Leo Trotskij arkivet
Först publicerad i juli 1932 i Bulletin Oppozitsii nr 28, vars engelska översättning återfinns i Writings of Leon Trotsky 1932 (Pathfinder). Översättningen från engelska till svenska har gjorts av Kenth-Åke Andersson i Röda Häften nr 8, februari 1971. Texten har digitaliserats av Socialisten. Publiceras med tillstånd från Bokförlaget Röda Rummet.
Stalins artikel "Om några frågor ur bolsjevismens historia" nådde mig efter en stor försening. Efter det att jag erhållit den, kunde jag under en lång tid inte förmå mig själv att läsa den, ty sådan litteratur sticker i halsen som sågspån eller som malen svinborst. Men när jag slutligen läste den, kom jag till slutsatsen att man inte kan ignorera detta aktstycke, om inte annat så för att det innehåller ett avskyvärt och öppet förtal av Rosa Luxemburg. Denna stora revolutionär placerar Stalin i centrismens läger! Han bevisar - nej, han bevisar naturligtvis ingenting, han påstår! - att bolsjevismen ända från sin födslostund höll fast vid linjen om en splittring med Kautskys centerfraktion, medan Rosa Luxemburg under denna tid skyddade Kautsky från vänster. Jag citerar Stalins egna ord: "... Långt före kriget, ungefär från 1903-04 ... följde (Lenin) en linje, som gick ut på brytning, på boskillnad med opportunisterna både hos oss i Rysslands socialdemokratiska parti, och hos dem i Andra Internationalen, i synnerhet i den tyska socialdemokratin." Att detta inte kunde fullbordas berodde dock helt på det faktum att "vänstersocialdemokraterna i Andra Internationalen, och framförallt i den tyska socialdemokratin utgjorde en svag och föga mäktig grupp ... som t.o.m. var rädd för att uttala ordet 'brytning, splittring' ".
Detta är artikelns grundtanke. Ända från 1903 stod bolsjevikerna för en brytning, inte bara med högern utan också med Kautskys centerfraktion, medan Rosa var rädd för att ens öppet uttala ordet "splittring".
För att kunna hävda någonting sådant, måste man vara absolut okunnig om sitt eget partis historia, och först och främst, om Lenins ideologiska utveckling. Det finns inte ett ord sanning i Stalins utgångspunkter. 1903-04 var Lenin förvisso en oförsonlig fiende till opportunismen inom den tyska socialdemokratin. Men som opportunism betraktade han endast den revisionistiska tendensen, vilken teoretiskt leddes av Bernstein.
Kautsky bekämpade vid den tidpunkten Bernstein. Lenin betraktade Kautsky som sin lärare och betonade ideligen detta. I Lenins arbeten från denna och den strax efterföljande perioden kan man inte finna ens ett spår av kritik som i princip riktades mot Bebel-Kautskyfraktionen. Istället finner man en serie deklarationer i stil med att bolsjevismen inte är en isolerad tendens, utan endast är en översättning till ryska förhållanden av BebelKautskytendensen. Se här vad Lenin skrev i sin berömda pamflett, "Två taktiker" i mitten av 1905: "När och var kallade jag någonsin Bebels och Kautskys revolutionism för 'opportunism'? När och var framkom det någonsin några skiljelinjer mellan mig a ena sidan och Bebel och Kautsky? ... Den internationella revolutionära socialdemokratins totala solidaritet i alla avgörande frågor om programmet och taktiken är ett oomkullrunkeligt faktum." Lenins ord är sa klara, precisa och kategoriska att de totalt uttömt frågan.
Ett och ett halvt år senare, den 7 dec. 1906, skrev Lenin i artikeln "Mensjevismens kris": "... Ända från början (Se 'Ett steg framåt, två steg tillbaka") har vi hävdat att vi inte tänker skapa en särskild sorts bolsjevistisk tendens; vi tar endast överallt och ständigt ställning för att försvara den revolutionära socialdemokratins ståndpunkt. Och inom socialdemokratin kommer det ända fram till den sociala revolutionen oundvikligen att finnas en opportunistisk och en revolutionär flygel."
När Lenin talar om mensjevismen som socialdemokratins opportunistiska flygel, jämförde han den inte med kautskyismen, utan med revisionismen. Dessutom såg han bolsjevismen som den ryska formen av kautskyism, som han då identifierade med marxismen. Det avsnitt vi just citerat visar för övrigt att Lenin inte alls stod för en absolut splittring med opportunisterna; han inte endast medgav utan betraktade det t.o.m. som "oundvikligt" att det fanns en revisionistisk tendens inom socialdemokratin ända fram till den sociala revolutionen.
