Originalets titel: Science and Style
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
Käre kamrat Trotskij:
Det Öppna brev som du formellt riktat till mig finner jag mer än smått avväpnande. Det är inte lätt, måste jag bekänna, att ge sig på ett svar.
När jag läste det påmindes jag om ett samtal jag hade för någon tid sedan med en av våra fina kamrater från Centraleuropa. Vi diskuterade, på det lättjefulla och lastbara sätt vi intellektuella brukar, de möjliga konflikterna mellan det estetiska sinnet, känslan för skönhet, och den politiska handlingens krav. Han berättade en historia för mig.
För ett antal år sedan genomgick det land han levde i en period av sociala kriser. Massorna vällde framåt i riktning, som det tycktes, mot revolt. En morgon, nära rörelsens höjdpunkt, samlades en folkmassa av tusentals arbetare på ena sidan av det underbara stora torget i huvudstaden i detta land. Vår kamrat utsågs till befälhavare att leda en av arbetartruppernas enheter.
Himlen var mörkblå, med den vita morgonsolen som tvärsöver torget kastade skuggorna av de byggnader som kantade dess sidor. Från den sida av torget som var mittemot arbetarna, marscherade polistrupperna fram och formerade sig: i raka led, sittande på sina spända hästar, i glänsande mundering. På kommandoropet drogs deras sablar i en enda hastig gest och blixtrade i den vita solens strålar. Det andra kommandot kom: fram mot arbetarna.
Stunden var inne att svara: för vår kamrat, att kasta fram sin arbetarenhet i en rasande motattack. Men för ett långt ögonblick fann han sin vilja paralyserad och sin röst förstummad av den sinnliga skönheten i den scen som uppenbarades. Och under hela denna dag, medan den bittra kampen fortgick – mer än femtio dödades denna dag, hundratals skadades, bland dem vår kamrat – kunde han inte glömma denna sol, dessa skuggor, denna blå himmel, dessa virvlande hästar och blixtrande sablar.
Så även på detta verbala slagfält, matta reflex – och oundgängliga gnista – från striderna på gatorna, när hela min vilja borde koncentreras på att föra fram mina grupperade argument i en motattack mot ditt brev (så felaktigt, så falskt, så väldigt falskt), så ser jag mig tvingad att stanna upp i förundran: över den tekniska perfektionen i den verbala struktur du skapat, din retoriks dynamiska kraft, det glödande uttrycket för din obetvingliga hängivenhet mot det socialistiska idealet; de plötsliga, slagfärdiga, blixtrande metaforerna som gnistrar genom dina sidor.
Hur otrevlig och otacksam blir inte plikten att underkasta denna utsökta struktur de frätande syrorna från dessa två så prosaiska, oromantiska flaskor: Logik och vetenskap!
Kamrat Trotskij, medan jag läste och funderade kring detta brev, erinrade jag mig också den första gång jag någonsin ägnat verkligt allvarlig uppmärksamhet åt ditt verk: i en vidlyftig recension av den första volymen i din Historia, publicerad i juli 1932 i The Symposium. Jag läste om denna recension, vilket jag inte gjort på många år. Jag fann också där att jag tvingats att först av allt diskutera din stil, din underbara stil, vilken jag faktiskt analyserade mycket utförligt. Och jag såg mycket klarare än någonsin förut vad som i mina ögon är en viktig sanning: att du har en alltför litterär uppfattning om bevisföring, om bevismaterial, att du för dig själv bakom ljuset genom att behandla övertygande retorik som logisk framställning, en briljant metafor som argument. Här, tror jag, ligger kärnan i mysteriet dialektiken, som den framträder i dina böcker och artiklar: för dig är dialektiken ett stilknep – det kontrasterande epitetet, den böljande rytm, de verbala paradoxer som karaktäriserar ditt sätt att skriva.
Kamrat Trotskij, jag ska inte tävla i metaforer med dig. I en sådan verbal tornering beviljar jag dig bandet i förväg. Bevismaterial, argument, bevis: enbart dessa är mina vapen.
Jag ska nu sammanfatta dina argument:
Med avseende på din egen inställning, hävdar du följande:
a) Den dialektiska materialismens filosofi är sann.
b) Marxistisk sociologi, särskilt den marxistiska teorin om staten är sann.
c) Ryssland är en arbetarstat.
d) Taktiken att försvara Ryssland i det nuvarande kriget är riktig.
Med avseende på oppositionens inställning – eller, mer exakt, Burnhams, som du försäkrar uttrycker oppositionens ”väsen” – hävdar du följande:
1) Burnham är en borgerlig demokrat.
2) Burnham förkastar dialektiken.
3) Burnham förkastar marxistisk sociologi, särskilt den marxistiska teorin om staten.
4) Burnham förnekar att Ryssland är en arbetarstat.
5) Burnhams praktiska politik innebär ”politisk avhållsamhet”.
6) Burnham förkastar bolsjevikiska organisationsteorier och – metoder.
Men du hävdar inte blott och bart dessa enskilda satser. Du är ännu mer angelägen att hävda vissa samband vilka du gör gällande skulle föreligga bland dessa satser.
Med avseende på din egen inställning, hävdar du följande tilläggssatser:
A) Av den dialektiska materialismen följer att marxistisk sociologi, särskilt den marxistiska teorin om staten, är sann.
B) Av den marxistiska teorin om staten, följer att Ryssland är en arbetarstat.
C) Av att Ryssland är en arbetarstat, följer att taktiken att försvara den ryska staten i det nuvarande kriget är riktig. Med avseende på Burnhams inställning, hävdar du följande samband:
I) Av att Burnham är en borgerlig demokrat, följer att han förkastar dialektiken.
II) Av hans förkastande av dialektiken, följer att han förkastar marxistisk sociologi, särskilt den marxistiska teorin om staten.
III) Av hans förkastande av den marxistiska teorin om staten, följer att han förnekar att Ryssland är en arbetarstat.
IV) Av hans förkastande av att Ryssland är en arbetarstat (och av I och II), följer att hans praktiska politik innebär ”politisk avhållsamhet”.
V) Av att han är en borgerlig demokrat och hans förkastande av dialektiken, följer att han förkastar bolsjevikiska organisationsteorier och – metoder.
Så långt jag har förmått, har jag varit skrupulöst ärlig när jag här presenterat dina centrala argument. Dessa 18 satser utgör denna ”enhetliga uppfattning” vars frånvaro du så djupt beklagar för oppositionens vidkommande. Men så snart dessa satser görs explicita, så snart de dras upp till ytan ur metaforernas och retorikens höljen, är det klart att var och en av dem står på sina egna fötter, att var och en borde bevisas oberoende av de andra. Vidare, strukturen i ditt argument, i din ”enhetliga uppfattning” och ”förklaring” står eller faller med alla dessa satsers sanning. Och vem, t.o.m. av dina mest nitiska anhängare, skulle vara så fräck som att påstå att du har bevisat att alla av dem är sanna?
En granskning visar uttryckligt att dessa 18 satser är antingen triviala eller irrelevanta eller uppenbart felaktiga eller åtminstone obevisade. Det skulle bara verka tröttande, och onödigt, att påvisa detta med avseende på var och en av dessa satser; varje kamrat har sannerligen material till sitt förfogande att själv gå i land med denna analys. Jag ska begränsa min uppmärksamhet till enbart en del av dem som reser speciella problem.
Du skriver, ”Eftersom frågan (om dialektiken) under fraktionskampens gång ställts rakt på sak...” Så oskyldigt, objektivt och opersonligt, kamrat Trotskij! Dialektiken sticker, liksom Banquos spöke, plötsligt in sitt vilda anlete i vår politiska krets för att förskräcka alla kritiker. Men tyvärr, som fallet är med alla spöken, var det en mycket mänsklig hand som manipulerade den apparat som framkallade vårt övernaturliga fenomen; och den handen var din, kamrat Trotskij. Liksom alla goda medier hänför du hemsökelsen till ett annat och högre rikes verkande – till ”händelsernas logik”, ”kampens historiska förlopp” – men liksom alla goda iakttagare, kommer vi att beundra konstnärskapet, och le åt förklaringen.
Jag kan förstå, och t.o.m. sympatisera med, din tillflykt till dialektiken i den rådande dispyten. Det finns inte mycket annat att skriva om för dig, när varje åberopande du gör av faktiska händelser vederläggs dagen efter du gjort det, när krigets utveckling för varje vecka slår av ännu en stöttepelare av din politiska position. Ett argument om dialektiken är 100 procentigt säkert ett århundrade bakåt eller ett århundrade framåt. Bland dessa ståtliga allmängiltigheter tränger sig inga ringa och förargliga fakta på; inget jordiskt test eller experiment stör deras olympiska ro; dessa fridfulla ord förblir för evigt fria från den plumpa beröringen av vardagens händelser.
