Originalets titel: Civility and politeness as a necessary lubricant in daily relations
Översättning: Göran Källqvist .
HTML: Martin Fahlgren
Under de många diskussionerna i frågan om vår statsapparat lade kamrat Kiselev, ordförande för folkkommissariernas biträdande råd, fram eller påminde åtminstone om en ytterst viktig sida av frågan. Hur beter sig statsapparaten när den kommer i direkt kontakt med befolkningen? Hur "hanterar" den befolkningen? Hur behandlar den en besökare, en person med klagomål, gamla tiders "kärande"? Hur ser den på individen? Hur tilltalar den honom, om den alls tilltalar honom? Detta är också en viktig beståndsdel av "livet".
Men i denna fråga måste vi skilja på två sidor – form och innehåll.
I alla civiliserade demokratiska länder "tjänar" byråkratin givetvis folket. Det förhindrar inte att den höjer sig över folket som en tätt förenad yrkeskast. Den tjänar i själva verket de kapitalistiska magnaterna, det vill säga den kryper inför dem, men behandlar arbetare och bönder på ett överlägset sätt, vare sig det är i Frankrike, Schweiz eller USA. Men i de civiliserade "demokratierna" döljs detta faktum av en viss sorts artighet och hövlighet, i lägre eller högre grad i olika länder. Men när det behövs (och det behovet uppstår dagligen) så knuffas denna täckmantel av artighet med lätthet åt sidan av polisens knytnävar. Strejkande misshandlas på polisstationer i Paris, New York och andra världsstäder. Men i huvudsak är byråkratins "demokratiska" artighet gentemot befolkningen ett resultat och ett arv från de borgerliga revolutionerna. Människans utsugning av människa kvarstår, men formen är annorlunda, mindre "brutal", utsmyckad med en täckmantel av jämlikhet och belevad artighet.
Vår sovjetiska byråkratiska apparat är unik och komplicerad, eftersom den består av traditioner från olika epoker tillsammans med frön till framtida förhållanden. Hos oss existerar för det mesta ingen artighet. Men ohövlighet, som vi har ärvt från det förflutna, finns det hur mycket som helst av. Men vår ohövlighet är inte homogen. Det finns den enkla ohövligheten av bondeursprung, som förvisso är osympatisk men inte förnedrande. Den blir outhärdlig och objektivt reaktionär först när våra romanförfattare skryter om den som ett ytterst "konstnärligt" tillskott. Arbetarnas mest framstående delar betraktar sådana felaktiga förenklingar med instinktiv fientlighet, ty de ser med rätta grovt tal och simpelt uppträdande som ett spår från det gamla slaveriet, och strävar efter att skaffa sig ett kultiverat och disciplinerat tal. Men det här ligger utanför frågan...
Jämsides med denna enkla, rutinmässigt passiva ohövlighet finns en speciell sort – den revolutionära: ledarnas ohövlighet, som beror på otålighet, en alltför nitisk önskan att förbättra saker och ting, irritation över vår likgiltighet, en hedrande nervös anspänning. Även denna ohövlighet är i sig själv naturligtvis inte tilltalande, och vi tar själva avstånd från den. Men i grund och botten får den oftast sin näring från samma revolutionärt moraliska källa, som under de senaste åren vid mer än ett tillfälle har lyckats förflytta berg. I detta fall är det inte innehållet, som på det hela taget är hälsosamt, skapande och progressivt, som ska förändras utan den förvrängda formen...
Men vi har fortfarande kvar – och det är den viktigaste stötestenen – den gamla aristokratins ohövlighet, med sina spår av feodalism. Denna sort är helt igenom avskyvärd och förkastlig.
På departementen i Moskva, speciellt de viktigaste av dem, visar sig inte denna aristokratiska ohövlighet på ett aggressivt sätt i form av att man skriker och skakar knytnäven under de klagandes näsa. Den visar sig oftare i form av hjärtlös formalism. Det är givetvis inte den enda orsaken till "byråkratismen". En helt avgörande orsak är den fullständiga likgiltigheten för levande människor och deras levande arbete. Om vi skulle kunna göra avtryck på en känslig platta av det uppträdande, de svar, förklaringar, order och underskrifter som görs inom den byråkratiska organismens olika celler bara under en dag i Moskva, så skulle resultatet bli ytterst förvirrande. Och det är ännu värre på landsbygden, speciellt i gränsområdet mellan stad och land, det allra viktigaste gränsområdet.
