Originalets titel: Moralists and Sycophants Against Marxism
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk (ihop med Deras moral och vår)
Pamfletten Deras moral och vår har åtminstone förtjänsten att den tvingar vissa kälkborgare och inställsamma smickrare att fullständigt avslöja sig. De första klippen ur den franska och belgiska pressen som jag har fått vittnar om det. Det mest begripliga av dem är recensionen som publicerades i den katolska Paristidningen La Croix. Dessa herrar har ett eget system, och de skäms inte för att försvara det. De står för en absolut moral, och framförallt för slaktaren Franco. Det är Guds vilja. Bakom dem står en himmelsk hygieniker som samlar ihop och renar allt smuts som följer i deras kölvatten. Det är knappast förvånande att de anser moralen hos revolutionärer som tar ansvar för sig själva som ovärdig. Men vi är inte intresserade av professionella försäljare av avlatsbrev utan av moralister som klarar sig utan Gud samtidigt som de försöker ställa sig själva i hans ställe.
Den ”socialistiska” tidningen Le Peuple i Bryssel – här har vi dygdens tillhåll! – hittade i vår lilla bok bara ett kriminellt recept för att bygga hemliga celler som strävar efter det mest omoraliska målet av alla, att undergräva den belgiska arbetarbyråkratins prestige och inkomster. Som svar på detta kan man naturligtvis säga att byråkratin är nerfläckad med ett oräkneligt antal förräderier och rena bedrägerier (vi kan bara påminna om historien med ”Arbetarbanken”!), att den kväver varje tillstymmelse till kritiskt tänkande inom arbetarklassen, att dess praktiska moral på intet sätt är överlägsen sin politiska allierade, den katolska hierarkin. Men för det första skulle bara mycket dåligt utbildade personer nämna så obehagliga saker, och för det andra har dessa herrar, oavsett sina småsynder, de högsta moraliska principerna i reserv. Detta ser Henri de Man personligen till, och inför hans höga anseende kan vi bolsjeviker givetvis inte förvänta oss något överseende.
Innan vi går vidare till andra moralister ska vi för ett ögonblick stanna till vid en reklambroschyr som de franska utgivarna av vår lilla bok har publicerat. Genom själva sin natur ska en reklambroschyr antingen rekommendera en bok, eller åtminstone skissera dess innehåll. Vi har framför oss en broschyr av ett helt annat slag. Det räcker att nämna ett enda exempel: ”Trotskij är av uppfattningen att hans parti, som en gång satt vid makten och nu är i opposition, alltid har representerat det verkliga proletariatet och han själv – en äkta moral. Av detta drar han exempelvis följande slutsats: att skjuta gisslan antar helt olika betydelse beroende på om ordern utfärdas av Stalin eller Trotskij...” Detta citat är fullt tillräckligt för att bedöma denna dolda kommentator. Det är en författares odiskutabla rätt att ha tillsyn över en reklambroschyr. Men i så måtto som författaren i detta fall befinner sig på andra sidan Atlanten, lyckades någon ”vän”, som uppenbarligen utnyttjade förläggarens bristande informationer, smyga in i en annans bo och lägga detta lilla ägg där – åh!, givetvis ett mycket litet, nästan jungfruligt, ägg. Vem har skrivit broschyren? Victor Serge, som översatte boken och på samma gång är en av dess hårdaste kritiker, kan lätt stå till tjänst med information. Jag skulle inte bli överraskad om det visar sig att broschyren har skrivits... naturligtvis inte av Victor Serge, men av en av hans elever som härmar både lärarens idéer och stil. Men det kanske trots allt är läraren själv, det vill säga Victor Serge, i egenskap av ”vän” till författaren?
