Originalets titel: Three Letters to Farrell Dobbs
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren
Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".
4 mars, 1940
Käre kamrat Dobbs,
Det är naturligtvis svårt för mig att härifrån följa oppositionens feberaktigt politiska evolution. Men jag håller med om att de mer och mer ger intryck av ett folk som skyndar sig att bränna alla broar bakom sig. Burnhams artikel ”Vetenskap och stil” är i och för sig inte oväntad. Men det stilla accepterandet av artikeln från Shachtmans, Aberns och de andras sida är ett mycket sorgligt symptom, inte bara ur teoretisk och politisk synvinkel, utan också på det sätt deras verkliga idéer angår partiets enighet.
Så vitt jag kan bedöma härifrån, så önskar de en splittring i enighetens namn. Shachtman finner, eller rättare, uppfinner ”tidigare fall i historien”. Inom bolsjevikpartiet hade oppositionen sina egna offentliga tidningar, etc. Han glömmer bara att partiet vid den tiden hade hundratusentals medlemmar, att diskussionen hade till uppgift att nå dessa hundratusenden och övertyga dem. Under sådana förhållanden var det inte lätt att begränsa diskussionen till de inre cirklarna. å andra sidan dämpades faran av att partiets och oppositionens tidningar existerade sida vid sida av det faktum, att det slutliga beslutet vilade på hundratusentals arbetare och inte på två små grupper. Det amerikanska partiet har bara ett jämförelsevis litet antal medlemmar, diskussionen var och är mer än ymnig. Demarkationslinjerna tycks vara tillräckligt fasta, åtminstone för den nästa perioden. Om oppositionen får en egen offentlig tidning eller tidskrift så blir de under sådana förhållanden inget medel att övertyga partiet med utan att överklaga partiet inför världen utanför.
Homogeniteten och sammanhållningen i en revolutionär propagandaorganisation som SWP måste vara ojämförligt mycket större än i ett massparti. Jag är överens med dig om att Fjärde Internationalen under sådana förhållanden inte bör och kan tillåta en rent fiktiv enighet under vars täckmantel två fristående organisationer vänder sig till världen utanför med olika teorier, olika program, olika paroller och olika organisationsprinciper. Under dessa förhållanden vore en öppen splittring tusen gånger mer att föredra framför en sådan skenhelig enighet.
Oppositionen hänvisar också till det faktum att vi under vissa perioder hade två parallella grupper i samma land. Men sådana abnorma situationer tilläts temporärt bara i två fall: När den politiska fysionomin hos båda grupper eller en av dem inte var tillräckligt klar och Fjärde Internationalen behövde tid för att ta ställning i frågan; eller att en samtidig existens av två grupper tilläts om det fanns en mycket skarp men begränsad konkret oenighet (inträde i PSOP[68], etc.). Situationen i Förenta Staterna är helt annorlunda. Vi hade ett enhetligt parti med en verklig tradition, vi har nu två organisationer varav en, tack vare sin sociala sammansättning och trycket utifrån, under en tid av några månader råkade i en oförsonlig konflikt med vår teori, vårt program, vår politik, våra organisationsmetoder.
Om de är överens om att arbeta med er på grundval av demokratisk centralism, kan ni hoppas att övertyga och vinna över de bästa elementen genom en gemensam praktik. (De har samma rätt att hoppas övertyga er.) Men som självständig organisation med sin egen publikation kan de bara utvecklas i Burnhams riktning. I detta fall kan Fjärde Internationalen, enligt min mening, inte ha det minsta intresse av att försäkra dem sitt beskydd, dvs. att inför arbetarna camouflera deras oundvikliga degeneration. Tvärtom, det skulle i detta fall ligga i Fjärde Internationalens intresse att tvinga oppositionen att skaffa sina erfarenheter helt oberoende av oss, inte bara utan vår fanas skydd, utan tvärtom med den skarpaste varning med vilken vi öppet vänder oss till massorna.
Detta är varför kongressen inte bara har rätten utan också plikten att formulera ett skarpt och klart alternativ: Antingen en äkta enighet utifrån den demokratiska centralismens princip (med verkliga och omfattande garantier för minoriteten inom partiet) eller en öppen, klar och demonstrativ brytning inför arbetarklassens forum.[69]
Med bästa hälsningar.