Jag har deltagit i ett antal fraktionsstrider tidigare, några mycket bittra, några i vilka du också var inblandad, kamrat Trotskij. Var fanns dialektiken då? Hur kan det komma sig att du på den tiden aldrig yppade något om farorna med mitt förkastande av dialektiken? Kan det vara så (ingivelsen är så banal att den är rent otillbörlig i dessa filosofiska dagar) att skillnaden har något samband med det faktum att jag i dessa tidigare dispyter råkade befinna mig på samma sida som du? Är följande spekulation heltigenom absurd: Om jag, av en händelse som inte helt kan uteslutas, idag råkat vara med dig och Cannon, så hade inte dialektiken framträtt så, ska vi säga, iögonenfallande på scenen?
Kamrat Trotskij, jag betraktar dig som en av de mest kompetenta historikerna och politiska vetenskapsmännen i världen. Så gjorde jag igår, när jag var överens med dig på de flesta punkter, idag när jag är oense med dig i ett antal mycket viktiga frågor, och kommer så tvivelsutan att vara i morgon. Mina åsikter, tolerant vetenskapsman som jag är, tjänar inte mina omedelbara fraktionsintressen. Men dina kvalifikationer på dessa områden tillförsäkrar dig inte automatiskt kompetens också på filosofins, logikens, naturvetenskapens och den vetenskapliga metodikens område.
Jag finner omkring 75 procent av vad Engels skrev på dessa senare områden förvirrat eller förlegat genom senare vetenskaplig undersökning – i varje fall av ringa värde. Det tycks mig (och som marxist finner jag det inte förvånande) att Engels på dessa områden var en verklig son av sin generation, Herbert Spencers och Thomas Huxleys generation, av de populariserare av Darwin som trodde att de genom en metaforisk utvidgning av hypotesen om den biologiska evolutionen hade upptäckt den slutgiltiga nyckeln till universums mysterier. Engels gjorde icke desto mindre en verklig ansträngning att bekanta sig med sina dagars filosofi, logik och vetenskap, och skrev med denna bekantskap i minnet.
Du serverar oss emellertid bara ett gammalt uppkok på Engels. Den senaste vetenskapsman som tillåts beträda dina sidor är – Darwin; bortsett från Aristoteles är den enda ”logik värd uppmärksamhet” den hos – Hegel, det mänskliga tänkandets ärke-tilltrasslare från förra seklet. Kamrat Trotskij, som vi amerikaner brukar fråga: var har du varit under alla dessa år? Under de 125 år som gått sedan Hegel skrev, har vetenskapen gått framåt mer än under mänsklighetens hela tidigare historia. Under samma period, efter 2300 års stabilitet, har logiken genomgått en revolutionerande omvandling: en omvandling i vilken Hegel och hans idéer haft ett inflytande av exakt noll.
Du frågar mig: ”Menar du att vetenskapernas framsteg, inräknat darwinism, marxism, modern fysik, kemi, etc., inte på något sätt influerat våra tankeformer?” Men det är till dig själv du borde rikta denna fråga, inte till mig. Naturligtvis menar jag att de har (och ett sätt de har influerat dem på är att visa att hegeliansk dialektik inte har något som helst att göra med vetenskap). Hur vetenskaperna influerat tankeformerna kommer ingen någonsin att upptäcka genom att ödsla t.o.m. ett helt liv på den slingrande syntaxen hos den reaktionäre absolutisten Hegel, utan enbart genom att studera modern vetenskap och matematik, och den moderna vetenskapens och matematikens noggranna analytiker.
Med ditt mest sarkastiska humör ber du mig ”att göra mig besväret att tala om för oss just vem som i Aristoteles efterföljd analyserade och systematiserade den påföljande logiska processen”, ”du kanske kan uppmärksamma mig på de verk som skulle tränga undan det dialektiskt materialistiska systemet för proletariatet... ” som om denna begäran var så uppenbart omöjlig att uppfylla att jag måtte falla ihop som en punkterad ballong inför den. Sarkasmen är malplacerad, ty denna begäran är den lättaste sak i världen att uppfylla. Vill du att jag ska sätta ihop en läslista, kamrat Trotskij? Den skulle bli lång, sträcka sig från verken av de briljanta matematikerna och logikerna från det förra århundradets mitt till ett klimax i det monumentala Principia Mathematica av Russel och Whithead (den historiska vändpunkten i modern logik), för att därefter sprida sig åt många håll – ett av de mest givande representeras av de vetenskapsmän, matematiker och logiker som nu samarbetar i den nya Encyclopedia of Unified Science. För logik i trängre mening är C.I. Lewis Survey of Symbolic Logic, en utmärkt, om inte så lätt, introduktion. Jag fruktar dock att du i alla dessa verk knappast kommer att finna en enda hänvisning till hegelsk (eller marxistisk) dialektik; ej heller i ett enda verk av andra ansedda nutida vetenskapsmän, frånsett de sovjetiska vetenskapsmännen, vars nackar hänger på sådana hänvisningar, eller en eller två kremlanhängare, som J.B. Haldane, i andra länder. Ett studium av dessa verk skulle inte vara ointressant; men jag fruktar att vi efter studierna inte vore så mycket närmare lösningen av frågan om Rysslands roll i kriget.
Du har en heltigenom oriktig uppfattning om logik, kamrat Trotskij. Du gör en analogi mellan en maskin eller ett instrument och logik: ”Liksom en maskinverkstad i en fabrik tillhandahåller verktyg åt alla avdelningar, är logiken oundgänglig för alla områden av mänsklig kunskap”. Denna analogi är felaktig. För vår politik är analogin till en maskin, ett instrument eller ett verktyg inte logik eller ”metod”, utan partiet; partiet, det faktiska partiet, är det instrument vi använder för att nå våra politiska mål. Logik är oundgänglig för mänsklig kunskap endast i detta avseende: att logik slår fast betingelserna för ett begripligt samtal, så att vi ”gör våld på” logiken med enbart den risken att prata nonsens. Men ingen behöver kunna den logiska vetenskapen för att göra sig förstådd eller t.o.m. att bli en stor empirisk vetenskapsman – faktum är att mycket få människor kan logik, vilken är ett mycket specialiserat och, när den avskiljs från empirisk kunskap, tämligen onyttigt ämne. Kanske en klar kunskap om logik (”metod”) kan hjälpa någon att göra sig en mening, att bli en bättre vetenskapsman (speciellt inom högre teoretisk vetenskap tycks detta vara möjligt); men erfarenheten tyder på att detta inte händer så ofta som logiker skulle önska. I annat fall kan vi vara förvissade om att det skulle råda betydligt mindre arbetslöshet bland logiker.
Ej heller finns det något sådant som en ”omedveten logiker”. Jag läste ditt stycke om ”Omedvetna dialektiker” – din bondkvinna och räv – med förvåning och hoppades upptäcka att hela delen enbart var avsett som ett humoristiskt inlägg. Men jag tvingades dra slutsatsen att du också hade en allvarlig avsikt med den. Enligt ditt resonemang måste en padda – eller en sten för den delen – vara en vetenskapsman, eftersom de båda minsann handlar i enlighet med tyngdlagen! Vad som gör en vetenskapsman (som skiljer honom från en vilde eller en sten) är inte att han uppför sig i enlighet med vetenskapliga lagar – vilket alla ting gör i lika hög grad; och om de inte gör det, ändras de vetenskapliga lagarna för att bättre förklara hur de uppför sig – utan det faktum att vetenskapsmannen vet lagarna, och vet dem inte ”omedvetet” (vad nu detta kan betyda) utan helt medvetet, avsiktligt.
Du talar om för oss att arbetare, proletärer, har en ”naturlig fallenhet för dialektiskt tänkande”. Var finns dessa arbetare, kamrat Trotskij? Det tycks mig som om du gör en mycket farlig reklam för dialektiken. De enda arbetare jag, eller någon annan, vet något om är dessa människor som man finner i gruvorna hos Kennecott Copper, i bruken hos U.S. Steel, på handelsflottans fartyg ... Dessa arbetare, trots vad som hänt i världen, fortsätter att lita till John L. Lewis och Citrine och Jouhaux och Stalin, fortsätter att rösta demokratiskt eller republikanskt, fortsätter att tro på kapitalismen. Jag tror att de kommer att ändra sitt tänkande, kanske mycket snabbt en dag. Men jag finner deras tänkande till största del felaktig och där det inte är felaktigt, förvirrat. Om detta är vad du menar med ”dialektiskt tänkande”, kan jag hålla med dig.
I hela den utspekulerade förvirringen i dina nya anmärkningar om dialektiken, gör du bara ett enda försök till ett argument till förmån för dialektiken; och detta argument visar sig vid närmare betraktande vara både irrelevant och reaktionärt. ”Alla de stora och framstående revolutionärerna”, skriver du, ”– först och främst Marx, Engels, Lenin, Luxemburg, Franz Mehring – stod på den dialektiska materialismens grund”; medan många desertörer från revolutionen började med en attack på dialektiken. Är inte detta vapen till formen identiskt med all reaktions vapen in extremis: vågar du tvivla när våra fäder trodde, och deras fäder och förfäder innan dem? Har inte praktiskt taget var och en av oss måst bryta sig igenom just detta argument för att inta vår plats på socialismens sida? Argumentet är inte värt ett jota mer när en socialist använder det.