Souvarine och andra inställsamma smickrare har givetvis omedelbart kastat sig över det föregående uttalandet i reklambroschyren, som besparar dem omaket att själv leta efter giftiga spetsfundigheter. Om Trotskij tar gisslan är det bra, om Stalin gör det så är det dåligt. Inför en sådan ”hottentott-moral” är det inte svårt att ge utlopp för ädel indignation. Ändå finns det inget enklare än att på grundval av de allra senaste exemplen avslöja hur ihålig och falsk denna indignation är. Victor Serge gick med i POUM, ett katalanskt parti som hade en egen milis vid fronten under inbördeskriget. Vid fronten skjuter och dödar man som bekant människor. Man kan därför säga: ”För Victor Serge får dödandet helt olika innebörd beroende på om ordern utfärdas av general Franco eller av ledarna i Victor Serges eget parti.” Om vår moralist hade försökt tänka igenom innebörden i sina egna handlingar innan han försökte lära andra, så skulle han högst sannolikt ha sagt så här: men de spanska arbetarna kämpade för att befria folket, medan Francos gäng kämpade för att tvinga det till slaveri! Serge kommer inte att kunna komma på något annat svar. Med andra ord kommer han att tvingas upprepa Trotskijs ”hottentott”-argument[1] angående gisslan.
Men det är möjligt och till och med troligt att våra moralister kommer att vägra att öppet säga hur det är, och istället kommer att försöka gå som katten kring het gröt: ”Att döda vid fronten är en sak, att skjuta gisslan är något helt annat!” Som vi inom kort ska visa är detta argument bara dumt. Men låt oss för ett ögonblick stanna upp på den grundval som vår motståndare har valt. Ni säger att systemet med gisslan är omoraliskt ”i sig själv”. Bra, det var det vi ville veta. Men detta system har använts i alla inbördeskrig både historiskt och i den moderna historien. Det härrör uppenbarligen ur själva inbördeskrigets karaktär. Från detta kan man dra en enda slutsats, nämligen att inbördeskrigets själva natur är omoralisk. Det är tidningen La Croix’ ståndpunkt, som hävdar att man måste lyda överheten, ty makten utgår från Gud. Och Victor Serge? Han har ingen grundad uppfattning. Att lägga ett litet ägg i någon annans bo är en sak, men att slå fast sin egen uppfattning om komplicerade historiska frågor är något helt annat. Jag medger gärna att personer med så enastående moral som Azaña, Caballero, Negrín och kompani var mot att ta gisslan från det fascistiska lägret: på båda sidor har vi borgare som är sammanknutna av familje- och materiella band, och som är övertygade om att de även i händelse av nederlag inte bara kommer att klara sig, utan också få behålla sina biffstekar. På sitt eget sätt hade de rätt. Men fascisterna tog förvisso gisslan bland de proletära revolutionärerna, och proletärerna tog i sin tur gisslan från den fascistiska borgarklassen, ty de visste vilken fara även ett delvis och tillfälligt nederlag skulle betyda för dem och deras klassbröder.
Victor Serge kan inte själv säga exakt vad han vill: rensa inbördeskriget från praktiken att använda gisslan, eller rensa mänsklighetens historia från inbördeskrig? En småborgerlig moralist tänker bara ibland, lösryckt, i klumpar, och är inte förmögna att närma sig ett fenomen i sitt inre sammanhang. På ett konstgjort isolerat sätt är för honom frågan om gisslan ett speciellt moraliskt problem, oberoende av de allmänna villkor som skapar väpnade konflikter mellan klasserna. Inbördeskrig är klasskampens yttersta uttryck. Att försöka underordna det under abstrakta ”normer” innebär i själva verket att avväpna arbetarna inför en fiende som är beväpnad till tänderna. Småborgerliga moralister är en yngre bror till de borgerliga pacifisterna, som vill göra krigföringen mer ”human” genom att förbjuda användandet av giftgas, att bombardera städer som inte är befästa, etc. Politiskt fyller sådana program bara syftet att avleda folkets tankar från revolutionen som det enda sättet att få slut på krig.