W. RORK (Leo Trotskij)
P. S. Jag fick just Clevelandresolutionen om partienigheten. Mitt intryck: Inom minoritetens djupare led önskar man ingen splittring. Ledarna intresserar sig inte för politisk utan av rent journalistisk aktivitet. Ledarna framlade en resolution om partisplittring i namn av en resolution om partienighet i syfte att dra in sina anhängare i en splittring. Resolutionen säger: ”Bolsjevikpartiets minoriteter (hade) både innan och under första världskriget” sina egna offentliga politiska tidskrifter. Vilka minoriteter? När då? Vilka tidskrifter? Ledarna förleder sina anhängare till en villfarelse för att camouflera sina egna splittringsavsikter.
Alla förhoppningar hos minoritetsledarna grundas på deras litterära kapaciteter. De försäkrar varandra att deras tidning med säkerhet skulle överträffa majoritetens. Detta var alltid de ryska mensjevikernas förhoppning, vilka som småborgerlig fraktion hade fler intellektuella och duktiga journalister. Men deras förhoppningar var fåfänga. Det räcker inte med en vass penna för att skapa ett revolutionärt parti: en stenhård teoretisk grund är nödvändig, ett vetenskapligt program, konsekvens i politiskt tänkande och fasta organisationsprinciper.
Oppositionen har som opposition ingenting av allt detta; den är motsatsen till allt detta. Det är därför jag är helt ense med dig: Om de önskar lägga fram Burnhams teorier, Shachtmans politik och Aberns organisationsmetoder inför den yttre allmänna opinionen, borde de göra det i sitt eget namn utan något ansvar från partiets eller Fjärde Internationalens sida.
W.R.
4 april, 1940 Käre kamrat Dobbs,
När du får detta brev så har kongressen redan inletts och du har troligtvis en klar uppfattning om huruvida splittringen är oundviklig. I så fall skulle Abernfrågan förlora sitt intresse. Men för den händelse minoriteten gör en reträtt, tillåter jag mig att yrka på mina tidigare förslag. Nödvändigheten att bevara diskussions- och beslutssekretessen inom nationalkommittén är ett mycket viktigt intresse att bevaka men inte det enda och i den nuvarande situationen inte det viktigaste. Omkring fyrtio procent av partimedlemmarna tror att Abern är den bäste organisatören. Om de kvarstår inom partiet kan ni inte hjälpa att Abern ges chansen att visa sin överlägsenhet i organisatoriska frågor eller att kompromettera sig själv. Under den nya nationalkommitténs första sammanträde borde det första beslutet tillkännage att ingen har rätt att avslöja de inre tilldragelserna inom nationalkommittén utom kommittén som helhet eller dess officiella institutioner (den politiska kommittén eller sekretariatet). Sekretariatet kunde i sin tur konkretisera sekretessbestämmelserna. Om trots allt en läcka uppstår, borde en officiell undersökning göras och om Abern skulle befinnas skyldig, borde han ges en offentlig varning; i händelse av ytterligare försyndelser borde han uteslutas ur sekretariatet. En sådan procedur, trots dess temporära nackdelar, är i det långa loppet så mycket mer att föredra än att ställa Abern, New York-organisatören, utanför sekretariatet; dvs., utanför sekretariatets reella kontroll.
Jag förstår mycket väl att du är nöjd med det nuvarande sekretariatet. I händelse av splittring är det antagligen det bästa sekretariat man kan tänka sig. Men om enheten bevaras, kan ni inte ha ett sekretariat som är sammansatt av enbart majoritetsrepresentanter. Ni borde om möjligt ha ett sekretariat t.o.m. med fem medlemmar – tre majoritetsmän och två minoritetsmän.
Om oppositionen tvekar, vore det bäst att låta dem på ett informellt sätt veta: Vi är beredda att behålla Shachtman som medlem inte bara av den politiska kommittén utan också av vår redaktionsstab; vi är även beredda att inräkna Abern i sekretariatet; vi är villiga att överväga andra kombinationer av samma slag; den enda sak vi inte kan acceptera är minoritetens omvandling till en självständig politisk faktor.
– – –
Jag fick ett brev av Lebrun[70] om IEK. Ett märkvärdigt folk! De tror att nu, under kapitalismens dödskamp, under krigets och den kommande illegalitetens betingelser, borde den bolsjevikiska centralismen ställas åt sidan till förmån för obegränsad demokrati. Allt är upp- och nedvänt! Men deras demokrati har en rent individuell betydelse: Låt mig göra som jag behagar. Lebrun och Johnson[71] valdes till IEK på grundval av vissa principer och som representanter för vissa organisationer. Båda ställde principerna åt sidan och ignorerade fullständigt sina egna organisationer. Dessa ”demokrater” agerade fullständigt som bohemiska löshästar. Skulle vi få möjlighet att sammankalla en internationell kongress, skulle de med säkerhet avfärdas med de allvarligaste förebråelser. Det tvivlar de inte själva på. På samma gång betraktar de sig själva som orubbliga senatorer – i demokratins namn!