Även om det var sant – vilket det inte är – att varje revolutionär trodde på dialektiken och att varenda en som var emot revolutionen tvivlade, skulle detta faktum (intressant som det skulle vara ur psykologisk och historisk synpunkt) inte ha den minsta relevans för frågan om sanningen, oriktigheten, eller den vetenskapliga meningslösheten hos dialektiken. Dessa är två helt skilda typer av frågor.
Du själv är väl istånd att inse denna skillnad när du inte underordnar sanning fraktionell retorik; ja du har verkligen ofta på det mest kraftfulla sätt yrkat på det. T.ex.: När du (och vi alla) analyserade moskvarättegångarna, visade du att de svarandes bekännelser kunde bevisas vara falska genom det tillgängliga bevismaterialet, genom deras inbördes motsägelser, och genom en förståelse av den historiska process som kulminerade i rättegångarna. Stalinisterna svarade – och mycket effektivt ur många personers synvinkel – genom att peka på det otvivelaktiga faktum att de alla bekände. Vi sade: detta är en heltigenom annorlunda fråga, oberoende av frågan om sanningen eller oriktigheten i själva bekännelserna; vi har också våra hypoteser om varför de bekände, men även om de senare är oriktiga, så har det ingenting att göra med sanningen i vad som sagts i bekännelserna.
Varför Marx, Engels och Lenin trodde på dialektiken är ett problem för psykologisk och historisk undersökning, och står på sina egna fötter.
Men din uppräkning av ”vilka trodde vad” är, vad ska jag säga, lite ofullständig. Du ägnar några sidor kullerbyttor åt att bortförklara det obehagliga faktum att Liebknecht inte accepterade dialektiken medan Plechanov gjorde det. Men vad sägs om mensjevikerna nästan som helhet, kamrat Trotskij? Jag har alltid läst att de ägnat lika mycket eller mer uppmärksamhet åt att skriva om och att försvara dialektiken som t.o.m. de ultradialektiska bolsjevikerna. Och, än mer träffande: hur är det med de stalinistiska teoretikerna, kamrat Trotskij? Bibliografin över stalinistiska verk om dialektiken skulle fylla en hylla eller två, det försäkrar jag dig. Och sekteristerna, mycket iögonenfallande. Visste du, kamrat Trotskij, att av dem som befunnit sig inom våra led under det senaste decenniet, var den som var allra mest intresserad av dialektiken Hugo Oehler? (Det var Oehler, slog det mig, som var din ende föregångare i att attackera mig för anti-dialektik under en politisk dispyt. Det var om problemet med inträdet i S.P.; av en eller annan anledning försummade du, Cannon och även kamrat Wright på den tiden att erkänna att ert block med mig var principlöst och att principiell politik krävde att du borde ställa upp med Oehler tills att den ”grundläggande frågan” om dialektiken hade klarats upp. Istället höll vi ihop i den ”konjunkturella”, episodiska, rent empiriska inträdestaktiken. Lyckligtvis har vi lärt oss principer sedan dess.) Är det inte anmärkningsvärt att när vår bokhandel, under sin nya impuls, börjar att annonsera ut avhandlingar om dialektiken, så består listan till största del av mensjeviker, brandleriter, stalinister, t.o.m.?... Och vad sägs om Shachtman och Abern, vars dialektik inte hindrat dem från att råka på avvägar med mig? Nu förstår jag givetvis att alla dessa överlöpare – ”inte är verkliga dialektiker”, bara ger en läpparnas bekännelse till dialektiken, etc.
Kan det vara så, kamrat Trotskij, att de enda verkligt verkliga (medvetna och omedvetna) dialektikerna är: de som är överens med dig politiskt?
– – –
Du förebrår mig för att vara försumlig som inte tar till vapen mot religionen – dialektikens opium. Nåväl, kamrat Trotskij, jag ska jämföra mina skriverier om dialektiken under det senaste decenniet med dina mot religionen (eller för dialektiken); vi är, misstänker jag, medsyndare med avseende på våra anti-narkotiska plikter.
Det oaktat är det du som satt dialektiken på dagordningen. Låt gå. Jag ska debattera frågan med dig. Men jag ska göra det först när de två villkor som redan angivits i min senaste artikel (”The Politics of Desperation”) uppfyllts: För det första, att du klargör vad vi debatterar om genom att på ett meningsfullt sätt formulera dialektikens lagar och principer. Jag ämnar inte, låt mig upprepa det, blott och bart bolla ord med dig, För det andra, att vi diskuterar dialektiken och inte använder dialektiken som avledning för att kasta partiet och Internationalen av det politiska uppgifternas spår vi har framför oss.
Jag erkänner inte dialektiken, men, som du säger, dialektiken erkänner mig. Det är tydligt att detta erkännande, om Cannon får majoritet på kongressen, kommer att bli ett slag i huvudet i form av en resolution som inbegriper ett accepterande av dialektiken som en del av partiets programmatiska grundval – om jag tolkar dina yttranden korrekt, så har du besvarat min utmaning på denna punkt innan du ens mottagit dem. Jag vet inte huruvida jag ska finna denna plan löjlig eller chockerande. Låt mig fråga, utanför protokollet, icke-fraktionellt på sidan om: Vilka förtjänster du tror att dialektiken än må ha, har du till den grad förlorat din intellektuella hållning att du inbillar dig, att en sådan fråga kan avgöras genom det nuvarande slaget av fraktionsdispyt, följd av en röst på kongressen – en röst, till yttermera visso, som kommer att bestämmas av hårda fraktionslinjer som dragits upp i helt andra frågor? Men jag kanske kan besvara min egen fråga, ty det finns en mening i vilken sådana frågor avgörs på ett sådant sätt – ja, de senaste två decenniernas historia har lärt oss hur man beslutar sig för t.o.m. att 2 plus 2 är lika med 5.
Jag återvänder slutligen till den fråga jag ställde i min föregående artikel. Jag går med på din ”evolutionens logik”, från kvantitet till kvalitet till motsatsernas enhet, från de avlägsna stjärnorna hela vägen till dina dialektiska bondekokerskor och rävar. Och nu, kamrat Trotskij, var snäll, var snäll, förklara för mig och alla oss andra: hur, exakt hur, följer av allt detta svaret på den politiska dispyt vi tvistar om, en dispyt över vår rörelses strategiska inriktning under den första fasen av andra världskriget? Din oförmåga att besvara denna fråga – och du kommer inte att kunna besvara den – bevisar att din introduktion av dialektiken är en undanflykt, en välluktande fälla för den obetänksamme.
Det är en populär illusion av gammalt ursprung att de ”grundläggande frågorna” är de som handlar om de stora och ofta versalstavade substantiven som Gud, Frihet, Odödlighet, Universum, Verklighet, Skapelse och liknande. Kyrkorna har alltid varit angelägna att upprätthålla denna illusion, eftersom dessa föregivna frågor, som faller utanför vetenskapens domän, då kan förklaras vara kyrkans särskilda fack, och därmed ger kyrkan allena svaren på människans grundläggande problem. Jag sluter mig till, kamrat Trotskij, av din attack på oppositionen för att ha ”ignorerat det grundläggande”, att du förblir ett offer för denna illusion.
Eftersom du och Cannon, i enlighet med exemplet Hardman, Oehler, Muste och Jack Altman,[81] vid det här laget tämligen klart har slagit fast det faktum att jag är en lärare, ska jag ta mig friheten att för ett ögonblick ösa ur min lärarerfarenhet. Många studenter som börjar i mina introduktionskurser i filosofi har vagt hört att filosofi på något sätt handlar om ”det grundläggande”; och de registrerar sig för kurserna med förhoppningen att få höra ”svar” på just sådana frågor som jag refererat till. Till sin förvåning, och ofta till sin förfäran, upptäcker de att deras uppmärksamhet vänds mot en helt annan uppsättning ämnen; de lär sig att ställa sig kritiska till sina övertygelser, och hur man prövar dem; de lär sig skillnaden mellan en meningsfull sats och nonsens; de lär sig hur vetenskapen har utvecklats och vad det vetenskapliga företaget innebär, vad en hypotes är, hur den bekräftas eller förkastas; de lär sig hur de oändliga ”grundläggande frågorna” inte alls är äkta frågor, utan begär efter emotionell tillfredsställelse – och hur kränkandet av de intensiva känslor som omger dessa versaler sedan långa tider har använts av kyrkan och överhögheten, av präster och filosofer och tyranner, för att tjäna obskurantistiska och reaktionära syften. En del av dessa studenter harmas över vad de lärt, känner sig lurade på de förväntningar de skapat sig om kursen (förväntningar, i verkligheten, av verbal balsam för deras sårade och förvirrade känslor), och de registrerar sig inte för den andra terminen. Men andra, och jag tror de bästa av dem, inser gradvis att de når dagsljuset från dimmornas land, och de får ett nytt förtroende liksom en man vars hjärna klarnar efter en fylla.
Det finns inga grundläggande frågor ”i allmänhet”, kamrat Trotskij. Inom varje systematiserat kunskapsfält finns det vissa principer som utifrån detta fälts synvinkel kan betraktas som grundläggande: antingen i den logiska meningen att vara grundaxiom, postulat och teorem på vilka fältets logiska struktur vilar; eller i den instrumentala betydelsen att vara det bestämmande mål eller syfte som fältet tjänar. Men i varje fält vi kan referera till, finns det olika ”grundläggande”.