Intrasslad i sina motsägelser kanske moralisten försöker argumentera att en ”öppen” och ”medveten” kamp mellan två läger är en sak, men att gripa sådana som inte deltar i kampen är något helt annat. Men detta argument är bara en bedrövlig och idiotisk undanflykt. I Francos läger kämpade tiotusentals som var lurade och tvångsrekryterade. De republikanska arméerna sköt och dödade de reaktionära generalernas olycksaliga slavar. Var det moraliskt eller omoraliskt? Den moderna krigföringens långskjutande artilleri, flyg, giftgaser och slutligen med sin kedja av förödelse, svält, bränder och epidemier, blandar dessutom oundvikligen in hundratusentals och miljontals, inklusive gamla och barn, som inte deltar direkt i striderna. Folk som tas som gisslan är åtminstone bundna av klass- eller familjesolidaritet till något av lägren, eller till ledarna för detta läger. När man tar gisslan är det möjligt att göra medvetna val. En projektil som avfyras från en kanon eller släpps från ett flygplan släpps lös på måfå, och kan med lätthet ödelägga inte bara fiender utan också vänner, eller deras föräldrar och barn. Varför skiljer våra moralister då ut frågan om gisslan och blundar för hela inbördeskrigets innehåll? På grund av att de inte är särskilt modiga. Som ”vänster” är de rädda för att öppet bryta med revolutionen. Som småborgare bävar de för att bränna broarna till den borgerliga allmänna opinionen. När de fördömer systemet med gisslan känner de att de är i gott sällskap – mot bolsjevikerna. De håller fegt tyst om Spanien. V Serge kommer att protestera mot det faktum att de spanska arbetarna, anarkisterna och POUM-isterna tog gisslan... om 20 år.
Till samma kategori hör en annan av V Serges upptäckter, nämligen att bolsjevikernas förfall daterar sig till det ögonblick då tjekan fick rätt att avgöra folks öde bakom stängda dörrar. Serge leker med föreställningen om revolutionen, skriver dikter om den, men kan inte förstå den som den är.
Offentliga rättegångar är bara möjliga under en stabil regim. Inbördeskrig är förhållanden av extrem instabilitet i samhället och staten. Precis som det är omöjligt att publicera generalstabens planer i tidningarna, så är det omöjligt att avslöja sammansvärjningarnas villkor och omständigheter i offentliga rättegångar, ty dessa sammansvärjningar hör nära samman med inbördeskrigets utveckling. Utan tvivel ökar risken för misstag betydligt av hemliga rättegångar. Det innebär bara, vilket vi villigt medger, att inbördeskrigets omständigheter knappast gynnar utövandet av en opartisk rättvisa. Och vad mer än det?
Vi föreslår att V Serge utses till ordförande i en kommission bestående av, låt oss säga, Marceau Pivert, Souvarine, Waldo Frank, Max Eastman, Madeleine Paz och andra, som ska utforma moralnormer för inbördeskriget. Dess allmänna karaktär står klar redan från början. Båda sidor lovar att inte ta gisslan. Rättegångarna fortsätter att vara offentliga. För att de ska kunna fungera på rätt sätt kommer pressen att vara fullständigt fri under hela inbördeskriget. Bombning av städer är skadlig för den offentliga rättvisan, pressfriheten och individens okränkbarhet, och är strängt förbjuden. Av liknande och diverse andra orsaker olagligförklaras användandet av artilleri. Och i och med att gevär, handgranater och till och med bajonetter otvivelaktigt har ett fördärvligt inflytande på både människor och demokratin i allmänhet, så är användandet av vapen, skjutvapen eller sabel, värja etc strängt förbjudet under inbördeskriget.
