mildrade dessa krav tills de till slut helt försvann. Denna process gynnades av fackföreningsbyråkraterna, som var fast beslutna att behålla de band som knöt dem till det demokratiska partiet.
Därefter användes detta slagord propagandistiskt och då speciellt vid valkampanjer. Dess giltighet hänger samman med utvecklingen av en omfattande kris.
[56] Kurt Landau: tillhörde den internationella vänsteroppositionen. Trotskij hade inte mycket till övers för honom. Han menade att han stod närmare Martov än Lenin. Efter att ha lämnat den trotskistiska rörelsen, begav han sig till Spanien där han stödde POUM under det spanska inbördeskriget. Han bortrövades och mördades av Stalins hemliga polis.
Joseph Frey: Föddes 1889 i Strakonitz, som då tillhörde det österrikisk-ungerska kejsardömet och nu Tjeckoslovakien. Under sina studier i Wien anslöt han sig till socialdemokratin och blev god vän med Fritz Adler och Otto Bauer. 1914 började han arbeta i redaktionen för Arbeiter-Zeitung. Efter monarkins fall och efter att ha valts till ordförande för wiengarnisonens soldaters råd, bröt han med Adler och Bauer. Dessa ville av soldat- och arbetarråden skapa ett organ som var underordnat parlamentet. Frey däremot ville försöka omvandla dem till organ för arbetarnas kamp. 1920 bildade han vänsterfalangen inom det socialdemokratiska partiet, Österrikes kommunistiska parti. Han och en grupp kamrater uteslöts ur partiet 1927, därför att de anslutit sig till vänsteroppositionen. Han dog 1957.
Albert Trient: en av ledarna för Frankrikes kommunistiska parti 1924-1925. Han var anhängare till Zinovjev och medverkade till att utesluta trotskisterna ur FCP. Han blev sedan i sin tur utesluten då Zinovjev gick över till oppositionen. Han besökte Trotskij i Prinkipo 1929. Denne försökte utan framgång övertyga honom om att förena sig med den internationella vänsteroppositionen.
Field och Weisbord, se not 42 (i Ett brev till Farrel Dobbs 10/1 1940).