Det enda grundläggande som är relevant för vår nuvarande dispyt är det grundläggande i politiken – man får anta att vi inte binds samman som ett sällskap matematiker eller en konstskola. Det grundläggande i politiken utgörs av: det centrala målet, tillsammans med de allra viktigaste medlen vilka betraktas som nödvändiga för att nå detta mål. Är inte detta uppenbart? För att förbli medlemmar i en politisk organisation, måste vi inom Fjärde Internationalen vara överens om vårt centrala mål: nämligen socialismen. Och vi måste vara överens om de allra viktigaste medel vi betraktar som nödvändiga för att nå detta mål: proletariatets diktatur, det revolutionära störtandet av det kapitalistiska samhället, partibygget, etc. Vilka medel är ”viktiga” och hur nära måste vi vara överens om dem? Detta kan vi inte besvara i förväg; endast erfarenheten kan visa oss, och gränserna för den erforderliga enigheten kan variera från tid till annan. Erfarenheten har redan visat att personer inte för någon längre tid kan förbli inom samma parti om de är oense om sådana medel till socialismen som det handlar om i dispyten om den revolutionära eller parlamentariska vägen; det har likaledes visat sig att de kan förbli inom samma organisation när de är oense om sådana medel som ett arbetarparti.[82]
Vårt grundprogram (och samma analys gäller för vilket politiskt parti som helst) är i egentlig mening helt enkelt framställningen av vår centrala målsättning och de allra viktigaste medel vi betraktar som nödvändiga för att genomföra det. Det är t.ex. detta som faktiskt bestämmer villkoren för medlemskap och styr våra handlingar. För att möta kraven från den dagliga eller t.o.m. årliga praktiska aktiviteten kompletteras naturligtvis dessutom grundprogrammet med vägledande uttalanden om medel vi betraktar som mindre avgörande eller mer temporära (arbetarpartiet, New Deal... etc.). Ehuru dessa är bindande som vägledare för partiet, kräver de inte nödvändigtvis att alla medlemmar är eniga, eller utgör villkoren för medlemskap.
Men hur är det med marxistisk sociologi (teorin om staten) och dialektiken? Ty det är utifrån det föregivna förkastandet av den förra och Burnhams förkastande av det senare som du fördömer oppositionens ”åsidosättande av det grundläggande”.
I det första rummet är det en direkt osanning att säga att jag, eller någon annan medlem av oppositionen, förkastar den marxistiska teorin om staten. Vi är oense med din tolkning och tillämpning av den marxistiska teorin om staten; men alla av oss utgår i vår analys i grunden, bland andra faktorer, från den marxistiska teorin om staten. Sen när har vi beviljat en individ rätten till ofelbar tolkning? Hela oppositionen är oense med din tillämpning av teorin på Rysslands roll i det nuvarande kriget; några av oss (t.ex. Carter och jag själv) tror vidare att tillämpningen av teorin på hela problemet med proletariatets diktatur kräver ett klargörande. Men ingen av oss förnekar teorin (fastän jag naturligtvis, för min egen del, accepterar den som en hypotes, inte som en uppenbarad dogm.). Vad annat än ett vidhållande av teorin tror du kan ha lett mig till att kalla min spalt ”Deras regering” – ett namn jag valde ut någon tid innan jag slöt mig till Fjärde Internationalenrörelsen.
Teorin om staten är emellertid inte något ”grundläggande” hos politiken i exakt samma mening som jag förklarat. Om den är grundläggande, är den det från denna synpunkt sett: att det tämligen klart har påvisats att vi inte utifrån någon annan hypotes på ett konsekvent sätt kan nå de slutsatser som finns uttryckt i många av punkterna i vårt grundprogram (förkastande av den parlamentariska vägen, inställningen till imperialistiskt krig, proletariatets diktatur, etc.), medan varje annan teori om staten leder till annorlunda (och felaktiga) slutsatser om de nödvändiga medlen för att uppnå socialismen. Därmed ser det nästan ut som om ett accepterande av vårt grundprogram logiskt innefattar ett accepterande av den marxistiska teorin om staten, fastän detta kanhända inte står klart för varje person vid varje steg. Men vad politiken beträffar, är det icke desto mindre programmet och de empiriska konsekvenserna som följer av det som är grundläggande i förhållande till teorin om staten, snarare än att teorin är grundläggande i förhållande till programmet.
Men det finns ingen mening alls i vilken dialektiken (även om dialektiken inte, vilket den är, vore vetenskapligt meningslös) är grundläggande i politiken, ingen alls. En åsikt om dialektiken är inte mer grundläggande för politiken än en åsikt om icke-euklidisk geometri eller relativitetsfysik. Men genom att hävda att den är det, underkastar sig du från din sida, och Eastman från sin, i samma mån samma vulgära och skadliga illusion som jag refererade till i början av detta stycke.
Du har fel, kamrat Trotskij. Oppositionen intresserar sig väldigt mycket för det grundläggande, men med det politiskt grundläggande. Det grundläggande i vår politik uttrycks i stort sett i Internationalens och partiets program. Vi föresätter oss att revidera en del av detta program, liksom vi har reviderat andra delar förr i tiden; men vi föresätter oss att revidera det just utifrån de grundläggande och fundamentala punkterna i programmet: världssocialismens centrala mål och de avgörande medel vi tillsammans anser nödvändiga för uppnåendet av detta mål.
Kamrat Trotskij, du har absorberat alltför mycket av Hegel, av hans monolitiska, hans totalitära, vision av ett kompakt universum i vilket varje del är relaterad till varje annan del, i vilket allt är relevant för allt annat, där förintelsen av ett enda dammkorn innebär det Helas tillintetgörelse. Jag är lika stor motståndare till totalitarism i filosofin som i staten eller partiet.
Det är osanning att vi förkastar marxistisk sociologi; det är osanning att jag förkastar det grundläggande genom att förkasta dialektiken. Det är dubbelt osant när du försöker stötta upp din bräckliga ställning i det ”grundläggande” med låtsashistorien att oppositionen, med avseende på händelserna i det nuvarande kriget, har haft en rent episodisk inställning som förändrats och svängt med varje förändring i händelseförloppet – att ”uppgifterna i Finland” splittrades från ”vår inställning i Polen”, o.s.v. Det är inte vi utan du, kamrat Trotskij, och med än större tyngd Cannon, som, sedan kriget började, har förvirrat partiet, de som läste vår press, och dig själv, genom en rad förvillande växlingar i inställningen vilket inte har påvisat något annat än din doktrins hjälplöshet inför händelserna. Var och en som läst Appeal vet att detta på det mest bedövande sätt är fallet. Vi, från vår sida, alltifrån den tid när vi kort efter krigets början klart insåg vad för slags krig det var och Rysslands roll i det, har konsekvent analyserat händelserna i ljuset av en enda strategisk inriktning – vilken vi kallar det tredje lägrets strategi, vilken i sin tur baseras på våra grundläggande strävanden. Vi gjorde inga ”principiella” distinktioner mellan Polen och de baltiska länderna och Finland; men du och alla cannons och goldmans har gjort det, när ni vecka för vecka avgivit självemotsägande analyser och direktiv. Ni kan inte annat än göra det, eftersom er centrala strategiska inriktning – försvar av den stalinistiska staten och dess arm – nu står i direkt konflikt med vår rörelses grundläggande strävanden, och ni försöker det omöjliga – att jonglera med dem båda i samma hand.
Ditt åberopande av det ”grundläggande” är av exakt samma karaktär som dina essäer om dialektiken; en avledning för att vända intresset bort från de aktuella politiska frågeställningarna.
Du gör dig mycket lustig över, kamrat Trotskij, anonymiteten, namnlösheten, hos den vetenskap jag står för. Du finner det hela väldigt roligt när vårt dokument förespråkar en ”djärv, flexibel, kritisk och experimentell politik – kort sagt, vetenskaplig politik”. ”Med denna formel”, anmärker du, ”kan man beträda vilken demokratisk salong som helst.” Jag vill inte ha något missförstånd, vad det vara månde, och ingen möjlighet till något, på denna punkt.
Du finner dessa adjektiv ”pretentiösa och avsiktligt dunkla”. Vad är det som är pretentiöst och dunkelt med dem, kamrat Trotskij? Dessa är ord som varje barnunge är bekant med.
Beskriver de vetenskap eller ej, kamrat Trotskij? Om marxismen är en del av vetenskapen, beskriver de marxismen eller ej? Är det ordmagiken du saknar? Var klargörs dispyten genom att åkalla ”marxistisk” politik? Dispyten gäller vad slags politik, i föreliggande fall, den marxistiska politiken råkar vara. Och för mig innebär förvisso ”marxistisk politik” ”vetenskaplig politik”; om den inte gjorde det, då skulle jag förkasta marxistisk politik.
Men här kan det gömma sig mer än vi dragit i dagen.