Två veckor senare, den 20 dec. 1906, hälsade Lenin entusiastiskt Kautskys svar på Plechanovs enkät om den ryska revolutionens karaktär: "Det som vi hävdat - att vår kamp för den revolutionära socialdemokratins ståndpunkter gentemot opportunismen inte på något sätt innebär bildandet av någon 'originell' bolsjevistisk tendens - har fullständigt bekräftats av Kautsky ..."
Inom denna ram är frågan nu absolut utredd. Enligt Stalin hade Lenin redan 1903 krävt en brytning i Tyskland med opportunisterna, inte endast med högerflygeln (Bernstein) utan även med vänstern (Kautsky). Medan Lenin i själva verket i dec. 1906, som vi sett, stolt pekade ut för Plechanov och mensjevikerna att Kautskys tendens i Tyskland och bolsjevismen i Ryssland var - identiska. Så ser Stalins första exkursion i bolsjevismens ideologiska historia ut. Vår forskares samvetsömhet och kunskap står på samma nivå!
Direkt efter sina påståenden om 1903-04, gör Stalin ett raskt skutt till 1916 och refererar till Lenins skarpa kritik av krigspamfletten av Junius, dvs. av Rosa Luxemburg. Det är förvisso riktigt att Lenin under denna period redan hade förklarat krig till sista blodsdroppen mot kautskyismen, och att han ur sin kritik hade dragit alla nödvändiga organisatoriska slutsatser. Det kan inte bestridas att Rosa Luxemburg inte ställde frågan om kampen mot centrismen i dess nödvändiga fullständighet - i denna fråga hade Lenin alla fördelar på sin sida. Men mellan oktober 1916, då Lenin skrev om Juniuspamfletten, och 1903, då bolsjevismen föddes, är det ett gap på 13 år; under den största delen av denna period befann sig Rosa Luxemburg i opposition mot Kautskys och Bebels centralkommitté, och hennes kamp mot Kautskys formella, pedantiska och genomruttna 'radikalism' fick en allt skarpare utformning.
Lenin deltog inte i denna strid och stödde inte Rosa Luxemburg före 1914. Han var djupt absorberad av de ryska frågorna och visade stor försiktighet i den internationella debatten. I Lenins ögon var Bebel och Kautsky omätligt större revolutionärer än i Rosa Luxemburgs, som kunde beskåda dem på närmare håll, i handling, och som var mycket känsligare för atmosfären i den tyska politiken.
Den tyska socialdemokratins kapitulation den 4 augusti (1914) var fullständigt oväntad för Lenin. Det är välkänt att Lenin trodde att det nummer av Vorwärts som innehöll den socialdemokratiska fraktionens patriotiska deklaration, var en förfalskning av den tyska generalstaben. Först efter det att han var absolut övertygad om den fruktansvärda sanningen reviderade han sin syn på de grundläggande tendenserna inom den tyska socialdemokratin, och detta arbete utförde han på ett leninistiskt sätt, dvs. han gjorde upp med den en gång för alla.
Den 27 oktober 1914 skrev Lenin till A. Sjlapnikov: "Jag hatar och föraktar Kautsky nu mer än alla de andra, denna smutsiga, föraktliga och självgoda brygd av hyckleri ... R. Luxemburg hade rätt, hon förstod för länge sedan att Kautsky utvecklat 'en teoretikers servilitet' - för att säga det rakt ut: han har alltid varit en lakej, en lakej åt partimajoriteten, en lakej åt opportunismen." (Leninist Anthology, Vol. II, s. 200, min kursivering).