Underbara normer! Ett magnifikt monument över Victor Serges och Madeleine Paz’ vältalighet! Men så länge inte dessa normer har accepterats som regler av alla förtryckare och de förtryckta, så kommer de stridande klasserna att försöka uppnå seger med alla medel, allt medan de småborgerliga moralisterna precis som hittills kommer att fortsätta att irra omkring förvirrat mellan de två lägren. Subjektivt sympatiserar de med de förtryckta – ingen betvivlar det. Objektivt är de fångar i den härskande klassens moral, och de försöker påtvinga de förtryckta den istället för att hjälpa dem att utarbeta upprorets moral.
Victor Serge har i förbigående avslöjat vad som orsakade bolsjevikpartiets sammanbrott: en överdriven centralism, misstro mot ideologisk kamp, avsaknad av en frihetsälskande (”libertaire”, i själva verket anarkistisk) anda. Mer förtroende för massorna, mer frihet! Alltihopa befinner sig utom tid och rum. Men massorna är ingalunda identiska: det finns revolutionära massor, passiva massor, reaktionära massor. Vid olika tidpunkter inspireras samma massor av olika stämningar och mål. Just av detta skäl är en centraliserad förtruppsorganisation oundgänglig. Bara ett parti som använder den auktoritet som det har erövrat kan övervinna massornas egen vacklan. Att tilldela massan heliga drag och inskränka sitt eget program till en formlös ”demokrati”, är att lösa upp sig i klassen som den är, att vända sig från förtruppen till eftertruppen, och därmed avsäga sig de revolutionära uppgifterna. Om å andra sidan proletariatets diktatur överhuvudtaget betyder någonting, så betyder det att klassens förtrupp beväpnar sig med statens resurser för att slå tillbaka farorna, inklusive de som härrör ur de efterblivna skikten inom proletariatet självt. Allt detta är elementärt, allt har visats under erfarenheterna i Ryssland, och bekräftats av erfarenheterna i Spanien.
Men hela hemligheten ligger däri, att Victor Serge genom att kräva frihet ”för massorna” i själva verket kräver frihet för sig själv och sina kollegor, frihet från all kontroll, all disciplin, till och med om möjligt all kritik. ”Massorna” har ingenting med detta att göra. När vår ”demokrat” kilar från höger till vänster och från vänster till höger, och sprider förvirring och skepsis, så inbillar han sig att han förverkligar en välgörande tankefrihet. Men när vi utifrån en marxistisk synvinkel bedömer en desillusionerad småborgerlig intellektuells vacklan, så verkar det för honom vara ett angrepp på hans individualitet. Då allierar han sig med förvirrarna i ett korståg mot vår tyranni och sekterism.
Det revolutionära partiets inre demokrati är inte ett mål i sig själv. Den måste kompletteras och stadfästas av centralism. För en marxist står alltid frågan: demokrati för vad? För vilket program? Programmets ramar är på samma gång demokratins ramar. Victor Serge krävde att Fjärde internationalen skulle ge handlingsfrihet åt förvirrare, sekterister och centrister av POUM:s, Vereeckens, och Marceau Piverts typ, åt konservativa byråkrater som Sneevliet eller rena äventyrare som R Molinier. Å andra sidan har Victor Serge systematiskt hjälpt de centristiska organisationerna att driva ut Fjärde internationalens anhängare ur sina led. Vi känner mycket väl till den sortens demokratism: den är undfallande, tillmötesgående och försonlig – mot högern, på samma gång som den är krävande, illvillig och bedräglig – mot vänstern. Den representerar helt enkelt den småborgerliga centrismens självförsvarsregim.
