Originalets titel: A Letter to Max Shachtman
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
Käre kamrat Shachtman:
Jag mottog den avskrift av ditt tal från den 15 oktober[15] som du skickade mig, och jag läste det naturligtvis med all vederbörlig uppmärksamhet. Jag fann en hel del utmärkta idéer och formuleringar som tycktes mig helt överensstämma med vår allmänna position, som den uttrycks i Fjärde Internationalens grundläggande dokument. Men det jag inte kunde finna var en förklaring av ditt utfall mot vår förutvarande position som ”otillräcklig, inadekvat och föråldrad.”
Du säger att ”Det som förändrar situationen är att händelsernas konkretion avviker från våra teoretiska hypoteser och förutsägelser.” (sid. 17) Men olyckligtvis talar du mycket abstrakt om händelsernas ”konkretion”, så jag kan inte se i vilken mening de förändrar situationen och vilka konsekvenserna blir av dessa förändringar för vår politik. Du nämner några exempel från det förflutna. Följaktligen ”såg vi och förutspådde”, enligt dig, Tredje Internationalens degeneration (sid 18); men först efter Hitlers seger farm vi det nödvändigt att tillkännage Fjärde Internationalen. Detta exempel är oprecist formulerat. Vi förutspådde inte bara Tredje Internationalens degeneration utan också möjligheten av dess regeneration. Först den tyska erfarenheten 1929-33 övertygade oss om att Komintern var dömd och att ingenting kunde väcka den till liv. Men därefter lade vi i grund om vår politik: mot Tredje Internationalen satte vi Fjärde Internationalen.
Men vi drog inte samma slutsatser angående sovjetstaten. Varför? Tredje Internationalen var ett parti, ett urval människor på grundval av idéer och metoder. Detta urval ställde sig i en sådan fundamental motsättning till marxismen att vi tvingades uppge allt hopp om att återuppliva det. Men sovjetstaten är inte bara ett ideologiskt urval, den är ett komplex av sociala inrättningar som fortsätter att bestå, trots att byråkratins idéer nu nästan är direkt motsatta oktoberrevolutionens idéer. Det är anledningen till att vi inte förnekade möjligheten av att pånyttföda sovjetstaten genom en politisk revolution. Anser du nu att vi måste ändra denna attityd? Om inte, och jag är säker på att du inte föreslår det, vad består den grundläggande förändring i som händelsernas konkretion skapat?
I samband härmed citerar du parollen om det självständiga Sovjetukraina, vilket jag med tillfredställelse ser att du accepterar. Men du tillägger: ”Som jag fattat vår grundinställning innebar den alltid att motsätta sig separatistiska tendenser i Den Förenade Sovjetrepubliken.” (sid. 19) Med anledning av detta finner du en fundamental ”förändring av politiken”. Men 1) Parollen om ett självständigt Sovjetukraina ställdes före Hitler-Stalinpakten. 2) Denna paroll är bara en tillämpning på den nationella frågans område av vår allmänna paroll om det revolutionära störtandet av byråkratin. Med samma rätt kunde du säga: ”Som jag fattat vår grundinställning innebar den alltid att motsätta sig varje upprorisk handling mot sovjetregeringen.” Naturligtvis, men vi ändrade denna grundinställning för många år sedan. Jag förstår inte riktigt vilken ny ändring du nu föreslår i samband med detta.
Du anför Röda Arméns inmarsch i Polen och Georgien 1920, och du fortsätter: ”Om det nu inte är något nytt i situationen, varför välkomnar då inte majoriteten Röda Arméns framryckning i Polen, i de baltiska staterna, i Finland ...” (sid. ??) I denna avgörande del av ditt tal fastslår du att något är ”nytt i situationen” mellan 1920 och 1939. Naturligtvis! Det nya i situationen är Tredje Internationalens bankrutt, sovjetstatens degeneration, Vänsteroppositionens utveckling och skapandet av Fjärde internationalen. Denna ”händelsernas konkretion” uppträdde just mellan 1920 och 1939. Och dessa händelser är en tillräcklig förklaring till varför vi radikalt har ändrat vår inställning till Kremls politik, dess militära politik inbegripet.