Har vetenskapen, som du förstår den, och de sanningar den demonstrerar, ett namn? Vilket namn? ”Proletär” vetenskap och ”proletär” sanning – klassvetenskap och klassanning?
Om detta är riktigt – och jag får inget grepp om vitsen med dina gliringar om det inte är det – då är det verkligen en avgrund emellan oss.
Ja, helt säkert, den vetenskap och de sanningar jag står för är anonyma, namnlösa. De utgör inget monopol för någon människa eller grupp eller klass, utan är en gemensam mänsklig egendom; för dem är alla människor lika. De sanningar som vetenskapen ger oss är lika sanna för Stalin som för Trotskij, för Morgan som för Cannon, för Roosevelt som för Browder. Naturligtvis kan människans psykologiska och sociala intressen (inräknat, på ett iögonenfallande sätt, deras klassintressen utgöra hinder, t.o.m. oöverstigliga hinder, för att de ska upptäcka eller erkänna dessa sanningar; men sanningarna själva är uteslutande baserade på bevismaterialet, och bevismaterialet är tillgängligt för alla människor.
Du står på en förrädisk mark, kamrat Trotskij. ”Klassanningens” doktrin är vägen för Platons filosofer-kungar, för profeter och påvar och Stalins likar. Också för alla dessa måste en människa vara en av de smorda för att veta sanningen. Det leder åt ett håll som är diametralt motsatt socialismens, ett sant mänskligt samhälles.
Du delar ut många varningar till de unga kamraterna i vår rörelse. Jag tillägger en förebådande varning till listan: Ta er i akt, ta er i akt, kamrater, för var och en eller varje doktrin som säger er att varje människa, eller grupp människor, äger monopol på sanningen, eller på vägarna till sanningen.
”Genom alla oppositionens vacklanden och konvulsioner, hur motstridiga de än må vara, går två allmänna drag som en röd tråd från teorins tinnar ner till de mest obetydliga politiska episoder ... ett andra allmänt drag som är intimt förbundet med det första, nämligen en tendens att avstå ifrån aktivt deltagande, en tendens att eliminera sig själv, politisk avhållsamhet, naturligtvis under skydd av ultra-radikala fraser ...” Återigen retorikens mäktiga vind, den svepande stil som här understöds med den upprepade frasens utsökta slagfärdighet, ”Nej tack, jag röker inte”.
Den intet ont anande kan av den högtravande stilen i dessa rader få uppfattningen att här slogs till slut en viktig punkt fast, och att stora fält av bevismaterial och bevis kommer att bredas ut framför oss för att rättfärdiga retoriken. Men det analytiska mikroskopet kan uppdaga exakt två, två och inga fler, saker som framlagts till förevisning; två tagna enskilt och fullständigt obesläktade med de hundratals andra saker, som utgör den politiska vägen för oppositionens medlemmar som enskilda individer eller som grupp. Oppositionen är ”politiskt avhållsam” i praktisk politik därför, att a) Burnham motsatte sig Trotskijs uppträdande inför Dieskommittén, och b) oppositionen förkastar båda sidor i lika hög grad i den finsk-ryska konflikten. Även om de båda specifika anklagelserna vore berättigade, kan jag bara – när de jämförs med den kosmiska allmänna slutsatsen – säga som prins Hal, när han läste igenom listan över den kolossala mängd vin Falstaff hade beställt som jämförelse med den ynkliga brödbiten: ”0, ohyggligt! Endast en stackars halvpennys brödbit till dessa odrägligt många vinsäckar!”
Men låt oss också ta de två punkterna i betraktande.
Det finns inte det minsta skäl att betrakta Diesfrågan som relevant för den allmänna politiken hos någondera av de stridande fraktionerna. Du utgår återigen från en totalitär uppfattning, vilken relaterar allt till allt, med järnband. NK-oppositionens medlemmar delade sig i denna fråga; inom de djupa leden löpte de uttalade attityderna över friktionslinjerna åt båda håll. I varje medveten persons ögon var det otvivelaktigt en fråga om vilken slags åsiktsskillnad som var naturlig, och där – förutsatt att det finns en otvetydigt riktig uppfattning – ett misstag skulle förstås som blott och bart ett misstag helt enkelt.
Men det förvånar mig, kamrat Trotskij, att du är så obetänksam så att du drar fram denna bedrövliga episod i detta sammanhang – som ett argument mot oppositionen!
Du har ett besynnerligt sätt att resonera. Det är i enlighet med revolutionära principer att utnyttja borgerliga parlamentariska institutioner som forum. Detta är inte ifrågasatt och har så aldrig varit inom våra led. Men sedan går du vidare och härleder från detta att det var riktigt att acceptera Dies’ inbjudan; och att utan hänsyn till resultaten, beslutet var riktigt, och oppositionen mot det var ett bevis på åsidosättande av revolutionär politik. Ditt resonemang här är mycket snarlikt det du använder i samband med dialektiken och teorin om staten.
Men vår princip rymmer inte att det alltid är riktigt att försöka utnyttja varje borgerlig parlamentarisk institution. Det vore en fullständigt absurd tolkning. Vi erkänner att principen inte utesluter t.ex. att vi går till domstol mot t.o.m. en motståndare till arbetarklassen; men vi är verkligen mycket försiktiga i tillämpningen av denna principiella tillåtelse. Vi kommer att sitta i kongressen, men inte alltid och i alla kongresser: ibland bojkottar vi en kongress, vilket du givetvis väl borde komma ihåg. Principen gör föga mer än att lämna frågan öppen; det specifika beslutet måste alltid grundas på en uppskattning av hur den specifika situationen är relaterad till våra politiska mål, och vilken taktik som under de givna omständigheterna bäst kommer att tjäna detta mål.
När inbjudningen till Dieskommittén kom upp inför PK, var problemet att beräkna vilka konsekvenserna skulle bli med avseende på våra mål; det var inget problem om principer. Kamrat Bern och jag gjorde en beräkning; resten av kommittén och du själv, en annan.
Vem hade rätt? Man kunde inte vara så säker då – det var till en del en gissning. Men nu kan man enligt min mening vara säker, därför att nu har vi de faktiska konsekvenserna att döma efter. Jag var förberedd, verkligen ängslig, (som jag slog fast inför New York-medlemmarna) över att bevisas ha fel. Men olyckligtvis visade sig Bern och jag ha t.o.m. mer rätt än vi föreställt oss.
Sanningen är att Dies vann lekande lätt. Det är uppenbart för var och en som tittar på händelserna och inte på abstrakta dogmer.
Vilka var de faktiska konsekvenserna:
I första rummet tvingades vi säga en usel lögn till våra medlemmar och sympatisörer. Denna lögn tog sig formen av en ledare i Appeal som svar på Zack,[83] och som föregav att vi ändrat våra åsikter om Dieskommittén på grund av det, det eller det övervägandet, när sanningen är den att det var därför att Trotskij hade blivit ombedd att vittna.
De vidare konsekvenserna var att vi, genom publiciteten i samband med inbjudningen och det senare tillbakadragandet, i själva verket delvis rentvådde kommittén och dess syften, och de renegater som hade framträtt inför den; vi, skulle man kunna säga, legitimiserade kommittén i de radikala arbetarnas ögon (inte i demokraternas, av vilka de flesta, sedan någon tid tillbaka), var väl så nöjda med kommittén. Och vi gav också vad som enbart kunde uppfattas som ett prov på cynisk opportunism i vår egen agitation.
Om du faktiskt hade uppträtt inför kommittén, så hade detta kunnat vägas upp av ditt vittnesmål – fastän jag efter att noggrant ha iakttagit kommitténs förfarande och den publicitet den fick, fortsätter att tvivla på det. Men det gjorde du inte. Tror du att ditt uttalande i Appeal, med dess få tusenden läsare, kompenserade all skada?
(Ditt sätt att resonera här är identiskt med det som du använder i samband med inbjudningen till Hook, Eastman, et al. som gjordes i slutet av vår artikel, ”Intellektuella på reträtt”. Shachtman och jag var tillräckligt kloka för att begripa att ingen av våra opponenter skulle vara djärv nog att acceptera inbjudningen – vi diskuterade noggrant frågan i förväg. När du läste inbjudningen, missbedömde du de människor vi hade att göra med och råkade i panik, och skrev med fasa att vi höll på att överlämna tidskriften till demokraterna. Erfarenheten visade att vi hade rätt och du fel. Och nu dristar du dig till att anklaga oss för brist på politiskt skarpsinne!)
