Originalets titel: The family and ceremony
Översättning: Göran Källqvist.
HTML: Martin Fahlgren
Vid tre tillfällen i livet förslavar kyrkliga ceremonier även de arbetare som är bara lite eller inte alls religiösa – födelse, bröllop och död. Arbetarstaten har förkastat de kyrkliga ceremonierna, och har upplyst dess invånare att de har rätt att födas, gifta sig och dö utan att behöva utsättas för mystiska gester och förmaningar från personer klädda i prästrockar, kappor och andra kyrkliga ämbetsdräkter. Men det är svårare för vanan att göra sig av med ceremonier än för staten. Arbetarklassens familjeliv är enahanda, och enformigheten sliter på nerverna. Därifrån kommer behovet av alkohol – en liten flaska som innehåller en hel värld av bilder. Därav kommer också behovet av kyrkan och dess ritualer. Hur ska familjen fira ett bröllop, eller ett barns födelse? Hur ska man hylla och visa tillgivenhet för en älskad avliden? De kyrkliga ritualerna står och faller med dessa behov att markera och utsmycka de viktigaste punkterna längs livets väg.
Vad kan vi ställa upp mot dem? Den vidskepelse som ligger bakom ritualerna måste givetvis bemötas med rationell kritik, med en ateistisk, realistisk syn på naturen och hennes krafter. Men denna vetenskapliga, kritiska propaganda löser inte problemet. För det första tilltalar den bara en minoritet, och samtidigt känner även denna minoritet behov av att berika, förbättra och förädla sitt eget liv, åtminstone de viktigaste delarna.
Arbetarstaten har redan festivaler, festtåg, tidskrifter och parader, symboliska skådespel – statens nya teaterceremonier. Förvisso är de på det hela taget alltför lika de gamla formerna, och försöker imitera och vidmakthålla dem. Men i det stora hela är arbetarstatens revolutionära symbolism ny, tydlig och effektfull – den röda fanan, röda stjärnan, arbetaren, bonden, kamraten, Internationalen. Men det nya har inte trängt innanför familjens stängda dörrar, eller i alla fall bara lite, samtidigt som det egna livet är nära knutet till familjen. Det förklarar varför ikoner, dop, kyrkliga begravningar, etc gynnas av traditionerna. Familjernas revolutionära medlemmar har inget att erbjuda i deras ställe. Teoretiska argument biter bara på hjärnan. Praktfulla ceremonier påverkar alla sinnen och fantasin. Följaktligen är deras inflytande mycket mera utbrett. I de flesta kommunistiska kretsar har det uppstått ett behov att ställa nya former och nya symboler mot de gamla vanorna, inte bara på det statliga området, där det redan har gjorts i stor utsträckning, utan också på familjens område.
Arbetarna har en benägenhet att fira födelsedagar istället för skyddshelgon, och ge nyfödda namn som symboliserar nya och innerliga händelser och idéer istället för namn efter helgon. Under propagandisternas överläggningar i Moskva fick jag för första gången höra att det nya flicknamnet Oktobrina har associerats till rätten till medborgarskap.
Vi har namnen Ninel (Lenin baklänges) och Rem (Revolution, Elektrifiering, Mir – fred). Barn döps också till Vladimir, Iljitj och till och med Lenin, samt även Rosa (som en hyllning till Rosa Luxemburg) och så vidare. Allt detta visar en strävan att knyta an till revolutionen
Det har funnits exempel där ett barns födsel har firats med en låtsas"inspektion" av fabzavkom, med ett speciellt protokoll som påbjöd att barnets namn ska läggas till listan av medborgare i RSFSR.[1] Det följdes av en fest. I arbetarfamiljer firas också pojkars lärlingskap med en fest. Det är en verkligt viktig händelse, eftersom den inte bara har betydelse för valet av yrke utan för hela livet. Det är ett lämpligt tillfälle för fackföreningarna att agera. Fackföreningarna borde överhuvudtaget spela en större roll i att skapa formerna för det nya livet. Medeltidens gillen var mycket mäktiga, eftersom de omslöt alla sidor av lärlingarnas, arbetarnas och mekanikernas liv. De välkomnade barnet när det föddes, ledde det till skolan, och till kyrkan när det gifte sig, och begravde det när det hade uppfyllt sitt skrås plikter. Gillena var inte bara handelsförbund. De var samhällets organiserade liv. Det är längs dessa linjer våra industrifackföreningar till stor del utvecklas, dock med den skillnaden att de nya formerna för livet i motsats till medeltidens liv kommer att vara fria från kyrkan och dess vidskepelse och besjälas av en strävan att utnyttja varje framsteg inom vetenskapen och tekniken för att berika livet och göra det vackrare.