Som fransmännen säger, vi måste vidta krigstidsåtgärder under krig. Detta innebär att vi måste anpassa Fjärde Internationalens ledande instans till de reella styrkeförhållandena i våra sektioner. Det finns mer av demokrati i detta än i de orubbliga senatorernas anspråk.
Om denna fråga kommer upp till diskussion, kan du citera dessa rader som mitt svar på Lebruns dokument.
W. RORK (Leo Trotskij)
Coyoacán, D.F.
16 april, 1940
Käre kamrat Dobbs,
Vi mottog också dina och Joes meddelanden om kongressen. Så vitt vi kan bedöma härifrån, gjorde ni allt ni kunde för att bevara partiets enhet. Om minoriteten under dessa förhållanden icke desto mindre skapar en splittring, så visar det bara inför varje arbetare hur långt de befinner sig ifrån bolsjevismens principer och hur fientliga de är mot partiets proletära majoritet. Vad det gäller detaljerna i era beslut, kommer vi att göra en mer konkret bedömning när vi har mer information.
– – –
Jag tillåter mig att fästa din uppmärksamhet på en annan artikel, nämligen den av Gerland mot Burnham angående symbollogik, Bertrand Russells och de andras logik. Artikeln är mycket skarp och för den händelse oppositionen kvarstår inom partiet och Burnham inom redaktionen för NEW INTERNATIONAL, borde artikeln om möjligt skrivas om utifrån en större ”kamratlighet” i uttryckssättet. Men framställningen av symbollogiken är mycket seriös och bra och tycks mig mycket nyttig, speciellt för de amerikanska läsarna.
Kamrat Weber ägnade också en betydande del åt samma ämne i sin senaste artikel. Min uppfattning är att han borde utarbeta denna del i form av en fristående artikel för NEW INTERNATIONAL. Vi borde nu systematiskt och seriöst fortsätta vår teoretiska kampanj för den dialektiska materialismen.
Jims pamflett[72] är utmärkt. Den är skriven av en verklig arbetarledare. Om diskussionen så bara producerat detta dokument, vore den ändå rättfärdigad.
Med kamratliga hälsningar till er alla.
W. RORK (Leo Trotskij)
Coyoacán, D.F.
[68] Det är Parti Socialiste Ouvrier et Paysan som grundats av Marcel Pivert.
[69] Den Internationella exekutivkommittén skulle för länge sedan ha framlagt ett sådant alternativ, men olyckligtvis existerar inte kommittén.
[70] Lebrun var medlem av den brasilianska sektionen av Fjärde Internationalen. Han var invald i den internationella exekutivkommittén. 1928 anslöt han sig till vänsteroppositionen. Han befann sig då i Frankrike och han stannade där ända tills han 1938 flyttade till Förenta staterna. Den 23 mars 1940 skickade han ett brev till Trotskij och hänvisade till vad Trotskij hade sagt i sitt brev till Farrel Dobbs den 4 maj (se sid xxx): ”tyvärr fungerar inte exekutivkommittén”. Lebrun anklagade de amerikanska kamraterna och ansåg att de var ansvariga för att exekutivkommittén inte fungerade.
[71] J.R. Johnson: Mycket duktig svart intellektuell. Han har skrivit många intressanta uppsatser om negerfrågan i Förenta staterna. I april 1939 begav han sig till Coyoacán för att delta i en fördjupad diskussion med Trotskij om programmet för de amerikanska negrernas kamp. 1939 anslöt han sig till Burnhams och Shachtmans fraktion. Han deltog i splittringen och grundandet av Workers Party. Där utvecklade han sina ståndpunkter och hävdade till slut, att Sovjetunionen inte längre var en arbetarstat. Då han förstod att Workers Partys ståndpunkter var bakåtsträvande, organiserade han och en annan kamrat, Forrest, en fraktionsgrupp. De bröt med Shachtman och återvände till SWP. Under ett flertal år försökte han vinna SWP för sin ståndpunkt om Sovjetunionens sociala natur. Men då han märkte att hans ansträngningar var förgäves, lämnade han och hans grupp ånyo partiet. Då de stod utanför SWP separerade Johnson och Forrest och deras grupp upplöstes.
[72] Det är Cannons broschyr Kampen för ett arbetarparti, som gavs ut i polemik mot oppositionen. Broschyren har utgivits som bok med samma titel av Bokförlaget Röda Rummet.