Det förefaller mig som om du glömmer att vi 1920 inte bara stödde Röda Arméns dåd utan också GPU:s. Utifrån vår uppfattning av staten ser vi ingen principiell skillnad mellan Röda Armén och GPU. De är i sin aktivitet inte bara intimt sammankopplade utan också insnärjda i varandra. Vi kan säga att vi 1918 och åren därefter välkomnade Tjekan i dess kamp mot ryska kontrarevolutionärer och imperialistspioner, men när GPU 1927 började arrestera, förvisa och skjuta gamla bolsjeviker, ändrade vi vår uppfattning om denna institution. Denna konkreta förändring uppträdde minst 11 år före den tysk-sovjetiska pakten. Det är av den anledningen jag blir en smula förvånad över att du sarkastiskt talar om ”vägran t.o.m. (!) från majoriteten att hysa samma inställning idag som vi alla hyste 1920...” (sid. 20) Vi började ändra denna inställning 1923. Vi fortskred stegvis i mer eller mindre överensstämmelse med den objektiva utvecklingen. Den avgörande fasen i denna revolution var för oss 1933-34. Om vi inte förmår se just vilka fundamentala ändringar i vår politik som du föreslår, betyder det inte att vi behöver gå tillbaka till 1920!
Du insisterar speciellt på nödvändigheten av att överge parollen om det villkorslösa försvaret av SSSR, varpå du tolkar denna paroll i det förflutna som vårt villkorslösa stöd av varje diplomatisk och militär aktion från Kremls sida; dvs. av Stalins politik. Nej, min käre Shachtman, denna framställning svarar inte mot ”händelsernas konkretion”. Vi proklamerade redan 1927 i centralkommittén: ”för det socialistiska fäderneslandet? Ja! För den stalinistiska kursen? Nej!” (The Stalin School of Falsification, sid 177[16]). Du tycks därefter glömma de s.k. ”teserna om Clemenceau”, vilka innebar att i intresset av ett verkligt försvar av SSSR, kan det proletära avantgardet bli tvunget att eliminera stalinregimen och ersätta den med sin egen. Detta proklamerades 1927[17]! Fem år senare förklarade vi för arbetarna att detta regeringsbyte endast kan genomföras av en politisk revolution. Vi åtskiljde därmed i grund försvaret av SSSR som arbetarstat från byråkratins försvar av SSSR. Varpå du tolkar vår gångna politik som ett villkorslöst stöd av Stalins diplomatiska och militära aktiviteter! Tillåt mig säga att detta är en horribel förvanskning av hela vår position, inte bara sedan skapandet av Fjärde internationalen utan sedan själva Vänsteroppositionens begynnelse.
Villkorslöst försvar av SSSR innebär nämligen att vår politik inte bestäms av kremlbyråkratins dåd, manövrer eller brott, utan endast av vår uppfattning om sovjetstatens och världsrevolutionens intressen.
Mot slutet av ditt tal anför du Trotskijs formel om nödvändigheten av att försvaret av den nationaliserade egendomen i SSSR underordnas världsrevolutionens intressen, och du fortsätter: ”Som jag förstått vår tidigare inställning, förnekade vi våldsamt varje möjlig konflikt mellan de två .... Jag förstod aldrig vår tidigare inställning som att vi skulle underordna den ena den andra. Om jag förstår engelska rätt, implicerar termen antingen att det föreligger en konflikt mellan de två eller möjligheten av en sådan konflikt.” (sid. 37) Och från detta härrör du omöjligheten av att behålla parollen om villkorslöst försvar av Sovjetunionen.