Även om det inte funnes några andra dokument (men det finns hundratals) skulle dessa få rader omisskännligen klargöra frågans historia. Lenin ansåg det i slutet av 1914 för nödvändigt att informera en av de stridskamrater som stod honom närmast vid denna tid att "nu", för närvarande, i motsats till igår, `hatar och föraktar" han Kautsky. Meningens skärpa är ett omisstagligt bevis för i vilken utsträckning Kautsky gäckat Lenins hopp och önskningar. Inte mindre frän är den andra meningen: "R. Luxemburg hade rätt, hon förstod för länge sedan att Kautsky utvecklat 'en teoretikers servilitet'." Lenin skyndar sig här att erkänna den "sanning" han inte sett tidigare, eller som han åtminstone inte erkänt helt och fullt_
Sådana är frågans huvudsakliga kronologiska vägmärken, vilka samtidigt är viktiga riktlinjer i Lenins politiska biografi. Det är ett obestridligt faktum att hans ideologiska utveckling representeras av en ständigt stigande kurva. Men detta innebär endast att Lenin inte föddes helt färdig till Lenin så som han beskrivs av "den gudomliges" trälaktiga klåpare, utan att han gjorde sig själv till Lenin. Lenin vidgade ständigt sin horisont, han lärde från andra och kom varje dag på ett högre plan än han varit tidigare. I denna ihärdighet, i denna envisa beslutsamhet mot en ständig andlig utveckling utöver det egna jaget fann hans heroiska ande sitt uttryck. Om Lenin 1903 hade förstått och formulerat allting som krävdes för kommande åren, då skulle resten av hans liv enbart ha bestått av upprepningar. I själva verket var det inte så. Stalin försöker helt simpelt att sätta en stalinistisk stämpel på Lenin och slå mynt av honom genom att förvandla hans skrifter till numrerade ordspråk.
I Rosa Luxemburgs kamp mot Kautsky, särskilt under tiden 1910-14, upptogs en viktig plats av frågorna om krig, militarism och pacifism. Kautsky försvarade det reformistiska programmet, nedrustning, internationell domstol etc. Rosa Luxemburg bekämpade energiskt detta, i hennes ögon, illusoriska program. På denna fråga tvekade Lenin, men under en viss period stod han närmare Kautsky än Rosa Luxemburg. Från samtal jag hade med Lenin vid denna tid minns jag att följande argument från Kautsky gjort ett djupt intryck på honom: liksom reformer i de inhemska frågorna är produkter av den revolutionära klasskampen, är det möjligt att kämpa för och vinna vissa garantier ("reformer") genom den internationella klasskampen. Lenin ansåg det helt möjligt att stödja denna ståndpunkt hos Kautsky, under förutsättning att han, efter polemiken med Rosa Luxemburg, vände sig mot' högern (Noske & Co). Jag kan inte nu erinra mig i vilken utsträckning denna tankekrets fann uttryck i Lenins artiklar: frågan skulle kräva en mycket omsorgsfull analys. Inte heller kan jag erinra mig när Lenins tveksamheter i denna fråga övervanns. I vilket fall fann de sitt uttryck inte bara i samtal, utan även i brev.. Ett av dessa brev finns i Karl Radeks ägo.
Jag anser det nödvändigt att i denna fråga lägga fram vittnesgilla bevis för att på detta sätt söka rädda ett oerhört värdefullt dokument om Lenins teoretiska biografi. På hösten 1926, då vi höll på med ett kollektivt arbete om Vänsteroppositionens plattform, visade Radek för Kamenev, Zinovjev och mig själv - möjligen även för andra kamrater - ett brev som Lenin sänt honom (1911?) och som bestod av ett försvar för Kautskys ståndpunkt mot den tyska vänsterns kritik. Enligt den bestämmelse som utfärdats av centralkommittén, borde Radek, liksom alla andra, ha överlämnat detta brev till Lenininstitutet. Men av fruktan för att brevet skulle gömmas undan, om inte t.o.m. förstöras, i Stalins förfalskningsindustri, beslöt Radek att bevara brevet till ett mer lämpligt tillfälle. Man kan inte förneka att det fanns en viss grund för Radeks attityd. Men för närvarande tar Radek själv - om än inte i ansvarig ställning - aktiv del i arbetet på att producera politiska förfalskningar. Det räcker att vi erinrar oss att Radek - som till skillnad från Stalin känner till marxismens historia, och som i varje fall känner till detta brev från Lenin - fann det möjligt att göra en offentlig solidaritetsförklaring med den skamliga nedvärdering av Rosa Luxemburg som Stalin gjort. Det faktum att Radek här handlade under slag från Jaroslavskijs piska, minskar inte hans skuld, ty endast ömkansvärda slavar kan avsvära sig marxismens principer för att istället anamma piskans principer.
Men den fråga vi nu behandlar är inte Radeks personliga egenskaper, utan vad som hänt med Lenins brev. Vad har hänt? Gömmer Radek det fortfarande undan Lenininstitutet? Knappast. Det är mycket troligt att han överlämnade det dit där det skulle överlämnas som ett påtagligt bevis för en ofattbar vördnad. Och vad händer nu med brevet? Har det gömts undan i Stalins personliga arkiv tillsammans med dokument som komprometterar hans närmaste kolleger? Eller har det förstörts som så många andra mycket värdefulla dokument från partiets förflutna?