Så till din andra förevisning som bekräftelse på din anklagelse för politisk avhållsamhet – vår politik med avseende på det nuvarande kriget. Vi, säger du, ”drar oss undan kampen”, ”deltar inte i detta smutsiga hantverk”. Här bedrar dig din retorik och ditt innehåll i lika hög grad, kamrat Trotskij. Ditt resonemang i fallet Dieskommittén är av ett sådant märkvärdigt slag att jag hittills sällan stött på det; men ditt resonemang om denna andra punkt härrör från en välbekant, en mycket välbekant variant. Det är reaktionens eviga anklagelse när den attackerar det tredje lägrets anhängare. Hur många gånger finner vi den inte i skriverierna från 1914-18! Och idag uppträder den åter från alla håll. I detta land är kanske The New Leader den skickligaste opponenten, och jag rekommenderar särskilt Charles Yale Harrisons spalt[84] som exempel på dess sluga manipulation. Hur Harrison hugger in på ”pacifisterna” och de ”utopiska socialisterna” och alla de andra ”idealisterna” – du kunde ha lånat dina egna uttryck från honom. Ni måste ta ställning nu, ropar han; nu kan ni ej längre stå i ert elfenbenstorn! I och för sig ställer han sig på Mannerheims sida och du på Stalins. Men nu förenar ni er båda i ett försök att för arbetarnas åsyn dölja den enda sida som förtjänar socialistisk lojalitet: det tredje lägrets sida. Nej, kamrat Trotskij, vi drar oss inte undan striden, eller förespråkar något undandragande. Men vi är intresserade av med vem vi kämpar, och för vad. Och vi kommer inte att slåss vid GPU:s sida för att rädda kontrarevolutionen i Kreml.
Detta om de två punkterna om föregivet bevismaterial, med vilket du stöttar upp din storslagna anklagelse för politisk avhållsamhet.
Men att rikta en sådan anklagelse mot den nuvarande oppositionen, och mig i synnerhet, är – bortsett från dina två punkter – för att använda milda ordalag, absurt. Utan minsta tvekan jag säga, utan risk för ett motiverat förnekande från någons sida, att av alla partiets ledande medlemmar har anklagelsen för politisk avhållsamhet den allra mest avlägsna tillämpningen på mig. Jag har i sanning namn om mig i partiet för att försöka finna vägar att delta i nästan allt som visar sig på den politiska horisonten: från Ludlowgottgörelsen[85] till val; från Ham and Eggs[86] till arbetarpartier;[87] från konferenser till anti-nazistiska demonstrationer. Om någon anklagelse på allvar skulle riktas mot mig, skulle den – och med ett visst berättigande – vara den direkta motsatsen till politisk avhållsamhet. Till skillnad från Cannon och Cochran, tillhör jag inte dem som kan skryta med att aldrig begå politiska misstag. Men mina misstag är inga misstag av politisk avhållsamhet. Det mest omsjungna av mina misstag det senaste året var yrkandet på att vi måste styra kosan mot en av kongresserna (Martins) och bort från den ursprungliga Cochran-Clarkepolitiken vilken innebar att bojkotta båda kongresserna.[88]
I detta avseende är jag dessutom på inget vis något undantag, utan typisk för oppositionens ledande medlemmar. Under de allra senaste åren, är det från dem som praktiskt taget alla förslag har kommit, till skillnad från det passiva, negativa förhållningssättet hos Cannon-Goldman-Lewitt. Denna skillnad finns till största del nedtecknad i partiets urkunder. YPSL-ledarnas[89] gärningar är mycket belysande i detta sammanhang. Denna anklagelse för politisk avhållsamhet, liksom dina andra anklagelser, är bara produkter av den mardröm du så fantasifullt frambringat ur din egen felaktiga doktrin, och har inget med verkligheten att göra.
Utlåtande över bevismaterialet: Sats (5), liksom satserna (3), (C), (II), (III), (IV)... – obevisade; vidare: felaktiga, ytterligt felaktiga.
Den dominerande frågeställningen som delar kadern inom vårt parti och Internationalen är inte dialektik eller sociologi eller logik. Att ställa frågan på detta sätt är en undanflykt eller ett bedrägeri. Det är med största otålighet och motvilja som jag skrivit om dem i den utsträckning jag gjort.
De dominerande, de grundläggande frågeställningarna, i den nuvarande dispyten är två, varav en angår hela Internationalen, den andra speciellt Socialist Workers Party.
Den första är den centrala politiska frågeställningen. Detta har klargjorts och förenklats genom händelsernas utveckling och diskussionen. Vad den gäller är problemet med Fjärde Internationalens strategiska inriktning i det nuvarande stadiet av andra världskriget. Det är en frågeställning som varje en skild partimedlem klart kan förstå, utan att Hegel och dialektiska rävar fördunklar den.
Den praktiska politiken hos varje aktiv och allvarligt syftande politisk organisation styrs normalt av vad man kan kalla ett strategiskt fokus, en axel runt vilken den större delen av agitation och handling kretsar. Folkfronten t.ex. utgjorde ett sådant fokus, eller axel, för den stalinistiska rörelsen under ett antal år: agitationen, aktionerna, förslagen, analysen av K.I. och dess sektioner kretsade kring detta strategiska centrum. Under åtskilliga år var orienteringen mot Andra Internationalen ett sådant fokus för vår rörelse.
Idag finns det två tendenser inom Fjärde Internationalen. De åtskiljs genom det faktum att de föreslår två skarpt åtskilda strategiska inriktningar, olika axlar att styra vår praktiska politik.
Trotskij-Cannon föreslår strategin att försvara den stalinistiska byråkratin som det mindre onda. Det gör ingen skillnad vad Trotskij-Cannon säger om sin politik; detta är ändå vad det kommer an på i praktiken. Detta fokus styr deras viktigare specifika förslag, deras agitation, deras tolkning av händelser, deras förutsägelser (inte alltid, inte konsekvent, men på det hela taget – tillräckligt för att bestämma riktningen i praktiken), hur de lägger tyngdpunkten på agitationen (i Appeal t.ex.), o.s.v. Låt vilken partimedlem som helst gå igenom de senaste månadernas händelser i sitt minne, låt honom läsa partipressen och interna dokument, komma ihåg talen och kommittéförslagen; och han kommer att med egna ögon se hur en förståelse av denna underliggande strategiska inriktning tillhandahåller ett klart mönster som gör händelserna begripliga.
Oppositionen, nationellt och internationellt (för dispyten har naturligtvis redan spritt sig utanför partiets gränser, som sig bör), föreslår det tredje lägrets strategi. Varje partimedlem som på samma sätt påminner sig oppositionens aktioner under denna period, deras förslag och tal och artiklar, deras tolkningar av vad som händer i världen, deras betoningar och accentueringar, kommer på samma sätt att med egna ögon se hur en förståelse av denna kontrasterande politiska inriktning tillhandahåller ett adekvat mönster och ledning.
Denna konflikt med strategiska inriktningar är den centrala politiska frågeställningen, och ingenting annat. När man en gång fått grepp om denna nyckel, borde det inte vara svårt för partiets medlemmar och Internationalen att besluta sig. Nittiofem procent av Trotskij-Cannons teoretiska produktion kan tas för vad den i verkligheten är: irrelevant, kringgående, en rökslöja. Det utmärkande kännetecknet för den nuvarande fraktionskampen är inte svårigheten i tvistefrågan – detta är en osedvanligt enkel och direkt fråga – utan svårigheten att förstå vad frågan gäller. Svårigheten härrör från det faktum att Trotskij-Cannon, som intagit en hopplös position, ohållbar till sitt innehåll, är tvingade att ägna hela sin fraktions-energi åt försöket att förhindra medlemmarna från att se vad frågan gäller.
Den andra centrala frågeställningen är frågan om regimen i Socialist Workers Party. Denna fråga har grundligt avhandlats i dokumentet, ”Kriget och byråkratisk konservatism”. Inget svar har gjorts på detta dokument; och man kan med säkerhet spå att inget verkligt svar stundar.
Detta är frågeställningarna. Rörelsens framtida kurs kommer att bero på de svar som man ger dem.
Kamrat Trotskij, under din intervention i den nuvarande dispyten har du tillfogat Fjärde Internationalen sådana hårda slag att jag, för min egen del, inte är övertygad om att Internationalen kommer att kunna överleva dem. Jag säger avsiktligt att dina slag har riktats ”mot Fjärde Internationalen”; utifrån oppositionens mer begränsade fraktionsintressen har de effekter du avsett heltigenom misslyckats; oppositionens led har utökats och deras beslutsamhet stärkts som ett resultat av dem, och det är enbart Cannons anhängare som bringats ur fattningen.
Du har gjort dessa oförrätter direkt, i ditt eget namn; och indirekt genom att låna ut ditt berömda namn som täckmantel för Cannons ruttna klick.
Du har valt att försvara en falsk teori och en felaktig politik; och ställa upp som ombud för en cynisk grupp av småaktiga byråkrater. Ingen kan välja en sådan kurs och hoppas undvika konsekvenserna, dessa konsekvenser, som framgått av dina senare artiklar och brev, som steg för steg håller på att dränka dig.
Enbart sanningen kan tillintetgöra en falsk doktrin; och därför tvingas du slingra dig undan sanningen, och dölja den.
Att slingra sig undan sanningen? Vittnesbörd: Ditt systematiska misslyckande att ta upp de faktiska problem som ställts inte bara av oppositionen utan genom krigets realiteter. Ditt samvetslösa indragande av dialektiken som polemisk manöver. Dina ändlösa diskussioner om allt under solen – utom de faktiska frågeställningar partiet står inför.
