Originalets titel: Who Is Guilty of Starting the Second World War?
Översättning: Björn Erik Rosin
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Igår talade jag om det omedelbara ansvaret för kriget. Hitler startade blodiga operationer, Stalin hjälpte Hitler att starta. Denna gång framstår det omedelbara, så att säga juridiska, ansvaret för påbörjade militära aktiviteter som viktigare än i det förra kriget. Frågan om ansvar spelar, som bekant, en viktig roll i den internationella propagandan från båda de krigförande lägren. Alla stater som deltar i kriget försöker skjuta över skulden på fienden.
Ur historisk och politisk synvinkel är emellertid detta juridiska (eller diplomatiska) kriterium något helt underordnat. Det finns progressiva, rättfärdiga krig och det finns reaktionära, orättfärdiga krig, oavsett vem som var först med att ”starta” dem. Ur vetenskaplig, historisk synvinkel utgörs progressiva, rättfärdiga krig av dem som bidrar till befrielse av förtryckta klasser eller förtryckta nationer och därigenom driver mänsklighetens kultur framåt. Reaktionära krig, däremot, är sådana som bidrar till att slå vakt om en föråldrad samhällsordning, som bidrar till att förslava arbetarklassen och efterblivna eller svaga nationer. Det avgörande blir därför inte frågan om vem som ”startade” först, vem som framstod som ”angripare”, utan vilken klass som för kriget och i vilka historiska syften. Om den förtryckta klassen eller en förtryckt nation framstår som ”angripare” för att uppnå befrielse kommer vi alltid att välkomna den sortens angrepp.
Diplomatiskt manövrerande, jonglerande med formeln demokrati mot fascism och spetsfundigheter om ansvarsfrågan får inte leda till att vi glömmer att kampen förs mellan imperialistiska slavägare i olika läger för en ny uppdelning av världen. I enlighet med sina mål och metoder är detta krig en direkt förlängning av det tidigare världskriget, med den skillnaden att den kapitalistiska ekonomin är så mycket mer rutten och att metoderna för förstörelse och utrotning är så mycket förfärligare.
Följaktligen finner jag inte minsta orsak att ändra de principer i förhållande till kriget, som utarbetades mellan 1914 och 1917 av de bästa representanterna för arbetarrörelsen under Lenins ledning. Det pågående kriget är av reaktionär karaktär från båda sidor. Oavsett vilken sida som segrar kommer mänskligheten att drabbas.
Uppgiften för de genuina representanterna för arbetarklassen och förtryckta nationer handlar inte om att stödja ett imperialistiskt läger mot ett annat, utan om att få de arbetande massorna i alla länder att inse den reaktionära innebörden av det pågående kriget, att skapa ett eget program – en socialistisk världsfederation av nationer – och inrikta sig på att ersätta rövarregimerna med en regim av allmänt samarbete.
Detta är Fjärde internationalens program. Det framstår som utopiskt för de så kallade realisterna, som inte förstår den historiska utvecklingens logik. Fjärde internationalen utgörs nu bara av en liten minoritet. Men även Lenins parti utgjorde bara en obetydlig minoritet i början av förra kriget och möttes inte av något annat än hån från lättviktiga frasmakare. Kriget är en hård skola. I dess eld kommer slavarnas gamla fördomar och sedvänjor att förbrännas! Nationerna kommer att komma ut ur detta krig helt annorlunda än de trädde in i det och kommer att återuppbygga vår planet i enlighet med förnuftets lagar.
Coyoacán, D.F.