Originalets titel: Attention to trifles!
Översättning: Göran Källqvist.
HTML: Martin Fahlgren
Vi måste återuppbygga den ödelagda ekonomin. Vi måste bygga, producera, lappa ihop och reparera. Vi leder ekonomin på en ny grundval som kommer att garantera alla arbetandes välstånd. Men i grund och botten är ekonomisk produktion mänsklighetens kamp mot naturens fientliga krafter, och ett rationellt användande av naturens tillgångar för att tjäna mänsklighetens egna syften. Politikens allmänna inriktning, påbud och föreskrifter kan bara styra den ekonomiska verksamheten. Men det går bara att tillfredsställa de mänskliga behoven genom att producera materiella värden med hjälp av systematiska, orubbliga och envisa ansträngningar.
De ekonomiska processerna är ett komplicerat resultat av ett otal faktorer och delar, ett oräkneligt antal enskildheter, detaljer och småsaker. För att kunna återuppbygga ekonomin måste vi ägna den största uppmärksamhet åt sådana småsaker. Det har vi inte gjort, eller i bästa fall gjort mycket, mycket lite. Den centrala uppgiften för utbildningen och vår egen utbildning i ekonomi är att väcka, stimulera och skärpa omsorgen om dessa små, triviala, vardagliga ekonomiska behov. Missa ingenting, lägg märke till allting, vidtag lämpliga åtgärder i rätt tid och kräv att andra gör detsamma. Denna uppgift står vi inför inom all vår regeringsverksamhet och vårt ekonomiska arbete.
Det är ingen lätt uppgift att under nuvarande förhållanden förse armén med kängor och uniformer. Vår distributionsapparat drabbas ofta av långvariga förseningar. Samtidigt är det nästan ingen som bryr sig om att vara rädd om de uniformer och kängor som finns eller reparera dem i tid. Våra kängor blir nästan aldrig putsade. När man frågar varför, får man de mest varierande svar: ibland saknas det skokräm, ibland kom den inte fram i tid, ibland är kängorna gula och skokrämen svart, och så vidare, och så vidare. Men den viktigaste orsaken är bristen på metodisk inställning till saker och ting bland både bland de meniga soldaterna i Röda armén och bland befälen och kommissarierna.
Kängor som inte putsas torkar och slits ut på några veckor, speciellt när de blir våta. Fabrikerna ligger på efterkälken och börjar slarva, speciellt med sömmarna. De nya kängorna slits ut snabbare än någonsin. Det är en ond cirkel. Samtidigt finns det en enkel lösning: kängorna bör putsas regelbundet, och de ska snöras ordentligt, annars kommer de att tappa formen och spricka eller slitas ännu snabbare. Vi förstör ofta utmärkta amerikanska kängor bara därför att vi inte har snören till dem. Det går att få tag på snören om man är envis, och om det inte finns snören så beror det på att ingen tar notis om sådana ekonomiska småsaker. Men det är från dessa småsaker som helheten skapas.
Samma sak gäller våra gevär, till och med i ännu högre grad. De är svåra att tillverka, men enkla att förstöra. De bör skötas – rengöras och oljas in. Och det kräver en outtröttlig och orubblig uppmärksamhet. Det kräver träning och skolning.
Småsaker som samlas och slås samman kan bli något stort – eller förstöra något stort. Om små trasiga stycken av en väg inte repareras i tid, blir de större, små hål blir djupa hjulspår och diken. De gör det svårare att köra längs vägen. De skadar vagnar, skakar bilar och lastbilar i stycken och förstör däcken. En dålig väg ger upphov till utgifter som är tio gånger större än vad det kostar att reparera vägen själv. Just på detta sätt leder till små detaljer att maskiner, fabriksbyggnader och hus blir förstörda. Att underhålla dem kräver outtröttlig, daglig uppmärksamhet åt småsaker och detaljer. Eftersom vi inte har tillräcklig ekonomisk och kulturell skolning saknar vi denna aktiva vaksamhet. Vi måste skaffa oss en mycket klar uppfattning om denna vår värsta brist.
Ofta blandar vi ihop omsorg om detaljer och småsaker med byråkratism. Det är en allvarlig blunder. Byråkratism är att inrikta sig på en tom form på bekostnad av innehållet och uppgiften. Byråkratismen frossar i formalism, hårklyverier, men inte i praktiska detaljer. Tvärtom åsidosätter den oftast verksamhetens detaljer, de delar som verksamheten består av, och är bara intresserad av att se till att allting stämmer på papper.