Om Victor Serges inställning till teoretiska problem vore seriös, så skulle han skämts över att träda fram som ”uppfinnare” och locka tillbaka oss till Bernstein, Struve och de andra revisionisterna från förra seklet, som försökte överföra kantianismen till marxismen, eller med andra ord underordna proletariatets klasskamp under principer som påstods stå över den. Precis som Kant framställde de det ”kategoriska imperativet” (tanken på plikt) som en absolut moralisk norm som var giltig för alla. I själva verket handlar det om ”plikt” gentemot det borgerliga samhället. På sitt eget sätt hade Bernstein, Struve, Vorländer en seriös inställning till teorin. De krävde öppet en återgång till Kant. Victor Serge och hans kollegor känner inte det ringaste ansvar mot det vetenskapliga tänkandet. De begränsar sig till anspelningar, insinuationer, eller i bästa fall litterära generaliseringar... Men om vi går till botten med deras tankar, så verkar det som om de har anslutit sig till en gammal, sedan länge misskrediterad sak: att betvinga marxismen med hjälp av kantianismen, förlama den socialistiska revolutionen med hjälp av ”absoluta” normer som i själva verket bara representerar filosofiska generaliseringar av borgarklassens intressen – förvisso inte dagens borgarklass, utan den inte längre existerande borgarklassen från frihandelns och demokratins tidsålder. Den imperialistiska borgarklassen följer dessa normer ännu mindre än vad deras liberala farmor gjorde. Men den ser med välvilja på de småborgerliga predikanternas försök att införa förvirring, oro och vacklan i det revolutionära proletariatets led. Inte bara Hitlers utan även liberalernas och demokraternas främsta mål är att misskreditera bolsjevismen, vid en tidpunkt då dess historiska rättmätighet hotar att bli fullständigt klar för massorna. Bolsjevism, marxism – där är fienden!
När den demokratiska moralens överstepräst, ”broder” Victor Basch, med hjälp av ”broder” Rosenmark, ljög till försvar för Moskvarättegångarna blev han offentligt avslöjad. Förklarad skyldig till att ha ljugit, slog han sig för bröstet och ropade: ”Är jag alltså partisk? Jag har alltid fördömt Lenins och Trotskijs terror.” Basch avslöjade på ett målande sätt de demokratiska moralisternas inre drivkrafter: vissa av dem kan hålla tyst om Moskvarättegångarna, andra kan angripa rättegångarna, ytterligare andra kan försvara rättegångarna. Men deras gemensamma intresse är att utnyttja rättegångarna för att fördöma Lenins och Trotskijs ”moral”, det vill säga den proletära revolutionens metoder. På det området är de alla bröder.
I den tidigare citerade skandalösa broschyren slår man fast att jag, när jag utvecklar min syn på moralen, ”grundar” mig ”på Lenin”. Denna diffusa mening återgavs av andra publikationer, och kan tolkas som att jag vidareutvecklade Lenins teoretiska principer. Men såvitt jag vet skrev Lenin ingenting om moral. Victor Serge ville i själva verket säga något helt annat, nämligen att mina omoraliska teorier är en generalisering av ”amoralisten” Lenins praktik. Han försöker misskreditera Lenins personlighet med hjälp av mina bedömningar, och mina bedömningar med hjälp av Lenins personlighet. Han smickrar bara den allmänna reaktionära tendensen som riktas mot bolsjevismen och marxismen i sin helhet.
Ex-pacifisten, ex-kommunisten, ex-trotskisten, ex-demokratkommunisten, ex-marxisten... nästan ex-Souvarine angriper den proletära revolutionen och revolutionärer alltmer skamlöst ju mindre han vet vad han själv vill. Denne man älskar och vet hur man samlar ihop citat, dokument, kommatecken och citationstecken och hur man sammanställer dossierer, och dessutom vet han hur man hanterar en penna. Ursprungligen hade han hoppats att detta bagage skulle vara hela livet. Men han tvingades snart övertyga sig själv om att det dessutom var nödvändigt att kunna tänka... Trots ett överflöd av intressanta citat och fakta är hans bok om Stalin ett vittnesbörd om hans egen fattigdom. Souvarine förstår varken vad revolutionen eller kontrarevolutionen är. Han tillämpar futtiga bortförklaringar på den historiska processen, och känner sig för evigt bedrövad över den syndiga mänskligheten. Det bristande sambandet mellan hans kritiska anda och skapande oförmåga förtär honom som om det vore syra. Därav beror hans ständiga ursinne och hans brist på grundläggande ärlighet i bedömningen av idéer, människor och händelser, samtidigt som han skyler över det hela med ett torrt moraliserande. Precis som alla enstöringar och cyniker dras Souvarine i grunden mot reaktionen.