Detta argument baseras på minst två missförstånd. Hur och varför skulle intresset att bevara den nationaliserade egendomen stå i konflikt med världsrevolutionens intressen? Du drar underförstått slutsatsen att Kremls (inte vår) försvarspolitik kan råka i konflikt med världsrevolutionens intressen. Naturligtvis! Vid varje steg! I alla avseenden! Vår försvarspolitik betingas emellertid inte av Kremls politik. Detta är det första missförståndet. Men, frågar du, om det inte föreligger någon konflikt, varför är det så nödvändigt med en underordning? Här föreligger det andra missförståndet. Vi måste underordna försvaret av SSSR världsrevolutionen liksom vi underordnar en del en helhet. År 1918 i polemiken mot Bucharin, som insisterade på ett revolutionärt krig mot Tyskland, svarade Lenin i stort sett: ”Om det skulle bli revolution i Tyskland nu, då skulle det vara vår plikt att gå i krig, även om vi riskerar att förlora det. Tysklands revolution är viktigare än vår, och om det vore nödvändigt så skulle vi offra sovjetmakten i Ryssland (för en tid) för att medverka till att den upprättas i Tyskland.” Ert strejk i Chicago vid denna tidpunkt skulle vara oförnuftig i och för sig, men om det gäller att understödja en generalstrejk på det nationella planet, borde arbetarna i Chicago underordna sina intressen klassens intressen och mana till strejk. Om SSSR dras in i kriget på Tysklands sida, skulle den tyska revolutionen säkert kunna hota det omedelbara intresset att försvara SSSR. Borde vi ge de tyska arbetarna rådet att inte handla? Komintern skulle med säkerhet ge dem ett sådant råd, men inte vi. Vi kommer att säga: ”Vi måste underordna intresset av Sovjetunionens försvar världsrevolutionens intressen.”
Det förefaller mig som om några av dina egna argument besvarats i Trotskijs senaste artikel, ”Igen och återigen om SSSR:s natur”, som skrevs innan jag mottog avskriften av ditt tal.
Ni har hundratals och åter hundratals nya medlemmar som inte haft del av vår gemensamma erfarenhet. Jag fruktar att din framställning kan förleda dem till misstaget att tro, att vi var för ett villkorslöst stöd till Kreml, åtminstone på det internationella planet, att vi inte förutsåg en sådan möjlighet som Stalin-Hitler-samarbetet, att vi togs på sängen av händelserna, och att vi i grund måste ändra vår inställning. Detta är inte sant! Och oberoende av alla andra frågor som du diskuterar eller berör i ditt tal (ledarskap, konservatism, partiregim osv.) måste vi, enligt min mening, återigen gå igenom vår inställning i den ryska frågan med all nödvändig noggrannhet med tanke på den amerikanska sektionen såväl som på Fjärde Internationalen som helhet.
Den verkliga faran för stunden är inte det ”villkorslösa” försvaret av det som är värt att försvara, utan direkt eller indirekt hjälp åt den politiska strömning som till demokratiernas gagn försöker identifiera SSSR med de fascistiska staterna, eller till den besläktade strömning som drar alla tendenser över samma kam för att förlika bolsjevism eller marxism med stalinism. Vi är det enda parti som verkligen förutspådde händelserna, naturligtvis inte i deras empiriska konkretion, utan till deras allmänna tendens. Vår styrka består i det faktum att vi inte behöver ändra vår inriktning när kriget börjar. Och jag finner det mycket bedrägligt att några av våra kamrater, drivna av fraktionsstriden för en ”bra regim”, vilken de, så vitt jag vet, aldrig definierat, fortfar att skrika: ”Vi togs på sängen! Vår inriktning visade sig vara felaktig! Vi måste åstadkomma en ny linje! O.s.v.” Detta syns mig vara fullkomligt oriktigt och farligt.
Med varmaste kamratliga hälsningar LUND (Leo Trotskij)
Kopior till J.P. Cannon
P.S. – Formuleringarna i detta brev är långt ifrån perfekta, eftersom det inte är en genomarbetad artikel, utan bara ett brev som dikterats av mig på engelska och rättats av min medarbetare under diktamen.
[15] Detta tal hölls vid ett medlemsmöte i New Yorksektionen av Socialist Workers Party. Det finns återgivet i Internal Bulletin, Vol 11, No 3, utgiven den 14 november 1939.
[16] Första upplagan av Trotskijs The Stalin School of Falsification, Pioneer Publishers New York utkom 1937. Den andra upplagan utkom 1962. [svensk översättning: Stalins förfalskarskola ]
[17] För en mer detaljerad utläggning av Trotskijs Clemenceau-deklaration se Den avväpnade profeten av Isaac Deutscher, kap. 5. Rene Coeckelberghs Partisanförlag.