Bröllop kan om man så vill klara sig lättare utan ceremonier. Men hur många "missförstånd" och uteslutningar ur partiet har det inte även i detta avseende skett på grund av kyrkobröllop? Av sedvana vägrar man att nöja sig med bara giftermålet, utan att det smyckas ut med en praktfull ceremoni.
Frågan om begravningar är oändligt mycket svårare. Att grävas ner i marken utan en vederbörlig begravningsceremoni är lika ovanligt, skamligt och avskyvärt som att växa upp utan att döpas. I de fall där den dödes ställning har påkallat en politisk begravning har det varit upplagt för en ny effektfull ceremoni, som genomsyras av revolutionens symboler – den röda fanan, en revolutionär begravningsmarsch, en avskedssalut med gevär. Vissa av deltagarna i Moskvakonferensen betonade behovet att snabbt anta seden att kremera, och föreslog att vi skulle sätta ett exempel genom att kremera kropparna efter framstående revolutionära arbetare. De betraktade med rätta detta som ett kraftfullt vapen i den antikyrkliga och antireligiösa propagandan. Det är hög tid att vi antar kremering, men det innebär inte att vi ska frångå begravningståg, tal, marscher, gevärssalut. Behovet att få visa känslor är starkt och berättigat. Om det praktfulla förr i världen har varit knutet till kyrkan, så finns det som vi redan har sagt ingen anledning varför det inte kan skiljas från den. Teatern skiljde sig från staten före kyrkan. I sina tidiga dagar kämpade kyrkan hårt mot den "världsliga" teatern, och insåg helt och fullt att den var en farlig motståndare när det gällde en effektfull åsyn. Teatern försvann utom som ett speciellt skådespel instängd mellan fyra väggar. Men de dagliga sederna och bruken med effektfulla former var avgörande för att upprätthålla kyrkan. Kyrkan hade fler rivaler på detta område, i form av hemliga sällskap som frimurarna. Men dessa var fullständigt genomsyrade av ett världsligt prästerskap. Det går att skapa revolutionära "ceremonier" och seder (vi använder ordet "ceremonier" i brist på bättre) och ställa dem mot kyrkans "ceremonier" inte bara vid offentliga eller statliga tilldragelser, utan också inom familjelivet. Redan nu tävlar de band som spelar begravningsmarscher framgångsrikt mot kyrkans begravningsmusik. Vi måste naturligtvis göra dessa band till allierade i kampen mot kyrkans ritualer, som grundas på en slavisk tro på en annan värld där man kommer att betalas hundrafalt tillbaka för eländet och plågorna i denna värld. En ännu mäktigare allierad är filmen.
När utbildningen breder ut sig och den ekonomiska tryggheten ökar kommer skapandet av nya former för livet och nya praktfulla seder att gå snabbt. Vi har all anledning att övervaka denna utveckling med största noggrannhet. Det kan givetvis inte bli frågan om tvång uppifrån, alltså en byråkratisering av de nya sederna och vanorna. Det är bara med hjälp av de stora befolkningsmassornas kreativitet, skapande fantasi och konstnärliga initiativ som vi under de kommande åren och decennierna kan påbörja vägen mot förandligade, förädlade former för livet. Vi ska inte styra denna skapande process men måste ändå hjälpa den på alla sätt. För detta ändamål måste först av allt tendensen till blindhet ersättas av förutseende. Vi måste i detta avseende noga betrakta allt som händer i arbetarfamiljerna och överhuvudtaget de sovjetiska familjerna. Varje ny form, vare sig det är ett misslyckat försök eller bara ett utkast, måste beskrivas i pressen och komma till allmänhetens kännedom, för att stimulerar fantasin och intresset, och ge impulser till fler gemensamma initiativ till nya seder.
Det kommunistiska ungdomsförbundet har en ärofull roll i detta arbete. Alla uppfinningar lyckas inte, alla projekt slår inte igenom. Vad gör det? Det rätta alternativet uppstår vad det lider. Det nya livet kommer främst att anta former efter sitt eget huvud. Som ett resultat av det kommer livet att bli rikare, mer vidsynt färgrikare och mer harmoniskt. Det är frågans kärnpunkt.
[1] Fabzavkom är en förkortning av fabritjno-zadovskoj komitet eller fabriks-verkstadskommittén. RSFSR är initialerna för Ryska sovjetiska förenade sovjetrepubliken.