Förbudet mot att spotta eller slänga cigarettfimpar i offentliga korridorer och trappor är en ”småsak”, en futtig regel. Icke desto mindre har den stor kulturell och ekonomisk betydelse. Den som i förbigående spottar på golvet eller i trappan är en riktig tölp. Vi kan aldrig återuppliva ekonomin med hjälp av sådana typer. En sådan person slår sönder glas av ren oaktsamhet, putsar aldrig kängorna, och bär säkert på löss med tyfus...
Jag upprepar: för vissa kan orubblig uppmärksamhet på dessa saker verka tjatigt, ”byråkratism”. De använder kampen mot byråkratismen som ett hafsigt och utsvävande sätt att skyla sig själva. ”Vem bryr sig om att det lämnas cigarettfimpar i trapporna?”, säger de. Denna inställning är rent struntprat. Att slänga cigarettfimpar på golvet utan hänsyn till ordning och reda tyder på bristande respekt för andras arbete. De som inte har respekt för andras arbete slarvar med sitt eget arbete. Om vi verkligen tänker utveckla institutioner som grundas på gemensam boende, så är det helt nödvändigt att varenda man och kvinna ägnar fullständig uppmärksamhet åt ordning och reda och husets angelägenheter i sin helhet. Annars står vi där (vilket händer alltför ofta) med en motbjudande, nerlusad avgrundshåla istället för en gemensam bostad.
Vi måste föra en outtröttlig och skoningslös kamp mot detta slarv och denna brist på kultur – i ord och handling, med hjälp av propaganda och högre standard, med hjälp av förmaningar och genom att kalla personer till ordningen när de beter sig illa. De som stillatigande har överseende med saker som att spotta i trappan eller låta en gård eller ett hus se ut som en svinstia är dåliga medborgare och ovärdiga att bygga det nya samhället.
Positiva och negativa drag hos en nations liv samverkar på ett ytterst intensivt sätt i armén. Det gäller även i förhållande till problemet att utbilda folk att bli ekonomiska. Oavsett allt annat måste armén bättra sig åtminstone delvis i detta avseende. Det kan man göra med hjälp av ömsesidiga ansträngningar från arméns alla ledande delar, uppifrån och ner, i samarbete med arbetarnas och böndernas bästa delar i sin helhet.
När den sovjetiska statsapparaten höll på att ta form uppfylldes armén av gerillakrigföringens anda och praktik. Vi förde en envis och kompromisslös kamp mot gerillamentaliteten, och åstadkom otvivelaktigt betydande resultat. Vi skapade inte bara en centraliserad ledning och administrativ apparat, utan – vilket är ännu viktigare – själva tanken på partisankrigföring blev allvarligt komprometterad i arbetarklassens ögon.
Framför oss har vi nu en inte mindre allvarlig kamp: kampen mot all form av slarv, slapphet, likgiltighet, inexakthet, vårdslöshet, brist på individuell disciplin, överdrifter och slöseri. Allt detta är bara olika grader och nyanser av samma åkomma. I den ena ytterligheten har vi bristande uppmärksamhet, i den andra medvetet dåligt uppförande. Det krävs en daglig, orubblig, outtröttlig kampanj med alla medel, på samma sätt som under kampanjen mot gerillakrigföring: agitation, exempel, förmaningar och bestraffningar.
Utan omsorg om detaljer och småsaker är även den mest lysande plan bara ett rent fuskverk. Vad är det till exempel för mening med den mest noggrant genomtänkta stridsplan om den på grund av slarv anländer försent, eller kopieras felaktigt, eller läses igenom slarvigt? Det som gäller småsaker gäller också i det stora.
Vi är fattiga men slösar. Vi är slarviga. Vi är hafsiga. Dessa brister har djupa rötter i vårt slaviska förflutna och kan bara raderas ut gradvis med hjälp av envis propaganda i handling, genom exempel och förtydliganden – och med hjälp av noggrann kontroll, vaksamhet och orubblig precision.
För att kunna genomföra stora planer måste man ägna stor uppmärksamhet åt mycket små saker! Det måste bli mottot för alla medvetna element i vårt land när vi slår in på den nya återuppbyggnadsfasen och kulturella uppgången.