I vilket fall kan det inte finnas ens en skugga av politiska orsaker för att gömma undan ett brev som skrevs för två decennier sedan i en fråga som nu endast har historiskt intresse. Men det är just brevets historiska värde som är så högt. Det visar Lenin som han verkligen var, och inte som han har omskapats av de byråkratiska tjockskallarna till deras egen avbild, vilka försöker ge sig själva odödlighet. Vi frågar: var finns Lenins brev till Radek? Lenins brev måste återlämnas dit det hör hemma! Visa fram det för partiet och för Komintern!
Om man gör en översikt över oenigheten mellan Lenin och Rosa Luxemburg i dess helhet, finns den historiska sanningen ovillkorligen på Lenins sida. Men detta utesluter inte det faktum att i vissa frågor och under vissa bestämda perioder hade Rosa Luxemburg rätt gentemot Lenin. I vilket fall utvecklades oenigheten, trots dess vikt och ibland extrema skärpa, på den bas av revolutionär, proletär politik som de hade gemensamt.
Då Lenin i oktober 1919 ("Hälsningar till de italienska, franska och tyska kommunisterna") gjorde en tillbakablick konstaterade han att . . . "i den stund bolsjevikerna grep makten och skapade sovjetrepubliken, stod de inte ensamma, de hade dragit till sig de bästa tendenserna och de som stod dem närmast i socialistiskt tänkande". Jag upprepar: då Lenin skrev detta, hade han onekligen också i tankarna Rosa Luxemburgs tendens, vars närmaste anhängare, exempelvis Marklevskij, Djerjinskij och andra, arbetade inom bolsjevismens led.
Lenin förstod Rosa Luxemburgs misstag djupare än Stalin; men det var ingen tillfällighet att han vid ett tillfälle citerade det gamla ordspråket för att karakterisera Luxemburg: "En örn kan väl ofta flyga lägre än ett höns, men ett höns kan aldrig stiga till örnens höjder.' Just det! Just det! Av just denna anledning borde Stalin skrida fram försiktigt innan han visar sin bedrövliga medelmåttighet när det gäller så högtstående människor som Rosa Luxemburg.
I artikeln "Till diktaturens historia" (oktober 1920) berörde Lenin frågorna om sovjetstaten och proletariatets diktatur, vilka ställts redan av 1905 års revolution och skrev följande: "Sådana framstående representanter för det revolutionära proletariatet och den oförfalskade marxismen som Rosa Luxemburg insåg genast värdet av denna praktiska erfarenhet och steg fram vid möten och i pressen med kritiska analyser av den." Medan däremot "folk av kautskyanernas typ ... visade en total oförmåga att förstå betydelsen av denna erfarenhet' . I några få rader ger Lenin full rättvisa åt den historiska betydelsen av Rosa Luxemburgs kamp mot Kautsky - en kamp som Lenin själv inte omedelbart hade förstått att ge dess fulla värde. Om Rosa Luxemburg för Stalin - denna Chiang Kai-Sheks allierade och Purcells vapenbroder, denna teoretiker för "arbetarbondepartiet", "demokratisk diktatur" och "bourgeoisiens neutralisering" etc. - om Rosa Luxemburg för honom är en representant för centrismen, är hon för Lenin representant för den "oförfalskade marxismen". Vad denna beteckning innebär när den kommer ur Lenins mun inser alla som har den minsta kunskap om Lenin.
Jag passar på tillfället att här påpeka att i noterna till Lenins arbeten finns det bl.a. följande uttalande om Rosa Luxemburg: "Under den bernsteinska revisionismens och senare ministerialismens (Millerands) blomstringstid, kämpade Luxemburg energiskt mot denna tendens och anslöt sig till det tyska partiets vänsterflygel ... 1907 deltog hon som delegat från socialdemokraterna i Polen och Litauen vid det ryska partiets kongress i London, och stödde bolsjevikfraktionen i alla grundläggande frågor om den ryska revolutionen. Från 1907 ägnade Luxemburg all kraft åt arbetet i Tyskland, höll en vänsterradikal ståndpunkt och stred mot center- och högerflygeln ... Hennes deltagande i upproret i januari 1919 har ställt hennes namn främst på den proletära revolutionens baner."