Har Souvarine brutit öppet med marxismen? Vi har inte hört något om det. Han föredrar tvetydigheter, det är hans naturliga element. I sin recension av pamfletten skriver han: ”Än en gång ältar Trotskij sin käpphäst klasskampen.” För gårdagens marxist är klasskampen – ”Trotskijs käpphäst”. Det är inte förvånande att Souvarine själv har föredragit att sitta gränsle över den eviga moralens döda hund. Mot de marxistiska uppfattningarna ställer han ”en känsla för rättvisa... utan hänsyn till klasskillnader.” Det är i alla fall trösterikt att få veta att vårt samhälle grundas på en ”känsla för rättvisa”. Under det kommande kriget kommer Souvarine utan tvekan att förklara sin upptäckt för soldaterna i skyttegravarna, och under tiden kan han göra det för invaliderna från förra kriget, de arbetslösa, de övergivna barnen och de prostituerade. Vi erkänner redan på förhand att om han skulle bli misshandlad medan han sysselsätter sig med detta, då kommer inte vår ”känsla för rättvisa” att ta ställning för honom...
De kritiska anmärkningar som denna skamlösa försvarare av den borgerliga rättvisan ”utan hänsyn till klasskillnader” gör, är helt och hållet grundade på... den broschyr som Victor Serge inspirerade. I sin tur går den senare i alla sina ”teoretiska” försök inte längre än ett mellanting av lån från Souvarine, som trots allt har en fördel: han säger det som Serge ännu inte vågar säga.
Med spelad indignation – det finns inget äkta hos honom – skriver Souvarine, att försåvitt Trotskij fördömer demokraternas, reformisternas, stalinisternas och anarkisternas moral, följer att den enda representanten för moralen är ”Trotskijs parti”, och eftersom detta parti ”inte existerar” är det därför när det kommer till kritan Trotskij själv som förkroppsligar moralen. Hur kan man låta bli att fnittra åt detta? Uppenbarligen inbillar sig Souvarine att han kan göra åtskillnad mellan det som existerar och det som inte existerar. Det är väldigt lätt så länge det handlar om äggröra eller ett par hängslen. Men på de historiska processernas område överstiger denna distinktion tydligen Souvarines huvud. ”Det som existerar” föds eller dör, utvecklas eller faller sönder. Det som existerar kan bara förstås av de som förstår dess inre tendenser.
Innan det senaste krigsutbrottet gick det att räkna det antal personer som hade en revolutionär ståndpunkt på ena handens fingrar. Hela det officiella politiska fältet behärskades nästan helt av olika chauvinistiska schatteringar. Liebknecht, Luxemburg och Lenin såg ut som maktlösa, isolerade individer. Men finns det någon tvekan om att deras moral var högre än den ”heliga unionens” brutala moral? Liebknechts revolutionära politik var ingalunda ”individualistisk”, som den verkade vara för dåtidens genomsnittliga patriotiska kälkborgare. Tvärtom återspeglade och förebådade Liebknecht, och bara Liebknecht, de djupa underjordiska strömningar som fanns bland massorna. Den vidare händelseutvecklingen bekräftade fullständigt detta. Att idag inte vara rädd för att helt bryta med den officiella allmänna opinionen för att imorgon få rätten att uttrycka de upproriska massornas tankar och känslor, det är det speciella sätt att existera som skiljer sig från den traditionella småborgerliga ovetenskapliga tillvaron. Det kapitalistiska samhällets samtliga partier, alla moralister och inställsamma smickrare, kommer att förgås under den annalkande katastrofens bråte. Trots att den socialistiska världsrevolutionens parti för de blinda bortförklararna idag kan verka icke-existerande, är det det enda parti som kommer att överleva, precis som Lenins och Liebknechts parti verkade icke-existerande för de blinda bortförklararna under det senaste kriget.