"Byråkratismen" är ett komplicerat och ingalunda enhetligt fenomen. Det är snarare en grupp fenomen och processer med olika historiskt ursprung. De principer som bibehåller och ger näring åt "byråkratismen" är också olika. Den främsta av dem är kulturens tillstånd – att en stor del av vår befolkning är underutvecklad och icke läskunnig. Den allmänna röra som beror på att statsapparaten genomgår en ständig omdaningsprocess är oundvikligt under perioder av revolution, och är i sig själv orsak till många onödiga motsättningar, vilka spelar en viktig roll för uppkomsten av "byråkratism". Det är sovjetapparatens klassolikheter – blandningen av aristokratiska, borgerliga och sovjetiska traditioner – som är ansvarig för dess mer motbjudande former.
Följaktligen måste kampen mot "byråkratismen" anta en mångskiftande karaktär. I botten har vi kampen mot bristerna inom kulturen, analfabetism, smuts och fattigdom. Tekniska förbättringar av apparaten, personalminskningar, införandet av bättre ordning, grundlighet och noggrannhet i arbetet, och andra liknande åtgärder löser naturligtvis inte det historiska problemet, men de hjälper till att minska "byråkratismens" mer negativa sidor. Det läggs stor vikt vid att utbilda en ny sorts sovjetisk byråkrat – de nya "spets" [specialisterna]. Men inte heller här får vi lura oss själva. Det är inte lätt att utbilda tusentals nya arbetare i ett nytt beteende, det vill säga i serviceanda, anspråkslöshet och mänsklighet, under övergångsförhållanden och med lärare som vi har ärvt från det förgångna. Det är svårt, men inte oöverstigligt. Det går inte lösa direkt, utan bara gradvis, genom att det uppstår en ny och förbättrad "upplaga" av den sovjetiska ungdomen.
De åtgärder som nämndes kommer att ta relativt många år att genomföra, men de utesluter inte på något sätt att man genast inleder en skoningslös kamp mot "byråkratismen", mot tjänstemännens förakt mot levande människor och deras angelägenheter, den i sanning moraliskt fördärvliga nihilism som döljer ett fullständigt ointresse för allting på jorden, en feg hjälplöshet som vägrar inse sitt eget beroende, ett medvetet sabotage, eller den avsatta aristokratins instinktiva hat mot den klass som avsatte den. Detta är de viktiga orsaker till ohövligheten mot vilka de revolutionära påtryckningsmedlen ska börja användas.
Vi måste nå dithän att arbetarmassornas vanliga färglösa individ inte längre skrämmer de regeringsdepartement som han kommer i kontakt med. Ju mer hjälplös han är, det vill säga ju mer okunnig och icke läskunnig han är, ju mer uppmärksamhet ska han få. Det är en avgörande princip att man verkligen ska hjälpa honom och inte bara göra sig av med honom. Utöver de andra åtgärderna är det för detta syfte väsentligt att vår sovjetiska allmänhet ständigt ska hålla denna fråga i förgrunden, och betrakta den ur en så bred synvinkel som möjligt, i synnerhet de verkligt sovjetiska, revolutionära, kommunistiska, känsliga element som det tack och lov finns gott om i statsapparaten. Ty det är de som upprätthåller den och för den framåt.
I detta avseende kan pressen spela en avgörande roll.
Tyvärr innehåller våra tidningar i allmänhet inte särskilt mycket lärorikt material om vardagslivet. Om det överhuvudtaget publiceras sådant material så är det ofta klichéartade artiklar, som "Vi har en fabrik som heter så och så. På fabriken finns det en fabrikskommitté och en direktör. Fabrikskommittén gör si och så och direktören leder." Samtidigt är vårt liv färgrikt och fullt av lärorika händelser, i synnerhet på de ställen där statsapparaten kommer i kontakt med befolkningsmassorna. Ni behöver bara rulla upp skjortärmarna...
En belysande, instruktiv uppgift som denna måste naturligtvis sjufalt ge akt på intriger, måste göra sig av med alla floskler och demagogi.
Ett exemplariskt "kalenderprogram" vore att välja ut ett hundratal tjänstemän – välja ut dem noggrant och opartiskt – ett hundratal som har uppvisat ett rotat förakt under sitt arbete för arbetarmassorna, och offentligt, kanske inför domstol, kasta ut dem från statsapparaten, så att de aldrig mer kan komma tillbaka. Det vore en bra början. Man får inte förvänta sig mirakel av det. Men en liten förändring från det gamla till det nya är ett praktiskt framsteg som är mer värdefullt än de största ord.