Att dölja sanningen? Ja: Din uraktlåtenhet att t.o.m. kunna nämna att en dialektisk övertygelse har förkunnats av stalinister, mensjeviker, sekterister och andra bland fienderna till den proletära revolutionen. Att du aldrig sagt ett enda ord om egendomsförhållandena i de tre baltiska länder som nu är Stalins provinser. Din uraktlåtenhet att säga ett enda ord om växlingarna och motsägelserna i Cannons politik gentemot kriget, vilket visat sig i kommittéröster och artiklar i Appeal från polendagarna och framåt. Din tystnad, din så väldigt diplomatiska tystnad, om de specifika anklagelser som oppositionen riktat mot cannonklicken.
Vid själva kampens inledning gjorde du inte den minsta ansträngning att ta reda på vad oppositionens inställning innebar; du har vid varje stadium inte gjort någon ansträngning att verifiera en enda rapport som sänts dig av Cannon och hans anhängare. I dina dokument har du inte en gång försökt att på ett ärligt sätt presentera oppositionens inställning, utan ständigt givit en omsorgsfullt förvrängd beskrivning av denna inställning – i direkt motsats till oss, som alltid brukat den mest skrupulösa omsorg för att försöka att exakt visa vilken er inställning är (just därför att endast på detta sätt kan medlemmarna skolas på ett uppriktigt sätt). Du har likaledes i större skala förvrängt vad som händer i kriget. Du tillskriver mig en inställning till Ryssland, till marxistisk sociologi, till filosofi, som inte har den minsta likhet med den som jag i verkligheten har, och som du väl känner till. I ditt Öppna brev har du på ett betänkligt sätt förvrängt historien om relationerna mellan mensjevikerna och bolsjevikerna för att den ska stämma överens med din omedelbara polemiska målsättning.
Förvrängningarna föder en avkomma till sin egen avbild. I din artikel, ”En småborgerlig opposition ...,” upptäckte du ett icke-existerande inbördeskrig som pågick i Finland. Därefter, i senare artiklar, har du försökt ta dig ur den fördärvliga grop du grävt åt dig själv genom att förneka att du sagt vad du sagt, genom att ge det en annan innebörd än den som fanns i de klara orden i ditt första uttalande. Du uppfann ett ursprung i Kommunistpartiet för ”Aberngruppen”, och gjorde ingen ansträngning att uppge påhittet nu när det obestridligen vederlagts. Du skrev om oppositionens resolution om Finland, ”Exakt hur dessa tre ‘konkreta’ omständigheter (i Finland och Ryssland) kommer att ‘tas i beräkningen’, ger inte resolutionen den minsta antydan om ...”, när de följande raderna i resolutionen skisserar svaret på just detta problem.
Ditt försvar av en falsk doktrin driver dig bort från sanningen; ditt försvar av en byråkratisk klick tvingar dig att ta till en sådan klicks metoder. När i vår rörelses historia infördes ett mer skändligt, och mer ogrundat, förtal än i fotnoten till det brev undertecknat ”Rork” [90](om ”pressen”), där oppositionen så klart hopkopplas med ”stalinistisk influens”? Var återfinner man ett mer illojalt hån än det du riktar mot Abern (som ägnat hela sitt liv åt rörelsen) på grundval av ett yttrande som felaktigt tillskrivits honom genom cannonklickens skvaller.
Du syndar mycket svårare än du någonsin förstår, kamrat Trotskij. På ett billigt sätt grimaserar du två gånger åt Shachtman för att han försökt att ”leda revolutionen” från ”Bronx”. Här vädjar du inte blott och bart till en vanlig reaktionär provinsialism, riktad mot metropolen. Vet du vilken ytterligare innebörd ”Bronx” har i detta land, kamrat Trotskij? Vet du att det för nästan varje amerikan inte bara innebär någon från New York, utan en jude? Är du så naiv att du tror att vårt parti – ja, t.o.m. vårt parti – är heltigenom immunt mot påverkan av en sådan association? De vapen du nu använder har en förfärlig vana att baktända.
Oppositionen tillskriver du ett bruk av skvaller och skandalspridning. Detta är helt enkelt ännu en av dina ”härledningar” från din tomma teori: oppositionen är småborgerlig; småborgerliga individer går in för skvaller; därför skvallrar oppositionen. Nu vill jag inte låtsas att någondera sidan i en lång fraktionsstrid helt kan undvika ett visst mått av personskvaller; att skvallra tycks vara en tämligen allmänmänsklig egenskap. Men att slå fast att oppositionen använder skvaller som metod är helt enkelt falskt, liksom så mycket annat du säger utan tillstymmelse till bevis. Det är inte oppositionen, utan cannonklicken som använder skvaller som verktyg, är ett instrument i kampen, och dessutom, dess huvudinstrument. Den har sedan någon tid tillbaka, t.o.m. innan den nuvarande fraktions-kampen började, systematiskt fördärvat sina anhängares sinnen genom att sprida det nedrigaste personliga skvaller. Detta är idag dennas huvudsakliga aktie i omlopp.
Jag finner det ytterligt avslöjande att strukturen i ditt Öppna brev är draperad runt tre skvallergodbitar – alla naturligtvis overifierade – i vilka yttranden tillskrivs mig, Abern och Shachtman. Detta är symptomatiskt. Sanningen är att ditt öppna brev, trots dess pretentiösa teoretiserande och dess grandiosa retorik, i verkligheten bara är ett slags förhärligande, ett översofistikerat återgivande, av cannonklickens skandalösa skvaller. Avklädd sin brist på samband är detta vad som blir kvar av ditt Öppna brev: Shachtman är en clownaktig och ytlig bronxintellektuell; Abern är en slug och lömsk ränksmidare: Burnham en professor. Du tar itu med de ”dialektiska” variationerna på dessa teman. Cannons bihang tillhandahåller den saftiga fyllning som gör dem till så smakligt tilltugg till kvällskaffet.
Från vilken källa flödar detta ändlösa upprepande av ”akademisk”, ”skolbänk”, ”professor”, ”pedant”, ”demokratisk salong” ...? Detta har jag stött på förut, kamrat Trotskij, i politisk kamp; och utan undantag har det varit reaktionens bomärke.
Var vänlig och försök inte tala om för mig att t.o.m. skvallret från cannonklicken i en något förvrängd form representerar ett ”sunt” och ”progressivt” svar från den ”proletära basen”. Vi känner alltför väl upphovsmännen till detta skvaller, och hur de nästan kunde vara ”sunda proletärer”. Proletärerna gör rätt i, försäkrar jag dig, att misstro småborgare, däribland också många intellektuella och professorer. Detta är särskilt sant när det är fråga om personal, om organisatoriskt ledarskap. Men detta ändrar inte på minsta vis den reaktionära karaktären av att, som du, göra de lömska vädjandena till denna känsla till centralt fokus för din attack mot vår inställning, våra argument, vår politik. I den faktiska kampens faktiska sammanhang, har dessa vädjanden till antimetropoliska, anti-intellektuella fördomar, uteslutande reaktionära effekter; de underblåser efterbliven provinsialism, till en anti-teoretisk, t.o.m. anti-politisk snedvridning. Och dessa effekter kommer att kännas långt efter den nuvarande stridens avslutning. Ja, de kommer att plåga dig i månader och t.o.m. år, när den politiska upplösningen som redan kommit en bit på väg bland Cannons styrkor når sin mognad. Kanske t.o.m. du kan befinnas vara en intellektuell och en storstadsman, kamrat Trotskij.
En stor del av cannonklicken – speciellt dess artikulerade talesmän – har redan sjunkit djupt in i cynismen. De har inget perspektiv bortom sina röster. Denna stämning uttrycker sig i godtagandet av principen: ”Allt går an!”. De handlar i enlighet med denna princip. Lögner, förtal, skvaller, stämplingar, motsägelser, brutalitet, falsk indignation, retorik på- och avkopplad med en aktörs sprundtapp ... Allt går an! Jag iakttog med förfäran manifestationer vid t.ex. New York Citykongressen. Och de gör mer än korrumperar själva medlemmarna i Cannonklicken. Många kamrater kom till mig under New York City-kongressen och anmärkte att de ”sannerligen lärde sig en hel del om politik genom fraktionsstriden”; men tyvärr var den läxa som Cannon och Cochran och Lewitt och Gordon lärde dem läxan att ”allt går an”. Du har inte gjort någonting för att motverka denna läxa.
Du försöker avvärja all kritik av dina ”metoder” genom två knep: Du säger att alla som nämner metoder gör så därför att de förlorar på de politiska principernas fält. Du säger att var och en som opponerar sig gör så utifrån Guds ståndpunkt eller det kantska kategoriska imperativet eller ”den småborgerliga moralens eviga normer”. Detta är ibland, t.o.m. ofta, fallet. Men jag har inte för avsikt att förbli tyst angående de metoder du nu använder av rädsla för att bli kallad en småborgare. Mina moralnormer har varken hämtats från religion eller Kant, och vi har förkastat din nuvarande politiska hållning med argument och bevismaterial, med en slutgiltighet vars förtjänster jag inte förväntar mig att du ens försöker bestrida.
