Originalets titel: A Letter to Sherman Stanley
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
22 oktober 1939
Käre kamrat Stanley:
Det är med ett visst dröjsmål som jag svarar på ditt brev från den 11 oktober.
1) Du säger att ”det inte kan finnas några allvarliga skiljaktigheter eller meningsmotsättningar” i den ryska frågan. Om det är på det viset, varför detta fruktansvärda ramaskri inom partiet mot nationalkommittén, dvs. dess majoritet? Du borde inte låta din egen uppfattning ersätta den hos medlemmarna i nationalkommitténs minoritet, vilka betraktade frågan som tillräckligt allvarlig och brännande för att väcka diskussion på krigets tröskel.
2) Jag kan inte hålla med dig om att mitt uttalande inte står i motsättning till kamrat M.S.’ Motsättningen gäller två fundamentala punkter:
a) SSSR:s klassmässiga beskaffenhet.
b) Försvaret av SSSR.
På den första frågan sätter kamrat M.S. ett frågetecken, vilket betyder att han bestrider det gamla beslutet och väntar med att fatta ett nytt beslut. Ett revolutionärt parti kan inte leva mellan två beslut, ett upphävt, det andra inte framlagt. I frågan om försvaret av SSSR, eller de nya ockuperade territorierna mot Hitlers (eller Storbritanniens) anfall, föreslår kamrat M.S. en revolution mot Stalin och Hitler. Denna abstrakta formel innebär ett förnekande av försvaret i en konkret situation. Jag försökte analysera denna fråga i en ny artikel som jag igår skickade med flyg till nationalkommittén.
3) Jag håller fullständigt med dig om att bara en seriös diskussion kan klargöra frågan, men jag tror inte att en samtidig röstning för majoritetens utlåtande och kamrat M.S.’ kan bidra till det nödvändiga klargörandet.
4) Du slår i ditt brev fast att det huvudsakliga problemet inte är den ryska frågan utan den ”inre regimen”.[11] Jag har ofta hört denna anklagelse sedan närapå första dagen för vår rörelse i USA. Formuleringarna varierade en smula, grupperingarna också, men ett antal kamrater stod alltid i opposition till ”regimen”. De var t.ex. emot inträdet i Socialistpartiet[12] (för att inte gå längre tillbaka i tiden). Det framkom emellertid omedelbart att inträdet inte var den ”huvudsakliga stridsfrågan” utan regimen. Nu upprepas samma formel än en gång i samband med den ryska frågan.
5) Jag tror för min del att passagen genom Socialistpartiet var en välgörande åtgärd för vårt partis utveckling och att ”regimen” (eller ledarskapet), vilken säkerställde denna passage, hade rätt gentemot oppositionen som vid den tiden representerade en stagnationstendens.
6) Nu, vid krigets början, uppstår en ny skarp opposition i den ryska frågan. Den gäller riktigheten av vårt program som arbetats fram genom otaliga dispyter, polemiker och diskussioner under de senaste tio åren. Våra beslut gäller naturligtvis inte i evighet. Om någon i en ledande position hyser tvivel och bara tvivel, är det hans plikt mot partiet att klargöra sig själv genom ytterligare studier eller genom diskussioner inom partiets ledande instanser, innan han för ut frågan till partiet – inte i form av genomarbetade nya beslut, utan i form av tvivel. Ur partistadgarns synvinkel har naturligtvis alla, även en medlem av den politiska kommittén, rätt att göra det, men jag tror inte att denna rättighet har brukats på det vederbörliga sätt som skulle bidragit till att förbättra partiregimen.
7) Jag har förut ofta hört anklagelser från kamrater mot nationalkommittén som helhet – dess brist på initiativ o.s.v. Jag är inget ombud för nationalkommittén, och jag är säker på att många saker har försummats som borde ha gjorts. Men närhelst jag yrkade på en konkretisering av anklagelserna, erfor jag ofta att otillfredsställelsen över deras egen lokala aktivitet, deras egen brist på initiativ, omvandlades till en anklagelse mot nationalkommittén, vilken antogs vara Allvetande, Allestädes närvarande, Allgod.
8) I föreliggande fall anklagas nationalkommittén för ”konservatism”. Jag anser att det är nationalkommitténs grundläggande plikt att försvara det gamla programbeslutet till dess att det ersatts av ett nytt. Jag anser att en sådan ”konservatism” dikteras av partiets självbevarelsedrift.
9) Kamrater som varit missnöjda med ”regimen” har därmed, enligt min mening, haft en felaktig politisk inställning i två av den senaste periodens allra viktigaste frågor. Regimen måste vara ett instrument för en riktig politik och inte en felaktig. När oriktigheten i deras politik alltmer uppenbaras, frestas deras förkämpar ofta att säga att inte denna speciella stridsfråga är avgörande utan regimen i allmänhet. Under Vänsteroppositionens och Fjärde Internationalens utveckling opponerade vi oss hundratals gånger mot sådana substitutioner. När Vereecken eller Sneevliet eller t.o.m. Moliniers[13] led nederlag på alla sina särskiljande frågor, förklarade de att det verkliga bekymret med Fjärde Internationalen inte är det eller det beslutet utan den dåliga regimen.
