Originalets titel: The German-Soviet Alliance
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Många har frågat mig varför jag inte har uttalat mig om den tysk-sovjetiska pakten och dess följder tidigare. Jag blev förhindrad av tillfälliga personliga orsaker (sjukdom och avresa från Mexico City till en by). Dessutom tyckte jag att händelserna var så uppenbara att de inte behövde kommenteras. Men det visade sig vara fel: det finns fortfarande folk i olika länder – förvisso ett minskande antal – som är modiga nog att framställa Kremls förräderi som en politisk dygd. Enligt dessa herrar har Stalin och Hitler gemensamma mål som de försöker uppnå med hjälp av hemlig diplomati... i fredens och demokratins intresse. Är inte detta argument motbjudande pajasfasoner?
Ända sedan 1933 har jag i världspressen visat och bevisat att Stalin eftersträvar samförstånd med Hitler. I synnerhet bevisade jag denna förutsägelse i mina uttalanden inför Dewey-kommissionen i Coyoacán i april 1937.[1] Nu försöker cynikerna som står i Kremls tjänst framställa det som om deras program - ”allians mellan demokratierna” och ”kollektiv säkerhet” - har blivit bekräftat. Samtidigt var min prognos felaktig: de påstår att jag förutsade att Hitler och Stalin skulle sluta en aggressiv militärpakt, men de slöt bara en pacifistisk, humanitär ömsesidig nonaggressionspakt[2] (det är ju välbekant att Hitler är vegetarian). Är det inte bara alltför uppenbart varför Hitler inledde angreppet på Polen omedelbart efter att Ribbentrop och Molotov hade omfamnat varandra? Vissa av Kremls mindre intelligenta försvarare kom helt oväntat (de kände inte till det innan) ihåg att Polen är en ”halvfascistisk” stat. Under Stalins välgörande inflytande verkar det alltså som om Hitler inledde ett krig mot ”halvfascismen”.
Eller kanske Hitler bara utnyttjade Stalins barnsliga förtroende? Om så var fallet, kunde Stalin genast ha skingrat villfarelserna. Men i själva verket ratificerade Högsta sovjet genast pakten, i samma ögonblick som de tyska trupperna gick över den polska gränsen. Stalin visste mycket väl vad han gjorde.
För att angripa Polen och kriga mot Storbritannien och Frankrike behövde Hitler Sovjetunionens ”vänskapliga” neutralitet, plus sovjetiska råvaror. Den politiska och handelspolitiska pakten gav honom båda.
Under ett möte i Högsta sovjet lovordade Molotov fördelarna med en handelsförbindelse med Tyskland. Det är inget förvånande i det. Tyskland behöver råvaror till varje pris. När man för krig bryr man sig inte om omkostnaderna. Ockrare, spekulanter och marodörer frodas under krig. Kreml tillhandahöll olja till det italienska fälttåget mot Etiopien. I Spanien tog Kreml dubbla priset för de dåliga vapen de levererade. Nu förväntar sig Kreml att få ett bra pris från Hitler för sovjetiska råvaror. Inte ens här skäms Kominterns lakejer för att försvara Kremls handlingar. Varenda ärlig arbetare måste knyta näven mot denna politik!
Kremls försvarare förnedrar sig till den djupaste cynism, och anser Stalins stora förtjänst vara att han inte direkt angriper Polen. Även denna omständighet fick dem att tillbakavisa min prognos. Men i själva verket har jag aldrig förutspått att Stalin skulle sluta en aggressiv pakt med Hitler. Framför allt fruktar Stalin krig. Det vittnar hans kapitulationspolitik gentemot Japan under de senaste åren om. Stalin kan inte föra krig med missnöjda arbetare och bönder och en halshuggen Röd armé. Under de senaste åren har jag sagt det många gånger och jag upprepar det på nytt. Den tysk-sovjetiska pakten är Stalins kapitulation inför den fascistiska imperialismen i syfte att bevara den sovjetiska oligarkin.[3]
Under alla de pacifistiska maskerader som organiserades av Komintern, utpekades Hitler som den främsta om inte till och med enda angriparen. För dem var Polen tvärtom ett oskyldigt lamm. Nu när Hitler gick från ord till handling och inledde angreppet mot Polen, så gick även Moskva till handling... och hjälper Hitler. Sådana är de uppenbara fakta. De går inte att undkomma med hjälp av ruttna spetsfundigheter.
Kremls försvarare hänvisar till det faktum att Polen vägrade släppa in den sovjetiska armén på deras territorium. Vi känner inte till hur de hemliga förhandlingarna utvecklades. Vi kan medge att Polen missbedömde sina egna intressen när de vägrade ta emot direkt hjälp från Röda armén. Men ger Polens vägran att tillåta främmande arméer på sitt territorium Kreml rätt att hjälpa Tyskland att invadera Polen?
Kremls förkämpar hänvisar slutligen till det faktum att den tysk-sovjetiska pakten bröt upp ”axeln”, och isolerade Japan. I själva verket övertog Sovjetunionen Japans plats i axeln. Det avlägsna Mikados[4] hjälp till Hitlers militära operationer i Europa skulle ha varit av en närmast illusorisk karaktär. Stalins hjälp har däremot ett intensivt, verkligt värde. Det är inte överraskande att Hitler föredrog Stalins vänskap framför Mikados. Är det verkligen möjligt att ”pacifisterna”, ”demokraterna” och ”socialisterna” kan tala om denna nya diplomatiska sammanslutning utan att rodna?
Och dessa herrar tänker överhuvudtaget inte på arbetarklassen. Men det kaos som Kominterns ständiga svängar orsakar i arbetarnas sinnen är en av de viktigaste förutsättningarna för fascisternas segrar. Vi måste för ett ögonblick tränga in i en revolutionär tysk arbetares psyke, som med fara för sitt eget liv leder den illegala kampen mot nationalsocialismen, och plötsligt får se hur Kreml med sina omfattande resurser inte bara låter bli att bekämpa Hitler utan tvärtom sluter ett förmånligt affärsavtal med en internationell rövare. Har inte de tyska arbetarna rätt att spotta gårdagens lärare i ansiktet?
Utan tvekan kommer arbetarna att göra det. Den tysk-sovjetiska paktens enda ”förtjänst” är att den avslöjar sanningen och bryter ryggen av Komintern. Från alla länder, i synnerhet från Frankrike och USA, kommer det vittnesmål om en djup kris inom Kominterns led, hur å ena sidan de imperialistiska patrioterna hoppar av, och å andra sidan internationalisterna gör samma sak. Ingen kraft i världen kan stoppa detta sönderfall. Världsproletariatet kommer att kliva över Kremls förräderi och Kominterns lik.
[1] ”Undersökningskommissionen angående anklagelserna mot Leo Trotskij vid Moskvarättegångarna” kallades Dewey-kommissionen efter sin ordförande, den välkände amerikanske filosofen och läraren John Dewey (1859-1952). Kommissionen genomförde förhören i Mexiko, 10-17 april 1937. En sammanfattning av dess utslag publicerades i Not Guilty (Monad Press, 1972). En utskrift av förhandlingarna finns i The Case of Leon Trotsky (Merit Publishers, 1968). Båda finns i svensk översättning: Fallet Leo Trotskij resp. Icke skyldig
[2] Nonaggressionspakt (el. icke-angreppspakt) är en diplomatisk överenskommelse som innebär att två eller flera länder enas om att inte anfalla varandra..
[3] Oligarki = fåmannavälde. Ö.a.
[4] Mikado är en benämning på den japanska kejsaren. Ö.a.