Ja, jag bedömer en politisk kamp moraliskt såväl som politiskt. Socialismen är ett moraliskt ideal, vilket tänkande människor väljer med avsikt, genom en moralisk handling. En kall och nykter vetenskaplig analys övertygar mig att detta ideal dikterar en ändamålsenlig moral som måste leda kampen för det, liksom vi säger att den vite mannen inte kan bli fri medan den Svarte mannen är förslavad, så kan en social ordning som grundas på sanning och frihet och lojalt samarbete inte erövras av dem som i sina relationer med andra grundar sina handlingsmetoder på lögner och illojalitet och förtal. Det är farligt att ha en falsk politisk hållning. Men den behöver inte bli fatal: ty politiken kan ändras, om en kritisk, demokratisk och lojal moral råder, när erfarenheten gör behovet av förändring klarare. Men det är förödande om själva handlingens källa förgiftas.
Du avslutar ditt brev i en underlig ton, kamrat Trotskij. ”Om”, säger du till mig, ”vi kan nå en överenskommelse med dig på grundval av dessa principer, då skall vi utan svårighet nå en riktig politik i förhållande till Polen, Finland och t.o.m Indien. På samma gång förpliktigar jag mig själv att hjälpa dig att föra en kamp mot vilken yttring av byråkratism och konservatism det vara månde ...” Mot bakgrund av händelserna under de senaste månaderna kommer du att inse varför ett sådant förpliktigande är av ringa betydelse för mig. Vad gäller överenskommelse om principer: Det finns bara ett sätt på vilket en sådan överenskommelse är möjlig för mig när jag är övertygad om att mina principer är felaktiga, och andras riktiga. Och jag är rädd att metaforerna – om de så uttalades av en Shakespeare – inte vore tillräckligt för att övertyga mig.
JAMES BURNHAM
1 februari. 1940
[81] Hardman: pseudonym för J.B. Salutsky. Han var vid tiden för första världskriget en av ledarna för vänstern inom Amerikas socialistiska parti. Salutsky anslöt sig till kommunistpartiet så snart det grundats och blev en av dess ledare. Han motsatte sig starkt sammanslagningen med trotskisterna (till vilken Burnham emellertid var positiv).
Jack Altman: en av ledarna för Socialistpartiets organisation i New York. Denna kämpade för att avlägsna den trotskistiska fraktionen från partiet. I denna fråga stred den mot Burnham.
Oehler (se not 60) nämns eftersom han var i opposition mot Burnham, som var för anslutningen till Socialistpartiet. Muste (se not 24) nämns också han av samma anledning.
Burnham hävdade att alla dessa använde sig av taktiken att presentera honom som professor och att Trotskij och Cannon hade imiterat dem.
[82] Se not 55.
[83] Joseph Zack: medlem av kommunistpartiet och expert på fackföreningsfrågor. Efter att ha uteslutits ur partiet närmade han sig för en kort period den trotskistiska rörelsen 1934. 1939 instämdes Zack och många andra av Dies-kommittén (se not 30) som vittne. SWP:s tidning The Militant anklagade i en ledare den 6 oktober Dieskommitténs motiv och funktion och attackerade också de förrädare till rörelsen som samarbetade med kommissionen. Bland dessa fanns Zacks namn. Zack svarade med ett indignerat brev till SWP:s veckotidning och frågade hur en revolutionär skulle förhålla sig till kommitténs stämning. Vad skulle redaktörerna för The Militant gjort om de blivit kallade?
Shachtman, som vid den tiden var chefredaktör för tidningen, publicerade Zacks brev den 20 oktober tillsammans med en ledare. Denna anklagade än en gång kommitténs mål men gjorde en klar distinktion mellan dem som samarbetade med den och de revolutionärer som stod fast vid sina ståndpunkter vid förhören. Ledaren ursäktade sig för Zack och erkände att han inte hade haft något annat val än att inställa sig inför kommittén, och att han hade intagit en hedersam hållning.
[84] The New Leader är en veckotidning, som formellt är socialdemokratisk, men som i sak ger uttryck för det demokratiska partiets åsikter. Den är antisovjetisk, tar ställning för utrikesdepartementet och kommer ännu ut i New York.
Charles Yale Harrison: intellektuell, som en gång stått till vänster. Han anslöt sig till Roosevelt vid tiden för New Deal. Under den tid han medarbetade i The New Leader, hävdade han att stalinismen och trotskismen i grunden är lika.
[85] Louis L. Ludlow var medlem av det demokratiska partiet och var staten Indianas delegat i representanthuset. I februari 1935 presenterade han en resolution, som syftade till att förändra författningen, så att Kongressen fråntogs sin makt att förklara krig utan att ha hållit en folkomröstning därom. Förslaget saboterades genom parlamentariska manipulationer, av hans politiska motståndares men det fick ett enormt folkligt stöd, allt medan hotet av ett andra världskrig ökade, och Roosevelt förberedde sig för att kasta in landet i kriget. Trotskij var för att man skulle ge Ludlows förslag ett kritiskt stöd.
[86] Ham and Eggs: Namnet på en rörelse som uppstod i Californien och som stred mot vissa aspekter av misären. Den 3 december 1938 lanserade pensionärsföreningen en liten veckotidning som hette National Ham and Eggs. Denna satte igång en rörelse som sade sig ha 250.000 anslutna. Den ville genom en folkomröstning förändra Kaliforniens konstitution så att den garanterade alla arbetslösa inom staten över 50 år en minimiinkomst på 30 dollar. Man hade kommit fram till denna summa genom att basera sig på konsumentpriserna och hyrorna i Los Angeles 1937. För att erhålla denna summa krävde man att det skulle räcka med att presentera en deklaration, där man under ed förklarade att man var över 50 år och att man var arbetslös. Förutom Ham and Eggs hade organisationen två andra slagord, Livet börjar vid 50 och Trettio dollar varje torsdag. Tidningen lades ner efter den 4 november 1939 efter det att en folkomröstning sagt nej till förslaget. Ham and Eggs-rörelsen var en av de många som vällde fram i slutet av den stora krisen under trettiotalet, då de arbetslösa organiserade sig allt bättre.
[87] Se not 55.
[88] UAW (United Automobile, Aircraft and Agricultural Implement Workers Union): bilarbetarnas fackförbund. Det var ett av de tyngsta inom CIO (Congress of Industrial Organisations). Det sönderslets i slutet av 1938 av häftiga fraktionsstrider vid två rivaliserande kongresser. En av kongresserna, den i Detroit, leddes av Holmer Martin, fackförbundets ordförande. Den andra hölls i Cleveland och organiserades av en koalition av olika åsiktsriktningar, från kommunisterna till socialdemokraterna. Den stöddes av personligheter som R.J. Thomas, Walter Reuther och Emil Mazey. Den trotskistiska gruppen inom UAW leddes av Bert Cochran och George Clarke och man hade beslutat följa denna taktik: man utgick från att båda fraktionerna förde en sekteristisk kamp och speciellt att de intog politiska ståndpunkter som föga gagnade arbetarnas klassintressen.
Det var därför nödvändigt att klart avskilja sig från de båda framförda politiska ståndpunkterna. Man skulle samtidigt utarbeta ett kampprogram för fackföreningen och samla alla de krafter som sade sig stödja detta.
Frågan om vilken kongress man skulle stödja skulle lämnas öppen, ty det berodde på preciserandet av en rad åsikter som ännu var oklara.
På grundval av denna linje skickade Clarke en artikel till SWP:s veckotidning. Burnham utnyttjade det faktum att Cannon, som utförde ett internationellt uppdrag, var frånvarande och använde sig av den politiska majoritet som tillfälligt uppstått. Utan att rådfråga de kamrater som var aktiva inom fackföreningsrörelsen, stjälpte politbyrån den linje som fackföreningsmännen förespråkade och beslutade att stödja Martins kongress. Burnham skrev en artikel om detta och publicerade den i partiets veckotidning.
De trotskistiska fackföreningsmedlemmarna inom bilsektorn protesterade häftigt, men utan att lyckas få Burnham att ändra ståndpunkt. Burnhams byråkratiska handlande diskuterades länge inom partiet. Han fick äta upp det, då han hade mage att anklaga Cannonfalangen för byråkratism.
Situationen blev ännu mer pinsam då Martin, medan det nummer av tidningen som innehöll Burnhams artikel distribuerades, vädjade att man skulle återvända till AFL (American Federation of Labour). Det var en fackförening som var mycket mer konservativ än CIO. Den trotskistiska falangen manade alltså sina anhängare att stödja Clevelandkongressen, medan SWP:s tidning utkom med en diametralt motsatt linje.
Det sätt på vilket Burnham här försöker presentera Cochrans och Clarkes linje är ett ömkligt försök att mildra sitt eget ansvar, genom att få oss att tro, att också de andra intog en felaktig ståndpunkt.
[89] YPSL (också kallad Tipsel): Young People Socialist League, den amerikanska trotskistiska rörelsens ungdomsorganisation. Vid den här tiden var den underställd Fjärde Internationalen.
[90] Troligtvis är det det postskriptum som fanns i det brev som skickades till SWP:s nationalkongress den 27 december 1929.