Naturligtvis kan författaren till dessa noter i morgon bekänna sina synder och förklara att på Lenins tid skrev han utan vägledning och att han nådde fullständig klarhet först under Stalins epok. För närvarande förekommer sådana deklarationer - en kombination av smicker, idioti och gyckel - dagligen i Moskvapressen. Men det ändrar inte naturens ordning. "Vad som är tryckt med punkt och slut, kan all din kraft ej sudda ut." Ja, Rosa Luxemburg har förvisso blivit den proletära revolutionens baner!
Men hur och varför blev Stalin - så plötsligt! - engagerad i att revidera den gamla bolsjevikiska värderingen av Rosa Luxemburg? Liksom fallet varit med alla hans tidigare teoretiska aborter, är det också med denna sista och mest skandalösa av dem alla: orsaken ligger i logiken i hans kamp mot den permanenta revolutionens teori. I sin "historiska" artikel ägnar Stalin än en gång det största utrymmet åt denna teori. Det finns inte ett nytt ord i det han säger. Jag har för länge sedan besvarat alla hans argument i min bok "Den permanenta revolutionen'. Ur historisk synpunkt hoppas jag att frågan skall fullständigt klargöras i andra volymen av "Den ryska revolutionens historia", vilken nu är under tryckning. I detta fall angår oss frågan om den permanenta revolutionen endast i den mån Stalin knyter den till Rosa Luxemburgs namn. Vi skall strax se hur denna olycka till teoretiker har lyckats gräva en grop åt sig själv.
Efter att ha rekapitulerat kontroversen mellan mensjevikerna och bolsjevikerna i frågan om den ryska revolutionens drivkrafter och efter att mästerligt ha lyckats sammanpressa en hel serie misstag i några få rader, vilka jag tvingas här lämna åt sidan, hävdar Stalin: "Hur förhöll sig vänstergruppen i den tyska socialdemokratin, Parvus och Rosa Luxemburg, till dess tvister? De satte ihop det utopiska och halvmensjevikiska schemat om den permanenta revolutionen ... Senare tog Trotskij (delvis Martov) hand om detta halvmensjevikiska schema för den permanenta revolutionen och förvandlade det till ett stridsvapen mot leninismen." Sådan är nu den oväntade historien om ursprunget till den permanenta revolutionens teori, i enlighet med Stalins senaste historiska efterforskningar. Men dessvärre glömde forskaren att konsultera sina egna tidigare, lärda verk. 1925 hade samme Stalin redan uttryckt sig i denna fråga i sin polemik mot Radek. Här är vad han då skrev: "Det är oriktigt att teorin om den permanenta revolutionen. .. framfördes 1905 av Rosa Luxemburg och Trotskij. I själva verket framfördes denna teori av Parvus och Trotskij.' Detta påstående kan verifieras på sidan 185 i Leninismens problem; ryska upplagan 1926. Låt oss hoppas att det finns med i alla utländska utgåvor.(1)
1925 förklarade Stalin sålunda att Rosa Luxemburg var oskyldig till kardinalsynden att ha deltagit i skapandet av teorin om den permanenta revolutionen. "I själva verket framfördes denna teori av Parvus och Trotskij." 1931 informeras vi av samme Stalin att det var just "Parvus och Rosa Luxemburg ... som satte ihop det utopiska och halvmensjevikiska schemat om den permanenta revolutionen". Vad gäller Trotskij var han oskyldig till detta illdåd, den bara "togs om hand" av honom och samtidigt av ... Martov! Än en gång har vi tagit Stalin på bar gärning. Men kanske skriver han om frågor där han varken vet ut eller in? Eller spelar han med märkta kort när han arbetar med marxismens grundläggande frågor? Det är fel att ställa dessa frågor mot varandra. I själva verket är båda här relevanta. De stalinistiska förfalskningarna är medvetna såtillvida att de i varje givet ögonblick dikteras av helt konkreta personliga intressen. Samtidigt är de halvt medvetna såtillvida att hans medfödda okunnighet inte ställer några hinder i vägen för hans teoretiska böjelser.
Men fakta är fakta. I sitt krig mot det "trotskistiska kontrabandet" har Stalin funnit en ny personlig fiende, Rosa Luxemburg! Han tvekade inte en sekund att ljuga om och förtala henne; och än mer: innan han lät sina vulgära och falska hästskojarfraser cirkulera, brydde han sig inte ens om att kontrollera vad han själv sagt i samma ämne för fem år sedan.