Engels skrev en gång att Marx och han själv under hela sina liv befann sig i minoritet, och att de tyckte att det ”kändes bra”. De perioder när de förtryckta klassernas rörelse höjer sig till de revolutionära uppgifternas nivå är sällsynta undantag i historien. Nederlag är mycket vanligare än segrar för de förtryckta. Efter varje nederlag kommer en lång reaktionsperiod, som kastar tillbaka revolutionärerna i ett tillstånd av yttersta isolering. Under sådana perioder antingen förråder pseudorevolutionärerna, ”riddare för en timme” som en rysk poet framställde det, öppet de förtrycktas sak eller så rusar de runt och letar efter en räddningsformel som kan göra det möjligt för dem att undvika att bryta med någondera lägret. I vår tid går det inte att tänka sig att hitta en försonlig formulering på den politiska ekonomins eller sociologins område. Klassmotsättningarna har tillintetgjort liberalernas och de demokratiska reformisternas ”harmoniska” formel för gott. Det enda som återstår är religionens och den upphöjda moralens område. De ryska socialistrevolutionärerna försökte rädda demokratin med hjälp av en allians med kyrkan. Marceau Pivert ersätter kyrkan med frimurarna. Victor Serge har uppenbarligen ännu inte anslutit sig till någon loge, men har inga svårigheter att hitta ett gemensamt språk med Pivert mot marxismen.
Två klasser avgör det moderna samhällets öde: den imperialistiska borgarklassen och proletariatet. Borgarklassens sista utväg är fascismen, som ersätter samhälleliga och historiska kriterier med biologiska och zoologiska normer för att slippa alla begränsningar i kampen för det kapitalistiska ägandet. Det är bara den socialistiska revolutionen som kan rädda civilisationen. För att få till stånd denna omvälvning behöver proletariatet all sin styrka, beslutsamhet, djärvhet, lidelse och skoningslöshet. Framför allt måste det vara fullständigt fritt från religionens, ”demokratins” och den upphöjda moralens påhitt – de andliga kedjor som fienden har smidit för att tämja och förslava det. Bara de ting som förbereder ett fullständigt och slutgiltigt störtande av den imperialistiska brutaliteten är moraliskt, ingenting annat. Revolutionens välgång – det är den högsta lagen!
Med hjälp av en klar förståelse av samspelet mellan de två grundläggande klasserna – borgarklassen och proletariatet under en period av strid till döds mellan dem – kan vi se den objektiva innebörden i de småborgerliga moralisternas roll. Deras främsta kännetecken är maktlöshet: social maktlöshet på grund av småbourgeoisins ekonomiska förfall, ideologisk maktlöshet på grund av småbourgeoisins skräck när klasskampen släpps lös på ett ofantligt sätt. Därav härrör både den bildade och den okunniga småbourgeoisins längtan efter att lägga band på klasskampen. Om de inte lyckas med hjälp av evig moral – och det går inte – så kastar sig småbourgeoisin i armarna på fascismen, som tyglar klasskampen med hjälp av myter och bödelns yxa. V Serges och hans kollegors moralism är en bro från revolutionen till reaktionen. Souvarine befinner sig redan på andra sidan bron. Den minsta eftergift till dessa strömningar är en begynnande kapitulation för reaktionen. Låt dessa smittbärare bibringa moralens regler till Hitler, Mussolini, Chamberlain och Daladier. För oss räcker den proletära revolutionens program.
Coyoacán, 9 juni 1939.
[1] Vi tänker här inte dröja vid den tarvliga vanan att tala föraktfullt om hottentotterna, för att framställa de vita slavägarnas moral i en så mycket ljusare dager. Det tog vi itu med tillräckligt i pamfletten. - Trotskijs anmärkning.