10) Jag vill inte sätta det minsta likhetstecken mellan den nuvarande oppositionens ledare i vårt amerikanska parti och dessa Vereeckens, Sneevliets osv.; jag vet mycket väl att oppositionens ledare är högt kvalificerade kamrater och jag hoppas uppriktigt att vi kommer att fortsätta att arbeta tillsammans i all vänskap. Men jag kan inte undgå att oroas över det faktum att några av dem upprepar samma misstag vid varje nytt steg i partiets utveckling med stöd från en grupp personliga anhängare. Jag tror att i den nuvarande diskussionen måste denna slags procedur analyseras och allvarligt fördömas av den allmänna opinionen i partiet, vilket nu har väldiga uppgifter att utföra.
Med bästa kamratliga hälsningar CRUX (Leo Trotskij)
P.S. – Med tanke på att jag i detta brev talar om nationalkommitténs majoritet och minoritet, särskilt om kamraterna bakom M.S.’ resolution, sänder jag en kopia av detta brev till kamraterna Cannon och Shachtman.
[11] Burnham-Shachtman-fraktionen attackerade nationalkommitténs majoritet genom att anklaga den för att ha infört byråkratisk konservatism. Se Trotskijs polemik i denna fråga längre fram. Minoritetens ståndpunkt om förhållandena inom SWP finns framförda i tillägget till The Struggle for a Proletarian Party (Cit, sid. 257 och följande.)
[12] I december 1935 bröt sig högerflygeln, som var minoritet, ut ur Förenta Staternas socialistparti. Efter denna händelse blev socialistpartiet ett intressant verksamhetsfält för de amerikanska trotskisterna, som sedan en tid ställt sig frågan hur de skulle kunna få något inflytande på en del av vänsterflygeln inom partiet. Trotskisterna hade vid den tiden gått tillsammans med American Workers Party, vars ledare var A. J. Muste (om Muste se not 24), och bildat Workers Party. Inom socialistpartiet fanns det många ungdomar och arbetare med mycket avancerade ståndpunkter, men då de saknade ledning lyckades de inte finna en klar politisk linje och bli medvetna om partiets opportunistiska karaktär.
För att ”fånga upp” denna flygel inom socialistpartiet och för att förhindra att den föll under stalinisternas inflytande, föreslog trotskisterna Workers Party att gå in i socialistpartiet och arbeta inom det som organiserad grupp. En kongress sammankallades inom Workers Party i mars 1936 för att diskutera denna fråga. Förslaget mottogs med stor majoritet. Muste och Abern förklarade sig vara emot beslutet. Socialistpartiets trotskistflygels aktivitet gynnades av en serie politiska händelser på det internationella planet (spanska inbördeskriget, Moskvaprocesserna och ökningen av de franska arbetarnas kamp) och på det nationella planet (den amerikanska fackföreningsrörelsens utveckling kring CIO). Dessa händelser och trotskisternas analyser och exakta politiska förslag stärkte deras ställning inom partiets basorganisationer. Trotskisternas aktivitet oroade mycket partiets ledning, och denna började attackera och utesluta dem. Trotskisterna, som under tiden vunnit över många ungdomar och många arbetare på sin sida, stod 1938 utanför socialistpartiet, och vid ett möte i Chicago i december bildade man Socialist Workers Party.
[13] George Vereecken: militant inom Belgiens kommunistiska parti från 1921 till 1928. Han var en av grundarna av vänsteroppositionen och Internationella kommunistiska förbundet i Belgien. Han var aktiv inom den internationella trotskistiska rörelsen från 1929 till 1939. Två gånger avlägsnade han sig från den belgiska och internationella trotskistiska rörelsen. Första gången 1934 därför att han inte gillade den taktik som föreslagits av Trotskij och som gick ut på att man skulle ”gå in” i socialistpartiet (den s.k. franska svängningen). 1936 gick han in i organisationen igen. Han lämnade den för andra gången 1938. Denna gång därför att han motsatte sig bildandet av Fjärde Internationalen och den kamp Trotskij förde mot POUM (Spanien) och RSAP (Holland).
Henri Sneevliet (1883-1942): militant holländsk socialist och fackföreningsman, som började sin politiska aktivitet vid 17 års ålder. Han verkade i flera år i Indonesien och utvisades ur landet 1919. Han var medlem av Hollands kommunistiska parti. Vid Kommunistiska Internationalens andra kongress var han sekreterare för kolonialkommittén Där representerade han Indonesiens kommunistiska parti, som han varit med om att grunda. För Internationalens räkning arbetade han i Kina (under pseudonymen Maring). 1927 bröt han med kommunistpartiet, blev ledare för en fackförening (NSA) och bildade ett nytt parti (RSAP) 1939. 1933 fängslades han och anklagades för att ha stött krigsfartyget Zeven Provinciens myteri. Samma år proklamerade Trotskij bildandet av Fjärde Internationalen och han närmade sig då åter den trotskistiska rörelsen. 1936 bröt han med trotskisterna för att stödja POUM:s politik under spanska inbördeskriget. Under kriget arresterades han av Gestapo. Den 13 april 1942 avrättades han tillsammans med sju andra kamrater. ”Vi är stolta över att vara de första i Holland som döms för Internationalens sak och för att dö för dess idéer” sade han innan avrättningen. Han bad att bli skjuten sist, och han vägrade ta på sig ögonbindel.
Roland Molinier: medlem av Frankrikes kommunistiska parti. Han bidrog till grundandet av den trotskistiska tidningen La Vérité 1929. Fram till krigsutbrottet var han en av ledarna för den franska trotskistiska rörelsen. Då han inte var överens om dess politik och organisation bröt han med den.