Den nya varianten om den permanenta revolutionens idéhistoria var först och främst beroende av en önskan att koka en än starkare soppa på den gamla spiken. Det är onödigt att påpeka att Martov drogs in i håret för att ge bättre krydda åt detta teoretiska och historiska hopkok. Martovs attityd till den permanenta revolutionens teori och praktik var en oföränderlig antagonism, och på gamla dar betonade han ständigt att Trotskijs syn på revolutionen avvisats av såväl bolsjeviker som mensjeviker. Men det är inte värt mödan att dröja vid detta ämne.
Vad som är verkligt fatalt är att det inte finns en enda större fråga om den internationella proletära revolutionen där Stalin undgått att uttrycka två helt motsatta åsikter. Vi vet alla att han i april 1924 i Leninismens grunder påvisade omöjligheten att bygga socialism i ett land. På hösten samma år, i en ny utgåva, bytte han ut detta mot bevis (dvs. en proklamation) för att proletariatet "kan och måste" bygga socialismen i ett land. Resten av texten fick stå kvar oförändrad. I frågan om arbetarbondepartiet, om förhandlingarna i Brest-Litovsk, om ledningen för oktoberrevolutionen, om nationalitetsfrågan etc. etc. lyckades Stalin inom några få år, ibland inom några få månader, framföra åsikter som uteslöt varandra. Det vore fel att skylla allt på ett dåligt minne. Frågan går i själva verket djupare. Stalin saknar totalt en metod för vetenskapligt tänkande, han har inga principiella kriterier. Han närmar sig varje fråga som om den vore helt nyväckt och avskild från alla andra frågor. Stalin fäller sina omdömen helt beroende på vilka personliga omdömen som är främst och viktigast idag. De motsägelser som avslöjar honom är en direkt hämnd för hans vulgära empiricism. Rosa Luxemburg framstår inte för honom i perspektivet av den tyska, pol ska och internationella arbetarrörelsen under det sista halvseklet. Nej, hon är varje gång för honom en ny, och dessutom en isolerad figur, och en som i varje ny situation tvingar honom att fråga sig själv: "Vem där, vän eller fiende?" Den osvikliga instinkten har denna gång viskat till teoretikern för socialism i ett land att Rosa Luxemburgs skugga är en oförsonlig fiende till honom. Men detta hindrar inte att denna stora skugga förblir den internationella, proletära revolutionens baner.
Rosa Luxemburg kritiserade 1918 mycket strängt och i princip felaktigt bolsjevikernas politik från sin fängelsecell. Men också i detta hennes mest felaktiga arbete, kan man se örnvingarna. Här är hennes allmänna värdering av oktoberupproret: "Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade, representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder." Kan detta verkligen vara centrismens stämma?
På de efterföljande sidorna utsätter Luxemburg bolsjevikernas politik i jordbruksfrågan, deras paroll om nationell självbestämmanderätt, och deras förkastande av den formella demokratin för en sträng kritik. Och vi kan tillägga att hon riktade denna kritik mot såväl Lenin som Trotskij och inte gjorde någon som helst åtskillnad mellan deras åsikter; och Rosa Luxemburg kunde läsa, förstå och uppfatta nyanser. Det föll henne exempelvis inte in att anklaga mig för det faktum att jag genom att solidarisera mig med Lenin i jordbruksfrågan, skulle ha ändrat åsikt om böndernas roll. Och dessutom kände hon väl denna min åsikt eftersom jag utvecklat den i detalj 1909 i hennes polska tidskrift. Rosa Luxemburg avslutar sin kritik med kravet "att i bolsjevikernas politik måste det väsentliga skiljas från det oväsentliga, det grundläggande från det tillfälliga". Det grundläggande anser hon vara massornas tryck, viljan till socialism. "I den meningen", skrev hon, "var Lenin och Trotskij och deras vänner de första som föregick världsproletariatet med sitt exempel, de är tillsvidare ännu de enda som med Hutten kan utropa: 'Jag har vågat! ' "
Ja, Stalin har förvisso all anledning att hata Rosa Luxemburg. Men desto viktigare är det för oss att skydda Rosas minne från Stalins förtal - vilket har fångats upp av hyrda funktionärer på båda halvkloten - och att föra denna verkligt vackra, heroiska och tragiska bild i all dess storhet och inspirerande styrka vidare till proletariatets unga generation.
Leo Trotskij
1. På svenska finns detta citat i Leninismens problem (tr. i Moskva 1952) s. 138, i artikeln "Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas taktik". Samma utgåva innehåller även den text av Stalin ("Om några frågor ur bolsjevismens historia") som Trotskij polemiserar mot (ss. 585-572). Ö. a.